NJA 1998 s. 225
När talan har förts mot beslut av HovR att inte meddela tillstånd till prövning där av ett dispositivt tvistemål, har klaganden ansetts vara oförhindrad att i HD åberopa nya omständigheter till stöd för sitt yrkande om tillstånd till målets prövning i HovR:n.
Allmän åklagare väckte vid Handens TR åtal mot M.I. för sexuellt ofredande enligt följande gärningsbeskrivning: M.I. har d 13 febr 1996 i eller omedelbar anslutning till ett omklädningsrum i Wättinge skolas sporthall i Tyresö kommun blottat sig för C.S. och ett drygt tiotal flickor i 16-17-årsåldern. Han har därvid stått framför målsägandena med nerdragna byxor och kalsonger och onanerat framför målsägandena. M.I:s agerande har varit ägnat att väcka anstöt hos målsägandena.
C.S. samt J.B., H.F., M.H., M.S., S.S., J.S., K.S. och J.W. yrkade i egenskap av målsägande ersättning för kränkning med 3 000 kr var.
M.I. förnekade att han hade begått den åtalade gärningen och bestred skadeståndsyrkandena. Han påstod att han inte hade varit på platsen vid den tidpunkt som åklagaren gjorde gällande.
Vid TR:n ägde målsägandeförhör rum med C.S., M.H., M.S. och K.S..
TR:n (ordf rådmannen Lövgren) fann i dom d 17 okt 1996 på anförda skäl åtalet styrkt. I domskälen anförde TR:n vidare: Vad härefter gäller skadeståndsskyldighet har samtliga i målet hörda flickor berättat om hur obehagligt de upplevt situationen. TR:n anser dem berättigade till kränkningsersättning med yrkat belopp. Av C.S:s uppgifter har framkommit att de målsägande som inte hörts i målet själva bevittnat händelsen och reagerat negativt på det inträffade. TR:n anser att samtliga målsägandena är berättigade till kränkningsersättning.
Domslut
Domslut. TR:n dömde M.I. enligt 6 kap 7 § 3 st BrB för sexuellt ofredande till 120 dagsböter samt ålade honom att utge skadestånd till var och en av de nio målsägandena med 3 000 kr.
Svea HovR
M.I. överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av skadeståndsyrkandena eller i vart fall nedsättning av skadeståndsbeloppen. HovR:n (hovrättslagmannen Andre, hovrättsrådet Olvall, referent, och tf hovrättsassessorn Malmqvist) meddelade d 13 febr 1997 följande beslut: HovR:n meddelar inte prövningstillstånd. TR:ns dom står därför fast.
M.I. överklagade och yrkade i första hand ogillande av samtliga målsägandes skadeståndsyrkanden, i andra hand ogillande av J.B:s, H.F:s, S.S:s, J.S:s och J.W:s yrkanden samt i tredje hand att utdömda skadestånd skulle minskas med minst hälften per berättigad målsägande.
C.S., M.H., M.S., J.S., K.S. och J.W. bestred ändring. J.B., H.F. och S.S. lät inte höra av sig.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Melchior, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Av utredningen i målet framgår att vissa av de målsägande som tilldömts skadestånd inte iakttagit gärningen i fråga och inte heller hörts i TR:n.
Med hänsyn till den bristfälliga utredningen i målet får det anses föreligga synnerliga skäl att överklagandet av TR:ns dom prövas av högre rätt. HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n.
HD (JustR:n Knutsson, Nyström, Svensson, referent, och Blomstrand) fattade följande slutliga beslut: Skäl. M.I. åtalades vid Handens TR för sexuellt ofredande av C.S. och ett drygt tiotal flickor i 16-17årsåldern. Nio målsägande yrkade ersättning för kränkning med 3 000 kr var. Vid TR:n hördes fyra av målsägandena, nämligen C.S., K.S., M.H. och M.S.. TR:n antecknade i sin dom att samtliga hörda flickor berättat att de sett brottet och upplevt obehag samt att det av C.S:s uppgifter framkommit att de målsägande som inte hörts i målet själva bevittnat händelsen och reagerat negativt på det inträffade. Samtliga målsägande tillerkändes därför kränkningsersättning med yrkat belopp.
M.I. överklagade TR:ns dom i skadeståndsdelen och anförde att brottet inte var sådant att det grundade rätt till skadestånd och att skadeståndet i vart fall borde sättas lägre. Han anförde dessutom att det inte varit möjligt att bedöma skadeståndsanspråken annat än beträffande de målsägande som hörts i målet. Vad övriga målsägande sett eller hört och vilket lidande som de eventuellt åsamkats gick enligt M.I. inte att bedöma på den utredning som förebragts i TR:n.
