NJA 2003 s. 650

Domskäl

TR:n (rådmännen Tjulander och Davidsson samt tingsnotarien Otterstedt) anförde i dom d. 10 juli 2001: Domskäl. Parterna har hörts under sanningsförsäkran, främst om omständigheterna vid förvärvet av lägenheten. Advokaten P.B. har hörts som vittne om vad som förevarit vid diskussioner inför parternas avtal om fördelningen av andelarna i bostadsrätten. O.H. har som skriftlig bevisning åberopat avtalet och en skrivelse till Stockholms överförmyndarnämnd.

Parternas uppgifter utvisar att den omtvistade bostadslägenheten anskaffades för deras gemensamma boende under sådana omständigheter att den i och för sig omfattas av bodelningsreglerna i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen). Det är ostridigt att parterna vid det därefter följande förvärvet av bostadsrätten lät anteckna en ägarandel av 8,14 % för L.B. och 46,7 % för O.H. Ägarandelarna har fastslagits i ett mellan parterna i samband med förvärvet träffat skriftligt avtal, benämnt ”Optionsavtal samt Ägaravtal”, i fortsättningen kallat Avtalet. I Avtalet antecknas att detta skall reglera tillkommande delar vid en eventuell försäljning.

Avtalet innehåller inte någon hänvisning till sambolagen och således inte något uttryckligt uttalande om vilken verkan avtalet skall ha på en tillämpning av lagen. Partsutsagorna och P.B:s vittnesmål ger vid handen att parterna inte hade sambolagen i åtanke vid diskussionerna inför avtalet. Enligt parterna kände de inte ens till lagen vid denna tid. Vid detta förhållande kan avtalet inte tillerkännas den innebörden att parterna överenskommit att bodelningsreglerna i sambolagen inte skulle gälla mellan dem, särskilt inte mot bakgrund av lagens karaktär av skyddslagstiftning. Det framgår vidare av parternas uppgifter att bostadsrätten alltjämt ägdes av dem och barnen då samboförhållandet upphörde. TR:n finner med hänsyn till anförda omständigheter att bostadsrätten, till den del den ägts av parterna, skall göras till föremål för bodelning enligt sambolagen.

Utöver bostadsrättsdelen har parterna inte någon egendom som skall ingå i bodelning.

Frågan blir då om bodelningen skall ske som hälftendelning, som L.B. begärt, eller om den skall jämkas med stöd av 9 § sambolagen till det resultat som Avtalet anvisar, vilket är O.H:s andrahandsinställning. Sistnämnda lösning skulle innebära att ingendera parten avstår någon egendom till den andre.

L.B. har gjort gällande att hon undertecknat Avtalet utan att närmare ha tillägnat sig dess innehåll. Detta påstående får dock anses vederlagt genom O.H:s och vittnets utsagor. Enligt dessa har andelstalen varit föremål för flera diskussioner mellan parterna och beräknats med utgångspunkt från vardera partens utlägg för lägenheten i form av reparationskostnader och annat samt för förvärvet av bostadsrätten. O.H. har företett den beräkning som lagts till grund för fördelningen av andelarna. Enligt denna har L.B. tillskjutit sammanlagt 286 540 kr. Hon har i målet inte gjort annan invändning mot beräkningen än att hon bidragit med ytterligare 80 000 kr till reparationskostnaden i samband med inflyttningen i lägenheten. O.H. har förnekat detta och anfört att sistnämnda belopp användes till att betala ett lån som åvilade L.B. och som inte hade samband med lägenheten. Med hänsyn till överensstämmelsen mellan O.H:s beräkning och de andelstal som Avtalet innehåller, finner TR:n att det kan hållas för visst att Avtalet, som båda parterna godkänt som underlag för en framtida fördelning av köpeskillingen, också på ett riktigt sätt avspeglar parternas ekonomiska insatser i lägenheten. Avtalets bestämmelser om andelsrätternas storlek och fördelningen av en framtida köpeskilling är således inte i och för sig oskäliga mot någon part.

Utöver avtalet har O.H. till stöd för sin ståndpunkt åberopat bl.a. samboförhållandets längd. Av parternas uppgifter framgår att deras faktiska separation inträffade genom O.H:s och hans döttrars avflyttning från den gemensamma bostaden i slutet av maj eller juni 2000. Det framgår emellertid också att det redan under år 1999 vidtogs åtgärder åtminstone från O.H:s sida för att åstadkomma en separation, bl.a. på det sättet att han försökte finna en lägenhet dit L.B. och hennes båda söner kunde flytta.

Även om sambotiden skall räknas fram till och med maj 2000 har den således inte varat längre än drygt fyra år. Var och en av parterna har under sambotiden haft goda inkomster och har bortsett från boendekostnaden haft separata ekonomier. Båda har numera funnit andra bostäder. Det har också framkommit att L.B. äger en fritidsfastighet av permanentstandard i närheten av Stockholm. Något skyddsbehov är således inte framträdande i L.B:s fall.

