NJA 2004 not 47

Tingsrätten förordnade legitimerade psykologen Egil Ruuth att som sakkunnig bedöma trovärdigheten av A.S:s utsagor under förundersökningen. Han lämnade ett skriftligt utlåtande och hördes också i målet. Dessutom hördes sex vittnen. Tingsrätten fann A.S:s berättelse trovärdig samt att det vid en samlad bedömning fick anses ställt utom rimligt tvivel att S.S. utfört sexuella övergrepp mot henne och dömde honom för våldtäkt i två fall och sexuellt ofredande i två fall.

I hovrätten hölls omförhör med alla som hörts vid tingsrätten, med undantag av ett vittne. Även hovrätten fann att A.S:s uppgifter skulle läggas till grund för bedömningen.

S.S. har till stöd för sin ansökan om resning anfört i huvudsak följande. A.S. har återtagit sina tidigare lämnade uppgifter om övergreppen. I ett brev till Rättshjälpsmyndigheten, upprättat i samband med att S.S. år 2002 ansökte om rättshjälp, har hon förklarat att hon ljög om övergreppen för att hennes pojkvän skulle tycka synd om henne och att hon försökte ändra sina uppgifter vid tingsrätten och i hovrätten på ett sådant sätt att domstolarna skulle förstå att hon inte talade sanning. Hon har även berättat detta för S.S:s ombud i ärendet, advokaten P. H.

S.S. har gjort gällande att denna nya omständighet, om den hade förebringats i hovrätten, sannolikt skulle ha lett till att han frikänts. I andra hand görs gällande att det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han begått de brott som han dömts för.

Sedan Riksåklagaren beslutat att återuppta förundersökningen har förhör hållits med A.S.

A.S. har vid förhöret i huvudsak uppgivit följande. Hon berättade för sin dåvarande pojkvän att fadern hade begått övergrepp mot henne för att han skulle tycka synd om henne. Hon trodde inte att fadern skulle fällas till ansvar och hon ändrade sina uppgifter i såväl tingsrätten som hovrätten, i förhållande till vad hon tidigare sagt, för att domstolarna inte skulle ha tillräckliga bevis för en fällande dom. Det var främst på grund av att hon var så kär i pojkvännen som hon inte tog tillbaka sina uppgifter om brotten efter tingsrättens dom. Hon tillstår att hon hade ett flertal tillfällen att återta sina uppgifter. Hon kände dock ett tryck från omgivningen att vidhålla anklagelserna mot fadern. Fadern har förlåtit henne. Hon vågade inte ta tillbaka sina uppgifter medan han avtjänade straffet. Både hon och fadern var rädda att hon då skulle få ett fängelsestraff. Men nu orkar hon inte plåga honom mer. Hon tror att fadern fortfarande har skulder hos kronofogdemyndigheten, hänförliga till det skadestånd som tilldömdes henne. Hon skulle inte kunna se honom i ögonen om hon inte ändrade sin berättelse. Efter det att fadern frigivits villkorligt reste hon med sina båda föräldrar till Bosnien. Hon har numera en ny pojkvän, som också han ursprungligen är från Bosnien.

Resning får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats.

I brottmålet skedde en noggrann prövning av A.S:s berättelse, liksom av den övriga bevisningen. De nya uppgifter som hon nu lämnat kan inte, med beaktande även av den tid som förflutit efter hovrättens dom, tillmätas sådan betydelse att det kan anses sannolikt att uppgifterna skulle ha lett till att S.S. frikänts eller att brotten hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. (Jfr Welamson, Rättegång VI, 3 u 1994, s. 225 ff.)

Enligt den s.k. tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB får resning beviljas även om huvudregeln inte är tillämplig om det, med hänsyn till åberopad bevisning och vad som i övrigt förekommit, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts. Mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel bör denna regel ges en restriktiv tillämpning och endast användas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (jfr NJA 1992 s. 625 och 2003 C 14).

Det kan inte uteslutas att A.S. påverkats av sin familj att återta sin tidigare berättelse. Hennes förklaringar till varför de uppgifter som hon tidigare lämnat skulle vara felaktiga och varför hon dröjt så länge med att ta tillbaka dessa uppgifter, framstår inte heller som övertygande. Det kan mot denna bakgrund inte anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om S.S. har förövat de brott som han dömts för. Resningsansökningen skall därför lämnas utan bifall.

HD avslår resningsansökningen.