NJA 2001 s. 870

Kommanditbolaget Ale Tollared 1:516 försattes d. 1 sept. 1993 vid Göteborgs TR i konkurs på egen begäran. Till förvaltare i konkursen förordnades advokaten R. S. Bevakningsförfarande ägde inte rum.

I konkursboet ingick fastigheten Ale Tollared 1:516, Ale kommun, vilken var registrerad för s.k. frivillig mervärdesskatteskyldighet. Fastigheten såldes av konkursförvaltaren i juli 1994. Enligt då gällande lydelse av 9 kap.5 och 6 §§mervärdesskattelagen (1994:200; se SFS 1994:498) skulle ingående avdragen mervärdesskatt återföras med, beroende på det aktuella fastighetsinnehavets längd, 50 procent av avdragen skatt.

Den 22 dec. 1999 inkom till TR:n konkursförvaltarens arvodesframställning, förvaltningsredogörelse, slutredovisning och utdelningsförslag samt tillsynsmyndighetens yttrande över dessa handlingar.

Konkursförvaltaren ansåg enligt de ingivna handlingarna för konkursens avslutande att den återföringspliktiga delen av mervärdesskatten skulle betraktas som konkursboets kostnad för vård och försäljning av fastigheten, i vilken särskild förmånsrätt gällde. Tillsynsmyndigheten ansåg däremot att den återförda mervärdesskatten inte skulle hänföras till fastigheten utan till det allmänna boet.

TR:n (rådmannen Möllers) hänsköt i beslut d. 6 juli 2001 enligt 56 kap. 13 § RB, med konkursförvaltarens och tillsynsmyndighetens samtycke, följande fråga till prövning av HD:

"Fråga har således uppkommit om den del av den återförda mervärdesskatten som är hänförlig till konkursförvaltarens arvode för eller konkursboets vård och försäljning av egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum är att betrakta som en sådan kostnad som enligt 14 kap. 18 § KL skall fastställas ur avkastning och köpeskilling från sådan egendom."

Målet föredrogs för avgörande av frågan om hänskjutande enligt 56 kap. 13 § RB kunde ske i förevarande fall.

HD (JustR:n Nyström, Thorsson, Regner, referent, Håstad och Dahllöf) fattade följande beslut: Skäl. Enligt 56 kap. 13 § RB får en tingsrätt med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av HD, när förlikning om saken är tillåten. Bestämmelsen är alltså i första hand tillämplig i dispositiva tvistemål. Eftersom RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar enligt 16 kap. 2 § KL gäller också i konkursärenden, om inte något annat sägs i den lagen, finns viss möjlighet att hänskjuta även frågor i konkursärenden till HD:s prövning. Generellt gäller emellertid att regleringen av konkursförfarandet innebär att RB:s regler om dispositiva tvistemål endast i begränsad omfattning kan anses tillämpliga i konkursärenden (jfr NJA 1997 s. 787).

I den fråga som TR:n har hänskjutit till prövning i HD föreligger visserligen olika uppfattningar mellan konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten. Det gäller dock inte en fråga som dessa disponerar över själva utan som skall prövas av TR:n i samband med att den beslutar angående arvode till konkursförvaltaren och utdelning till borgenärerna (se 11 och 14 kap. KL) och som har betydelse även för borgenärerna och gäldenären (jfr anfört rättsfall s. 788). På grund härav kan det inte anses att 56 kap. 13 § RB är tillämplig i ett fall som det förevarande.

Med hänsyn till det anförda finner HD att det föreligger hinder mot att domstolen prövar den hänskjutna frågan. Denna skall därför visas åter till TR:n för prövning där.