NJA 1998 s. 15

E.L. ansökte hos Kronofogdemyndigheten i Uppsala län om skuldsanering. Kronofogdemyndigheten beslöt d 24 maj 1995 att skuldsanering skulle inledas. E.L:s sammanlagda skuldsättning uppgick till 606 525 kr. Förslag till skuldsanering upprättades d 25 sept 1995 och tillställdes borgenärerna för yttrande.

I det upprättade förslaget angavs bl a följande om E.L:s förhållanden. Gäldenären har månatliga inkomster om tillhopa 18 187 kr. Av dessa inkomster utgörs 15 500 kr av lön, 1 173 kr av bidragsförskott, 952 kr av bostadsbidrag och 480 kr av sonens studiebidrag. Hon har månatliga utgifter om 11 801 kr, varav 5 113 kr i preliminär skatt, 6 288 kr i hyra och 400 kr för resor till och från arbetet. Gäldenären är ensamstående med två hemmavarande söner, 17 och 21 år gamla. Den yngste sonen genomgår gymnasieutbildning och har nyligen påbörjat årskurs två av tre. Som studerande uppbär han studiebidrag. I och med utgången av vårterminen 1997 upphör gäldenärens underhållsskyldighet för den yngste sonen. Detta innebär att det bidragsförskott som nu utgår faller bort. Att underhållsskyldighet ej längre föreligger innebär även att rätten till bostadsbidrag bortfaller vid nuvarande inkomstförhållanden. Den äldste sonen är f n arbetslös och uppbär därför KAS-ersättning om netto 171 kr per dag, vilket ger 3 762 kr i månaden. För denne son har gäldenären ingen underhållsskyldighet.

Kronofogdemyndigheten bedömde att E.L. skulle förbehållas ett belopp om 9 837 kr för sin och en sons försörjning och att hennes betalningsutrymme var 550 kr i månaden fram till d 1 juli 1997. Därefter fick hon anses sakna betalningsutrymme.

Förslaget till skuldsanering innebar att fordringsägarna skulle erhålla betalning genom att ett belopp om 1 650 kr erlades var tredje månad vid sju tillfällen fram till d 1 juli 1997. Vidare erhöll fordringsägarna ett engångsbelopp om 5 392 kr; beloppet utgjorde utbetalning som E.L. erhållit i överskjutande skatt.

Skuldsaneringsförslaget godtogs inte av alla borgenärer och ärendet överlämnades av kronofogdemyndigheten till Uppsala TR.

E.L. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle besluta om skuldsanering i enlighet med kronofogdemyndighetens förslag. Som grund för sitt yrkande anförde hon i huvudsak följande: Hennes äldste son kan inte bidra fullt ut med sin andel av bostadskostnaden. Han skall därför inte anses kunna bidra med någon del överhuvudtaget. Hennes underhållsskyldighet gentemot den yngre sonen kommer vidare att upphöra i slutet av juni månad 1997.1 samband därmed kommer hennes intäkter att minska i betydande mån, eftersom bidragsförskott m m inte längre kommer att utgå. Slutligen har det s k normalbeloppet vid förbehållsbeloppsberäkningen ökat sedan TR:n meddelade sitt beslut.

Ingen av borgenärerna, som beretts tillfälle att slutföra sin talan, hade något att anföra.

HovR:n (hovrättslagmannen Sanmark, hovrättsrådet Ljungqvist, referent, och tf hovrättsassessorn Lundqvist) anförde i beslut d 30 okt 1996:

Boendekostnaden. E.L. har beträffande frågan om äldste sonens förmåga att bidra till bostadskostnaden hänfört sig till Riksskatteverkets rekommendationer om bestämmande av förbehållsbelopp vid utmätning av lön m m (RSV Ex 1996:1). I dessa rekommendationer anges beträffande hemmavarande barn att bostadskostnaden inte bör reduceras med sådant barns andel om barnet saknar ekonomisk förmåga att bidra till familjens boende. - Enligt 8 § 2 st skuldsaneringslagen skall bestämmelserna om förbehållsbelopp vara vägledande vid beräkning av vilket belopp som skall tas i anspråk för fördelning mellan borgenärerna. Riksskatteverkets bestämmelser är sålunda inte bindande för rätten i dessa fall.

