NJA 1997 s. 764

F.A. födde d 7 aug 1987 sonen M.A.. M.A. genom socialnämnden i Helsingborg som ställföreträdare yrkade vid Helsingborgs TR att TR:n skulle måtte förklara M.F. vara fader till honom och förplikta denne att utge underhållsbidrag. M.A. påstod att han avlats vid samlag mellan F.A. och M.F..

M.F. medgav faderskapsyrkandet men bestred yrkandet om underhållsbidrag.

M.A. företrädd av modern F.A. som ställföreträdare överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att TR:ns förklaring att M.F. skall vara fader till honom skulle upphävas.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt samt hovrättsråden Frii och Jan E Ohlsson, referent) anförde i beslut d 14 okt 1994: Fråga har uppkommit huruvida M.A. mot bakgrund av den utgång målet fått i TR:n har rätt att överklaga TR:ns dom.

Enligt allmänna processrättsliga principer får anses gälla att en part har rätt att överklaga endast under den förutsättningen att underrättens avgörande från rättslig synpunkt innebär en nackdel för parten. Ett yrkande som på objektiva grunder inte bedöms vara till fördel för klaganden skall inte upptas till prövning. (Se Welamson, Rättegång VI, 2 uppl, 1978 s 26f)

I litteraturen rörande faderskapstalan har framhållits att barnet kan överklaga även om en instämd man förklarats vara fader. Dock har den reservationen gjorts att detta gäller i varje fall när flera män varit finstämda. (Se Lind, Faderskap och arvsrätt, 2 uppl, 1975 s 93.)

Den talan som M.A., genom socialnämnden i Helsingborg, har fört i TR:n har givit till resultat att en fader har fastställts till honom. Ett bifall till överklagandet kan i förevarande situation, då talan inte förs mot någon annan man, endast leda till något som för honom måste anses vara till nackdel, nämligen att faderskapet blir obestämt.

Visserligen har HovR:n enligt 3 kap 12 § FB att vid överklagande pröva faderskapsfrågan i hela dess vidd. Denna föreskrift har sin bakgrund i den vikt som lägges vid att varje avgörande i faderskapsmål blir materiellt riktigt. I förevarande mål förs talan endast mot en man. Det har inte genom överklagandet anförts några nya omständigheter som kan föranleda att prövningen av faderskapsfrågan kan bli mera omfattande i HovR:n än den varit i TR:n. Tvärtom synes överklagandet främst bottna i en intressekonflikt mellan modern och den utpekade fadern som far anses stå i motsättning till barnets intresse av att få faderskapet fastställt.

Angivna förhållanden gör att HovR:n finner att M.A. i den föreliggande situationen inte har rätt att överklaga TR:ns dom i nu aktuellt avseende.

HovR:n avvisar överklagandet.

M.A. (ombud advokaten R.M.) överklagade och yrkade att HD skulle upphäva HovR:ns avvisningsbeslut och återförvisa målet till HovR:n för erforderlig handläggning.

M.F. (ombud advokaten I.L.) biträdde yrkandet.

Betänkande

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Nyström, Munck, referent, och Westlander) fattade följande slutliga beslut: Skäl: Sedan TR:n på talan av M.A. med socialnämnden som ställföreträdare förklarat M.F. vara fader till honom, har M.A. med modern som företrädare överklagat domen till HovR:n och yrkat att förklaringen upphävs. Frågan i målet är nu om detta överklagande skall tas upp till prövning.

I mål om faderskap till barn har barnet ett grundläggande rättsligt intresse av att avgörandet blir materiellt riktigt, något som också är en viktig utgångspunkt för föräldrabalkens regler i ämnet. M.A. har därför haft rätt att överklaga TR:ns dom och göra gällande att faderskapsförklaringen är oriktig. Att hans talan därvid förs av modern som ställföreträdare och står i motsättning till den talan som för hans räkning fördes av socialnämnden vid TR:n utgör inte något hinder mot prövning av överklagandet, eftersom 3 kap 5 § FB ger både socialnämnden och modern rätt att uppträda som ställföreträdare för barnet och framställa yrkanden för dess räkning (jfr Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl 1996, s 194). HovR:n borde således inte ha avvisat M.A:s överklagande.