2.2. Tvistemålsprocessen 2.2.1 Inledande synpunkter

När det gäller tvistemålshanteringen vid de allmänna domstolarna skiljer man i dag mellan summarisk process och egentlig tvistcmälsprocess. Den summariska processen har som främsta uppgift att på ett enkelt. snabbt och billigt sätt få till stånd en exekutionstitel i fall där det inte föreligger någon tvist mellan parterna rörande anspråkets riktighet. Inom den egent- liga tvistemålsprocessen skall däremot lösas verkliga tvister mellan par- terna.

Det finns för närvarande tre olika former av summarisk process. nämli— gen lagsökningsprocessen. betalningsföreläggandeprocessen och hand- räckningsprocessen. Bestämmelser om lagsökning och betalningsföreläg- gande finns i lagsökningslagen (tf)—161808). medan handräckningsinstitutet regleras i handräckningslagen (l981:847).

Det finns också olika former av egentlig tvistemålsproeess. först och främst naturligtvis den s.k. ordinära tvistemålsprocessen enligt RB. I denna handläggs såväl mål där förlikning om saken är tillåten (dispositiva mål) som mål där sådan förlikning inte är tillåten (indispositiva mål). Dispositiva tvister som rör värden under ett halvt basbelopp (för närvaran- de ll 650 kr) följer i stället småmålslagens regler. Frågor av tvistemålsna- tur — främst inom det indispositiva området — kan även hanteras enligt ärendelagen.

Som jag tidigare nämnt har RU föreslagit en genomgripande samman- smältning av olika processformer som är hänförliga till tvistemålsomrädet. I fråga om de summariska processformcrnas inbördes relation föreslår RU att de tre nuvarande formerna görs till föremål för en gemensam reglering. RU menar vidare att syftet med småmålslagens handläggningsregler i huvudsak kan tillgodoses inom ramen för en allmän uppmjukning av RB:s regler för ordinära tvistemål. Särskilda regler för tvistemål om små värden skulle därför i fortsättningen inte vara nödvändiga. RU anser vidare att de frågor som för närvarande handläggs enligt ärendelagen (de s. k. domstols— ärendena) kan handläggas i en flexibel tvistemålsprocess med bl.a. möjlig- het till helt skriftlig behandling. RU föreslår därför att ärendelagen skall upphävas.

I fråga om förhållandet mellan den summariska processen och den egentliga tvistemålsprocessen menar RU att nuvarande ordning inte är tillfredsställande. Bl.a. sägs att en del mål som borde ha gått till summa- risk process i stället hamnar i den både för parterna och samhället dyrare tvistemålsprocessen. Vidare sägs att den summariska processen i många fall inte skapar ett tillräckligt bra underlag för en eventuellt påföljande tvistemälsproccss. Mot denna bakgrund föreslår RU att domstolarna

• Sida 68
•  Original

själva får ett starkare inflytande än i dag över frågan om ett mål skall handläggas i summarisk eller ordinär process och att kraven på parterna skärps för att de skall få till stånd en övergång från summarisk process till ordinär process.

När det gäller remissinstansernas inställning till utredningens förslag i dessa delar kan man grovt sett säga att förslagen om att integrera de tre summariska processformerna inbördes och om att slå samman RB:s och smämälslagens handläggningsregler har fått ett över lag positivt mottagan- de. Betydligt mer negativa reaktioner har mött förslagen i fråga om förhål- landet mellan summarisk och ordinär process och om ärendelagens upphä- vande.

Somjag tidigare har varit inne på är det enligt min mening en självklarhet att tvistemälshanteringen vid de allmänna domstolarna inte bör vara upp— delad i olika grupper av mål och ärenden, eller att skillnader bör upprätt- hållas mellan olika sädana grupper, i annan utsträckning än som är sakligt motiverat. ] vad mån så är fallet kan inte bedömas generellt. utan får avgöras efter en genomgång av de skäl som talar för och emot en integra- tion av olika tvistemälsformer. Jag skall i det följande först gå in på förhållandet mellan de olika formerna för egentlig tvistemälsproeess (av- snitt 2.2.2). Efter att ha uppehållit mig vid frågan om hur den egentliga tvistemålsprocessen bör utformas (avsnitt 2.2.3) går jag sedan in på den summariska processen och dess förhållande till den egentliga tvistemåls- processen (avsnitt 2.2.4). Domstolsärendenas koppling till tvistemåls- processen behandlarjag i avsnitt 2.2.5.

2.2.2 Integration av RB och smämålslagen

Huvudpunkterna i mitt förslag

Smämälslagen avskaffas. De mål som nu handläggs enligt den lagen skall i stället handläggas i stort sett enligt reglerna för tviste- mål i allmänhet. alltså inom ramen för ett sådant mer flexibelt förfarande som nu föreslås. Vissa särregler för mål om mindre värden behålls dock. Det gäller regeln att vinnande part i princip inte får ersättning för ombudsarvode. regeln att tingsrätten vid handlägg- ning av sådana mål alltid skall bestå av en enda domare samt regeln att det krävs prövningstillständ för att få ett småmål prövat i sak i hovrätten. Vidare behålls den särskilda forumregeln för konsument- mäl som rör mindre värden. Särreglerna förs in i RB och görs tillämpliga även på vissa fastighetsmål som rör mindre värden.

L—___.__._____._____.—_—____——_—J

Som jag tidigare har antytt kan man om erfarenheterna av RB:s hittillsva— rande tillämpning säga att förfarandet enligt RB leder till domstolsavgöran- den som fyller högt ställda krav på säkerhet och riktighet. Till nackdelarna får däremot räknas att förfarandet på grund av den rigorösa regleringen många gånger kan framstå som omständligt och att rättegångskostnaderna

• Sida 69
•  Original

inte sällan uppgår till belopp som kan te sig höga i förhållande till vad Prop. l986/87:89 rättegången gäller.

För att råda bot på dessa nackdelar såvitt avser tvister om mindre värden tillskapades under första hälften av 1970-talet ett särskilt domstols- förfarande för lösande av sådana tvister. Förfarandet. som regleras i små- målslagen. började tillämpas den ljuli 1974.

Smämålsförfarandet syftar främst till att hålla parternas och samhällets kostnader för rättegången i tvister om små värden påen rimlig nivå. Själva förfarandet är förhållandevis smidigt och informellt. Domaren skall kunna lägga upp rättegången på det sätt som ställer sig enklast i det enskilda fallet och så att parterna skall kunna klara processföringen utan hjälp avjuridiskt skolade biträden. Parternas kostnadsansvar blir överblickbart bl.a. genom att kostnader för ombud eller biträde inte är ersättningsgilla som rätte- gångskostnader. Det biträdesbehov som kan finnas kompenseras delvis genom att domstolen åläggs en mer aktiv processledning än i mål som handläggs enligt RB. Genom att förfarandet är utformat så att biträdesbe- hov i princip inte skall föreligga. kan samhället också ställa tipp betydligt strängare förutsättningar för att en part skall få rättshjälp med biträdesför— ordnande. Härigenom har man avsevärt kunnat begränsa samhällets kost— nader för rättshjälp i tvister om småbelopp.

RU menar att småmålen handläggningsmässigt bör kunna följa samma regler som de övriga dispositiva tvistemälcn om RB:s regler görs tillräck- ligt flexibla. Eftersom RU anser sig ha konstruerat ett sådant mer flexibelt förfarande bl.a. på grundval av erfarenheterna från småmålslagen menar utredningen att de särskilda förfarandereglerna för småmål kan upphävas och alla mål följa det föreslagna förfarandet enligt RB. Den särskilda kostnadsregeln för småmål har utredningen bedömt ha sådana nackdelar att den bör avskaffas. I stället bör enligt RU en särskild kostnadsregel för konsumenttvister (mål mellan näringsidkare och konsumenter") införas. Den särskilda regeln om endomarsammansättning i småmål föreslås upp- hävd. liksom regeln om fullföljdsbegränsningar till hovrätt i mål om små värden.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till tanken på att tvistemälsreglerna i RB görs mer flexibla med utgångspunkt bl.a. från erfarenheterna av småmålslagen och att småmälen därvid fortsättningsvis får följa samma regler som ordinära tvistemål. Däremot har man från flera håll — bl.a. flera domstolar — ställt sig avvisande till tanken på att de särskilda kostnadsreglcrna tas bort i mål om mindre värden. liksom till att endomarförfarandet och fullföljdsbegränsningarna tas bort.

Grundläggande för frågan om det särskilda domstolsförfarandet i mål om mindre värden är hur man bör se på rättegängskosmudsfrågan. Jag kom— mer därför att först gå närmare in på den.

Det är naturligtvis viktigt för allmänhetens tilltro till det rättsliga syste- met att detta är så utformat att människor inte avskräcks från att gå till domstol med krav eller tvister som de upplever som befogade. För att detta skall uppnås i frågor som rör mindre värden är det till stor fördel om man kan utforma förfarandet så att den rättssökande kan föra sin talan själv och utan att riskera att drabbas av ett ansvar för rättegångskostnader 69

• Sida 70
•  Original

— egna eller motpartens — som inte står i rimligt förhållande till det som tvisten gäller. Från den synpunkten kan jag ställa mig bakom de tankar som låg till grttnd för småmälslagen.

Samtidigt måste man emellertid ha klart för sig att det i många fall är en fördel för en person. som själv inte är juridiskt kunnig, att tala med en advokat eller någon annan jurist innan han själv väcker talan vid domstol eller bestämmer sig för hur han skall ställa sig till ett av motparten fram- ställt krav. .Även om man ålägger domstolen en längre gående materiell processledning och förprocessuell rådgivning när käranden inte företräds av advokat. kan en sådan verksamhet från domstolens sida inte ersätta den vägledning en advokat kan ge före en process. Jag tänker då särskilt på den situationen att den rättssökande visserligen själv anser sig ha ett befogat anspråk. men detta av något skäl — t.ex. bristandejuridisk hållbarhet eller bevissvårighetcr — är utsiktslöst att driva i en domstolsprocess. En person utan juridiska kunskaper kan ha svårt att bedöma sin situation i detta hänseende. och resultatet kan bli att en domstolsprocess öppnas helt i onödan. Sådant kan undvikas genom att en advokat avråder från process i sådana fall. Vidare torde möjligheterna till förlikning på det förproces- suella stadiet i allmänhet vara större, om parten företräds av en advokat.

Småmålslagens rättegångskostnadsregler är uppbyggda så att den part som vinner processen får ersättning av den förlorande för s.k. rådgivning enligt rättshjälpslagcn (I972z429) vid ett tillfälle (högst en timme) för varje instans. men däremot inte för andra kostnader för ombud eller biträde som den vinnande parten har haft. Detta system tillgodoser förhållandevis väl de synpunkter på kostnadsfrågan som jag redogjort för nyss. Parten har alltså möjlighet att få ersättning för de kostnader som uppkommer när han vänder sig till en advokat för att få råd huruvida det lönar sig att väcka talan och hur talan i stora drag bör läggas upp. Själva processföringen inför domstolen får parten däremot sköta på egen hand: skulle man återinföra en rätt till ersättning för ombuds- eller biträdeskostnader i detta hänseende, skulle kostnadsansvaret för tvister om små värden snart bli lika svårt att förutse som före småmålslagens tillkomst. Detta skttlle i praktiken medföra en försämring för vanliga människors möjligheter att gå in i en domstols— process föratt försvara sina rättmätiga intressen.

Småmälslagens kostnadsrcgler har emellertid vissa andra nackdelar. Näringsidkare som inte har möjlighet att få ersättning för ombudskost- nader tvingas inställa sig personligen eller genom ställföreträdare, vilket medför kostnader som kanske inte står i rimligt förhållande till det tvisten gäller. Detta utnyttjas ibland av mindre nogräknade gäldenärer för att tilltvinga sig en förmånlig uppgörelse utom rätta. Det är inte klarlagt hur omfattande ett sådant missbruk är. Att det förekommer är emellertid ställt utom allt tvivel.

Det har också sagts att en del enskilda inte vågar uppträda i domstol utan biträde av advokat och att syftet med småmålslagen. såvitt avser dessa människor. därför inte uppfyllts.

RU har föreslagit en ny kostnadsregel som ersättning för den nuvarande i småmålslagen. Syftet sägs vara att behålla möjligheten för enskilda män- niskor att föra befogade anspråk till domstol utan oberäkneliga kostnads—

• Sida 71
•  Original

risker och samtidigt att eliminera de nackdel'årnsom är förbundna med den nuvarande regleringen. Enligt den föreslagna regeln skall parternas rätte- gångskostnader kvittas i konsumenttvister (tvister mellan en konsument och en näringsidkare rörande en" vara eller en tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk). där konsumenten visserligen förlorar målet men haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol.

Remissinstansernas reaktion på den föreslagna kostnadsregeln har varit blandad. Somliga tillstyrker regeln. andra menar att den skapar tillämp— ningsproblem. ytterligare några menar att den träffar även fall där en kvittning av rättegångskostnaderna inte är sakligt befogad.

Jag kan förstå utredningens tanke med den föreslagna regeln men är ändå skeptisk. Såvitt jag kan se skulle nämligen den enskilde som vill öppna en process om ett mindre värde i flera situationer komma i ett sämre läge än i dag. Förutsättningen för mitt resonemang är då att man — huvudsakligen av statsfinansiella skäl — inte heller i fortsättningen kan räkna med att rättshjälp med biträdesförordnande kan beviljas för tvister om mindre värden. Om RUzs förslag skulle genomföras måste den enskilde alltid räkna med att motparten företräds av ett juridiskt skolat ombud och att han kan bli skyldig att betala kostnaderna för detta ombud om han förlorar målet — i tvist mot en näringsidkare dock endast om han inte hade skälig anledning att gå till domstol. Detta medför en ökad press på den enskilde att — för att bli jämbördig med motparten — själv skaffa ett juridiskt skolat ombud. Detta ombud får han betala själv, och ersättning av motparten för den kostnaden får han endast om han vinner processen. När det gäller tvister om mindre belopp förefaller det mig ganska klart att en privatperson i allmänhet är beredd att ta en sådan kostnadsrisk endast om han är nästan helt säker på att vinna en process. Samtidigt är det naturligt- vis. som RU påpekat. just i den typen av enkla mål som behovet av rättsligt biträde typiskt sett är minst.

Som ofta påpekas har huvudregeln i 18 kap. ] s" RB om den förlorande partens ansvar för vinnande parts kostnader en viktig funktion på det sättet att den avhåller frän obefogade processer. Denna funktion skulle en sådan regel givetvis också få i de tvister om små belopp som jag nu diskuterar. Som jag ser det skulle emellertid den processavhällande effekten av att återinföra RB:s nuvarande kostnadsregler i mål om mindre värden lätt kunna bli alltför stark: endast den privatperson som är helt säker på att vinna vågar sig in i en process. Och det resonemanget håller streck även om man vid sidan av en återgång till RB:s kostnadsregler inför en särskild konsumentkostnadsregel av den typ som RU föreslår. Risken att behöva stå för sina egna ombudskostnader. vilka lätt går upp till ganska stora belopp. torde i många fall vara tillräckligt avhållande.

Härtill kommer vissa andra invändningar som kan riktas mot RUzs regel. Regeln bygger på den generella obalans i fråga om kostnadskänslighet som råder mellan konsumentsidan och näringsidkarsidan till näringsikdarens fördel i konsumenttvister. Näringsidkaren har i allmänhet större ekono- miska resurser än konsumenten och hans rättegångskostnader är en av- dragsgill kostnad i rörelsen. medan konsumenten så att säga processar med beskattade medel. Regeln kommer emellertid att slå till även i de fall där

• Sida 72
•  Original

dessa förhållanden rent faktiskt inte föreligger. t.ex. där en näringsidkare i små omständigheter processar mot en förmögen konsument. Vidare kan svårigheterna att fastställa i vad mån det förelegat skälig anledning till process leda till bristande förutsebarhet för parterna och tillämpningssvå- righeter för domstolarna.

Det sagda har lett mig fram till uppfattningen att man svårligen kan avvara någon form av begränsning av rätten till ersättning för rättegångs- kostnader i mål om små värden. Samtidigt lider den av RU föreslagna ersättningsregeln av vissa brister. Andra lösningar av den typ som skisse- rats i en reservation till utredningens betänkande (se SOU 198226 5. 606") och som går ut på att rätten till ersättning för ombudsarvode begränsas efter någon form av taxa kommer också — bl.a. med hänsyn till målens skiftande beskaffenhet — att leda till otillfredsställande resultat i många fall. Under dessa förhållanden är man enligt min mening hänvisad till att ha kvar en kostnadsregel av i princip det innehåll som finns i smämålslagen i dag. låt vara att man kan diskutera om det bör dras en så skarp gräns beroende på tvisteföremålets värde som för närvarande. Jag återkommer strax till den frågan. För att stävja det missbruk av regeln som förekommer för närvarande förordarjag en uppmjukning på så sätt att vissa möjligheter till ersättning utöver normalreglerna öppnas i sådana fall där den förloran- de parten gjort sig skyldig till rättegångsmissbruk. Jag återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 2.4.6). Jag tar i det sammanhanget också upp andra frågor rörande rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna. Vidare kan. som påpekats under remissbehandlingen. risken för rätte- gångsmissbruk minskas genom bättre processuella sanktioner mot försum— liga parter. En del sådana har införts redan den 1 juli 1984. Andra kommer jag att ta upp i det följande.

En ytterligare fråga av principiell natur som väcks när man har att ta ställning till om småmålslagen bör integreras med processen enligt RB är om man också i fortsättningen bör hushålla med domstolarnas resurser i mål om mindre värden eller om dessa mål därvidlag bör följa samma regler som övriga dispositiva tvistemål. Vad jag syftar på är dels regeln om obligatorisk endomarhandläggning i småmål och dels regeln om att ett småmål inte prövas i sak av hovrätten efter överklagande. om inte hovrät- ten meddelar prövningstillstånd.

När det gäller frågan om tingsrätterna domförhet har RU inte föreslagit någon särskild regel för mål om små värden. Man hari stället förordat att alla tvistemål som enligt rättens bedömning är av enkel beskaffenhet alltid skall handläggas inför endast en enda domare oavsett tvisteföremålets värde och oavsett parternas inställning i domförhetsfrågan.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. De kritiska rösterna anför bl.a. att den föreslagna ordningen skapar tillämp- ningssvårigheter och att ett obligatoriskt endomarfötfarande i mål om mindre värden är nödvändigt av statsfinansiella skäl.

Tanken med att ett mål skall avgöras av fler jttristdomare än en är givetvis att avgörandet på det sättet generellt sett blir säkrare än om endast en juristdomare deltar. Det råder en bred enighet om att endast de mest kvalificerade fallen behöver fler domare än en: det bör i det sammanhanget

• Sida 73
•  Original

erinras om att för närvarande långt över 90 9? av alla tvistemål avgörs av ensamdomare. När det gäller frågan om man bör öppna möjlighet till flert'lomarhandläggning i mål om mindre värden kan man å ena sidan konstatera att det givetvis inte finns några garantier för att sådana mål alltid är av enkel beskaffenhet. Å andra sidan kan det enligt min mening knappast framstå som rimligt att man ställer rättsväsendets mest kvalifice- rade sammansättning på tingsrättsnivå till förfogande i mål som trots allt måste uppfattas som förhållandevis bagatellartade. Detta skulle också framstå som inkonsekvent i förhållande till den restriktiva hållningen i fråga om rättshjälpsbiträde i småmål. Såvitt jag vet har det heller inte framförts någon kritik från rättssäkerhetssynpunkt mot den nuvarande domförhetsregeln i småmålslagen.

Genom en reform är l983 (se prop. I983/84178) vidgades möjligheterna för tingsrätterna att med en enda domare avgöra tvistemål som följer RB:s regler. Sådana mål kan numera alltid avgöras av endast en domare. om det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och om parterna sam- tycker till det. Däremot genomfördes inte någon ändring i fråga om tings- rätternas möjligheter att handlägga mål inför ensamdomare mot parternas vilja. I denna del förutskickades (prop. s. 25) att RU:s överväganden i fråga om bl.a. möjligheterna till återförvisning från högre till lägre rätt borde avvaktas. Enligt vad jag har erfarit överväger RU även andra frågor om tingsrätternas sammansättning i olika typer av mål. Under sådana omständigheter och med hänsyn till den grundinställning jag låtit fram- skymta i det föregående finns det enligt min uppfattning ingen anledning att nu föreslå några ändringar i fråga om tingsrätts domförhet i mål om mindre värden. Oavsett vad sotn i övrigt görs med småmålslagen bör tills vidare den nuvarande domförhetsregeln behållas för sådana mål.

Den nuvarande regeln i småmålslagen om att prövningstillstånd behövs för att ett mål. efter överklagande av tingsrättens dom. skall komma under hovrättens prövning i sak har främst två syften. Dels skall parternas kostnader och besvärför tvister om mindre värden hållas på en rimlig nivå. dels skall samhällets insatser för att lösa sådana tvister inte bli oskäligt stora.

RU synes (SOU 1982:26 s. 332) utgå från att de särskilda fullföljdsreg- lerna i småmålslagen bör upphävas och att alla dispositiva tvistemål tills vidare — i avvaktan på en mer generell reform grundad på utredningens fortsatta arbete — bör följa samma regler, vilket bl.a. skulle innebära att det aldrig blir aktuellt med dispensprövning i smämäl i hovrätt. De remiss- instanser som tagit upp denna fråga har i allmänhet anfört att fullföljdsbe- gränsningarna i småmål. oavsett vad som händer med småmålslagen i övrigt. bör vara kvar tills vidare.

De syften som låg bakom småmålslagens dispensprövningsregel —- att begränsa parternas och det allmännas kostnader för lösning av tvister om mindre värden — har givetvis i hög grad bärkraft även i dag. Med tanke på detta och på att RU för närvarande sysslar med frågan om dispensregler och andra fullföljdsbegri'tnsningar ur ett vidare perspektiv finns det enligt min mening inte anledning att upphäva dispenssystemet för de nuvarande småmålen.

• Sida 74
•  Original

Jag har alltså kommit fram till att man för mål om mindre värden bör ha kvar en rättegångskostnadsregel. en regel om endomarkompetens och en regel om prövningstillstånd till hovrätt av ungefär samma slag som för närvarande gäller enligt småmålslagen. I dessa tre hänseenden knyter sig behovet av en sårreglering till just det faktum att målet rör ett mindre värde. Det gäller alltså att hålla nere parternas och det allmännas kostna- der på en nivå som är rimlig i förhållande till tvisteföremålets värde. Med hänsyn till detta kan jag inte finna det ologiskt eller i övrigt olämpligt att knyta reglernas verkningsområde till en beloppsgräns. [ själva verket är detta — som påpekats i en reservation till utredningens betänkande och i flera remissvar - den enda praktiskt framkomliga vägen att avgränsa området ijust dessa sammanhang: jag återkommer strax till övriga hand- låggningsregler. Att det i några enstaka fall kan uppstå vissa oönskade tröskeleffekter är något man under sådana ft.”)rhållanden måste godta. Så- dana effekter har för övrigt i praktiken inte alls den omfattningen att de kan ses som något besvärande problem.

När det gäller frågan var beloppsgränsen skall dras kan man möjligen — som några remissinstanser varit inne på — överväga om inte gränsen för rätt till ersättning för ombudsarvode borde dras lägre än vid tvister rörande ett halvt basbelopp. Med hänsyn till regelns koppling till reglerna i rätts- hjälpslagen om möjlighet till rättshjälp med biträdesförordnande har jag stannat för att någon ändring av gränsen i detta hänseende inte bör komma i fråga. Inte heller när det gäller endomarhandläggning och fullföljdsbe- gränsning serjag någon anledning att ändra på beloppsgränsen.

Jag går så in på frågan i vad mån det i övrigt finns skäl att behålla några särskilda handläggningsregler för mål om mindre värden. Svaret på den frågan blir enligt min mening avgörande för om småmålslagen skall behål- las eller ej.

Rättegången enligt småmålslagen skiljer sig från rättegången i tvistemål enligt RB främst så till vida som den är i vissa grundläggande hänseenden mindre reglerad. Domaren har enligt småmålslagen förhållandevis stor frihet att anpassa rättegången till målets beskaffenhet. Det gäller framför allt avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning och frågan vad som skall vara processmaterial vid målets avgörande. Domaren bestäm- mer ganska fritt i vad mån muntliga inslag skall ingå i rättegången. och man har inte RB:s strikta uppdelning i förberedelse och huvudförhandling. Till grund för rättens dom får ligga inte bara det som sagts vid det sista sammanträdet (som enligt RB”) utan även det som i övrigt tillförts målet. t. ex. i inlagor från parterna.

Vidare åläggs domaren enligt småmålslagen en längre gående process- ledning än enligt RB. Han skall vara mer aktiv för att hjälpa parterna att formulera yrkanden och grunder. och han skall aktivt försöka få parterna att förlikas.

Det finns också ett antal ytterligare särregler i småmålsprocessen. En av de mer betydelsefulla är möjligheten att meddela tredskodom om svaran- den underlåter att yttra sig över käromålet.

RU har föreslagit att alla handläggningsregler för småmål upphävs och att alla dispositiva tvistemål får följa i princip samma regelsystem. Försla- get hari denna del i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

• Sida 75
•  Original

Som jag tidigare har varit inne på anser-jag det välmotiverat att RB:s handläggningsregler mjukas upp så att handläggningen av det enskilda mälct bättre kan anpassas till vad som är lämpligt ijust det målet. Man kommer då att i flera hänseenden närma sig vad som redan gäller enligt småmålslagen. Jag tänker bl.a. på frågan om att införa möjlighet till helt skriftlig handläggning i sådana mål där den handläggningsformen är lämp- lig. Vidare bör man. som RU föreslagit och som godtagits av de allra flesta remissinstanser. utan risk för rättssäkerheten kunna företa vissa begränsa- de uppmjukningar av de s.k. omedelbarhets- och koncentrationsprinci- perna. vilkaju innebär att allt det processmaterial som ligger till grund för målets avgörande skall presenteras vid en huvudförhandling som hålls i koncentrerad form. Även genom reformer av detta slag närmar man tviste- målsförft'trandet enligt RB till vad som nu gäller i smämål.

Till det nu sagda kommer att det i fråga om handläggningen oftast inte finns sakliga skäl att göra skillnad på olika mål beroende på tvisteföremå- lets värde. I stället bör målets beskaffenhet i andra hänseenden, t.ex. tvistens omfattning och arten av bevisning. bli avgörande för hur målet skall handläggas. Därmed är inte sagt att det aldrig skulle vara befogat att ta hänsyn till hur mycket tvisten gäller; vid t.ex. domarens förliknings- verksamhet kan detta tvärtom vara en mycket betydelsefull faktor. Jag menar emellertid att det generellt sett inte finns anledning att — vid sidan av de särskilda regler för mål om mindre värden som jag förordat i det föregående — ha kvar några särskilda handläggningsregler för mål av sådan art. Det enda undantag jag kan tänka mig är den särskilda forumbestäm— melsen i 11 & småmålslagen, som ger en konsument rätt att i en konsu- menttvist väcka talan mot näringsidkaren vid sitt eget hemvistforum och som hänger nära samman med rättegångskostnadsreglerna i mål om mind- re värden. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen (10 kap. 8 a s). 1 övrigt kommerjag att i samband med behandlingen av olika frågor i det följande (avsnitt 2.2.3) mer i detalj gå in på vad en sammansmältning av RB:s och småmålslagens regelsystem innebär. Jag vill dock redan här slå fast att det enligt min mening inte finns anledning att i fortsättningen ha två skilda regelsystem beroende på tvisteföremålets värde. utan att hela tviste- målsprocessen i tingsrätt bör bli föremål för en gemensam reglering inom ramen för RB.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp ett par frågor rörande jäs—tig- hem/nålen.

Genom ett uttryckligt stadgande (3 & småmålslagen) är vissa måltyper undantagna från småmälslagens handläggningsregler. Småmålslagen är så- ledes inte tillämplig i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen (l92l1225) eller aekordslagen (l970:847) eller om mål som skall upptas omedelbart av högre rätt eller arbetsdomstolen. ] ett pleniavgörande (NJA l979 s. 107) har högsta domstolen funnit att fastighetsdomstol är att anse som särskild domstol och inte som tingsrätt i särskild sammansättning. En tillämpning av småmålslagen brukar ändå anses utesluten i fastighetsmål till följd av stadgandet i 3 s smämålslagen.

Från flera håll har framföns önskemål om att småmålslagen skall göras

• Sida 76
•  Original

tillämplig även i fastighetsmål. Som skäl har anförts att man nu tvingas att avgöra vissa fastighetsmäl som rör bagatellartade värden i onödigt kvalifi- cerad sammansättning. Enligt 3 ä lagen (19692246) om domstolar i fastig— hetsmål skall fastighetsdomstol bestå av dels två lagfarna ledamöter och dels antingen en tekniker och två nämndemän eller tre nämndemän.

Jag har nyss förordat att man tills vidare behåller den nuvarande domför— hetsregeln för mål om mindre värden. Mot den bakgrunden bör man nu överväga om det är lämpligt att göra denna domförhetsregel tillämplig även på dispositiva fastighetsmål som rör mindre värden. Jag tänker då i första hand på okomplicerade hyres- och bostadsrättstvister. t.ex. tvister om ersättning enligt 24 s h_vrcslagen.

De statsfinansiella skäl som talar för en obligatorisk endomarsamman- sättning i småmål har giltighet även i fastighetsmål som rör mindre värden. Frågan är därför endast om det finns några rättssäkerhetsskäl som talar emot att den föreslagna regeln blir tillämplig även på sådana mål.

