NJA 2001 s. 721

O. P. K överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och gjorde därvid bl.a. gällande att G. P:s identitet inte var tillräckligt styrkt.

HovRw (hovrättsråden Grefberg, Bäckström och Hård, referent) lämnade i slutligt beslut d. 13 jan. 2000 utan egna skäl överklagandet utan bifall.

O. P. K överklagade och yrkade att HD skulle upphäva LSt:ns beslut. G. I. (tidigare G. P.) bestred ändring av HovR:ns beslut.

Betänkande

HD (JustR:n Magnusson och Nyström beträffande såväl skälen som avgörandet samt Thorsson och Regnerbeträffande avgörandet men med egna skäl) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR:n Thorsson och Regnervar skiljaktiga beträffande motiveringen och anförde: Skäl. Målet gäller en nedsättning enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Nedsättningen gjordes år 1991 av SPV och avsåg ett försäkringsbelopp, jämte ränta, efter avlidne M. P Verket anförde därvid följande. Vid dödsfallet efterlämnade M. P. makan G. P. (numera G. I.) och två vuxna barn. Barnen var bosatta i Sverige medan makan troligen var bosatt i dåvarande Jugoslavien, adress okänd. Om hon levde var hon förmånstagare till det nedsatta beloppet, i annat fall var de två barnen förmånstagare till detsamma. Det var ovisst vem som var rätt förmånstagare, och SPV kunde inte skäligen bedöma hur försäkringsbeloppet skall utbetalas.

En fråga som uppkommer i målet är om nedsättningen skall anses gjord enligt första eller andra stycket i 1 § 1927 års lag. I det första stycket av paragrafen föreskrivs att en gäldenär får fullgöra en betalning genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos LSt:n, om borgenären vägrar att ta emot betalningen av en förfallen skuld, som skall betalas i pengar, eller om gäldenären på grund av borgenärens bortovaro eller sjukdom eller någon annan omständighet, som beror på honom, är hindrad att verkställa betalningen av en sådan skuld. Enligt paragrafens andra stycke gäller detsamma, om gäldenären inte vet eller bör veta vem som är borgenär eller det råder ovisshet om vem av två eller flera som är rätt borgenär samt gäldenären inte skäligen kan anses skyldig att på eget äventyr bedöma, till vilken av dem betalningen skall erläggas.

Vilketdera stycket i 1 § som är tillämpligt i ett visst fall har betydelse, eftersom det i 6 § finns bestämmelser som kompletterar andra stycket i 1 §. I 6 § föreskrivs nämligen att om en nedsättning har föranletts av ovisshet om vem av två eller flera som är rätt borgenär, får LSt:n inte utan att de är ense om det till någon av dem betala ut det nedsatta beloppet förrän det genom dom i en rättegång, som en av dem anhängiggjort mot den andre eller de övriga, eller genom förlikning eller på annat sätt blivit slutligen avgjort vem som är rätt borgenär.

Av förarbetena till 1927 års lag (NJA II 1927 s. 293 ff) framgår att lagen tillkommit för att tillgodose gäldenärers intresse av att kunna verkställa betalning trots att de förhindras att fullgöra sin prestation eller när det råder osäkerhet om vem av två eller flera som gör anspråk på en fordran som är rätt borgenär. Syftet med nedsättningsinstitutet är att skapa betryggande garantier för att det nedsatta beloppet slutligen kommer den till del som är berättigad till detta. Staten har därför åtagit sig att ta emot de medel som skall deponeras och se till att dessa betalas ut till rätt borgenär. Av det anförda får anses följa att LSt:n, som numera är den myndighet som har hand om nedsättningar av detta slag, inte skall göra någon prövning i ärendet som går utöver vad som föranleds av ansökningen i detta (jfr NJA 1974 s. 385 och 1986 s. 40).

