NJA 1996 s. 52

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Åkerdahl samt rådmännen Prom och Sahlström) anförde i dom d 30 nov 1993: Bakgrund.

Armerad Betong Vägförbättringar AB (ABV) upptog år 1984 ett förlagslån på 253 320 220 kr genom att utfärda förlagsbevis. Nordbanken var emissionsbank. Förlagslånet skulle återbetalas d 4 dec 1992.

År 1988 bildades den nuvarande NCC-koncernen genom ett samgående mellan ABV och JCC J. Construction Company AB. Samtliga ABV:s tillgångar och skulder överfördes därvid till olika affärsområdesföretag inom den nya koncernen. Förlagslånet fick dock av praktiska skäl ligga kvar hos ABV.

Den 1 jan 1989 utfärdade kärandebolaget, i det följande kallat NCC, som ingick i den nya koncernen, en revers till ABV eller order på ett belopp om 253 320 220 kr, dvs samma belopp som förlagslånet löd på.

(I reversen, fogad som bilaga till TR:ns dom, sägs:

"Reversbeloppet motsvarar det belopp ABV upptagit såsom förlagslån benämnt "Armerad Betong Vägförbättringar AB:s 7,5 % förlagslån 1984/92", nedan kallat förlagslånet med villkor enligt härtill fogade bilaga.

Som ett led i samgåendet mellan ABV och JCC J. Construction Company AB samt bildandet av NCC-koncernen har i princip ABV:s samtliga tillgångar och skulder överförts till respektive affärsområdesbolag inom NCC- koncernen. Emellertid kvarligger förlagslånet i ABV, enär av praktiska skäl ett gäldenärsbyte inte kan genomföras.

I stället har ABV denna dag försträckt NCC med ett belopp motsvarande förlagslånet, i följd varav denna revers härmed utfärdas såsom fordringsbevis. NCC betalar reversbeloppet jämte ränta till ABV enligt förlagslånevillkoren. Nämnda villkor skall i övrigt i tillämpliga delar gälla med avseende på NCC:s förhållande till ABV enligt denna revers.")

ABV, som hade ändrat namn till IDRILLA AB (Idrilla), försåldes år 1990 till ägare utom NCC-koncernen. Inför denna försäljning företogs vissa dispositioner med avseende på förlagslånet och NCC:s revers. Sålunda pantförskrev Idrilla genom en handling av d 20 juni 1990 reversen till säkerhet för sina förpliktelser mot förlagsbevisinnehavarna. Pantförskrivningshandlingen som undertecknades av Idrilla genom dess dåvarande VD C-E.H. utgör domsbilaga 2. Handlingen lades jämte reversen i depå hos Nordbanken för som det sades "förlagsbevisinnehavarnas räkning".

(Handlingen, domsbilaga 2, har följande innehåll:

"Idrilla AB, före detta Armerad Betong Vägförbättringar AB, har enligt revers daterad 1989-01-01 till NCC Nordic Construction Company AB, nedan kallat NCC, lånat ut ett belopp om 253 320 220 kr motsvarande ett av Idrilla AB upptaget förlagslån benämnt "Armerad Betong Vägförbättringar AB:s 7,5 % förlagslån 1984/92", se bifogad revers.

Till säkerhet för rätta fullgörandet av våra förpliktelser gentemot samtliga innehavare av förlagsbevis utfärdade av Idrilla AB i samband med upptagandet av förlagslånet ovan pantförskriver Idrilla AB härmed ovan nämnd revers daterad 1989-01-01.

Denna pantförskrivningshandling skall jämte reversen nedläggas i depå hos Nordbanken för förlagsbevisinnehavarnas räkning och får ej uttas ur depån utan vårt och NCCs medgivande".)