Skälen för fastighetsdomstolslagens sammansättningsregler är givetvis att målen bedömts vara så komplicerade och speciella att det behövs en kvalificerad sammansättning för att målen skall bli avgjorda på ett rättssä- ken sätt. Dessa skäl har dock knappast giltighet beträffande okomplice- rade hyres- och bostadsrättstvister som rör så pass ringa värden som ett halvt basbelopp. Jag anser därför att hyres- och bostadsrättstvister i sam- ma utsträckning som andra dispositiva tvistemål kan omfattas av en regel om obligatorisk endomarsammansättning utan att någon fara uppstår för rättssäkerheten.

Andra dispositiva tvister som handläggs vid fastighetsdomstolarna torde däremot generellt sett vara så komplicerade att det inte är lämpligt med en regel om obligatorisk endomarsammansättning för mål om mindre värden.

Av samma skäl som gäller för övriga småmål bör dessutom den särskilda rättegångskostnadsregeln och regeln om dispensprövning gälla även för hyres- och bostadsrättstvister om mindre värden. En konsekvens av att den särskilda rättegångskostnadsregeln blir tillämplig på skadeståndsmäl i hyresförhållanden är att ersättning för ombudskostnader inte kommer att utgå i sådana mål. Jag är uppmärksam på att detta kan leda till att hyresbo- lagen — eftersom det i dessa mål inte finns möjlighet att anlita den summa- riska processen — kan komma att avstå från att yrka skadestånd av hyresgästerna. Bl.a. med hänsyn till att den summariska processen fortfa- rande är föremål för överväganden (jfr avsnitt 2.2.4) avstår jag dock från att nu föreslå några regler om att sådana mål i rättegångskostnadshän- seende skulle behandlas på annat sätt än andra småmål.

Jag vill till sist nämna något om förhållandet mellan tvistemålsprocessen enligt RB ochföri'alming.vprocesslang. RU har i vissa enskildheter över- vägt tanken på ett närmande mellan de båda processformcrna men har slutligen stannat för att ett sådant närmande inte skulle fylla något prak- tiskt behov. Flera remissinstanser har uttryckt besvikelse över att utred- ningen inte för RB:s del har föreslagit någon motsvarighet till det blandat muntligt-skriftliga förfarandet enligt förvaltningsproeesslagen.

Enligt min mening kan det med fog ifrågasättas om det finns ett verkligt behov av så stora och grundläggande skillnader som nu föreligger mellan

• Sida 77
•  Original

processen vid de allmänna domstolarna och förfarandet vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Jag kan emellertid konstatera att det inte finns underlag för att nu gå närmare in på frågan om ett närmande mellan de båda processformerna. En avveckling av sakligt omotiverade skillnader är dock önskvärd. Jag kommer att driva det fortsatta reformarbetet på pro- cessrättens område med den utgångspunkten.

2.2.3 Närmare om uppbyggnaden av en gemensam form för egentlig tvistemålsprocess

Huvudpunkterna i mitt förslag

!. Tingsrätterna får större möjligheter att välja mellan muntlig och skriftlig handläggning under förberedelsen. En allmän möjlighet att hålla förheredelsesammanträde per telefon införs.

2. Tingsrätterna skall kunna förelägga svaranden i dispositiva tvistemål att inkomma med skriftligt svaromål vid påföljd av tred- skodom.

3. Tingsrätterna skall kunna avgöra även tvistiga mål utan huvud- förhandling om förhandlingen inte behövs för utredningen i målet och inte någon part begärt förhandling.

4. I de mål där huvudförhandling hålls skall domen också i fort- sättningen i princip grundas bara på det som kommer fram vid huvudförhandlingen. Något blandat muntligt-skriftligt förfarande enligt förvaltningsproeessens modell föreslås således inte. Grundre- geln skall också i fortsättningen vara att huvudförhandlingen pågår i ett sträck tills målet avgörs. I flera hänseenden öppnas dock möjlig- het för domstolarna att göra undantag från dessa principer när det är påkallat av processckonomiska skäl.

5. Försumlig processföring från parternas sida skall motverkas. Bl.a. ökas möjligheterna att avvisa nytt material som läggs fram på ett sent stadium av målets handläggning. Påföljdssystemet. för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandlingar. effektiviseras.

6. Tingsrätternas ansvar för att handläggningen drivs effektivt betonas tydligare än nu.

l____._______._____

Allmänna synpunkter på behovet av smidigare regler

Det främsta syftet med en tvistemålsrättegång är att domstolen skall kom- ma fram till ett avgörande som — inom ramen för parternas förfoganderätt över processföremålet — är såvitt möjligt riktigt i sak. Det är från flera synpunkter utomordentligt angeläget att detta syfte nås på ett så enkelt. snabbt och billigt sätt som möjligt.

Som jag tidigare har varit inne på kan en uppmjukning av RB:s regelsy- stem. vilken medger ett större hänsynstagande till förhållandena i det enskilda målet. vara en bra väg att åstadkomma ett bättre rättegångsförfa-

• Sida 78
•  Original

rande. Samtidigt är det från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att parterna kan överblicka och förutse rättegångens förlopp. så att de inte riskerar att drabbas av överraskningar beträffande domstolens handläggning. t.ex. i fråga om vad som utgör underlag för domstolens bedömning (processma- terial"). Det ärinte heller något självändamål att ha ett rättegångsförfarande som i väsentliga hänseenden är oreglerat i lag. Ett sådant system skulle stå i viss motsättning till regeringsformens föreskrift att reglerna om rättegång- en skall ges i lag. Ett regelsystem där lösningar anvisas i lag på olika uppkommande Situationer har också den praktiska fördelen att domaren och parterna slipper lägga ned tid och kraft på att hitta lösningar på processuella frågor.

Med hänsyn till de nu angivna synpunkterna finns det alltså skäl att behålla en förfarandereglering av ungefär den omfattning som finns i dag. Vad som behövs är rimliga möjligheter att avvika från den i RB anvisade normalordningen när det är lämpligt på grund av målets beskaffenhet. Med hänsyn till vikten av att parterna kan förutse rättegångens förlopp bör en principiell utgångspunkt vara att parterna skall samtycka till eller åtminsto- ne hållas underrättade om eventuella avvikelser.

Innan jag tar närmare ställning till frågor om uppmjukning av RB:s grundläggande principer om omedelbarhet. koncentration och muntlighet. skall jag gå in på den grundläggande frågan om uppdelningen av förfaran- det i ett skede för förberedelse av målet och ett skede för dess avgörande.

Som RU har påpekat är vissa led i en rättegång till sin natur sådana att de måste komma före andra. En naturlig första uppgift vid handläggningen av ett tvistemål är att ta reda på vad tvisten gäller. dvs. vad som yrkas. vilka grunder som åberopas" till stöd för yrkandena och hur svaranden ställer sig till kärandens yrkanden och grunder. Innan det är meningsfullt för rätten att lyssna till parternas argumentation måste man fastställa vad det är man skall argumentera om. På motsvarande sätt är det en förutsättning för att en bevisupptagning skall fylla sitt syfte att rätten och parterna har klart för sig vad som skall bevisas.

RB:s uppdelning av handläggningen i förberedelse och huvudförhand- ling syftar delvis till att säkerställa den ordning som jag nu skisserat. I småmålslagen har den formella indelningen i förberedelse och huvudför- handling visserligen slopats. men avsikten med detta har givetvis inte varit att ändra på ordningen för målets handläggning i den mening som nu sagts. Jag menar i likhet med RU och en stor majoritet av rcmissinstanserna att det inte minst av pedagogiska skäl är lämpligt att behålla termen förbere- delse som beteckning för handläggningens första skede samt termen hu- vudförhandling för sådant sammanträde som hålls sedan förberedelsen avslutats och som direkt syftar till målets avgörande. Har man inte en sådan formell uppdelning. kan — som RU påpekar — så småningom insik- ten att mål behöver förberedas komma att försvagas. Härmed är inte sagt att man behöver gå ifrån den möjlighet som i dag finns att i vissa enkla fall avgöra mål under förberedelsen (42 kap. lS s'RB'). En sådan möjlighet har. som påpekats under remissbehandlingen. vissa praktiska fördelar.

Det bör framhävas att den omständigheten att man i de nuvarande småmålen går tillbaka till den tidigare gällande uppdelningen i förberedelse

• Sida 79
•  Original

och huvudförhandling givetvis inte innebär att handläggningen skall bli mer omständlig än nu. Möjligheten av huvudförht'tndling i förenklad form i omedelbart samband med förberedelsen (42 kap. 20 å andra stycket RB) bör självfallet utnyttjas i all möjlig utsträckning.

,'Ulllllffgt eller skrin/ig!förfarande

Mot denna bakgrund skall jag gå in på den för en processordning kanske viktigaste frågan av alla. nämligen i vad mån handläggningen av mål skall präglas av muntlighet eller skriftlighet. Jag kommer då in på fler frågor bl.a. om förberedelsen skall vara skriftlig eller muntlig. om man skall tillåta en helt skriftlig process samt om avgörandet av ett mål skall få ske med muntligt underlag endast beträffande en del av målet.

Tvistcmålsprocessen enligt RB präglas i hög grad av muntlighetsprinci- pen. Det finns en presumtion för att förberedelsen skall vara muntlig. och avgörandet skall utom i de allra enklaste fallen ske efter huvudförhandling. l småmålslagen prioriteras däremot inte den muntliga handläggningsfor- men lika mycket.

RU har föreslagit tlera uppmjttkningar i muntlighetsprincipcn i förhållan- de till nuvarande ordning enligt RB. Tanken på en ökad användning av ett skriftligt förfarande har i allmänhet vunnit gehör hos remissinstanserna. även om somliga menar att förslaget på vissa punkter går för långt.

För egen del håller jag med RU om att det muntliga sammanträdet många gånger är det effektivaste sättet att handlägga tvister både under förberedelsen och under avgörandeskedet. Men samtidigt är det viktigt att muntligheten inte blir ett självändamål. med andra ord att ett i sak obehöv- ligt sammanträde hålls endast för formens skull eller att en tvist som skulle kunna handläggas i huvudsak lika bra genom ett skriftligt förfarande blir föremål för mttntlighet. Detta är viktigt främst med hänsyn till att den muntliga handläggningsformen i många fall drar större kostnader än den skriftliga både för parterna och för domstolen.

När man närmare granskar möjligheterna att mjuka upp muntlighetsprin- cipen måste man —— som RU påpekar — hålla i minnet att skälen för muntlighet är olika under olika stadier av handläggningen. På grund därav tar jag i det följande tipp RU:s förslag till granskning först när det gäller förberedelseskedet och sedan i fråga om avgörandeskedct.

Muntlighet under förberedelsen

Förberedelsen av ett tvistemål syftar främst till att klarlägga och avgränsa vad tvisten avser. Käranden skall precisera vad som yrkas och vilka omständigheter som åberopas till stöd för yrkandena (rättsfakta). Svaran- den skall på motsvarande sätt redovisa hur han ställer sig till kärandens yrkanden och precisera de rättsfakta han åberopar som grund för ett bestridande. Parterna skall vidare ange vilken bevisning som åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Hela denna verksamhet syftar i grunden till att målet skall kunna avgöras på ett så enkelt och snabbt sätt som möjligt.

• Sida 80
•  Original

Ett annat viktigt syfte med förberedelsen är att parterna under rättens ledning skall undersöka möjligheterna att komma överens. alltså att förli- kas. Det gäller därvid både att sondera utsikterna till en uppgörelse i målet som helhet och att närmare gå in på i vilken mån parterna kan komma överens i olika delfrågor eller lämna varandras uppgifter utan erinran.

Det råder en bred enighet om att den verksamhet som sålunda skall äga rum under förberedelsen normalt sett sker effektivast vid ett muntligt förfarande. där parterna får tillfälle att möta varandra under domarens ledning. I ett helt skriftligt förfarande kan det åtminstone i något mer komplicerade mål lätt hända att parterna "skriver förbi varandra”. dvs. inte direkt tar ställning till varandras påståenden. Domaren har avsevärt större möjligheter att rätta till sådant och att även i övrigt utöva materiell processledning i ett muntligt förfarande. Och för möjligheterna till förlik- ning är sammanträdet vida överlägset det skriftliga förfarandet.

Enligt nu gällande ordning är presumtionen för muntlighet under förbe- redelseförfarandet mycket stark. RU har föreslagit en uppmjukning av presumtionen. ett förslag som biträds av de flesta remissinstanser. Några påpekar dock att den av RU föreslagna lagtexten ger ett större utrymme för skriftlighet än vad motiven ger vid handen.

För egen del anser jag att det även i fortsättningen bör finnas ett bety- dande utrymme för muntlig handläggning under förberedelseskedet. Jag menar på samma sätt som RU och en majoritet av remissinstanserna att det bör finnas en presumtion för att tvistefrågan preciseras och möjlighe- terna till förlikning diskuteras vid ett sammanträde. Samtidigt bör rätten dock i varje enskilt fall överväga behovet av muntlighet under förberedel- sestadiet. Finns det inget direkt behov av muntlighet bör förberedelsen vara skriftlig. Likaså bör — som RU föreslagit — muntlighet underlåtas om kostnaderna för och olägenheterna med ett sammanträde inte står i rimlig proportion till vad målet gäller. På det sättet kan en viktig del av 1974 års småmålsreform föras in i den enhetliga tvistemålsprocessen enligt RB.

RU har vidare föreslagit att den möjlighet som för närvarande finns i småmålslagen att meddela tredskodom under skriftlig handläggning skall utvidgas till att avse samtliga dispositiva tvistemål och till att omfatta inte bara som nu förelägganden att avge skriftligt svaromål utan även andra förelägganden att yttra sig skriftligt i processen. Detta förslag har till— styrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner det rationellt och välmotiverat med en möjlighet för tingsrätterna att före- lägga svaranden i dispositiva tvistemål att inkomma med svaromål vid påföljd att rätten annars avgör målet till partens nackdel. Några avgörande rättssäkerhetsskäl som talar mot en utvidgning av tredskodomsmöjligheten vid skriftlig handläggning till att gälla även mål om större värden än ett halvt basbelopp kan enligt min mening knappast anföras. Jag vill i den delen särskilt peka på att det redan nu i den skriftliga summariska proces- sen oavsett det krävda beloppets storlek används förelägganden till sva- randen som medför i allt väsentligt samma rättsföljder vid uteblivet yttran- de som vid tredskodom. Med lämpligt utformad information till svaranden och blanketter för svaromål torde tillfredsställande garantier kunna uppnås för att svaranden inte av misstag eller oförstånd råkar ut för rättsförluster.

• Sida 81
•  Original

Mot den bakgrunden anser jag att förslaget'==såvitt avser tredskodoms- föreläggande i fråga om skriftliga svaromål bör genomföras i stort sett i enlighet med vad utredningen tänkt sig. Som flera remissinstanser anfört bör dock sådana förelägganden inte göras obligatoriska. Vidare anser jag det inte lämpligt att nu införa en möjlighet att använda tredskodomsföre— lägganden i fråga om andra yttranden. En sådan regel skulle kunna föranle— da tillämpningssvårigheter. eftersom det är svårt att i lagtext precisera vad som skall krävas föratt ctt föreläggande att inkomma med yttrande skall anses ha efterkommits. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare utformningen av tredskodomsmöjlighetcn. Godtas mitt förslag i denna del blir det en viktig uppgift för domstolsverket att utarbeta informa- tionsmaterial och blanketter för svaromål.

Jag menar i likhet med RU att det är lämpligt att förberedelsen av dispositiva tvistemål normalt påbörjas med ett föreläggande till svaranden att avge skriftligt svaromål. Genom ett sådant förfarande kan man nämli- gen uppnå dels ett snabbt och enkelt avgörande av mål där svaranden inte vill bestrida käromålet och dels — om ett svaromål kommer in —— att förberedelsen vid ett påföljande sammanträde i många fall kan föras betyd- ligt längre än annars. eftersom käranden redan före sammanträdet känner till svarandens inställning till käromålet åtminstone i grova drag.

] likhet med RU och flertalet remissinstanser anserjag det inte lämpligt att i lag fixera ett högsta antal sammanträden för förberedelse. främst med hänsyn till målens skiftande beskaffenhet. Självfallet måste rätten i varje enskilt fall och med beaktande av parternas synpunkter noga pröva beho- vet av sammanträde. 1 det stora flertalet mål bör ett enda sammanträde för förberedelse vara tillräckligt. och fler än två sådana sammanträden bör hållas bara i undantagsfall.

Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet under förberedelsen.

Avgörande av n'isligu mål utan huvm'lför/umdling

För närvarande gäller som huvudregel för tvistemål som handläggs enligt RB att huvudförhandling skall hållas innan rätten meddelar dom. Undan- tag gäller bara de allra enklaste fallen. nämligen vid tredskodom samt vid domar över medgivna och eftergivna anspråk. domar som innebär att rätten stadfäster en av parterna träffad förlikning samt domar över uppen— bart ogrundade käromäl. Enligt småmålslagen är det däremot tillåtet att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål utan sammanträde. RU har föreslagit att det införs en allmän möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål på handlingarna. Linder förutsättning att huvudförhandling inte behövs för utredningen i målet. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts under remissbehandlingen. låt vara att flera remissinstanser förordar att den muntliga handläggningsformens karaktär av normalft'irfarande framhålls bättre.

För egen del biträderjag utredningens uppfattning att det finns ett icke obetydligt utrymme inom vilket det är lämpligt att kunna avgöra mål titan huvudförhandling även där tvist mellan parterna föreligger. Det gäller

• Sida 82
•  Original

framför allt sådana mål där det inte råder någon oenighet mellan parterna rörande de faktiska omständigheterna i målet. utan där tvisten rör den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. En antalsmässigt stor målgrupp där så är fallet är mål om underhållsbidrag. Det kan också tänkas fall där handläggning utan huvudförhandling kan vara tillräcklig även där oenighet rörande sakförhållandena föreligger. nämligen mål där endast skriftlig bevisning åberopas. ] dessa fall måste man emellertid noga över- väga behovet av att parterna argumenterar muntligt i anslutning till bevis- ningen.

Mot bakgrund av detta och av att det med hänsyn till processkostnader— nas storlek är väsentligt att muntligheten används bara när det är till fördel förordar jag att en möjlighet att avgöra tvistiga mål utan huvudförhandling införs. Rörande den närmare utformningen av en regel villjag rent principi- ellt säga att — som RU framhåller och remissinstanserna också allmänt betonar — grundregeln även framdeles bör vara att huvudförhandling skall hållas. men att avgörande på handlingarna får äga rum när det är lämpligt i det enskilda fallet. Det är på grund av målens skiftande beskaffenhet inte möjligt att i lagtext ge mer exakta kriterier för gränsdragningen. utan det får ankomma på rätten att besluta om handläggningsform efter hörande av parterna.

RU och en majoritet av rcmissinstanserna har ansett att en part som önskar förhandling i princip skall ha rätt till det. För att undvika att någon part skall känna sig missgynnad på grund av att han inte fått föra sin talan vid en förhandling inför rätten vill jag gå längre och ge varje part en ovillkorlig rätt till huvudförhandling. För detta talar bl.a. det förhållandet att enskilda parter ofta har lättare att uttrycka sig muntligt och att rättens möjligheter till materiell processledning är bättre vid en muntlig förhand- ling.

Frågan om det bör vara möjligt att efter förebild från förvaltningspro- cesslagen tillåta huvudförhandling beträffande endast en del av målet (s.k. blandat muntligt-skriftligt förfarande) återkommerjag strax till.

Vad ska]! utgöra processmalarial?

Frågan om vad som skall ligga till grund för rättens dom är av mycket stor vikt för processens utformning. Enligt RB:s grundläggande principer om omedelbarhet och koncentration skall domen. då huvudförhandling hålls. grundas endast på det material som lagts fram vid huvudförhandlingen. vilken skall hållas i så koncentrerad form som möjligt. I småmålsförfaran- det får domen däremot grundas både på vad som sagts vid ett eventuellt sammanträde. oavsett i vilket skede av målets handläggning detta ägt rum. och på vad handlingarna i målet innehåller. Och i förvaltningsproeessen har man i princip samma system som i smämålen.

RU föreslår att man i den majoritet av tvistiga mål. som även fortsätt- ningsvis kommer att avgöras efter huvudförhandling. behåller omedelbar- hetsprincipcn som huvudregel men förser den med vissa undantag. Re- missinstanserna har i allmänhet godtagit detta förslag. Några har dock anfört att man även för tingsrätternas del borde införa ett blandat munt-

• Sida 83
•  Original

ligt-skriftligt förfarande av den modell som inan har i förvaltningsproees- sen. Man har bl.a. efterlyst en möjlighet att hålla huvudförhandling endast beträffande en del av målet — t.ex. därför att muntlig bevisning skall tas upp — men avgöra målet i övrigt på handlingarna.

Jag har i det föregående kommit fram till att man bör införa en möjlighet för tingsrätterna att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål utan huvud- förhandling. om sådan förhandling inte behövs med hänsyn till målets beskaffenhet och part inte begärt att huvudförhandling hälls. I de mål som även i fortsättningen skall avgöras efter huvudförhandling fyller enligt min mening omedelbarhetsprincipen en praktiskt viktig funktion. Den hindrar nämligen att handläggningen av målet drar ut på tiden efter förhandlingen, t.ex. därför att parterna vill åberopa ytterligare material. Skulle man tillåta ett blandat muntligt-skriftligt förfarande enligt förvaltningsproeessens mo- dell. riskerar man — vilket besannas av vissa erfarenheter från förvalt- ningsprocessen — att det visar sig behövas ytterligare skriftväxling efter förhandlingen i någon fråga som inte behandlats där. och att avgörandet av hela målet därigenom fördröjs. Domen kan då i den del som tagits upp vid förhandlingen komma att vila på ett sämre underlag än eljest. genom att rättens minnesbilder av bl.a. bevisupptagningen vid förhandlingen blek- nar.

Till nackdelarna med en ordning där processmaterialet generellt får omfatta inte bara det som sagts vid huvudförhandlingen utan även skriftligt material som inte åberopats där. hör också att det i vissa fall kan vara svårt för parterna att överblicka vad rätten anser vara processmaterial och vice versa. Det kan lätt bli missförstånd i denna del, och risken för detta blir naturligtvis störreju mer omfattande målet är. Som RU påpekar är erfaren- heterna frän småmålslagen inte helt positiva härvidlag.

Förvaltningsprocessens och småmålslagens modeller är alltså inte in- vändningsfria. Härtill kommer att behovet av att låta handläggningen av ett mål få muntligt inslag endast beträffande en del av målet som RU påpekar kan tillgodoses på andra sätt. bl.a. genom deldomsinstitutet och genom bevisupptagning utom huvudförhandling. Jag kommer senare att gå in på förslag som möjliggör en ökad användning av det sistnämnda institutet och jag kommer också strax in på andra förslag som innebär mindre ingripande uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna för att tillgodose det faktiska behovet av smidigare regler. Det har under remiss- behandlingen knappast påståtts att det under dessa förhållanden skulle finnas något reellt behov av att generellt gå ifrån omedelbarhetsgrundsat- sen som huvudregel. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de betänk- ligheter som trots allt kan anföras mot ett sådant steg förmdar jag att omedelbarhetsprincipen behålls i de mål som vid tingsrätt avgörs efter huvudförhandling enligt RB:s regler och att den får gälla vid ett enhetligt tvistemiiilsförfarande av den modell som diskuteras här.

När det sedan gäller de mindre ingripande uppmjukningar i omedelbar— hets- och koncentrationsprinciperna som jag nyss förutskickat. har RU kommit med ett flertal förslag. Man föreslår bl.a. att reglerna om avbrott i resp. uppskov med en påbörjad huvudförhandling förenklas och görs mer flexibla. att kravet påatt all skriftlig bevisning skall föredras vid huvudför—

• Sida 84
•  Original

handlingen mjukas tipp. att en allmän möjlighet öppnas att höra parter och vittnen per telefon vid en huvudförhandling. att möjligheterna vidgas att ta tipp muntlig bevisning utom huvudförhandling i de fall där det är befogat från processekonomisk synpunkt och kan ske utan fara för rättssäkerhe- ten. att det nu relativt rigorösa förbudet mot s.k. skriftliga vittnesberät- telser mjukas upp något och att möjlighet öppnas att på ett enkelt sätt ta in ytterligare processmaterial efter huvudförhandlingens slut. Dessa förslag har mestadels godtagits vid remissbehandlingen. Enligt min mening är förslagen i allt väsentligt väl ägnade att höja effektiviteten i tvistemålsför- farandet utan att några risker i rättssäkerhetshänseende behöver uppstå. Jag anser därför att de bör genomföras på i stort sett det sätt som utred- ningen tänkt sig. även om jag på ett par punkter har valt andra tekniska lösningar än dem utredningen föreslagit. Jag återkommer i specialmotive- ringen närmare till de enskilda förslagen. Förslaget om telefonanvändning i rättegång tarjag dessutom närmare upp i avsnitt 2.4.8.

Utredningen har vidare föreslagit att begreppet huvudförhandling i för- enklad form avskaffas och att den skarpa femtondagarsgränsen i fråga om möjligheten att efter uppskov hålla fortsatt huvudförhandling ersätts med en avsevärt lösare reglering. I likhet med flera remissinstanser anserjag en bättre lösning från rättsäkerhetssynpunkt vara att femtondagarsgränsen är kvar som huvudregel för fortsatt huvudförhandling men att man ger möjlig- heter för rätten att dispensera från denna regel när starka processekono- miska skäl talar för det (se specialmotiveringen till 43 kap. ll ä"). Av samma skäl bör en fcmtondagarsgräns finnas kvar som förutsättning för att vid en huvudförhandling som hålls i nära anslutning till förberedelsen kunna underlåta att upprepa det som sagts vid förberedelsen. Även om man behåller en fenttondagarsgräns i sistnämnda hänseende kan man gi- vetvis överväga att slopa beteckningen huvudförhandling i förenklad form. En sådan reform skulle emellertid påverka även frågan om rättens domför- het. Som påpekades i samband med den senaste lagändringen på det området (prop. 1983/84: 78 s. 23) är domförhetsreglerna för närvarande inte helt konsekvent utformade. Med hänsyn till att frågan om tingsrätts dom- förhet med stor sannolikhet kommer att aktualiseras på nytt inom kort. bl.a. i samband med RU:s återstående arbete. bör emellertid enligt min mening frågan om ett avskaffande av begreppet huvudförhandling i förenk- lad form anstå något ytterligare.

Som jag nyss nämnt anser jag att de förslag till ttppmjukningar av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna som nu läggs fram i prakti- ken tillgodoser de krav på en möjlighet till ett mer blandat muntligt-skrift- ligt förfarande som har rests för tingsrätternas del. Skulle det emellertid i en framtid visa sig att ett behov av en process av den typ som används vid de allmänna förvaltningsdomstolarna skulle föreligga vid de allmänna dom- stolarna. finns det givetvis inget som hindrar att man då närmare under- söker möjligheterna att närma de båda processformerna till varandra.

Andra åtgärdt'rför att göra processen mer effektiv Att det ibland utan godtagbar anledning kan ta lång tid att få dispositiva tvistemål avgjorda vid domstolarna utgör som RU påpekat ett allvarligt

• Sida 85
•  Original

problem. Utredningens undersökningar visare-att handläggningstider på uppåt två år inte är ovanliga. RU har lämnat ett flertal förslag som syftar till att påskynda handläggningen. När det gäller parter som gör sig skyldiga till försumlig proeessföring har flera åtgärder redan genomförts genom lagstiftning som trätt i kraft den ljuli 1984 (_prop. 1983/84278. JuU 15.. rskr. l52. SFS 1984: B]). Andra sådana åtgärder som utredningen föreslagit och som allmänt godtagits vid remissbehandlingen bör genomföras nu. Jag har redan nämnt möjligheten att meddela tredskodom vid uteblivet skriftligt svaromål. Den nuvarande regeln om att rätten får bortse från omständighe- ter och bevis. som parter i otillbörligt syfte dröjer ända till huvudförhand- lingen med att åberopa. bör utvidgas till att avse även fall där dröjsmålet skett av grov oaktsamhet. Rätten bör få bättre möjligheter att på ett smidigt sätt behandla sent väckta genkäromål och kvittningsinvändningar. Påföljdssystemet för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandlingar bör effektiviseras. Jag återkommer närmare till dessa åtgärder i specialmotiveringen.

De åtgärder jag hittills berört har främst syftat till att stävja försumlig processföring från parternas sida. RU har emellertid även föreslagit åtgär- der för att hos domstolarna själva inskårpa vikten av att mål handläggs så snabbt och effektivt som möjligt. Utredningen föreslår att en allmän be- stämmelse införs i RB som ger domstolarna en uttrycklig skyldighet att handlägga mål snabbt. att en utförlig beskrivning av förberedelsens syfte införs i balken. att tingsrätterna i princip blir skyldiga att upprätta en handläggningsplan för varje tvistemål och att rätten mot slutet av förbere- delsen skall göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i målet.

De nu berörda förslagen har vid remissbehandlingen fått ett ganska ljumt mottagande. och förslagen om handläggningsplan och skriftlig sammanfatt- ning har t.o.m. bemötts övervägande negativt. framför allt från domstols- håll. Man menar att en skyldighet att upprätta sådana dokument skulle ålägga domstolarna nya arbetsuppgifter vilkas värde i många fall skttlle visa sig begränsat.

För egen del anser jag det till en början värdefullt att i 42 kap. RB uttryckligen fastslå att domstolarna har en skyldighet att handlägga mål utan onödiga dröjsmål. även om en sådan skyldighet givetvis följer redan av allmänna principer för myndigheters handlande. Vidare godtar jag ut— redningens förslag om en samlad redovisning av förberedelsens syfte. även om detta i viss mån medför en upprepning av vad som finns i andra paragrafer i 42 kap. RB. En sådan redovisning kan nämligen vara av värde som kontrollinstrttment inte minst för mindre erfarna domare och ombud.

