NJA 1999 s. 87

Koncessionsnämnden för miljöskydd lämnade i beslut d 18 febr 1983 Nedre Norrlands Producentförening ekonomisk förening (NNP) tillstånd att vid föreningens mejeri i Sundsvall bedriva mejeriverksamhet innefattande tillverkning av konsumtionsmjölk och olika syrade produkter av en beräknad invägd årlig mjölkmängd om, från år 1990, högst 66 milj kg. Som villkor för tillståndet föreskrevs bl a att utsläppet av syreförbrukande ämnen med spillvattnet inte fick överskrida 420 kg per dygn vid en produktion av 52 milj kg per år, 460 kg per dygn vid en produktion av 58 milj kg per år samt 525 kg per dygn vid en produktion av 66 milj kg per år. I tillståndet angavs också vissa lägre riktvärden för utsläppen, vilkas överskridande skulle föranleda mejeriet till översyn och förbättring av processen. Riktvärdena skulle räknas som veckomedelvärde för produktionsdygn.

Allmän åklagare väckte vid Sundsvalls TR åtal mot NNP:s verkställande direktör S.S. och platschefen vid mejeriet i Sundsvall S.G. för brott mot miljöskyddslagen. I gärningsbeskrivningen påstods att NNP hade åsidosatt tillståndsvillkoren under åren 1991 och 1992, då den totala produktionen utgjort knappt 57 milj kg resp något över 57 milj kg invägd mjölk, genom att gränsvärdet för utsläpp av syreförbrukande ämnen - BOD7 - hade överskridits enligt följande:

Datum Utsläpp BOD7/dygn Gränsvärde

26-27 juni 1991 1 010 kg 450 kg

28-29 april 1991 680 kg 460 kg

4-5 maj 1992 820 kg 460 kg

5-6 maj 1992 680 kg 460 kg

6-7 maj 1992 660 kg 460 kg

3-4 juni 1992 710 kg 460 kg

Vidare påstods att för 1991 samtliga kontrollerade veckomedelvärden hade överskridit riktvärdet och att för 1992 veckomedelvärdet hade överskridit riktvärdet vid tre av fem utförda mätningar.

Åklagaren gjorde gällande att S.S. och S.G. var ansvariga för åsidosättandet av villkoren.

Åklagaren förde också talan mot NNP med yrkande om företagsbot. Till stöd för detta yrkande anförde åklagaren: NNP har som framgår av gärningsbeskrivningen med tillstånd bedrivit miljöfarlig verksamhet. Enär angivna brottslighet varit av allvarligt slag då den inneburit ett åsidosättande av ett viktigt samhällsintresse samt då NNP i egenskap av näringsidkare inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten skall föreningen jämlikt 36 kap 7 § BrB åläggas företagsbot.

S.S. och S.G. bestred ansvar och NNP bestred yrkandet om företagsbot. De vitsordade emellertid att för koncessionen gällande gränsvärden och riktvärden hade överskridits på sätt som åklagaren påstått.

