NJA 2000 s. 92

Allmän åklagare väckte vid Södra Roslags TR åtal mot C.S., född 1944, för olaga vapeninnehav enligt följande gärningsbeskrivning: C.S. har under tiden d 5 juni - d 14 nov 1995 uppsåtligen utan att vara berättigad därtill innehaft en pistol Husqvarna M/40 nr 60663 i Danderyd.

C.S. bestred ansvar men vitsordade de faktiska omständigheterna.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n, med ändring av TR:ns dom, skulle döma C.S. för olaga vapeninnehav till villkorlig dom och böter.

C.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Holmquist och Swahn, referent, f d hovrättsrådet Matton samt nämndemännen Johansson och Frisk) anförde i dom d 17 mars 1998: HovR:ns domskäl. C.S. har hörts på nytt och därvid lämnat i huvudsak samma uppgifter som har antecknats i TR:ns dom. Han har tillagt att han inte tillhörde den grupp reservofficerare som av principiella skäl motsatte sig att återlämna sina tjänstetidsvapen.

Samma skriftliga bevisning som åberopades vid TR:n har förebringats även i HovR:n.

Utredningen är densamma som vid TR:n. HovR:n konstaterar alltså att C.S. bevisligen tagit del av skrivelsen från Svea Ingenjörkår av d 6 febr 1995, rubricerad "Återlämning av tjänstetidsvapen". Av denna framgår att alla tjänstetidsvapen skulle lämnas in och att det stod C.S. fritt att lämna in sitt vapen till vilket militärt produktionsställe som helst. Enligt HovR:ns mening kan skrivelsen inte tolkas på annat sätt än som en order att lämna in vapnet. C.S. lämnade emellertid inte ifrån sig sitt vapen förrän han kallats och d 15 nov 1995 inställt sig till polisförhör, varvid vapnet omhändertogs av polismyndigheten.

HovR:n delar åklagarens uppfattning att C.S. har haft skäligt rådrum att frivilligt lämna in vapnet till lämpligt militärt produktionsställe under tiden fram till d 5 juni 1995. Genom att C.S. därefter och fram till d 15 nov 1995 har innehaft vapnet utan tillstånd - vilket han måste ha varit medveten om - har han såsom åklagaren påstått gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav enligt den vid den tiden gällande bestämmelsen i 37 § vapenlagen (1973:1176). Brottet kan inte anses som ringa med hänsyn till bl a de krav som måste ställas på en reservofficer. Åklagarens överklagande skall alltså, med ändring av TR:ns dom, bifallas.

HovR:n delar åklagarens bedömning att påföljden för C.S. kan stanna vid villkorlig dom och böter.

HovR:ns domslut. 1. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n C.S. enligt 37 § vapenlagen (1973:1176) för olaga vapeninnehav till villkorlig dom jämte 40 dagsböter å 250 kr. ---.

C.S. (offentlig försvarare advokaten Staffan Boström) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Carlquist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Frågan i målet gäller i första hand om C.S:s innehav av en pistol, som tillhörde staten, omfattats av bestämmelserna i vapenlagen eller inte. Denna bedömning skall göras med stöd av 1973 års vapenlag (1973:1176).

Huvudregeln att tillstånd krävs för den som innehar vapen fanns redan i 1934 års vapenkungörelse (1934:315). Också då gällde vissa undantag från tillståndsplikten. Ett sådant undantag var att tillstånd inte krävdes för personer som tillhörde försvaret om de var skyldiga att inneha vapnet för tjänsten. Av förarbetena till 1934 års vapenkungörelse framgår att undantaget avsåg sådant vapen vederbörande på grund av särskilda föreskrifter eller annars är skyldig att inneha i eller för tjänsten (jfr prop 1934:181 s 31). Som exempel på ett sådant fall angavs i förarbetena till 1949 års vapenförordning (1949:340) att om en reservofficer vill inneha en pistol som han enligt utfärdade föreskrifter inte är skyldig att inneha för tjänstebruk har han enligt huvudregeln att söka tillstånd härtill (jfr prop 1949:95 s 109).

Bestämmelserna om tillståndsplikt har utan att saklig ändring varit avsedd överförts till 1973 års vapenlag och därefter till nu gällande vapenlag och vapenförordning (jfr prop 1995/96:52 s 54, 76 f och 87).

Av handlingarna i målet framgår att överbefälhavaren redan år 1992 beslutade om att tjänstetidsvapen som tilldelats bl a reservofficerare för förvaring i hemmet skulle återlämnas. Detta innebar att dessa personer inte längre var skyldiga att inneha de aktuella vapnen. Ett fortsatt innehav av ett sådant vapen kan därmed inte anses undantaget från tillståndsplikten utan kräver tillstånd enligt huvudregeln i vapenlagen. Att vapnet tillhör staten saknar i detta sammanhang betydelse. Kravet på tillstånd gäller nämligen innehavaren och inte ägaren av vapnet.