När det sedan gäller förslaget om att rätten i princip skall vara skyldig att upprätta en handläggningsplan ställerjag mig bakom det syfte som RU haft med förslaget. Det är otvivelaktigt av värde om rätten och parterna vid det första sammanträdet i målet, samtidigt som man går igenom vilka åtgärder som behöver vidtas innan målet kan företas till avgörande, också försöker komma överens om en preliminär tidsplan för målet. Detta behöver inte vara särskilt betungande och planen behöver inte ges skriftlig form. I lagtext behöver detta avspegla sig endast som en erinran om att även

• Sida 86
•  Original

tidsaspekten och andra aspekter på målets handläggning bör diskuteras med parterna.

En skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i slutet av förbe- redelsen — något som torde förekomma på flera håll redan i dag — torde i många fall kunna effektivisera en huvudförhandling i målet. En sådan sammanfattning kan också många gånger komma till nytta vid domskriv- ningen. Samtidigt finns det. som många remissinstanser påpekat vid re- missbehandlingen. ett antal mål där det av olika skäl framstår som överflö- digt att skriva en sammanfattning eller där en sådan är av begränsat värde. Det måste ankomma på domstolen att i det enskilda fallet själv bedöma om en sammanfattning är till sådan fördel att det är befogat att lägga ner arbete på den. Utredningens förslag innebär också en sådan valmöjlighet för domstolen. Mot den bakgrunden anser jag att förslaget bör genomföras. dock att lagtexten bör modifieras något.

Jag kommer i det följande att ta upp även en del andra förslag som syftar till att göra processen mer effektiv. I den mån förslagen inte berörs i kommande avsnitt av den allmänna motiveringen. tar jag upp dem i spc- cialmotiveringen.

Indisposiriva tvistemål

Det jag hittills sagt i detta avsnitt har främst tagit sikte på de dispositiva tvistemålen. dvs. de mål där förlikning om saken är tillåten. Liksom RU anserjag emellertid att man i de allra flesta hänseenden bör kunna låta de indispositiva tvistemålen — alltså de mål där sådan förlikning inte är tillåten — följa samma regler. t.ex. när det gäller avvägningen muntlig- het-skriftlighet och vad som skall utgöra processmaterial. ] fråga om processuella sanktioner mot försumliga parter kan man dock i de indispos- tiva mälen — med hänsyn till kraven på utredningens fullständighet — inte laborera med sanktioner som begränsar parternas rätt att komma med nytt material. Det är givetvis inte heller möjligt att införa institutet tredskodom i indispositiva mål. Jag återkommer i övrigt i specialmotiveringen närmare till behandlingen i olika hänseenden av de indispositiva målen.

Huvudpunkterna i min bedömning 1. Den summariska processen hålls på samma sätt som nu skild från den egentliga tvistemålsprocessen.

2. Utformningen av den summariska processen kräver ytterligare överväganden. Några reformförslag beträffande den summariska processen läggs därför inte fram nu.

Frågan om en effektivisering av den summariska processen och en förenk- ling av regelsystemet har aktualiserats i flera olika sammanhang under de senaste årtiondena. Bl.a. föreslogs i departementspromemorian (Ds Ju

• Sida 87
•  Original

197715.) Summarisk process en sammansmältning av de tre summariska processformcrna. dock med bibehållande av vissa skillnader inom ramen för ett enhetligt institut. Även RU har föreslagit att i princip endast en summarisk processform. kallad förberedelse i förenklad form. behålls. Enligt RU:s förslag skall dessutom en förhållandevis radikal omstöpning av ansökningsförfarandet ske. Den som vill inleda en rättegång skall enligt förslaget i princip bara kunna ge in en ansökan och det skall sedan ankom- ma pä rätten att bestämma om målet skall handläggas summariskt eller i en egentlig tvistemålsprocess.

Enligt min mening är det till att börja med klart att man behöver ett förfarande som främst syftar till att snabbt och enkelt konstatera huruvida svaranden har någon saklig invändning mot ett krav eller ej. Någon form av summarisk process är alltså nödvändig. Det finns emellertid goda skäl att överväga om det är motiverat att behålla tre skilda summariska pro- cessformer. Vidare bör uppmärksammas att möjligheten att i vanlig tviste— mälsproeess meddela tredskodom efter rent skriftlig handläggning gör att man inom ramen för den processen kan få till stånd ett förfarande som företer stora likheter med den summariska processen. Det finns bl.a. mot den bakgrunden skäl att överväga samordningen mellan den summariska processen och det skriftliga tredskodomsförfarandet.

RU:s förslag att samordna ansökningsförfarandet i tvistemälsprocessen innebär att man visserligen skall behålla möjligheten för sökanden att själv bestämma om målet skall handläggas summariskt eller i en vanlig tviste- mälsprocess. men att man för de fall där sökanden inte uttryckt något önskemål om handläggningsform ger rätten en sorteringsfunktion. Jag skall gärna medge att denna lösning har teoretiska förtjänster. En rättssökande som inte är bevandrad i det processrättsliga systemet skulle med den föreslagna ordningen kunna få hjälp av domstolen att få sin ansökan handlagd på det mest rationella sättet. Samtidigt är det ofrånkomligt att domstolarna i det föreslagna systemet skulle få en ny funktion som kräver merarbete. Liksom flera remissinstanser har jag svårt att se att detta merarbete motsvaras av ett beaktansvärt praktiskt reformbehov. Att mär- ka är att den summariska processen endast i obetydlig omfattning inleds av enskilda utanjuridiskt biträde. Den anlitas framför allt av näringsidkare för inkassoärenden.

Valet mellan summarisk och ordinär process torde inte annat än undan- tagsvis bereda något problem för den rättssökande. Summarisk process bör han välja om han kan anta att motparten inte har någon saklig invänd- ning mot kravet: i motsatt fall hör han ansöka om stämning i ordinär process. Behövs någon vägledning i denna del. kan den lämnas av domsto- len inom ramen för dess allmänna serviceskyldighet eller av en advokat som rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Härtill kommer att ett eventuellt misstag i fråga om valet av processform inte får några oöverstigliga konsekvenser för sökanden. En summarisk process kan efter ett bestridande från svarandens sida lätt bringas att övergå till ordinär process. Skulle sökanden tvärtom ha ansökt om stäm— ning i fräga om ett ostridigt krav. utgör tredskodomsinstitutet — särskilt vid skriftlig handläggning — en garanti för att han kan utverka en exeku- tionstitel på ett snabbt och enkelt sätt.

• Sida 88
•  Original

Enligt min mening bör man mot denna bakgrund även fortsättningsvis hålla ansökningsförfarandet i tvistemål uppdelat på så sätt att det får ankomma på sökanden att själv ange om han vill ha summarisk eller ordinär handläggning. Jag återkommer i avsnitt 2.2.6 till vilka konsekven- ser i lagtekniskt hänseendc som detta ställningstagande får.

När det sedan gäller utformningen av den summariska processen kanjag till en början konstatera att den nuvarande ordningen med tre summariska processformer är väl inarbetad. De problem som upplevs vid domstolarna kan i första hand hänföras till delgivningssidan. En sammanslagning av de tre summariska processformcrna men med bibehållande av vissa skillnader inom ramen för ett enhetligt institut — som föreslogs i bl.a. l977 års departementspromemoria —- skulle visserligen teoretiskt sett kunna medfö- ra förenklingar för borgenärerna i vissa fall men skulle samtidigt som jag ser det innebära sorteringsproblem för domstolarna av i princip samma slag som vid en samordning av ansökningsförfarandet i summarisk och ordinär process. Mot den bakgrunden ärjag för min del tveksam till om det föreligger tillräckliga skäl att gå fram på den linjen.

Ett sätt att tillgodose önskemålen om förenklingar i den summariska processen samtidigt som man underlättar hanteringen vid domstolarna skulle kunna vara att låta den summariska processen gå ut på att endast konstatera om svaranden har någon saklig invändning mot kärandens anspråk eller ej. Man skulle med en sådan lösning ta bort all bevisprövning från den summariska processen och i stället låta den prövningen ske inom ramen för ett skriftligt tredskodomsförfarande i den ordinära processen. En reform i den riktningen kräver emellertid ytterligare överväganden som inte lämpligen kan göras i detta sammanhang. Jag avser att inom kort låta remittera en departementspromemoria där de nu antydda tankegångarna utvecklas. Frågan om s.k. motiverade bestridanden i den summariska processen får övervägas ytterligare i belysning av vad som kommer fram i det sammanhanget.

2.2.5 De 5. k. domstolsärendenas koppling till tvistemålsproeessen

Huvudpunkterna i min bedömning 1. Den särskilda lagen om handläggningen av domstolsärenden (ärendelagen) behålls tills vidare. En generell översyn av regelsyste- met bör göras i ett senare sammanhang.

2. Inga ändringar i ärendelagens handläggningsregler föreslås nu.

Enligt RB handläggs tvistemål och brottmål. Vid balkens tillkomst konsta- terades att det fanns vissa typer av frågor. som skulle handläggas av domstolarna men för vilka RB:s regler för tvistemål inte ansågs passa in. främst därför att det fanns behov av ett enklare handläggningssätt än det med förberedelse och huvudförhandling. För handläggningen av dessa frågor tillskapades ärendelagen. Enligt l & avser lagen "ärenden angående rättsvård. som allmän undcn'ätt har att upptaga självmant eller efter ansö-

• Sida 89
•  Original

kan och som ej enligt lag eller författning-skola handläggas i den för Prop. 1986/87289 tvistemål eller brottmål stadgade ordningen. dock ej ärenden som angå straff eller annan med brott förenad påföljd". Enligt ärendelagen hand- läggs vitt skilda frågor. t.ex. bouppteckningsfrågor. förmynderskapsfrägor och vissa frågor rörande vårdnad om barn. På senare år har nya grupper av frågor enligt uttrycklig föreskrift i resp. författning kommit att handläggas enligt ärendelagen. Ett exempel är frågor rörande betalningsskyldighet för felparkeringsavgift. Förfarandet enligt ärendelagen var ursprungligen i första hand tänkt för ansökningsårenden där det normalt inte finns någon motpart till sökanden. men förfarandet har i allt högre grad kommit att omfatta även grupper av frågor. t.ex. felpz'trkeringsärendena och vård- nadsärendena. där generellt sett två parter står emot varandra.

RU har föreslagit att de nuvarande domstolsärendena skall följa RB:s regler och att den särskilda ärendelagen skall upphävas. Detta förslag har kritiserats av ett flertal remissinstanser. bl.a. från domstolshåll. De anser att ärendelagen fungerar bra och att man med den föreslagna ordningen riskerar en omständligarc ordning för frågornas hantering än för närvaran- de. Vidare har sagts att RU inte tillräckligt belyst konsekvenserna av förslaget för olika typer av ärenden.

För egen del hållerjag med utredningen om att det i vissa fall är svårt att uppfatta några sakliga skillnader mellan en del frågor som i dag handläggs som tvistemål enligt RB och andra mycket likartade frågor som handläggs enligt ärendelagen. Jag syftar då närmast på de fall där man i de sistnämnda frågorna generellt sett har en två- eller flerpartssituation. för vilken RB:s tvistemålsregler typiskt sett är avpassade. Det enda rationella skäl man hittills kan ha haft för att låta frågorna handläggas enligt ärendelagen skulle i så fall rimligen vara att förfarandet enligt ärendelagen ger möjlighet till avgörande på handlingarna. Om man nu inför en sådan möjlighet i tviste- mål som handläggs enligt RB. bör det vara principiellt riktigt att dessa ärendegrupper förs över till handläggning enligt RB. eftersom det är ett intresse att ha så långt möjligt gemensamma regler för all handläggning.

En helt annan fråga är emellertid om det dessutom är lämpligt att låta även de ärenden som typiskt sett är av enpartskaraktär. dvs. där det inte finns någon motpart. gå över till att handläggas enligt RB:s regler. Detta kan visserligen som utredningen hävdar vara tekniskt möjligt. men det kräver ganska omfattande ingrepp i RB:s system. och som kommit fram vid remissbehandlingen har utredningen inte anvisat tillfredsställande lös- ningar på alla uppkommande problem. Vad som har kommit fram under remissbehandlingen har också övenygat mig om att de reella vinster man skulle kunna göra genom att överföra dessa ärenden till RB:s område och sålunda upphäva ärendelagen är tämligen ringa.

Mot denna bakgrund finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu slopa ärendelagen och göra om RB så att den passar in på alla de nuvarande ärendena. På lite längre sikt bör emellertid frågan om ärendenas handläggning tas upp ur ett vidare perspektiv. Det kan därvid bli aktuellt att överväga om inte de ärenden som handläggs enligt ärendelagen kan fördelas på RB resp. förvaltningslagen.

Med detta ställningstagande återstår frågan om det är påkallat att i

• Sida 90
•  Original

avvaktan på en generell översyn göra några ingrepp i ärendelagens hand- läggningsregler. Vad som har förekommit i detta lagstiftningsärende har gett mig intrycket att det i stort sett inte finns något omedelbart reformbe- hov såvitt avser ärendelagens handläggningsregler. Från något håll har emellertid framförts önskemål om en utökning av möjligheterna att avgöra mål med ensamdomare med sikte på vissa enkla fall. Med anledning av detta vill jag säga följande.

Domförhetsreglerna i 6 & ärendclagen är uppbyggda kring en huvudregel att det är tillräckligt med en domare ensam men att en större sammansätt- ning ttre lagfarna domare eller en lagfaren domare och nämndemän) skall delta vid avgörande av ett ärende. dels obligatoriskt i vissa typer av ärenden och dels i alla typer av ärenden så snart det föreligger en tvist mellan två parter. Med tanke bl.a. på att utvecklingen på tvistemälsomrä- det gått mot en allt vidare endomarkompetens i enklare mål kan denna reglering. som i princip stått oförändrad sedan 1940-talet. framstå som föråldrad. Härtill kommer att ärendelagens regler om domförhet tekniskt framstår som onödigt krångliga.

Det finns enligt min mening sålunda skäl som talar för en förenkling av domförhetsreglerna efter mönster av vad som gäller i tvistemål enligt RB. Att direkt göra RB:s regler i fråga om domförhet tillämpliga låter sig emellertid inte utan vidare göra, eftersom det processuella systemet är olika uppbyggt i tvistemål resp. domstolsärenden. Jag tänker då framför allt på att RB:s uppdelning i förberedelse och huvudförhandling saknas i ärendelagen. Överväganden rörande domförheten i ärenden kan därför knappast ske utan en närmare genomgång av förhållandena i olika typer av ärenden. Av remissyttrandena över RU:s betänkande framgår att man vid domstolarna inte upplever reformbehovet på detta område som trängande. Mot den bakgrunden. och med tanke på att RU för närvarande överväger andra frågor rörande tingsrätternas sammansättning. talar övervägande skäl för att domförheten i ärenden tas upp först i samband med den översyn av ärendelagen som jag nämnde nyss.

RU:s förslag innebär som jag tidigare nämnt en radikal nedbantning av det processuella regelsystemet på tvistemälssidan. Småmälslagen. ärendela- gen. lagsökningslagen och handräckningslagen föreslås upphävda oeh RB:s regler föreslås anpassade till de frågor som nu handläggs enligt dessa lagar. Även i övrigt har RB:s handläggningsregler för tingsrätt (42—44 kap.) i förslaget genomgått en omfattande språklig och redaktionell överar- betning.

De ställningstaganden som jag gjort i det föregående innebär för det första att småmälslagen kan upphävas och behövliga regler för mål om mindre värden införas i RB. Så långt följer jag alltså RU:s tanke om en förenkling av regelsystemet. Den summariska processen lämnas däremot i enlighet med vad som sagts i avsnitt 2.2.4 utanför denna lagrådsremiss. vilket innebär att lagsökningslagen och handräckningslagen tills vidare

• Sida 91
•  Original

finns kvar. När det gäller ärendelagen harjag (avsnitt 2.2.5) kommit fram till att denna lag i avvaktan på en översyn får stå kvar i princip oförändrad. Att domstolsärendena och målen i summarisk process alltså även fort- sättningsvis skall behandlas enligt sina egna regler medför att det inte finns något behov av så stora ingrepp i RB:s systematik som utredningen före- slagit. En reform kan då begränsas till de regler rörande tvistemälsproces- sen där det föreligger ett konkret reformbehov. Även en sådan mer begrän- sad mälsättning medför visserligen att många paragrafer framför allt i handläggningskapitlen behöver ändras. Enligt min mening saknas emeller- tid tillräckliga skäl att enbart med anledning härav nu göra en mer övergri- pande språklig och redaktionell översyn av RB:s regler. Frågan om en sådan översyn bör komma till stånd får tas upp i ett senare sammanhang.

2.3. Brottmålsprocessen 2.3.1 Allmänna synpunkter på reformbehovet

När det gäller brottmålen är. som RU påpekar och som styrks av vad som framkommit vid remissbehandlingen. reformbehovet och möjligheterna till reformer i vissa hänseenden avsevärt mindre än för tvistemålens del. Framför allt har detta förhållande sin grund i att antalet mål om små eller enkla brott genom olika reformer under tiden sedan RB:s tillkomst kommit att föras bort från domstolarnas verksamhetsområde. Möjlighet har införts för polisen att förelägga ordningsbot i fråga om ett stort antal bötesför- seelser. Området för strafföreläggande har vid flera tillfällen utvidgats. Det har också skett en omfattande avkriminaliscring. ibland i samband med avgiftsbeläggning, t.ex. parkeringsavgift. skattetillägg och miljöskyddsav- gift. Möjligheterna för åklagaren att ifråga om mindre allvarlig brottslighet besluta om åtalsunderlåtelse i stället för att väcka åtal har utvidgats genom flera olika reformer. Möjligheter till förundersökningsbegränsning har in- förts.

Dessa faktorer sammantagna gör att det numera finns relativt goda garantier för att domstolarna inte onödigtvis skall belastas av mål om mindre. erkända brott. Det finns därför inte tillnärmelsevis lika starka skäl som på tvistemålssidan att rikta särskild uppmärksamhet mot förenklingar i fråga om de mindre målen. Vad som är viktigt för brottmålsprocessens del är i stället att se till att i möjligaste mån effektivisera och underlätta handläggningen av brottmål i allmänhet. Delvis rör det sig om motsvarande frågor som på tvistemålssidan. delvis är det speciella brottmålsproblem.

Vad som aktualiseras genom RU:s förslag är bl.a. möjligheten för rätten att hålla förberedelse i brottmål. uppmjukning av muntlighetsprincipen. närmare bestämt frågan om införande av en möjlighet att avgöra brottmål pä handlingarna i tingsrätt. samt uppmjukning av omedelbarhets- och koncentrationsprineiperna i de mål som skall avgöras efter huvudförhand- ling. Jag skall också gå in på frågor rörande handläggningen av mål om enskilt anspråk i anledning av brott samt slutligen också beröra reglerna om förening tkumulation) av åtal.

Jag kommer också att ta upp två speciella frågor som aktualiserats av

• Sida 92
•  Original

utredningen. nämligen frågan om införande avjourdomstolar för att avgöra vissa brottmål och frågan i vad mån rätten före huvudförhandlingen i ett brottmål skall ha tillgång till förundersökningsprotokollet.

2.3.2 Närmare om uppläggningen av en reform

Huvudpunkterna i mitt förslag

l. Om det är till fördel för handläggningen av målet får den tilltalade föreläggas att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den.

2. Möjligheten till sammanträde för förberedelse i brottmål lagreg- leras.

3. En uttrycklig lagregel införs om möjlighet för åklagaren att sammanträda med den misstänkte innan åtal beslutas.

4. Tingsrätterna skall även i fortsättningen avgöra brottmålen efter huvudförhandling.

5. I fråga om förfarandet vid huvudförhandling i brottmål görs i stort sett samma ändringar som i tvistemålsproeessen.

Förberet'lelse i brottmål

I 45 kap. RB finns vissa bestämmelser om åtgärder som rätten skall vidta efter det att åtal väckts men innan huvudförhandling hålls i målet. Man skall t.ex. utfärda stämning på den tilltalade och förelägga honom att ange sin bevisning. Rätten kan också i mån av behov låta komplettera förunder- sökningen. Det finns möjlighet att för vissa angivna ändamål hålla muntligt sammanträde före huvudförhandlingen.

Några generella bestämmelser om förberedelse som motsvarar förbere- delsen i tvistemål finns emellertid inte för brottmålens del. Detta brukar sägas bero på att målet normalt sett blir tillräckligt förberett genom förun- dersökningen. De flesta mål kan sättas ut till huvudförhandling direkt när åtal väcks. Det sägs också att en förberedelse av den typ som sker i tvistemål inte kan äga rum i brottmål. eftersom man inte kan tvinga den tilltalade till processuell aktivitet på samma sätt som en part i ett tvistemål.

RU har konstaterat att det i vissa mer omfattande eller mer komplicera- de brottmäl finns behov av förberedande åtgärder före huvudförhandlingen utöver dem som i dag nämns i RB. Man kan t.ex. minska risken för uppskov om den tilltalade redan före huvudförhandlingen genom försvara- ren lämnar ett skriftligt svaromål. där han kort presenterar sin inställning till åtalet och sin bevisning. Det kan i vissa komplicerade mål finnas vinster att hämta om parterna före huvudförhandlingen träffas under rättens led- ning och undersöker i vilka hänseenden oenighet föreligger rörande åtalet; man kan genom en sådan mttntlig förberedelse koncentrera huvudförhand- lingen mer till de stridiga punkterna och härigenom bl.a. avsevärt minska risken för att vittnen kallas till huvudförhandlingen i onödan.

Mot denna bakgrund har RU föreslagit att det i 45 kap. RB införs regler

• Sida 93
•  Original

som ger möjlighet till förberedelse. Domstolen får enligt förslaget i mån av behov ålägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål. Rätten kan också hålla ett förberedande sammanträde med parterna före huvudförhandling- en.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Någon remissinstans har avstyrkt förslaget under anfö- rande att man allmänt sett riskerar en omständligare brottmålsprocess om man inför föreskrifter om förberedelse i brottmål.

För egen del vill jag först konstatera att det i många. kanske de allra flesta, brottmål inte behövs någon aktivitet från rättens sida för att — utöver att ta del av de handlingar åklagaren ger in — före huvudförhand- lingen ta reda på den tilltalades ståndpunkt till åtalet. Detta gäller givetvis först och främst de mål där den tilltalade under förundersökningen har erkänt gärningen. Dessa mål kan normalt sättas ut till huvudförhandling direkt. och rätten kan koncentrera sig på att se till att tillräcklig person- utredning finns tillgänglig vid huvudförhandlingen. Även mål där den tillta- lade förnekar gärningen kan många gånger sättas ut direkt till huvudför- handling. Den tilltalade delges då. samtidigt med kallelse till förhandling- en. ett föreläggande att i god tid före förhandlingen tala om vilken bevis- ning han vill åberopa.

[ mer komplicerade mål kan det emellertid, som jag nyss nämnde. vara av värde att före huvudförhandlingen söka klargöra den tilltalades ständ- ptinkt för att få till stånd en så effektiv huvudförhandling som möjligt. Med tanke på sådana fall kan det vara bra med en möjlighet för rätten att ålägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål eller infinna sig till ett förberedan- de sammanträde. Sådan förberedelse äger på sina håll rtitn redan nu utan uttryckliga föreskrifter i lag. Som utredningen anför är det emellertid lämpligt att lagstiftaren ger riktlinjer för i vilka fall förberedelseinstitutet bör användas.

Jag vill i det sammanhanget peka på vikten av att åklagaren i mer komplicerade mål i mån av behov redan i stämningsansökningen belyser åtalet utöver själva gärningsbeskrivningen i syfte att underlätta för den tilltalade och domstolen att förbereda sig inför huvudförhandlingen. Så sker på många håll redan nu med. enligt vad jag inhämtat. gott restiltat. Vidare kan det i de mål där det blir aktuellt med ett sådant förberedande sammanträde vara av stort värde om åklagaren inför sammanträdet skriftli- gen belyser eller utvecklar åtalet utöver vad som kan ha skett redan i stämningsansökningen. Några särskilda bestämmelser i lag i de hänseen— den jag nu nämnt torde inte behövas. Det bör ankomma på riksåklagaren att utfärda behövliga rekommendationer.

Det bör påpekas att värdet av ett förberedelseinstitut i brottmål givetvis påverkas av den omständigheten att man i sådana mål inte kan tvinga den tilltalade att vara aktiv i processen. För att syftet med förberedelsen skall nås krävs därför att den tilltalade frivilligt medverkar till att precisera sin ståndpunkt. I de mål där förberedelse kan bli aktuell torde emellertid den tilltalade regelmässigt vara biträdd av försvarare. och man kan under sådana omständigheter normalt utgå från att risken är relativt liten för att tillräckliga uppgifter inte skall gå att få fram.

• Sida 94
•  Original

Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare utformningen av bestämmelserna om förberedelse. Jag vill här bara säga att en utgångs- punkt givetvis bör vara att rätten inte tillgriper en förberedelseåtgärd utan att i varje enskilt fall noga ha prövat det faktiska behovet av förberedelse. Att mer slentrianmässigt sätta ut brottmål till förberedelse skulle. som påpekats under remissbehandlingen. allvarligt äventyra effektiviteten i brottmålsprocessen. Det är väsentligt att reglerna om förberedande åtgär- der utformas på sådant sätt att det klart framgår att sådana åtgärder bara skall tillgripas i de mer omfattande eller komplicerade mål i vilka det finns ett påtagligt behov av det.

Som framgått av det föregående fyller förundersökningen i praktiken bl.a. det syftet att den ger besked om parternas inställning och därmed minskar behovet av ytterligare förberedelseförfarande.

I regel kan man vid slutet av förundersökningcn förutse parternas stånd- punkter i det följande målet. När förundersökningen avslutas. har åtal emellertid inte väckts. Den tilltalade kan därför inte med säkerhet veta vad åklagaren kommer att yrka i rättegången. Detta kan ha betydelse i vissa mål som rör mer omfattande eller juridiskt komplicerad brottslighet. Om förundersökningen t.ex. bedrivits med utgångspunkt från att den miss- tänkte gjort sig skyldig till ett visst brott. som han förnekat. kanske åklagaren sedermera finner skäl att åtala med annan brottsrubricering. Det kan då tänkas att den tilltalade inte har någon invändning mot det väckta åtalet. något som alltså förundersökningen inte ger besked om. Om något klarläggande av den tilltalades ståndpunkt inte sker. kan följden bli att onödig bevisning läggs fram vid huvudförhandlingen. Och omvänt kan en tilltalad, som under förundersökningen erkänt en på visst sätt rubricerad gärning, ha invändningar och vilja åberopa bevisning om åklagaren i åtalet rubricerar gärningen annorlunda.

Den nu berörda frågan har diskuterats av den inom RU:s ram arbetande s. k. förundersökningsgruppen i promemorian (Ds Ju 1979: 15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål (s. ll7). Gruppen föreslär där att det i 23 kap. 18 % RB införs en bestämmelse som lämnar möjlighet för åklagaren att innan åtal beslutas sammanträda med den misstänkte och i förekommande fall hans försvarare. Syftet med sammanträdet är att den misstänkte skall få tillfälle att klargöra sin inställning till de påståenden som åklagaren ämnar göra i rättegången. Åklagaren kan då i sin tur förenkla rättegången genom att i åtalet ta hänsyn till den misstänktes inställning. Även bevisfrå- gor bör diskuteras. Också den misstänktes inställning till eventuella skade- ståndsanspråk bör tas upp. Det förutsätts att sammanträde av detta slag behövs bara då förundersökningen är omfattande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet. Gruppens förslag har ännu inte föranlett lag- stiftning.

RU konstaterar att det från effektivitetssynpunkt självfallet är bättre att parterna redan före rättegången träffas och klargör sina ståndpunkter än att ett sammanträffande mellan parterna sker först sedan rättegång inletts. Om situationen klargörs redan på det förprocessuella stadiet. kommer onödigt material aldrig att behöva dras in i processen; målet blir "renare" redan från början. För tvistemål. där processen normalt förs mellan två

Prop. 1986/87z89

• Sida 95
•  Original

enskilda parter. kan man inte föreskriva att .parter skall sammanträffa innan processen inleds. l brottmäl däremot. där det finns ett i RB reglerat förprocessuellt förfarande. skulle en regel av det slag som förundersök- ninsgruppen förordat vara lätt att passa in. Av dessa skäl föreslär RU att förslaget nu genomförs.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser har avstyrkt förslaget av det skälet att det redan med gällande bestämmelser är möjligt att hälla här avsedda samman— träden oeh att detta ocksä sker i viss utsträckning. Den föreslagna bestäm— melsen skulle därför vara onödig.

För egen del vill jag framhålla att det här diskuterade förfarandet har en funktion att fylla där det är fråga om mer omfattande eller komplicerade brottslighet. Det förekommer redan i dag att åklagaren i sådana mål håller ett sammanträde med den misstänkte och hans försvarare innan talan väcks. Det kan emellertid vara lämpligt att i enlighet med RU:s förslag uttryckligen lagreglcra denna praxis. Bl.a. kan en lagreglering leda till en mera enhetlig tillämpning av möjligheten att hälla ett sammanträde innan åtal väcks.

Det kan på flera sätt vara till fördel för den misstänkte att ett sammanträ- de av det nu aktuella slaget kotnmer till stånd. Man får därför normalt förutsätta att han medverkar frivilligt vid sammanträdet. Skulle den miss- tänkte i något fall välja att förhålla sig passiv. bör man i detta skede inte tvinga honom att infinna sig till ett sammanträde om han är på fri fot. Nägra särskilda sanktionsmedel är därför inte nödvändiga i detta samman- hang.

