NJA 2002 s. 607
Fråga om otillåten miljöverksamhet varit att anse som ringa.
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Karlskoga TR åtal mot S. G. för otillåten miljöverksamhet enligt följande gärningsbeskrivning: Företaget Nexplo Bofors AB har under tiden d. 1 jan.-d. 26 maj 1999 i sin verksamhet inom Björkborns industriområde, Karlskoga kommun, överlåtit mycket farliga kemiska produkter (98%-ig ättiksyra, 43%-ig salpetersyra och 96%-ig svavelsyra som klassificeras i faroklass starkt frätande) trots att tillstånd till överlåtelse saknats. S. G. har som styrelseledamot i och VD för företaget av oaktsamhet underlåtit att organisera och kontrollera verksamheten på sådant sätt att brott mot gällande miljölagstiftning inte kunnat ske. Han har därmed varit ansvarig för att tillstånd inte sökts.
Domskäl
TR:n (ordf. lagmannen Friman) anförde i dom d. 27 mars 2001: Domskäl. Nexplo Bofors AB (Nexplo) inom Nexplo Industrier AB (tidigare Nobel Kemi) tillverkar explosivvaror för militärt bruk i en anläggning inom Björkborns industriområde i Karlskoga och i en anläggning i Finland. Vid tillverkningen av explosivvaror är starkt frätande syror såsom ättik-, salpeter- och svavelsyra biprodukter. Syrorna från Nexplos tillverkningsprocess upparbetas och säljs. När Kemikalieinspektionen d. 26 maj 1999 inspekterade verksamheten i Björkborn, uppdagades att tillstånd enligt 14 § förordningen (1998:941) om kemiska produkter och biotekniska organismer att överlåta syror saknades. Då hade Nexplo sedan d. 1 jan. 1999 sålt 233 820 kg ättiksyra, 354 002 kg salpetersyra och 860 882 kg svavelsyra. Nexplo ansökte omgående hos LSt:n om överlåtelsetillstånd avseende 98%-ig ättiksyra, 96%-ig svavelsyra och 43%-ig salpetersyra. Genom beslut d. 13 juli 1999 lämnade LSt:n enligt den tidigare nämnda bestämmelsen Nexplo ett tillfälligt, t.o.m. d. 15 okt. gällande tillstånd att överlåta särskilt farliga kemiska produkter, nämligen ättiksyra, svavelsyra och salpetersyra med de koncentrationer som angavs i ansökningen. Beslutet följdes d. 24 aug. 1999 av ett t.o.m. d. 31 aug. 2004 gällande beslut med samma innehåll. Tillståndet är generellt för Nexplo och gäller inte viss kund. S. G. var verkställande direktör i Nexplo från i maj 1995 till i september 1999, då han övergick till arbetsuppgifter inom Nexplo Industrier AB.
