NJA 1985 s. 178

Domskäl

TR:n (lagmannen Osten-Sacken, rådmannen Notdahl och hovrättsassessorn Forssén) anförde i dom d 29 jan 1982: Parternas utveckling av talan. Järnsida har anfört följande. Den 17 sept 1980 förelåg endast ett förslag till rekonstruktion av varvet. Förslaget var villkorat bl a av att regeringen och riksdagen godkände det och förutsatte vidare att de omedelbara likviditetsproblemen löstes. Något för staten eller övriga berörda parter bindande avtal om kapitaltillskott till varvet fanns således inte. Varvsledningen, som deltagit i underhandlingarna, kände till detta, vilket däremot Järnsida inte gjorde. Varvets uppgift i brev till bl a Järnsida avd 18 sept, att kapital tillskjutits varvet så att dess verksamhet tryggats för framtiden, var sålunda oriktig, och uppgiften lämnades mot bättre vetande. Även om brevets mottagare inte kunde räkna med att medel omedelbart fanns tillgängliga gav brevet i vart fall det felaktiga intrycket att en bindande överenskommelse förelåg om erforderligt tillskott av kapital. Med anledning av de båda breven ringde E.A. d 19 sept upp varvet och talade med L-G.K. Denne bekräftade därvid att varvet var räddat och att betalningarna var återupptagna, varför Järnsida lugnt kunde börja leverera. Järnsida saknade anledning att betvivla de sålunda från varvets sida lämnade uppgifterna. De bekräftades även vid telefonsamtal samma dag mellan Järnsidas verkställande direktör C.W.W. och Kihlinvests verkställande direktör L.K.. Först när Järnsida d 17 okt 1980 fick kännedom om att framställningen om rederistöd föregående dag avslagits av regeringen började Järnsida förstå att rekonstruktionen av varvet delvis förutsatte ytterligare beslut eller överenskommelser. Varvet lämnade de oriktiga uppgifterna i brevet avd 18 sept i avsikt att få till stånd leveranser från bl a Järnsida. Om Järnsidas ledning känt till rätta förhållandet, hade bolaget inte gått med på att leverera till varvet, i vart fall inte på de överenskomna villkoren. Bl a hade bolaget krävt någon form av säkerhet för betalningen av köpeskillingen. Det påstås inte att varvsledningen haft för avsikt att skada Järnsida. Vid förut angivna förhållanden har avtalet likväl tillkommit genom svikligt förledande från varvets sida och är därmed ogiltigt. Då de oriktiga uppgifterna i brevet avsett för avtalsförhållandet väsentliga frågor som kan antas ha påverkat Järnsidas handlande är varvet för övrigt enligt 30 § 2 st avtalslagen bevisskyldigt för att förfarandet inte inverkat på avtalet. - Om svek inte skulle anses föreligga hävdas att det i vart fall strider mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna vid avtalets tillkomst åberopa avtalet, varför detta är ogiltigt enligt 33 § avtalslagen. De omständigheter som härvid avses är att Järnsida svävade i villfarelse om att rekonstruktionsförslaget var villkorat och att bolaget inte hade ingått leveransavtalet med kännedom om verkliga förhållandet. Skulle det anses att varvet lämnat de oriktiga uppgifterna i god tro görs det gällande att avtalet med hänsyn till förut anmärkta omständigheter är oskäligt mot Järnsida och därför likväl ogiltigt enligt 36 § avtalslagen. I sista hand åberopas att båda parter vid avtalet handlat under en för dem väsentlig motivvillfarelse samt att, bl a med hänsyn till de värden som står på spel, avtalet därför skall anses ogiltigt enligt förutsättningsläran. Oavsett på vilken grund avtalet anses ogiltigt är Järnsida, då den levererade plåten fanns i behåll hos varvet vid konkursutbrottet, berättigat att av konkursboet utbekomma plåten.