Avgörande på handlingarna [ tingsrätt

[nnan en tingsrätt dömer i ett brottmål. måste rätten enligt gällande regler hålla huvudförhandling. Undantag gäller endast för frikännande dom efter det att åtalet lagts ner. RU har på samma sätt som för tvistemälcns del föreslagit att det införs en möjlighet för tingsrätterna att avgöra brottmål efter ett rent skriftligt förfarande. Förslaget omfattar mål där huvudför- handling inte behövs för utredningen i ansvars- eller påföljdsfrägan och där det inte finns anledning döma till annan påföljd än böter och/eller villkorlig dom.

Förslaget har fått ett övervägande negativt mottagande vid remissbe- handlingen. Många menar att det bara finns ett mycket smalt utrymme för avgörande utan huvudförhandling i tingsrätt. bl.a. eftersom de allra flesta fall där ett sådant handläggningssätt skulle kunna bli aktuellt redan nu avgörs genom strafföreläggande. Vidare har det sagts att vinsterna för domstolen med att avgöra ett mal på handlingarna i stället för att hålla huvudförhandling — eventuellt i den tilltalades frånvaro — blir ytterst marginella. samtidigt sotn handläggningen kompliceras av extra skriftväx- ling med risk för delgivningssvärigheter. Förslaget har också kritiserats från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom många tilltalade inte förmår presen- tera sin ståndpunkt tillräckligt väl i skrift och samtidigt inte. vill eller vägar besvära rätten med att begära huvudförhandling. Med en ordning där mål

• Sida 96
•  Original

avgörs på handlingarna sägs det också att man går miste om de kriminalpo— litiska effekter en inställelse vid domstolen kan ha. De båda sistnämnda faktorerna gör enligt flera remissinstanser att avgörande på handlingarna i vart fall inte bör tillåtas i mål ovanför bötesnivån.

Enligt min mening skulle det visserligen kunna ha ett visst värde att. när nu en möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål på handlingarna föreslås öppnad. vidta motsvarande åtgärd även för bt'ottmålens del. Bl.a. med tanke på de utvidgningar i fråga om strafföreläggandeinstitutet som ägt rum under senare tid förefaller det praktiska utrymmet för en sådan reform emellertid vara mycket begränsat. samtidigt som det skriftliga handläggningssättet för brottmålens del medför bade principiella och prak- tiska probletn. Mot denna bakgrund. och med hänsyn till att vinsterna med skriftlig i stället för muntlig handläggning i varje enskilt fall tycks bli ganska små. talar enligt min mening övervägande skäl för att inte nu överväga någon reform på det aktuella området.

Smidigare reglen/iir lmt'udfr'irltana'lingstnål

När det gäller reglerna för huvudförhandling i tvistemål har jag i det föregående (avsnitt 2.2.3) förordat ett flertal uppmjukningar i de för närva- rande strängt upprätthällna omedelbarhets- och koncentrationsprinci- perna. De skäl som talar för en sådan uppmjukning har i princip samma styrka i brottmål. Liksom utredningen och en stor majoritet av remissin- stanserna förordar jag därför att motsvarande justeringar som föreslagits beträffande tvistemålen genomförs i fråga om brottmålen. I fråga om innebörden av dessa justeringar får jag hänvisa till vad jag nyss anförde i fråga om tvistemålen. Jag återkommer givetvis också i specialmotivering- en närmare till de enskilda förslagen.

Handiiiggningen av mål om enskilt anspråk

Mål om enskilt anspråk i anledning av brott — i normalfallet mål om skadestånd — brukar i dag ofta handläggas och avgöras gemensamt med brottmålet. Denna ordning är många gånger till fördel från processekono- misk synpunkt. I vissa fall kan emellertid ett gemensamt avgörande inte ske, utan skadeståndsmålet måste avskiljas och i fortsättningen handläggas som ett särskilt tvistemål. något som naturligtvis orsakar merarbete både för domstolen och parterna.

Utredningen har nu föreslagit några lagändringar som syftar till att åstadkomma att mål om enskilt anspråk i ökad utsträckning kan avgöras i samband med brottmålet. Utredningen vill bl.a. att domstolen skall kunna avgöra skadeståndsfrågan genom tredskodom till den tilltalades nackdel om denne uteblir från huvudförhandlingen i brottmålet. Vidare föreslår utredningen att förutsättningarna för att få avskilja en skadeståndsfråga till handläggning i tvistemålsordning skärps.

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att det är angeläget att mål om enskilda anspråk såvitt möjligt avgörs i samband med brottmå- let. De flesta är emellertid negativa till utredningens förslag. Man menar

• Sida 97
•  Original

bl.a. att det föreslagna systemet med tredskodom i skadeståndsfrågan blir krångligt. skapar nackdelar för målsägandena och medför begränsade processekonomiska vinster.

För egen del delarjag utredningens och remissinstansernas grundsyn att det normalt är till fördel både från processekonomisk synpunkt och för parterna. inte minst målsäganden. om mål om enskilda anspråk i möjligaste mån avgörs i samband med ansvarsfrågan. Frågan hur man bäst skall tillgodose målsägandens intressen är emellertid föremål för uppmärksam- het ur ett bredare perspektiv i det arbete för att stärka brottsoffrens ställning som nu pågår inom justitiedepartementct. En departementspro- mcmoria (Ds Ju 1986: IO) Ändrade regler om enskilt anspråk vid förunder- sökning och rättegång m.m. remitteras i dagarna. Jag berör därför inte denna fråga ytterligare i detta sammanhang.

När det sedan gäller frågan om man bör öppna möjlighet för domstolen att ge tredskodom över det enskilda anspråket när den tilltalade uteblir från huvudförhandling i brottmålet, visar remissbehandlingen enligt min mening att ett sådant system skulle bli komplicerat. Vinsterna med syste- met blir begränsade, samtidigt som klara nackdelar uppkommer för måls- äganden i vissa fall. Framför allt har det nackdelar att målsägandena i ökad utsträckning måste inställa sig till huvudförhandlingen för att undvika negativa processuella konsekvenser för egen del. En sådan ordning kan i många fall riskera att fördröja handläggningen av ansvarsfrågan. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att förorda att förslaget genomförs.

Även de övriga lagändringar som utredningen föreslagit beträffande handläggningen av mål om enskilda anspråk — bl.a. en närmare reglering av i vad mån RB:s tvistemåls- resp. brottmålsregler skall tillämpas — kan medföra komplikationer och ett mer formaliserat förfarande än för närva- rande samtidigt som den praktiska nyttan av förslagen förefaller relativt liten. Liksom majoriteten av remissinstanserna förordar jag därför att några ändringar i dessa delar inte nu genomförs.

Förening av åtal

Det är vanligt förekommande att åtal väcks mot någon för flera brott eller mot flera personer för att ha tagit del i samma brott eller i brott som har samband med varandra. Enligt gällande regler skall åtalen i sådana fall normalt handläggas gemensamt. men det finns möjlighet till särskild hand- läggning, om det är lämpligare. RU konstaterar att nuvarande regler skapar vissa problem från handläggningssynpunkt och föreslår en delvis ny regle- ring som syftar till att rätten skall få större möjligheter att underlåta gemensam handläggningi de fall där sådan handläggning är processekono- miskt mindre lämplig. särskilt i de situationer där flera personer är åtalade.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig bakom grundtankarna i förslaget eller lämnat det utan erinran. Det anförs också att man i praxis redan tillämpar de riktlinjer som utredningen drar upp. Ett par remissin- stanser anser dock att möjligheterna att dela upp rättegången vid flera åtal mot samma person blir för stora om förslaget genomförs och att det finns

• Sida 98
•  Original

risk för ”processer i processen" rörandc frågan om kumulation skall ske eller inte.

För egen del vill jag först konstatera att huvudregeln när det gäller åtal mot samma person för flera brott även fortsättningsvis givetvis bör vara att åtalcn handläggs i en rättegång och resulterar i gemensam påföljd. Som utredningen anför finns det situationer när detta av en eller annan anled- ning inte är lämpligt eller möjligt. och med tanke på dessa fall bör det finnas möjlighet att dela tipp rättegången. Redan nuvarande regler ger enligt min mening tillräckligt utrymme för detta. Någon ändring i denna de] behövs därför inte.

När det sedan gäller den s.k. subjektiva kumulationen. dvs. sammanför- ing av åtal mot flera personer. bör som utredningen anför tumregeln vara att presumtionen för kumulation skall vara starkare ju närmare samband med varandra åtalen har. Vad som skapar praktiska problem i dessa sammanhang är den situationen att de tilltalade förutom brott som är gemensamma också är åtalade för helt andra brott, där något samband med det gemensamma brottet inte föreligger och där kanske även ytterligare personer är åtalade. Självfallet måste rätten ha möjligheter att i sådana fall handlägga åtalen var för sig för att en rättegång skall kunna genomföras inom rimlig tid och utan att alltför många tilltalade och försvarare dras in i bilden. Här får i varje enskilt fall en avvägning ske mellan olika motstående intressen. Närjag har tagit del av utredningens förslag i denna del och av remissinstansernas reaktioner har jag fått det intrycket att nuvarande regler egentligen ger tillräckligt utrymme för att ta hänsyn av nu berörd an och att någon lagändring inte framstår som särskilt angelägen. Under sådana omständigheter anser jag att gällande ordning bör bestå även i denna del. Det behövs då inte heller några nya bestämmelser om möjlighe- ter till deldom i brottmål (30 kap. 4 [& RB).

Utredningen har vidare föreslagit att reglerna om en tingsrätts möjlighe- ter att flytta över ett anhängigt brottmål till en annan tingsrätt anpassas till den mer liberala praxis som kommit att utbildas på området. Förslaget i denna del har över lag tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbe— handlingen. Även jag anser utredningens förslag välgrundat och föreslår att det genomförs med en del lagtekniska justeringar i förhållande till utredningens förslag ( 19 kap. 7 %$ RB).

Vissa lagtekniskafrågor m.m.

Utredningen har föreslagit en lagteknisk omdisposition av vissa brottmåls- regler. Förslaget går ut på att några bestämmelser. som anses gälla rätte- gången i alla instanser men som för närvarande finns i 45 kap. RB. ett kapitel som i princip endast gäller rättegången i tingsrätt. föreslås flyttade till 20 kap.. vilket är tillämpligt på alla instanser. Förslaget har i denna del inte föranlett några särskilda uttalanden från remissinstanserna.

Enligt min mening kan förslaget visserligen verka tilltalande från syste- matisk synpunkt. Nuvarande ordning synes emellertid inte ha medfört några beaktansvärda praktiska problem under de närmare 40 år som den tillämpats. samtidigt som man med den av utredningen föreslagna ordning-

• Sida 99
•  Original

en skulle tvingas begränsa vissa av de till 20 kap. övenlyttade reglerna till att gälla enbart tingsrätt. Under dessa omständigheter anser jag övervä- gande skäl tala för att de ifrågavarande bestämmelserna även fortsättnings- vis fär ha sin plats i 45 kap. Man kan därigenom också nå den fördelen att sistnämnda kapitel inte behöver ändras så radikalt som utredningen före- slagit utan att ändringarna kan begränsas till vad som erfordras med hänsyn till de sakliga nyheter som föreslås.

Jag vill slutligen nämna att RU föreslagit att målsägandens rätt enligt 20 kap. 95 RB att överta ett allmänt åtal som åklagaren lägger ner skall avskaffas. Frågan kan komma att belysas ytterligare i samband med det arbete på att stärka brottsoffrens ställning som nu pågår inom justitiede— partmentet. Jag tar därför inte upp den nu.

Mitt förslag Förundersökningsprotokollet skall även i fortsättningen ges in till rätten i samband med att åtal väcks. Material från förundersökning- en rörande gärningar som inte omfattas av åtalet bör dock i princip rensas bort från protokollet innan det ges in till rätten.

Enligt 45 kap. 7 å RB skall åklagaren. när han väcker åtal. till rätten ge in protokollet över den förundersökning som i de allra flesta fall föregått åtalsbeslutet. ] detta protokoll ingår bl.a. utskrifter från förhör med olika personer —- misstänkta. målsägande och vittnen — som hållits under förun- dersökningen. Att rätten skall få tillgång till dessa handlingar brukar moti- veras dels med att rätten behöver handlingarna för att kunna bedöma vilka åtgärder som skall vidtas före huvudförhandlingen och dels med att rätten behöver kontrollera att förundersökningen inte är bristfällig i något avse- ende.

Det har under årens lopp emellertid också riktats kritik mot att rätten före huvudförhandlingen tar del av förundersökningsprotokollct. Det har sagts att det finns risk för att domaren skapar sig en förutfattad mening om den tilltalades skuld. bl.a. när han tar del av de skriftliga förhörsutsagorna. Stundom ingår i förundersökningsprotokollet handlingar rörande sådan misstänkt brottslighet av den tilltalade som inte omfattas av åtalet. och även detta sägs kunna påverka domarens bedömning av de åtalade gär- ningarna. Vidare sägs att det i många fall är en onödig belastning för domaren att behöva ta del av förundersökningsprotokollet: de upplysning- ar han kan behöva för att förbereda huvudförhandlingen borde enligt kritikerna kunna tillhandahållas honom i mer koncentrerad form.

RU har tagit upp frågan om det är möjligt att tillmötesgå kritiken och avstå från en ordning där hela förundersökningsprotokollet alltid ges in till rätten i samband med att åtal väcks. Utredningen konstaterar därvid att utvecklingen sedan RB:s tillkomst alltmcr gått mot att ansvaret för utred—

• Sida 100
•  Original

ningens fullständighet i brottmål lagts på parterna och att rätten mer och mer kommit att spela en enbart mottagande roll under huvudförhandling- en. Rättens behov av att kunna kontrollera om förundersökningen bedri- vits på ett objektivt och fullständigt sätt har därför enligt utredningen minskat radikalt. Utredningen anser att det under sådana förhållanden är möjligt att överge en ordning där hela förundersökningsprotokollet ges in och i stället tillgodose rättens informationsbehov på annat sätt.

Vad som enligt utredningen kan kritiseras från rättssäkerhetssynpunkt är att rätten får tillgång till dels material rörande icke åtalade gärningar och dels utskrifter från förhör rörande åtalade brott. Utredningen föreslår att sådant material i princip inte får ges in utan att det i stället får ankomma på åklagaren att i samband med att åtal väcks ge rätten upplysningar i mån av behov rörande bakgrunden till åtalet. tidsåtgången vid en huvudförhand- ling. behovet av personutredning m.m. Denna ordning medför enligt ut- redningen visserligen ett visst merarbete för åklagaren. i vart fall i ett inledningsskede innan de nya rutinerna funnit sin rätta form. men skapar å andra sidan en ökad rättssäkerhet, ett mer effektivt arbetssätt för den lagfarne domaren samt ökad jämställdhet mellan denne och nämndemän- nen vid huvudförhandlingen.

Förslaget har bemötts negativt av praktiskt taget alla remissinstanser som yttrat sig i frågan. Man menar sammanfattningsvis att nuvarande ordning inte innebär några beaktansvärda problem i rättssäkerhetshän- seende. samtidigt som en reform i enlighet med förslaget skulle medföra merarbete för åklagarna och sämre underlag för domstolen. Ett par remiss- instanser är inne på en medelväg som innebär att den tilltalades berättelse får ges in. men däremot inte övriga berättelser.

För egen del vill jag först konstatera att frågan om förundersökningspro- tokollets ingivande är en av de mer omdiskuterade inom brottmålsproccs- sen på senare år. Frågan har principiellt intresse så till vida som den hänger samman med grundläggande spörsmål rörande rättens och parternas an- svar för utredningens fullständighet i brottmål. Främst är den emellertid av praktisk betydelse.

Jag kommer i ett senare avsnitt att gå närmare in på frågan om rättens materiella processledning i brottmål. Jag vill emellertid redan nu säga att jag liksom utredningen och de allra flesta remissinstanserna anser det uteslutet att för brottmålsprocessens del gå över till en ordning som inne- bär dispositionsfrihet för parterna av det slag som för närvarande finns i dispositiva tvistemål. Detta innebär att det även framdeles kommer att finnas ett behov för rätten att kunna kontrollera vad som förevarit under förundersökningen och föranstalta om eventuella kompletteringar. Rätten behöver alltså i någon form ha tillgång till upplysningar om förundersök- ningen. Till detta kommer att material från förundersökningen kan ge rätten värdefulla upplysningar i andra hänseenden. t.ex. rörande tidsåt- gången vid en huvudförhandling och behovet av personutredning. Förun- dersökningsmaterialet underlättar också för domaren att se vilka problem målet innehåller. Genom att studera materialet får han klart för sig vad han skall inrikta sig på under huvudförhandlingen och kan bättre tillgodogöra sig processmaterialet.

lOO

• Sida 101
•  Original

Nuvarande ordning innebär att domaren får tillgång till hela förunder- sökningsprotokollet och ur detta själv får ta fram de upplysningar som behövs. Hur omfattande domarens arbete med protokollet blir är naturligt- vis avhängigt av framför allt målets beskaffenhet. Enligt vad som framgår av remissvaren synes dock den dominerande uppfattningen inom domar- kåren knappast vara att denna ordning för att inhämta information är ineffektiv. låt vara att det på sina håll framförs önskemål om att protokol— len borde vara mer överskådligt disponerade. Härtill kommer att en över- gång till en ordning i linje med den som förordats av utredningen skulle medföra att ytterligare en arbetsuppgift lades på åklagarkåren. något som med nuvarande arbetsläge bör undvikas.

När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på nuvarande ordning kan man naturligtvis inte bortse från att det kan finnas en risk för att domaren medvetet eller omedvetet låter sig påverkas av de förhörsutsagor från förundersökningen som han tar del av före huvudförhandlingen. På samma sätt kan man hävda att domaren kan påverkas av kriminalregisteruppgifter rörande tidigare domar mot den tilltalade eller av tidningsuppgiftcr rörande målet eller att en överrättsdomare får en förutfattad mening genom att läsa underrättens dom. Emellertid är grundsatsen att endast det material som läggs fram vid huvudförhandlingen är processmaterial djupt rotad hos domarna. Enligt min erfarenhet kan man med fog utgå från att domarna är mycket observanta på risken för obehörig påverkan. Det bör tilläggas att det under remissbehandlingen inte förekommit något som skulle tyda på att det i praktiken skulle föreligga några missförhållanden i det nu diskute- rade hänseendet. Bl.a. säger såväl JK som JO att någon beaktansvärd kritik mot nuvarande ordning inte förekommit.

Slutsatsen av det jag hittills anfört blir att den av utredningen föreslagna ordningen kan medföra en hel del olägenheter från effektivitetssynpunkt. samtidigt som nuvarande ordning inte synes ha i praktiken vållat några beaktansvärda problem från rättssäkerhetssynpunkt. Under sådana om- ständigheter finns det enligt min mening inte för närvarande skäl att frångå det nuvarande systemet. I ett hänseende är jag emellertid beredd att i princip godta utredningens förslag. och det gäller material från förunder- sökningen rörande gärningar som inte omfattas av åtalet. Sådant material behöver rätten under inga omständigheter ha tillgång till för att förbereda målet. samtidigt som det från den tilltalades synpunkt kan te sig stötande att rätten — och för övrigt också allmänheten —— har tillgång till material rörande gärningar som han inte är åtalad för. Det torde i många fall vålla begränsade olägenheter för åklagarna att se till att material rörande sådana gärningar rensas bort från förundersökningsprotokollen innan de ges in till rätten. Jag föreslår mot den bakgrunden en regel enligt vilken åklagarna rekommenderas att inte ge in sådant material. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen (45 kap. 7 sil. Vidare berörs frågan i anslutning till mina överväganden rörande överbefälhavarens framställning angående den tilltalades tillgång till förundersökningsprotokollet i mål om spioneri (avsnitt 2.4.12).

• Sida 102
•  Original

Min bedömning Något jourdomstolssystem införs inte. Frågan om ett snabbare

och enklare förfarande torde dock inom kort komma att aktualiseras i ett annat sammanhang.

Genom tilläggsdirektiv år 1978 fick RU i uppdrag att förutsättningslöst pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar. Utredningen har tolkat detta begrepp så att därmed avses en domstol som dömer över ett brott i omedelbart samband med brottet eller åtminstone i nära anslutning till det. Begreppetjourdomstol används i det följande i denna mening. och det bör uppmärksammas att det i detta sammanhang inte är fråga om sådan jour- verksamhet från domstolarnas sida som kan vara befogad för att pröva häktningsfrågor. Sistnämnda fråga kommer jag inom kort att ta upp i samband med att jag anmäler frågan om en lagrådsremiss med förslag till nya regler om häktning och anhållande.

Utredningen har kommit fram till att en ordning med jourdomstolar skulle kräva allvarliga avsteg från grundläggande principer i vår nuvarande brottmålsrättskipning. i varje fall om domstolarna förutsätts få ett målun- derlag som inte är endast helt obetydligt. En jourdomstolsreform förutsät- ter enligt utredningen förenklingar i fråga om reglerna för förundersökning och åtals väckande samt att ökade resurser satsas på polis- och åklagarsi— dan. Under alla omständigheter rör det sig enligt utredningens uppfattning om ett mycket begränsat antal mål som skulle kunna avgöras av jourdom- stolar. Rättens tid skulle antagligen inte kunna utnyttjas rationellt ens om man begränsade en reform till att gälla storstadsdistrikten i samband med helger.

Utredningens slutsats är att det inte är processekonomiskt försvarbart att inrätta jourdomstolar för att avgöra brottmål. Däremot. menar utred- ningen. kan detta givetvis vara befogat från kriminalpolitisk synpunkt. men utredningen är för sin del inte beredd att bedöma om sådana aspekter väger så tungt att de. tar över de processekonomiska nackdelarna.

Remissinstanserna har med något undantag ställt sig bakom utredning- ens slutsats att ett jourdomstolssystem inte bör införas. Någon remissin- stans menar att utredningen borde ha undersökt närmare vilka förenklingar i fråga om förundersökningsförfarandet som skulle vara möjliga i ett jour- domstolssystem.

För egen del villjag säga följande. Som jag nämnde i inledningen till avsnittet om brottmålsförfarandet, har utvecklingen av olika summariska förfaranden i enklare brottmål och den omfattande avkriminaliseringen av förseelser medfört att domstolarna i dag generellt sett endast har att handlägga brottmål av mer kvalificerad beskaffenhet. Handläggningstiderna i brottmål vid tingsrätterna år enligt min mening i stort sett godtagbara. De allra flesta brottmål avgörs inom några månader från det att åtal väckts. Givetvis förekommer enskilda fall med alltför långa handläggningstider. vilket dock endast undantagsvis torde bero på att domstolarna inte anser sig ha utrymme för att handlägga

• Sida 103
•  Original

målet. Angelägenheten av att inrätta ett system med jourdomstolar måste bedömas mot denna bakgrund.

Som utredningen visat skulle en jourdomstolsrättegång i mångt och mycket te sig annorlunda än en vanlig brottmålsrättegång. Åtalet skulle i många fall inte kunna vara preciserat från början utan skulle behöva utformas slutligt först under huvudförhandlingens gång. Den verksamhet som för närvarande bedrivs under förundersökningen skulle i stället få ske inför domstolen. På grund härav skulle det med hänsyn till rättssäkerhets- kraven antagligen bli nödvändigt att begränsajourdomstolarnas målunder- lag till lättutredda — framför allt erkända — och lindrigare brott. Även det faktum att vårt differentierade påföljdssystem ställer stora krav på utred- ningen om den tilltalades personliga förhållanden sätter ganska snäva gränser för vilka mål som skulle kunna handläggas av jourdomstolar. De målkategorier som mot denna bakgrund skulle kunna bli aktuella i ett jourdomstolsförfarande överensstämmer ganska väl med dem för vilka vi redan har enkla och snabba former för beivrande. t.ex. strafföreläggan— deinstitutet.

Även om ett regelrättjourdomstolsförfarande således kanske inte ter sig motiverat från processekonomiska och andra synpunkter. är det enligt min mening uppenbart att man i vissa fall skulle kunna uppnå avsevärda krimi- nalpolitiska fördelar med en ordning där gärningsmannen ställs inför dom- stol avsevärt snabbarc än vad som ofta blir fallet med nuvarande regler. Jag tänker då framför allt på ungdomar som grips på bar gärning. Jag avser att inom kort närmare undersöka om man inte kan finna metoder för att åstadkomma en snabbare reaktion från samhällets sida i bl.a. dessa fall. I detta sammanhang lägger jag emellertid inte fram några förslag med an— knytning till jourdomstolstanken.

2.4. Vissa andra större frågor

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Nya regler om rättens materiella processledning i tvistemål införs. Rätten skall driva en aktiv processledning utan att för den skulle övergå till en rådgivande verksamhet.

3. Även för brottmålens del införs nya regler om materiell pro- — cessledning. Som regel bör parterna liksom enligt gällande praxis själva sköta utredningen i målet. men domstolen har även i forsätt- ningen ett ansvar för att utredningen blir fullständig.

Allmänna synpunkter

Frågan i vad mån rätten skall vara aktiv för att berika eller begränsa processmaterialet i ett mål. dvs. frågan om omfattningen av rättens malari- e/la process/mining. hör till de mest omdiskuterade inom hela processrät— ten. [ RB finns inga detaljerade regler — eller några mer omfattande

1 03

• Sida 104
•  Original

motivuttalanden — om hur långt en domare bör gå i fråga om processled- ning. utan det lämnas ganska stort utrymme för den enskilde domarens egen uppfattning. l förarbetena till småmålslagen förespråkades däremot en förhållandevis aktiv processledning i de mål som skulle handläggas enligt den lagen. framför allt med hänsyn till att det förutsattes att parterna normalt processade utan hjälp av rättsbildade ombud.

RU har i sitt betänkande uppehållit sig mycket utförligt vid frågan om den materiella processledningen. Utredningen konstaterar att utvecklingen efter RB:s tillkomst allmänt sett gått mot en mer aktiv processledning från domstolens sidai dispositiva tvistemål. bl.a. under inflytande av småmåls- förfarandet. Stora skillnader föreligger dock mellan olika domare. För brottmålens del har utvecklingen enligt RU snarast varit den motsatta främst beroende på att vi numera har en välutbildad åklagarkår och att den tilltalade i mycket större utsträckning numera biträds av rättsbildade för- svarare. Även i brottmål finns dock betydande skillnader mellan olika domare.

Utredningen menar att det förhållandet att omfattningen av processled- ningen varierar så mycket vid domstolarna utgör ett starkt skäl för lagstif- taren att komma med mer preciserade riktlinjer i denna fråga. Man konsta- terar därvid att det inte är möjligt att åstadkomma detta enbart genom nya lagregler. Verksamheten är så skiftande och så pass komplicerad att be- skriva att de närmare riktlinjerna får ges i form av motivuttalanden.

Den givna utgångspunkten för en diskussion om materiell processled- ning är enligt RU frågan om rättens slutliga ansvar för utredningens full- ständighet. För de dispositiva tvistemålens del är det på grund av panernas avtalsfrihet i stort sett deras egen sak att bestämma vilken omfattning processen skall få och vilken utredning som skall göras. ] sådana mål menar RU att processledningens mål i princip bör vara att ta reda på vad parterna verkligen vill i processen. Med hänsyn till vikten av att domstolen uppfattas som objektiv och till risken för onödigt vidlyftiga eller sned- vridna processer bör dock enligt utredningen ganska snäva gränser sättas för domarens undersökningsplikt. Utredningens slutsats blir att process- ledningen skall ligga på en nivå mellan den processledning som domaren för närvarande förutsätts utöva i mål som handläggs enligt RB och den processledning som enligt intentionerna bakom småmålslagen skall före- kommai småmål.

I indispositiva tvistemål (bl.a. de flesta familjemål) och i brottmål måste rätten enligt RU anses ha ett visst slutligt ansvar för att utredningen i målet blir tillräcklig. Processledningen måste då kunna gå längre än i de disposi- tiva tvistemålen. Rätten måste t.ex. själv kunna ta in erforderlig utredning. om parterna inte förmår det själva.

RU för en ingående diskussion rörande processledningen i olika hänse- enden, t.ex. när det gäller parternas yrkanden och åberopanden samt i fråga om bevisningen. Utifrån vissa exempel söker man fastställa vissa gränser för processledningens omfattning.

Remissinstanserna har i allmänhet uppskattat att utredningen så utförligt uppehållit sig vid den materiella processledningen och har mestadels också godtagit utredningens slutsatser rörande processledningens omfattning.

Prop. 1986/87z89

l 04

• Sida 105
•  Original

Flera remissinstanser har emellertid anmält avvikande uppfattning i en- skildheter. Flera ifrågasätter vidare om materiell processledning är ett ämne som lämpar sig för mera ingående direktiv från lagstiftaren: man menar att rättsutvecklingen i allt väsentligt måste äga rtrm i praxis.

För egen del tyckerjag det är värdefullt att utredningen har gjort en så inträngande analys av den materiella processledningens problem. Dessa problem har på senare år kommit i fokus bland praktiskt verksamma jurister i en helt annan utsträckning än tidigare. Bl.a. har frågorna diskute— rats inom ramen för domstolsverkets processrättsliga kursverksamhet. Utredningens överväganden har utgjort -— och kommer säkerligen även långt framöver att utgöra — ett utmärkt underlag för den fortsatta diskus— sionen.

