NJA 2000 s. 372

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot Å.Å., född 1938, och W.H., född 1956.

Ansvar yrkades å Å.Å. för, jämte annat, skattebedrägeri och grov urkundsförfalskning enligt följande (åtalspunkt 2.6): Å.Å. har d 13 okt 1992 till skattemyndigheten i Uppsala avgivit mervärdesskattedeklaration för Label Yelle Medical AB avseende redovisningsperioden juli-augusti 1992 med oriktig uppgift. Deklarationen har Å.Å. falskeligen i Stockholm undertecknat med P-E.P:s namn, vilket inneburit fara i bevishänseende. Den oriktiga uppgiften har bestått i att ingående skatt angivits till 45 143 kr, trots att någon verksamhet inte bedrivits i bolaget. Å.Å. har därigenom föranlett att bolaget tillgodoräknats skatt med 45 143 kr för högt belopp. Beloppet har betalats ut d 27 okt 1992. - Lagrum: 2 § skattebrottslagen (1971:69) och 14 kap 3 § BrB.

Åtal mot Å.Å. för urkundsförfalskning omfattade vidare bl a att han falskeligen undertecknat en registreringsanmälan för mervärdesskatt avseende Label Yelle Medical AB och en handling avseende begäran om eftersändning av post för bolaget med P-E.P:s namn.

Ansvar yrkades å W.H. för medhjälp till skattebedrägeri, alternativt häleri enligt följande: W.H. har främjat skattebedrägeriet beskrivet under åtalspunkten 2.6 genom att d 27 okt 1992 på postens kontor i Sollentuna Centrum såsom bud kvittera ut 45 143 kr. Alternativt yrkas ansvar för häleri bestående i att W.H. hävdat den fordran som uppkommit genom brott under åtalspunkten 2.6 genom att d 27 okt 1992 kvittera ut 45 143 kr på postens kontor i Sollentuna Centrum. - Lagrum: 2 § skattebrottslagen och 23 kap 4 § BrB, alternativt 9 kap 6 § 1 st 5 BrB.

W.H. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Åklagaren justerade åtalet mot W.H. enligt följande:

"Annan har som företrädare för Label Yelle Medical AB d 13 okt 1992 till skattemyndigheten avgivit en mervärdesskattedeklaration för redovisningsperioden juli-augusti 1992.

Den oriktiga uppgiften har bestått i att avdragsgill ingående mervärdesskatt angivits till 45 143 kr, trots att någon verksamhet aldrig bedrivits i bolaget. Företrädaren för Label Yelle Medical AB har därigenom föranlett att bolaget tillgodoräknats skatt med 45 143 kr för högt belopp.

W.H. har främjat gärningen genom att d 27 okt 1992, såsom bud, kvittera ut 45 143 kr på postens kontor i Sollentuna Centrum. Alternativt yrkas ansvar för häleri bestående i att W.H. hävdat den fordran som oriktigt uppkommit mot skattemyndigheten genom att d 27 okt 1992 kvittera ut beloppet på postens kontor i Sollentuna Centrum."

HovR:n (hovrättslagmannen Eklycke, hovrättsrådet Röst Andreasson, referent, tf hovrättsassessorn Sperling samt nämndemännen Thulin och Redlund) anförde i dom d 14 okt 1997: Domskäl. Åklagaren har sakframställningsvis anfört i huvudsak detsamma som vid TR:n till stöd för sitt påstående att företrädaren för Label Yelle Medical AB gjort sig skyldig till skattebedrägeri avseende den mervärdesskatt som är aktuell i målet. Hon har vidare till stöd för sin talan åberopat att Å.Å. genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till skattebedrägeriet i fråga.

Som skriftlig bevisning avseende åtalet mot W.H. har åklagaren åberopat samma handlingar som vid TR:n.

W.H. har hörts i HovR:n. Han har därvid i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg. I samband med att han åtog sig att ordna adressändringen betalade P-E.P. deras gemensamma spel om 500 kr på Solvalla. Vid det tillfället då han hämtade ut pengarna på posten i Sollentuna gav P-E.P. honom 1 000 kr för att betala en V75.

HovR:ns bedömning.

Genom den i målet förebragta utredningen är visat att företrädaren för Label Yelle Medical AB uppsåtligen genom att lämna oriktig uppgift till skattemyndigheten föranlett att bolaget tillgodoräknats mervärdesskatt med ett 45 143 kr för högt belopp. Annan person har sålunda gjort sig skyldig till skattebedrägeri på sätt åklagaren påstått.

Vad HovR:n nu har att pröva är om W.H. har gjort sig skyldig till medhjälp till skattebedrägeriet eller till häleri.