I ett brev av d 17 juli 1990 (domsbilaga 3; bilagan återges ej här, red:s anm) gjorde NCC en del åtaganden i fråga om betalningen till innehavarna av förlagsbevisen. Bl a åtog sig NCC att d 4 dec 1992 ställa 253, 3 milj kr till Nordbankens förfogande att användas för inlösen av lånet.

Idrilla gav uttryck för att bolaget var enigt med NCC genom en av C-E.H. för bolaget på brevet tecknad bekräftelse.

Idrilla försattes i konkurs d 17 aug 1992. Kontakter förekom under hösten mellan konkursförvaltaren och NCC varvid denne krävde att NCC skulle infria reversen genom betalning till boet. NCC betalade emellertid d 4 dec 1992 förlagsbevisinnehavarna via Nordbanken i enlighet med brevet av d 17 juli 1990.

Yrkanden m m.

NCC har yrkat att TR:n skall fastställa att NCC ägt fullgöra sin betalningsskyldighet enligt reversen genom att betala innehavare av förlagsbevis hänförliga till förlagslånet.

Konkursboet har bestritt yrkandet.

Till utveckling av sin talan har NCC anfört i huvudsak följande.

Det stötte på svårigheter att vid samgåendet föra över förlagslånet, eftersom en del innehavare motsatte sig detta. I det läget valdes lösningen att låta NCC genom reversen gentemot ABV påta sig en betalningsförpliktelse som till belopp och övriga villkor helt korresponderade mot förlagslånet. "Försträckningen" svarade mot fordringar som uppkommit för ABV genom den vid samgåendet gjorda inkråmsöverlåtelsen. När det senare blev aktuellt att ABV, numera Idrilla, skulle lämna koncernen var man från NCC:s sida av olika skäl angelägen om att säkerställa förlagsbevisinnehavarnas betalning. Förlagsbevisen var börsnoterade och åtskilliga av innehavarna var dessutom anställda inom koncernen. Därför företogs den disposition som kom till uttryck i pantförskrivningshandlingen av d 20 juni 1990. Enligt NCC har härigenom en korrekt och fullgången pantsättning kommit till stånd till säkerhet för förlagsbevisinnehavarnas fordringar. Det sakrättsliga skyddet mot Idrillas övriga borgenärer har byggts upp genom att panten och pantförskrivningshandlingen lagts i depå för innehavarnas räkning och ej fått uttagas ur depån annat än på gemensam begäran av Idrilla och NCC. Visserligen har förlagsbevisinnehavarna inte tagit del av eller underrättats om den pantsättning som skett till deras förmån. Nordbanken har emellertid ställning av en negotiorum gestor till förmån för innehavarna. De grundsatser som framträder i 4 § lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva kan åberopas till stöd härför. Den pantsättning som sålunda gjorts förtar verkningarna av den efterställning som finns i villkoren för förlagslånet (2 § 3 st).

(Efterställningsklausulen har följande lydelse: "Förlagsbevisen skall i händelse av bolagets konkurs eller likvidation medföra rätt till betalning ur bolagets tillgångar efter bolagets övriga skulder"; red:s anm.)

Parallellt med påståendet att det ägt rum en giltig pantsättning till förmån för förlagsbevisinnehavarna och att panträtten kan åberopas utan hinder av efterställningsklausulen gör NCC gällande att den överenskommelse som träffats mellan Idrilla och NCC och som framgår av brevet d 17 juli 1990 med Idrillas bekräftelse binder konkursboet. NCC är således berättigat att avräkna vad bolaget redan har betalat med stöd av överenskommelsen. Konkursboet kan ej göra anspråk på en bättre ställning än konkursgäldenären. Situationen är jämförbar med den då en fordran har blivit preskriberad. Preskriptionen gäller även mot konkursborgenärerna.

Sammanfattningsvis gör NCC gällande att bolaget med befriande verkan mot konkursboet ägt fullgöra sin betalningsskyldighet enligt reversen genom att betala till förlagsbevisinnehavarna.

Konkursboet har utvecklat sitt bestridande enligt följande.

