NJA 2001 s. 800

Konkursboet överklagade i Svea HovR och yrkade i själva saken att HovR:n skulle med undanröjande av TR:ns beslut återförvisa målet till TR:n för erforderlig behandling.

E-bolaget bestred ändring.

HovR:n (fd. hovrättsrådet Holmbergh, hovrättsråden Rexed och Fergenius samt tf. hovrättsassessorn Swahn, referent) höll muntligt förhör, varvid vittnesförhöret i TR:n med R. L. uppspelades från band och förnyat vittnesförhör per telefon hölls med O. F.

HovR:n (i samma sammansättning) anförde i slutligt beslut d. 2 juli 1996: Skäl. (Här utesluts behandlingen av invändningar, som E-bolaget senare frånföll; red:s anm.) HovR:n övergår härefter till att pröva om förbindelsen skall anses ingången i Sverige på det sätt som avses i 10 kap. 4 § RB.

Av praxis framgår att en restriktiv ståndpunkt har intagits vid tillämpningen av den aktuella forumbestämmelsen och svensk domstol har inte ansetts behörig med mindre svaranden eller hans ombud befunnit sig inom landet vid den tidpunkt då rättshandlingen företogs (se NJA 1925 s. 330 och de av TR:n angivna rättsfallen). En mindre restriktiv rättstillämpning skulle aktualisera den mycket svårlösta frågan var ett distansavtal skall anses ingånget. För att bedöma denna fråga kan det vara nödvändigt att närmare tränga in i själva målet, något som om möjligt bör undvikas när en forumregel tillämpas (se Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961, s. 189).

Sålunda blir det i förevarande fall avgörande för frågan om svensk domstols behörighet huruvida O. F. uppehöll sig i Sverige när ett bindande avtal ingicks mellan parterna.

E-bolaget har i denna del påstått i första hand att avtal ingåtts genom de muntliga kontakterna mellan O. F. och R. L. som föregick upprättandet av det skriftliga kontraktet daterat d. 3 jan. 1992 samt att det senare endast utgjorde en bekräftelse på det muntliga avtalet. Konkursboet har bestritt att något bindande muntligt avtal skulle ha förelegat.

HovR:n delar i allt väsentligt TR:ns bedömning av denna fråga. Vidare kan anföras att även om O. F. per telefon accepterat att åta sig uppdraget, måste det skriftliga avtalet anses ha trätt i stället för en tidigare muntlig överenskommelse, särskilt med beaktande av de villkor betråffande arvode som O. F. skrivit in i kontraktet. Enligt vad som framkommit infogades nämligen dessa utan att de dessförinnan specificerats muntligen. Mot bakgrund av det sagda är det inte visat att ett bindande muntligt avtal ingåtts med det i kontraktet angivna innehållet.

E-bolaget har i andra hand anfört att O. F. inte befann sig i Sverige när R. L. undertecknade kontraktet och att detta medför att avtalet inte ingåtts här i landet. Konkursboet har häremot gjort gällande att bundenhet uppstod redan när O. F. överlämnade kontraktet i Stockholm och att avtalet därför måste anses ingånget i Sverige.

HovR:n gör här följande överväganden. Att O. F. undertecknat och överlämnat kontraktet för F.-bolagets räkning medför inte att även motparten, Capital Line Kreditmarknads AB, blir bunden av avtalet. Bundenhet för båda parter kan inte ha uppkommit före R L:s undertecknande av kontraktet. När detta väl skedde befann sig O. F. inte längre i landet. Med hänsyn härtill föreligger inte svensk domsrätt.

Sammanfattningsvis finner HovR:n att Stockholms TR inte är behörigt forum för konkursboets återvinningstalan. Det slut vartill TR:n kommit skall följaktligen fastställas.

Slut. 1. HovR:n fastställer TR:ns beslut. ---.

Konkursboet överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle upphäva HovR:ns beslut och visa målet åter till TR:n för fortsatt handläggning.

E-bolaget bestred ändring. E-bolaget åberopade ett d. 28 juni 2000 dagtecknat utlåtande av professorn emeritus Lennart Pålsson.

Betänkande

HD (JustR:n Gregozo, Lars K. Beckman, Svensson, referent, Pripp och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I stämningsansökningen yrkade konkursboet att TR:n skulle fastställa att ett avtal som ingåtts mellan Capital Line Kreditmarknads AB å ena sidan och E-bolaget å den andra och som daterats d. 3 jan. 1992 skall återgå. E-bolaget har i första hand invänt att detta skriftliga avtal endast utgör en bekräftelse på en bindande överenskommelse som träffats i slutet av år 1991 per telefon mellan Sverige och Frankrike. Hur det förhåller sig med detta faller emellertid utanför den prövning som nu skall ske av om konkursboet väckt sin talan om återgång av det skriftliga avtalet vid rätt domstol.

Bestämmelsen i 10 kap. 4 § RB innebär att om någon som inte har känt hemvist i Sverige har ingått förbindelse här i landet så får han, om det uppstår tvist om förbindelsen, instämmas vid domstolen i den ort där förbindelsen ingicks. Frågan i HD är om det skriftliga avtalet d. 3 jan. 1992 skall anses vara ingånget i Stockholm i bestämmelsens mening.

Bestämmelsen har som domstolarna anfört tillämpats restriktivt i rättspraxis. För en restriktiv tillämpning talar också det förhållandet att Luganokonventionen, som får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertagna principer i fråga om kompetenskonflikter mellan domstolar i olika länder, inte godtar domsrätt på grund av kontraktsforum.

Av utredningen framgår att O. F., som får anses ha varit behörig att företräda E-bolaget, upprättat ett förslag till det ifrågavarande avtalet, undertecknat detta och själv lämnat in handlingen på Capital Line Kreditmarknads AB:s kontor i Stockholm. En behörig företrädare för sistnämnda bolag, R. L., har därefter undertecknat handlingen i Stockholm varvid ett mellan parterna bindande avtal kommit till stånd. Eftersom sålunda både anbud och accept lämnats i Stockholm får avtalet - även med den restriktiva tillämpning av 10 kap. 4 § RB som enligt vad som anförts ovan är påkallad - anses ha blivit ingånget där, oavsett att O. F. vid tiden för accepten hunnit lämna Sverige.

På grund av det anförda skall konkursboets talan bifallas.