S. G. har erkänt gärningen men menat att den skall bedömas som ringa och därför inte är straffbar. Han har uppgivit i huvudsak följande. Nexplo hade LSt:ns tillstånd att årligen framställa, lagra och hantera 24 000 ton syra och dessutom koncession som gav företaget rätt att efter erforderlig utspädning släppa ut samma mängd syra i processavloppet till Möckeln. Nexplo rapporterade regelbundet försålda mängder syror till Kemikalieinspektionens produktregister och den årliga syraproduktionen liksom utsläppsmängderna till LSt:n. Nexplos verksamhet inspekterades regelbundet av LSt:n, Kemikalieinspektionen, Sprängämnesinspektionen och kommunens Miljö- och hälsoskyddsnämnd. Den 1 jan. 1999 samlade Nexplo alla regler och anvisningar för hanteringen av syror och andra miljöfarliga produkter i en särskild miljöhandbok som noga följdes. För omkring 50 år sedan började dåvarande Nobel Kemi att upparbeta och sälja syrorna från explosivämnesframställningen i stället för att som tidigare pumpa ut dem i Möckeln. Anledningen till detta var att det rådde brist på syror inom industrin. Från denna tidpunkt släpptes bara små mängder syror ut i processavloppet. I början av 1980-talet fördes diskussioner mellan Nobel Kemi och LSt:n om vad som skulle gälla vid överlåtelse av syror till stålindustrin. Den tjänsteman på företaget som handlade ärendet avled emellertid hastigt. Detta i förening med omorganisationer både inom företaget och LSt:n gjorde att ärendet föll i glömska och överlåtelsetillstånd kom aldrig att sökas. Omkring 5% av Nexplos omsättning kom från överlåtelsen av syror. Främst var det stålverken som köpte syror för användning vid betning av stål. Transporterna från Nexplo till stålverken gick med tankvagn. Syror pumpades också över i rörledning från explosivvarufabriken till en angränsande anläggning tillhörande Nobel Kemi där råvaror för läkemedelsindustrin framställdes. Därifrån leddes en del av syrorna åter till explosivvarufabriken där de till en viss kostnad upparbetades innan de pumpades tillbaka för förnyad användning i läkemedelsframställningen. Så länge båda anläggningarna hörde till Nobel Kemi, var det inga problem med detta. Då behövdes det nämligen inga tillstånd för att pumpa över syrorna från den ena anläggningen till den andra. Men då läkemedelsanläggningen kom i annan ägares hand och blev Nordic Synthesis, blev överlåtelsen av syror dit formellt sett tillståndspliktig. Trots ideliga inspektioner under 20 års tid var det inte förrän vid inspektionen i maj 1999 som det visade sig att Nexplo saknade tillstånd att överlåta syror. Då misstaget upptäcktes, ansökte Nexplo omgående om och fick det erforderliga tillståndet. Avsaknaden av överlåtelsetillstånd ledde till att Nexplo ålades att betala en miljösanktionsavgift på 20 000 eller 25 000 kr, vilket företaget godtog.
Utredningen visar att åklagarens påstående i gärningsbeskrivningens första stycke är riktigt och att S. G. på grund av den ställning han hade i Nexplo bar ansvaret för att det erforderliga tillståndet till överlåtelse av syrorna saknades. Annat än oaktsamhet kan emellertid inte läggas honom till last. Frågan är då om han skall dömas för otillåten miljöverksamhet eller om gärningen är att anse som ringa och därmed enligt 29 kap. 11 § MB inte skall föranleda ansvar.
Enligt förarbetena till den bestämmelsen är det lagstiftarens avsikt att bara bagatellartade förseelser skall undantas från det straffbara området. Vidare anges att man vid bedömningen måste sätta gärningen i relation till det intresse som regeln omedelbart syftar till att skydda och att en överträdelse kan anses ringa bara om den vid en samlad bedömning framstår som obetydlig med hänsyn till detta intresse.
Syftet med den aktuella bestämmelsen om tillståndsplikt i 1998 års förordning om kemiska produkter m.m. - dessförinnan 17 § förordningen (1985:835) om kemiska produkter - är att tillsynsmyndigheten Kemikalieinspektionen skall få kännedom om verksamheten och därmed ges möjlighet att utöva tillsyn och säkerställa kontrollen över spridningen av särskilt farliga produkter. Med den utgångspunkten kan inte en ansökan om överlåtelsetillstånd allmänt sett betraktas som en ren formalitet.