Varvet har anfört: Den statliga förhandlingsgruppens rekonstruktionsförslag var enligt varvets uppfattning utomordentligt starkt förankrat inom regeringen, främst hos industriministern N.G.Å.. Med anledning av att en av fartygsbeställarna inte ville godta rekonstruktionsförslaget gjorde N.G.Å. d 16 sept 1980 ett uttalande i en TT-intervju, som bl a återgavs i TT:s radionyheter samma dag. Därvid anförde N.G.Å. bl a: "Staten har genom riksgäldskontorets bud redan ansträngt sig avsevärt för att rädda Kalmar Varv. Regeringen delar riksgäldskontorets uppfattning att det bud som lagts fram får gälla. Ägaren och de olika beställarna måste nu ta sin del av ansvaret. Annars får det bli konkurs." Uttalandet fick till följd att den ifrågavarande beställaren påföljande dag ändrade sig och accepterade förslaget. Inom förhandlingsgruppen var man så övertygad om att förslaget skulle komma att slutligt godkännas av regeringen och riksdagen, att man bedömde det som självklart att varvets betalningsinställelse borde hävas och ansåg att detta kunde ske utan risk. Varvsledningen visste att representanter för industri-, kommunikations- och budgetdepartementen fanns inom gruppen, att överenskommelsen utarbetats med riksgäldskontorets och industridepartementets välsignelse samt att i riksgäldsfullmäktige fanns representanter för de fyra största riksdagspartierna. Varvet hade vid dessa förhållanden grundad anledning att uppfatta behandlingen av ärendet inom regeringen och riksdagen endast som en formsak. Så uppfattades saken också allmänt, bl a i massmedia. Alla var övertygade om att varvet var räddat. Det gällde därför att få igång driften. Som ett första steg i denna riktning beslöt varvet d 18 sept att häva betalningsinställelsen. I avvaktan på riksdagens beslut tillsköt Kihlinvest ca 8 milj kr för att förbättra varvets likviditet. I breven av d 18 sept angavs varken hur stora belopp som tillskjutits eller skulle tillskjutas eller när sådana tillskott skulle ske. Att medel angavs redan ha tillskjutits var visserligen en objektivt sett oriktig uppgift, men formuleringen tillkom utan närmare överväganden och utan avsikt att "lura" leverantörerna. Med anledning av breven uppringdes L-G.K. påföljande dag av ett mycket stort antal leverantörer. L-G.K. berättade vid flera av dessa samtal att det ännu inte fanns några pengar och att ytterligare beslut av myndigheterna erfordrades innan medel kunde tillföras varvet. Det hävdas att L-G.K. lämnat denna information även till E.A.. Vidare måste Järnsida genom tidningsuppgifter i saken ha fått kännedom om att rekonstruktionsförslaget förutsatte beslut av regeringen och riksdagen. Även andra leverantörer som fått motsvarande in formation återupptog sina leveranser. Av Järnsidas svarsbrev d 19 sept framgår att Järnsidas skäl för att återuppta leveranserna endast var att varvet återupptagit betalningsrutinerna. Den 10 okt förekom telefonsamtal mellan E.A. och L-G.K. Denne upplyste därvid att ännu inga pengar kommit från staten. K nämnde även att det skulle bli ett sammanträde med leverantörerna hos FKN för diskussion om bidrag från deras sida till varvets rekonstruktion. Regeringsbeslutet d 16 okt om avslag på framställningen om rederistöd var inte avgörande för Kihlinvests möjligheter att tillskjuta utlovade 11 milj kr. När regeringens beslut av d 23 okt blev känt ansåg sig varvet lurat av staten. - Käromålet bestrides på följande grunder. Till en början hävdas att Järnsida hade kännedom om rekonstruktionsförslagets innehåll och om att förslaget var villkorat av regeringens och riksdagens godkännande. Järnsida svävade sålunda inte i villfarelse i påstått hänseende. Innehållet i det aktuella brevet avd 18 sept var visserligen objektivt sett oriktigt men varvsledningen var i god tro såtillvida att man var övertygad om att pengarna skulle tillskjutas och att varvets framtid därmed var tryggad, s k subjektiv god tro. Vidare görs gällande att orsakssammanhang saknas mellan uppgiften om att medel tillskjutits varvet och Järnsidas åtgärd att ingå avtalet. Mot påståendet om svek invändes ytterligare att de av varvet lämnade uppgifterna inte hade till syfte att förleda eller lura Järnsida eller att föra bolaget bakom ljuset. Varvet reflekterade inte över om den oriktiga tempusformen "har tillskjutits" kunde vara avgörande för Järnsidas handlande. Även om det inte skulle anses att Järnsida vid avtalet förstod eller bort förstå att det inte förelåg någon bindande överenskommelse om tillskott till varvet, så har Järnsida i vart fall bort reagera, när betalning inte inflöt på det sätt som bolaget förväntade sig. De första leveranserna skedde d 24, 25 och 26 sept. Senast efter sistnämnda leverans borde Järnsida ha stoppat fortsatta leveranser med anledning av att betalning uteblev. Genom att underlåta det har Järnsida förlorat rätten att beträffande senare leveranser åberopa avtalets ogiltighet. Mot påståendet om att avtalet är ogiltigt enligt 33 § avtalslagen invändes vidare att det inte kan anses strida mot tro och heder att åberopa avtalet även om de av Järnsida påstådda omständigheterna skulle föreligga. Det bestrides vidare att 36 § avtalslagen är tillämplig. Till stöd härför åberopas samma omständigheter som tidigare anförts, i den mån de är relevanta. Särskilt stor betydelse har härvid varvets subjektiva goda tro, dvs övertygelsen att varvet skulle få pengar av staten. När det gäller påståendet om avtalets ogiltighet enligt förutsättningsläran åberopas även här vad som tidigare anförts samt därutöver att varvet inte ens bort inse att den åberopade villfarelsen var väsentlig för Järnsidas handlande. Slutligen göres gällande att Järnsida, även om avtalet skulle vara ogiltigt, inte har någon mot konkursboet gällande rätt att återfå den levererade plåten, i vart fall inte om avtalet skulle vara ogiltigt på annan grund än de mest uppenbara fallen. Om separationsrätt i princip skulle anses föreligga kan så åtminstone inte vara fallet beträffande leverans som skett efter det att Järnsida bort reagera på grund av utebliven betalning.

Domskäl. I det av Järnsida åberopade brevet till leverantörerna av d 18 sept 1980 uppges att varvet erhållit kapitaltillskott av beställarna och staten, att varvets framtid därmed är tryggad och att betalningsinställelsen i följd därav kunnat hävas.

Även om brevet inte tolkas så bokstavligt, att tillskotten på kapital redan var disponibla för varvet, måste uppgifterna i brevet åtminstone tilläggas den innebörden att bindande utfästelser om erforderliga kapitaltillskott förelåg och att betalning för nya leveranser därför var säkerställd. För staten bindande utfästelser fanns emellertid inte vid tiden för brevet, och därmed var uppenbarligen inte heller tillskotten från Kihlinvest och beställarna säkerställda. Om dessa förhållanden var varvets ledning medveten.

E.A., vilken skötte Järnsidas kontakter med varvet, har hörd som vittne förnekat att Järnsida genom uppgifter från varvets sida eller på annat sätt förr än efter regeringsbeslutet d 16 okt 1980 förstått att rekonstruktionen av varvet förutsatte beslut av regeringen eller andra myndigheter.