Åklagaren anförde till utvecklande av åtalet bl a: Vid sammanträde d 15 febr 1989 i närvaro av bl a representanter för NNP, LSt:n, gatukontoret och miljöskyddskontoret konstaterades bl a att rapportering av mätresultat till LSt:n och miljöskyddskontoret inte fungerat under 1988 samt BOD7-belastningen kraftigt överskridit koncessionsnämndens villkor vid provtagningar i oktober 1988 och i januari 1989. Vid sammanträdet lämnade miljöskyddskontoret råd enligt 39 § miljöskyddslagen av innehåll att anledningen till de höga BOD7-belastningarna snarast måste utredas och åtgärdas för att gällande villkor för verksamheten skulle uppfyllas samt att företaget borde ha löst problemen innan en till vecka 14 utsatt besiktning skulle ske. Vid sammanträde d 23 aug 1989 förelades NNP ett kontrollprogram enligt 43 § miljöskyddslagen att gälla från d 1 okt 1989. Av protokollet framgår bl a att NNP under första kvartalet varje år skulle till miljöskyddskontoret inlämna miljörapport innefattande bl a uppgifter om utsläpp till kommunala ledningsnätet via mätstation och eventuell bräddning till avloppsledning. Av miljörapport avgiven för 1989 framgår att mejeriet i Sundsvall vid fem av redovisade 30 provtagningsdygn överskridit gällande riktvärden och under två dygn gränsvärdet för BOD7-utsläpp. Under 1990 inträffade i maj månad ett utsläpp av ca 3001 grädde, motsvarande 500-600 kg BOD7, till det kommunala avloppsnätet. Utsläppet orsakades av en manuell felkoppling mellan en bufferttank och diskledning samtidigt som ett programmeringsfel uppstått i datasystemet. Enligt S.G. skulle till förhindrande av en upprepning pump- och datorsystemet konstrueras om. I anledning härav lämnade miljöskyddskontoret d 6 juni 1990 råd enligt 39 § miljöskyddslagen att nämnda åtgärder skulle vara vidtagna senast under oktober 1990. Av miljörapport för 1990 daterad d 22 mars 1991 framgår att den ombyggnad av pumpar som enligt miljöskyddskontorets råd d 6 juni 1990 skulle utföras senast under oktober 1990 inte kommit till stånd. Den 13 mars 1991 uppgav S.G. att pumparna skulle monteras under vecka 12 år 1991. De monterades först under hösten 1991. Av miljörapport för år 1991 framgår bl a att d 26 juni 1991 misslyckades en beredning av filmjölk och vid avledning av den misslyckade produkten bräddade stora mängder av produkten ut i avloppsledningarna, vilket inte skett om NNP följt det råd som gavs i juni 1990 om ombyggnad av pumpar till ett slutet pumpsystem. Av nämnda miljörapport framgår vidare att samtliga kontrollerade riktvärden för BOD7-utsläpp överskridits. Av miljörapport för år 1992 framgår bl a att driftstörningar av betydelse från miljöskyddssynpunkt förekommit vid ett stort antal tillfällen samt att rikt- och gränsvärden överskridits vid ett flertal tillfällen. Vid bedömandet av det straffrättsliga ansvaret har hänsyn tagits till mät- och provtagningsfel om ca 20 %.

S.S. och S.G. anförde bl a att de överskridanden av gränsvärden och riktvärden som skett, ställda i relation till den mängd som invägts vid mejeriet, inte kunde anses som allvarligt åsidosättande av villkoren för koncessionen samt att några skador av BOD7-utsläppen inte hade åsamkats kommunens reningsverk.

TR:n (ordf lagmannen Hammar) fann i dom d 5 jan 1996 utrett att tillståndsvillkoren hade åsidosatts på sätt åklagaren påstått. Enligt TR:n hade S.S. i egenskap av verkställande direktör för NNP av oaktsamhet åsidosatt villkoren genom bristande instruktioner och anvisningar för verksamheten samt bristande kontroll över huruvida verksamheten bedrevs på ett ur miljöskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Hans gärning kunde inte bedömas som ringa. Även S.G. ansågs ha varit oaktsam, men hans oaktsamhet ansågs ringa och skulle inte föranleda ansvar.

Såvitt angick talan om åläggande av företagsbot anförde TR:n att åsidosättandet av villkoren för koncessionen inte kunde anses som ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som åvilat NNP. Talan om företagsbot skulle därför lämnas utan bifall.

HovR:n för Nedre Norrland

Åklagaren överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade bifall till sin talan om företagsbot.

NNP bestred ändring.

Även S.S. överklagade och yrkade ogillande av åtalet.

HovR:n (hovrättsråden Grefberg och Bäckström, referent, t f hovrättsassessorn Hagelin samt nämndemännen Hellholm och Norberg) fastställde i dom d 28 nov 1997 den överklagade domen.

HD

Riksåklagaren överklagade och yrkade att NNP skulle åläggas företagsbot om 500 000 kr.

NNP (ombud advokaten G.K.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Lars K Beckman, Munck, Regner, Blomstrand och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Riksåklagaren har anfört i huvudsak följande. För verksamheten vid mejeriet i Sundsvall har NNP redovisat överskridna gränsvärden vid ett stort antal tillfällen under en lång följd av år. Under den tid som omfattas av åtalet har överskridna gränsvärden redovisats vid 19 tillfällen. Av dessa har sex tillfällen föranlett åtalet; en mätfelsmarginal om 30 % har då varit klart passerad. NNP har vid olika tillfällen fått råd eller ålägganden om åtgärder för att motverka överutsläpp, bl a d 16 febr och d 23 aug 1989 samt d 6 juni 1990. Erforderliga åtgärder har dock inte vidtagits inom angiven tid. Det är således fråga om en omfattande brottslighet, som NNP har satt i system. I målet har ställföreträdare för NNP dömts för brott mot miljöskyddslagen (1969:387) därför att han av oaktsamhet åsidosatt koncessionsvillkoren för mejeriet genom bristande instruktioner och anvisningar för verksamheten samt bristande kontroll över huruvida verksamheten bedrivits på ett ur miljösynpunkt tillfredsställande sätt.

