NJA 1983 s. 791

Domskäl

Skäl. Den rätt till arv, som arvinge fått genom arvlåtarens död grundas, till skillnad från vad som är fallet med en testamentslott, direkt på bestämmelse i lag och blir en arvingens tillgång i och med arvfallet. Denna tillgång är överlåtbar och kan tagas i mät för arvingens skulder. I rättspraxis har andelsrätt i dödsbo ansetts ingå i makes giftorättsgods. Rätten till arv torde ingå i arvingens konkursbo, om arvingen ej avstått från rätten innan han försattes i konkurs. Den förmögenhetstillgång i form av arvsrätt, som sålunda förelegat under tiden mellan arvlåtarens död och arvingens avstående från arvet, kan enligt vanliga civilrättsliga bedömningar inte retroaktivt utplånas genom att arvingen avstår från arvsrätten. U.L:s för M.O:s räkning gjorda arvsavstående är därför att anse som en benefik rättshandling, vars reella resultat innebär en förmögenhetsreducering för M.O. och en motsvarande förmögenhetsökning för A.E.O:s sekundosuccessorer. Arvsavståendet måste följaktligen vara att civilrättsligt jämställa med gåva. På grund härav är avståendet jämlikt 18 kap 8 § jämförd med 15 kap 14 § 3 st FB ogiltigt. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

Slut. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Dödsboet anförde besvär och yrkade att HD med beaktande av förklaringen om arvsavstående måtte fastställa arvsskatten till 19 080 kr. Dödsboet gjorde gällande att avståendet inte var att betrakta som gåva.

Kammarkollegiet bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ö. hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Dödsboet har i HD till stöd för sitt yrkande anfört: Om make helt eller delvis - på sätt som här skett - avstår från arv torde inte gåva anses föreligga. Avståendet innebär endast att de till arvslotten närmast berättigade till följd därav inträder i den avståendes ställe. Det är dödsboets uppfattning att ett dylikt avstående från arvs- eller testamentslott civilrättsligt inte är att betrakta som gåva. M.O. kan inte heller anses ha tillträtt lotten. Han har inte haft vare sig fysiska eller psykiska förutsättningar till något faktiskt besittningstagande av lotten.

U.L. har enligt 18 kap 3 § FB förordnats såsom god man att bistå med att bevaka M.O:s rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person. Vederbörande överförmyndare har godkänt den av U.L. gjorda förklaringen om arvsavstående.

Med avseende på god mans behörighet skall enligt 18 kap 8 § FB gälla i tillämpliga delar bl a vad som i 15 kap 14 § 3 st första meningen FB stadgas i fråga om förmyndare och omyndigs egendom. Enligt denna bestämmelse får förmyndare inte ge bort egendom som tillhör den omyndige om det inte är fråga om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till myndlingens villkor.

HD fann i sitt avgörande NJA 1971 s 587 att ett av en god man, som förordnats att vårda omyndigs rätt vid boutredning, för den omyndiges räkning gjort avstående från testamentslott inte var att betrakta som gåva, i följd varav avståendet ansågs kunna beaktas vid arvsbeskattning. I anslutning härtill yttrade HD: Såvitt avstående från arvs- eller testamentslott är att civilrättsligt betrakta som gåva, måste nämnda bestämmelser (15 kap 14 § 3 st FB) åtminstone normalt föranleda, att sådant avstående för omyndigs räkning ej blir giltigt. Oavsett hur man i sådant hänseende bedömer avstående från arv, får emellertid anses, att avstående från testamentslott ej är att betrakta som gåva, såvida icke testamentstagaren tillträtt lotten. Under angiven förutsättning är testamentsavsägelse snarare att jämställa med vägran att mottaga en erbjuden gåva, och till sådan vägran är förmyndare behörig.