Av K avgiven vittnesutsaga utvisar inte att denne upplyst E.A. eller annan hos Järnsida om rätta förhållandet.

Enligt vad L-G.K. uppgivit under sanningsförsäkran har denne vid ett telefonsamtal med C.W.W., sannolikt d 13 okt 1980, för denne uppgivit att rekonstruktionen av varvet var villkorad av regeringens och riksdagens beslut. L-G.K. har emellertid tillagt att han inte är säker på om han lämnat denna uppgift till C.W.W..

C.W.W. har under sanningsförsäkran förnekat att han fått sådana uppgifter.

TR:n finner på grund av vad sålunda förekommit inte styrkt att Järnsida vid tiden för avtalets ingående känt till att rekonstruktionen inte var definitivt beslutad och att kapitaltillskotten till varvet således inte var säkerställda.

Enligt vad som ligger i sakens natur och bestyrks av utredningen i målet var syftet med brevet av d 18 sept att varvets leverantörer skulle återuppta sina leveranser.

TR:n finner på grund av det anförda att varvet i avsikt att förmå Järnsida till avtalet lämnat medvetet oriktiga uppgifter i brevet samt att Järnsida inte vid avtalets ingående förstått att uppgifterna var oriktiga.

Uppgifterna har uppenbarligen kunnat vara av betydelse för Järnsidas vilja att åta sig leveransen.

C.W.W. och E.A. har i sina utsagor uppgivit att Järnsida inte - i vart fall inte utan att begära säkerhet - hade gått med på att fullgöra leveransen om de känt till rätta förhållandet. Mot vad sålunda förekommit har varvet inte förmått visa att de oriktiga uppgifterna i brevet ej inverkat på avtalet.

Anledning saknas betvivla att varvsledningen varit övertygad om att regeringen och riksdagen skulle komma att godkänna rekonstruktionsförslaget och därför inte räknat med att Järnsida skulle drabbas av någon förlust. Denna omständighet hindrar emellertid inte att avtalet på grund av vad ovan anförts skall förklaras ogiltigt enligt 30 § avtalslagen.

Det har inte visats att Järnsida före den sista delleveransen kommit på det klara med att bolaget blivit vilselett. Det kan därför inte anses att Järnsida genom underlåtenhet att avbryta leveransen avstått från sin rätt att åberopa köpeavtalets ogiltighet.

Järnsida är följaktligen berättigat att återfå den levererade plåten i den mån den finns i behåll. Så var ostridigt fallet vid tiden för konkursutbrottet.

Emellertid är i målet upplyst att plåten sedermera efter överenskommelse mellan parterna sålts och att köpeskillingen i avvaktan på målets utgång insatts på särskilt konto.

På grund av vad sålunda upptagits skall käromålet bifallas på så sätt, att köpeavtalet beträffande plåten förklaras ogiltigt och Järnsida berättigas att utbekomma den nedsatta köpeskillingen för plåten jämte därå upplupen ränta.

Domslut

Domslut. TR:n förklarar att det mellan parterna d 19 sept 1980 träffade leveransavtalet beträffande ca 1 100 ton fartygsplåt är ogiltigt.

Järnsida berättigas att utbekomma den för plåten erhållna och nedsatta köpeskillingen jämte därå upplupen ränta.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har omförhör ägt rum med C.W.W., L.K., L-G.K., E.A., H.V. och direktören i fartygskreditnämnden C.L..

Vad först gäller Järnsidas påstående om svek finner HovR:n till en början utrett att, vid tiden för tillkomsten av brevet d 18 sept 1980, för staten bindande utfästelser om tillskott till varvet ej fanns. Utredningen ger vidare vid handen att varvets likvida problem vid denna tidpunkt ej lösts. Det får därför konstateras att brevet vid en bokstavlig tolkning innehåller felaktiga uppgifter såtillvida att däri påstås att kapital tillskjutits varvet så att verksamheten tryggats för framtiden. Fråga uppstår då om varvet medvetet lämnat dessa oriktiga uppgifter. Enligt C.L., som deltog i den förhandlingsgrupp som hade till uppgift att rekonstruera varvet, diskuterades i gruppen alternativa lösningar, däribland att låta varvet gå i konkurs. Primärt hade gruppen att tillse att statens kostnader minimerades och då detta alternativ skulle ha medfört en risk för förlust för staten om ca 60 milj kr, övergavs denna lösning av förhandlingsgruppen. Vidare har C.L. uppgivit att O.W., som handlade varvsfrågor på industridepartementet och som också ingick i gruppen, hade fortlöpande kontakter med sitt departement under förhandlingarna. C.L. har uppfattat rekonstruktionsförslaget som väl förankrat i industridepartementet. I och med dess framläggande ansåg han att varvets rekonstruktion var klar och trots att bl a regeringens och riksdagens beslut erfordrades var han helt övertygad om att uppgörelsen skulle genomföras. Annat i målet har ej framkommit än att detta varit den allmänna uppfattningen i gruppen. Av C.L:s vittnesmål framgår vidare att uppgörelsen närmast tog sikte på att lösa varvets soliditetsproblem. Trots att varvet uppenbarligen varit i stort behov av likvida medel har detta problem uppfattats av förhandlingsgruppen som av mindre allvarlig art. Enligt C.L. diskuterades alternativa förslag varvid man närmast hade för avsikt att låta Kihlbergrederierna ansöka om statliga kreditgarantier i avvaktan på regeringens och riksdagens godkännande av rekonstruktionsförslaget. Regeringens avslagsbeslut på Kihlbergrederiernas ansökan kom som en stor överraskning för C.L.. Först då började han ana att regeringen ej skulle ge sitt godkännande till uppgörelsen. För förhandlingsgruppen har det stått klart, enligt vad C.L. vidare uppgivit, att det för uppgörelsens genomförande varit nödvändigt att häva betalningsinställelsen. Av förhöret med L.K. framgår att byråchefen på riksgäldskontoret L.A. haft den uppfattningen att betalningsinställelsen skulle hävas trots att likviditetsproblemen då uppenbarligen ej lösts.