Av utredningen framgår att C.S. erhållit i vart fall en skrivelse från försvarsmakten med uppgift om att alla tjänstetidsvapen skulle lämnas in. C.S. kan inte ha uppfattat innehållet i den skrivelsen på annat sätt än som en uppmaning att lämna in vapnet. Han måste således ha varit medveten om att han inte längre var skyldig att inneha vapnet och kan därmed inte undgå ansvar för olaga vapeninnehav under den tid åklagaren påstått. Brottet är inte ringa (jfr NJA 1974 s 208 111). HovR:ns domslut skall därför fastställas.

HD (JustR:n Gregow, Lind, Munck, referent, Westlander och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är klarlagt att C.S. i sin egenskap av reservofficer tilldelats en pistol som s k tjänstetidsvapen och att han, sedan det beslutats att sådana vapen skulle återlämnas, utan tillstånd innehaft pistolen under den i åtalet avsedda tiden d 5 juni - d 14 nov 1995.

I HD har C.S. gjort gällande att kravet på tillstånd för innehav av skjutvapen enligt den i målet tillämpliga 1973 års vapenlag (1973:1176) inte omfattat den av honom utkvitterade pistolen, eftersom lagen enligt 44 § inte ägde tillämpning på staten. Liksom i nu gällande vapenlag (1996:67) och i de före 1973 års lag gällande vapenförordningen (1949:340) och vapenkungörelsen (1934:315) måste emellertid kravet på tillstånd för innehav förstås så att det tar sikte på besittningen till ett vapen. Om ett skjutvapen som tillhör staten innehas av en enskild person under sådana förhållanden att det inte kan anses vara i statens besittning, är således tillståndsbestämmelserna i och för sig tillämpliga (jfr prop 1934:181 s 31).

Undantag från tillståndsplikten gäller emellertid för bl a skjutvapen som överlämnats från staten till någon som tillhör det militära försvaret, om denne är skyldig att inneha vapnet för tjänsten (se 45 § 1 st i 1973 års vapenlag; jfr 11 kap 1 § i nu gällande vapenlag och 2 kap 2 § vapenförordningen 1996:70). I förarbetena till motsvarande undantagsbestämmelse i 1949 års vapenförordning (41 §) har särskilt understrukits att undantaget avsetts vara begränsat till sådant vapen som vederbörande är skyldig att inneha och att t ex en reservofficer, som vill inneha en pistol som han inte är skyldig att inneha för tjänstebruk, har att söka tillstånd till detta (prop 1949:95 s 109).

Av det anförda följer att tillståndsplikt för innehav av ett skjutvapen som överlämnats från staten som tjänstevapen till någon som tillhör det militära försvaret uppkommer i och med att skyldigheten att inneha vapnet bortfaller, låt vara att straffansvar för olaga vapeninnehav givetvis inte kan komma i fråga förrän den enskilde erhållit kännedom om att skyldigheten inte längre gäller och fått skäligt rådrum för att söka tillstånd eller återlämna vapnet.

Av utredningen framgår att Överbefälhavaren redan i oktober 1992 gav Försvarets materielverk i uppdrag att lämna förslag till hur bl a vapen och ammunition ingående i den s k tjänstetidsutrustningen skulle lämnas in och att flera meddelanden i saken sänts ut till de officerare och civilanställda som berördes. Det är inte styrkt i målet att C.S. fått del av något annat meddelande av detta slag än den i HovR:ns dom berörda skrivelsen d 6 febr 1995. Även om denna skrivelse kunde ha avfattats tydligare, gav den som HovR:n har angett besked om att alla tjänstetidsvapen skulle återlämnas och att C.S. kunde lämna in vapnet till vilket militärt produktionsställe som helst.

Skrivelsen gav alltså klart vid handen att någon skyldighet för C.S. att inneha vapnet inte längre förelåg. Som framgår av det förut anförda hade därmed också tillståndsplikt uppkommit för innehavet. Särskilt med hänsyn till att C.S. genom hänvändelse till sitt förband eller på annat sätt lätt hade kunnat ta reda på vad som gällde i fråga om skyldigheten att antingen söka tillstånd - något som i hans situation ej kan ha haft aktualitet - eller också återlämna vapnet, kan den omständigheten att han enligt egen uppgift utgått från att han skulle få ytterligare meddelande innan sådan skyldighet inträdde inte frita honom från ansvar. I enlighet med vad HovR:n funnit får C.S. anses ha haft skäligt rådrum att återlämna vapnet under tiden fram till d 5 juni 1995.

C.S. har alltså gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav. Brottet kan inte anses ringa. Han bör dömas till den påföljd som HovR:n har bestämt.