Med hänsyn till ovanstående och särskilt till att parterna så kort tid som två och ett halvt år före separationen genom Avtalet överenskommit hur den föreliggande situationen skulle lösas och då det inte framkommit någon senare inträffad omständighet som rubbar förutsättningarna för Avtalet, anser TR:n att särskilda skäl föreligger att låta bodelningen genomföras på sådant sätt att vardera parten tilldelas sin egen andel i bostadsrätten i överensstämmelse med parternas tidigare Avtal. L.B:s talan om att utfå det nedsatta beloppet som bodelningslikvid från O.H. skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. L.B:s yrkanden om utfående av bodelningslikvid från O.H. och om rätt att lyfta det hos länsstyrelsen nedsatta beloppet om 1 290 850 kr jämte uppkommen ränta lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Det O.H. åberopat i HovR:n angående avräkning för reavinstbeskattning utgör en ny bestridandegrund. Då O.H. inte anfört någon giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa grunden redan vid TR:n får den inte åberopas här.

Det är ostridigt mellan parterna att bostadslägenheten anskaffades för deras gemensamma boende och att den därför omfattas av bodelningsreglerna i sambolagen.

HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning att det omstridda avtalet inte kan ges den innebörden att parterna avtalat bort bodelningsreglerna i sambolagen. Bostadsrätten skall därför, som TR:n funnit, i den del den ägts av L.B. och O.H. bli föremål för bodelning enligt sambolagen.

Huvudregeln vid bodelning enligt sambolagen är att värdet av gemensam egendom skall delas lika mellan samborna. Är en sådan delning oskälig finns möjlighet att jämka bodelningen. Om det finns särskilda skäl för att inte dela den gemensamma egendomen skall, såsom TR:n funnit i detta fall, varje sambo behålla sin egendom som sin andel.

Vid bedömningen av om jämkning bör ske skall beaktas särskilt samboförhållandets längd men även ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Sambotiden har varat fram till våren 2000, dvs. i drygt fyra år. Både L.B. och O.H. har haft goda inkomster. Under sambotiden delade de huvudsakligen lika på utgifterna för boende, mat och telefon. Ingen av dem har något skyddsbehov. De har båda lämnat sina respektive bostadslägenheter, när de flyttade ihop för en gemensam framtid. För L.B:s del innebar det att hon lämnade en fyrarumslägenhet, i vilken hon och hennes två minderåriga söner var bosatta. Vid ombildningen av den gemensamma hyresrättslägenheten valde O.H. och L.B. att låta hans minderåriga döttrar gå in som delägare i stället för att köpet finansierades med lånade medel. I den frågan är det klarlagt genom förhören med L.B. och P.B. att O.H. var pådrivande medan L.B. kände tveksamhet inför vad det skulle innebära i en dödsfallssituation att hans döttrar också var ägare till bostadsrätten. Det har också framkommit att det var viktigt, särskilt för O.H., att insatsen om 2,2 milj. kr betalades kontant för att boendekostnaden per månad inte skulle bli så stor. Enligt O.H:s bedömning hade L.B. inte möjlighet att klara amorteringar och sina övriga utgifter om hon lånade pengar för att kunna betala en större del av insatsen. Hon äger och ägde vid tiden för ombildningen av hyresrätten visserligen en fritidsfastighet, som hade ett marknadsvärde om 5–6 milj. kr, men det har inte påståtts att frågan om en avyttring av denna varit på tal när finansieringen av förvärvet av bostadsrätten diskuterades, däremot att L.B. möjligen skulle kunna sälja en tomt eller låna pengar i bank för att kunna bidra med en större andel.

Den omständigheten att L.B. ägde en värdefull och realiserbar tillgång men ändå inte betalade någon del av insatsen i bostadsrätten talar i viss mån för att det skulle vara oskäligt mot O.H. med en bodelning av bostadsrätten enligt huvudregeln. Å andra sidan har det framgått att det var O.H. som önskade att förvärvet finansierades på det sätt som skedde medan L.B. var öppen för att delta med egna medel och att det dessutom inte fanns rådrum för att överväga och pröva andra finansieringsalternativ.

Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter och det förhållandet att parterna inte avtalat bort sambolagens huvudregel vid bodelning, trots att goda möjligheter att få hjälp och rådgivning fanns i deras närmaste omgivning, framstår det inte som oskäligt att huvudregeln om likadelning skall gälla i detta fall. L.B. skall därför genom bodelning tilldelas hälften av den gemensamma andelen om 54,84 % eller ytterligare 19,28 %, dock med avdrag för viss beskattning. Den skifteslikvid som O.H. skall utge till L.B. uppgår till yrkat belopp. Detta belopp jämte upplupen ränta därå har L.B. således rätt att lyfta hos länsstyrelsen (se 6 § och 8 § 2 st. lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet). Någon skyldighet för O.H. att utge dröjsmålsränta kan därför inte uppkomma.

