NJA 1999 s. 718

A och B överklagade i Göta HovR och yrkade bifall till sina ansökningar om skuldsanering.

HovR:n (hovrättslagmannen Stahre, hovrättsrådet Stenberg och hovrättsassessorn Wichmann, referent) handlade målen gemensamt och anförde i slutligt beslut d 7 april 1998: HovR:ns skäl. Utöver vad som redovisats i TR:ns beslut framgår bl a följande av utredningen. B:s fastighet Örebro Anstorp 1:47 - som är belägen i Kilsmo - är taxerad till 120 000 kr. Bland B:s skulder finns två lån hos Handelsbanken Finans AB, uppgående till sammanlagt drygt 200 000 kr. Banken har pantsäkerhet i fastigheten till ett belopp om 227 000 kr. Enligt en utredningsrapport i tidigare skuldsaneringsärende saknade fastigheten d 15 febr 1994 exekutivt övervärde. Månadskostnaden för fastighetslånet uppgick per nämnda datum till 4 600 kr. Ji11 A har i HovR:n uppgett att denna kostnad numera uppgår till omkring 3 000 kr per månad. Uppvärmningskostnaden och sophämtningsavgiften för fastigheten uppgår till 1 250 kr respektive 140 kr i månaden. B har fortfarande fast anställning som byggbas. Han är inneboende hos sin son i Bålsta, till vilken han numera betalar hyra med 1 000 kr varje månad. I regel arbetar han söder om Stockholm och han reser i genomsnitt sju mil om dagen till och från arbetet. Han veckopendlar fortfarande till fastigheten i Kilsmo. A är sedan ett år sjukskriven på grund av ryggskada. Dessförinnan var hon arbetssökande och hade bl a varit i kontakt med en f d arbetsgivare sedan 20 år - Kodak AB i Järfälla - men de hade inget arbete åt henne. Hon är för närvarande inte arbetssökande, men hon räknar med att bli frisk och att hon så småningom skall kunna få arbete i Örebroområdet. Hon vill därför bo kvar i Kilsmo.

HovR:n gör följande bedömning.

I likhet med kronofogdemyndigheten och TR:n finner HovR:n att såväl B som A uppfyller det i 4 § 1 st 1 skuldsaneringslagen uppställda kravet på s k kvalificerad insolvens.

För att ett skuldsaneringsförfarande skall inledas krävs härutöver enligt 4 § 1 st 2 samma lag att det med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden är skäligt att skuldsanering beviljas. I tredje stycket samma lagrum anges de omständigheter som särskilt skall beaktas vid skälighetsbedömningen. Dessa är skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar som gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat vid skuldsaneringsärendets handläggning.

Fråga är i förevarande mål om makarna A har gjort tillräckliga ansträngningar för att fullgöra sina förpliktelser. Av särskild betydelse vid bedömningen är huruvida B skall anses skyldig att avyttra fastigheten i Kilsmo och om det kan krävas att A skall bosätta sig i Stockholm för att skuldsanering skall kunna beviljas.

I förarbetena till skuldsaneringslagen berörs frågan om vilken betydelse fastighetsinnehav och höga boendekostnader i allmänhet har för en gäldenärs möjligheter att komma i fråga för skuldsanering. Huvudregeln är enligt förarbetena att fast egendom, som är pantförskriven för en fordran och samtidigt utgör gäldenärens bostad, skall säljas innan beslut om skuldsanering meddelas. Sociala och även rent ekonomiska skäl kan emellertid tala för att gäldenären skall få bo kvar i sin ägda bostad efter en skuldsanering. En förutsättning härför anges vara att gäldenärens bostadsstandard inte överstiger vad som är nödvändigt för honom och hans familj och att den inte i någon mer nämnvärd utsträckning inkräktar på betalningsutrymmet till nackdel för övriga borgenärer. Vid bedömningen av om boendekostnaden är skälig skall de schabloner som används vid bestämmande av förbehållsbelopp i utmätningsärenden i allmänhet vara vägledande (prop 1993/94:123 s 128 f).

Att bli föremål för skuldsanering är frivilligt och utgör en förmån som bl a förutsätter att gäldenären under en inte alltför kort tid begränsar sina levnadsomkostnader till vad som är absolut nödvändigt. I sådana fall där gäldenären inte kan visa godtagbara skäl för att ha sin bostad på en annan ort än den där han arbetar bör det således kunna krävas att han byter bostadsort för att nedbringa kostnaderna för resor till och från arbetet. Om gäldenären såsom i förevarande fall är gift och båda makarna söker skuldsanering får det genom en helhetsbedömning prövas om det är skäligt med hänsyn till makarnas bostads- och arbetsförhållanden m m att kräva byte av bostadsort.