När det sedan gäller frågan i vad mån lagstiftaren kan och bör ge direktiv för den materiella processledningen kanjag först och främst konstatera att statsmakterna mig veterligt inte i något annat sammanhang har gett annat än mycket allmänna riktlinjer i ämnen av denna karaktär. Vad som framför allt är viktigt när det gäller processledningen är att den sker under stort hz'insynstagande till det enskilda målets och den enskilda situationens karaktär. Domaren måste i varje läge där behov av processledning kan uppstå noga överväga vad som är förenligt med kravet på en effektiv process. å ena sidan. och kravet på domstolens anseende för opartiskhet, å den andra sidan. Ett ingripande som kan gå för sig i en viss given situation kan i ett något annorlunda läge te sig mindre försvarligt. Om lagstiftaren under sådana förhållanden drar upp mer ingående riktlinjer för verksamhe- ten kan man riskera att ett uttalande tas till intäkt för att processledning alltid bör förekomma i ett visst hänseende men aldrig i ett annat. medan däremot det lämpliga kanske skulle ha varit att låta domaren ha ett mera fritt val i båda situationerna. Alltför detaljerade uttalanden kan verka förstelnande på förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvud- sakliga avsikten med översynen av RB. nämligen att skapa en process- ordning som medger ett ökat hänsynstagande till förhållandena i det enskil- da målet.

Men självfallet är det både möjligt och lämpligt att lagstiftaren mer allmänt uttalar sig om vilken materiell processledning som bör förekomma vici domstolarna. Som RU påpekat är en god processledning en av de viktigaste förutsättningarna för en effektiv process. Jag kommer i det följande att närmare gå in på processledningens problem utifrån den analys RU gjort. Eftersom problemen ställer sig delvis olika i dispositiva tviste- mål. å ena sidan. och i indispositiva tvistemål och brottmål. å den andra sidan. kommerjag att behandla dessa målgrupper var för sig.

Process/editing idispusitiva tvistemål

] ett dispositivt tvistemål råder i princip frihet för parterna att själva bestämma vad som skall vara föremål för processen. Rätten får inte döma trt mer än det som käranden yrkat eller mindre än svaranden medgivit och får heller inte grunda sin dom på någon annan omständighet trättsfaktum) än som åberopats av parterna. Viktiga begränsningar finns också i fråga

• Sida 106
•  Original

om rättens möjligheter att självmant föranstalta om bevisning. Som RU påpekat är dessa förhållanden av avgörande betydelse för rättens process— ledande verksamhet. Processledningen skall i princip begränsats till att i den mån det behövs hjälpa parterna att klara ut vad de vill yrka och äberopa och vilken bevisning de vill förebringa.

Det nu sagda innebär inte att jag är förespråkare av en passiv domarroll. Domaren bör inrikta sig på att under förberedelsen av ett må] så snabbt som möjligt få fram vad parterna yrkar och åberopar. vilken bevisning som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Häri ligger till en början naturligtvis att domaren skall ingripa för att avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i det som parterna anför. Men det måste också — låt vara i mer speciella situationer — kunna bli fråga om att domaren föranleder parterna att föra in nytt material i processen, nya yrkanden. nya grunder och ny bevisning. Så långt tycks också en bred enighet räda inom domarkåren. När man sedan skall fastställa var gränsen skall gå för denna verksamhet och i vilka situationer domaren skall agera har visserligen mänga domstolar i sina remissyttranden slutit tipp bakom RU:s tämligen måttfulla linje. vilken i sin tur kan förutsättas utgöra en kompromiss mellan olika meningar inom utredningen. Men flera röster har höjts för en längre gående processledning än vad utredningen förespråkar. medan andra pekat på situationer där processledning enligt utredningens modell framstår som mindre lämplig.

Jag anser det olämpligt att lagstiftaren motivledes tar ställning till kon- kreta exempel på när processledning skall förekomma eller inte. En sådan teknik skulle. som jag sagt tidigare. kunna läsa rättsutvecklingen på ett olyckligt sätt. Jag får i stället nöja mig med att mer allmänt uttala att domstolen i varje särskilt fall måste överväga om det är förenligt med domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt vidlyftiga processer att man t.ex. tar upp frågan om det finns några alternativa grunder som en part kan åberopa vid sidan av dem han uttryckligen åberopat. Det måste som utredningen säger allmänt sett krävas att det framstår som nära till hands liggande att parten. om han kommit att tänka på ch hade önskat äberopa det nya materialet. Domaren måste hela tiden göra avvägningen mellan den hjälpbehövande partens intresse att få ut så mycket som möjligt av rättegången. å ena sidan. och hänsynen till motpar- tens intressen. till hans t'örlitan pä domstolens objektivitet och till intresset av att hälla rättegången inom rimliga gränser. ä den andra sidan.

Det förhållandet att målet rör ett rättsområde där tvingande lagstiftning gäller till förmån för den hjälpbehövande parten bör kunna påverka omfatt- ningen av domarens aktivitet på det sättet att domaren har starka skäl att fråga sig om ett uteblivet åberopande av relevanta rättsfakta enligt en tvingande regel verkligen är i överensstämmelse med partens vilja. Samti- digt gör sig naturligtvis motpartens intressen gällande lika starkt i dessa mål som i mål med dispositiv lagstiftning (jfr RU i SOU l982:26 s. lll ff och särskilt yttrande 5. 6l6).

Jag vill vidare säga att jag håller med utredningen och majoriteten av remissinstanserna om att processledningens omfattning inte bör göras formellt beroende av om parterna företräds av rättsbildade ombud eller

• Sida 107
•  Original

inte. Förekomsten av ombud och ombudets skicklighet utgör naturligtvis — som utredningen påpekar — omständigheter som automatiskt reglerar behovet av processledning. ochjag vill i vart fall inte generellt hävda att en part som inte har anlitat ombud får skylla sig själv om han sköter processen oskickligt. Här får sådana omständigheter som partens möjligheter att få rättshjälp och att få ersättning för ombudskostnader vägas in. Detta får betydelse inte minst i rättegångar om mindre värden, där man enligt mitt förslag skall behålla de nuvarande begränsningarna i fråga om rätten till ersättning för ombudsarvode och rätten till rättshjälp med biträdesförord- nande. Det är enligt min mening naturligt att domstolen under sådana omständigheter — som förutsattes när småmålslagen infördes — i viss mån får kompensera ctt ombuds insatser. Detta innebär emellertid inte att jag menar att domstolarna i mål om små värden generellt bör gå så långt att de aktivt efterforskar alternativa yrkanden eller nya grunder. Någon materiell rådgivning hör av principiella skäl inte heller ankomma på domstolarna. Jag återkommer till den sistnämnda frågan i avsnittet om förprocessuell rådgivning (avsnitt 2.4.3).

När det gäller processledning rörande bevisning vill jag liksom utred- ningen till en början understryka att rätten bör vara aktiv för att precisera bevistema. Likaså bör rätten söka förmå parterna att iaktta principen om det bästa bevismedlet. även om parterna i dispositiva tvistemål även framgent bör ha den slutliga bestämmanderätten i fråga om åberopande av muntlig bevisning. Domaren mäste som utredningen anför i princip också vara oförhindrad att säga till en part att han måste räkna med att förebringa bevisning för ett påstående i rättegången för att detta skall godtas av domstolen.

RU har i detta sammanhang också gjort en del uttalanden rörande domarens rätt att i uppenbara fall påpeka för en part att den förebragta bevisningen är otillräcklig eller att en åberopad grund är ohållbar. Här kommer man in på mycket känslig mark, där balansgången mellan önske— målet att undvika onödigt processande och kravet på domarens objektivi- tet är mycket svår. Jag vill för min del inte utesluta att det finns situationer där det framstår som övervägande befogat att domaren gör uttalanden av detta slag, men vill samtidigt peka på att sådan verksamhet kommer mycket nära den materiella rådgivningen, som domstolarna i princip bör avhålla sig från i frågor där fler parter än en är involverade (jfr avsnitt 2.4.3). Den närmare omfattningen av domstolarnas verksamhet i dessa frågor måste emellertid —— liksom hittills — lösas i det praktiska rättslivet.

Sammanfattningsvis menar jag i likhet med utredningen och många remissinstanser att en lämplig allmän nivå i fråga om processledningens omfattning bör vara en mer aktiv verksamhet än vad många domare nu utövar i mål som handläggs enligt RB och närma sig vad som förutsätts enligt smämålslagen. Rätten får vid sin bedömning av om ett aktivt ingri- pande bör ske i en viss situation ta hänsyn till den totala bilden i målet. bl.a. risken för att motparten skall uppfatta domaren som partisk. men även till sådana faktorer som att målet rör ett förhållande där parterna på grund av kostnadsreglernas och rättshjälpsreglernas utformning i prakti- ken saknar möjlighet att processa med hjälp av rättsbildade ombud. Detta

• Sida 108
•  Original

innebär att man inom det område som nu omfattas av småmålslagens regler även i fortsättningen bör utöva en aktiv processledning i huvudsak i enlighet med intentionerna vid den lagens tillkomst.

Process/editing i ina'ispo.t'iliva tvistemål

Att en fråga har indispositiv karaktär innebär att förlikning om saken inte får träffas i rättegången. Detta motiveras av att det inte ansetts kunna överlåtas åt parterna att själva fullt ut beakta alla intressen som är berörda. En konsekvens av dessa förhållanden är att rätten har större möjligheter att ta in annat material i målet än vad parterna åberopat och att i domen t, ex. ta hänsyn även till andra omständigheter än dem parterna åberopat.

Givetvis måste det nu sagda inverka på processledningen. Det behöver som RU påpekar emellertid inte medföra att förhandlingsprincipen överges och processen får en inkvisitorisk karaktär. Det torde råda en bred enighet om att det är både lämpligt och fullt möjligt att i de allra flesta indispositiva frågor låta parterna ha ett förstahandsansvar för utredningen ungefär på samma sätt som i de dispositiva målen.

Detta innebär att rätten åtminstone till en början kan agera som i disposi- tiva mål. Självfallet är det även i indispositiva mål påkallat med en varsam processledning för att domaren skall undgå miSStankar om partiskhet. Endast om parterna själva inte vill eller kan ta fram tillräckligt material för målets avgörande bör rätten självmant t.ex. gå utöver de grunder som en part åberopat eller på egen hand föranstalta om bevisning. Det är givetvis viktigt att detta sker öppet.

Gemensam lugrcgeljör alla tvistemål

RU har föreslagit en regel om processledning som är gemensam för alla sorters tvistemål. dispositiva och indispositiva. Remissinstanserna har i allmänhet lämnat denna teknik utan erinran. även om flera röster höjts för en mer preciserad regel än den utredningen föreslagit. Samtidigt har många anfört att det inte är möjligt att fånga in processledningens skiftande problematik i lagtext på ett bättre sätt än vad utredningen gjort. Jag instämmeri sistnämnda bedömning och förordar därför ("42 kap. 8 åRB) en regel av i stort sett det innehåll utredningen föreslagit.

Proc-c.tsledning i brottmål

Som jag nämnde nyss har utvecklingen sedan RB:s tillkomst för brottmå- lens del varit snarast den motsatta till den i tvistemål. Genom åklagarkå- rens stigande kompetens och den ökade frekvensen offentliga försvarare i mål över bötesnivån har man numera normalt sett goda garantier för att parterna själva ser till att utredningen i ansvarsfrågan blir fullständig. Rätten kan som en följd härav i allmänhet spela 'en mindre aktiv roll i den delen. Detta sammanhänger givetvis också med att en stor del av förbere- delsearbetet skett under förundersökningen: bl.a. har parternas inställning i målet normalt klarlagts redan då. I de flesta fall räcker det därför med att

Prop. 1986/87: 89

• Sida 109
•  Original

rätten när åtalet väcks gör en översiktlig kontroll över vad som förevarit under förundersökningen och sedan sätter ut målet direkt till huvudför- handling och därvid kallar de personer som skall höras i enlighet med vad parterna begärt. ] mer komplicerade brottmål kan det som jag tidigare nämnt (avsnitt 2.3.3) behövas andra förberedelseåtgärdcr från rättens sida när det gäller ansvarsfrågan.

Som utredningen föreslår bör nuvarande möjligheter för rätten att agera ex officio i brottmål finnas kvar. t.ex. regeln i 35. kap. 6 & RB om möjlighet för rätten att självmant ta in vittnesbevisning. I motsats till utredningen anser jag däremot. liksom flera remissinstanser. att det inte finns tillräck- liga skäl att helt slopa nuvarande möjlighet att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen (45 kap. 11 & RB"), även om en sådan möjlighet torde komma till praktisk användning endast i extrema undan- tagsfall.

Lika lite som i indispositiva tvistemål bör emellertid domarens verksam- het för att komplettera utredningen ta sig formen av ett förstahandsansvar. Om domaren före huvudförhandlingen märker att en viss komplettering av inte rent formell beskaffenhet förefaller motiverad. bör han i första hand göra parterna uppmärksamma på frågan och överlåta åt någon av dem att föra in det nya materialet i målet. Rätten bör ta in materialet ex officio först om parterna inte själva agerar med anledning av domarens påpekande. En annan sak är att åklagaren. om den tilltalade framställer önskemål om bevisning. ofta kan åberopa bevisningen själv och den tilltalade därigenom undgå att ådra sig kostnader.

Det bör betonas att den omständigheten att diskussioner kan bli behöv- liga med den tilltalade kan vara ett skäl för att offentlig försvarare förord- nas om också de övriga villkoren i Zl kap. 3 a & RB för förordnande av offentlig försvarare är uppfyllda.

När det gäller påföljdsfrågan har rätten av tradition ett avsevärt större ansvar för utredningens införskaffande än i ansvarsfrågan. Liksom utred- ningen anserjag övervägande skäl tala för att nuvarande ordning i princip behålls. Det bör dock framhållas att det i många fall är lämpligt att parterna anger för rätten vilken utredning de anser behövlig (specialmotiveringen till 45 kap. 10 å).

RU tar också upp frågan i vad mån rätten bör ingripa mot otydligheter och ofullständigheter i parternas yrkanden m. m. samt om rätten bör föran- leda äklagaren att göra ändringar i och tillägg till sin gärningsbeskrivning. Man diskuterar därvid vissa praktiska exempel.

Självfallet måste domstolen ha både rätt och skyldighet att genom frågor försöka reda ut oklara punkter i t.ex. åklagarens gärningsbeskrivning eller den tilltalades inställning till åtalet. Hur långt rätten därutöver bör få gå är - på samma sätt som för tvistemålens del — en fråga som liksom hittills får lösas i den praktiska tillämpningen. Utredningens ingående överväganden i dessa delar bör tjäna som ett värdefullt underlag för fortsatta disktrssioner inom bl.a. domarkåren.

Jag vill för min del rent allmänt uttala att processledning till förmån för den tilltalade principiellt sett givetvis är avsevärt mindre bctänklig än processledning till förmån för åklagaren, särskilt som rätten ändå kan

l ()9

• Sida 110
•  Original

frikänna den tilltalade på en grund som han inte har åberopat. Med hänsyn till att rätten har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett kan det heller inte undvikas att rätten tar initiativ för att undanröja någon oklarhet utan att i förväg säkert kunna bedöma till vilken parts förmån eller nackdel initiativet visar sig bli. Jag menar att det i brottmål alltid måste finnas en möjlighet för rätten att ingripa för att undanröja oklarheter och ofullständigheter i parters och vittnens framställningar. Sådana ingripanden bör självfallet inte ta sig formen av inkvisitoriska förhör från rättens sida. utan rätten bör i första hand i stället uppmärksam- ma parterna på bristerna i processmaterialet och få dem att själva reda ut Oklarheterna (jfr Ekelöfi Festskrift till Andenaes s. 423 ff). Jag vill i det sammanhanget också framhålla att det. om det uppstår fråga om tillämp- ning av ett annat lagrum än det åklagaren åberopat. ofta kan vara lämpligt att låta parterna yttra sig med anledning av den nya situationen.

När det gäller processledning i fråga om bevisningen torde samma s_vn- sätt kunna anläggas som i tvistemålen.

När det gäller lagregleringen av rättens materiella processledning i brott- mål torde det som hittills vara tillräckligt att en uttrycklig regel finns såvitt avser huvudförhandlingsskedet (46 kap. 4 å. 47 kap. 24 å).

Huvudpunkterna i mitt förslag

]. Rättens förlikningsverksamhet regleras gemensamt för alla dis- positiva tvistemål. Domaren skall i allmänhet ta upp frågan om förlikning med parterna men bör inte driva frågan om någon av parterna motsätter sig att diskutera förlikning.

2. Förutsättningarna för att särskild medlare skall få förordnas preciseras. De särskilda mcdlarnas verksamhet skall liksom hittills vara oreglerad.

Inledning

Det ingår som en viktig del i rättens verksamhet i dispositiva tvistemål — vid sidan av och som ett komplement eller alternativ till den verksamhet som direkt syftar till målets avgörande genom dom — att försöka få parterna att komma överens i saken, dvs. träffa en förlikning. Frågan i vad mån rätten skall vara aktiv i detta hänseende är omdiskuterad bland domare och förlikningsverksamheten är föremål för en delvis ganska vari- erande praxis. I förarbetena till småmålslagen har lagstiftaren uttalat sig för en mer aktiv förlikningsverksamhet i mål som handläggs enligt små- målslagen.

RU har. i syfte att komma till rätta med den varierande praxis som för närvarande finns på detta område. ingående behandlat frågan om förlik- ningsverksamhetens omfattning. Man har föreslagit en gemensam regel för alla dispositiva tvistemål och kompletterat den med omfattande motivutta-

• Sida 111
•  Original

landen rörande i vilka fall det är lämpligt eller mindre lämpligt att domaren verkar för förlikning mellan parterna.

Remissinstanserna hari allmänhet vitsordat behovet av klarare riktlinjer för förlikningsverksamheten. I stora delar ansluter man sig också till utred- ningens synpunkter eller lämnar dem utan erinran. I vissa enskildheter har dock utredningens förslag bemötts kritiskt av flera remissinstanser. Jag kommer att gå närmare in på detta i det följande.

Allmänt omjörlikningsverksam/teten

Det råder en bred enighet om att rätten i dispositiva tvistemål skall under- söka om det finns förutsättningar för förlikning mellan parterna och i vissa fall också aktivt försöka åstadkomma en förlikning. Frågan om omfattning- en av denna verksamhet är däremot avsevärt mer kontroversiell.

RU menar att det bör vara en utgångspunkt när man diskuterar förlik- ningsverksamheten att domstolarnas förstahandsuppgift är rättskipning i mer inskränkt bemärkelse. dvs. domstolarna skall i princip endast medver- ka till sådana lösningar på inkomna tvister som står i överensstämmelse med gällande rätt. En väsentlig uppgift för domstolarnas avgöranden är nämligen inte bara att de skall lösa parternas mellanhavande utan också att de skall verka handlingsdirigerande för samhällsmedlemmarna i allmänhet. Detta medför enligt utredningen viktiga konsekvenser i fråga om inrikt- ningen av förlikningsverksamheten. Om domaren skall verka för en förlik- ning mellan parterna, bör han inrikta sig på ett resultat som så nära som möjligt ansluter till vad en tänkt dom i målet skulle innehålla. Endast om särskilda skäl föreligger. bör rätten föreslå en förlikning trots att den klart strider mot exempelvis gällande civilrättslig lagstiftning. Dessa förhållan- den medför i sin tur att rätten enligt utredningen inte bör påbörja förlik- ningsarbetet förrän sent under förberedelsen, då domaren kan överblicka tvistefrågorna och rättsläget i målet.

] det hänseendet har flera remissinstanser anfört att utredningen tryckt alltför hårt på den allmänpreventiva funktionen hos eivilrättskipningen. Det är. menar man, inte till någon större nackdel om domstolarna medver- kar till förlikningar som ligger en bit vid sidan om vad domstolen kan tro kommer att bli slutresultatet om målet skulle gå till dom. Man anför i det sammanhanget också att det ofta är omöjligt för domaren att veta något om vad utgången i en dom skulle bli. Skulle utredningens resonemang godtas, skulle det — menar man — medföra att förlikningsaktiviteten från domsto- lens sida skulle få anstå till ett mycket sent skede av målets handläggning, när domaren kunde bilda sig en säker uppfattning om utgången i målet. Då skulle. å andra sidan, de processekonomiska vinsterna med en förlikning ofta framstå som försumbara.

För min del vill jag lägga följande synpunkter på denna fråga. Självklart är de allmänna domstolarnas verksamhet oerhört väsentlig för allmänhe- tens tilltro till och respekt för den materiella lagstiftningen. såväl den civilrättsliga som den straffrättsliga. Så till vida har RU rätt i sitt resone- mang som denna tilltro och respekt riskerar att försvagas, om det blir känt att domstolarna mer allmänt försöker åstadkomma förlikningar som ligger

• Sida 112
•  Original

klart vid sidan av vad den materiella lagstiftningen föreskriver. Samtidigt måste man ha klart för sig att det är fråga om dispositiva mål där parterna har rätt att göra upp vid sidan om rättegången och utan hänsyn till innehål— let iden civilrättsliga lagstiftningen. Domstolen har i princip t.ex. skyldig- het att genom dom stadfästa en av parterna träffad förlikning även om domstolen anser att den klart strider mot det materiella rättsläget. Mot denna bakgrund innebär det enligt min mening inte någon större risk för den civilrättsliga lagstiftningens genomslagskraft om domstolarna i rimlig utsträckning medverkar i förlikningsförhandlingar som kommer in på fak- torer något vid sidan av de strikt juridiska. Härtill kommer, som flera remissinstanser påpekat. att domstolen när det blir aktuellt att diskutera förlikningsfrågan ofta inte kan ha någon säker uppfattning om innehållet i en blivande dom.

Det nu sagda innebär inte att jag anser att rätten alltid bör få driva förlikningsarbete utan att snegla på i vad mån parterna synes ha fog för sina ståndpunkter i målet. Vad som enligt min mening är olämpligt är t. ex. att rätten hårt driver en part. vars talan förefaller välgrundad. att gå med på en förlikning som innebär att han i väsentlig mån efterger vad han yrkar i målet. En fara för allmänhetens tilltro till civilrättskipningen föreligger nämligen, om det blir vanligt att parter känner sig tvingade av domstolarna att gå med på förlikningar som innebär att de får ge efter sin rätt. Därmed tangerar man en delvis annan frågeställning. nämligen i vad mån rätten skall ägna sig åt förlikningsverksamhet mot parternas vilja.

I detta hänseende menar RU att rätten inte bör få driva förlikningsförsök om någon part säger ifrån att han inte vill vara med om förlikning: man föreslår också en uttrycklig lagregel om detta. Flera remissinstanser menar att en sådan bestämmelse är för kategorisk med hänsyn till de skiftande förhållanden som föreligger i praktiken.

Jag menar för min del att det i och för sig är en självklarhet att rätten, om en part klart säger ifrån att han inte önskar driva förlikningsförhandlingar med motparten utan vill att rätten skall pröva målet, inte bör pressa parten att ändå gå in i förhandlingar eller utöva påtryckningar på honom att godta ett av motparten framlagt förlikningsbud. Varje part har naturligtvis en oavvislig rätt att. om de formella förutsättningarna är uppfyllda. få ett tvistemål prövat i enlighet med gällande materiella rättsregler. Det får inte förekomma att en domare mer eller mindre vägrar att göra en rättslig prövning av ett mål. Rätten bör emellertid till att börja med i princip alltid ha rätt att fråga parterna om de har diskuterat en uppgörelse i godo och om de är intresserade av att denna fråga tas upp under rättens ledning. Rätten bör vidare ha rätt och skyldighet att i neutrala termer ge parterna saklig information om fördelar och nackdelar med de olika alternativen dom resp. förlikning. bl.a. med hänsyn till rättegångskostnader. tidsaspekter och möjligheter till frivilligt fullgörande. Och om rätten anser att processeko- nomiska faktorer starkt talar för förlikning. t.ex. i mål rörande många stridiga delposter. bör man påpeka detta. Likaså kan, som RU säger, vikten av att parterna framdeles upprätthåller goda relationer starkt tala för förlikning. och rätten bör kunna nämna även en sådan faktor. Denna faktor har särskild relevans i affärstvister och tvister mellan släktingar och grannar.

1.

• Sida 113
•  Original

En viktig fråga i detta sammanhang är i vilken mån rätten skall väga in den omständigheten att ena parten verkar ha avsevärt mer fog för sin ståndpunkt än motparten och att det frånjuridisk synpunkt kanske t.o.m. verkar klart hur utgången i målet skall bli. Jag menar i likhet med RU att sådana faktorer bör föranleda domstolen att vara mer försiktig med pro— paer om förlikning. menjag vill samtidigt inte utesluta att domstolen även i juridiskt ganska klara mål kan medverka till förlikningar som innebär att ena parten något efterger sin rätt. Det kan ju nämligen förhålla sig så att den part som har rätt i sak ändå totalt sett tjänar på en förlikning: bl.a. kan den gagna möjligheterna till frivillig fullgörelse från motparten.

Den omständigheten att parterna företräds av advokater eller motsva- rande bör inte hindra att rätten aktualiserar frågan om förlikningsförhand- lingar under förberedelsen. Som llera remissinstanser påpekar kan par- terna. eller en av dem. ha kontaktat advokat eller motsvarande först på ett sent stadium och några meningsfulla förhandlingar därför inte hunnit föras. Det kan också vara så att en part blir mer förlikningsvillig när han hör frågan tas tipp av ett neutralt organ. domstolen. än när hans eget ombud tar tipp frågan. En tredje faktor kan vara att parten bättre kan bedöma sina chanser i processen när förberedelsen kommit en bit på väg vid rätten och därigenom kan föra förlikningsfrågan på en realistisk grund. Generellt sett bör emellertid enligt min mening gälla att rätten skall vara mer försiktig med förlikningspropåer när parterna företräds av advokater. Man måste nämligen normalt sett utgå från att frågan prövats tillräckligt under stadiet före domstolsförhandlingen.

Av vad jag hittills har anfört framgår att jag anser att sådana faktorer som målets juridiska och sakliga komplikation. parternas intresse av att uppprätthälla goda relationer med varandra. deras förlikningsvilja och medverkan av advokater bör vägas in i domarens bedömning av om det är lämpligt att aktualisera förlikningsfrågan i ett mål. Jag har hittills inte heller kunnat peka ut någon viss typ av mål där förlikningsfragan under inga omständigheter bör aktualiseras. Inte heller i övrigt anser jag att någon skarp gräns i detta hänseende bör dras. Jag tänker i det sammanhanget främst på vad RU kallat de "svart-vita" målen. alltså mål där en dom endast kan resultera i antingen helt bifall till eller helt ogillande av käromå- let. Jag kan inte se något skäl till att sådana mål generellt skall undantas från området för rättens förlikningsinitiativ. Men det hindrar inte att ett mål av denna kategori i ett enskilt fall kan te sig olämpligt att förlika. Ett exempel på detta är det fallet att domaren anser det uppenbart att någon av parterna far med osanning.

Mycket viktiga faktorer när det gäller intensiteten av domarens förlik- ningsförsök är. som utredningen påpekar. tvisteföremålets värde och rätte- gångskostnat'lernas storlek samt. framför allt. relationen tnellan dessa båda faktorer. Ju högre de beräknade rättegångskostnaderna är i förhållande till tvisteföremålets värde. desto angelägnare framstår det från både parternas och det allmännas synpunkt att målet förliks. Jag menar därför liksom RU och flertalet remissinstanser att man får acceptera en längre gående förlik- ningsverksamhet i sådana mål än i mål som gäller stora belopp eller där de f("irväntade kostnaderna är måttliga. Detta är ju också grundtanken bakom

• Sida 114
•  Original

småmålslagens nuvarande regel. som föreskriver särskilt aktiv förliknings- verksamhet i mål om små värden.

Beträffande tidpunkten för ett förlikningsinitiativ från rättens sida har RU anfört att det normalt är bäst att ta upp frågan mot slutet av förberedel- sen. då parternas ständpunkter har börjat klarna och parterna därför kan någorlunda säkert bedöma fördelar resp. nackdelar med olika alternativ. Jag kan principiellt sett ansluta mig till denna ståndpunkt, men vill samti- digt hålla dörren öppen för att det beroende på målets beskaffenhet kan vara lämpligt att ta upp frågan även i andra skeden. Om målet t.ex. rör krav beträffande ett stort antal stridiga delposter. där omfattande bevis- ning verkar behövas. kan de processekonomiska fördelarna med en förlik- ning framstå som så Starka att det är lämpligt att ta upp förlikningsfrågan redan innan man mer i detalj går igenom parternas ståndpunkter och bevisning i olika delar av målet. Och det bör inte vara något som hindrar att rätten tar upp förlikningsfrågan omedelbart före en huvudförhandling i ett mål: etfarenhetsmässigt kan förutsättningarna för förlikning i detta skede framstå som särskilt goda.

När det sedan gäller formerna för rättens förlikningsverksamhet anser jag liksom RU och flertalet remissinstanser att stor frihet bör ges domaren att agera. när målet — enligt de riktlinjerjag dragit upp i det föregående — Väl befunnits vara av sådan beskaffenhet att det är lämpligt att domaren aktualiserar frågan om förlikning. Som jag nämnt bör domaren kunna peka på olika för- och nackdelar för parterna med förlikning resp. dom. Doma- ren bör kunna tala om för en part att han måste vara beredd att bevisa sina påståenden i ett visst hänseende. ochjag vill heller inte utesluta att det kan framstå som befogat att domaren i vissa uppenbara fall talar om för en part att den av honom åberopade bevisningen förefaller otillräcklig. Det kan heller inte anses oförenligt med domarrollen att förlikningsförhandlingarna sker under domarens direkta ledning och att domaren själv kommer med konkreta medlingsbud. För all denna verksamhet bör emellertid. som utredningen påpekat. gälla att den bör ske med sådan försiktighet att domaren inte utsätter sig för risken att verka partisk utan att domaren, om förlikningsförsöken misslyckas. kan fortsätta att handlägga målet utan att han anses jävig.