SPV:s ansökan om nedsättning får mot denna bakgrund anses gjord med tillämpning av 1 § 2 st. i 1927 års lag, även om det inte är uteslutet att även första stycket i paragrafen skulle ha kunnat tillämpas i ett fall som det förevarande; ingetdera stycket synes ta direkt sikte just på ett sådant. Det som då ankommit på LSt:n att pröva i ärendet är om de förutsättningar för utbetalning som angetts är uppfyllda. SPV:s ståndpunkt vid nedsättningen har uppenbarligen varit att G. I. skulle ha beloppet, om det visade sig att hon levde, och i annat fall de två barnen till M. P. I belysning härav bör 6 § ges den tillämpningen i detta mål att det förhållande som för SIV varit ovisst - nämligen om G. I. levde eller inte - blivit klarlagt och det därmed blivit slutligen avgjort vem som år rätt mottagare av försäkringsbeloppet. LSt:ns utbetalningsbeslut har därför varit riktigt.

JustR Håstad var skiljaktig i sak och anförde: Jag instämmer med JustR:n Regner och Thorsson t.o.m. det tredje stycket som slutar med orden "rätt borgenär". Därefter anför jag.

Av förarbetena till 1927 års nedsättningslag (NJA II 1927 s. 293 ff.) framgår att syftet med lagen år att gäldenären skall kunna frigöra sig från sin skuld, när omständigheter på borgenärens sida hindrar betalning till denne, och att gäldenären inte för att slippa betala ränta eller drabbas av andra dröjsmålspåföljder skall behöva på egen risk bedöma vem av flera som är rätt mottagare när en sådan ovisshet bör anses gäldenären ovidkommande (jfr NJA II 1936 s. 61; huruvida gäldenären verkligen skulle drabbas av dröjsmålsränta etc. om deponeringsmöjligheten inte stod till buds och ovissheten inte beror på honom torde kunna diskuteras, se mitt yttrande i NJA 2001 s. 292).

Bestämmelserna innebär att LSt:n skall bedöma om förutsättningar för utbetalning föreligger i alla fall utom då nedsättning skett på grund av ovisshet om vem av två eller flera som är rätt borgenär. Betalar LSt:n ut medlen till någon annan än den materiellt berättigade, blir betalningen inte befriande för gäldenären, om misstaget beror på att gäldenären gjort nedsättningen till förmån för fel person eller personer eller annars inte angivit de omständigheter som varit erforderliga till förebyggande av misstag vid utbetalningen. I övrigt kan staten bli skadeståndsskyldig för fel vid myndighetsutövning.

I förevarande fall skulle SPV:s ansökan kunna tolkas så att ovissheten om G. I. levde utgjorde ett hinder mot utbetalning till henne, medan det inte för SPV förelåg någon ovisshet om att hon var rätt borgenär ifall hon levde.

Grunderna för 1 § första stycket skulle därmed vara tillämpliga, och LSt:n skulle vara behörig att pröva om den som gjorde anspråk på beloppet var G. I. En sådan identitetskontroll måste ju LSt:n alltid göra före utbetalning, och när den väl var gjord skulle ingen ovisshet återstå. Visade det sig senare att O. P. K hade bättre rätt till medlen, fastän G. I. levde, skulle det vara SPV:s risk.

Till förmån för en sådan rättstillämpning talar också att frågan om G. I. var vid liv inte skulle kunna göras till föremål för en prövning vid domstol, eftersom en fastställelsetalan inte kan avse existensen av en omständighet (se 13 kap. 2 § RB).

Frågan om G. I. lever, eller snarare levde när M. P dog, utgör emellertid samtidigt ett avgörande rättsfaktum för huruvida G. I. eller hennes rättsinnehavare, har bättre rätt till de nedsatta medlen än O. P. K Det är utomordentligt vanligt att ovisshet om vem som har bättre rätt till nedsatta medel ytterst beror på existensen av en omständighet, varvid omständigheten kan prövas prejudiciellt vid en fastställelsetalan om bättre rätt. Det kan inte bli tal om att bestämmelserna i 6 § nedsättningslagen generellt skulle kunna sättas åt sidan genom att LSt:n med ledning av nedsättningsansökningen konstaterar att ovissheten beror på existensen av en omständighet (t.ex. huruvida en reklamation skett före viss tidpunkt) och sedan själv avgör tvisten.