Den ifrågavarande fastighetens taxeringsvärde är förhållandevis lågt. Värdet är dock inte lägre än att den i enlighet med de ovan återgivna förarbetsuttalandena bör avyttras, om inte sociala eller andra skäl - däribland ekonomiska - talar däremot. Några sådana skäl för att behålla fastigheten har inte anförts av makarna A B:s fastighetsinnehav i sig talar således emot att skuldsanering skall komma i fråga. Härtill kommer att makarna A:s boendeförhållanden medför kostnader för veckopendling och ökade kostnader för sådana dagliga utgifter som följer av ett särboende. Dessa kostnader jämte bostadskostnaden torde sammantaget överskrida vad som i enlighet med de ovan nämnda schablonerna är att anse som skälig bostadskostnad för två personer i Stockholmsområdet. A saknar arbete och både hon och B förefaller, som kronofogdemyndigheten har konstaterat, numera ha större anknytning till Stockholm än till Kilsmo. Någon närmare utredning om A:s möjligheter att få arbete på de olika orterna har inte förebragts. Det kan dock antas att hon i vart fall inte har sämre möjligheter till anställning i Stockholm. HovR:n finner med hänsyn till vad som anförts att det är skäligt att fordra att makarna A skaffar en gemensam bostad i Stockholm.

På grund av det anförda och då det sätt på vilket makarna A har valt att ordna sina levnadsförhållanden dels måste antas vara grundat på deras gemensamma beslut, dels är till nackdel för deras borgenärer framstår det inte som skäligt att bevilja någon av dem skuldsanering. Överklagandena skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns beslut. HovR:n lämnar överklagandena utan bifall.

A och B överklagade och yrkade att HD skulle bifalla deras ansökningar om skuldsanering.

Riksskatteverket, som i HD antecknades som motpart, bestred ändring. HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melchior, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt skuldsaneringslagens förarbeten utgår dessa från att en fastighet, som är pantsatt, normalt skall försäljas innan beslut om skuldsanering meddelas, eller som ett led i skuldsaneringsförfarandet. Men det har också förutsatts att det i många fall kan vara lämpligt att gäldenären bor kvar på fastigheten efter skuldsaneringen och att inte bara sociala utan även rent ekonomiska skäl kan tala för en sådan lösning. En förutsättning för detta är dock att bostadens standard inte överstiger vad som är nödvändigt för gäldenären och hans familj och att detta inte i någon mer nämnvärd utsträckning inkräktar på betalningsutrymmet till nackdel för övriga borgenärer. En sådan beräkning bör göras för att undvika en onödig försäljning av fastigheten (jfr prop 1993/94:123 s 128 f). A och B har inte visat att fastigheten saknar övervärde eller att långivarna skulle motsätta sig en försäljning. Det har inte heller hävdats att det vore till fördel för borgenärerna att A och B behåller fastigheten. Utredning saknas om hur en eventuell försäljning av fastigheten och flyttning till Stockholmsområdet, där B har fast anställning, skulle påverka deras levnadsomkostnader. Det är inte uteslutet att det sätt på vilket A och B har inrättat sitt boende samt B:s arbete i Huddinge kan vara till gagn för deras borgenärer. På grund av det anförda och då det upplysts att A numera erhållit sjukpension anser HD att A och B bör ges tillfälle att hos kronofogdemyndigheten komplettera sin ansökan och att kronofogdemyndigheten därefter gör förnyad prövning om skuldsaneringsförfarande kan inledas.

HD (JustR:n Lind, Svensson, referent, Munck, Danelius och Blomstrand) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Vad HD har att pröva är om det finns skäl att med stöd av 12 § skuldsaneringslagen (1994:334) omedelbart avslå makarna A:s ansökningar om skuldsanering därför att villkoren enligt 4 § samma lag inte är uppfyllda. En sådan prövning syftar till att på ett tidigt stadium föra bort de fall beträffande vilka det även utan en ingående undersökning står klart att skuldsanering inte kan beviljas (se NJA 1996 s 543).

Som kronofogdemyndigheten och domstolarna funnit uppfyller A och B det i 4 § 1 st 1 skuldsaneringslagen uppställda kravet på s k kvalificerad insolvens.

