NJA 2004 s. 393
Fråga om hovrätt med hänsyn till Europakonventionen bort meddela prövningstillstånd i ett brottmål, trots att skäl för sådant tillstånd i övrigt inte förelegat enligt 49 kap. 14 § rättegångsbalken.
Lunds tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Lunds tingsrätt åtal mot R.B. för hastighetsöverträdelse enligt följande gärningsbeskrivning: R.B. har 3 oktober 2002 uppsåtligen eller av oaktsamhet fört personbil med en hastighet av 135 km/tim på motorväg E6, vid Löddeköpinge, inom Kävlinge kommun trots att högsta tillåtna hastigheten där varit 110 km/tim.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande tingsnotarien Markus Bergdahl) anförde i dom den 23 januari 2003:
Domskäl
R.B har förnekat gärningen.
Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat primärrapport, promemoria avseende hastighetskontroll med polispilot samt sammanställningsprotokoll.
Hörd över åtalet har R.B. i huvudsak uppgett följande. Han ifrågasätter mätmetoden med s.k. polispilot. Det finns i den av åklagaren åberopade skriftliga bevisningen tveksamheter. Den tjänstgörande polismannen har antecknat att mätningen påbörjades vid omkörning och upphörde vid en avfartsskylt. Mätningen borde istället ske vid fasta mätpunkter. Vidare framgår inte hur mätningen sköts av polismannen. Det framgår inte av protokollen om polismannen måste flytta händerna när han skall trycka för att påbörja och avsluta mätningen. Detta gör att det finns utrymme för felaktigheter vid mätning med s.k. polispilot. - Han kör den ifrågavarande sträckan varje dag. Han kör cirka 5 000 mil om året. Han tycker det verkar konstigt att han skulle ha kört i 135 km per timme den aktuella dagen. Han tror dock att han låg i ytterfilen. Han tycker att ”han hade rätt bra koll på hastigheten och kunde se det på den övriga trafiken” och utesluter att han vid det ifrågavarande tillfället körde för fort. Händelsen inträffade vid 17.30 på en torsdag. Då är det mycket tät trafik på den aktuella sträckan. Det är svårt att köra om vid den tidpunkten och därför är det svårt att köra för fort. Han vet med 100 procent säkerhet om han kör i 110 kilometer per timme eller om han kör i 135 kilometer per timme. Han känner detta i bilen. - Polismannen måste ha gjort fel vid mätningen. Flera faktorer kan avgöra, t.ex. hur instrumentet kalibreras, hur tryckning sker av polisman samt vid vilka temperaturer instrumentet kalibreras.
Tingsrätten gör följande bedömning.
Av den skriftliga bevisning, vars riktighet är intygad av polisman i tjänsten, framgår bl.a. följande. Den 3 oktober 2002 kl. 17.36 uppmättes R.B:s hastighet till 135 kilometer per timme på Europaväg 6 vid Löddeköpinge, där högsta tillåtna hastighet är 110 kilometer per timme. Mätningen skedde i enlighet med gällande regler utfärdade av rikspolisstyrelsen och resultatet var väntat. Förväxlingsrisk var utesluten därför att registreringsnumret avlästs och mätkontrollanten var densamma som stoppade bilen. Daglig kontroll och veckokontroll av polispiloten har skett.
Med hänsyn till vad som ovan anförts och då det inte med beaktande av vad R.B. har uppgett - eller av andra skäl - finns anledning av betvivla riktigheten av den skriftliga bevisningen är åtalet styrkt. Gärningen skall bedömas på sätt åklagaren har gjort.
Påföljden bestäms till penningböter.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde R.B. enligt 9 kap. 1 § första stycket 6 och 14 kap. 3 §trafikförordningen (1998:1276) för hastighetsöverträdelse till penningböter 1 400 kr.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
R.B. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge.
Hovrätten (hovrättslagmannen Martin Borgeke, referent, samt hovrättsråden Lars Elmqvist och Pia Johansson) meddelade den 3 mars 2003 följande beslut:
Hovrätten meddelar inte prövningstillstånd. Tingsrättens dom står därför fast.
Högsta domstolen
R.B. överklagade och fick anses ha yrkat att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Riksåklagaren bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Birgitta Wollsén) föreslog i betänkande följande beslut:
Fråga i målet är om hovrätten borde ha meddelat prövningstillstånd på grund av att tingsrätten bifallit åtalet mot R.B. med stöd av en polismans trafikmålsanteckningar men utan hörande av polismannen som upprättat anteckningarna.
Redan av stämningsansökan framgår att åklagaren åberopat viss skriftlig bevisning men inte påkallat något vittnesförhör vid tingsrätten. R.B. har inte själv åberopat sådant förhör eller anmält hinder för huvudförhandlingen på grund av att polismannen inte var kallad dit.
