NJA 1999 s. 159

J.H. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle nedsätta arvsskatten till 660 kr.

Kammarkollegiet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Engström, hovrättsrådet Ohlsson, referent, och hovrättsassessorn Kezovska) anförde i slutligt beslut d 11 juni 1998: J.H. har till stöd för sitt yrkande i huvudsak anfört, att ett förmånstagarförvärv inte kan jämställas med ett arv eller ett testamentsförvärv och att förbudet i 15 kap 6 § FB för förmyndare att göra ett avstående för barnets räkning därmed inte omfattar medel som barnet har fått på grund av ett förmånstagarförordnande.

Kammarkollegiet har till stöd för sin talan sammanfattningsvis anfört, att en förmyndares avstående från försäkringsmedel får ses som en förmögenhetsöverföring som är likställd med gåva. I enlighet med lagstiftarens uttalade skyddssyfte med 15 kap 6 § FB bör det därför, enligt Kammarkollegiet, inte vara möjligt för en förmyndare att avstå från ett förmånstagarförordnande för en underårigs räkning.

HovR:n gör följande bedömning.

Bestämmelser om föräldrars förvaltning i allmänhet av omyndigas tillgångar finns i 12 och 13 kap FB, medan det i 15 kap samma balk finns särskilda bestämmelser avseende bl a vård av omyndigs rätt i dödsbo. Enligt 13 kap 11 § FB får en förälder, med vissa här inte aktuella undantag, inte ge bort den omyndige tillhörig egendom. Bestämmelsen har, liksom övriga bestämmelser i FB om förmyndares förvaltning, till syfte att skydda den omyndiges egendom. I 15 kap 6 § FB finns det också föreskrivet ett förbud för bl a förmyndare att för den omyndiges räkning avstå från arv eller testamente. Förbudet är, förutom ett här inte tillämpligt undantag, kategoriskt och kan således inte åsidosättas genom samtycke från överförmyndaren. Det angivna stadgandet omfattar enligt sin ordalydelse inte avstående från förvärv genom förmånstagarförordnande. Något uttryckligt förbud för en förmyndare att för den omyndiges räkning avstå från ett förmånstagarförvärv finns inte heller föreskrivet i annat sammanhang. Frågan i målet är om förbud mot sådant avstående ändå skall anses gälla.

Innan bestämmelsen i 15 kap 6 § FB trädde i kraft 1995 saknades i FB ett uttryckligt förbud för förmyndare, gode män och förvaltare att för den enskildes räkning avstå från arv eller testamente. I praxis hade emellertid tidigare prövats huruvida ett sådant avstående skulle anses giltigt eller ej. I rättsfallet NJA 1971 s 587 fann HD att en god man hade varit behörig att för den enskildes räkning avstå från en testamentslott. Domstolen uttalade att avstående från testamentslott inte är att betrakta som gåva, såvida inte testamentstagaren tillträtt lotten. I rättsfallet NJA 1983 s 791 fann däremot HD att en god man inte varit behörig att göra ett arvsavstående för den enskildes räkning. Som skäl härför uttalade domstolen bl a att ändamålet med förbudet mot att ge bort den enskildes egendom måste vara att skydda den enskilde mot förmögenhetsöverföringar av detta slag, även om dessa - exempelvis av arvsskatteskäl - är i närståendes intresse.

Vid tillkomsten av bestämmelsen i 15 kap 6 § FB uttalades, att ett avstående från arv är att jämställa med gåva och att även ett avstående från en testamentslott innebär en förmögenhetsöverföring som liknar en gåva. Enligt departementschefen saknades det därför skäl att behandla avstående från arv och avstående från testamentslott på olika sätt i berört avseende (prop 1993/94:251 s 143f). I lagstiftningsärendet berördes däremot inte frågan om tillåtligheten av förmyndares avstående av förmånstagarförvärv för underårigs räkning.

I likhet med avstående från arv eller testamentslott utgör avstående från ett förmånstagarförvärv en medveten och frivillig förmögenhetsöverföring som liknar en gåva. Som ovan angetts, får föräldrar inte ge bort den omyndiges egendom. När en omyndig förvärvar egendom genom förmånstagarförordnande är den omyndiges behov av pengar ofta särskilt stort. Situationen är vanligtvis den att en av föräldrarna har avlidit och att den omyndige därmed har förlorat en försörjare. Behovet av skydd för den omyndiges tillgångar gör sig därför särskilt gällande. Någon anledning att i nu aktuellt avseende bedöma ett avstående från förmånstagarförvärv på annat sätt än avstående från arv eller testamente finns därför inte. Med hänsyn till vad som anförts finner HovR:n att M.H. inte ägt att för J.H:s räkning avstå från förmånstagarförvärvet. Detta kan därför, som TR:n konstaterat, inte beaktas vid fastställandet av skatten på J.H:s förmånstagarförvärv.

