NJA 2000 s. 372

Fråga om ansvar för medhjälp till skattebedrägeri alternativt för fordringshäleri

TR:n

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot Å.Å., född 1938, och W.H., född 1956.

Ansvar yrkades å Å.Å. för, jämte annat, skattebedrägeri och grov urkundsförfalskning enligt följande (åtalspunkt 2.6): Å.Å. har d 13 okt 1992 till skattemyndigheten i Uppsala avgivit mervärdesskattedeklaration för Label Yelle Medical AB avseende redovisningsperioden juli-augusti 1992 med oriktig uppgift. Deklarationen har Å.Å. falskeligen i Stockholm undertecknat med P-E.P:s namn, vilket inneburit fara i bevishänseende. Den oriktiga uppgiften har bestått i att ingående skatt angivits till 45 143 kr, trots att någon verksamhet inte bedrivits i bolaget. Å.Å. har därigenom föranlett att bolaget tillgodoräknats skatt med 45 143 kr för högt belopp. Beloppet har betalats ut d 27 okt 1992. - Lagrum: 2 § skattebrottslagen (1971:69) och 14 kap 3 § BrB.

Åtal mot Å.Å. för urkundsförfalskning omfattade vidare bl a att han falskeligen undertecknat en registreringsanmälan för mervärdesskatt avseende Label Yelle Medical AB och en handling avseende begäran om eftersändning av post för bolaget med P-E.P:s namn.

Ansvar yrkades å W.H. för medhjälp till skattebedrägeri, alternativt häleri enligt följande: W.H. har främjat skattebedrägeriet beskrivet under åtalspunkten 2.6 genom att d 27 okt 1992 på postens kontor i Sollentuna Centrum såsom bud kvittera ut 45 143 kr. Alternativt yrkas ansvar för häleri bestående i att W.H. hävdat den fordran som uppkommit genom brott under åtalspunkten 2.6 genom att d 27 okt 1992 kvittera ut 45 143 kr på postens kontor i Sollentuna Centrum. - Lagrum: 2 § skattebrottslagen och 23 kap 4 § BrB, alternativt 9 kap 6 § 1 st 5 BrB.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Ann-Britt Jansson) meddelade dom d 7 juli 1995.

Beträffande de tilltalades inställning till åtalen antecknade TR:n följande: Å.Å. har bestritt ansvar. Till grund härför har han anfört att han inte har skrivit P-E.P:s namn och inte heller förmått annan att skriva något namn. Beloppet under punkt 2.6 har han vitsordat i och för sig.

W.H. har vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar under påstående att han varit i avsaknad av allt brottsligt uppsåt. Beträffande medhjälp till skattebedrägeri har hans handlande också skett långt bortom fullbordanspunkten. Beträffande alternativyrkandet har W.H. dessutom anfört att han inte har hävdat kravet på ett sådant sätt som förutsätts för straffansvar.

I domskälen anförde TR:n att Å.Å. berättat bl a följande: Han vet ingenting om Label Yelle Medical AB. Registreringshandling har han inte sett förrän hos polisen. Någon registreringsanmälan angående mervärdesskatt har han inte sett tidigare. Någon beställning av tillfällig eftersändning eller lagring av bolagets post har Å.Å. inte haft med att göra. Utbetalningsavin med skattepengarna har han inte sett tidigare och alltså inte skrivit P-E.P:s namn på den. Å.Å. har inte förrän i samband med huvudförhandlingen träffat W.H.. Han har inte heller fått del av bolagets återbetalda pengar. Han har inte förmått någon att skriva någon annans namn på någon handling.