Mot bakgrund av nämnda avgörande bör övervägandena i målet i första hand inrikta sig på frågan huruvida det typiskt sett föreligger sådana skillnader mellan arvsrätt och rätt på grund av testamente att dessa utesluter likformig behandling av avstående från arv och avstående från testamente vid tillämpning av bestämmelserna om förmyndares behörighet. Till arvsrättens natur har ansetts höra att arvinge omedelbart i och med dödsfallet blir innehavare av en förmögenhetsrätt, bestående i viss ideell andel av kvarlåtenskapen. Emellertid är denna rätt inte ovillkorlig. Av bestämmelserna om arvspreskription i 16 kap ÄB framgår att någon förmögenhetstillgång i egentlig mening inte uppkommer för arvingen förrän han ger tillkänna sin avsikt att göra anspråk på arvet. Sådan avsikt torde normalt anses tillkännagiven konkludent genom deltagande vid bouppteckningsförrättning eller genom faktiskt besittningstagande av kvarlåtenskapen eller därur utlagd lott. I annat fall åligger det arvingen att uttryckligen anmäla sitt anspråk hos god man, annan dödsbodelägare, boutredningsman eller annan som sitter i boet. Om arvingen inte på något sätt gör anspråk på arvet blir rätten därtill preskriberad, vilket innebär att den eljest på honom ankommande delen av kvarlåtenskapen tillfaller dem som skulle varit berättigade till arv om han avlidit före arvlåtaren. Sedd i relation till dessa regler kan innebörden av ett villkorslöst arvsavstående inte anses vara annat än en förklaring om att arvingen inte avser att framdeles göra något anspråk gällande, vilken förklaring får till följd att övriga arvingar kan skifta arvet utan att behöva avvakta preskriptionstidens utgång eller initiera det förfarande för presktiptionstidens avkortning, som står dem till buds enligt 16 kap 5 § ÄB. Om en förmyndare i benefikt syfte eller av annan anledning underlåter att för myndlingens räkning göra anspråk på fallet arv kan inträdd preskription inte upphävas. - Det är i detta sammanhang ovidkommande att förmyndaren kan ådraga sig skadeståndsansvar om han utan befogad anledning låter en myndlingens arvsrätt bli preskriberad. - Bortsett från att testamente för att bli gällande måste bevakas - något som dock väl kan göras av annan testamentstagare med verkan även för den som vill avstå sin rätt - är de ovan angivna reglerna för arvsrätt desamma som gäller för rätt på grund av testamente.

Med beaktande av det anförda måste anses att ett före besittningstagande eller annat preskriptionsavbrott gjort villkorslöst avstående från arv lika litet som ett under samma förhållanden gjort avstående från testamente kan vara att betrakta som gåva i den mening som i 15 kap 14 § 3 st FB avses med uttrycket "bortgiva egendom", även om det i båda fallen står klart att det i och för sig är fråga om benefika rättshandlingar. För denna uppfattning talar vidare det förhållandet att den avstående inte kan fritt välja mottagare och att den som till följd av avståendet gynnas anses erhålla sitt fång genom arv från arvlåtaren och inte genom gåva från den avstående. Inte heller i övrigt föreligger vägande skäl för att i nu förevarande avseende göra åtskillnad mellan arvsavstående och avstående från testamente.

På grund av det anförda finner HD att det av U.L. för M.O:s räkning gjorda avståendet bör läggas till grund för beräkningen av arvsskatten.

Den arvsskattemässiga fördelningen av behållningen efter A.E.O. skall, sedan M.O:s giftorättsandel avräknats, följaktligen ske på det sätt att åt ett vart av den avlidnas åtta syskon - - - utläggs en lott på 22 193 kr och åt ett vart av de tre syskonbarnen - - - en lott på 7 397 kr. Arvsskatten på envar av de förra lotterna är 2 256 kr och på envar av de senare 344 kr, eller sammanlagt 19 080 kr.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD arvsskatten till 19 080 kr.

HD (JustR:n Fredlund, Welamson, Bengtsson och Gad, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 15 kap 14 § 3 st FB får förmyndare - med vissa här inte aktuella undantag - inte ge bort den omyndige tillhörig egendom. Enligt 18 kap 8 § FB gäller detsamma god man som förordnats jämlikt 3 § samma kapitel. I målet är fråga om behandlingen av arvsavstående vid tillämpningen av nämnda lagrum.

Såsom HovR:n utvecklat är den direkta följden av att en arvinge avstår från arv som tillfallit honom att en tillgång, som redan ingår i arvingens förmögenhet, överförs till annan. Arvsavstående kan visserligen på grund av den skatterättsliga behandlingen ofta vara gynnsamt från familjens synpunkt; undantagsvis kan det också vara förenat med viss ekonomisk fördel för arvingen själv. Men detta hindrar inte att det är fråga om en frivillig och medveten förmögenhetsöverföring, som fyller de minimikrav som rimligen får ställas upp för att en rättshandling skall bedömas som gåva, om det påkallas av syftet med den aktuella lagbestämmelsen (jfr NJA II 1976 s 159 ff). Ändamålet med regeln i 15 kap 14 § 3 st FB måste antas vara att skydda den omyndige, eller den som företräds av god man, mot förmögenhetsöverföringar av detta slag också om dessa är i närståendes intresse. Övervägande skäl talar för att tillämpa regeln även på det arvsavstående som målet avser.

På grund av det anförda finner HD att U.L:s för M.O:s räkning gjorda arvsavstående är ogiltigt och därför inte skall läggas till grund för beräkningen av arvsskatt.

Slut. HD fastställer det slut, vartill HovR:n kommit.

JustR Vängby var av skiljaktig mening och anförde: I rättspraxis har vid tillämpningen av lagen om arvsskatt och gåvoskatt ett förbehållslöst avstående från arv, som skett innan arvingen tillträtt sin lott, inte behandlats som gåva. Det i förevarande mål aktuella arvsavståendet har uppenbarligen skett i syfte att utnyttja denna praxis, så att den egendom som slutligen kommer att tillfalla hustruns efterarvingar inte skall beskattas vid både hustruns och mannens frånfälle. En och samma rättshandling kan självfallet behandlas på olika sätt vid tillämpning av skilda lagrum, beroende på det syfte som det ena eller det andra lagrummet skall tillgodose. Det är dock önskvärt att rättssystemet så långt möjligt framstår som konsekvent.