Med det sistnämnda ärjag inne på ett annat ämne som utredningen tagit upp i detta sammanhang. nämligen s.k. särskild medling enligt 42 kap. 17 å andra meningen RB. En sådan särskild medlare kan det många gånger vara lämpligt att utse i vissa mål. där det krävs en fristående medlare som kan agera med större frihet än vad en domare kan tillåtas med hänsyn till domarrollcn. Utredningen konstaterar att institutet särskild medlare hittills använts endast sparsamt. men man anser att det skulle vara av värde från processekonomisk synpunkt om sådan medlare förordnades oftare än nu. För att uppmuntra till detta föreslår utredningen att medlarna skall ha rätt till ersättning av allmänna medel.

Det finns enligt vad jag har erfarit tecken som tyder på att den särskilda medlingen kommit till användning i större utsträckning än förut under den tid som gått sedan utredningen lade fram sitt betänkande. Troligen är denna utveckling delvis en följd av utredningens resonemang rörande

• Sida 115
•  Original

medlingens fördelar. Jag vill för min del uttala attjag håller med utredning- en om att särskild medling kan vara ett bra alternativ i vissa omfattande tvister, där skiljaktigheterna mellan parterna är stora och där bevisningen kommer att bli tidskrävande. Jag tror också att den utveckling mot fler medlingar som nu tycks äga rum kan visa sig processekonomiskt fördelak- tig både för parterna och det allmänna. Mot bakgrund av det nu sagda kommerjag i det följande att föreslå en precisering av förutsättningarna för att särskild medlare skall få förordnas (42 kap. 17 % RB).

När det gäller frågan i vad mån staten skall ta på sig kostnaderna för medlingen bör först och främst konstateras att många medlingsuppdrag redan nu utförs under ledning av domare. ofta utan några direkta kostnader för parterna. Det är med andra ord fråga om ett frivilligt arbete som utförs av domare med särskilt intresse och särskild fallenhet för de aktuella arbetsuppgifterna. Såvitt jag vet har det hittills inte stött på några mer påtagliga svårigheter att få tag på personer som vill tjänstgöra som med- lare. I och för sig skulle det naturligtvis vara önskvärt om staten kunde ta på sig en stön'e del av kostnadsansvaret för medlingen och därigenom t.ex. uppnå att även andra än statligt anställda jurister kunde i ökad utsträckning få uppdrag som medlare. Med hänsyn till vikten av att det allmänna i nuvarande läge inte tar på sig några nya kostnader och det faktum att verksamheten för närvarande ändå förefaller kunna bedrivas i lämplig utsträckning anser jag mig nu inte böra föreslå att medlarna arvo— deras av allmänna medel.

RU har vidare föreslagit vissa regler för att styra medlarnas verksamhet. bl.a. rörande rapporteringsskyldighet till rätten. Flera remissinstanser har haft invändningar i olika hänseenden mot de föreslagna reglerna. Jag kan för min del inte se något praktiskt behov av sådana regler, särskilt inte som jag nu inte lägger fram något förslag om arvodering av medlarna av allmän- na medel. Medlarnas verksamhet bör därför liksom hittills vara oreglerad.

Rent lagtekniskt anser jag liksom RU att föreskrifter om rättens förlik- ningsverksamhet kan tas upp i en regel som är gemensam för alla disposi- tiva tvistemål. Nägon särregel för mål om små värden behövs alltså inte. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa frågor rörande domstolens förlikningsverksamhet och den särskilda medlingen.

Min bedömning

Domstolarnas serviceskyldighet i den dömande verksamheten skall inte heller i fortsättningen regleras i lag.

Det är numera en vedertagen princip när det gäller förhållandet mellan myndigheter och enskilda att företrädare för en myndighet skall bistå allmänheten med upplysningar om sådant som rör myndighetens verksam- hetsområde. Den principen kom före årsskiftet 1986/87 till uttryck i 2 & förordningen (19802900) om statliga myndigheters serviceskyldighet —

• Sida 116
•  Original

vilken gällde även domstolarnas dömande verksamhet —- och har nu i preciserad och utökad form överförts till lag i den nya förvaltningslagen (198623). Denna lag är dock för domstolarnas del tillämplig endast i frågor av förvaltningsrättslig natur. Vad gäller domstolarnas dömande verksamhet regleras serviceskyldigheten alltjämt i den nyss nämnda för- ordningen (se SFS 1986:1133). 1 denna betonas att serviceverksamheten såvitt avser andra områden än det administrativa bör bedrivas ”i lämplig utsträckning".

För mål som nu handläggs enligt småmålslagen finns särskilda regler om domstolens serviceskyldighet på rättegångens inledande stadium. Tings- rätten skall enligt 1 .5 kungörelsen (1974z465) om tillämpningen av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden när det behövs gå allmänheten till handa med lämpliga anvisningar om vad de rättssökande har att iaktta för att ta till vara sin rätt. Domstolen skall vid behov också lämna upplysningar om hur ansökan om stämning eller yttrande över sådan ansökan bör avfattas och om förfarandet i övrigt i rättegången.

RU har mot denna bakgrund tagit upp frågan om hur omfattande dom— stolarnas förprocessuella serviceskyldighet gentemot de rättssökande bör vara. Man konstaterar att tillämpningen av den regel jag nämnde sist har varierat avsevärt mellan domstolarna; vissa tingsrätter har hållit sig till upplysningar i mer formella frågor. medan andra gått längre än vad som torde ha avsetts vid regelns tillkomst och även gett parterna råd i mer materiella frågor. t.ex. rörande hur de skall lägga upp sin talan i en kommande rättegång.

Utredningen menar för sin del att flera skäl talar för att verksamheten begränsas till mer formella upplysningar t.ex. rörande ifyllande av ansö- kan och om förfarandets gäng. Först och främst är en materiell rådgivning ofta mindre lämplig med hänsyn till vikten av att motparten anser domsto- len opartisk. Vidare har domstolens tjänstemän ingalunda alltid någon särskild kompetens för att ge sådana materiella råd. Det bör därför. menar utredningen. i princip ankomma på advokater och andra praktiserande jurister att. bl.a. inom ramen för systemet med rådgivning enligt rätts- hjälpslagen. ge materiella råd angående partens talan i processen.

Utredningen menar vidare att den upplysningsverksamhet av mer for- mell art som bör åligga domstolarna inte bör begränsas till mål om mindre värden utan att den bör gälla alla mål, även om reglerna i rättshjälpslagen om rätt till rättshjälp med biträdesförordnande automatiskt medför att behovet av upplysningar från domstolen är mindre i mål där sådan rätt föreligger. Utredningen menar att regler om domstolens serviceskyldighet bör ges i förordning.

Utredningens resonemang och förslag har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.

För egen del menarjag att en utgångspunkt för omfattningen av domsto— larnas serviceskyldighet — på samma sätt som när det gäller övriga myn- digheter — bör vara att den skall sträcka sig så långt som är möjligt utan att befogade intressen träds för när. En naturlig sådan gräns sätts. som jag även påpekat i propositionen (1985/86:8() s. 20) om ny förvaltningslag. av det faktum att domstolsförfarandet normalt är ett förfarande där två parter

• Sida 117
•  Original

står mot varandra och där domstolens bistånd till den ena av dessa lätt kan av motparten uppfattas som att domstolen inte är opartisk.

Jag påpekade i avsnittet om materiell processledning att domstolarna av det skäl som jag nu angett i princip inte bör ttnder rättegången ge parter sådan vägledning som innebär att rätten talar om hur parten skall lägga upp sin talan. Motsvarande betänkligheter gör sig gällande under det förproces- suella stadium som jag nu talar om. även om det är en annan tjänsteman än den som sedermera skall handlägga målet som sköter rådgivningen. Jag anser alltså i likhet med RU och remissinstanserna att principen bör vara att domstolens förprocessuella serviceskyldighet i tvåpartsmål inskränker sig till att ge ttpplysningar av mer formell art. t.ex. att ge anvisningar för att fylla i formulär till stämningsansökan och lämna allmänna upplysningar om förfarandet vid domstolen. bl.a. rörande innebörden av gällande regler om rättegångskostnader. Samtidigt bör en skyldighet av detta slag i princip gälla alla mål. även om behovet av upplysningari praktiken regleras av de faktiska möjligheterna för parterna att anlita rättsbildade ombud i målet.

När det däremot gäller ärenden av enpartskaraktär. är det som RU påpekar naturligt att den förprocessuella servicen i tnån av behov går längre och mer närmar sig vad som i normalfallet är tänkt att gälla enligt den nya förvaltningslagen. Domstolarna bör i sådana ärenden kunna ge råd angående t.ex. vilken utredning den sökande bör skaffa fram eller vilka grttnder han har möjlighet att åberopa för att få sin ansökan bifallen.

I likhet med RU anser jag det inte nödvändigt att domstolarnas service— skyldighet i den dömande verksamheten regleras i lag utan den bör liksom hittills regleras i 2 % i den tidigare nämnda förordningen.

Min bedömning

Inga nya regler rörande överflyttning av tvistemål som stämts in till fel domstol införs nu. Frågan tas upp i ett senare sammanhang.

Enligt nu gällande regler har en domstol, som funnit sig vara obehörig att ta upp ett tvistemål. endast i undantagsfall rätt att vidarebefordra stämnings— ansökningen eller målet till en behörig sidoordnad domstol. Talan skall i stället avvisas på grttnd av rättegångshinder (34 kap. l & RB). Käranden får därefter lämna in en ny ansökan till rätt domstol.

Brottmål som tagits upp av viss domstol får — enligt gällande rätt — på framställning av åklagare överflyttas till annan behörig domstol. om syn- nerliga skäl föreligger ( 19 kap. 7 & RB).

RU har funnit att det skulle vara till fördel för alla parter att domstolarna får rätt att också överflytta tvistemål i de fall domstolen funnit sig vara obehörig att ta upp ett mål samtidigt som annan domstol är behörig. Härigenom skulle man undgå en onödig omgång.

Många remissinstanser har varit positiva till utredningens förslag. Ett par remissinstanser har dock påpekat att den av RU föreslagna regeln

• Sida 118
•  Original

medför åtskilliga tillämpningsproblem och även i vissa hänseenden kan innebära rättsförluster för svaranden.

För egen del ärjag — liksom utredningen — av den uppfattningen att det är angeläget att undvika åtgärder som för såväl parterna som domstolen ter sig onödiga. Såsom påpekats av såväl RU som en del remissinstanser medför emellertid en möjlighet för en domstol att flytta över mål till en annan domstol eller en annan myndighet åtskilliga problem. RU har i sitt förslag löst en del av dessa men många kvarstår alltjämt.

Störst praktisk betydelse skulle den föreslagna regeln med all sannolik- het få i den summariska processen. Dels är rätten där alltid skyldig att pröva sin behörighet. dels är antalet mål mycket stort. Såsom jag redan anfört tar jag emellertid inte upp den summariska processen i detta sam- manhang. Eftersom jag inhämtat att de problem som kan uppstå när det gäller ansökningar som ges in till fel domstol oftast löses på ett mera formlöst sätt. anserjag inte att det finns anledning att nu ta upp denna fråga separat. Jag avser däremot att i samband med den totala översynen av den summariska processen närmare överväga lämpligheten av att för denna föreslå en regel om överflyttande av mål.

1 processen enligt RB är de flesta forumregler dispositiva. Rätten skall i sådana fall pröva sin behörighet endast om svaranden gör foruminvänd- ning. Svaranden avstår ofta från att göra sådan invändning. vilket minskar behovet av den föreslagna regeln. Vad som förekommit vid remissbehand- lingen har också visat att en överflyttningsregel inte är problemfri. När det gäller de indispositiva forumreglerna i RB. kommer RU:s fortsatta övervä- ganden angående t.ex. fastighetsdomstolarnas framtida status att få bety- delse även för lämplighetcn av en regel om överlämnande av mål.

Av anförda skäl harjag stannat för att nu inte heller för RB-processens del föreslå någon regel om överflyttande av mål. Det är däremot min avsikt att i annat sammanhang återkomma till denna fråga.

Mitt förslag

Högsta domstolen får förordna att mål som väckts vid skilda domstolar i vissa fall skall handläggas i en rättegång vid en av domstolarna.

Under senare år har det förekommit flera uppmärksammade rättegångar angående bl.a. läkemedelsskador. där ett gemensamt drag varit att flera personer drabbats av likartade skador och sedan yrkat skadestånd av läkemedelsfabrikantcn eller staten. I vissa av dessa fall har var och en av de skadelidande väckt talan mot samme läkemedelsfabrikant vid sitt eget hemvistforum med stöd av regeln om forum för skadegörande handling ( 1() kap. 8 & RB). Enligt 14 kap. 7 & RB är det inte tillåtet att förena mål om de väckts vid skilda domstolar, och det finns inga möjligheter att flytta över tvistemål från en behörig domstol till en annan. Detta har medfört att mani

• Sida 119
•  Original

vissa av de aktuella fallen tvingats att parallellt driva flera rättegångar. i vilka utredningen och rättsfrågan varit gemensam.

RU har för att komma till rätta med olägenheterna med nuvarande ordning föreslagit en regel som går ut på att högsta domstolen i sådana fall som nu nämnts skall få befogenhet att förordna att målen skall handläggas vid en av domstolarna. Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats titan erinran av samtliga remissinstanser.

Sedan utredningen avgav sitt förslag. har i rättshjälpslagen införts en regel. enligt vilken allmän rättshjälp inte får beviljas i en rättslig angelägen- het. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägen- het. vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt (8 & första stycket 7). Med stöd av denna s.k. pilotmälsregel har man. enligt vadjag inhämtat. i praktiken kunnat bemästra en stor del av de problem som tidigare varit förbundna med de parallella rättegångarna.

Den nya regeln i rättshjälpslagen botar emellertid inte alla brister. Bl.a. innebär den ingen lösning av kostnadsfrågan när det gäller parter som normalt inte kan få rättshjälp. t.ex. juridiska personer och enskilda nä- ringsidkare samt fysiska personer med höga inkomster. Enligt min mening finns det därför fortfarande goda skäl att söka åstadkomma en generell lösning på problemet. Den av utredningen anvisade vägen har vunnit en fullständig anslutning vid remissbehandlingen. Även jag anser detta vara en bra lösning och förordar att den genomförs. Som utredningen föreslår bör behövliga regler införas i 14 kap. RB. lämpligen i en ny 7 a s. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrägor.

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Någon regel som ökar domstolarnas möjligheter att kvitta par- ternas rättegångskostnader införs inte.

2. 1 tvistemål om mindre värden. som från början handlagts i den summariska processen. får käranden ökad rätt till ersättning. om rättegången endast utmynnar i en tredskodom mot svaranden.

3. Omfattningen av rättens skyldighet att på eget initiativ pröva parternas kostnadsyrkanden markeras genom en ny lagregel.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.1) kommit fram till att den nuvarande kost- nadsregleringen i småmålslagen i princip bör behållas för mål om små värden. Jag har i det sammanhanget också förklarat att jag inte kan ställa mig bakom utredningens förslag om en särskild möjlighet till kvittning av rättegångskostnaderna i konsumentmål. Här återstår nu att behandla ett par andra frågor rörande rättegångskostnaderna och handläggningen i domstolarna av kostnadsfrågorna.

Kvillning ut' rät!egångskoxumderna

Det har på senare år i den processrättsliga debatten höjts röster för att man borde öka domstolarnas möjligheter att kvitta parternas rättegångskost-

• Sida 120
•  Original

nader i de fall där det framstår som obilligt att låta den förlorande parten betala den vinnandes kostnader. bl.a. i vissa fall där båda parter bär lika stort ansvar för att en tvist uppkommit. Även utredningen har bcrört denna fråga men kommit fram till att någon kvittningsregel —- bortsett från den tidigare berörda regeln för konsumentmål — inte bör införas.

För min del anserjag i likhet med utredningen och remissinstanserna att huvudregeln om att den förlorande parten skall ersätta den vinnandes rättegångskostnader fyller flera viktiga funktioner. Först och främst är den givetvis av stor betydelse från reparativ synpunkt för den vinnande parten. Vidare verkar den hämmande på presumtiva parters vilja att öppna pro- cess med obefogade eller svagt grundade ståndpunkter som underlag. Den bidrar också till att skapa en förhållandevis god förutsebarhet när det gäller kostnaderna för en process. Regeln minskar även riskerna för tidsödande argumentation och bevisföring från parternas sida i kostnadsdelen.

Vad som har förekommit i detta ärende har övertygat mig om att det är svårt att utforma en möjlighet till kvittning som utgår från någorlunda fasta kriterier. Man är i stället hänvisad till att ge domstolarna en mer generellt utformad möjlighet att kvitta kostnaderna efter en skälighetsbedömning. En sådan regel skulle. som jag ser det. samtidigt medföra stor risk för en utveckling mot att huvudregeln om tappande parts kostnadsansvar skulle förlora alltför mycket i betydelse. med de nackdelar som enligt vad jag nyss antytt skulle följa. Mot den bakgrunden instämmerjag i utredningens bedömning att någon allmän kvittningsmöjlighet inte bör införas.

Kos—madsanm'aret i'idjörsmnlig processföring [ mål om mindre värden

Som jag kommit fram till i avsnitt 2.2.1 bör man när det gäller mål om mindre värden (under ett halvt basbelopp) ha kvar principen att ersättning till vinnande part för ombudsarvode och egen tidsspillan inte skall utgå. Jag nämnde tidigare att ett av problemen med denna princip är att den kan inbjuda mindre nogräknade gäldenärer att grundlöst bestrida borgenärens ansökan i summarisk process i förhoppning om att borgenären skall anse det icke ekonomiskt motiverat med hänsyn till kostnadsbilden att hänskju— ta målet till rättegång. En möjlighet att komma till rätta med detta skulle ana att på något sätt bygga ut gäldenärens ansvar för borgenärcns rätte- gångskostnader i dessa situationer.

En lösning som man i detta sammanhang kan överväga är att ge den part, pä vars begäran ett mål om mindre värden i summarisk process hänskjuts till rättegång. en vidgad rätt till ersättning för ombudsarvode eller eget arbete i de fall där gäldenären bestritt betalningsskyldighet mot bättre vetande. Ett enkelt sätt att få en avgränsning skulle då vara att ta sikte på de situationer där rättegången endast utmynnar i en tredskodom på den grunden att gäldenären uteblir från en förht'indling eller underlåter att komma in med ett skriftligt svaromål som uppfyller lagens krav.

En sådan utvidgad rätt till kostnadsersättning bör borgenären kunna utnyttja antingen för att yrka arvode för ett ombud som han sänt till förhandlingen eller låtit utforma en rättegångsskrift eller för att yrka ersätt- ning för egen inställelse eller eget arbete med en rättegångsskrift. För att

• Sida 121
•  Original

inte förutsebarheten i fråga om kostnadernaeskall minska alltför mycket bör man här kunna tänka sig någon form av taxereglering. Somjag ser det bör en framkomlig väg vara att ge borgenären rätt till ytterligare ett belopp av samma storleksordning som han kan få ut under den summariska processen.

Mot en sådan lösning kan man visserligen komma med invändningar av typen att den bryter systemet och att det inte finns några sakliga skäl att medge borgenären rätt till ersättning för ombudsarvode just i de fall som från juridisk synpunkt är enklast. dvs. dem där gäldenären egentligen inte har någon grund för sitt bestridande. Sådana invändningar väger emellertid enligt min mening lätt mot det faktorn att en regel av det diskuterade slaget ger de tredskande gäldenärerna en sådan kostnadsmässig nackdel av ett grundlöst bestridande att man bör komma till rätta med åtminstone en del av det missbruk som förekommer på detta område.

Motsvarande möjlighet för domstolarna att döma ut högre ersättning än den normala bör gälla även när ett mål om mindre värde i summarisk process tas tipp i rättegång efter återvinning. Däremot finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att införa sådana kostnadsregler i de fall då talan väckts genom ansökan om stämning.

Handläggntingé'n av kostnadsfrågan

Rättegångskostnaderna är underkastade parternas förfoganderätt i så måtto att rätten får döma ut kostnadsersättning endast på yrkande av part och inte får döma ut högre belopp än vad parten yrkat. Rätten anses också — om jag tills vidare bortser från de fall där allmän rättshjälp förekommer — bunden av ett uttryckligt medgivande från en part att utge viss kostnads- ersättning till motparten.

I praktiken är det sällsynt att parterna yttrar sig över varandras kost— nadsyrkanden. RU anför att det i varje situation där ett kostnadsyrkande inte uttryckligen medgivits av motparten måste åligga rätten att bedöma om kostnadsyrkandet ligger inom ramen för vad som är skäligt för att ta till vara partens rätt, dvs. för vad som skall utdömas i kostnadsersättning enligt 18 kap. 8 s. Enligt utredningen är det också rättens skyldighet att, oavsett om motparten tar upp frågan eller ej. överväga om det är aktuellt att tillämpa de särskilda reglerna om kostnadsfördelning vid försumlig processföring ( 18 kap. 3 äförsta stycket och 6—7 551. Utredningen föreslår att bestämmelsernai 18 kap. 14 & förtydligas för att klargöra detta. Härige- nom skulle man kunna uppnå att reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring utnyttjas mer effektivt än för närvarande.

Jag vill till att börja med ställa mig bakom RU:s åsikt att det är viktigt att domstolarna i den utsträckning det är sakligt befogat utnyttjar möjligheter- na att ålägga en part ett särskilt kostnadsansvar om denne varit försumlig i sin processföring. De uppgifter RU hämtat in tyder på att reglerna inte används i tillräcklig omfattning. Detta torde knappast bero på att kostnads- reglerna som sådana är olämpligt utformade. En viktig förklaring kan i stället vara att rätten inte anser sig kunna ta upp frågan om kostnadsansvar när inte motparten aktualiserat den. I denna del villjag anföra följande.

• Sida 122
•  Original

Det torde inte råda något tvivel om att tanken bakom RB:s nuvarande regler är att prövningen av vilka kostnader som skäligen varit påkallade och av om försumlig processföring föreligger skall göras av rätten ex officio. dvs. oberoende av parts yrkande i denna del (jfr Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken. s. 218). Parternas rätt att disponera över rättegångskost- naderna sträcker sig alltså endast så långt att de har möjlighet att genom yrkanden och medgivanden ange den beloppsmässiga ramen för rättens prövning. Inom denna ram har rätten full frihet att fördela kostnaderna efter de riktlinjer som ges i 18 kap. RB.

En särskild fråga är vad ett medgivande från en part i kostnadsdclen har för verkan. Det fall som utredningen tar upp — att en part uttryckligen och förbehållslöst medger motpartens kostnadsyrkande — synes visserligen från juridisk synpunkt inte innebära några svårigheter. Domstolen torde i detta fall vara bunden av medgivandet. Det lär emellertid vara sällsynt att ett kostnadsyrkande medges på detta sätt. 1 den mån ett formellt medgi- vande över huvud taget skcr. torde det vanliga vara att det yrkade beloppet medges för den händelse parten förlorar målet. Betydligt mer frekvent är säkert att parterna förklarar sig lämna varandras kostnadsyrkanden "utan erinran” e.d. Det framstår inte sällan som oklart vad parten egentligen avser att äta sig genom ett sådant uttryckssätt: självfallet bör det då åligga rätten att utreda detta.

Om en part förklarar sig medge att betala det av motparten yrkade beloppet under förutsättning att denne vinner målet. synes det enligt min mening svårt att hävda att domstolen generellt sett har rätt att trots medgivandet fördela kostnaderna på ett annat sätt eller att döma ut ett lägre belopp än det yrkade. Om man bortser från den situationen. bör som jag tidigare sagt principen vara att domstolen har att ex officio bestämma om fördelningen inom ramen för de yrkade beloppen.

Reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring och om att endast behövliga rättegångskostnader är crsättningsgilla fyller viktiga funktioner för att förmå parterna till lojal och rimlig processföring. En förutsättning för att reglerna skall fylla sin uppgift är emellertid att parterna upplever att de kommer till tillämpning i praktiken.

Från denna synpunkt är det. som RU påpekar. olyckligt om parterna litar på domstolens officialprövning i kostnadsdclen samtidigt som domsto- len. å sin sida, inte tar upp frågan om kostnadernas fördelning om inte parterna på något sätt själva aktualiserar den först. För att undanröja alla oklarheter om var ansvaret ligger. kan det vara lämpligt att i enlighet med förslaget införa ett tillägg till 18 kap. 14 å som tydligare markerar omfatt— ningen av rättens prövningsskyldighet.

Som påpekats under remissbehandlingen kan det vara missvisande att som i förslaget göra undantag för alla fall där ett kostnadsyrkande uttryck- ligen har medgetts. Många typer av kostnader. bl.a. i rättshjälpssamman- hang. ärju undandragna parternas dispositionsrätt eller innehåller indispo- sitiva moment. Med tanke på bl.a. detta bör lagtexten formuleras något mindre kategoriskt.

• Sida 123
•  Original

Rätt till ersättning av allmänna medel [ ristu/lill

Hittills har i domstolspraxis mestadels ansetts att den som vill ha ersätt- ning av allmänna medel av en domstol för att ha medverkat i en rättegång vid domstolen måste framställa anspråk på ersättning hos-dömstolen innan denna avgör målet (se t.ex. NJA 1976 s. 306. 1979 s. 237 samt 1980 s. 23 och 60). Som grund för denna praxis har åberopats grunderna för reglerna i 18 kap. 14 & resp. 31 kap. 9 s RB. RU har anfört att utredningen för sin del anser att någon grund för att anse ersättningsrätten försutten enbart av det skälet att domstolen avgjort målet inte föreligger. Utredningen menar att man bör införa lagregler som gör det klart att rätt till ersättning föreligger även om anspråket väcks efter det att domstolen avgjort målet.

Enligt min mening måste. mot bakgrund av den domstolspraxis som redovisats ovan. anses fastlagt att som huvudregel gäller att den som väcker sitt anspråk om ersättning av allmänna medel först sedan domsto- len avgiort målet inte är berättigad till ersättning från domstolen. Det kan hävdas att denna ordning slår hårt mot den som av någon anledning har giltig ursäkt att inte komma in med sitt anspråk redan under handläggning- ens gång. Samtidigt förefaller det mig otillfredsställande att öppna en allmän möjlighet till ersättning efter handläggningens slut: en sådan skulle lätt kunna leda till missbruk. Vad som skulle behövas är enligt min mening en s. k. ventil för de fall där giltig ursäkt föreligger. När det gäller behovet av lagstiftning på denna punkt bör beaktas att HD. sedan RU avgav sitt betänkande. i ett avgörande synes ha lämnat visst utrymme för en diskre- tionär prövning av ersättningsrätten med hänsyn till förelintligheten av giltig ursäkt (NJA 1984 s. 179). Mot bakgrund härav anserjag att frågan om en lagreglering av de aktuella fallen tills vidare bör anstå. Skulle det visa sig att behov av lagstiftning fortfarande föreligger. kan frågan tas upp t.ex. i samband med översynen av rättshjälpslagstiftningen. till vilken frågan ändå har väsentliga anknytningspunkter.

2.4.7 Frågor rörande vite m. m.

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Vittnen skall i fortsättningen kallas till en förhandling vid på— följd av vite.

Punktskrift

En handling avfattad med punktskrift omfattas i dag inte av reglerna om översättning av handlingar i 33 kap, 9 ;s RB och inte heller i övrigt finns några bestämmelser om punktskrift i rättegång. Det har dock förekommit att en domstol har tillämpat 33 kap. 9 & analogt på en av part med punkt- skrift avfattad handling och låtit den synskadade själv stå för överförings- kostnaden. Detta fall anmäldes till JO. som konstaterade att det med hänsyn till det oklara rättsläget inte kunde komma i fråga att kritisera tingsrätten för att den tillämpat 33 kap. 9 s i detta fall. JO uttalade dock att det vore lämpligare att en synskadad i detta avseende tillförsäkrades samma behandling såvitt avser den skriftliga handläggningen som den som för närvarande enligt 5 kap. 6 och 8 åå RB och 4 & förordningen (1977: 175) om tolk för hörsel- och talskadade kommer sistnämnda kategori till del när förfarandet är muntligt. En sådan ordning skulle innebära dels att den synskadade fick i princip ovillkorlig rätt att vid behov skriftväxla med domstolarna i punktskrift och dels att i sammanhanget uppkomna kostna- der betraktades sorn hänförliga till själva förfarandet och följaktligen inte kom att belasta den synskadade eller hans motpart som rättegångskostnad.

För egen del vill jag först och främst säga att det är ett allmänt intresse att den som är handikappad har samma möjligheter som andra att göra sig gällande i kontakter med myndigheter. Ett uttryck för detta synsätt är reglerna om tolk för tal- och hörselskadade.

Att reglera frågan om överföring från och till punktskrift på samma sätt som den nyss behandlade frågan om översättning från och till ett främman- de språk innebär enligt min mening en rimlig avvägning mellan önskemålet om service och hänsyn till kostnadsaspekten. I 33 kap. 9 & RB bör därför införas en bestämmelse om att reglerna i paragrafen om översättning skall tillämpas även i fråga om handlingar som är avfattade med punktskrift. Motsvarande ändring bör göras i 50 % förvaltningsprocesslagen.

