NJA 2003 not 18

Den 14:e. 18. (T 4958-98) M.P. mot Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (Trygg- Hansa) ang. trafikskadeersättning. M.P. yrkade i Stockholms TR att TR:n skulle fastställa att Trygg-Hansa var skyldigt att, utöver tidigare utgiven ersättning för sakskada, utge ersättning för personskada som han åsamkats till följd av en trafikolycka 2/2 77. Trygg-Hansa bestred käromålet, i första hand på den grunden att M.P:s eventuella fordran på trafikskadeersättning var preskriberad enligt 28 § trafikskadelagen (1975:1410). M.P. bestred att preskription inträtt. TR:n beslutade att genom särskild dom pröva frågan om M.P:s eventuella rätt till trafikskadeersättning hade preskriberats. I mellandom 26/8 97 anförde TR:n bl.a. Domskäl. I målet är ostridigt att M.P. varit med om en trafikolycka 2/2 77 och att Trygg-Hansa efter sedvanlig skadeanmälan utgivit försäkringsersättning till honom; sakskada. Den i målet ifrågavarande personskadan härrör enligt M.P. från samma olyckstillfälle. Enligt 28 § trafikskadelagen skall den som vill bevaka rätt till ersättning enligt nämnda lag eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummas detta är rätt till talan förlorad. Sålunda gäller en yttersta preskriptionstid om tio år. Innebörden av regeln om tioårig preskription - som har en motsvarighet i 29 § försäkringsavtalslagen (1927:77) - har ansetts vara att tiden för preskription börjar löpa den dag skadehändelsen inträffade. Det förhållandet att en skada som orsakats av en trafikolycka givit sig till känna först en tid efter olyckan anses sålunda sakna betydelse i preskriptionshänseende om tio år förflutit sedan olyckstillfället. I det nu aktuella fallet inträffade olyckan år 1977, medan talan anhängiggjordes år 1996. M.P:s ersättningsanspråk är sålunda preskriberat. Sedan M.P. överklagat TR:ns dom i Svea HovR, fastställde HovR:n i dom 6/11 98 TR:ns domslut. - M.P. yrkade att HD skulle fastställa att hans rätt till försäkringsersättning inte var preskriberad. Trygg-Hansa bestred ändring. Sedan HD meddelat prövningstillstånd i frågan om preskriptionstiden på 10 år enligt 28 § 1 st. trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa redan vid olyckstillfället och förklarat frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande meddelade HD beslut 1/11 01. I detta förklarade HD att preskriptionstiden enligt lagrummet inte (generellt) börjar löpa redan vid olyckstillfället. HD meddelade prövningstillstånd i målet i övrigt (se NJA 2001 s. 695 I). Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Sedan HD förklarat, att den tioåriga preskriptionstiden inte generellt börjar löpa redan vid olyckstillfället återstår för domstolen att i målet pröva frågan när preskriptionstiden för vart och ett av de ersättningsanspråk avseende personskada som M.P. synes framställa mot Trygg-Hansa tar sin början enligt denna regel. M.P. har anfört att hans krav på ersättning för sveda och värk torde vara preskriberat men att han bör vara berättigad till ersättning för lyte och men, kostnader, olägenheter i fritid samt inkomstförlust och anspänning i arbete. Trygg-Hansa har hävdat att M.P:s samtliga krav är preskriberade. Vid prövningen enligt tioårsregeln skall den tidpunkt då fordringen tidigast hade kunnat göras gällande bestämmas rent objektivt, d.v.s. utan att hänsyn tas till vilken kännedom den skadelidande hade om faktiska förhållanden av betydelse. Genom beslutet i förevarande mål 1/11 01 och i en samtidigt meddelad dom (NJA 2001 s. 695 II) har HD slagit fast dels att preskriptionstiden på tio år börjar löpa vid den tidpunkt då skadan ger sig till känna dels att varje skada bör bedömas för sig. Med skada avses de olika typer av ersättning för personskada som kan utgå enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen, i förevarande fall i dess tidigare lydelse. Till personskada räknas såväl fysiska som psykiska defekttillstånd. M.P. skadades 2/2 77 när den personbil som han framförde kolliderade med en annan personbil. M.P. väckte talan mot Trygg-Hansa 24/1 96 med krav på ersättning för personskada. Om kravet på ersättning hade kunnat framställas 24/1 86 är det alltså preskriberat.

