NJA 1999 s. 691

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Fenjesjö, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Enligt 11 kap 4 § FB skall rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för den som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. I en god mans uppdrag att lämna bistånd i personliga angelägenheter kan ligga exempelvis att se till att någon får den vård eller sociala service som är nödvändig eller att hjälpa någon med hans eller hennes bostadsförhållanden. I samband med 1988 års reform av lagstiftningen angående förmynderskap och godmanskap diskuterade departementschefen mot bakgrund av den utveckling som skett inom social- och omsorgslagstiftningen frågan om god man även i framtiden borde kunna förordnas för att sörja för någons person. Enligt departementschefen skulle behovet av personlig omvårdnad i stor utsträckning bli tillgodosett, om någon fått en kontaktperson enligt socialtjänst- eller omsorgslagen eller blivit intagen för vård på en institution e dyl. Flera skäl talade ändå för att låta gode männen ha ett ansvar för huvudmännens person. Departementschefen anförde bl a att det är svårt att dra en skarp gräns mellan sådant bistånd som gäller ekonomiska eller rättsliga angelägenheter och hjälp i mera personliga frågor och att det inte heller är avsikten med socialtjänst- och omsorgslagstiftningen att en kontaktperson skall få sådana uppgifter att han helt kan överta gode männens uppgifter på det personliga planet. Vidare anfördes att den gode mannen måste hålla sig informerad om huvudmannens personliga förhållanden, även om han inte uttryckligen fått ett sådant uppdrag. Enligt departementschefen blir dock den gode mannens ansvar i detta hänseende mindre, om huvudmannen exempelvis har anhöriga som hjälper honom. Har en kontaktperson förordnats bör den gode mannen samråda med denne, så att bl a dubbelarbete så långt möjligt undviks (se prop 1987/88:124 s 139 f).

Uttalandena i 1988 års lagstiftningsärende ger vid handen att den omständigheten att den enskildes behov av bistånd i personliga angelägenheter tillgodoses inom ramen för exempelvis omsorgslagstiftningen eller av anhöriga som hjälper honom inte i och för sig utgör något hinder mot att en god man ges uppdraget att sörja för hans person.

Av utredningen i detta mål framgår att H.P. på grund av flera svåra funktionshinder behöver hjälp inte bara med att bevaka sin rätt och förvalta sin egendom utan även med att sörja för sin person. H.P. bor för närvarande tillsammans med sin mor A-C.P. som bistår honom i personliga angelägenheter i stor utsträckning. H.P. erhåller också, såvitt framkommit, visst bistånd enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Frågan är främst om det förhållandet att A-C.P. redan hjälper sin son i personliga angelägenheter bör medföra att hennes godmansförordnande inte skall omfatta uppgiften att sörja för sonens person.

En grundtanke bakom godmansinstitutet är att ett godmansförordnande inte skall göras mer omfattande än som är absolut nödvändigt. Godmanskapet skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall (se prop 1974:142 s 179 och prop 1987/88:124 s 140).

Godmanskapet ses alltså som ett intrång i den enskildes och dennes familjs privata sfär som så långt det är möjligt bör undvikas. Den angivna grundtanken kan emellertid i fråga om uppgiften att sörja för huvudmannens person normalt inte anses göra sig gällande med samma styrka när en nära anhörig skall vara god man som när en helt utomstående person skall Förordnas till god man. Det är i förevarande fall fråga om att en mor skall vara god man för en 19-årig son med svära funktionshinder. Det framstår som naturligt att hennes godmanskap får omfatta även uppdraget att svara för sonens personliga angelägenheter.

På grund av det anförda skall överklagandet bifallas.