• Sida 144
•  Original

2.4.12 Den misstänktes tillgång till sekretessbelagda uppgifter i mål om brott mot rikets säkerhet

Min bedömning

Inga lagändringar föreslås

Överbefälhavarans framställning

Överbefälhavaren har i en skrivelse till regeringen framhållit att de nuva- rande process- och sekretessreglerna ger upphov till vissa problem när det gäller bekämpandet av brott mot rikets säkerhet. Den misstänkte har. påpekar överbefälhavaren. till följd av allmänna regler i RB och sekretess- lagen (l980:lO(l) rätt att ta del av förundersökningsmaterial och annat material i målet även om detta skulle omfattas av sekretess. För att den misstänkte inte skall få tillgång till sekretessbelagda uppgifter måste man därför ibland underlåta att lämna ut vissa handlingar som bevismaterial. Detta kan i sin tur få den konsekvensen att det inte går att få underlag för en fällande dom. Enligt överbefälhavaren är det nämligen erfarenhetsmäs- sigt mycket svårt att genom exempelvis vittnesmål presentera materialet på det sätt som behövs från bevissynpunkt utan att säkerhetsintressena träds för nära.

För att komma till rätta med dessa problem föreslår överbefälhavaren i första hand att partsinsynen i denna typ av mål begränsas såtillvida att det material som skall ligga till grund för domen inte skall få lämnas ut till den misstänkte i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. ] varje fall anser överbefälhavaren det ofrånkomligt att ett undantag från principen om partsinsyn görs med avseende på handlingar som ingår i förundersök- ningsprotokollet. Däremot bör enligt överbefälhavarens förslag den miss- tänktes offentlige försvarare fä del av samtliga handlingar från förunder- sökning och rättegång.

Sammanfattning av remissuljirllez.

Flertalet remissinstanser har — under åberopande av rättssäkerhetskäl — varit kritiska till överbefälhavarens förslag att processmaterial skulle kun- na undanhällas den tilltalade. Även förslaget att försvararen skulle få del av vissa sekretessbelagda uppgifter men inte få röja dessa för sin klient har bemötts negativt. Enligt mänga remissinstanser skulle försvararen om förslaget genomfördes hamna i en ohållbar konfliktsituation i denna typ av mål. eftersom tystnadsplikten gentemot klienten skulle kunna hindra att dennes intressen tillgodosågs på bästa sätt. När det gäller hemligstämplade uppgifter som figurerar under förunt'lersökningen har från flera häll påpe- kats att det redan med nuvarande lagstiftning finns goda möjligheter att hindra den misstänkte från att ta del av dessa. Några remissinstanser anser att de av överbefälhavaren väckta frågorna bör övervägas ytterligare innan ställning tas.

• Sida 145
•  Original

Gällande rätt m. nt.

Med hänsyn till ämnets vikt villjag göra en ganska utförlig genomgång av rättsläget på detta område. .

Överbefälhavarcns skrivelse aktiialiserar dels frågan om den misstänkte i satnband med förundersökning eller vid rättegången har rätt att fä ta del av handlingar eller annat material som omfattas av försvarssekretess enligt 2 kap. 2 s' sekretesslagen och dels frågan om den misstänkte skall ha rätt att på annat sätt få del av vad sadant material innehåller. Dessa frågor regleras av RB och sekretesslagen.

I fråga om själva rättegången är det en grundläggande princip i svensk rätt att den som är part i ett mål skall ha rätt att ta del av allt material i målet. Denna princip har ansetts så självklar att den inte direkt uttryckts i RB: den kan däremot indirekt utläsas av ett flertal regler.

Såvitt gäller den misstänktes rätt att få del av material på förundersök- ningsstadiet finns det däremot direkta lagregler i RB. Enligt 23 kap. IS s* RB har säväl den misstänkte som hans försvarare rätt att fortlöpande. i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit vid förundersökningen. Åtal får inte beslutas innan den misstänkte och försvararen fått denna möjlighet. Denna rätt att få del av vad som förekom- mit vid förundersökningen innefattar dock inte någon rätt att få del av avskrift av protokollet eller andra anteckningar från förundersökningen Lift" Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken. s. 3l4).

Så snart åtal beslutats har däremot den misstänkte eller hans försvarare alltid rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen (23 kap. 21 & fjärde stycket RB). Om en förundersök- ning inte föranleder åtal. föreligger inte någon ovillkorlig rätt för en miss- tänkt att få ut avskrift av protokoll eller anteckningar (Gärde m.fl. s. 314). Detta innebär också att en misstänkt inte har någon obetingad rätt att få del av protokollet beträffande en del av förundersökningen. som inte lett till åtal. även om han åtalats i andra delar.

Föreskrifter om hur en förundersökning skall gå till och om protokoll och anteckningar vid förundersökning återfinns i förundersökningskungö— relsen (l947z948'). Kungörelsen innehåller inga uttryckliga regler om i vilken utsträckning skriftliga handlingar och annat skall tas in i protokollet.

I samband med att åtal väcks skall åklagaren enligt 45 kap. 7 s RB till rätten ge in utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt dessutom skriftliga handlingar och föremål sotn åklagaren ämnar åberOpa som bevis.

Jag föreslår en regel som uttryckligen rekommenderar åklagaren att. innan han ger in förundersökningsprotokollet. ur detta rensa bort material som rör sådant som inte omfattas av åtalet (avsnitt 2.3.3). Redan enligt gällande rätt kan åklagaren emellertid innan han ger in förundersöknings- protokollet till rätten göra en sådan sovring. Enligt Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken. (s. 657") bör materialet sovras så att handlingar sotn visat sig sakna betydelse som bevis inte i onödan följer med till rätten.

I [4 kap. Sä sekretesslagen regleras kollisionen mellan den rätt till partsinsyn i domstolars och andra myndigheters handläggning av mål och ärenden som kan finnas föreskriven på annat håll än i sekretesslagen och

• Sida 146
•  Original

bestämmelserna om sekretess. l paragrafen anges saledes dels att sekretes— sen i princip viker för en parts rätt till insyn i handläggningen och dels hur långt sekretesskraven efterges (jfr Corell m.fl.. Sekretesslagen. s. 367).

Paragrafens första stycke innehåller huvudreglerna om en parts rätt till insyn under handläggningen av ett mål eller ärende. Enligt dessa regler kan undantag från principen om partsinsyn ske beträffande kvalificerat sekretessbelagt material. Andra stycket behandlar först partens rätt att få del av dom eller beslut. I denna del föreligger en obetingad rätt till pansin- syn utan hinder av sekretess. Enligt andra meningen i andra stycket skall en eventuell sekretessbeläggning vidare inte medföra någon begränsning i en parts rätt enligt RB att få delav alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av ett mål eller ärende. Denna rätt innebär dock i och för sig inte en obetingad rätt för parten att till sig få utlämnad en handling vari upptas sådana omständigheter som nu sagts. [ vad mån en part har rätt att få en sådan handling är beroende av vilken rätt till insyn RB ger honom.

När det gäller parts rätt enligt RB att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende. viker således sekretessen till förmån för partsinsynen. Reglerna i 14 kap. 5 åt andra stycket avser alla domstolar och andra myndigheter som skall tillämpa RB. Det gäller således bl.a. den rätt som en misstänkt har enligt 23 kap. 21 % fjärde stycket RB att ta del av vad som ligger till grund för ett beslut om åtal.

En jämförelse mellan 14 kap. 5 & sekretesslagen och 23 kap. 21 & fjärde stycket RB leder till slutsatsen att en parts rätt att vid åtal ta del av förundersökningsprotokollet inte omfattar en rätt att få del av sekretessbe- lagda uppgifter. som kommit fram under förundersökningen och återfinns i andra handlingar än protokoll eller anteckningar. i den mån det är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om åklagaren ger in materialet med de sekretessbelagda uppgifterna till domstolen gäller till en början enbart 14 kap. 5 & första stycket sekretesslagen. dvs. materialet får inte heller då lämnas ut till parten. i den mån det av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om materialet åbero- pas som bevis och på så sätt blir processmaterial träder dock andra stycket in och parten får en ovillkorlig rätt att ta del av det.

Skälen för min bedömning

En ordning där den tilltalade inte får ta del av sekretessbelagda uppgifter som åberopas som processmaterial får till följd att den tilltalade inte får del av vare sig sakframställning. vittnesmål eller annan bevisupptagning eller plädering i den utsträckning som den hemliga informationen berörs i dessa moment av huvudförhandlingen. Den tilltalade kan med andra ord bli utestängd från väsentliga delar av huvudförhandlingen utan rätt att i efter- hand få veta vad som förekommit. när han inte varit närvarande. Även de avsnitt av domen som behandlar det sekretessbelagda materialet måste, för att syftet med sekretessen skall uppnäs, undanhållas den tilltalade. Självfallet skulle en sådan ordning innebära en mycket väsentlig försäm- ring i rättssäkcrhetshänseende för den tilltalade. t.ex. när det gäller frågan

• Sida 147
•  Original

hur han skall lägga upp sitt försvar eller hur han skall motivera ett överkla- gande. Överbefälhavaren har emellertid menat att problemen för den tillta- lade kan elimineras eller i vart fall minskas genom att hans försvarare får del av de sekretessbelagda uppgifterna. Såsom framhållits av flertalet remissinstanser är detta dock ingen lyckad lösning på rättssäkerhetsprob- lemet. En advokat skall vid utförandet av sina uppdrag iaktta god advo- katscd (8 kap. 4 så RB). Detta innebär bl.a. att en advokat är skyldig att vara uppriktig mot sin klient. Denna skyldighet anses också medföra att en advokat inte från andra kan ta emot förtroenden. som han inte får yppa för klienten (jfr Holger Wiklund. God advokatsed. 1973. s. 271). En lagstift- ning som uttryckligen ålägger advokaterna ett sådant handlingssätt måste anses vara från principiella synpunkter synnerligen olämplig. Det kan för övrigt ifrågasättas om det över huvud taget skulle vara praktiskt möjligt för en försvarare att använda den hemliga informationen i sitt arbete för att ta till vara den tilltalades intresse utan att röja innehållet i materialet för denne.

Trots attjag har stor förståelse för de problem som överbefälhavaren har fäst uppmärksamheten på. anser jag, mot bakgrund av det sagda. att en sådan ordning där den tilltalade undanhålls väsentligt processmaterial inte kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt. Det kan för övrigt ifrågasättas om det skulle vara förenligt med våra åtaganden enligt internationella konven- tioner att på detta sätt undanhålla den tilltalade det material som bildar underlaget för rättens dom.

1 den mån sekretessbelagda uppgifter utgör processmaterial anserjag det således vara ett oeftergivligt rättssäkerhetskrav att den tilltalade får del av dem. Jag återkommer i det följande till frågan om bevisning kan förebring- as på annat sätt än genom företeende av handlingar som innehåller sekre- tessbelagda uppgifter. Avgörande för om det är meningsfullt att under processen använda sig av sådana alternativa bevismedel är dock i vad mån det är möjligt att för den misstänkte undanhålla sekretessbelagda uppgifter i handlingar som inte utgör processmaterial. Med utgångspunkt från den redogörelsejag nyss lämnat om gällande rätt skall jag därför först gå in på dessa frågor.

Att hemligt material ges in till rätten utan att utgöra processmaterial sker med all säkerhet bara i undantagsfall. Om åklagaren inte avser att åberopa det sekretessbelagda materialet som bevisning. bör han sovra bort det innan han ger in förundersökningsprotokollet till rätten. För ett sådant förfaringssätt finns det. somjag nyss nämnt. stöd redan i gällande rätt.

Vad gäller överbefälhavarens i andra hand framförda önskemål om minskad partsinsyn under förundersökningen. sträcker sig enligt min upp- fattning myndigheternas skyldighet att förse en misstänkt med handlingar innehållande sekretessbelagda uppgifter inte så långt som överbefälha— varen anser.

Vid den tidpunkt när en person blir skäligen misstänkt för ett brott har han inte någon som helst rätt att få ut handlingar med sekretessbelagda uppgifter från förundersökningen. I den mån det skulle medföra men för utredningen att låta honom få del av vad som förekommit under förunder- sökningen saknas dessutom skyldighet att över huvud taget lämna honom

• Sida 148
•  Original

uppgifter (23 kap. 18 & RB). Självfallet innebär det men för en utredning om spioneri att lämna ut detaljerade sekretessbelagda uppgifter till den misstänkte.

] de delar åtal inte väcks mot en för spioneri misstänkt person får han inte heller senare någon rätt att få ut handlingar med sekretessbelagda uppgifter. I den mån åtal väcks har han däremot enligt 23 kap. 21 si fjärde stycket RB rätt att få del av protokoll eller anteckningar från förundersök- ningen. Om åklagarcn inte ämnar åberopa sekretessbelagda uppgifter som bevisning i processen hör han dock — enligt vad jag nyss sagt — rensa bort sådana handlingar innan han ger in förundersökningsprotokollet till rätten och låter den misstänkte få del av det.

Av vad jag nu anfört framgår att det redan enligt gällande rätt är möjligt att undanhålla en misstänkt sekretessbelagda uppgifter av det nu aktuella slaget sålänge dessa uppgifter inte åberopas som bevisning i processen. Är det däremot åklagarens mening att låta uppgifterna bli processmaterial. bör den misstänkte få del av dem så snart som möjligt för att han skall kunna ta till vara sin rätt och förbereda sitt försvar.

Avgörande för i vilken utsträckning en för brott mot rikets säkerhet misstänkt person får del av sekretessbelagda uppgifter från förundersök- ningen blir således i vad mån dessa uppgifter åberopas som bevisning i processen och därmed blir processmaterial.

Enligt RB finns i princip inga begränsningar i fråga om vilka kunskaps- källor som får anlitas som bevisning. Vidare tillämpas principen om fri bevisvärdering. Detta innebär att parterna har stor frihet att själva välja vilka bevismedel de vill och att domstolen får fritt värdera det förebragta beviset. Det finns ingenting som hindrar åklagaren från att i stället för att åberopa en skriftlig handling med sekretessbelagda uppgifter åberopa för- hör med en person som kan uttala sig om samma omständigheter som de vilka framgår av handlingen. (Jfr Ekelöf. Rättegång [V. 5 uppl.. s. 58).

Det kan vara tveksamt om den som skall höras om sådana frågor som de nu diskuterade bör höras som vittne eller sakkunnig. Problemet påminner mycket om den omdiskuterade frågan hur en rättsläkare bör höras. Dessa hörs ibland som vittnen och ibland som sakkunniga. JO har dock uttalat att han anser det naturligast att en rättsläkare betraktas som offentlig sakkun- nig (JO:s åmbetsberättelse 1982/83zl s. 23).

Den som hörs som offentlig sakkunnig skall enligt den ed han avlägger efter bästa förstånd fullgöra sitt sakkunniguppdrag. Av 15 kap. 5 & sekre- tesslagen följer att han inte är skyldig att röja t.ex. försvarshemligheter. En annan sak är att han till följd av stadgandct i 14 kap. 2 så sekretesslagen har rätt att lämna även sekretessbelagda uppgifter till domstolen.

Den som hörs som privat sakkunnig skall avlägga vittnescd och beträf— fande honom tillämpas vittnesbestämmclserna. Till följd av stadgandet i 36 kap. 5 å RB har ett vittne eller en privat sakkunnig aldrig skyldighet att — utan tillstånd av vederbörlig myndighet — uttala sig om sådana uppgifter som är belagda med sekretess.

Oavsett om den som hörs är sakkunnig eller vittne kan man således undvika att sekretessbelagda uppgifter avslöjas i processen.

Vad sedan gäller domstolens värdering av den genom förhör förebragta

• Sida 149
•  Original

bevisningen torde lämnade sakuppgifter normalt kunna godtas utan att domstolen också får dem dokumenterade genom skriftliga handlingar. En annan sak är om de lämnade uppgifterna är tillräckligt utförliga för att domstolen skall finna brott styrkt. Det får här liksom hittills ankomma pä försvarsmakten och åklagaren att göra en avvägning mellan å ena sidan intresset av att få den tilltalade fälld och å andra sidan intresset av att inte röja hemliga försvarsuppgifter.

Mot bakgrund av det anförda harjag kommit fram till att överbefälhava- rens förslag om undanhållande av processmaterial från den tilltalade — vars motiv jag i och för sig har den djupaste förståelse för — inte är förenligt med de grundläggande rättssäkerhetskraven för brottmålsproces- sen. I fråga om annat än processmaterial anser jag att redan gällande lagstiftning ger tillfredsställande möjligheter att undanhålla den misstänkte sekretessbelagda uppgifter. Överbefälhavarcns framställning bör därför inte föranleda något förslag till lagstiftning.

2.4.13 Anmälan till advokatsamfundet i vissa fall

Mitt förslag Domstolarna skall göra anmälan till advokatsamfundets styrelse

när rätten förklarat en advokat obehörig att vara ombud vid domsto- len. Motsvarande reglering som för de allmänna domstolarnas del föreslås för förvaltningsprocessen.

Med stöd av 12 kap. 5 5 RB kan rätten ingripa mot ett ombud. som under rättegången befunnits inte kunna eller vilja utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sått. Rätten har således möjlighet att avvisa honom som ombud i målet. Därutöver kan rätten förklara ombudet obehörigt att an- tingen för viss tid eller tills vidare brukas som ombud vid den ifrågavaran- de domstolen. Denna åtgärd kan vidtas även i sådana fall där det saknats anledning att avvisa ombudet i målet. t.ex. därför att hela talan skall avvisas.

Om en advokat avvisas som ombud skall enligt 12 kap. 6 så andra stycket RB anmälan om avvisandet göras hos advokatsamfundets styrelse. Härige- nom får styrelsen möjlighet att överväga frågan om disciplinär åtgärd. Däremot finns inget uttryckligt krav på anmälan om en advokat förklarats obehörig som ombud utan att samtidigt avvisas i målet.

För förvaltningsproeessens del innehåller 48 & förvaltningsprocesslagen (1971:291) samma reglering av frågan om avvisande och obehörighetsför- klan'ng av ombud som RB. Däremot saknar förvaltningsprocesslagen mot- svarighet till stadgandet i 12 kap. 6 5 andra stycket RB om anmälan till advokatsamfundcts styrelse.

Advokatsamfundet har till justitiedepartementet under hand uttryckt önskemål om att reglerna om anmälan skall göras uttryckligen tillämpliga inte bara på avvisningsfallet utan även på den situationen att en advokat utan samband med avvisning i ett enskilt mål förklarats obehörig att brukas

• Sida 150
•  Original

som ombud. Vidare har samfundet anfört att även i förvaltningsprocessen Prop. 1986/87z89 bör införas regler om att rätten skall underrätta samfundets styrelse under motsvarande förutsättningar som enligt RB.

Under ärendets behandling i regeringskansliet har JK. domstolsverket. Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm. Stockholms tingsrätt och läns- rätten i Stockholms län beretts tillfälle att under hand lämna synpunkter på förslaget. De har lämnat förslaget utan erinran.

Enligt min mening är det en nödvändig förutsättning för att advokatsam- fundet skall kunna utöva sina disciplinära uppgifter att samfundets styrelse får del av de omständigheter på vilka ett beslut om avvisning eller obehö— righetsförklaring av en advokat som ombud grundas. För att tillgodose ändamålet med 12 kap. 6 & andra stycket RB bör därför anmälan göras till samfundets styrelse även när en advokat förbjudits att vara ombud vid rätten utan att han samtidigt avvisats i målet. Till undanröjande av all tvekan i detta hänseende bör erforderlig ändring göras i 12 kap. 6 å andra stycket RB. Det saknas anledning att i detta hänseende göra någon skillnad mellan rättegången vid de allmänna domstolarna och förvaltningsproces- sen. 1 48 & förvaltningsprocesslagen bör därför tas in en motsvarighet till andra stycket i 12 kap. 6 & RB.

Prop. [986/87189

• Sida 168
•  Original

30 kap. 2 ä'

Paragrafen behandlar frågan vilket material som får läggas till grund för en dom i brottmål.

Första stycket avser mål som avgörs efter huvudförhandling. ] detta stycke föreslås samma ändringar som i motsvarande regler för tvistemål (ifr specialmotiveringen till 17 kap. 2 så).

] andra stycket föreslås vissa spräkligajusteringar.

32 kap.

I detta kapitel finns vissa allmänna bestämmelser om frister och laga förfall. Med laga förfall menas att någon genom avbrott i allmänna sam- färdseln. sjukdom eller annan omständighet, som han inte bort förutse eller rätten annars finner utgöra giltig utsäkt. hindras att fullgöra vad som ålegat honom (8 så). Regeln gäller oavsett processform och i alla instanser.

I avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen harjag närmare redogjort för vissa olägenheter som kan uppstå vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om laga förfall. Vad jag där har anfört har föranlett vissa ändringar i 6 5.1 7 & föreslås ändringar av redaktionell art.

32 kap. 6 .5

I denna paragraf meddelas regler om verkan av laga förfall. Lagrummet avser alla av rätten bestämda frister enligt RB. När det är fråga om inställelse vid sammanträde eller fullgörande av annat föreläggande som meddelats av rätten skall enligt denna paragraf rätten självmant ta hänsyn till laga förfall. Enligt paragrafens nuvarande lydelse räcker det härvid med att det finns anledning att anta att det föreligger laga förfall. I så fall får en annars föreskriven påföljd för utevaro eller försummelse inte tillämpas.

Enligt förslaget har reglerna fått en delvis annan konstruktion. I enlighet med vad som angetts i den allmänna motiveringen har iförsta stycke! beviskravet för att laga förfall föreligger skärpts. Det krävs enligt förslaget att det skall vara sannolikt att den som underlåtit att inställa sig eller företa någon åtgärd har laga förfall för att han skall undgå påföljd. Liksom enligt gällande rätt skall rätten göra sin prövning ex officio.

Regeln kompletteras av bestämmelsen i det nya andra stycket. Enligt den regeln skall vederbörande beredas tillfälle att komma in med utredning rörande orsakerna till underlåtenheten. om det på grund av någon särskild omständighet kan antas att han haft laga förfall. Sådant tillfälle skall beredas även den som i förväg ringer till rätten och anmäler att han inte kan inställa sig till en förhandling och därvid åberopar laga förfall. Att ett vite kan dömas ut även i de fall där förhandlingen ställs in i förväg och någon underlåtenhet därför formellt sett inte ägt rum framgår av den föreslagna lydelsen av 9 kap. 9 &.

Sammantagna innebär de nya reglerna följande. Om det. när rätten har att ta ställning till om laga förfall förelegat. t.ex. därför att någon som kallats till en förhandling uteblivit. framstår som sannolikt att vederböran-

• Sida 169
•  Original

de har laga förfall. skall någon påföljd inte utdömas. Ett exempel på detta är den situationen att någon annan vid rätten närvarande person kan intyga att den uteblivne t. ex. är sjuk. Om däremot kravet på sannolikt laga förfall i första stycket inte kan anses uppfyllt. med det ändå finns någon positiv indikation på att laga förfall föreligger (det kan t. ex. vara käftl för rätten att kommunikationerna fungerar dåligt på grund av oväder). bör rätten skjuta upp frågan om utdömande av påföljd och bereda den uteblivne tillfälle att göra sannolikt att sådana omständigheter förelegat att han haft laga förfall. 1 det fallet. slutligen. att inga som helst tecken tyder på att den uteblivne har laga förfall. bör påföljd dömas ut direkt.

1 de fall frågan om påföljd skjuts upp bör beslut givetvis ändå fattas så snart som möjligt. För att t. ex. ge in läkarintyg om sjukdom bör den förelagde givetvis meddelas en bestämd tid inom vilken han har att pres- tera den begärda utredningen; denna tid bör regelmässigt inte bestämmas till mer än två eller tre dagar. Om det blir aktuellt att döma ut ett vite bör meddelande om beslutet lämnas i samband med ett nytt vitesföreläggande. Det utdömda vitet kan därigenom öka benägenheten att följa det förnyade föreläggandet.

Endast i undantagsfall bör det ifrågakomma att avvakta med frågan om ett vite skall utdömas till ett nytt sammanträde i målet. 1 de sällsynta fall där detta kan bli aktuellt bör uppmärksammas att ändamålet med det första vitet normalt sett inte anses ha förlorat sin betydelse endast därför att den som förelagts vitet infunnit sig till den nya förhandlingen tjfr Gullnäs m.fl., Rättegångsbalken 1. s. 9: 16).

Avsikten med förslaget är inte att åstadkomma ett formbundet system med t.ex. skriftliga förelägganden att inge läkarintyg. I stället bör kravet att den som underlåtit att inställa sig eller att företa åtgärd skall beredas tillfälle göra sannolikt att omständigheterna utgjort laga förfall anses upp- fyllt genom att den försumlige av domstolspersonal per telefon uppmanas sända in läkarintyg. Självfallet är det inte heller nödvändigt med skriftlig utredning i förfallsfrågan. I många fall kan tillräckligt underlag erhållas vid ett telefonsamtal med den uteblivne.

32 kap. 7 .fi

I paragrafen. som behandlar frågor om laga förfall vid fullföljd av talan m.m.. har endast vidtagits ändringar av redaktionell och språklig natur. Bl.a. har reglerna om vadeanmälan tagits bort (jfr St) kap. 1 5).

33 kap. 9 5

Första stycket innehåller bestämmelser om hur rätten skall förfara om en handling behöver översättas. För närvarande är endast den situationen att en från part inkommen handling är avfattad på ett främmande språk regle- rad. Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen ("avsnitt 2.4.11) omfattar förslaget dessutom från domstolen utgående handlingar. som kan behöva översättas till ett annat språk.

Reglerna om översättning har i förslaget anpassats till vad som i dag

• Sida 170
•  Original

gäller för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Huvudre- geln är alltjämt att handlingar som ges in skall vara avfattade på svenska. ()m en handling är avfattad på ett annat språk får dock domstolen vid behov låta översätta handlingen. Det nuvarande alternativet att förelägga parten att ordna med en översättning har således tagits bort från lagtexten. Detta innebär dock inte att det aldrig skulle kunna bli aktuellt att låta parten översätta handlingen. [ domstolens prövning av om det finns behov av att genom domstolens försorg ordna med en översättning får också vägas in vilka möjligheter parten har att själv få fram en översättning.

Vad gäller behovsprövning vill jag också framhålla att domstolarna givetvis inte bör slentrianmässigt låta översätta allt material som är avfat- tat pä främmande språk. I många fall är det givetvis möjligt för rätten att förstå vad handlingen innehåller utan en översättning av någon utomståen- de. I andra fall kan det vara lämpligt att till en början låta översätta ett kortare avsnitt för att sedan ta ställning till om materialet har sådan relevans i målet att det finns anledning att fortsätta översättningsarbetet.

När det gäller från domstolen utgående handlingar bör man av kost- nadsskäl vara försiktig med översättningar. Endast om parten inte på annat sätt. t.ex. genom släktingar eller en invandrarbyrå, kan få en handling översatt, bör domstolen ordna med översättning.

I andra Stycket regleras översättarens rätt till ersättning och vem som slutligt skall stå för översättningskostnaden. 1 sistnämnda hänseende före- slås — av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen — en utvidgning av det allmännas ansvar. Enligt förslaget skall kostnaden för en översätt— ning i alla typer av mål alltid stanna på staten. Detta överensstämmer såväl med vad som i dag gäller för översättning vid förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar som med vad som enligt RB gäller beträffande kost- naderna för tolk. Stadgandet har rent språkligt utformats i enlighet med reglerna i 5 kap. 8 .5 om tolkersättning.

Enligt tredje stycket, som är nytt. skall reglerna i första och andra styckena gälla även beträffande övetföring från punktskrift till vanlig skrift och vice versa. Även i denna del hänvisas i fråga om bakgrunden till förslaget till den allmänna motiveringen. avsnitt 2.4.1].

35 kap. 13 9'

Färs-m stycka! innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar bevis. som tagits upp utom huvudförhandling enligt de särskilda regler som finns därom. skall tas upp på nytt vid huvudförhandling i målet. I detta stycke föreslås endast en språklig modernisering.

Det kan nämnas att enligt RU:s förslag det i förevarande stycke skulle regleras inte endast den situationen att bevis upptagits utom huvudför- handling utan även de fallen att bevisning har tagits upp tidigare i samband med att en förhandling inställts (43 kap. 3 & andra stycket och 46 kap. 3 å andra stycket) eller vid en tidigare huvudförhandling. vari uppehåll gjorts i sådan omfattning att ny huvudförhandling måste hållas (43 kap. 13 å andra stycket och 46 kap. 13 å andra stycket). Förutsättningarna för när bevis skall upptas på nytt är identiska i samtliga dessa fall. RU har motiverat sitt

• Sida 171
•  Original

förslag med att regleringen i flera olika paragrafer gör systemet onödigt svårt att överblicka. Å andra sidan kan konstateras att reglerna om under vilka förutsättningar bevis skall tas upp på nytt för närvarande finns i direkt anslutning till övriga handläggningsregler för de olika_situationer där bevis kan ha tagits upp tidigare, vilket underlättar den praktiska tillämp— ningen. Mot den bakgrunden saknas tillräckliga skäl att genomföra RU:s förslag i denna del.

1 andra stycket, som behandlar vissa frågor om bevisupptagning i högre rätt, har gjorts en del ändringar av språklig och redaktionell art i anledning av att det s. k. fria partsförhöret och förhör med målsägande som ej är part har tagits upp under bevisningsbestämntelserna. Vidare har tillämpnings- området för första meningen uttryckligen begränsats till hovrätternas handläggning. Någon ändring i sak innebär inte detta, eftersom rättegång- en i högsta domstolen behandlas i andra meningen.

Trcdie stycket innehåller regler för hur ett bevis skall förebringas när det inte skall tas upp på nytt. Enligt gällande rätt skall förebringandet ske genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningcn. 1 för- slaget har denna regel modifierats för att passa till de moderna metoderna för bevisupptagning och till den praktiska tillämpningen i övrigt såvitt avser förebringandet av bevis utan förnyat upptagande. Det kan t.ex. inte sällan vara lämpligt att. i stället för att läsa upp ett protokoll. spela upp en bandupptagning från ett förhör. Vidare kan det i överrätt ofta räcka med att ett vid lägre rätt upptaget förhör återges genom uppläsning av det referat från förhöret som finns i den lägre rättens dom. Även i andra fall kan det räcka med en mer summarisk återgivning av bevisupptagningcn. t.ex. beroende på att bevisningen förlorat i betydelse. Sådana avsteg från principen om en fullständig återgivning bör naturligtvis inte göras utan samråd med parterna. Genom den i detta stycke föreslagna regeln att beviset i de avsedda fallen skall förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt. blir de nu beskrivna handlingssätten även formellt tillåtna.