W.H:s berättelse om hur han på Solvalla träffade en person som uppgav sig heta P-E.P. kan i och för sig framstå som osannolik. Det kan dock inte bortses från att det förekommer att kriminella personer på platser som Solvalla söker kontakter i syfte att få hjälp med brottsliga handlingar. Det förekommer även att personer åtar sig att utföra tvivelaktiga uppdrag mot en relativt ringa ersättning. Den omständigheten att Å.Å. är dömd för det bakomliggande skattebedrägeriet behöver inte innebära att det var denne som gav W.H. uppdragen i fråga. Av utredningen framgår att det måste ha funnits flera personer som tecknade namnet P-E.P., vilket tyder på att Å.Å. kan ha haft okända medbrottslingar. Med hänsyn till det anförda kan därför W.H:s uppgifter om hur han träffade P-E.P. och vad som förekom dem emellan inte lämnas utan avseende.

HovR:n lägger därför W.H:s - av åklagaren icke motbevisade - uppgifter till grund för prövningen om han gjort sig skyldig till brott. Av dessa uppgifter framgår att W.H. åtog sig att utföra två uppdrag åt P-E.P. utan att han hade fått någon rimlig förklaring till att denne inte själv kunde utföra uppdragen i fråga. Redan vid detta förhållande måste W.H. ha misstänkt att P-E.P. ägnade sig åt brottsliga förfaranden. Denna misstanke måste ha stärkts när P-E.P., som var en främling för honom, kontaktade honom uppenbarligen endast med det syftet att han skulle fungera som bud vid utkvitteringen av pengar och därvid anförtrodde honom ett så stort belopp som 45 143 kr. Till detta kommer att W.H. insåg att utbetalningsavin avsåg mervärdesskatt som tillkom ett aktiebolag och att han fick ersättning för sina uppdrag. Dessa omständigheter sammantagna är sådana att HovR:n finner det ställt utom rimligt tvivel att W.H. insett att bolaget inte hade rätt till de pengar som han kvitterade ut som bud.

Åklagaren har i första hand gjort gällande att W.H:s handlande skall bedömas som medhjälp till skattebedrägeri.

Det skattebedrägeri som företrädaren för Label Yelle Medical AB gjort sig skyldig till var fullbordat redan genom att mervärdesskattedeklarationen gavs in till skattemyndigheten d 13 okt 1992. För fullbordat skattebedrägeri krävs inte någon förmögenhetsöverföring. W.H:s agerande har inte påverkat skattemyndighetens beslut med anledning av den angivna deklarationen. Utkvitteringen av mervärdesskattebeloppet kan därför inte anses som ett moment i den brottslighet som skattebedrägeriet utgör. Mot den bakgrunden kan W.H:s handlande - att 14 dagar efter fullbordat skattebedrägeri kvittera ut beloppet - inte föranleda ansvar för snedhjälp till skattebedrägeri.

I fråga om W.H:s handlande kan bedömas som häleri beaktar HovR:n följande. Den fordran som Label Yelle Medical AB hade gentemot skattemyndigheten har tillkommit genom brott. W.H. måste, av skäl som nyss anförts, ha insett detta. Med hänsyn härtill och då W.H. hos posten i Sollentuna Centrum mot uppvisande av utbetalningsavin hävdat den sålunda genom brott tillkomna fordran har han gjort sig skyldig till häleri.

Påföljden för W.H. bör, som TR:n funnit, bestämmas till villkorlig dom jämte böter.

W.H. (offentlig försvarare advokaten Johan Lindbo) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet.

Riksåklagaren bestred bifall till yrkandet. Riksåklagaren vidhöll i första hand att W.H:s handlande skulle bedömas som medhjälp till skattebedrägeri och yrkade i andra hand ansvar för häleri enligt 9 kap 6 § 1 st 3 BrB i dess lydelse vid gärningstillfället, med följande tillägg till det i HovR:n justerade åtalet.

"Alternativt har W.H. genom att, såsom bud, kvittera ut 45 143 kr på postens kontor i Sollentuna centrum otillbörligen främjat möjligheterna för annan att tillgodogöra sig penningbeloppet vilket härrör från brottsligt förvärv."

W.H. invände i första hand att Riksåklagarens påståenden om ansvar för medhjälp till skattebedrägeri alternativt häleri enligt nyssnämnda bestämmelse i brottsbalken inte kunde tas upp till prövning i HD, och bestred i andra hand ansvar även för brott enligt dessa påståenden.

Betänkande

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Nilsson och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl.

Medhjälp till skattebedrägeri.

W.H. har invänt att frågan om han gjort sig skyldig till medhjälp till skattebedrägeri inte kan bli föremål för HD:s prövning av det skälet att Riksåklagaren inte överklagat HovR:ns dom enligt vilken W.H. dömdes för häleri.

Eftersom Riksåklagaren i HD har vidhållit gärningspåståendet såvitt avser medhjälp till skattebedrägeri finns det inte något hinder mot att få den frågan prövad här.