Emellertid har Nexplos syrahantering ingått som ett led i företagets normala och av tillsynsmyndigheterna sedan länge väl kända produktion. Framställningen och hanteringen i övrigt av syror har kringgärdats av bestämmelser om tillstånds- och rapporteringsplikt, bl.a. till Kemikalieinspektionen, som också enligt vad som framkommit inspekterat verksamheten regelbundet. Detta gör att myndigheternas möjligheter till insyn i och kontroll av hanteringen tillgodosetts och att argumentet att gärningen är allvarlig redan av det skälet att den avser särskilt farliga ämnen inte har någon större relevans. Det har inte kommit fram något som talar mot S. G:s uppgift att Nexplo följt givna bestämmelser för syrahanteringen till punkt och pricka och haft alla erforderliga tillstånd utom just överlåtelsetillståndet och att det var av ett rent förbiseende som det tillståndet inte hade sökts. Det finns heller ingen anledning att ifrågasätta hans uppgifter om de inspektioner av bl.a. Kemikalieinspektionen som förekommit under årens lopp och om Nexplos rapportering av syrahanteringen bl.a. dit utan att avsaknaden av överlåtelsetillstånd uppdagats. Utan att frita honom från skyldigheten att se till så att överlåtelsetillståndet funnits, instämmer TR:n i hans förvåning över att förhållandet inte uppmärksammats långt tidigare av en eller annan myndighet med tillsynsansvar inom det rigoröst reglerade område som hanteringen av farliga kemiska produkter sedan länge utgjort. Slutligen är att beakta att Nexplo praktiskt taget omgående beviljats det sökta tillståndet att överlåta syror, vilket kan tyda på att tillståndsmyndigheten LSt:n mot bakgrund av vad som sedan tidigare varit känt om Nexplo och dess verksamhet betraktat tillståndsgivandet närmast som en formsak.
Med dessa utgångspunkter finner TR:n vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att den gärning som S. G. befunnits skyldig till är att anse som ringa och att den därmed inte skall föranleda ansvar.
Domslut
Domslut. Åtalet ogillas.
Göta HovR
Åklagaren överklagade i Göta HovR och yrkade bifall till åtalet.
S. G. bestred ändring.
HovR:n (hovrättspresidenten Hübinette, hovrättsrådet Radtke, referent, hovrättsassessorn Engqvist Lunning samt nämndemännen Jansson och Jonfeldt) anförde i dom d. 18 sept. 2001: Domskäl. I HovR:n har S. G. hörts på nytt.
HovR:n gör i allt samma bedömning som TR:n. TR:ns dom skall därför fastställas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.
HD
Riksåklagaren överklagade och yrkade att S. G. skulle dömas för otilllåten miljöverksamhet.
S. G. bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Magnusson, Lars K. Beckman, Håstad, referent, och Lindeblad) beslöt följande dom: Domskäl. Nexplo Bofors AB har under tiden 1 jan.-26 maj 1999 överlåtit 233 ton ättiksyra, 354 ton salpetersyra och 862 ton svavelsyra, alla starkt frätande ämnen, utan att bolaget hade tillstånd till överlåtelse enligt 14 § förordningen (1998:941) om kemiska produkter och biotekniska organismer (se 14 kap. 12 § MB). Överlåtelserna utgör därför objektivt sett otillåten miljöverksamhet enligt 29 kap. 4 § MB. Frågorna i målet är dels om S. G., som var bolagets verkställande direktör under den aktuella tiden, ådagalagt för straffansvar erforderlig oaktsamhet, dels om gärningen kan anses som ringa, till följd varav ansvar ej skulle föreligga (se 29 kap. 11 § MB).
Av utredningen framgår att Nexplo hade tillstånd av Koncessionsnämnden för miljöskydd till utsläpp av en avsevärt större mängd frätande syror i intilliggande vattendrag än bolaget utnyttjat samt att bolaget hade tillstånd från LSt:n att framställa, lagra och internt hantera upp till 24 000 ton frätande syror per år. De icke tillåtna överlåtelserna gjordes dels till stålverk, främst Avesta, dels till läkemedelsindustrin. Vid transporter utanför fabriksområdet i Björkborn vid Karlskoga har Nexplo alltid anlitat transportörer med erforderligt tillstånd, och köparna har haft rätt att hantera mottagna syror.