Av den angivna utredningen finner HovR:n framgå, att varvsledningen d 18 sept 1980 haft starka skäl för bedömningen att varvets fortbestånd räddats genom uppgörelsen och att regeringens godkännande i praktiken lämnats ehuru det formella beslutet skulle fattas först senare. Det fanns då också grundad anledning utgå från att förhandlingsuppgörelsen skulle godkännas av riksdagen. Att varvsledningen verkligen haft denna uppfattning vinner stöd framförallt av den omständigheten att styrelsen samtidigt upphävde betalningsinställelsen och att Kihlbergrederierna i anslutning härtill överförde 8,5 milj kr till varvet. Den omständigheten att varvet, enligt vad som upplysts vid huvudförhandlingen i HovR:n, samtidigt uttog pantbrev för 7 milj kr i varvets fasta egendom föranleder inte till annan bedömning. Att företrädarna för varvet gjort den bedömningen att varvet räddats genom uppgörelsen vinner vidare visst stöd av H.V:s vittnesmål. Av detta framgår att han, då han fått brevet av d "19" sept uppläst för sig, ej reagerat mot dess innehåll och ej haft något att erinra mot att brevet sänts ut till leverantörerna. Han hade då, efter att ha följt förhandlingsgruppens arbete, fått den uppfattningen att varvet räddats och att endast formaliteter återstod för att verkställa den uppgörelse som träffats. Ytterligare stöd för att ledningen för varvet haft denna uppfattning utgör L.K:s och O.W:s besök i Mexico efter det att rekonstruktionsförslaget framlagts vid vilket besök, enligt vad L.K. uppgivit, avtal träffats med ett mexikanskt rederi om tillverkning av två båtar på varvet.

På grund av vad sålunda anförts finner HovR:n det ej styrkt att varvet medvetet lämnat de oriktiga uppgifterna. Avtalet kan således ej anses ha framkallats genom svek.

Järnsida har i andra hand gjort gällande att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna vid avtalets tillkomst åberopa avtalet. Som HovR:n funnit har det ej visats att varvet lämnat de oriktiga uppgifterna i ond tro. Vid sådant förhållande äger 33 § avtalslagen ej tillämpning, varför ogiltighet ej föreligger på denna grund.

Vidare har Järnsida hävdat att avtalet är ogiltigt med stöd av 36 § avtalslagen. Då avtalet ej kan anses innehålla något sådant oskäligt avtalsvillkor som avses i detta lagrum kan avtalet ej heller på denna grund ogiltigförklaras.

Slutligen har Järnsida åberopat att parterna vid avtalet handlat under en för dem väsentlig motivvillfarelse samt att avtalet därför skall anses ogiltigt enligt förutsättningsläran. Väl finner HovR:n att Järnsida, därest bolaget känt till att rekonstruktionsförslaget varit beroende av ytterligare överväganden inom regeringen, i vart fall ej skulle ha levererat plåten utan att ha tillförsäkrat sig någon form av säkerhet. Vidare får det anses stå helt klart att varvet måste ha insett att Järnsida utgått ifrån att uppgifterna i brevet varit avgörande för bolagets agerande. HovR:n finner dock inte sådana omständigheter förebringade att varvet skall bära konsekvenserna av att förutsättningarna brustit. Avtalet kan således ej heller på nu berörd grund anses ogiltigt.

På grund av vad sålunda förekommit skall käromålet lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom lämnar HovR:n käromålet utan bifall.

Referenten, hovrättsrådet Noltorp, med vilken adj led Lindkvist förenade sig, var skiljaktig och anförde: De brev varvet sänt till Järnsida sammanställda med Järnsidas brev av d 19 sept 1980 ger klart uttryck för att Järnsida kan återuppta sina leveranser i förvissning om att varvet tillförts medel så att de kan betala sina skulder på samma sätt som skett före betalningsinställelsen, dvs i nära anslutning till att varvet mottog leveranserna. Att varvet insett detta vinner stöd av vad som framkommit om samtalen mellan L-G.K. och E.A.. Vad avser dessa samtal får E.A:s uppgifter tagas för goda. Av dessa framgår att L-G.K. vid samtalet d 19 sept bekräftat att betalningsrutinerna återupptagits och att varvet var räddat. Vidare framgår att L-G.K. inte upplyst E.A. om att någon definitiv uppgörelse inte var träffad. På grund av det anförda och på de av TR:n angivna skälen finner jag lika med TR:n följande utrett. Varvet har givit uttryck för att betalning för nya leveranser var säkerställd. För staten bindande utfästelser fanns inte vid tiden för breven, och därmed var uppenbarligen inte heller tillskotten från Kihlinvest och beställarna säkerställda. Om dessa förhållanden var varvets ledning medveten. Järnsida har vid tiden för avtalets ingående inte känt till att rekonstruktionen inte var definitivt beslutad och att kapitaltillskotten inte var säkerställda. Varvet har inte tagit Järnsida ur dess villfarelse.