Domslut

Domslut. Med upphävande av bodelningsförrättarens beslut om bodelning d. 31 okt. 2000 och TR:ns dom i huvudsaken, fastställer HovR:n den skifteslikvid som O.H. skall utge till L.B. till 1 161 762 kr, vilket belopp O.H. förpliktas att betala till L.B. jämte den ränta som utfallit på beloppet från det att länsstyrelsen placerade de nedsatta medlen på ett räntebärande konto till dess att beloppet lyfts.

Hovrättsrådet Dahl var skiljaktig och anförde: Jag delar den bedömning som HovR:n har redovisat fram till det sista stycket på s. 3 i domen. (Det stycke som inleds med orden ”Huvudregeln vid bodelning”. Red:s anm.) Härefter vill jag anföra följande.

Huvudtanken bakom sambolagen är att en sambo vid samboförhållandets upplösning skall ha en giftorättsliknande rätt till delning av sambornas gemensamma bostad och bohag när egendomen har anskaffats för gemensamt begagnande (5 § 1 st. sambolagen).

I 9 § sambolagen finns en möjlighet att göra avsteg från likadelningsprincipen. I den mån det med hänsyn särskilt till samboförhållandets längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom till den andre i den omfattning som följer av en likadelning, skall bodelningen i stället göras så att den förstnämnde sambon får behålla mer av sin egendom. Är en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall varje sambo behålla sin egendom som sin andel.

Frågan om jämkning skall sålunda avgöras efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, varvid samlevnadens längd är en av de omständigheter som skall beaktas (se bet. LU 1986/87:18 s. 47). I motiven framhålls att någon femårsschablon av det slag som gäller vid bodelning efter äktenskapsskillnad inte skall tillämpas vid bodelning enligt sambolagen. I motiven anges att vad som i stället skall beaktas är dels när egendomen förvärvades, dels värdet av den. Om egendom som förvärvats före samboförhållandet byts ut mot egendom av samma slag (t.ex. vid bostadsbyte) och samboförhållandet upphör kort tid därefter, framstår det ofta som oskäligt att likadela värdet av egendomen. Enligt motiven bör omfattningen av jämkningen vara beroende av den tid som har gått sedan egendomsbytet ägde rum. Normalt bör inte jämkning ske, om fem år har förflutit sedan egendomsbytet ägde rum. Och ju lägre värde egendomen har, desto mindre anledning finns det att jämka. (Se prop. 1986/87:1 s. 262 f.)

Jämkningens främsta syfte torde sålunda vara att jämna ut den tröskeleffekt som konstruktionen av den giftorättsliknande rätten för sambor kan ge. För sambor kan varje förvärv som sker för gemensamt begagnande utgöra något av en tröskel, nämligen i den mån den delningsbara egendomen därmed ökar i värde på den ej delningsbaras bekostnad. Med tiden kan man räkna med att tröskeleffekten bleknar och försvinner allteftersom den ekonomiska gemenskapen mellan parterna fortsätter och fördjupas. (Se om det sagda i Lars Tottie, Äktenskapsbalken, s. 616.)

O.H. och L.B. levde samman under ca fyra års tid. De flyttade ihop som sambor i en gemensamt hyrd bostadslägenhet. I januari 1998 uppläts lägenheten med bostadsrätt. Förvärvet finansierades genom O.H:s och dennes barns förmögenheter. L.B:s förmögenhet lämnades härvid orörd och den har sålunda inte använts till att bekosta förvärvet av den mycket värdefulla egendom som skall bodelas i större utsträckning än vad som framgår av det i målet omstridda s.k. optionsavtalet. L.B. kom därför att äga endast ca en sjundedel av parternas andel av bostadsrätten och därmed också en lika stor andel av boets nettobehållning. Samboförhållandet upphörde ca två år efter förvärvet av bostadsrätten.

Vid en helhetsbedömning finner jag skäligt att O.H. i bodelningen tilldelas tre fjärdedelar av boets nettobehållning. Den skifteslikvid som O.H. skall utge till L.B. skall sålunda uppgå till en fjärdedel av boets nettobehållning med avdrag för den del av försäljningslikviden som hon redan har erhållit.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att det belopp som O.H. har att betala till L.B. som ytterligare bodelningslikvid bestäms till 338 990 kr jämte ränta på detta belopp enligt den grund som HovR:n angivit.

HD:s dom meddelades d. 22 dec. 2003 (mål nr T 1581-02).