Enligt 35 kap. 14 § första stycket 3 RB kan i vissa fall en skriftlig berättelse få åberopas som bevis i rättegång. I förarbetena till lagrummet nämns bl.a. den situationen att det med fog kan antas att ett muntligt förhör inte kommer att tillföra målet något väsentligt utöver vad som framkommit redan genom den skriftliga berättelsen, som t.ex. polismans anteckningar i samband med en hastighetskontroll, samt att rätten i varje enskilt fall, efter en sammanvägning av alla omständigheter, får avgöra om muntligt förhör kan underlåtas (se prop. 1986/87:89 s. 173).
Med hänsyn till vad nu anförts har tingsrätten, enligt RB:s bestämmelser, haft rätt att avgöra målet utan hörande av polismannen.
För frågan om handläggningen av målet strider mot artikel 6:3 d) i Europakonventionen, vari föreskrivs bl.a. att den tilltalade skall ha rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom, kan ledning sökas i uttalanden av Hans Danelius i Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. 2002, s. 249 f. där han anför bl.a. följande. ”Bestämmelsen syftar till att i ett viktigt hänseende förverkliga principen om parternas likställdhet i processen. Däremot innebär den inte att den tilltalade skall ha rätt att inkalla vittnen utan begränsning. Nationell lag får uppställa villkor för inkallande och hörande av vittnen, förutsatt att villkoren är desamma för båda parterna i processen. Det är också legitimt att domstol prövar om ett vittnesförhör skulle vara ägnat att bidra till utredningen i målet och att den vägrar att tillåta förhöret om så inte skulle vara fallet. Det är främst en fråga för de inhemska domstolarna att avgöra vilken bevisning som skall tillåtas, och det är bara i undantagsfall som Europadomstolen har anledning att med tillämpning av konventionen rikta invändningar mot det sätt på vilket de fullgjort denna uppgift. - Vidare kan nämnas att den som vill att ett vittne skall höras har att framställa sin begäran i de former och i det skede av processen som följer av tillämpliga procedurregler. Om en begäran framställs för sent, kan detta vara ett legitimt skäl för att inte tillåta vittnesförhöret. Men en förutsättning bör vara att de gällande förfarandereglerna inte är så tyngande eller restriktiva att de på ett otillbörligt sätt begränsar den tilltalades möjligheter att försvara sig.”
Mot bakgrund av dessa uttalanden står inte heller tingsrättens handläggning av målet eller hovrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd i strid med Europakonventionens bestämmelser.
Då någon anledning inte förekommit till ändring av det slut tingsrätten kommit till och det inte varit av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövades av högre rätt och det inte heller förelegat synnerliga skäl för prövning i hovrätten, har hovrätten inte haft anledning att meddela tillstånd till målets prövning där.
HD fastställer hovrättens beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Munck, Thorsson, Regner, referent, Nyström och Calissendorff) meddelade den 11 juni 2004 följande slutliga beslut:
Skäl
Åklagaren åberopade som bevisning vid tingsrätten förhör med R.B. samt rapport, promemoria och sammanställningsprotokoll, vilka handlingar upprättats av polismannen T.M. den 3 oktober 2002 i samband med hastighetskontrollen av R.B:s bil. Vid tingsrätten förnekade R.B. gärningen. Han ifrågasatte därvid den använda mätmetoden med s.k. polispilot och åberopade påstådda tveksamheter i den skriftliga bevisningen. Hans uppfattning var att polismannen måste ha gjort fel vid mätningen och att flera faktorer vid denna kunde vara avgörande, t.ex. hur instrumentet kalibreras, hur tryckning sker av polismannen och vid vilka temperaturer instrumentet kalibreras.
I sitt överklagande till hovrätten krävde R.B. ny förhandling och begärde därvid förhör med T.M. Han efterlyste svar på sina frågor om handhavandet av mätinstrumentet och hänvisade till brister i protokollet.
Rätten för den tilltalade till muntlig förhandling enligt artikel 6:1 i Europakonventionen liksom rätten för den tilltalade enligt konventionens artikel 6:3 d) att få vittnen inkallade och förhörda måste beaktas också när en hovrätt bedömer huruvida prövningstillstånd skall meddelas i ett brottmål. Detta leder till att det kan vara nödvändigt för hovrätten att meddela sådant tillstånd i ett mål även om det i övrigt saknas skäl till detta. (Jfr Fitger, Rättegångsbalken, s. 49:58 f.)
I förevarande mål har det hållits en muntlig förhandling vid tingsrätten. R.B. hade möjlighet att begära vittnesförhör vid denna förhandling men gjorde det inte. Det kan inte anses felaktigt av tingsrätten att avgöra målet på grundval av den bevisning som åklagaren åberopade där. Med hänsyn till det anförda kan det inte anses att hovrätten bort meddela prövningstillstånd, om förutsättning i övrigt för detta inte funnits enligt 49 kap. 14 § RB. Något sådant skäl för prövningstillstånd som anges i nämnda paragraf kan inte anses ha förelegat. Överklagandet skall därför avslås.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens beslut.
HD:s beslut meddelat: den 11 juni 2004.
Mål nr: Ö 1435-03.
Lagrum: 49 kap. 14 § RB, artikel 6 i Europakonventionen.