Boet bestrider att det finns någon hållbar rättslig grund för att NCC med sin betalning till förlagsbevisinnehavarna har befriat sig från skyldigheten att gentemot Idrilla fullgöra sin betalning enligt reversen.

Boet vitsordar i stort sett NCC:s uppgifter om de faktiska omständigheterna. Boet kan dock inte vitsorda att utställandet av reversen haft till syfte att säkerställa förlagsinteckningshavarna. Det rör sig här om två från varandra skilda rättshandlingar, upptagande av förlagslånet och den senare gjorda försträckning som reversen återspeglar.

Boet bestrider till en början att någon giltig pantsättning har ägt rum. Ett skäl mot att så är fallet är att något pantsättningsavtal ej träffats mellan Idrilla och förlagsbevisinnehavarna. I vart fall har dessa inte blivit underrättade om pantsättningen. Nordbanken har ej uppträtt som någon negotiorum gestor utan endast öppnat en depå på uppdrag av Idrilla för förvaring av reversen och pantförskrivningshandlingen. För det fall en analog tillämpning av 4 § i 1936 års lag om gåvoutfästelser anses möjlig, kan en giltig pantsättning ändå inte anses ha uppkommit. Idrilla har således inte överlämnat panten till Nordbanken förbehållslöst utan tvärtom betingat sig rätt att gemensamt med NCC återta panten. Detta har banken fått reda på.

Skulle en i och för sig giltig pantsättning anses föreligga, gör boet gällande att denna varit underkastad de villkor som förlagslånet är förknippat med, främst efterställningsklausulen. När Idrilla i "pantförskrivningshandingen" talar om "det rätta fullgörandet av våra förpliktelser" måste Idrilla ha menat att betalning skulle ske enligt dessa villkor. Visserligen föreligger inget hinder mot att en långivare avstår från en efterställningsklausul genom avtal eller ensidigt men så har inte skett. I varje fall kan ett sådant avstående inte ha någon verkan mot Idrillas borgenärer, som inte underrättats om eller fått kännedom om några ändrade förhållanden.

Boet bestrider inte att det föreligger en överenskommelse mellan Idrilla och NCC av det innehåll som brevet d 17 juli 1990 utvisar. Överenskommelsen är dock inte bindande för konkursborgenärerna/konkursboet.

NCC har genmält. Om efterställningsvillkoret inte skulle anses eliminerat genom pantförskrivningen, vore hela arrangemanget meningslöst. Syftet med detta var att åstadkomma ett skydd för förlagsbevisinnehavarna så att dessa för den händelse Idrilla - som ju inte längre skulle ligga kvar inom NCC-koncernen - skulle gå i konkurs; de skulle även då vara tillförsäkrade betalning.

Domskäl.

C-E.H. numera VD för NCC, har hörts under sanningsförsäkran på NCC:s begäran.

Han har bekräftat de sakuppgifter som NCC lämnat och har i övrigt bl a uppgett: Det fanns två förlagslån hos ABV vid tiden för samgåendet. Egentligen ville man föra över båda lånen på NCC men detta visade sig möjligt endast beträffande det mindre. Det större fick ligga kvar hos ABV. Reversen var ett uttryck för att NCC kände ansvar för förlagsbevisinnehavarna. Så länge ABV fanns kvar i koncernen kunde dessa vara trygga. Planeringen var emellertid att ABV, senare det vilande bolaget Idrilla, skulle säljas ut från koncernen. Ett tillfälle till försäljning yppades under år 1990. I samband härmed uppkom tanken efter råd av Nordbankens jurister om att pantsätta reversen och lägga denna i depå hos banken. Det var från NCC-koncernens synpunkt helt omöjligt att Idrilla och inte förlagsbevisinnehavarna skulle få pengarna enligt reversen. NCC-koncernen kunde inte springa ifrån sin förpliktelse mot förlagsbevisinnehavarna, inte minst med tanke på NCC:s position som börsnoterat företag. Det hade varit en skandal att överge dessa vid försäljningen av Idrilla. NCC ville därför "till varje pris" tillgodose förlagsbevisinnehavarna. Man kunde inte utesluta att Idrilla i en ny ägares hand kom på obestånd och det var därför viktigt att föra in i pantförskrivningen en bestämmelse som förhindrade att Idrilla kunde ta tillbaka reversen. Även i en konkurssituation skulle skydd finnas för pantsättningen till säkerhet för förlagsbevisinnehavarna och dessas rätt till betalning. Syftet med överenskommelsen sommaren 1990 var att ge ytterligare uttryck för att NCC skulle ha samma ansvar som ABV haft och att NCC således skulle betala räntor och göra återbetalningen utan att några medel skulle gå över Idrilla. Idrillas position var endast att fungera som en formell mellanhand.