W.H. uppgav. Han satt på kaféet på Solvalla och gjorde en V5:a då en äldre man på kryckor kom och satte sig vid hans bord. Mannen presenterade sig som P-E.P. Någon orsak till varför han hade kryckor lämnades inte. W.H. fick uppfattningen att mannen bara var allmänt dålig. Mannen var runt 50 år. De började snacka häst. Senare på kvällen bad mannen W.H. om en tjänst. Tjänsten bestod i att W.H. ombads gå på posten och lämna in en beställning av tillfällig eftersändning av post. Några dagar senare lämnade W.H. in beställningen på posten. Han tror inte att det kostade något. Efter ett telefonsamtal från den gamle mannen träffades de ånyo efter en tid, nu i Sollentuna Centrum där de gjorde en V75:a tillsammans. W.H. blev även vid detta möte ombedd att utföra en tjänst. Den bestod denna gång av att gå till posten och hämta ut pengar. Också denna tjänst utförde W.H. och gav pengarna till mannen på kryckor. Därefter har de varken setts eller hörts. W.H. tror att han fick med sig ett registreringsbevis till posten. Han har skrivit på uttagsavin. Om han fick en fullmakt också minns han inte. Avin var påskriven med P-E.P:s namn då han mottog den. Han tror att P-E.P. talade om för honom att det var skattepengar från sitt företag det handlade om. Eftersom mannen hade hans telefonnummer tycker W.H. inte att det var konstigt att P-E.P. vågade skicka iväg honom att hämta ut pengarna. Om han själv hade misstänkt att något var fel hade han inte hämtat ut pengarna. W.H. tror att han fick 1 000 kr av P-E.P. till V75:an. Tävlingen var nog inte samma dag som de träffades. Hade de vunnit något, vilket de inte gjorde, hade väl P-E.P. hört av sig. Dum vore han väl annars eftersom det var W.H. som hade talongen. W.H. var i stort sett varenda tävlingsdag på Solvalla. Mannen på kryckor var dock tidigare okänd för honom. Å.Å. har han för första gången träffat i samband med huvudförhandlingen.

TR:n fann på anförda skäl, att Å.Å. skulle fällas till ansvar för grov urkundsförfalskning och att han gjort sig skyldig till skattebedrägeri i enlighet med gärningspåståendet, samt anförde under rubriken TR:ns bedömning vidare:

Beträffande W.H. har denne vitsordat att han som bud hämtat ut pengarna och att han därvid inte haft anledning att misstänka att allt inte stod rätt till. Den förklaring W.H. lämnat till hur han lärde känna en man på kryckor som uppgav sig heta P-E.P. och hur han därefter utförde ett par tjänster åt mannen för att sedan aldrig se honom mer anser TR:n inte bär sanningens prägel. Skälen härtill är följande. Mannen på kryckor kunde ta sig dels till Solvalla och dels till Sollentuna Centrum men var för dålig för att gå till posten. Han bad därför en person som han knappt kände att hämta ut 45 000 kr utan annan säkerhet för att få pengarna än att han hade ett telefonnummer som han vid ett tillfälle nått W.H. på. Den första tjänsten bestod i att W.H. gick till posten och ordnade med eftersändning av post. W.H. har förklarat att han inte tror att detta kostade något. Han fick uppenbarligen inte några pengar till denna kostnad. TR:n finner att det är så osannolikt att det gått till som W.H. uppgivit att hans berättelse kan lämnas utan avseende. Det kan i stället mot bakgrund av de anförda omständigheterna hållas för visst att W.H., som förklarat att han visste att det handlade om skattepengar, varit införstådd med att dessa åtkommits genom brott. Även om fullbordanspunkten är uppnådd i och med att deklarationen ingivits kan det brottsliga förehavandet anses fortgå även därefter. I detta fall var syftet att få ut pengarna. Detta har stått klart för W.H.. TR:n finner på grund av det anförda att W.H. skall dömas för medhjälp till skattebedrägeri.

I fråga om påföljd anförde TR:n: W.H. är såvitt visats tidigare ostraffad. Det saknas särskild anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslig verksamhet. Han skall därför ådömas en villkorlig dom. Skäl mot att förena den med böter föreligger inte.

Domslut

Domslut. TR:n dömde Å.Å. för grov urkundsförfalskning och skattebedrägeri samt annan brottslighet till fängelse tre år.

W.H. dömdes enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) och 23 kap 4 § BrB för medhjälp till skattebedrägeri till villkorlig dom jämte 100 dagsböter å 70 kr.

Svea HovR

W.H. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Åklagaren justerade åtalet mot W.H. enligt följande:

"Annan har som företrädare för Label Yelle Medical AB d 13 okt 1992 till skattemyndigheten avgivit en mervärdesskattedeklaration för redovisningsperioden juli-augusti 1992.

Den oriktiga uppgiften har bestått i att avdragsgill ingående mervärdesskatt angivits till 45 143 kr, trots att någon verksamhet aldrig bedrivits i bolaget. Företrädaren för Label Yelle Medical AB har därigenom föranlett att bolaget tillgodoräknats skatt med 45 143 kr för högt belopp.

W.H. har främjat gärningen genom att d 27 okt 1992, såsom bud, kvittera ut 45 143 kr på postens kontor i Sollentuna Centrum. Alternativt yrkas ansvar för häleri bestående i att W.H. hävdat den fordran som oriktigt uppkommit mot skattemyndigheten genom att d 27 okt 1992 kvittera ut beloppet på postens kontor i Sollentuna Centrum."

