NJA 1999 s. 590

Indevo Aktiebolag försattes i konkurs d 22 april 1993 vid Stockholms TR. Till förvaltare förordnades advokaten T.S.. U.K. bevakade i konkursen en fordran på avgångsvederlag om 270 000 kr med yrkande om förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Förvaltaren framställde anmärkning mot bevakningen, såvitt avsåg förmånsrätten, och tvisten överlämnades till TR:ns prövning.

Förvaltaren anförde: U.K. och konkursbolaget träffade i november 1992 överenskommelse om att U.K:s anställning i bolaget skulle upphöra d 30 april 1993. U.K. fick redan i december lön och semesterersättning fram till denna slutdag. Enligt överenskommelsen skulle U.K. emellertid också erhålla avgångsvederlaget på 270 000 kr, som skulle utbetalas d 30 april 1993 och som inte skulle vara semestergrundande. - Den yrkade förmånsrätten bestrids i första hand på grund av att beloppet inte utgör ersättning för utebliven lön och därför inte kan vara förenat med förmånsrätt. I andra hand bestrids förmånsrätten på grund av att den står i strid med begränsningsregeln i 12 § förmånsrättslagen i dess i målet aktuella lydelse, som innebar att uppsägningslön inte erhåller förmånsrätt i vidare utsträckning än som motsvarar den uppsägningstid som stadgas i lagen om anställningsskydd. För U.K:s del blev uppsägningstiden enligt lagen sex månader. Lön för denna uppsägningstid fick U.K. redan i december 1992.

Konkursförvaltaren överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla anmärkningen och förklara att U.K. inte hade förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen vid utdelning för den bevakade fordran. Till stöd för yrkandet anförde han att beloppet inte utgjorde ersättning för förlorad lön eller annan ersättning på grund av anställningen samt att U.K. fått full lön under uppsägningstiden.

U.K. bestred bifall till överklagandet. Han gjorde gällande att avgångsvederlaget utgjorde ersättning för tjänsteavtalets hävande. HovR:n (hovrättslagmannen Åsbring, hovrättsrådet Thorsen och tf hovrättsassessorn Ingman, referent) anförde i beslut d 9 april 1997: Enligt en i november 1992 träffad överenskommelse mellan Indevo AB och U.K. skulle dennes anställning upphöra d 30 april 1993 samt lön och andra förmåner för tiden till och med den angivna dagen betalas i samband med decemberlönen. Vidare skulle U.K. erhålla ett avgångsvederlag om 270 000 kr, som skulle betalas ut d 30 april 1993.

Av innehållet i överenskommelsen följer att avgångsvederlaget skulle utgå utöver den lön U.K. hade rätt till. HovR:n finner att avgångsvederlaget därför inte skall betraktas som lön och inte heller som ersättning för inkomstbortfall. Avgångsvederlaget utgör följaktligen inte sådan ersättning på grund av anställningen som avses i 12 § förmånsrättslagen. På grund av det anförda skall överklagandet bifallas.

HovR:n upphäver TR:ns beslut i den del det överklagats och fastställer att U.K:s fordran om 270 000 kr inte är förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

U.K. (ombud advokaten T.D.) överklagade och yrkade att HD skulle förklara att hans fordran avseende avgångsvederlag var förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Konkursförvaltaren bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Eriksson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt en i början av november 1992 träffad överenskommelse mellan Indevo Aktiebolag och U.K. skulle dennes anställning i bolaget upphöra d 30 april 1993. I enlighet med överenskommelsen skulle U.K. i december 1992 erhålla uppsägningslön, semesterersättning och andra avtalade förmåner för tiden fram till anställningens upphörande. Vidare skulle U.K. erhålla ett avgångsvederlag om 270 000 kr att utbetalas d 30 april 1993. Indevo Aktiebolag försattes i konkurs d 22 april 1993. U.K. har i konkursen bevakat sin fordran avseende avgångsvederlag med yrkande om förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979).

Konkursförvaltaren har anmärkt mot bevakningen såvitt avser förmånsrätten.

Enligt 12 § förmånsrättslagen följer, med vissa begränsningar, allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Bestämmelsen har i fråga om förmånsrätt för fordran på annan ersättning på grund av anställningen inte ändrats sedan lagens tillkomst. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att med lön har jämställts annan ersättning på grund av anställningen och att därmed avsetts närmast skadestånd som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtalets hävande kan tillkomma arbetstagaren (SOU 1969:5 s 152 och prop 1970:142 s 136). I propositionen angavs denna reglering av förmånsrättens omfattning stå i full överensstämmelse med den dåvarande bestämmelsen i 17 kap 4 HB, som föreskrev förmånsrätt för "skadestånd, som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning, som skulle med förmånsrätt utgått". Bestämmelsen hade sin utgångspunkt i att sådant skadestånd ur rättslig synpunkt är att jämställa med lön (jfr NJA II 1911 s 43). Det framstår mot denna bakgrund som klart att den nuvarande bestämmelsen om förmånsrätt för fordran på annan ersättning på grund av anställningen avser endast ersättningar som med hänsyn till omständigheterna i allt väsentligt är jämförliga med lön och inte t ex ersättningar som utgår utöver gällande lön och löneförmåner eller som utgör ersättning för ideell skada, såsom olägenhet eller kränkning som förekommit med anledning av ett förtida upphörande av en anställning, oaktat sådan ersättning i och för sig kan sägas utgå på grund av anställningen (jfr prop 1975/76:19 s 67, Walin, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m m, 1995 s 110f, Lunning, Anställningsskydd, 1989 s 30 och Danhard, KonkursArbetsrätt, 1995 s 115). En sådan tolkning står också väl i överensstämmelse med det sociala skyddsändamål som uppbär 12 § förmånsrättslagen.