I sitt överklagande till HD har M.I. anfört bl a: H.F., som inte hörts i TR:n, har under förundersökningen berättat att hon aldrig uppmärksammat händelsen. Därmed kan hon inte heller ha blivit utsatt för någon kränkning. Redan av det skälet måste hennes yrkande ogillas. Vidare har varken S.S. eller J.W. hörts under förundersökningen eller i TR:n. Det kan därför inte anses styrkt att de ens bevittnat händelsen.
En grundläggande princip i den svenska processrätten är den fria bevisprövningen. Rätten skall enligt 35 kap 1 § RB efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra vad som är bevisat i målet. Det har därför inte inneburit något rättegångsfel att som TR:n gjort använda C.S:s uppgifter vid bedömningen av de skadeståndsanspråk som framställdes för de målsägande som inte hördes i TR:n. Det har därvid inte funnits anledning för domstolen att ex officio pröva värdet av C.S:s uppgifter med hänsyn till vad vissa av dessa målsägande uppgivit under förundersökningen.
Som M.I. framhållit i HD, vilket han är oförhindrad att göra (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 135), står emellertid C.S:s uppgifter inte i överensstämmelse med vissa uppgifter som finns antecknade i förundersökningsprotokollet. Enligt H.F:s berättelse har hon sålunda inte sett brottet. J.S. säger sig ha sett en man som höll på att dra upp sina byxor, medan J.B. uppger att hon sett en man som höll upp sina byxor med händerna. Dessa uppgifter i förundersökningsprotokollet är ägnade att väcka tvivel om värdet av C.S:s i TR:ns dom intagna uppgifter om vad de icke hörda målsägandena sett och upplevt. Tillstånd bör därför meddelas till målets prövning i HovR:n såvitt avser ersättning till J.B., H.F., S.S., J.S. och J.W. för kränkning.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n såvitt gäller ersättning till J.B., H.F., S.S., J.S. och J.W. för kränkning.
I övrigt lämnas M.I:s överklagande utan bifall.
JustR Lind var skiljaktig och anförde: Underlaget för HovR:ns prövning av frågan om prövningstillstånd bestod av TR:ns dom och vad M.I. anförde i sitt överklagande. Eftersom överklagandet endast gällde skadeståndsfrågan, skulle prövningen göras med utgångspunkt i att målet i HovR:n var ett dispositivt tvistemål.
I överklagandet anförde M.I. att vissa angivna målsägande hörts i TR:n men att övriga målsägande inte hade hörts varför det inte gick att bedöma "deras eventuella lidande, vad de sett, hört etc". Mot detta skall ställas TR:ns bedömning att det av en målsägandes utsaga framkommit, att de målsägande som inte hörts i målet själva bevittnat händelsen och reagerat negativt på det inträffade. Det för HovR:n tillgängliga processmaterialet får därmed anses ha varit sådant att HovR:n haft fog för sin bedömning att det inte fanns skäl till ändring av TR:ns dom i skadeståndsdelen.
M.I. har i HD åberopat vad som förekommit i vissa angivna hänseenden under förundersökningen. Det hade varit fullt möjligt för honom att åberopa detta i överklagandet till HovR:n. När han nu inte gjorde det, följer av grunderna för 55 kap 13 § RB att HD inte skall beakta vad M.I. i angivet hänseende åberopat först i HD.
Till det nu anförda bör tillfogas följande. När talan förts mot beslut av TR och HovR har klaganden ansetts oförhindrad att i HD åberopa nya omständigheter eller bevis (se t ex NJA 1977 s 694). Reglerna i 56 kap RB innehåller nämligen inte någon motsvarighet till 55 kap 13 § 1 st RB och det har ansetts inte böra komma i fråga att tillämpa sistnämnda lagrum analogiskt vid överklagande av beslut (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 135 vid not 3). När det gäller överklagande av HovR:s beslut att vägra prövningstillstånd i tvistemål är emellertid att märka, att HovR:ns prövning sker i anledning av att talan förts mot en dom. Prövningen av tillståndsfrågan är i viss mån beroende av en preliminär bedömning av själva huvudfrågan i tvistemålet. Särskilt tydligt är det när HovR:n skall ta ställning till om det finns anledning till ändring av TR:ns dom. Mot bakgrund härav framstår en analogisk tillämpning av 55 kap 13 § 1 st RB som motiverad.
På grund av det anförda saknas enligt min mening anledning att ändra HovR:ns beslut.
JustR Nyström tillade: Jag delar JustR Linds uppfattning att 55 kap 13 § RB bör tillämpas analogt i fall av förevarande slag.
Emellertid har M.I. i detta fall redan i överklagandet till HovR:n angivit den grund för ändring av TR:ns dom i skadeståndsdelen som han därefter förtydligat i sitt överklagande till HD. Jag kommer därför i frågan om målets prövning i HovR:n till samma slut som majoriteten.
HD:s beslut meddelades d 7 april 1998 (mål nr Ö 1031/97).