Ersättning för sveda och värk avser det fysiska och psykiska lidande som den skadelidande utstår under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Denna tid brukar vid whiplashskador regelmässigt uppgå till högst någon månad. Därefter torde det i de flesta fall vara möjligt att konstatera vilka fysiska eller psykiska skador av bestående art som föreligger. För dessa kvarstående skador kan utgå ersättning för lyte och men. M.P. har anfört bl.a. följande. Till följd av trafikolycksfallet har han tillfogats främst en psykisk skada i form av posttraumatisk stress som han påbörjade vård för kort tid efter olyckan. Han upplever plötsliga återkommande depressionsskov. Dessa visade sig första gången under 1978, återkom 1981 och har återkommit även därefter. Han tillfogades också vissa kroppsliga besvär som någon gång fram till 1982 utvecklades till en pisksnärtskada av vanlig karaktär med myofasciell smärta i nacken samt övre delen av ryggen, skuldrorna och axlarna. Läkaren S.J. har gjort bedömningen att hans smärttillstånd i nacken utvecklades till en bestående pisksnärtskada någon gång mellan 1977 och 1982. Emellertid har den inte visat sig bestående förrän 1995. M.P. har hävdat att den tioåriga preskriptionsfristen för lyte och men, kostnader samt olägenheter under fritiden börjar löpa i samband med tidpunkten då den bestående skadan kan fastställas, vilket enligt hans mening inträffat runt 13/3 95 då S.J. avgav sitt intyg. Av M.P:s uppgifter framgår att de bestående besvär av psykisk och fysisk art som han drabbats av uppträtt redan i anslutning till olyckan och att de i vart fall senast 1982 måste ha visat sig vara bestående. Han synes under denna tid ha orsakats kostnader för läkarvård m.m. Vidare borde de olägenheter under fritiden och den anspänning i arbetet som han kan ha drabbats av ha varit kända. Det har därför varit möjligt för M.P. att redan 1982 framställa anspråk på ersättning i dessa avseenden. M.P:s anspråk på ersättning för lyte och men, kostnader av olika slag, olägenheter under fritiden och anspänning i arbetet var således preskriberade när han väckte talan. M.P. arbetade vid skadehändelsen som lastbilschaufför. Från december 1985 till och med januari 1989 var han med endast kortare avbrott helt sjukskriven. Från februari 1989 var han halvt sjukskriven till december samma år då han fick halvt sjukbidrag, vilket förlängdes i oktober 1991. Sedan februari 1989 arbetar han halvtid som vaktmästare och sedan juli 1998 har han en annan halvtidstjänst som tidningsbud. Det är ostridigt att M.P. alltsedan december 1985 till juni 1998 i en sammanhängande period drabbats av inkomstförlust. Denna förlust måste ses som en och samma skada vilken löpt sedan december 1985. Vid sistnämnda tidpunkt har M.P. således haft möjlighet att till bolaget framställa krav på ersättning för förlorad inkomst. Detta har emellertid skett först när han väckte talan. Av det anförda följer att M.P:s rätt till försäkringsersättning är preskriberad. Domslut. HD förklarar att M.P:s rätt till försäkringsersättning till följd av trafikhändelsen 2/2 77 är preskriberad.

HD: Skäl. I 31 § 1 st. trafikskadelagen (tidigare 28 § 1 st.) föreskrivs i fråga om anspråk på ersättning enligt den lagen en yttersta preskriptionstid om tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Genom de rättsfall som har refererats i NJA 2001 s. 695 I och II och som gällde trafikskadeersättning för personskada har HD avgjort att preskriptionstiden skall anses börja löpa vid den tidpunkt då skadan ger sig till känna och att varje skada bör bedömas för sig.

TR:n och HovR:n har avgjort preskriptionsfrågan utifrån en annan uppfattning om preskriptionsbestämmelsens innebörd än den som HD sedan har slagit fast. Domstolarna har då ansett sig kunna - på det underlag som funnits - fastställa att M.P:s fordran är preskriberad. HD:s avgöranden innebär att prövningen skall ske från andra utgångspunkter. Med dessa utgångspunkter kan preskriptionsfrågan inte bedömas förrän M.P. har angett vilka fordringsanspråk hans fastställelsetalan avser. Den fortsatta handläggningen, som torde kräva ett visst mått av materiell processledning, bör ske i TR:n sedan målet återförvisats dit.

Avgörande. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att HD undanröjer TR:ns dom och visar målet åter till TR:n för fortsatt behandling.