TR:n gör följande bedömning.

NCC har åberopat att en giltig pantsättning, med verkan mot konkursborgenärerna, har kommit till stånd. En första förutsättning för att så skall anses ha varit fallet är att det träffats ett bindande pantsättningsavtal mellan pantsättaren, Idrilla, och panthavarna, förlagsbevisinnehavarna. Reversen är ett löpande skuldebrev. För uppkomsten av ett sakrättsligt skydd för pantsättning av ett sådant skuldebrev krävs till följd av 10 och 22 §§ skuldebrevslagen dessutom att besittningen överförts till panthavaren. I förevarande fall har Nordbanken - såsom NCC:s påstående är att uppfatta - handlat som en negotiorum gestor för förlagsbevisinnehavarna. Banken har således utan uppdrag agerat i dessas ställe som panthavare och i den egenskapen tagit besittning över panten. Till stöd för denna uppfattning har NCC gjort en analogi med 4 § i lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva. Enligt denna paragraf skall gåva av pengar eller annan lös egendom anses fullbordad i det fall gåvan överlämnats till bank under två förutsättningar; den ena är att givaren inte förbehållit sig rätt förfoga över egendomen, den andra att banken tagit emot denna för gåvomottagarens räkning, dvs banken har mottagit egendomen som negotiorum gestor.

Hållbarheten i en sådan analogi kan ifrågasättas. Men om den skulle tillåtas och bestämmelsen i 4 § anses tillämplig på det aktuella fallet, är kravet på ett förbehållslöst överlämnande inte uppfyllt. Pantsättaren Idrilla har nämligen förbehållit sig möjligheten att gemensamt med NCC återta panten.

TR:n finner med hänsyn härtill att någon mot konkursborgenärerna giltig pantsättning inte har kommit till stånd.

Frågan är då om, som NCC parallellt gör gällande, den brevöverenskommelse som träffats mellan Idrilla och NCC i juli 1990 binder konkursborgenärerna så att NCC gentemot krav enligt reversen kan begära avräkning med stöd av en invändning om att betalning redan skett i enlighet med brevöverenskommelsen. Tanken tycks vara den att lika litet som konkursborgenärerna kan komma åt - frånsett återvinningsvägen - transaktioner mellan en gäldenär och en tredjeman av typen betalning av en fordran eller medgivande av prisavdrag, kan de angripa en överenskommelse mellan gäldenären (här Idrilla) och en dennes gäldenär (sekundogäldenär, här NCC) om att sekundogäldenären på förfallodagen inte skall betala till gäldenären själv utan till av denne anvisad mottagare, tillika borgenär i förhållande till gäldenären, dvs här förlagsbevisinnehavarna.

