NJA 1999 s. 760

Allmän åklagare väckte vid Ängelholms TR ansvar å S.V.G. för brott mot skogsvårdslagen enligt följande: S.V.G. är ensam lagfaren ägare till fastigheten Vegeholm 1:1 i Ängelholms kommun. På fastigheten har S.V.G. under våren, sannolikt mars 1995, uppsåtligen eller av oaktsamhet låtit påbörja föryngringsavverkning av ädellövskog innan Skogsvårdsstyrelsen lämnat tillstånd till detta. Avverkningen omfattar cirka två hektar ädellövskog beläget mellan 0,5 och 1 km öster om byggnaderna som tillhör Vegeholms gods. - 38 § 1 st 7 skogsvårdslagen (1979:429) åberopades.

S.V.G. vitsordade att han påbörjat avverkning såsom påstått men bestred ansvar, då marken inte var att anse som skogsmark.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet Elmqvist, referent, och adj led Stefan Gradler) anförde i dom d 25 nov 1997: Domskäl. I HovR:n har S.V.G. hörts på nytt, liksom vittnena G.f., A.W. och A.P.. K.V:s uppgifter har förebringats sådana de antecknats i TR:ns dom. HovR:n har hållit syn på det område som avses med åtalet.

Åklagaren har som skriftlig bevisning - utöver den i TR:ns dom angivna - åberopat en datautskrift av en GPS-mätning på vilken stubbarna efter de avverkade träden utmärkts.

Av syn på platsen har framgått att ett område med tallskog är beläget mellan den slottsnära parken och avdelning 164, att en iståndsatt bro över ett vattendrag leder från parken över till tallskogsområdet, att gångar för från bron in i skogen och att gångarna upphör ca 150 m innan man når fram till avdelning 164. Beträffande detta områdes karaktär kan konstateras att trädbeståndet efter avverkningen utgörs av enstaka större lövträd och en tämlig ymnig undervegetation. När synen avslutats kvarstår oenighet mellan parterna såtillvida att S.V.G. gör gällande att det område där stubbräkningen utförts är avsevärt större än det åklagaren angett i gärningsbeskrivningen och att åtskilliga av de stubbar som medräknats ligger utanför området.

De i HovR:n hörda har lämnat väsentligen samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom, dock med följande ändringar och tillägg.

S.V.G.: Avdelning 164 utgjorde fram till 1930-talet del av slottsparken. Sedan dess har ingenting gjorts åt området. Det har nu delvis råkat i förfall. Han planerar emellertid att återställa området till en naturpark. Den avverkning som avses med åtalet är den första åtgärden i detta syfte. De träd som fälldes var skadade och utan värde som parkträd. Åtgärden innebar att beståndet av bok och ek har gynnats. Särskilt vill han slå vakt om ekar av sparbankstyp. Tanken är att området med tiden via broar och stigar genom ett skogsområde skall förbindas med parken närmast slottet. Redan nu har han satt i stånd den bro som behövs. Så småningom skall allmänheten kunna få vandra från naturparken till den slottsnära parken. Projektet är mycket långsiktigt; det kan beräknas ta 50-60 år att färdigställa parken. - Han och A.W. planerar tillsammans de åtgärder som skall vidtas med skogen på godset, men det är alltid han själv som har sista ordet. I detta fall hade han angett riktlinjerna för vad slags träd som skulle fällas, men det var A.W. som valde ut dem. Han har följt avverkningsarbetet och har inte några invändningar mot hur det fullgjordes. Han och A.W. utgick från att området inte utgjorde skogsmark. De har därför inte haft anledning att diskutera frågan om avverkningens tillåtlighet. Mer än 78 träd har inte fällts. I den mån åklagaren gör gällande flera, måste hon ha inbegripit andra träd än ädellövträd eller också har påståendet avsett ett större område än det som anges i åtalet.