Varvet har anfört att det haft grundad anledning att utgå från att varvet var räddat och att det därför inte förfarit svikligt. Varvet har vidare anfört att uppgiften att kapital tillskjutits varvet och uppgiften att betalningsrutinerna återupptagits tillkommit utan närmare överväganden.

Uppfattningen att varvet var räddat har varvet grundat främst på att man inom förhandlingsgruppen kommit fram till en lösning av hur varvet skulle rekonstrueras och att man inom denna grupp med förankring inom departementen utgick ifrån att denna lösning skulle stå sig vid den fortsatta behandlingen i FKN, riksgäldsfullmäktige, regering och riksdag.

Av C.L:s vittnesmål framgår att denne och även andra tjänstemän inom förhandlingsgruppen haft denna uppfattning. Utredningen ger också vid handen att ordföranden i gruppen - byråchefen på riksgäldskontoret L.A. - delat varvsledningens uppfattning att betalningsinställelsen kunde hävas.

I fråga om dessa omständigheters betydelse vid avgörandet om varvet handlat svikligt gör jag följande bedömning.

Den förhandlingsgrupp varvet förlitat sig på har bestått av tjänstemän utan rätt att fatta några beslut. Gruppens uppgift har varit att minimera statens förluster på grund av statens tidigare engagemang i varvet. Däremot har gruppen inte haft till uppgift att ta ställning till de vid denna tid aktuella övergripande frågorna om den svenska varvspolitikens framtid. Resultatet av gruppens arbete blev ett förslag hur varvet enligt gruppens uppfattning skulle kunna rekonstrueras med ägarens och beställarnas hjälp. Frågan om varvets rekonstruktion var helt beroende av hur FKN, riksgäldsfullmäktige, regering och riksdag bedömde förslaget.

Det förslag gruppen stannade för var inte närmare genomarbetat. Sålunda hade enligt C.L:s vittnesmål likviditetsfrågorna och de därmed sammanhängande frågorna om vilka säkerheter varvet kunde presentera inte närmare berörts.

Det har utan tvekan varit förhandlingsgruppens uppfattning att staten blivit väl tillgodosedd genom ägarens och beställarnas löften om tillskott och att staten borde biträda överenskommelsen. Att varvsledningen efter samtal med byråchefen L.A. hävde betalningsinställelsen är därför förklarligt. Varje dag som gick utan att betalningsinställelsen hävdes försvårade självfallet möjligheterna att rekonstruera varvet. När varvsledningen hävde betalningsinställelsen tog den emellertid en viss risk. Som också TR:n konstaterat fanns sålunda vid denna tid inte några för staten bindande utfästelser och därmed var uppenbarligen inte heller tillskotten från ägaren och beställarna säkerställda. Vidare var varvet - som utvecklas närmare nedan - vid denna tidpunkt i stort behov av ett omedelbart likviditetstillskott medan varvets möjligheter att ställa säkerheter var begränsade. För varvsledningen måste det därför med den erfarenhet den besatt ha stått klart att beslutet att fortsätta verksamheten var förenat med vissa ej helt obetydliga risker. Jag finner därför utrett att varvet handlat mot bättre vetande då det så kategoriskt som skett givit uttryck för att varvet var räddat och att kapital tillskjutits varvet så att betalningsrutinerna kunde återupptas. Som Järnsida påpekat har varvets kategoriska uttalanden fått till följd att leverantörerna helt undantagits möjligheten att göra en egen riskbedömning.

Uppfattningen att varvet handlat mot bättre vetande vinner även visst stöd av att varvet tog ut pantbrev om 7 milj kr i varvets fastigheter dagen efter de aktuella breven skrevs. Dessa pantbrev lämnades som säkerhet för Kihlinvests lån om 8,5 milj kr till Kalmar varv. Detta lån var av kortfristig natur. Det skulle lösas med det likviditetsstöd som Kihlinvest ansökt om hos FKN. Från varvets sida med dess uppfattning om uppgörelsen borde det inte ha rått något tvivel om att detta skulle kunna ske inom en mycket nära framtid.

I fråga om varvet insett att de oriktiga uppgifterna kunde ha betydelse för Järnsidas vilja att leverera gör jag följande bedömning.

När en leverantör bestämmer sig för att han skall begära säkerhet för en leverans ligger det i sakens natur att han fäster stor vikt vid uppgifter som klart tyder på att han kan vara förvissad om att få betalt i nära anslutning till leveransen. Järnsida har också uppgivit att företaget inte - i vart fall inte utan att begära säkerhet - hade gått med på att fullgöra leveransen om man från företagets sida hade känt till de rätta förhållandena. Varvet måste ha insett detta. Varvet måste också ha insett att det skulle uppstå svårigheter för varvet att snabbt få nya leveranser - vilket från varvets sida var ytterst angeläget - om leverantörerna begärde säkerhet för sina leveranser. Att varvets möjligheter att prestera säkerheter d 19 sept var mycket begränsade och att likviditeten var hårt ansträngd framgår av FKN:s PM av d 13 okt 1980 och vinner även visst stöd av H.V:s vittnesmål. Av FKN:s PM framgår att Kihlinvest AB d 3 okt 1980 ansökt om likviditetsstöd till Kihlbergrederierna AB på 15 milj kr. Enligt ansökan erbjöds säkerhet i två Ro-Ro fartyg. De medel som Kihlinvest erhöll skulle de låna ut till Kalmar varv tills slutlig reglering träffats om interna mellanhavanden. Av promemorian framgår vidare att varvet var i stort behov av omedelbara likviditetstillskott samt att riksgäldskontoret anmält att statens garantiengagemang mot enbart säkerheter i pågående nybyggnader inte borde utökas. Vidare framgår att FKN vid bedömandet av de erbjudna säkerheterna konstaterat att statens risk vid ett bifall måste anses betydande med tanke på att säkerhetsläget endast marginellt understeg marknadsvärdet.