HovR:n (hovrättslagmannen Eklycke, hovrättsrådet Röst Andreasson, referent, tf hovrättsassessorn Sperling samt nämndemännen Thulin och Redlund) anförde i dom d 14 okt 1997: Domskäl. Åklagaren har sakframställningsvis anfört i huvudsak detsamma som vid TR:n till stöd för sitt påstående att företrädaren för Label Yelle Medical AB gjort sig skyldig till skattebedrägeri avseende den mervärdesskatt som är aktuell i målet. Hon har vidare till stöd för sin talan åberopat att Å.Å. genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till skattebedrägeriet i fråga.

Som skriftlig bevisning avseende åtalet mot W.H. har åklagaren åberopat samma handlingar som vid TR:n.

W.H. har hörts i HovR:n. Han har därvid i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg. I samband med att han åtog sig att ordna adressändringen betalade P-E.P. deras gemensamma spel om 500 kr på Solvalla. Vid det tillfället då han hämtade ut pengarna på posten i Sollentuna gav P-E.P. honom 1 000 kr för att betala en V75.

HovR:ns bedömning.

Genom den i målet förebragta utredningen är visat att företrädaren för Label Yelle Medical AB uppsåtligen genom att lämna oriktig uppgift till skattemyndigheten föranlett att bolaget tillgodoräknats mervärdesskatt med ett 45 143 kr för högt belopp. Annan person har sålunda gjort sig skyldig till skattebedrägeri på sätt åklagaren påstått.

Vad HovR:n nu har att pröva är om W.H. har gjort sig skyldig till medhjälp till skattebedrägeriet eller till häleri.

W.H:s berättelse om hur han på Solvalla träffade en person som uppgav sig heta P-E.P. kan i och för sig framstå som osannolik. Det kan dock inte bortses från att det förekommer att kriminella personer på platser som Solvalla söker kontakter i syfte att få hjälp med brottsliga handlingar. Det förekommer även att personer åtar sig att utföra tvivelaktiga uppdrag mot en relativt ringa ersättning. Den omständigheten att Å.Å. är dömd för det bakomliggande skattebedrägeriet behöver inte innebära att det var denne som gav W.H. uppdragen i fråga. Av utredningen framgår att det måste ha funnits flera personer som tecknade namnet P-E.P., vilket tyder på att Å.Å. kan ha haft okända medbrottslingar. Med hänsyn till det anförda kan därför W.H:s uppgifter om hur han träffade P-E.P. och vad som förekom dem emellan inte lämnas utan avseende.

HovR:n lägger därför W.H:s - av åklagaren icke motbevisade - uppgifter till grund för prövningen om han gjort sig skyldig till brott. Av dessa uppgifter framgår att W.H. åtog sig att utföra två uppdrag åt P-E.P. utan att han hade fått någon rimlig förklaring till att denne inte själv kunde utföra uppdragen i fråga. Redan vid detta förhållande måste W.H. ha misstänkt att P-E.P. ägnade sig åt brottsliga förfaranden. Denna misstanke måste ha stärkts när P-E.P., som var en främling för honom, kontaktade honom uppenbarligen endast med det syftet att han skulle fungera som bud vid utkvitteringen av pengar och därvid anförtrodde honom ett så stort belopp som 45 143 kr. Till detta kommer att W.H. insåg att utbetalningsavin avsåg mervärdesskatt som tillkom ett aktiebolag och att han fick ersättning för sina uppdrag. Dessa omständigheter sammantagna är sådana att HovR:n finner det ställt utom rimligt tvivel att W.H. insett att bolaget inte hade rätt till de pengar som han kvitterade ut som bud.

Åklagaren har i första hand gjort gällande att W.H:s handlande skall bedömas som medhjälp till skattebedrägeri.

Det skattebedrägeri som företrädaren för Label Yelle Medical AB gjort sig skyldig till var fullbordat redan genom att mervärdesskattedeklarationen gavs in till skattemyndigheten d 13 okt 1992. För fullbordat skattebedrägeri krävs inte någon förmögenhetsöverföring. W.H:s agerande har inte påverkat skattemyndighetens beslut med anledning av den angivna deklarationen. Utkvitteringen av mervärdesskattebeloppet kan därför inte anses som ett moment i den brottslighet som skattebedrägeriet utgör. Mot den bakgrunden kan W.H:s handlande - att 14 dagar efter fullbordat skattebedrägeri kvittera ut beloppet - inte föranleda ansvar för snedhjälp till skattebedrägeri.