G.F.: Avdelning 164 är lämplig för virkesproduktion. Som området såg ut före avverkningen utgjorde det ädellövskog i lagens mening. Den vidtagna åtgärden är inte att anse som gallring utan som föryngringsavverkning, där virke tagits ut. Hade det varit gallring skulle flera träd ha lämnats kvar. Om det i stället hade varit fråga om att skapa ett nytt ek- och bokbestånd skulle man ha lämnat flera träd kvar. Det är omöjligt att få till stånd en bokskogsföryngring på de kala områdena som uppstått efter avverkningen. Som det nu ser ut är risken stor att andra slags lövträd, däribland oönskade sådana som hassel, kommer att ta de fällda trädens plats. Om S.V.G. hade gjort ansökan om föryngringsavverkning är det troligt att man - eventuellt efter samråd med länsstyrelsens naturvårdsenhet - med hänsyn till områdets naturvärde skulle ha föreskrivit något slags biotopskydd. Det hade troligen inneburit att bokarna skulle ha lämnats kvar, medan enstaka ekar fått fällas. Efter förhandlingen vid TR:n har en tjänsteman hos Skogsvårdsstyrelsen företagit en stubbinventering inom området. Tjänstemannen kom fram till att 34 ekar eller bokar av grövre dimensioner hade fällts. Den manuella räkningen har bekräftats av en efterföljande GPSmätning. - Det vid synen besiktigade området närmare slottet är enligt hans mening att anse som park. Det skiljer sig från avdelning 164 genom att det är hägnat och bevuxet med gräsmattor. Det är kort sagt skött som en park. Även belägenheten i slottets omedelbara närhet inverkar vid bedömningen.

A.W.: Avdelning 164 har under lång tid inte varit föremål för några skogsbruksåtgärder. För virkesproduktion är området utan ekonomiskt värde. Det kan inte användas för skogsbruk med nuvarande trädbestånd. Han skulle vilja beteckna det som naturpark eller förvildad park. Han har inte diskuterat med S.V.G. vad det skulle användas till. Inför avverkningen kom de överens om att området skulle "huggas igenom", dvs att man skulle plocka bort ett antal träd. Det var A.W. som hade ansvaret för åtgärden, han delegerade till sina underlydande att slutligt avgöra vilka träd som skulle fällas. Resultatet överensstämmer i stort sett med vad han hade förväntat sig. Möjligen togs det ett par träd för mycket. Åtgärden kan varken kallas slutavverkning eller gallring: för slutavverkning höggs för litet och för gallring för mycket. Det har diskuterats att fylla i de luckor som uppstått med andra parkträd.

A.P.: S.V.G. har diskuterat med honom om att vidareutveckla området som park. Från naturvårdssynpunkt är det riktigt att prioritera ekarna. Den park som ligger i direkt anslutning till slottet är i princip av samma slag som det nu diskuterade området. Det växer samma typ av träd på båda ställena. Den enda skillnaden är förekomsten av sly på område 164. Det har aldrig varit på tal att använda området för kommersiellt skogsbruk. Den avverkning som förekommit har heller inte haft sådant syfte. Det har alltså inte varit fråga om någon föryngringsavverkning, dvs en åtgärd i syfte att få till stånd en generationsväxling. Från skogsbrukssynpunkt gav avverkningen ett negativt utbyte. Syftet var i stället att åstadkomma förutsättningar för att skapa en naturpark.

HovR:ns bedömning.

Av utredningen framgår att avverkning utförts på det område som åklagaren angett. Vad gäller omfattningen av avverkningen finner HovR:n - trots att viss osäkerhet råder om områdets exakta läge och omfattning - genom resultatet av stubbräkningen och GPS-mätningarna samt iakttagelserna vid syneförrättningen klarlagt att åtminstone ett tjugotal träd blivit fällda. Avverkningen, som ägt rum på ett område vars trädbestånd svarat mot definitionen i 23 § 1 st 1 skogsvårdslagen, kan inte betecknas som vare sig röjning eller gallring.

En avverkning av angivet slag kräver enligt 27 § skogsvårdslagen tillstånd av Skogsvårdsstyrelsen, om området utgjort skogsmark i skogsvårdslagens mening.

Enligt 2 § skogsvårdslagen (1979:429) avses med skogsmark - utom i fall som här saknar intresse - mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark som ligger helt eller delvis outnyttjad skall dock enligt 2 st i paragrafen inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

I målet är klarlagt att det med åtalet avsedda markområdet, som ligger omslutet av skogsmark, i och för sig är lämpligt för virkesproduktion.