Jag finner sålunda utrett att varvet d 19 sept inte skulle ha förmått att ställa fullgod säkerhet för sina leverantörer och att varvet måste ha insett att de oriktiga uppgifterna kunde ha avgörande betydelse för att Järnsida - i vart fall utan att begära någon säkerhet - levererade plåten.

Sammanfattningsvis finner jag sålunda att varvet mot bättre vetande lämnat oriktiga uppgifter i följande hänseenden, nämligen att varvets framtid var tryggad, att kapital tillskjutits varvet och att betalningsrutinerna återupptagits samt att detta skett i avsikt att få leveranser till stånd. Vidare finner jag utrett att varvet haft intresse av att leverantörerna inte begärde någon säkerhet och att varvet i vart fall måste ha insett att de oriktiga uppgifterna kunde vara av avgörande betydelse för Järnsidas handlande. Jag finner sålunda att varvet förfarit svikligt mot Järnsida. Som TR:n funnit har varvet inte förmått visa att de oriktiga uppgifterna i brevet ej inverkat på avtalet. På grund av vad jag nu anfört och på de av TR:n i övrigt anförda skälen fastställer jag TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. HD har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förnyade förhör ägt rum med L-G.K., L.K., C.L., E.A., H.V. och C.W.W..

Parterna är ense om att genom skriftväxlingen d 18 och 19 sept 1980 träffats leveransavtal mellan varvet och Järnsida på de villkor som angavs i en av varvet före betalningsinställelsen d 29 aug 1980 gjord beställning, att den omtvistade fartygsplåten levererades under tiden d 24 sept-d 16 eller 17 okt 1980, att betalning i enlighet med vad som tidigare gällt mellan parterna skulle ske successivt så snart varvet mottagit fakturerat parti fartygsplåt och kontrollerat att partiet var leveransgillt, att all levererad fartygsplåt fanns i behåll i oförändrat skick vid konkursutbrottet d 23 okt 1980 och att ingen betalning då hade skett. Det har upplysts att fartygsplåten genom överenskommelse mellan parterna försålts och köpeskillingen nedsatts och gjorts räntebärande i avbidan på att målet slutligt avgörs.

Järnsida har gjort gällande att varvet lämnat sina leverantörer, bland dem Järnsida, positivt oriktiga uppgifter genom att i det först avsända brevet av d 18 sept 1980 påstå att staten och fartygsbeställarna hade tillskjutit kapital så att varvets verksamhet tryggats för framtiden och att betalningsinställelsen därigenom kunnat hävas. Järnsida har i HD som grund för sitt yrkande att leveransavtalet mellan parterna skall förklaras ogiltigt åberopat, i första hand att avtalet tillkommit genom svikligt förledande från varvets sida (30 § avtalslagen), i andra hand att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna vid av talets tillkomst åberopa avtalet (33 § avtalslagen) och i sista hand att avtalet i vart fall med hänsyn till omständigheterna i målet är oskäligt mot Järnsida och därför skall lämnas utan avseende (36 § avtalslagen), alternativt att båda parter vid avtalets ingående handlat under en för dem väsentlig motivvillfarelse och att avtalet därför är ogiltigt enligt förutsättningsläran. Oavsett på vilken grund avtalet skall anses ogiltigt har Järnsida yrkat rätt att av konkursboet utbekomma den för fartygsplåten erhållna och nedsatta köpeskillingen jämte därå upplupen ränta.

Konkursboet har bestritt att avtalet är ogiltigt på någon av de av Järnsida åberopade grunderna. Vidare har konkursboet gjort gällande att Järnsida - även om avtalet förklaras ogiltigt - inte äger separationsrätt i varvets konkurs, varvid som en särskild grund för att sådan rätt inte föreligger åberopats att den levererade fartygsplåten varit avsedd att infogas i annan egendom och att separationsrätt därför i förevarande fall skulle strida mot en antagen sakrättslig princip.

Av central betydelse för frågan om giltigheten av det mellan parterna träffade leveransavtalet är vilken innebörd och betydelse som kan ges den överenskommelse som blev ett resultat av den statliga förhandlingsgruppens rekonstruktionsförslag av d 12 sept 1980.

Av de förhör som ägt rum vid huvudförhandlingen i HD och den utredning i övrigt som parterna därvid åberopat framgår sammanfattningsvis följande.

Den statliga arbetsgruppen hade främst till uppgift att bedöma statens förlustrisker vid en konkurs resp kostnader vid en rekonstruktion av varvet. Den principöverenskommelse som slutligen arbetades fram - och som för statens del krävde godkännande av regering och riksdag - avsåg att tillgodose varvets behov av kapital. Det förutsattes därvid att Kihlbergkoncernen själv - eventuellt med hjälp av likviditetsstöd i form av statlig kreditgaranti (rederistöd) - skulle tillgodose varvets behov av likvida medel. Varvsledningen, såväl som arbetsgruppen, hyste den bestämda uppfattningen att regeringens godkännande, liksom riksdagens, var en ren formalitet och att överenskommelsen i praktiken var definitiv, om den godtogs av koncernen och fartygsbeställarna. En förutsättning för att en rekonstruktion av varvet skulle kunna genomföras i enlighet med principöverenskommelsen var att varvets betalningsinställelse omedelbart hävdes och att leveranserna till varvet omgående återupptogs så att fartygsbyggena snabbt kom i gång och nya kreditmöjligheter skapades. Såväl arbetsgruppen som varvsledningen räknade med att därigenom kunna tillgodose också varvets behov av likvida medel, även om rederistöd inte erhölls. Kihlbergkoncernen hade tidigare varit med om situationer, där regeringens formella beslut inte hade kunnat avvaktas utan koncernen uppmanats att agera som om bindande avtal om statligt stöd träffats. Brevet av d 18 sept granskades och godkändes av varvsledningen, som ansåg att innehållet i brevet överensstämde med den uppfattning man hade om innebörden av principöverenskommelsen med den statliga arbetsgruppen.