Den äldre sonen är i dag 22 år gammal. Han är, såvitt framkommit, arbetsför men uppges vara arbetslös och uppbära s k KAS-ersättning med 3 762 kr efter skatt. Han kan enligt vad som har angetts i och för sig bidra till moderns boendekostnader med ett inte obetydligt belopp, nämligen 1 351 kr. Med hänsyn till dessa omständigheter får han, trots att han inte har möjlighet att fullt betala hela sin andel av bostadskostnaden, enligt HovR:ns mening i skuldsaneringssammanhang jämställas med vilken inneboende som helst. Såsom TR:n har funnit bör han följaktligen anses skyldig att bidra till moderns boendekostnader med sitt disponibla överskott.

Underhållsskyldigheten gentemot den yngre sonen. Den omständigheten att E.L:s underhållsskyldighet gentemot den yngre sonen upphör kan rimligen inte leda till att E.L:s betalningsförmåga minskar. Skäl saknas därför att på denna grund ändra TR:ns beslut.

Förändringar i övrigt efter TR:ns beslut. Som E.L. har anfört har det s k normalbeloppet vid beräkning av förbehållsbeloppet höjts efter det att det överklagade beslutet meddelades. Beslut om skuldsanering fattas emellertid regelmässigt för en längre tid framåt i tiden, i normalfallet fem år. Då det regelmässigt kan förutsättas att såväl gäldenärens ekonomiska situation som olika yttre faktorer - exempelvis det allmänna prisläget - kan komma att ändras efter ett beslut om skuldsanering, anges i motiven till skuldsaneringslagen att rätten vid bestämmandet av betalningsbeloppets storlek bör förbehålla gäldenären en särskild s k buffert. Syftet med denna buffert är att mildra eventuella negativa effekter av förändringar som kan inträffa efter skuldsaneringsbeslutet. TR:n har i det överklagade beslutet förbehållit E.L. en sådan buffert som anges ovan. Vad E.L. har anfört i denna del kan därför inte leda till en ändring av beslutet.

HovR:n lämnar på grund av det anförda E.L:s överklagande utan bifall.

E.L. överklagade och yrkade i första hand att HD skulle fastställa kronofogdemyndighetens förslag till beslut om skuldsanering och i andra hand att ärendet skulle återförvisas till TR:n för ny handläggning eller att hon i vart fall skulle beredas tillfälle att återkalla sin ansökan. Sex av motparterna avgav yttranden.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Bratt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. E.L. har i HD vidhållit vad hon anfört i HovR:n. Hon har vidare åberopat bl a följande. TR:n har utan hennes vetskap ändrat förutsättningarna i förslaget till betalningsplan. Hon riskerar härigenom att inte klara av att betala enligt planen vilket inte gagnar vare sig borgenärerna eller henne. Inte ens när försörjningsskyldigheten mot den yngste sonen upphör i juni 1997 eller när han rycker in till värnpliktstjänstgöring i januari 1998 ökar hennes möjligheter till betalning av skulderna eftersom hon då alltjämt har samma bostad men inte längre något bostadsbidrag.

Av skuldsaneringslagen (1994:334) framgår att med skuldsanering avses, enligt lagen, frivillig skuldsanering som fastställs av kronofogdemyndigheten och tvingande skuldsanering som beslutas av rätten (1 §). Tvingande skuldsanering innebär att rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalning av borgenärens fordran (22 §). Såväl vid frivillig som tvingande skuldsanering skall en prövning ske om förutsättningarna för skuldsanering enligt lagen är uppfyllda (20 och 23 §§).