Avstående från arv är en i olika hänseenden särpräglad rättshandling. I målet är fråga om behandlingen av sådant avstående vid tillämpningen av 15 kap 14 § 3 st FB, som - med vissa undantag som här saknar intresse - förbjuder förmyndaren att ge bort den omyndige tillhörig egendom. Denna bestämmelse kan tänkas bli analogivis tillämplig på olika rättshandlingar vilka innebär ett avstående från egendom, som på en eller annan grund skulle tillfalla den omyndige i anledning av dödsfall. Här må som exempel endast nämnas följande tre fall. Förmyndaren avstår från egendom som på grund av testamente skulle tillfalla den omyndige. Förmyndaren godkänner ett testamente varigenom arvlåtaren gjort inskränkningar i den omyndiges legala arvsrätt. Förmyndaren avstår för den omyndiges räkning från rätt till arv.

Exemplen visar att man kan tänka sig en hel skala av rättshandlingar på vilka 15 kap 14 § 3 st FB skall eller inte skall tillämpas. HD har funnit (NJA 1971 s 587) att bestämmelsen inte är tillämplig i det först angivna exemplet (avstående från rätt på grund av testamente). Det är troligt att i såväl denna kategori som i det sist angivna exemplet (avstående från arv) de flesta avståendena kommer till stånd på grund av arvsskatterättsliga överväganden och alltså utan egentlig gåvoavsikt.

I förevarande mål är det fråga om avstående från arv som tillkommer efterlevande make enligt 3 kap ÄB. Oavsett hur det i fråga om tillämpningen av 15 kap 14 § 3 st FB må förhålla sig med avstående från rätt till arv på grund av släktskap, gör sig beträffande efterlevande makes arvsrätt särskilda överväganden gällande. Genom att den först avlidne makens efterarvingar vid delningen av boet efter den sist avlidne maken får andel i värdestegring på egendom som med giftorätt tillhörde endera maken vid den först avlidnes död, t ex aktier i ett familjeföretag ägda av den efterlevande, kan denne ha ett högst reellt intresse av att vid den först avlidne makens död dela boet med den avlidnes släktingar. Det har vid tillkomsten av 1928 års arvslag förutsatts, att efterlevande maken vid den först avlidnes död kan avstå från sin arvsrätt och genomföra bodelning med den först avlidnes släktingar (NJA II 1928 s 294). Det intresse som efterlevande make kan ha av att genomföra en bodelning efter den först avlidnes död understryks av att såväl familjerättskommittén som familjelagssakkunniga föreslagit en möjlighet för efterlevande maken att även efter det att han tillträtt arvet efter den först avlidne genomföra ett skifte med dennes släktingar (3 kap 11 § ÄB i SOU 1964:34, s 55, resp 3 kap 7 § ÄB i SOU 1981:85, s 37).

När efterlevande make vid den först avlidnes död avstår från rätt till arv och delar boet med den först avlidnes släktingar, kan man räkna med att detta i de flesta fall sker antingen efter skatterättsliga överväganden eller i syfte att tillvarata sina eller sina arvingars ekonomiska intressen och sålunda utan gåvoavsikt. Det finns med hänsyn härtill ej anledning att, när den efterlevande maken är omyndig, hindra hans förmyndare från att för efterlevande makens räkning avstå från arvet, om skäl talar för det. Avståendet kan i fråga om förmyndarens behörighet snarare än med gåva jämföras med bodelning för dödsfalls skull, vid vilken förmyndaren enligt 14 kap 5 § 1 st FB företräder den omyndige med skyldighet att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens fördelning, om den inte sker genom lottning. Från obefogade transaktioner lär förmyndare avhållas av det skadestånd som kan drabba honom.

På grund av det anförda finner jag förmyndare - och därmed också god man - vara oförhindrad, i allt fall om överförmyndaren samtycker, att avstå från rätt till arv som enligt 3 kap ÄB skulle tillfalla efterlevande make, vilken han företräder. Enligt min mening skall därför det av U.L. för M.O:s räkning gjorda avståendet - som vederbörande överförmyndare har godkänt - läggas till grund för beräkningen av arvsskatten.

Den arvsskattemässiga fördelningen av behållningen efter A.E.O. skall, sedan M.O:s giftorättsandel avräknats, följaktligen ske på det sätt att åt ettvart av den avlidnas åtta syskon utläggs en lott på 22 193 kr och åt ettvart av de tre syskonbarnen en lott på 7 397 kr. Arvsskatten på envar av de förra lotterna är 2 256 kr och på envar av de senare 344 kr.

Med ändring av HovR:ns beslut fastställer jag därför arvsskatten till 19 080 kr.