Jämförelsen med betalning eller medgivande av prisnedsättning är dock inte rättvisande. I en betalning ingår ett sakrättsligt moment, pengarna överförs. Blott och bart en utfästelse om att betalning skall ske är inte bindande mot borgenärerna (se Hessler, Allmän sakrätt s 475). Motsvarande gäller i fråga om prisnedsättning. NCC har även jämfört med det fallet att en borgenär, avsiktligt, låter en fordran preskriberas. En sådan passivitet är säkerligen bindande för borgenärens egna fordringsägare, även om den eventuellt är återvinningsbar (jfr Lennander, Återvinning i konkurs, s 139f). Men att en fordran preskriberas - oavsett eventuell passivitet av gäldenären - är med hänsyn till omsättningsintresset något som normalt måste binda borgenärens egna fordringsägare. En överenskommelse om att en kommande betalning av en fordran skall dirigeras till någon av borgenärens fordringsägare är inte förtjänt av samma skydd. En sådan överenskommelse kan närmast jämföras med en utfästelse av en gäldenär om att betalning av en viss fordran skall göras. En sådan utfästelse är som framgått inte bindande mot övriga borgenärer. Lika litet bör en överenskommelse av här aktuellt slag vara sakrättsligt bindande. Medkontrahenten får därför inte åberopa överenskommelsen mot gäldenärens övriga borgenärer och äger inte rätt till avräkning när dessa gör anspråk på att fordringen skall betalas.

Den typ av arrangemang som är aktuell här, att betalning erläggs av en tredje man, är inte ovanlig i samband med konkurs och kan ibland återvinnas till konkursboet. Ett typfall är då konkursgäldenären anvisar en av sina egna gäldenärer att betala sin skuld genom att erlägga betalningen till en av konkursgäldenärens borgenärer (se Lennander, a a s 189ff). Beroende på omständigheterna kan en av tredje mannen gjord betalning återvinnas. I detta fall har vid konkursutbrottet någon betalning ännu ej hunnit ske, bara överenskommelsen eller anvisningen föreligger. Det vore egendomligt om överenskommelsen skulle vara skyddad mot övriga borgenärer och den senare under konkursen gjorda betalningen kunna åberopas mot konkursboet medan en redan gjord betalning skulle principiellt sett vara åtkomlig för återvinning. Även detta talar för att den av NCC begärda avräkningen inte bör få ske.

TR:n kommer därmed fram till att NCC inte heller med stöd av sin parallella grund kan få bifall till sin talan.

Domslut

Domslut. Den av NCC Nordic Construction Company AB förda fastställelsetalan ogillas.

Domskäl

Domskäl. När det först gäller NCC:s påstående att en korrekt och fullgången pantsättning kommit till stånd till säkerhet för förlagsbevisinnehavarnas fordringar delar HovR:n TR:ns bedömning att kravet på ett förbehållslöst överlämnande i förevarande fall inte uppfyllts. Idrilla har nämligen, som TR:n angett, förbehållit sig möjligheten att gemensamt med NCC återta panten. Redan därav följer att Nordbanken saknat möjlighet att självständigt agera för att tillvarata förlagsbevisinnehavarnas intressen. Därtill kommer att även förlagsbevisinnehavarna själva saknat möjlighet att utan godkännande av såväl Idrilla som NCC ta i anspråk panten. I likhet med TR:n finner HovR:n således att någon mot konkursborgenärerna giltig pantsättning inte kommit till stånd.

När det sedan gäller NCC:s påstående att brevöverenskommelsen är bindande gentemot konkursborgenärerna gör HovR:n följande bedömning. Om en borgenär genom ett avtal med en gäldenär avstår från tidigare avtalad fordran, kan gäldenären därefter givetvis åberopa denna överenskommelse mot såväl borgenären som dennes fordringsägare. Ett sådant avtal innebär att gäldenären befrias från skyldighet att fullgöra en förpliktelse och avtalet är bindande för borgenären. En överenskommelse att betalning skall ske till viss person kan dock inte likställas med ett sådant avstående. I allmänhet är det för en gäldenär likgiltigt till vem han betalar, eftersom hans ställning gentemot borgenären inte förändras. Ett villkor om till vem betalning skall ske bör således normalt bedömas som ett villkor som en gäldenär inte råder över. Villkoret kan följaktligen när som helst ändras av borgenären. Bedömningen blir en annan om ett villkor till vem betalning skall ske har kopplats till andra avtalsvillkor och utgjort en förutsättning för ingåendet av skuldförbindelsen.