I fråga om W.H:s handlande kan bedömas som häleri beaktar HovR:n följande. Den fordran som Label Yelle Medical AB hade gentemot skattemyndigheten har tillkommit genom brott. W.H. måste, av skäl som nyss anförts, ha insett detta. Med hänsyn härtill och då W.H. hos posten i Sollentuna Centrum mot uppvisande av utbetalningsavin hävdat den sålunda genom brott tillkomna fordran har han gjort sig skyldig till häleri.

Påföljden för W.H. bör, som TR:n funnit, bestämmas till villkorlig dom jämte böter.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom att W.H. döms för häleri enligt 9 kap 6 § 1 st 5 BrB till den av TR:n bestämda påföljden.

HD

W.H. (offentlig försvarare advokaten Johan Lindbo) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet.

Riksåklagaren bestred bifall till yrkandet. Riksåklagaren vidhöll i första hand att W.H:s handlande skulle bedömas som medhjälp till skattebedrägeri och yrkade i andra hand ansvar för häleri enligt 9 kap 6 § 1 st 3 BrB i dess lydelse vid gärningstillfället, med följande tillägg till det i HovR:n justerade åtalet.

"Alternativt har W.H. genom att, såsom bud, kvittera ut 45 143 kr på postens kontor i Sollentuna centrum otillbörligen främjat möjligheterna för annan att tillgodogöra sig penningbeloppet vilket härrör från brottsligt förvärv."

W.H. invände i första hand att Riksåklagarens påståenden om ansvar för medhjälp till skattebedrägeri alternativt häleri enligt nyssnämnda bestämmelse i brottsbalken inte kunde tas upp till prövning i HD, och bestred i andra hand ansvar även för brott enligt dessa påståenden.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bylund Uddenfeldt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I målet är utrett att en annan person, på sätt som åklagaren påstått, gjort sig skyldig till skattebedrägeri och att W.H. på postens kontor i Sollentuna Centrum kvitterat ut det belopp som åtkommits genom skattebedrägeriet. Målet i HD gäller den straffrättsliga bedömningen av W.H:s handlande.

Riksåklagaren har yrkat att W.H:s handlande i första hand bedöms som medhjälp till skattebedrägeri. Beträffande denna fråga har W.H. gjort gällande att den inte kan bli föremål för HD:s prövning eftersom Riksåklagaren inte överklagat HovR:ns dom enligt vilken han dömdes för häleri.

Åtalet i HovR:n gällde två alternativa gärningspåståenden rörande medhjälp till skattebedrägeri eller häleri. Vid sådant förhållande kan Riksåklagaren, genom att som motpart i HD vidhålla gärningspåståendet rörande medhjälp till skattebedrägeri, få den frågan prövad här.

Det skattebedrägeri som annan gjort sig skyldig till fullbordades när mervärdesskattedeklarationen gavs in till skattemyndigheten. W.H. kvitterade ut pengarna 14 dagar därefter. Eftersom ett skattebedrägeri föreligger redan när en skatteeffekt uppkommit och det för fullbordat skattebedrägeri inte krävs någon förmögenhetsöverföring, kan utkvitteringen av mervärdesskatten inte ses som ett moment i den brottslighet som skattebedrägeriet utgör. Skattebedrägeriet var således redan avslutat när W.H. kvitterade ut pengarna. W.H:s handlande kan därför inte föranleda ansvar för medhjälp till skattebedrägeri.

I fråga om W.H:s handlande kan bedömas som fordringshäleri gör HD följande överväganden. Enligt 9 kap 6 § 1 st 5 BrB i dess lydelse före d 1 juli 1993 skall den dömas för häleri som genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar en fordran som tillkommit genom brott. I förarbetena till bestämmelsen uttalas att det genom uttrycket hävda anges att inte vilket krav som helst är tillräckligt utan att det fordras att kravet framställs med visst eftertryck, så att det är ägnat att inge gäldenären känslan av att han är utsatt för press. Vidare uttalas att ett krav som inte innefattar mer än en fråga om gäldenären är villig att betala, inte skall föranleda ansvar (NJA II 1942 s 409).