Genom den i målet förebragta utredningen är, såsom också TR:n och HovR:n funnit, klarlagt att någon bindande utfästelse om tillskott från staten och beställarna av fartygen inte förelåg, när Järnsida d 19 sept 1980 mottog varvets brev. Uppgifterna i varvets brev var således - objektivt sett - oriktiga i den meningen att något nytt kapital rent faktiskt inte hade tillförts varvet och att inte heller någon bindande utfästelse om tillskott förelåg.

Som framgått av den lämnade redogörelsen hyste emellertid varvsledningen den övertygelsen att överenskommelsen utgjorde en för såväl staten och fartygsbeställarna som Kihlinvest de facto bindande utfästelse och att fortsatt drift därmed var säkrad. Denna uppfattning lades till grund för varvsledningens handlande. Även om man från varvets sida hade uppmärksammat brevets missvisande utformning - något som redan det är osäkert - kan det med hänsyn till angivna förhållande inte tas för gott att varvet med brevet har haft uppsåt att vilseleda leverantörerna att återuppta leveranserna utan krav på kontant betalning eller ställande av säkerhet.

Det kan på grund av det anförda inte anses styrkt att varvet svikligen förlett leverantörerna att återuppta leveranserna. Avtalet mellan varvet och Järnsida kan därför inte anses ogiltigt på den av Järnsida i första hand åberopade grunden, svek.

Som nyss angetts är det inte visat annat än att varvets företrädare vid avtalsslutet i sept 1980 utgick från att rekonstruktionsöverenskommelsen reellt var bindande. Under sådana förhållanden kan avtalet inte heller med stöd av 33 § avtalslagen förklaras ogiltigt.

Järnsida har sist som grund för avtalets ogiltighet åberopat bestämmelserna i 36 § avtalslagen (den s k generalklausulen), alternativt de rättsgrundsatser som har kommit till uttryck inom den s k förutsättningsläran. När det, som i förevarande fall, görs gällande att avtalet som sådant är ogiltigt på grund av felaktiga förutsättningar vid avtalets ingående, ligger det närmast till hands att först pröva om ogiltighet föreligger enligt förutsättningsläran.

Det ligger i öppen dag att det för Järnsidas åtagande att återuppta leveranserna av fartygsplåt till varvet var avgörande att varvets ekonomi och därmed dess betalningsförmåga hade tryggats genom en finansiell rekonstruktion i vilken staten medverkade. Detta förhållande har stått klart för varvet. Den förutsättning på vilken Järnsida sålunda byggde visade sig emellertid vara oriktig.

En part i ett avtal måste regelmässigt själv stå risken för att hans förutsättningar för avtalet är felaktiga (jfr NJA 1981 s 269). Denna huvudregel gör sig med särskild styrka gällande i fråga om antaganden angående motpartens kreditvärdighet. Förutom i fall där svikligt eller därmed jämställt förfarande ligger motparten till last kan ett misstag vid avtalets ingående angående dennes betalningsförmåga endast under speciella omständigheter få till följd att avtalet förklaras vara overksamt. Frågan blir då, om sådana omständigheter föreligger i målet.

Järnsida hade stoppat plåtleveranserna till varvet med anledning av ett meddelande från varvet om allmän betalningsinställelse. Leveransavtalet förnyades därefter sedan varvet särskilt meddelat att betalningsinställelsen hade hävts. Till stöd för det befogade i denna åtgärd har varvet uttryckligen åberopat en ekonomisk uppgörelse med staten som medverkande. Att varvets kapitalförsörjning rent faktiskt var tryggad tycks ha varit en bestämmande förutsättning inte bara för Järnsida utan också för varvet, som i annat fall kan antas inte ha önskat förnya leveransavtalet. Varvet har i det föreliggande läget haft ett särskilt ansvar för att påståendet om att företagets ekonomiska kris var överstånden var väl underbyggt och har tydligtvis också haft bättre möjligheter att bedöma, om rekonstruktionsavtalet var hållbart. Till detta kommer att varvet - om än alltså utan svikligt uppsåt - i sitt brev till Järnsida och andra leverantörer d 18 sept 1980 har ingett dessa i vart fall en överdriven föreställning om hur pass definitiv den träffade rekonstruktionsuppgörelsen var och på så sätt försvagat deras incitament att själva företa en bedömning av uppgörelsens villkor och närmare innebörd. Efter vad utredningen visar har varvet inte heller vid sina övriga kontakter med Järnsida i samband med att avtalet förnyades låtit förstå att uppgörelsen åtminstone formellt var betingad av statsmakternas uttryckliga godkännande.

Nu anförda omständigheter talar med sådan styrka för att varvet skall bära risken av att den för parterna gemensamma förutsättningen, att en hållbar uppgörelse om kapitaltillskott förelåg, var felaktig att Järnsida inte bör anses bundet av det ifrågavarande leveransavtalet med varvet. Förhållandena kan inte anses vara sådana att Järnsida genom underlåtenhet att avbryta leveranserna har avstått från sin rätt att frigöra sig från avtalet.