Det finns inte anledning att ifrågasätta att NCC haft ett stort intresse av att förlagsbevisinnehavarna erhöll betalning. Detta framgår inte minst av det brev som NCC tillställde Idrilla i juli 1990, i vilket NCC - i egenskap av gäldenär - förklarar sig vilja fullgöra sin betalningsskyldighet gentemot Idrilla genom att lösa förlagslånet. Enbart den omständigheten att NCC - i och för sig med Idrillas godkännande - efter det att reversen utfärdats önskade fullgöra sin betalningsskyldighet på det sättet har dock inte betagit Idrilla, eller såvitt nu är i fråga konkursboet, möjligheten att när som helst underrätta NCC att bolaget skulle fullgöra sin betalningsskyldighet på annat sätt, exempelvis genom betalning direkt till Idrilla eller konkursboet. Detta gäller inte minst med beaktande av att brevöverenskommelsen inte innehåller några villkor om själva skulden.

På grund av det sagda finner HovR:n, i likhet med TR:n, att NCC inte heller med stöd av sin parallella grund kan få bifall till sin talan. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Svensson, anförde till utveckling sin mening: Ingenting hindrar att en gäldenär ger en borgenär förmånsrätt för en fordran som inte tidigare varit förenad med förmånsrätt. Det kan ske i samband med att ett lån läggs om, varvid borgenären i utbyte mot t ex säkerhet för sin fordran nöjer sig med en lägre ränta än tidigare. Men säkerhet kan som i förevarande mål lämnas utan att gäldenären synbart får något i utbyte och kan då sägas innefatta ett benefikt moment, som kan ge utrymme för en tillämpning av 4 § lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva.

I små förhållanden kan avtal träffas direkt mellan gäldenären och borgenären om att säkerhet skall ställas för ett gammalt lån utan förmånsrätt. När det gäller lån som placeras på kapitalmarknaden är det emellertid i praktiken uteslutet att få godkännande av ändringar i lånevillkoren från de ofta tusentals fordringshavarna. I Sverige tillämpas därför sedan länge en ordning som innebär att den bank som biträtt vid emissionen av exempelvis ett obligationslån och som biträder det emitterande bolaget i den fortsatta hanteringen av lånet företräder obligationsinnehavarna i frågor som rör lånet (jfr Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, 1977 s 2o7ff). Det är denna praxis som avspeglas i 7 § i villkoren för det förlagslån som är aktuellt i detta mål. Det får sägas vara i viss mån osäkert hur långt bankens behörighet att företräda obligationshavarna sträcker sig men den torde i allt fall ge banken rätt att godkänna rättshandlingar som entydigt är till förmån för obligationshavarna t ex som i förevarande mål att godkänna att säkerhet ställs för ett lån som inte tidigare varit förenat med förmånsrätt.

Det ligger enligt min mening också inom ramen för bankens traditionella behörighet i fråga om kapitalmarknadslån att på obligationshavarnas vägnar ta emot en pant som lämnas som säkerhet för ett obligationslån. En förutsättning för att en sådan pantsättning skall vara giltig måste emellertid vara att pantsättningen sker förbehållslöst och även i övrigt uppfyller de krav som svensk rätt ställer på en sådan rättshandling. Är det fråga om ett löpande skuldebrev som lämnas som pant måste handlingen deponeras på ett sådant sätt att det står klart att gäldenären inte mot bankens/obligationshavarnas vilja kan ta ut skuldebrevet från depån.

HD:s dom meddelades d 12 febr 1996 (nr DT 21).