I fråga om användningssättet framgår av vad S.V.G. - oemotsagt - berättat att området in på 1930-talet använts som naturpark, att det därefter inte hållits i stånd som park och att det varken förr eller senare har nyttjats för uttagande av virke. Vad S.V.G. anfört innefattar emellertid inte något påstående om att området används för annat ändamål utan endast en invändning om förekomsten av en långsiktig plan att återställa området i dess tidigare skick som ett slags park. Ingenting som antyder någon pågående alternativ användning av området har heller framkommit, vare sig genom vittnenas uppgifter eller vad som kunnat iakttas vid synen. Enbart det förhållandet att trädbeståndet på området tillåtits bli äldre än som varit lämpligt från det rationella skogsbrukets synpunkt kan inte anses innebära att området kommit till användning för annat ändamål än virkesproduktion. Skäl att med hänsyn till rådande användningssätt anse området inte utgöra skogsmark föreligger således inte. De - tämligen vaga - planer S.V.G. redovisat för områdets framtida bruk ter sig mycket avlägsna och framstår i övrigt som så föga realistiska att de inte kan anses utgöra sådana särskilda förhållanden som ger anledning att på grund av bestämmelsen i 2 § 2 st skogsvårdslagen undanta marken från användning för virkesproduktion.

På grund av det anförda utgör det med åtalet avsedda området skogsmark i skogsvårdslagens mening. Den företagna avverkningen har därför krävt tillstånd enligt 27 § skogsvårdslagen.

Av S.V.G:s egna uppgifter framgår att avverkningen skett med hans vetskap och i enlighet med hans anvisningar. HovR:n godtar invändningen att S.V.G. inte insett att området varit sådant att avverkningen varit underkastad tillståndsplikt. Han får emellertid anses ha förfarat vårdslöst genom att låta påbörja avverkningen utan att närmare undersöka huruvida tillstånd krävdes. Därigenom har han av oaktsamhet gjort sig skyldig till förseelse mot skogsvårdslagen på det sätt åklagaren angett. Med hänsyn till avverkningens omfattning kan brottet inte anses ringa.

Påföljden bör bestämmas till dagsböter.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Westlander, referent, Blomstrand och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Som domstolarna har funnit har S.V.G. utan Skogsvårdsstyrelsens tillstånd på sin fastighet Ängelholm Vegeholm 1:1 låtit avverka träd ingående i ett ädellövskogsbestånd.

S.V.G. har gjort gällande att tillstånd till avverkningen inte behövdes eftersom den mark på vilken avverkning skett inte utgör skogsmark enligt den definition på sådan mark som är intagen i 2 skogsvårdslagen (1979:429); marken har sedan lång tid legat outnyttjad och bör på grund av särskilda förhållanden inte tas i anspråk för virkesproduktion. Han har vidare gjort gällande att vårdslöshet inte ligger honom till last eftersom ansvaret för att söka tillstånd var delegerat till annan. Slutligen har han gjort gällande att det är fråga om ett ringa fall och att han därför inte skall dömas till ansvar.

Bestämmelser om ädellövskog fanns tidigare i ädellövskogslagen (1984:119), som gällde parallellt med skogsvårdslagen. I 7 § ädellövskogslagen föreskrevs att slutavverkning i skogsbestånd som avsågs i 3 inte fick påbörjas innan Skogsvårdsstyrelsen hade lämnat medgivande. Bestämmelsen var straffsanktionerad i 9 § ädellövskogslagen. Med ädellövskog avsågs enligt 3 § ädellövskogslagen dels skogsbestånd som utgjordes av lövträd och ädla lövträd till vissa angivna procenttal i olika delar av landet och vars areal var minst ett halvt hektar (3 § 1 st 1 och 2), dels trädbestånd med vissa angivna inslag av lövträd på betesmarker som inte var att anse som jordbruksmark och vilkas areal var minst ett hektar (3 § 1 st 3). Enligt motiven till 3 § (prop 1983/84:94 s 15, jfr s 10 f) var lagen tillämplig på ädellövskog på skogsmark i skogsvårdslagens mening men också på bestånd av ädellövskog på vissa marker som varken omfattades av skogsmarksbegreppet eller föll under definitionen jordbruksmark enligt den för sådan mark då gällande lagstiftningen. Vidare anfördes i motiven att punkterna 1 och 2 i paragrafens första stycke avsåg skog på mark som var lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål, medan punkten 3 omfattade trädbestånd på mark som användes för bete men inte kultiverad betesmark.