W.H. har kvitterat ut pengarna på posten genom att förete behörighetshandlingar och en utbetalningsavi. Härigenom kan W.H. inte sägas ha hävdat fordran i den mening som avses i bestämmelsen. W.H:s handlande kan därför, som också Riksåklagaren anfört, inte bedömas som fordringshäleri.

Vad slutligen angår det av Riksåklagaren först i HD framställda alternativa gärningspåståendet avseende häleri enligt 9 kap 6 § 1 st 3 BrB i dess lydelse före d l juli 1993, har W.H. gjort gällande att det innebär en otillåten ändring av talan. Det nya gärningspåståendet innebär, vid en jämförelse med de ursprungliga, den skillnaden att det brottsliga förfarandet skulle bestå i att otillbörligen främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig penningbeloppet i stället för att främja annans skattebedrägeri alternativt att hävda en fordran avseende samma belopp. Med hänsyn till att det nya gärningspåståendet inte innefattar ett påstående om att W.H. har företagit något ytterligare faktiskt handlande, kan det inte sägas innebära att åtalet ändrats till att gälla annan gärning än den som avses i stämningsansökningen. Det tillägg till gärningspåståendena som Riksåklagaren nu gjort får anses utgöra en sådan justering av åtalet enligt 45 kap 5 § 3 st RB som kan göras i HD.

Riksåklagaren har emellertid framställt det nya alternativa gärningspåståendet först i svaromål d 15 okt 1998. Preskriptionstiden enligt 35 kap 1 BrB för brottet i fråga är fem år. Detta alternativa påstående har således inte framställts inom nämnda preskriptionstid. Med hänsyn härtill och eftersom de ursprungliga gärningspåståendena inte kan sägas omfatta samtliga de gärningsmoment som framgår av justeringen av åtalet, kan W.H. inte ådömas påföljd för häleri enligt nu aktuellt lagrum.

Av det anförda följer att åtalet mot W.H. skall ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsdelen ogillar HD åtalet.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Nilsson och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl.

Medhjälp till skattebedrägeri.

W.H. har invänt att frågan om han gjort sig skyldig till medhjälp till skattebedrägeri inte kan bli föremål för HD:s prövning av det skälet att Riksåklagaren inte överklagat HovR:ns dom enligt vilken W.H. dömdes för häleri.

Eftersom Riksåklagaren i HD har vidhållit gärningspåståendet såvitt avser medhjälp till skattebedrägeri finns det inte något hinder mot att få den frågan prövad här.

Av utredningen framgår att det aktuella skattebedrägeriet bestått i att någon annan än W.H. genom oriktig uppgift föranlett att mervärdesskatt tillgodoräknats ett namngivet bolag med för högt belopp. Detta brott var enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) i dess då gällande lydelse (se SFS 1990:360) fullbordat redan i och med att mervärdesskattedeklarationen med sin oriktiga uppgift hade kommit in till skattemyndigheten och därigenom föranlett beslut om tillgodoräknande av skatt (jfr prop 1971:10 s 245, 247 och 248 samt Thornstedt m fl, Skattebrott och skattetillägg, 6 uppl 1992, s 33 ff). Brottet var alltså fullbordat redan innan W.H. kvitterade ut pengarna på posten.

Det är en omdiskuterad fråga huruvida ansvar kan följa för medhjälp till ett redan fullbordat brott. Avgörande anses vara om brottet också är avslutat. Det är många gånger vanskligt att avgöra om ett brott kan anses pågå även efter det att det fullbordats och om ett senare handlande skall ses som en medverkansgärning eller som ett fristående, efterföljande brott. Är det fråga om ett brott som inte är perdurerande, kan det vara av betydelse om gärningen äger rum i omedelbar anslutning till brottets fullbordan. Av betydelse kan också vara brottets beskaffenhet. (Jfr Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994 s 111 ff, Holmqvist m fl, Brottsbalken - En kommentar, s 23:55 f och Elwin, Häleribrottet, s 260 ff; se även bl a NJA 1949 s 529, 1963 s 574 och 1972 s 429.)

Det kan visserligen sägas, som också Riksåklagaren pekat på, att ett skattebedrägeri inte är till någon nytta för gärningsmannen om inte också de kontanta medel som bedrägeriet omfattar kommer i dennes hand. För ansvar för skattebedrägeri krävs det emellertid över huvud taget inte att det brottsliga handlandet föranlett någon förmögenhetsöverföring (jfr prop 1971:10 s 244). Det är för straffansvar tillräckligt att skattemyndigheten påför skatt med för lågt belopp eller tillgodoräknar skatt med för högt belopp. Därefter kan gärningsmannen inte genom någon ytterligare åtgärd anses fortsätta begå brottet (jfr Berg m fl, Kommentar till Brottsbalken III, 4 upp] 1994, s 435 f). Det har inte påståtts annat än att W.H. först ca 14 dagar efter det att deklarationen kom in till skattemyndigheten mottog uppdraget att som bud kvittera ut de aktuella medlen. Eftersom skattebedrägeriet då varit avslutat, kan W.H:s handlande inte föranleda ansvar för medhjälp till skattebedrägeri.