Vid den bedömning som gjorts i det föregående återstår att ta ställning till frågan huruvida Järnsida har separationsrätt i varvets konkurs eller - såsom konkursboet gör gällande - är hänvisat till att bevaka sin fordran på betalning i likhet med konkursboets övriga fordringsägare.

Den övervägande uppfattningen i svensk doktrin är att den part, som vid avtals återgång har rätt att återfå individualiserad egendom som finns i behåll, i princip är skyddad mot medkontrahentens borgenärer, dvs åtnjuter separationsrätt (se bl a Almén: Lagen om avtal [1916] s 147 not 15, Almén-Eklund: Om köp och byte av lös egendom [1960] s 756 vid not 16 b, Walin: Separationsrätt s 61, Bramsjö: Om avtals återgång s 132 ff och Hessler: Allmän sakrätt s 170-176). Den tveksamhet som kommit till uttryck inom den svenska rättslitteraturen i valet mellan en separationsrätt och en bevakningslösning vid konkurs gäller främst sådana fall, där ett avtal skall återgå på grund av att parts förutsättningar angående något framtida förhållande av betydelse för avtalet har brustit och vissa andra situationer i vilka det inte alltid framstår som naturligt att parten skall gynnas på bekostnad av motpartens övriga borgenärer, såsom fallet blir om parten tillerkänns separationsrätt i motpartens konkurs.

Som förut angetts måste utrymmet för att befria en part från bundenheten av ett avtal därför att han har misstagit sig på medkontrahentens betalningsförmåga anses vara begränsat. I de fall då ett sådant misstag ändå leder till avtalets återgång, torde i allmänhet medkontrahentens beteende ha påverkat bedömningen; så ligger det till i detta mål. Tillräcklig anledning saknas då att inte medge separationsrätt, och det oavsett om krav på av talets återgång framställs före konkursutbrottet eller först därefter.

När egendom som sålts med förbehåll om återtaganderätt varit avsedd att ingå i annan egendom, t ex en fastighet, har förbehållet inte ansetts kunna göras gällande mot tredje man, om avtalet innefattat rätt för köparen att, innan köpeskillingen erlagts, förfoga över egendomen för det avsedda ändamålet. Den princip som sålunda har kommit till uttryck i rättspraxis rörande verkningarna av återtagandeförbehåll Kan inte ges motsvarande tillämpning när avtal såsom här skall gå åter därför att det är ogiltigt.

På grund av det anförda och då den av Järnsida levererade fartygsplåten ostridigt fanns i behåll, när varvet försattes i konkurs, har Järnsida varit berättigat att av konkursboet återfå den genom leveransavtalet försålda egendomen. Då denna efter överenskommelse mellan parterna försålts, är Järnsida i enlighet med sitt yrkande berättigat att av konkursboet utfå den nedsatta köpeskillingen jämte därå upplupen ränta.

Domslut

Domslut. HD fastställer - med ändring av HovR:ns domslut - TR:ns domslut.

JustR Beckman var skiljaktig och anförde: Lika med majoriteten finner jag att leveransavtalet inte kan anses ogiltigt enligt 30 eller 33 § avtalslagen.

Leveransavtalet kan inte anses innehålla något sådant oskäligt avtalsvillkor som avses i 36 § avtalslagen. Avtalet kan därför inte förklaras ogiltigt med stöd av denna paragraf.

Järnsida har emellertid även gjort gällande att båda parter vid avtalets ingående handlat under en för dem väsentlig motivvillfarelse och att avtalet därför är ogiltigt enligt den s k förutsättningsläran.

De rättsgrundsatser som brukar betecknas som förutsättningsläran bör allmänt sett användas med stor försiktighet. I det enskilda fallet bör det enligt min mening krävas att det föreligger särskilda omständigheter som med styrka talar för att avtalet skall anses ogiltigt. Det räcker alltså inte att den förutsättning som visat sig felaktig var väsentlig för den part som gör gällande att avtalet är ogiltigt och att motparten insett eller bort inse detta.

I det aktuella fallet kan följande konstateras om situationen när leveransavtalet träffades genom parternas skriftväxling d 18 och 19 sept 1980. Sedan det av arbetsgruppen framlagda rekonstruktionsförslaget godkänts av Kihlinvest och av de båda beställarna var den allmänna uppfattningen att varvet var räddat. Överenskommelsen ansågs av dem som deltog i rekonstruktionsarbetet vara så väl förankrad att det betraktades som en formalitet utan praktisk betydelse att statens godkännande förutsatte beslut av regering och riksdag.

Järnsida hade däremot av varvet bibringats den felaktiga uppfattningen att överenskommelsen redan var klar. Det är emellertid mycket som talar för att om Järnsida fått en riktigare information om överenskommelsen så skulle Järnsida ha anammat den allmänna uppfattningen att statens godkännande i praktiken var klart. Även om Järnsida alltså i viss mån betagits möjligheten att göra en egen bedömning av risken för att överenskommelsen inte skulle bli godkänd av regering och riksdag kan enligt min mening denna omständighet inte tillmätas en sådan betydelse att den bör leda till att leveransavtalet anses ogiltigt.

Sammanfattningsvis kan sägas att det visserligen när leveransavtalet träffades måste anses ha varit en väsentlig förutsättning för både Järnsida och varvet att rekonstruktionen av varvet skulle lyckas men att omständigheterna ändå inte är sådana att leveransavtalet bör anses ogiltigt med stöd av förutsättningsläran.

Med denna utgång saknar jag anledning att ta ställning till frågan om s k separationsrätt föreligger för Järnsida.

På grund av det anförda anser jag att käromålet bör lämnas utan bifall. Jag fastställer därför HovR:ns domslut.