Nästa fråga blir då om det, såsom krävs i punkten 2 av nämnda paragraf, är skäligt med hänsyn till A:s och B:s personliga och ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas dem. Vid prövningen av detta s k allmänna skälighetsrekvisit skall enligt tredje stycket av samma paragraf särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar som gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering.

Det är framför allt frågan om A och B gjort tillräckliga ansträngningar för att fullgöra sina förpliktelser som är av intresse vid den allmänna skälighetsbedömning som sålunda skall företas. Vad som därvid är av särskild betydelse är huruvida A och B skall anses vara skyldiga att avyttra fastigheten i Kilsmo och om det kan krävas av A att hon bosätter sig i Stockholm för att skuldsanering skall beviljas.

A och B har i HD anfört bl a. Huset i Kilsmo är ett gammalt sommarhus utan bekvämligheter, beläget i ett område där husen är mycket svåra att sälja. Inteckningslånet uppgår nu till 175 000 kr. Det löper med 12,6 % ränta och amorteras med 15 750 kr om året. Kostnaderna för el, vatten, sophämtning och försäkring uppgår till 22 500 kr om året. En jämförelse mellan boendekostnaderna i Kilsmo och hyreskostnaderna för en tvårumslägenhet i Stockholm visar enligt makarna A att en försäljning av fastigheten i Kilsmo inte skulle innebära någon förändring av levnadsomkostnaderna till borgenärernas fördel. Det är dessutom svårt för makarna A att få hyra en lägenhet i Stockholm med hänsyn till att de har så stora skulder. -A har år 1999 beviljats förtidspension på grund av en bestående nedsättning av arbetsförmågan.

Riksskatteverket har anfört bl a. A och B har inte ingivit något värderingsintyg avseende fastigheten i Kilsmo. Medan fastighetslånet i HovR:ns dom angivits vara 227 000 kr har makarna i HD uppgivit att skulden är 175 000 kr. Det är därför oklart hur stort överskott en fastighetsförsäljning skulle ge. Den kostnadsjämförelse som makarna A gjort mellan nuvarande och beräknade levnadsomkostnader är inte tillräckligt detaljerad. De kan inte anses ha visat att deras totala levnadsomkostnader blir lägre om de får bo kvar i fastigheten i Kilsmo än om de säljer fastigheten och flyttar till Stockholm där B arbetar. Eftersom makarna A inte fullgjort den utredningsskyldighet som får anses åligga dem skall HovR:ns beslut fastställas.

Som HovR:n anfört är huvudregeln den att gäldenärens fasta egendom skall säljas innan skuldsanering beviljas. Sociala och även rent ekonomiska skäl kan emellertid tala för att gäldenären skall få bo kvar i sin ägda bostad efter skuldsanering. En förutsättning för detta är dock att bostadens standard inte är onödigt hög för gäldenären och hans familj och att boendekostnaderna på grund därav inte nämnvärt inkräktar på betalningsutrymmet till nackdel för övriga borgenärer (se prop 1993/94:123 s 128 f).

Frågan om det är skäligt att makarna A säljer fastigheten i Kilsmo och skaffar en gemensam bostad i Stockholm blir därför beroende på vilka ekonomiska effekter som detta kan beräknas få. Om enjämförelse mellan, å ena sidan, kostnaderna för A och B att bo som nu och, å andra sidan, de ekonomiska verkningarna av att sälja fastigheten och flytta till ny gemensam bostad i Stockholm visar att det förstnämnda alternativet ger ett lika bra eller bättre utbyte åt borgenärskollektivet måste makarna A kunna få skuldsanering utan hinder av sitt fastighetsinnehav.

Som Riksskatteverket anfört saknas det i HD uppgifter som behövs för att kunna göra en mera detaljerad jämförelse mellan de två alternativen. Den jämförelse som skall göras får emellertid med hänsyn till att prövningen endast gäller om skuldsanering över huvud taget skall inledas vara tämligen grov.

Vid denna grova jämförelse framstår det inte som klart att de totala boendekostnaderna sänks om B ger upp sitt inackorderingsrum och A flyttar från sommarstugan i Kilsmo och makarna i stället gemensamt hyr en mindre lägenhet i Stockholmsområdet. Det är inte heller klart att det finns ett övervärde i fastigheten som kan komma borgenärskollektivet till godo vid en försäljning och det kan inte begäras att A och B skall bekosta värderingsintyg och annan utredning som kan behövas för att fastställa hur det förhåller sig med detta (jfr Hellners-Mellgvist, Skuldsaneringslagen, s 112 f).

På grund av det anförda bör målen visas åter till kronofogdemyndigheten för inledande av skuldsanering.