Fordringshäleri.

HovR:n har dömt W.H. för häleri enligt 9 kap 6 § 1 st 5 BrB i dess lydelse vid gärningstillfället (se SFS 1991:451). Enligt detta lagrum, som motsvarar nuvarande 9 kap 6 § 1 st 3 BrB, skall den som genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott tillkommen fordran dömas för häleri, s k fordringshäleri. En första fråga vid tillämpningen av bestämmelsen är om det förbrott genom vilket fordringen har tillkommit måste vara av något visst slag. Lagtexten innehåller ingen begränsning i det avseendet. Uttalandena om detta i motiven är knapphändiga (se NJA II 1942 s 409). Där sägs det att bestämmelsen syftar främst på s k efterocker men att för brottet kan vara även annat brott, såsom bedrägeri eller utpressning.

Det belopp som W.H. kvitterade ut grundade sig på en fordran som hade tillkommit genom ett brott. Brottet, som bestod i att någon genom oriktig uppgift hade föranlett att mervärdesskatt tillgodoräknats ett visst bolag med för högt belopp, har likheter med ett bedrägeribrott. Med hänsyn bl a till att bedrägeri nämns särskilt i motiven och till att de där nämnda brotten endast är exempel på tänkbara förbrott möter det inget hinder mot att tillämpa bestämmelsen om fordringshäleri på en fordran som har tillkommit genom ett brott av det aktuella slaget.

Som nyss nämnts består den brottsliga gärningen vid fordringshäleri i att genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävda fordringen. I motiven (NJA II 1942 s 409) sägs att det inte erfordras att ett krav lyckas för att hälerigärningen skall anses som ett fullbordat brott. Fullbordat brott föreligger redan då fordringen hävdats genom ett krav som framställs med ett visst eftertryck, så att det är ägnat att inge gäldenären känslan att han är utsatt för press. När som i förevarande fall fordringen faktiskt har betalats aktualiseras emellertid inte frågan om kravet har framställts med tillräckligt eftertryck.

Med hänsyn till vad som nu har sagts och då, som HovR:n anfört, W.H. måste ha insett att fordringen tillkommit genom brott, skall han fällas till ansvar för häleri enligt 9 kap 6 § 1 st 5 BrB i dess lydelse vid gärningstillfället.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten JustR Pripp, var skiljaktig i fråga om straffansvaret för fordringshäleri och anförde:

I likhet med majoriteten och på de skäl som anförts anser också jag att det inte möter något hinder mot att tillämpa bestämmelsen om fordringshäleri på en fordran som har tillkommit genom ett skattebedrägeri av det aktuella slaget.

Den brottsliga gärningen vid fordringshäleri består i att genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävda en genom brott tillkommen fordran. Det är enligt lagtexten inte tillräckligt att gärningsmannen såvitt gäller ett krav endast framför detta. Fordringen skall också "hävdas", varmed torde avses att fordringen skall göras gällande med visst eftertryck (jfr NJA II 1942 s 409).

Bestämmelsen i dåvarande 9 kap 6 § 1 st 5 BrB får således förstås så att det för straffansvar erfordras att gärningsmannen aktivt gör gällande fordringen och att det är till följd av detta som gäldenären betalar eller fordringsrätten på annat sätt godtas. Bestämmelsen kan därför inte anses tillämplig exempelvis när gäldenären betalar självmant, även om fordringen tillkommit genom brott.

Av utredningen framgår att skattemyndigheten hade skickat ut en avi för utbetalning av den genom skattebedrägeriet oriktigt uppkomna fordringen. Vad som lagts W.H. till last är att han kvitterade ut beloppet på postkontoret. Att denne härigenom erkände mottagandet av beloppet kan mot bakgrund av vad som nyss sagts inte anses innefatta ett hävdande av fordringen. Något ansvar för fordringshäleri kan därför inte komma i fråga.

HD:s dom meddelades d 12 juli 2000 (mål nr B 4406-97).