Skuldsanering kan enligt 4 § 1 st skuldsaneringslagen beviljas gäldenär som är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid (det s k kvalificerade insolvensrekvisitet). Som ytterligare förutsättning för skuldsanering gäller att det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom.

Vid en skuldsanering skall, enligt 8 §, bestämmas vilka fordringar som skall omfattas av skuldsaneringen, vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna samt en betalningsplan som visar när och hur fordringarna skall betalas. Det belopp som skall fördelas mellan borgenärerna skall, enligt andra stycket, bestämmas så att skuldsaneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag för vad som skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning.

Upprättande av förslag om skuldsanering sker hos kronofogdemyndigheten i samarbete mellan gäldenären och myndigheten. Också borgenärerna bereds tillfälle att lämna synpunkter. Enligt lagens förarbeten är det formellt sett dock gäldenären som upprättar förslaget, se prop 1993/94:123 s 157. I propositionen betonas vikten av att kronofogdemyndigheten och gäldenären tillsammans kommer överens om ett förslag inom ramen för de allmänna villkoren. För det fall att gäldenären och kronofogden inte kommer överens om förslagets utformning bör gäldenären, enligt propositionen, inte kunna lägga fram ett förslag mot kronofogdemyndighetens vilja. Det kan inte heller komma i fråga att myndigheten lägger fram ett förslag mot gäldenärens vilja. Vid oenighet torde inte annat återstå än att kronofogdemyndigheten avslår ansökningen med hänvisning till att förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda.

Beträffande handläggningen hos TR:n av dit överlämnade ärenden sägs vidare att ärendet skall vara i sådant skick att rätten på det överlämnade materialet skall kunna fatta beslut om tvingande skuldsanering (a prop s 160). Rättens beslut kan givetvis också innebära att ansökan avslås, (s 162).

Lagtextens utformning ger inte rätten behörighet att ändra förslaget om skuldsanering på ett för gäldenären negativt sätt. Inte heller i förarbetena antyds att den möjligheten skulle kunna finnas. Rättens prövning torde således inskränka sig till att pröva om förslaget är förenligt med lagen och under förutsättning att den finner att så är fallet fastställa förslaget även om borgenärerna inte godkänt det. Någon möjlighet för domstol att, såsom här har skett, utan gäldenärens medverkan ändra på förslagets utformning finns således inte.

Frågan är då om HD kan besluta om skuldsanering i enlighet med det av E.L. i samarbete med kronofogdemyndigheten framlagda förslaget? Den betalningsplan som skall bestämmas skall löpa under fem år om det inte finns särskilda skäl att bestämma en längre eller kortare tid. I förarbetena uttalades att några större avvikelser härifrån aldrig borde förekomma; dock att det vore tänkbart att "avrunda" perioden så att den löpte till ända vid t ex ett halvårs- eller kvartalsskifte. Ett frångående av huvudregeln med flera år borde emellertid bli mycket sällsynt förekommande; en tänkbar situation kunde vara att borgenärerna beträffande en mycket stor skuldmassa satte som villkor för en skuldsanering att betalningsplanen avsåg en längre tid (a prop s 108).

Såsom underinstanserna funnit uppfyller E.L. de allmänna villkoren för att skuldsanering skall kunna beviljas henne. Den betalningsplan som ingår i det aktuella förslaget löper dock på knappt två år. Därtill kommer en engångsbetalning. Lång tid har förflutit sedan förslaget om skuldsanering lades fram. E.L. har fått delvis ändrade förhållanden genom att försörjningsskyldighet upphört också mot yngste sonen. Hur detta påverkar hennes möjligheter att erhålla en billigare bostad är oklart. På grund härav och med hänsyn till den restriktivitet som förordas avseende ett frångående av betalningstidens längd finner HD att det saknas förutsättningar att, såsom E.L. i första hand yrkat, fastställa förslaget om skuldsanering. Hennes yrkande skall därför avslås. Beslutet innebär emellertid inte att E.L. är betagen rätten att göra en ny ansökan om skuldsanering. HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut avslår HD E.L:s ansökan om skuldsanering.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Thorsson, referent, Victor och Blomstrand) fattade följande slutliga beslut: Skäl. E.L. har i HD vidhållit vad hon anfört i HovR:n. Hon har vidare åberopat bl a följande. TR:n har utan hennes vetskap ändrat förutsättningarna i förslaget till betalningsplan. Hon riskerar härigenom att inte klara av att betala enligt planen, vilket inte gagnar vare sig borgenärerna eller henne. Försörjningsskyldigheten mot den yngste sonen har upphört och hon bor numera ensam. Eftersom hon alltjämt har samma bostad men inte längre uppbär något bostadsbidrag har dock hennes möjligheter att betala skulderna inte ökat.

