NJA 2003 not 47

Den 11:e. 47. (Ö 3650-03) Framställning om utlämning av P.N., medborgare i Polen. Justitieministeriet i Polen begärde i en framställning 22/7 03 att P.N. skulle utlämnas till Polen. Till stöd för framställningen åberopades ett häktningsbeslut av 8/12 00 från tingsrätten i Gdansk samt ett kompletterande häktningsbeslut av 30/8 01 från samma domstol. Av besluten framgick att P.N. var häktad i sin frånvaro som misstänkt för att vid två tillfällen i juni eller juli 1999 i Polen ha tagit emot och från Polen fört ut 3 000 gram respektive 4 000 gram narkotika. I utlämningsframställningen preciserades formen av narkotika till amfetamin respektive amfepramon. Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till RÅ och utredning verkställts, överlämnade RÅ enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD. P.N. motsatte sig utlämning.

HD:s yttrande. De brott som upptas i häktningsbesluten 8/12 00 och 30/8 01 motsvaras för svensk del av grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64). Det föreligger därför inte något hinder mot utlämning på grund av vad som i 4 § utlämningslagen krävs i fråga om brottens svårhetsgrad.

P.N. har gjort gällande att hinder mot utlämning föreligger eftersom han på föreliggande utredning inte kan anses på sannolika skäl misstänkt för att ha begått brotten. Han har vidare gjort gällande att de påstådda brotten är otillräckligt preciserade i fråga om tid, plats och tillvägagångssätt, att bevisningen är otillräckligt angiven samt att det inte klart framgår i vilket lagrum i den polska strafflagen som påstådda brott och straff inryms.

Polen är liksom Sverige anslutet till den europeiska utlämningskonventionen. På grund härav skall de av polsk domstol utfärdade häktningsbesluten enligt 9 § 3 st. utlämningslagen godtas om det inte framgår att besluten är uppenbart oriktiga.

P.N. har förnekat att han har begått de brott som upptas i häktningsbesluten. Det har emellertid inte framkommit några omständigheter som skulle kunna föranleda slutsatsen att besluten är uppenbart oriktiga. Gärningarna, såsom de beskrivits i besluten, får vidare anses tillräckligt preciserade för att kunna ligga till grund för utlämning.

Viss oklarhet föreligger vad avser vilket eller vilka lagrum som brotten är att hänföra till enligt polsk strafflag. I häktningsbeslutet 8/12 00 anges att P.N. är misstänkt för brott enligt artikel 42 mom. 1 och 3 i lagen av 24/4 97 om bekämpning av narkotikamissbruk samt att han är anklagad för att ha begått brott enligt artikel 43 mom. 1 och 3 i samma lag. I beslutet anges vidare att för gärningen stadgas straff om minst 8 år. I häktningsbeslutet 30/8 01 hänvisas såväl till artikel 42 som till artikel 43. Av i ärendet tillgänglig översättning av den angivna lagen framgår att i artikel 42 stadgas straff för att införa, utföra och transitera narkotika. Enligt mom. 3 döms gärningsmannen till fängelse i minst tre år samt böter. I artikel 43 stadgas straff för att införa narkotika till omsättning eller delta i sådan omsättning. Straffmaximum för detta brott är enligt mom. 3 fängelse i högst 10 år.

Oavsett hur gärningarna är att bedöma straffrättsligt enligt polsk lag kan konstateras att de är sådana att de kan ligga till grund för utlämning. Den omständigheten att det inte helt kan klargöras hur den polska domstolen närmare bedömt gärningarna vad avser tillämpligt lagrum och straffskala kan därför inte anses utgöra hinder mot utlämning.

Något annat hinder mot utlämning har inte anförts.

HD finner sammanfattningsvis att hinder enligt 1–10 §§ utlämningslagen inte föreligger mot den begärda utlämningen.