Av utredningen framgår att det aktuella skattebedrägeriet bestått i att någon annan än W.H. genom oriktig uppgift föranlett att mervärdesskatt tillgodoräknats ett namngivet bolag med för högt belopp. Detta brott var enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) i dess då gällande lydelse (se SFS 1990:360) fullbordat redan i och med att mervärdesskattedeklarationen med sin oriktiga uppgift hade kommit in till skattemyndigheten och därigenom föranlett beslut om tillgodoräknande av skatt (jfr prop 1971:10 s 245, 247 och 248 samt Thornstedt m fl, Skattebrott och skattetillägg, 6 uppl 1992, s 33 ff). Brottet var alltså fullbordat redan innan W.H. kvitterade ut pengarna på posten.

Det är en omdiskuterad fråga huruvida ansvar kan följa för medhjälp till ett redan fullbordat brott. Avgörande anses vara om brottet också är avslutat. Det är många gånger vanskligt att avgöra om ett brott kan anses pågå även efter det att det fullbordats och om ett senare handlande skall ses som en medverkansgärning eller som ett fristående, efterföljande brott. Är det fråga om ett brott som inte är perdurerande, kan det vara av betydelse om gärningen äger rum i omedelbar anslutning till brottets fullbordan. Av betydelse kan också vara brottets beskaffenhet. (Jfr Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994 s 111 ff, Holmqvist m fl, Brottsbalken - En kommentar, s 23:55 f och Elwin, Häleribrottet, s 260 ff; se även bl a NJA 1949 s 529, 1963 s 574 och 1972 s 429.)

Det kan visserligen sägas, som också Riksåklagaren pekat på, att ett skattebedrägeri inte är till någon nytta för gärningsmannen om inte också de kontanta medel som bedrägeriet omfattar kommer i dennes hand. För ansvar för skattebedrägeri krävs det emellertid över huvud taget inte att det brottsliga handlandet föranlett någon förmögenhetsöverföring (jfr prop 1971:10 s 244). Det är för straffansvar tillräckligt att skattemyndigheten påför skatt med för lågt belopp eller tillgodoräknar skatt med för högt belopp. Därefter kan gärningsmannen inte genom någon ytterligare åtgärd anses fortsätta begå brottet (jfr Berg m fl, Kommentar till Brottsbalken III, 4 upp] 1994, s 435 f). Det har inte påståtts annat än att W.H. först ca 14 dagar efter det att deklarationen kom in till skattemyndigheten mottog uppdraget att som bud kvittera ut de aktuella medlen. Eftersom skattebedrägeriet då varit avslutat, kan W.H:s handlande inte föranleda ansvar för medhjälp till skattebedrägeri.

Fordringshäleri.

HovR:n har dömt W.H. för häleri enligt 9 kap 6 § 1 st 5 BrB i dess lydelse vid gärningstillfället (se SFS 1991:451). Enligt detta lagrum, som motsvarar nuvarande 9 kap 6 § 1 st 3 BrB, skall den som genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott tillkommen fordran dömas för häleri, s k fordringshäleri. En första fråga vid tillämpningen av bestämmelsen är om det förbrott genom vilket fordringen har tillkommit måste vara av något visst slag. Lagtexten innehåller ingen begränsning i det avseendet. Uttalandena om detta i motiven är knapphändiga (se NJA II 1942 s 409). Där sägs det att bestämmelsen syftar främst på s k efterocker men att för brottet kan vara även annat brott, såsom bedrägeri eller utpressning.

Det belopp som W.H. kvitterade ut grundade sig på en fordran som hade tillkommit genom ett brott. Brottet, som bestod i att någon genom oriktig uppgift hade föranlett att mervärdesskatt tillgodoräknats ett visst bolag med för högt belopp, har likheter med ett bedrägeribrott. Med hänsyn bl a till att bedrägeri nämns särskilt i motiven och till att de där nämnda brotten endast är exempel på tänkbara förbrott möter det inget hinder mot att tillämpa bestämmelsen om fordringshäleri på en fordran som har tillkommit genom ett brott av det aktuella slaget.

Som nyss nämnts består den brottsliga gärningen vid fordringshäleri i att genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävda fordringen. I motiven (NJA II 1942 s 409) sägs att det inte erfordras att ett krav lyckas för att hälerigärningen skall anses som ett fullbordat brott. Fullbordat brott föreligger redan då fordringen hävdats genom ett krav som framställs med ett visst eftertryck, så att det är ägnat att inge gäldenären känslan att han är utsatt för press. När som i förevarande fall fordringen faktiskt har betalats aktualiseras emellertid inte frågan om kravet har framställts med tillräckligt eftertryck.

Med hänsyn till vad som nu har sagts och då, som HovR:n anfört, W.H. måste ha insett att fordringen tillkommit genom brott, skall han fällas till ansvar för häleri enligt 9 kap 6 § 1 st 5 BrB i dess lydelse vid gärningstillfället.