Skuldsaneringsförfarandet bygger på tanken att gäldenären aktivt medverkar på olika sätt. Det är inte ändamålsenligt att besluta om skuldsanering på villkor som gäldenären inte godtar. Om nämligen gäldenären väljer att inte följa en mot hans eller hennes vilja fastställd betalningsplan, är den enda påföljd som lagen anvisar ett upphävande av skuldsaneringsbeslutet. I förarbetena förutsätts också att kronofogdemyndigheten inte kan lägga fram ett förslag till betalningsplan mot gäldenärens vilja (prop 1993/94:123 s 157, NJA II 1994 s 61). Ingenting talar för att saken kommer i ett annat läge, om kronofogdemyndigheten överlämnar ärendet till TR:n. Vill gäldenären inte godta en föreslagen betalningsplan, återstår inte någonting annat för kronofogdemyndigheten eller rätten än att avslå ansökan med hänvisning till att förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda.

HovR:ns beslut skall således ändras. Nästa fråga är då om skuldsanering kan beviljas i enlighet med det av E.L. tillsammans med kronofogdemyndigheten framlagda förslaget.

Såsom domstolarna funnit uppfyller E.L. de allmänna villkoren enligt 4 och 5 §§skuldsaneringslagen för att skuldsanering skall kunna beviljas henne. Därutöver fordras bl a att förslaget till betalningsplan uppfyller villkoren i 8 §. Betalningsplanen i hennes och kronofogdemyndighetens förslag löper under mindre än två år, vartill kommer en engångsbetalning. Enligt 8 § sista stycket skall emellertid betalningsplanen löpa under en tid av fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en längre eller kortare tid (jfr a prop s 108, NJA II 1994 s 46). Några sådana särskilda skäl har inte framkommit.

Av betydelse är också att mer än två år nu har förflutit sedan förslaget om skuldsanering lades fram. I ärendet har framkommit att E.L. fått delvis ändrade förhållanden genom att hennes försörjningsskyldighet upphört även gentemot den yngste sonen. Det är oklart vilka möjligheter hon nu har att få en billigare bostad.

Förutsättningar saknas således för att bifalla E.L:s förstahandsyrkande.

E.L. har i andra hand yrkat att ärendet skall återförvisas till TR:n för ny handläggning. Vad som främst talar mot ett sådant beslut är att den ytterligare utredning som nu kan behövas lämpligen utförs hos kronofogdemyndigheten. I 30 § 1 st skuldsaneringslagen finns en särskild bestämmelse om att ärenden som efter överklagande handläggs i domstol i vissa fall skall återförvisas till kronofogdemyndigheten. Bestämmelsen är inte tillämplig i ett ärende som det förevarande, där ansökan om skuldsanering enligt 21 § överlämnats till domstol (jfr a prop s 162, NJA II 1994 s 66). Med hänsyn härtill och då det inte finns något hinder mot att kronofogdemyndigheten efter ny ansökan på nytt tar upp frågan om skuldsanering, även om domstol har avslagit en ansökan i enlighet med ett tidigare upprättat förslag, bör E.L:s ansökan om skuldsanering avslås.