HovR:n lämnar överklagandet utan bifall.

J.H. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa arvsskatten till 660 kr.

Kammarkollegiet bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Elserth, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 13 kap 11 § FB får en förälder inte ge bort den omyndiges egendom och enligt 15 kap 6 § FB får en förmyndare, god man eller förvaltare inte avstå från arv eller testamente för den enskildes räkning. Bestämmelserna har vissa undantag som inte är aktuella här. Någon motsvarande reglering beträffande förmånstagarförordnanden finns inte.

Före tillkomsten av 15 kap 6 § FB prövade HD ett fall där en god man avstått från arv för enskilds räkning. HD hänvisade till den tidigare motsvarigheten till 13 kap 11 § FB och uttalade att avstående från arv innebär en frivillig och medveten förmögenhetsöverföring som fyller de minimikrav som rimligen får ställas upp för att en rättshandling skall bedömas som gåva, om det påkallas av syftet med den aktuella lagbestämmelsen. Vidare sas att eftersom ändamålet med bestämmelsen om förbud mot gåva måste antas vara att skydda den enskilde mot förmögenhetsöverföringar, även om dessa sker i närståendes intresse, så talade övervägande skäl för att tillämpa regeln även på arvsavståendet i det aktuella målet. Avståendet ansågs därför vara ogiltigt och beaktades inte i arvsskatteärendet. (Se NJA 1983 s 791.)

Vid tillkomsten av 15 kap 6 § angavs inte närmare vilket syfte bestämmelsen har men det får antas att även denna bestämmelse avser att ge skydd mot benefika förmögenhetsöverföringar (se prop 1993/94:251 s 1431).

Det resonemang som fördes i 1983 års fall skulle kunna tillämpas även på ett avstående från förmånstagarförvärv. Det förutsätter dock att avståendet medför en benefik förmögenhetsöverföring från den omyndige till någon annan. I 1983 års fall skulle den avlidnes sekundosuccessorer ha gynnats om avståendet godtogs. Fråga är då om någon gynnas av ett avstående i förevarande fall.

Det föreligger två försäkringar med J. som förmånstagare. Den ena saknar förordnande om sekundosuccession och det får i brist på utredning antas att avståendet avser denna försäkring. Ett godtagande av avståendet medför att förmånstagare till det avstådda beloppet saknas och beloppet skulle därmed ingå i moderns kvarlåtenskap, se 104 § 1 st lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

J. är den ende ägaren av dödsboet då fadern har avstått från sin rätt enligt det inbördes testamentet och han inte har påkallat bodelning på grund av samboförhållandet med modern. I detta fall gynnas således inte någon annan dödsboägare eller sekundosuccessor av att det avstådda beloppet tillförs kvarlåtenskapen och eftersom den ökar om avståendet godtas, medför avståendet en förmån för borgenärerna som kollektiv.

Övervägande skäl talar därmed för att tillämpa förbudet i 15 kap 6 § FB analogt på det avstående som målet avser. Det förhållandet att större delen av dödsboets skulder numera har betalats med medel från försäkringen föranleder ingen annan bedömning.

Med hänsyn till det anförda finner HD att avståendet från förmånstagarförvärvet är ogiltigt och inte skall beaktas vid beräkningen av arvsskatt.

HD (JustR:n Gregow, Munck, Regner och Blomstrand, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 15 kap 6 § 1 st FB får en förmyndare, god man eller förvaltare inte för den enskildes räkning avstå från arv eller testamente. Det finns inte någon motsvarande reglering beträffande förvärv genom förmånstagarförordnande vid försäkring och det ämnet berördes inte i motiven till den nämnda bestämmelsen. Frågan i målet gäller huruvida ett förbud mot avstående från förmånstagarförvärv skall anses gälla trots att det inte finns någon uttrycklig bestämmelse därom. Bedömningen av detta spörsmål bör i förevarande mål begränsas till att avse det fallet att försäkringen är tagen på försäkringstagarens eget liv och att förmånstagarens rätt inträder vid försäkringstagarens död.