Av utredningen framgår vidare att Nexplo inte har sökt dölja överlåtelserna, vilka var en företagsekonomiskt och miljömässigt bättre lösning än utsläpp i vattenrecipienten. Tvärtom har bolaget i flera sammanhang lämnat uppgifter om överlåtelseverksamheten till myndigheter. Sålunda framgick det av Nexplos ansökan till Koncessionsnämnden att överlåtelse av frätande syror förekom. Detsamma är fallet i anmälningar till Kemikalieinspektionen, vilken för ett register över farliga produkter, samt i bolagets årliga miljörapporter till LSt:n, vilken är den myndighet som enligt 17 § förordningen om kemiska produkter etc. kan ge tillstånd till överlåtelse. LSt:n har därefter meddelat Nexplo att miljörapporten mottagits och att rapporten visar att bolaget följt gällande produktions- och utsläppsvillkor. Vidare har LSt:n angivit att rapporten godkändes och inte föranledde några ytterligare åtgärder från LSt:ns sida. Uppgiften i miljörapporterna om överlåtelse hade emellertid inte lämnats på någon framträdande plats utan under rubriken Återvinning av syror, och Nexplo hade i rapporterna angivit att verksamheten bedrevs inom ramen för gällande tillstånd.
S. G. har inför HD uppgivit följande. Han ansvarade inte bara för tillverkningen av explosiva varor i Bofors utan även i en fabrik i Finland, där han dock hade en platschef, och han var områdeschef för hela industriområdet i Björkborn. Säkerhets- och miljötänkandet var mycket framträdande i bolaget. Nexplos verksamhet var kringgärdad av ca 100 miljöbestämmelser, och bolaget hade en särskild avdelning för att följa upp att olika miljöbestämmelser efterlevdes. S. G. satt själv som ordförande i miljöpåverkande organ. Han såg till att det upprättades en miljö- och säkerhetshandbok, som trädde i kraft just innan Kemikalieinspektionen i maj 1999 upptäckte att överlåtelsetillstånd saknades. I handboken fanns ett kapitel rörande lagar och andra krav med angivande av vem som var ansvarig för att reglerna följdes. Troligen hade bolaget med hjälp av handboken självt förr eller senare upptäckt att överlåtelsetillstånd saknades. Redan innan bolaget i juli 1999 fick tillståndet till överlåtelse uppfyllde bolaget alla villkor som knöts till tillståndet. Således uppfylldes villkoren rörande maximala mängder, förvaring i invallade tankar, hinder för obehöriga att komma in på området, god kännedom hos personalen om hanterade ämnen samt anteckningar om förekommande överlåtelser. Det meddelade tillståndet har därför inte inneburit några förändrade rutiner vid transport av syrorna till köparna eller dokumentationen av försäljningarna. Någon begränsning av godtagbara köpare eller krav på förhandsanmälan om transporter finns inte i tillståndet.
Inspektören A. F. från Kemikalieinspektionen, som uppdagade att överlåtelsetillstånd saknades, har som vittne uppgivit att Nexplo redan tidigare levde upp till de villkor som normalt är förknippade med överlåtelsetillstånd. Detta har även miljöhandläggaren P. E. från LSt:ns miljö- och säkerhetsenhet bekräftat i sitt vittnesmål. P. E. har dessutom uppgivit att tillstånd till överlåtelse är viktigt, eftersom det kan få allvarliga konsekvenser om någon säljer farliga ämnen helt utan kontroll och kompetens; LSt:n gör dock normalt ingen uppföljande kontroll av godtagen överlåtelseverksamhet. Avsaknaden av tillstånd har således inte försvårat LSt:ns tillsynsverksamhet. P. E. har också uppgivit att någon skyldighet att i förväg anmäla externa transporter till köpare inte finns.