Motivens precisering av den mark som avsågs med punkterna 1 och 2 överensstämmer till sin ordalydelse helt med hur skogsmark definieras i 2 § 1 st 1 skogsvårdslagen. Även om detta inte har kommit till klart uttryck i lagtexten, är det således tydligt att lagstiftaren avsett att ädellövskogslagens tillämpningsområde skulle vara begränsat till bestånd av ädellövskog på skogsmark och vissa betesmarker.

Ädellövskogslagen upphörde att gälla vid utgången av år 1993, då dess bestämmelser i huvudsak oförändrade flyttades över till skogsvårdslagen under rubriken Ädellövskog (22-28 §§). Definitionen av ädellövskog finns numera i 23 § 1 st, där de tidigare punkterna 1 och 2 har förts samman till en punkt 1. Det finns emellertid ingenting som tyder på att det avsågs att begränsningen till skogsmark inte längre skulle gälla.

I 27 § 1 st skogsvårdslagen föreskrivs att annan avverkning än röjning eller gallring i ett bestånd som avses i 23 § inte får påbörjas innan Skogsvårdsstyrelsen har lämnat tillstånd till detta. Enligt 38 § 1 st 7 skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet genom avverkning eller andra åtgärder bryter mot 27 § 1 st dömas till böter eller fängelse högst sex månader. Enligt 38 § 2 st skall det i ringa fall inte dömas till ansvar.

Vid tillämpningen av straffbestämmelserna bör utgångspunkten vara att 23 § 1 st 1 endast omfattar sådant bestånd av ädellövskog som finns på skogsmark enligt 2 § skogsvårdslagen.

Den i målet aktuella avverkningen har inte utgjort röjning eller gallring. Den har skett inom ett område vars skogsbestånd motsvarar definitionen av ädellövskog i 23 § skogsvårdslagen. Som HovR:n har funnit är marken lämplig för virkesproduktion och används inte för något annat ändamål. Den uppfyller därmed förutsättningarna enligt 2 § 1 st 1 skogsvårdslagen för att betecknas som skogsmark.

I 2 § 2 st skogsvårdslagen föreskrivs emellertid att mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad inte skall anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion. I motiven (prop 1978/79:110 s 37 och 60) nämns som exempel på sådana särskilda förhållanden att det kan gälla mark i anslutning till bebyggelse som bör hållas öppen av naturvårdsskäl eller marker som inom en nära framtid skall tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion.

De planer på att återställa området till en naturpark som S.V.G. har redovisat är allmänt hållna och avsedda att förverkligas i en avlägsen framtid. De utgör därför inte sådana särskilda förhållanden som medför att marken inte varit att anse som skogsmark.

Av det anförda följer att avverkningen enligt 27 § 1 st skogsvårdslagen har krävt tillstånd av Skogsvårdsstyrelsen.

S.V.G. har invänt att han inte skall fällas till ansvar på grund av att han delegerat ansvaret för att söka tillstånd till annan. En förutsättning för att invändningen skall kunna vinna beaktande är att den till vilken delegering skett har intagit en relativt självständig ställning då det gäller skogsbrukets skötsel och därmed förknippade beslut. Av S.V.G:s egna uppgifter framgår att så inte har varit fallet när det gäller den nu aktuella avverkningen. HD instämmer i HovR:ns bedömning att brottet får anses ha skett av oaktsamhet.

Vad gäller omfattningen av avverkningen ansluter sig HD till HovR:ns bedömning att det varit fråga om i vart fall ett tjugotal träd och att brottet med hänsyn därtill inte kan betraktas som ringa.

Det saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning i påföljdsfrågan.