Bestämmelsen i 15 kap 6 § FB infördes år 1995 och skall ses mot bakgrund av den rättspraxis som då gällde. I rättsfallet NJA 1971 s 587 hade HD godtagit att en god man avstått från en testamentslott för en omyndigs räkning. Däremot hade HD i rättsfallet NJA 1983 s 791 funnit att ett arvsavstående i en motsvarande situation var ogiltigt. Skillnaden förklaras av att det lagstadgade förbudet för en förmyndare eller god man att ge bort den enskildes egendom ansågs tillämpligt på avstående från arv men inte på avstående från testamentslott som inte hade tillträtts. Det sist nämnda slaget av avstående var enligt HD snarare att jämställa med en vägran att ta emot en erbjuden gåva. I motiven till den nya lagbestämmelsen (se prop 1993/94:251 s 143f) åberopades att detta ställningstagande hade kritiserats i doktrinen som alltför formalistiskt och det förordades att de båda fallen skulle behandlas lika. Ett förbud mot avstående borde därför träffa också ett avstående från en testamentslott, vilket enligt motiven innebar en medveten och frivillig förmögenhetsöverföring som liknade en gåva.

I motiven till 15 kap 6 § FB preciseras inte bestämmelsens syfte. Det är emellertid tydligt att bestämmelsen har samma ändamål som förbudet mot att ge bort den enskildes egendom, dvs att skydda den enskildes egendom från förmögenhetsöverföringar av benefikt slag, och det också om dessa är i närståendes intresse (jfr NJA 1983 s 791).

Ett ovillkorligt avstående från ett förvärv genom ett förmånstagarförordnande vid försäkring medför att försäkringsbeloppet antingen tillfaller en subsidiär förmånstagare eller kommer att ingå i kvarlåtenskapen. I det senare fallet skall medlen i första hand användas för att betala dödsboets skulder och i andra hand fördelas mellan arvingar och testamentstagare. Förmånstagaren har därmed typiskt sett frånsagt sig den fördel i förhållande till dödsboets borgenärer och dödsbodelägarna som lagen ger honom genom bestämmelsen att försäkringsbeloppet inte skall ingå i kvarlåtenskapen, 104 § 1 st lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Ett avstående utan vederlag från rätten på grund av ett förmånstagarförordnande innebär således normalt en ekonomisk uppoffring.

Den fråga som mot denna bakgrund närmast inställer sig är om en förmyndares avstående från den omyndiges rätt enligt ett förmånstagarförordnande skall bedömas med utgångspunkt i det principiella förbudet i 13 kap 11 § och 14 kap 12 § FB för förmyndaren att ge bort den omyndiges egendom eller enligt grunderna för den förut berörda bestämmelsen i 15 kap 6 § FB om avstående från arv eller testamente. Denna fråga har betydelse så till vida att, om förmyndarens behörighet skall bedömas endast med gåvoförbudet som utgångspunkt, fråga uppkommer om ett avstående från rätt enligt ett förmånstagarförordnande är att betrakta som gåva eller snarare skall jämställas med en vägran att ta emot en gåva, en åtgärd till vilken förmyndaren är behörig. Till detta kommer att ett avstående kan sakna benefikt inslag.

Om man i enlighet med vad som inledningsvis sagts begränsar bedömningen till det fallet att försäkringen är tagen på försäkringstagarens eget liv och att förmånstagarens rätt inträder vid försäkringstagarens död, är från de synpunkter som nu är aktuella likheten mellan rätten på grund av ett förmånstagarförordnande och rätten till arv eller testamente påtaglig. Denna likhet har också i flera hänseenden beaktats i lagstiftningen (se t ex 105 § 5 st och 116 § 2 stförsäkringsavtalslagen; jfr också 104 § 2 st samma lag i dess före år 1988 gällande lydelse). Det kan mot denna bakgrund inte anses föreligga några sakliga skäl för att i nu aktuellt hänseende behandla avstående från förmånstagarförvärv på annat sätt än avstående från arv eller testamente. Förbudet i 15 kap 6 § bör därför tillämpas analogt vid avståenden från sådana förmånstagarförvärv som nu är i fråga.

Förbudet i 15 kap 6 § 1 st FB är kategoriskt. Frånsett sådana fall som avses i paragrafens andra stycke medges inget undantag, även om ett avstående skulle framstå som motiverat i ett enskilt fall. Inte heller vid avståenden från förmånstagarförvärv bör bedömningen vara beroende av motivet för avståendet i det enskilda fallet. Förbudet får trots bestämmelsen i 15 kap 1 § 3 st FB anses tillämpligt även i fall då en omyndig är ensam delägare i dödsbo.

På grund av det anförda finner HD att det avstående från förvärv genom förmånstagarförordnande som M.H. har gjort för J.H:s räkning är ogiltigt och inte skall beaktas när arvsskatten beräknas.