I förarbetena till MB anförde departementschefen att det inte är tillräckligt, för att en otillåten miljöverksamhet skall kunna anses som ringa, att den i det enskilda fallet inte givit upphov till några negativa miljöeffekter. Vid bedömningen av om en överträdelse skall anses som ringa måste gärningen sättas i relation till det intresse som regeln omedelbart syftar till att skydda. (Prop. 1997/98:45 del 1 s. 529 f.) Enligt författningskommentaren till 29 kap. 11 § MB skall endast bagatellartade förseelser undantas från det straffbara området (a. prop. del 2 s. 312).
HD gör följande bedömning.
Överlåtelse av ca 1500 ton starkt frätande syror utan erforderligt tillstånd är i och för sig allvarligt. Genom försummelsen att söka tillstånd går myndigheterna typiskt sett miste om möjligheten att förhandsbedöma huruvida överlåtelse alls skall tillåtas och att därefter se till att eventuella villkor för tillståndet efterlevs. Gärningen kan därför inte betecknas som ringa, fastän Nexplo i sin verksamhet redan uppfyllde alla krav på kompetens och rutiner vid överlåtelse samt hade tillstånd att framställa, lagra och internt hantera ifrågavarande syror. Som VD har S. G. haft det yttersta ansvaret för att organisationen och kontrollen av bolagets verksamhet varit sådan att erforderliga tillstånd inhämtades. Det han anfört om att bolaget hade en särskild avdelning för uppföljning av att olika miljöbestämmelser efterlevdes och om andra liknande åtgärder är alltför obestämt för att kunna läggas till grund för ett frikännande enligt regler om delegation av företagaransvar.
S. G. skall således dömas för otillåten miljöverksamhet.
Med hänsyn till att S. G. hade ett mycket stort ansvarsområde och vidtagit åtskilliga åtgärder för att efterleva förekommande miljöbestämmelser samt brottet begåtts av förbiseende, kan påföljden stanna vid dagsböter.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD S. G. enligt 29 kap. 4 § MB för otillåten miljöverksamhet till 40 dagsböter å 600 kr.
JustR Lennander var skiljaktig och anförde: För min del gör jag följande bedömning.
Det är i och för sig allvarligt att ett bolag överlåter stora mängder starkt frätande syror utan erforderligt tillstånd. Genom att bolaget underlåter att söka tillstånd går myndigheterna typiskt sett miste om möjligheten att förhandsbedöma huruvida överlåtelse alls skall tillåtas och att därefter se till att eventuella villkor för tillståndet efterlevs.
I förevarande fall är emellertid följande att beakta. Överlåtelserna ägde rum som ett led i Nexplos normala och av tillsynsmyndigheterna sedan länge väl kända verksamhet. Framställningen och hanteringen av de frätande syrorna kringgärdades av bestämmelser om tillstånds- och rapporteringsplikt. Bolaget innehade tillstånd att framställa, lagra och internt hantera syrorna, liksom till utsläpp av dessa i intilliggande vattendrag. Nexplos kompetens att hantera syrorna var prövad i samband med tillståndet till hantering. Sistnämnda tillstånd innehöll i realiteten de föreskrifter som ett tillstånd till överlåtelse skulle ha innehållit, med det undantaget att det i överlåtelsetillståndet skulle ha tillkommit ett krav på anteckning av överlåtelserna. Även detta krav var dock i praktiken tillgodosett. Kravet på ett särskilt tillstånd för rätt att överlåta syrorna saknade alltså i stort sett funktion under de föreliggande omständigheterna. Till detta kan läggas att Nexplo i flera sammanhang lämnat uppgifter om överlåtelseverksamheten till såväl Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen som LSt:n och att det var ett rent förbiseende att överlåtelsetillstånd inte hade sökts.
Det anförda leder enligt min mening till slutsatsen att gärningen att underlåta att inhämta tillstånd till överlåtelse, ställd i relation till det intresse som är avsett att omedelbart skyddas genom straffansvaret, i detta fall är att bedöma som ringa. Jag anser därför att HovR:ns domslut skall fastställas.
HD:s dom meddelades d. 25 nov. 2002 (mål nr B 3702-01).