Av handlingarna i målet framgår att U.K. erhållit gällande lön med semesterersättning och andra löneförmåner under full uppsägningstid i enlighet med den träffade överenskommelsen om upphörande av dennes anställning i bolaget. Vidare framgår av utredningen inte annat än att det avtalade avgångsvederlaget utgör en ersättning som utgår utöver sedvanlig lön och andra löneförmåner och således inte en ersättning för inkomstbortfall med anledning av anställningens upphörande.

På grund av det anförda kan det U.K. tillkommande avgångsvederlaget inte anses utgöra en sådan annan ersättning på grund av anställningen som medför allmän förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. HovR:ns beslut bör därför fastställas.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Munck, Westlander, Blomstrand, referent, och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 12 § förmånsrättslagen följer, med vissa begränsningar, allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. I målet uppkommer frågan vad som avses med uttrycket "annan ersättning på grund av anställningen". Härmed åsyftades enligt motiven (prop 1970:142 s 136) närmast skadestånd som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtalets hävande kunde tillkomma arbetstagaren. Detta sades vara i full överensstämmelse med då gällande rätt, dvs 17 kap 4 § HB som föreskrev förmånsrätt för "skadestånd, som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning, som skulle med förmånsrätt utgått". I litteraturen har antagits att förmånsrättslagens bestämmelse omfattar skadestånd som skall kompensera för inkomstbortfall, medan ersättning för annat än ekonomisk skada inte hör dit (se Walin m fl, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m m, 4 uppl 1995 s 110f, Lunning, Anställningsskydd, 7 uppl 1989 s 30 och Danhard, KonkursArbetsrätt, 1995 s 113ff; jfr prop 1975/76:19 s 67). En sådan begränsning överensstämmer väl med det sociala skyddsändamål som bär upp bestämmelsen.

Allmän förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen får således anses följa med en arbetstagares fordran på - förutom sådant som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställningen - skadestånd för att en sådan avlöningsförmån faller bort. Däremot omfattar förmånsrätten inte ersättning - t ex i form av ideellt skadestånd - utöver vad som motsvarar lön och andra anställningsförmåner.

U.K. har åberopat en skriftlig överenskommelse om anställnings upphörande, som är daterad d 4 och d 5 nov, 1992. Enligt denna hade överenskommelse träffats om upphörande av U.K:s anställning per d 30 april 1993. Vid decemberlöneutbetalningstillfället skulle till U.K. utbetalas kvarvarande lönebelopp jämte avtalade förmåner samt semesterersättning avseende tiden fram t o m d 30 april 1993. Vidare tillerkändes U.K. avgångsvederlag med 270 000 kr att utbetalas d 30 april 1993.

Arbetsgivaren försattes i konkurs d 22 april 1993. U.K. har i konkursen bevakat en fordran om 270 000 kr, avseende avgångsvederlag, med yrkande om förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Konkursförvaltaren har anmärkt mot bevakningen såvitt avser den yrkade förmånsrätten.

Det torde i praktiken inte vara ovanligt att en arbetsgivare, som av ett eller annat skäl önskar att en arbetstagares anställning skall upphöra men inte anser sig kunna åberopa någon saklig grund för en uppsägning som skulle vara hållbar vid en rättslig prövning, träffar överenskommelse med denne om att anställningen skall upphöra mot det att arbetstagaren erhåller visst vederlag utöver lön under uppsägningstiden. I den mån ett sådant vederlag innefattar ersättning för framtida inkomstförlust och övriga förutsättningar enligt 12 § förmånsrättslagen är uppfyllda, är arbetstagaren vid arbetsgivarens konkurs berättigad till allmän förmånsrätt för vederlaget, som till sin karaktär i så fall utgör en form av överenskommet skadestånd. Den som yrkar förmånsrätt på sådan grund måste dock förebringa viss utredning som ger underlag för en bedömning av att anställningen upphört under sådana förhållanden att han varit berättigad till skadestånd för framtida inkomstförlust och att vederlaget inte helt eller delvis avser ideellt skadestånd, vilket i enlighet med det förut anförda inte kan anses grunda förmånsrätt.

I förevarande fall har i den av U.K. åberopade överenskommelsen om anställningens upphörande inte lämnats några andra uppgifter om det honom tillkommande avgångsvederlaget än att detta skulle bli föremål för preliminärskatteavdrag och ej vara semesterersättningsgrundande. Inte heller har U.K. i målet lämnat några närmare uppgifter i fråga om omständigheterna kring anställningens upphörande eller grunderna för avgångsvederlagets beräkning. Det saknas därmed underlag för en sådan bedömning som nyss sagts. U.K:s yrkande om allmän förmånsrätt för beloppet kan därför inte vinna bifall.