I förevarande fall skulle det emellertid vara svårt för O. P. K. att genom talan mot G. I. få fastställt att hon inte levde vid faderns död och att han därför har bättre rätt till de nedsatta medlen. Om hon inte lever, och inte efterlämnat kända rättsinnehavare, finns ju ingen som kan delges stämning. Omvänt skulle en talan av G. I. mot O. P. K om att hon har bättre rätt därför att hon lever bli tämligen egenartad, eftersom tvisten i realiteten skulle avgöras redan genom prövningen av kärandens identitet, dvs. samma prövning som LSt:n alltid måste utföra vid utbetalning av belopp som nedsatts enligt första stycket.

Skäl talar således för att LSt:n var berättigad att betala ut beloppet till G. I. som om nedsättningen hade skett enligt första stycket, sedan hennes identitet fastställts.

Ett tillkommande problem är emellertid att O. P. K hävdar att han har bättre rätt till medlen, därför att äktenskapet mellan hans far och G. I. skulle ha varit ett skenäktenskap. Frågan är till att börja med huruvida en sådan ny grund för ovissheten om vem som är rätt borgenär kan beaktas.

En möjlighet vore att konkurrenterna enligt 1 § andra stycket endast fick åberopa de grunder för ovissheten som gäldenären angivit i ansökningen och att en utbetalning till fel person på andra grunder går på gäldenärens risk (jfr 2 § andra stycket). En annan möjlighet vore att konkurrenterna inte fick åberopa en ny grund men att gäldenären ansågs befriad även om betalningen gick till fel person, ifall gäldenären var i god tro om den nya grunden för ovissheten vid nedsättningen, i den mån han vid denna tid hade kunnat betala med befriande verkan till den som sedermera erhöll beloppet från LSt:n (jfr 29-30 §§ skuldebrevslagen). På sistnämnt sätt torde man emellertid inte kunna se på saken, om gäldenären gjort ett förbehåll om återtagande (se 4 § nedsättningslagen) och kommit i ond tro om den nya grunden för tvisten innan någon gjort anspråk på utbetalning, eftersom gäldenären då hade kunnat hindra utbetalning till fel person genom återtagande (se 5 §).

I detta sammanhang bör också beaktas att en begränsning av tillåtna grunder till dem som gäldenären angivit i sin ansökan skulle kunna medföra tillämpningssvårigheter, eftersom ansökningen inte alltid formuleras med precision. Enklast vore därför att låta de utpekade konkurrenterna åberopa vilka grunder de vill, om nedsättningen skett på grund av ovisshet om vem av dem som har bättre rätt. Skulle en konkurrent vara förhindrad att åberopa alla grunder han vill för sin bättre rätt, kommer en dom mellan konkurrenterna inte heller att slutgiltigt avgöra vem som har bättre rätt till beloppet, eftersom rättskraften inte kan omfatta grunder som en part inte hade rätt att åberopa i målet. Ordalydelsen av 6 § nedsättningslagen ("slutligt avgjort") talar således för att alla grunder får åberopas.

Det anförda leder till slutsatsen att, eftersom omständigheten huruvida G. I. var vid liv utgör rättsfaktum för hennes bättre rätt och nedsättningen angivits ske på grund av ovisshet om vem som var rätt borgenär, 6 § nedsättningslagen skall anses tillämplig åtminstone sedan annan grund för ovissheten åberopats än huruvida G. I. var vid liv.

Det avgörande blir då huruvida det slutligt avgjorts att G. I. har bättre rätt till medlen än O. P. K. Något sådant slutligt avgörande har inte åstadkommits genom att O. P. K:s talan mot G. I. om upplösning av G:s äktenskap med M. P. avvisats (se 14 kap. 2 § 1 st. ÅktB). Awisningen hindrar inte O. P. K. att väcka talan mot G. I. om bättre rätt till de nedsatta medlen (jfr 14 kap. 2 § 2 st. ÄktB). Huruvida det är mer eller mindre sannolikt att en sådan talan skulle bifallas är vid tillämpning av 6 § likgiltigt.

Eftersom SPV, trots förbehåll om återtaganderätt, inte kan återta medlen sedan O. P. K. gjort anspråk på dem, är det också utan betydelse huruvida SPV skulle vara berett att ta risken för att annan än G. I. är rätt borgenär, fastän hon är vid liv.

LSt:ns utbetalningsbeslut skall därför upphävas.

HD:s beslut meddelades d. 6 nov. 2001 (mål nr Ö 498-00).