Enligt Riksåklagarens mening är miljöskyddslagen inte en sådan utpräglat näringsreglerande författning som åsyftas i 36 kap 7 § 1 st 1 BrB med uttrycket "de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten". Riksåklagaren har hävdat att den brottslighet som har förekommit däremot uppenbart är av allvarligt slag i den bemärkelse som avses i bestämmelsen. Vidare har Riksåklagaren påstått att NNP inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Han har därvid framhållit särskilt att NNP dröjde - utöver den tid som kommunen hade anvisat - med att förbättra ett pump- och datorsystem, att en planerad kartläggning av förhållandena vid mejeriet sköts upp i två år samt att en befattning som miljöchef drogs in under våren 1991. NNP har vidare underlåtit att minska produktionen för att klara koncessionsvillkoren.

NNP har bestritt att de händelser som åklagaren har åberopat innefattar brott. Enligt föreningens mening har det varit fråga om missöden som inte kan läggas NNP till last som oaktsamhet. Det har varit fråga om pump- och datorfel samt läckage hos slangar och rör. NNP har gjort gällande att föreningen har bedrivit ett kontinuerligt miljöarbete samt varit angelägen om att samarbeta med myndigheterna i alla miljöfrågor och följa deras råd och anvisningar, vilka NNP själv varit med om att utarbeta. Vidare har NNP bestritt att befattningen som miljöchef har dragits in och har hävdat att de förseningar som Riksåklagaren har påtalat inte kunnat ha någon inverkan på överutsläppen. Ej heller har en minskning av produktionsvolymen kunnat ha någon sådan inverkan.

I målet är klarlagt att NNP vid sex tillfällen under åren 1991 och 1992 överskred de gränsvärden avseende utsläpp av biokemiskt syreförbrukande substans (BOD7) som var föreskrivna i tillståndsbeslutet för NNP:s verksamhet vid mejeriet i Sundsvall. Överskridandena stod i strid med miljöskyddslagen och verkställande direktören under den aktuella tiden har dömts för brott mot nämnda lag. Vad som har förekommit i HD ger inte anledning att ifrågasätta HovR:ns bedömning i denna del. Brotten har begåtts i utövningen av näringsverksamheten.

En förutsättning för att en näringsidkare skall åläggas företagsbot är att brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller att brottsligheten annars är av allvarligt slag. När som i förevarande fall brottsligheten består i att föreskrivna gränsvärden i ett beslut om tillstånd till en näringsverksamhet har överskridits, ligger det närmast till hands att se den som ett åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten (jfr Lagrådets uttalande i prop 1985/86:23 s 94). Emellertid är det möjligt att - som Riksåklagaren har gjort och som också har stöd i förarbetena (a prop s 64) - i stället hänföra brottsligheten till den andra kategorin, "annars är av allvarligt slag", i bestämmelsen om företagsbot. I praktiken torde det för övrigt vara svårt att dra någon klar gräns mellan de båda kategorierna och det kan normalt inte heller ha någon avgörande betydelse om ett handlande hänförs till den ena eller andra.

Den brottslighet som Riksåklagaren har åberopat utgörs av sex överutsläpp, varav ett - det klart största - i juni 1991 och de övriga - varav några inte med säkerhet kan sägas ha legat särskilt långt över det föreskrivna gränsvärdet - under en dryg månads tid på våren 1992. Överutsläppen har orsakats av att mjölkprodukter vid olika tillfällen runnit ut i avloppet. Detta har haft varierande orsaker och händelserna har inte visats ha något egentligt samband utan synes i huvudsak vara att tillskriva missöden av olika slag. Brottsligheten har således inte haft systematisk karaktär. Föreningen har haft ett med miljöintresset sammanfallande intresse av att inte de ifrågavarande produkterna, som var avsedda för försäljning, gick till spillo, och redan härav kan slutas att brottsligheten inte varit uppsåtlig eller berott på sådan vårdslöshet som kan sägas gränsa till uppsåt. Olägenheterna från miljösynpunkt har varit begränsade och i huvudsak bestått i risker för reningsprocessen, men det saknas i denna del anledning att ifrågasätta NNP:s uppgift att föreningen varskott reningsverket vid missöden som föranlett större utsläpp och att någon konkret fara för reningsprocessen inte uppkommit. Det har heller inte visats att överutsläppen kunnat undvikas genom en minskning av produktionsvolymen.

Med hänsyn till det anförda kan brottsligheten inte bedömas ha varit av så allvarligt slag att NNP skall åläggas företagsbot.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

HD:s dom meddelades d 1 mars 1999 (mål nr B 4-98).