35 kap. l4 #

Paragrafen innehåller. som en nödvändig grund för RB:s princip om bevis- omedelbarhet. ett förbud mot åberopande av skriftliga berättelser, s.k. vittnesattestcr. Från förbudet görs vissa undantag. Skriftliga berättelser får sålunda enligt gällande rätt åberopas om det är särskilt medgivet. Så är fallet i vissa situationer när det gäller utsagor som lämnats under förunder- sökning (se t.ex. 36 kap. 16 å andra stycket). Vidare får skriftliga berättel- ser åberopas om det föreligger "särskilda omständigheter". Som exempel på sådana omständigheter nämner processlagberedningen (NJA ll 1943 s. 458) att svårigheter möter att höra intygsgivaren vid rätten. att rätte— gången skulle onödigt fördyras om han skulle höras eller att parterna vitsordat uppteckningens riktighet. [ Gärdcs m.fl. kommentar till RB (Nya rättegångsbalken. 1949. s. 492) har som exempel på "särskilda omständig- heter" angivits — förutom att det föreligger svårigheter att höra intygsgi— varen vid rätten — att intyget avgivits av en person. vars trovärdighet varken rätten eller parterna har anledning ifrågasätta. Däremot bör enligt

• Sida 172
•  Original

kommentaren som skäl för undantag från huvudregeln inte enbart få gälla att parterna tillerkänner vitsord åt det åberopade intyget. Vid bedömning- en av om den skriftliga berättelsen skall tillåtas. bör enligt kommentaren avseende fästas vid ändamålet med åberopandet och vid betydelsen av den omständighet som berättelsen avser. Äberopande av intyg torde enligt kommentaren kunna tillåtas i större omfattning. när de åberopas till stöd för åtgärder som inte omedelbart angår målets avgörande. t. ex. tvångsme- del och andra säkerhetsåtgärder. 1 kommentaren anvisas också vägen att höra vederbörande utom huvudförhandlingen.

Som RU har anfört torde bestämmelsen om undantag från kravet på bevisomedelbarhet på grund av "särskilda omständigheter” i allmänhet ha tillämpats med stor restriktivitet av domstolarna. RU har påpekat att det från flera håll inom det praktiska rättslivet har framförts önskemål om en försiktig uppmjukning av förbudet i denna paragraf. I det sammanhanget kan nämnas att man från tingsrättshåll under hand till justitiedepartemen- tet påtalat de problem som uppstått till följd av att brottsligheten blivit alltmer internationell. I t.ex. narkotikamäl är det förhållandevis vanligt att som bevisning åberopas förhör med personer. som befinner sig utomlands — ibland i avlägsna länder. I de fall där man inte kan få förhörspersonerna att inställa sig inför den svenska domstolen. tillämpas i praktiken ibland den modellen att åklagaren och försvararna under förundersökningen hål- ler förhören utomlands och att sedan protokoll från dessa förhör med stöd av förevarande paragraf åberopas som bevisning vid huvudförhandlingen i Sverige.

Mot bakgrund av det reformbehov som föreligger har RU föreslagit att förbudet mot skriftliga vittnesberättelser mjukas upp något. Förslaget hari allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Någon remissinstans har uttryckt farhågor för att möjligheterna till bevis- värdering skulle komma att minska om förslaget genomfördes, medan man från domstolshåll framhållit att den ordning som förespråkas av RU tilläm- pas redan nu. För egen del menarjag att förslaget innebär en välmotiverad. om än försiktig. uppmjukning av reglerna. och samtidigt en välbehövlig precisering av förutsättningarna för att få åberopa skriftliga vittnesberät— telser. Jag anser därför att förslaget bör genomföras i princip på det sätt utredningen tänkt sig. I fråga om den närmare uppbyggnaden av reglerna vill jag säga följande.

Redan av de nyssnämnda motivuttalandena framgår att lagstiftaren vid RB:s tillkomst avsåg att möjliggöra ett åberopande av skriftliga berättelser av processekonomiska skäl. Systemet bör även fortsättningsvis vara upp- byggt kring att rätten. i det fall svårigheter möter för intygsgivarens höran- de vid en huvudförhandling. gör en bedömning av berättelsens betydelse och ställer den i relation till kostnaderna eller olägenheterna med en inställelse vid huvudförhandlingen. Vid denna bedömning skall givetvis beaktas att bevisning i form av en skriftlig berättelse i de flesta fall har ett lägre bevisvärde än en direktupptagning av ett muntligt bevis. Rätten får självfallet även överväga alternativen hörande utom huvudförhandling, hörande vid förhandling som inställs och — i förekommande fall — bevis- upptagning vid utländsk domstol. Härvid måste rätten väga in de nackdelar

• Sida 173
•  Original

som kan vara förenade med dessa alternativ. När det t.ex. gäller bevisupp- tagning vid utländsk domstol kan man inte bortse från att en sådan i vissa fall kan vara dyrbar och innebära _en avsevärd försening av målets avgöran— de utan att ge några egentliga vitister när det gäller bevisningens kvalitet. Det nu sagda måste anses vara innebörden redan av gällande rätt.

Det hittills sagda rör närmast den situationen att svårigheter möter att höra uppgiftslämnaren direkt inför domstolen. Men det finns också en annan situation som kräver uppmärksamhet. nämligen den att det med fog kan antas att ett muntligt förhör inte kommer att tillföra målet något väsentligt utöver vad som kommit fram redan genom den skriftliga berät- telsen. samtidigt som ett förhör skulle skapa icke obetydliga kostnader eller olägenheter. Vad som skapar bekymmer är bl.a. de fall där man med hänsyn till vad man känner till om uppgiftslämnaren och de omständighe- ter, varunder hans iakttagelser ägt rum. kan erfarenhetsmässigt säga sig att hans hörande inför domstolen inte kommer att lämna något väsentligt bidrag till utredningen i målet. Jag avser främst förhör med offentliga funktionärer ochjämställda. som lämnat skriftliga uppgifter om en för dem rutinbetonad händelse i nära anslutning till händelsen. Det kan t.ex. vara fråga om en polismans anteckningar i samband med en hastighetskontroll. När åtalet för fortkörning skall handläggas vid rätten, har så lång tid förflutit att polismannen i de allra flesta fall inte minns något från själva händelsen utan får inskränka sin berättelse till att bekräfta att det är han som gjort anteckningarna i fråga. I sådana situationer kan bevisvärdet knappast sägas öka genom att beviset upptas direkt inför rätten. Det kan därför te sig onödigt kostsamt att kalla in polismannen till en huvudför- handling.

Mot den nu angivna bakgrunden bör man. som RU har föreslagit, i lagtexten mer tydligt än nu betona att rätten måste göra en avvägning mellan ä ena sidan värdet av ett förhör inför domstolen och å andra sidan kostnaderna och olägenheterna med ett sådant förhör.

Möjligheterna att åberopa skriftliga berättelser har i enlighet med RU:s förslag delats upp i tre punkter. Den första punkten motsvarar helt gällan- de rätt. I andra punkten upptas det fallet att förhör inte kan äga rum. vare sig vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten, t.ex. vid förhör i besvärsmål i hovrätt. Härmed avses att den som lämnat en skriftlig berättelse avlidit eller är varaktigt svårt sjuk på sådant sätt att han inte kan förhöras. Vidare avses den situationen att intygsgivaren befinner sig på okänd ort och det kan antas att han inte kommer att anträffas.

I tredje punkten preciseras övriga förutsättningar för att tillåta en skrift- lig berättelse i enlighet med det ovan sagda. En skriftlig vittnesberättelse får enligt denna punkt tillåtas. om det föreligger särskilda skäl. Rätten får i varje enskilt fall göra en sammanvägning av alla omständigheter vid avgö- randet av om muntligt förhör kan underlåtas. De faktorer som bör inverka på bedömningen är dels de processekonomiska — alltså de kostnader och olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra — dels berättelsens betydelse och vad som kan antas stå att vinna med ett förhör och dels övriga omständigheter. Nyttan med ett muntligt förhör skall alltså ställas inte bara mot kostnaderna för ett sådant förhör

• Sida 174
•  Original

utan även mot t.ex. tvisteföremålets värde och den tidsmässiga vinst man kan göra om den skriftliga berättelsen får åberopas. Med uttrycket "berät- telsens betydelse" avses främst betydelsen inom ramen för målet, dvs. berättelsens betydelse för målets utgång. Men även målets betydelse bör kunna vägas in. Rätten bör alltså i en viss given situation kunna vara mer frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmål än i mål om stora värden eller mål om grova brott. Självfallet bör rätten också överväga att hålla förhör per telefon.

Avslutningsvis bör påpekas att den försiktiga uppmjukningen av förbu- det mot åberopanden av skriftliga vittnesberättelser som förslaget innebär inte avses medföra att huvudinriktningen mot bevisomedelbarhet rubbas eller att någon allmän sänkning av beviskraven sker. Det muntliga förhöret inför rätten måste även i fortsättningen vara det normala sättet för rätten att tillgodogöra sig en berättelse.

Rätten bör givetvis inte nöja sig med en skriftlig berättelse. om ett muntligt hörande kan antas vara nödvändigt för att bedöma vittnets all- männa trovärdighet eller vana vid de aktuella arbetsuppgifterna eller för att få vittnets rutiner belysta. Enbart den omständigheten att parterna tiller- känner "vitsord” åt ett åberopat intyg bör — som påpekats redan i Gärdes m.fl. kommentar — inte föranleda att man underlåter att hålla ett muntligt förhör.

I ett nytt andra stycke har med skriftliga vittnesberättelser jämställts berättelser som dokumenterats på annat sätt än i skrift. Bestämmelserna i första stycket är således tillämpliga även på en bandupptagning eller en videoinspelning av ett förhör som ägt rum utom rätta (jfr specialmotive- ringen till 35 kap. 13 å).

36 kap. ] ä'

Till följd av att förhöret med den tilltalade nu föreslås bli reglerat i 37 kap. har hänvisningarna i denna paragrafs sista stycke genomgått en redaktio- nell ändring. I stället för till de nuvarande förhörsreglerna i 46 kap. hänvi- sas i förslaget till reglerna i 37 kap. om förhör med tilltalad.

36 kap. 7 5

Paragrafens första stycke behandlar för närvarande frågan i vilka fall skriftlig kallelse till ett vittne behöver utfärdas. Principen är därvid att ett vittne som råkar befinna sig vid rätten inte behöver kallas utan är skyldig att genast avlägga vittnesmål. Denna bestämmelse får — som RU anför — anses vara överflödig. Att rätten inte behöver skriftligen kalla någon som man har direkt kontakt med är självklart. och någon särskild regel om detta har inte ansetts nödvändig i andra sammanhang. Huruvida en person är skyldig att omedelbart avlägga vittnesmål får bedömas efter den allmänna regeln om skäligt rådrum i 32 kap. 1 9". Denna regel torde för de nu aktuella situationerna innebära att vittnet normalt har skyldighet att lämna sin berättelse direkt. Rör vittnesmålet mer komplicerade förhållanden kan det

• Sida 175
•  Original

däremot finnas skäl att på vittnets begäran uppskjuta förhöret en kortare tid. I sådant fall kan vittnet lämpligen kallas muntligen till förhöret.

[ första stycket har i stället intagits den i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) förutskickade regeln om att vittnen skall kallas att infinna sig vid vite.

Vidare föreslås. liksom i fråga om parter i indispositiva tvistemål och målsägande (42 kap. 12 och 21 åå samt 45 kap. 15 &) att hämtning av ett vittne skall få äga rum utan att vederbörande någon gång tidigare har uteblivit från en förhandling i målet. nämligen under förutsättning att det kan antas att han inte följer ett vitesföreläggande. Ifråga om tillämpningen hänvisas till vad som anförs i specialmotiveringen till 42 kap. 12 å andra stycket.

Av första styckets lydelse framgår att vite och hämtning kan tillgripas endast när det gäller vittnesförhör direkt inför rätten, antingen i dess ordinarie lokaler eller i annan lokal. Skall vittnet däremot förhöras per telefon — vilket blir möjligt enligt de förutsättningar som anges i 43 kap. 8 å och 46 kap. 7 & — kan någon påföljd enligt denna paragraf inte användas. Bakgrunden till denna ordning har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8).

1 andra stycket, som behandlar innehållet i kallelsen till vittnet, har. bortsett från en språklig modernisering, gjorts den sakliga ändringen att vittnet i kallelsen skall upplysas även om sin rätt till ersättning enligt 24 &. Föreskriften att tid och plats för inställelsen skall anges i kallelsen har tagits bort såsom självklar.

36 kap. 16 å

Iförsta stycket föreslås endast språkliga ändringar. I andra stycket föreslås en ändring som gör det formellt möjligt att vid förebringande av uppgifter, som vittnet lämnat tidigare inför rätten eller utom rätta. använda fonogram eller liknande (jfr specialmotiveringen till 35 kap. 13 5).

36 kap. 17 5

Paragrafen reglerar hur vittnesförhöret skall gå till. Lagtexten är i förslaget disponerad på annat sätt än enligt gällande rätt. Principerna för förslaget har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9). Första stycket upptar regler om vem som skall leda det s.k. huvudförhöret och om vad som skall förekomma under detta. I andra och tredje styckena regleras de delar av ett förhör som brukar kallas motförhör respektive återförhör. Fjärde stycket behandlar de situationerna att antingen ingen av parterna eller också båda parter har påkallat förhöret. 1 femte stycket slutligen återfinns de bestämmelser som i dag ståri tredje stycket. Regleringen utgår från den situationen att det finns två parter i processen. De fall där flera parter processar får lösas i enlighet med grunderna för detta stadgande. Enligt paragrafens nuvarande lydelse ankommer det i princip på rätten att hålla vittnesförhöret. Säsomjag framhållit i den allmänna motiveringen

• Sida 176
•  Original

är denna regel i praktiken nästan helt åsidosatt. Det föreligger i stället en bred enighet om att det i de allra flesta fall är lämpligast att parterna själva håller vittnesförhöret. ] syfte att anpassa lagstiftningen till den praxis som har utvecklats föreslås som huvudregel iförsta stycket att huvudförhöret med vittne skall ledas av den part som åberopat förhöret. Det finns emel- lertid situationer där det framstår som mindre lämpligt att parterna tar hand om huvudförhöret och där rätten enligt gällande praxis fortfarande håller huvudförhöret. Det kan t.ex. föreligga starka motsättningar mellan vittnet och den part som åberopat förhöret. Det kan också vara så att parten processar titan ombud och saknar förmåga att hålla förhöret på ett lämpligt sätt. Och om ett vittne är mycket nervöst, kan det ibland vara olämpligt att parterna håller förhöret. Med tanke på sådana fall som de nu nämnda har det i den föreslagna lagtexten öppnats möjlighet för rätten att ta över ledningen av huvudförhöret från partema.

l lagtexten ges inte några närmare riktlinjer föri vilka fall rätten skall ta över ledningen av förhöret. Rätten får i varje enskilt fall göra en bedöm- ning av om omständigheterna är sådana att det är olämpligt att huvudför- höret hålls av någon av parterna.

Rättens möjlighet att bestämma om avvikelser från huvudregeln kan även användas till att låta motparten ta över huvudförhöret. Detta kan bli aktuellt om det under huvudförhöret visar sig att ett vittne uttalar sig till den åberopande partens nackdel. Ett annat exempel utgör det fallet att en åklagare inkallat ett vittne på begäran av den tilltalade; i ett sådant fall bör försvararen hålla huvudförhöret.

Om rätten tar över ett huvuclförhör därför att den åberopande parten saknar ombud eller — i brottmål — försvarare, kan det vara lämpligt att rätten håller huvudförhöret även med de av motparten åberopade vittnena. På så sätt uppnår man en balans mellan parterna.

Återstoden av första stycket behandlar frågan vad som skall förekomma under denna inledande del av förhöret.

Vittnesförhöret skall liksom nu börja med att vittnet avger en såvitt möjligt sammanhängande berättelse. Denna inledande berättelse bör i förs- ta hand avges spontant, dvs. utan stöd av frågor. Om en tillfredsställande berättelse inte kan lämnas på detta sätt. något som i praktiken är mycket vanligt, får den som skall inleda förhöret ställa de frågor som behövs för att driva den sammanhängande berättelsen vidare. 1 vilken omfattning frågor måste ställas under denna del av förhöret får bli beroende av dels vittnets förmåga att berätta själv och dels arten av uppgifter som vittnet skall lämna. Skulle vittnet visa sig vara oförmöget att redogöra för komplicerade förhållanden, bör man redan från början styra berättelsen med frågor.

Den som håller förhöret i detta skede måste alltid försöka ställa frågorna på sådant sätt att han undviker att suggerera vittnet till ett visst svar. S.k. ledande frågor är inte tillåtna under huvudförhöret. Det väsentliga syftet med huvudförhöret är att ge vittnet tillfälle att på egen hand ge sin version av händelseförloppet.

Efter den inledande berättelsen och sedan den part som håller huvudför- höret ställt eventuella kompletterande frågor, skall enligt (un/ra styckar motparten få tillfälle att ställa frågor till vittnet. Denna del av förhöret

• Sida 177
•  Original

utgör det s.k. motförhöret. Detta kan sägas utgöra en kontroll av om vittnets berättelse under huvudförhöret överensstämmer med det verkliga förhållandet. Om det behövs för att undersöka om så är fallet. får enligt femte stycket under motförhöret användas frågor som kan föranleda vitt- net att svara på visst sätt. s.k. ledånde frågor.

Ibland kan det vara lämpligast att rätten håller motförhöret. Så kan vara fallet om den part som normalt skulle göra detta antingen inte är närvaran- de eller också saknar ombud och inte har förmåga att själv hålla ett förhör. En bestämmelse härom har tagits in i andra meningen i andra stycket. I sådana fall kan det någon gång finnas skäl för rätten att ställa ledande frågor. Om ledningen av huvudförhöret — enligt vad som sagts under första stycket — övergått på motparten, skall den part som åberopat förhöret hålla motförhöret.

Enligt tredje styr/tat skall rätten och parterna efter motförhöret ha tillfäl- le att ställa ytterligare frågor till vittnet. Det blir härvid i allmänhet endast aktuellt med frågor på enskilda punkter. Den part som åberopat förhöret och som enligt första stycket hållit huvudförhöret, bör som regel ges tillfälle att inleda utfrågandet. det s.k. återförhöret. Genom detta får han en chans att visa att vittnets uppgifter under motförhöret inte förtjänar tilltro. Återförhörets syfte är nämligen att ge ett vittne. som under motför- höret kan ha påverkats att lämna vissa uppgifter, tillfälle till eftertanke och en möjlighet att ändra dessa Uppgifter. Vittnet bör emellertid inte utsättas för påverkan ännu en gång, varför ledande frågor i princip inte bör före- komma under återförhöret. Om det emellertid under motförhöret visar sig att vad vittnet har att säga är till nackdel för den part som åberopat förhöret. kan det finnas behov av ledande frågor under återförhöret.

ljfia'rde stycket behandlas de fallen att antingen båda parter åberopat ett förhör eller att också rätten kallat in vittnet ex officio. ] dessa fall är det ofta osäkert till vems förmån vittnet kommer att uttala sig. För att ordning— en mellan de olika delarna av förhöret skall bli den rätta, torde det i allmänhet vara lämpligast att rätten håller huvudförhöret. Detta har också upptagits som huvudregel. Rätten har emellertid getts befogenhet att dele- gera huvudförhöret till någon av parterna. Detta bör äga rum t.ex. om parterna i fråga om ett av båda åberopat vittne är överens om vem som skall börja förhöret. ()nt rätten har hållit huvudförhöret skall den, med ledning av vad som kommit fram under det förhöret. bestämma vem som skall hålla motförhöret.

Fanns-' stycket motsvarar nuvarande tredje stycket. Förutom språkliga ändringar har förutsättningarna för att få använda ledande frågor precise- rats. Sådana frågor får i princip förekomma endast när det vid motförhör enligt andra stycket finns behov av det för att utröna sanningshalten hos den berättelse som lämnats under huvudförhöret. Någon gång kan det som nyss sagts finnas behov av ledande frågor även senare under förhöret: detta får då karaktär av motförhör enligt andra stycket.

36 kap. [8 si

Denna paragraf innehåller för närvarande en bestämmelse om att rätten i vissa fall får förordna att en part inte får vara närvarande under ett

• Sida 178
•  Original

vittnesförhör samt föreskrifter om partens rättigheter att i efterhand ta del av vad som förekommit under förhöret. Förslaget innebär att vad som gäller i fråga om möjligheterna att ålägga en part att lämna rättssalen under ett vittnesförhör även skall gälla för åhörare. När det gäller skyldigheten att låta den som varit frånvarande ta del av vad som förekommit föreslås däremot olika reglering för parter och åhörare.

Beträffande bakgrunden till de föreslagna ändringarna hänvisas till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9).

Enligt första stycket i deSs nuvarande lydelse får rätten förordna att en part inte får vara närvarande vid ett vittnesförhör. bl.a. i den situationen att det förekommer anledning att vittnet av rädsla eller annan orsak inte berättar sanningen. Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen föreslås nu att åhörare i detta hänseende skall jämställas med part. Om ett vittne kan antas ha svårt att berätta sanningen på grund av en eller fiera åhörares närvaro. kan rätten enligt förslaget ålägga dessa att lämna rättssa- len under förhöret.

För att rätten skall få förordna att en åhörare inte får vara närvarande under ett vittnesförhör bör krävas att det finns särskild anledning till misstanke om att vittnet i åhörarens närvaro inte kommer att lämna full- ständiga och sanningsenliga uppgifter. Om det inte föreligger alldeles spe- ciella omständigheter, bör det inte vara tillräckligt att vittnet rent allmänt har svårt att tala inför större publik e. d., utan man måste kräva att vittnets känslor inför en viss eller vissa åhörare kan antas vara sådana att vittnet inte fritt berättar sanningen i deras närvaro. Härav följer också att det inte är motiverat att visa ut andra personer ur rättssalen än sådana som vittnets rädsla e.d. riktar sig emot. Det torde således i praktiken inte bli aktuellt att med stöd av denna bestämmelse ålägga t. ex. representanter för pressen att lämna rättssalen.

Vad som hittills sagts avser de fall då part eller åhörare söker påverka ett vittne under en förhandling utan yttre direkt iakttagbara medel. De situa- tioner där sådana mera påtagliga medel används faller under tillämpnings- området för 5 kap. 9 &. Detta gäller oavsett om det är en åhörare eller en part som stör vittnesmålet. För närvarande finns bestämmelser i föreva- rande paragraf om att en part som stör vittnesmålet får utvisas ur rättssa- len. varvid vittnesförhöret i stället skall återges för honom i efterhand. Troligen har lagstiftaren genom denna regel velat trygga att panen i efter- hand får del av vittnesmålet. något som inte garanteras om parten utvisas med stöd av 5 kap. 9 &. Enligt RU finns det knappast anledning att ha kvar några särregler för parts störande av just denna del av förhandlingen. Utredningen har därför föreslagit att de situationer där part genom yttre åtgärder stör ett sammanträde i stället skall i sin helhet regleras av 5 kap.

Detta förslag har inte föranlett någon kritik från remissinstanserna. Enligt min mening får dock den muntliga bevisningen anses vara av så central betydelse för en part att han bör ha rätt att ta del av denna i alla de fall då den förebringats medan han ofrivilligt varit frånvarande. Vidare kan den av utredningen föreslagna regleringen för en part framstå som mindre konsekvent. För det fallet att han. kanske utan avsikt att hindra vittnet från att berätta sanningen. fallit vittnet i talet skulle han inte ha rätt att i

• Sida 179
•  Original

efterhand få veta vad som förekommit vid vittnesförhöret. Om han i stället —- utan att vara direkt störande —- betett sig så att vittnet inte vågar berätta sanningen skulle han däremot ha en sådan rätt. Mot denna bakgrund och då den nuvarande regleringen inte tycks ha förorsakat några problem, föreslås att den sistnämnda behålls. För att få likformighet mellan de i detta stycke behandlade båda situationerna har föreslagits att vad som i detta fall gäller beträffande möjligheten att ålägga en part att lämna rättssa— len skall gälla också för åhörare.

Andra stycket i paragrafen behandlar bl.a. rättens skyldighet att efter vittnesmålets slut läsa upp berättelsen när en part. som ålagts att lämna rättsalen med stöd av första Stycket. åter är närvarande. Denna skyldighet har i enlighet med RU:s förslag modifierats på det sättet att vittnesförhöret skall återges endast i behövlig omfattning. Detta förslag har sin grund i att det ibland ter sig överflödigt att läsa upp hela förhöret. Vid vissa domstolar har man möjlighet att låta de icke närvarande personerna lyssna på för- höret via högtalare i angränsande rum. Det bör även finnas utrymme för rätten att. om det lämpligen kan ske. lämna en sammanfattning av vittnets berättelse i stället för att läsa upp hela berättelsen eller återge bandinspel- ningen.

RU har vidare föreslagit att även en åhörare skall ha rätt att ta del av vittnesförhör som enligt första stycket hållits i hans frånvaro. Av skäl som redovisats i avsnitt 2.4.9 i den allmänna motiveringen har någon motsvarig- het till förslaget i denna del inte upptagits här.

36 kap. 19.5

1 paragrafen regleras möjligheterna att hålla vittnesförhör utom huvudför- handling. Nuvarande regler ger möjlighet till sådant förhör dels om det är omöjligt för vittnet att infinna sig vid förhandlingen och dels om inställel- sen medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Huruvida kostnaden för inställelsen är oskälig får enligt Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya rättegångsbalken, 1949. s. 512) bedömas mot bakgrund av dels vikten av att vittnet hörs omedelbart inför rätten och av att rätten därigenom får ett tillförlitligt material för sin bevisprövning. och dels processföremålets vikt och den betydelse vittnets berättelse kan antas ha i målet. Rekvisitet synnerlig olägenhet avser de svårigheter som kan uppstå för vittnet per- sonligen. om han måste infinna sig vid huvudförhandlingen.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) bör. i enlighet med RU:s förslag, möjligheterna till vittnesförhör utom huvudförhandling nu vidgas något. Målsättningen måste emellertid även framgent vara att all bevisning tas upp vid huvudförhandlingen. Jag vill i detta sammanhang peka på möjligheten att ta upp bevisning per telefon vid huvudförhandling- en (43 kap. 8 & och 46 kap. 7 ål. Sådan bevisupptagning kan ofta vara överlägsen bevisupptagning utom huvudförhandling. när det gäller att ska- pa underlag för en materiellt riktig dom.

Det finns emellertid situationer då man måste acceptera den något sämre kvalitet på underlaget för avgörandet som bevisupptagning utom huvudför- handlingen generellt sett ger. Detta gäller givetvis först och främst ide fall

• Sida 180
•  Original

då det framstår som praktiskt sett omöjligt för vittnet att infinna sig till en kommande huvudförhandling. Men det finns ocksä fall — och dessa är de intressanta — när vittnet visserligen kan infinna sig men där inställelsen av något skäl framstår som orimlig. Antingen kan kostnaden (som drabbar part eller staten) för att få vittnet till förhandlingen uppgå till orimliga belopp. eller också kan vittnet själv träffas av stora olägenheter för vilka han inte kan gottgöras genom kostnadsersättning. Som framhålls i Gärdes m.fl. kommentar måste rimligheten av en inställelse bedömas mot bak- grund av dels betydelsen för målets utgång av att vittnet förhörs direkt vid huvudförhandlingen och dels målets betydelse. Förhörets och målets bety- delse måste emellertid vägas inte bara mot kostnaden för vittnets instäl- lelse utan även mot de olägenheter som en inställelse medför för honom Själv. Den avvägning som sålunda måste göras bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

RU har vidare föreslagit att det öppnas en möjlighet att höra ett vittne före huvudförhandlingen i syfte att skapa ett underlag för ett avgörande som måste fattas på ett förberedande stadium. Bara några få remissinstan- ser har kommenterat förslaget. En remissinstans har framhållit att bevis- upptagning utom huvudförhandling över huvud taget bör ske i ytterst begränsad omfattning. Ett par remissinstanser har uttryckligen tillstyrkt förslaget.

Den föreslagna regleringen skulle, som RU påpekat. få betydelse fram- för allt i fråga om interimistiska beslut i vårdnadsmål. Även om jag känner sympati för de skäl som ligger bakom RU:s förslag — att skapa ett bättre underlag för det interimistiska beslutet —- vill jag dock framhålla att en sådan ordning också medför flera nackdelar. Jag kan i den delen hänvisa till vad utredningen om barnens rätt anfört i sitt delbetänkande (_SOU 1979163l Barnens rätt 2 Om föräldraansvar m.m. s. 107. Jag har vidare under hand inhämtat att utredningen inom kort kommer att lägga fram ett förslag som kan komma att medföra att nuvarande svårigheter kan lösas på andra vägar. Mot den bakgrunden avstår jag från att nu ta upp RU:s förslag i denna del.

I enlighet med det nyss sagda föreslås att i ett första stycke av 195 huvudförutsättningarna för förhör med vittne utom huvudförhandling sam- manförs under två punkter. ] den första punkten. som i sak helt motsvarar gällande rätt, upptas de fall där vittnet inte kan infinna sig vid en huvudför- handling. Härmed avses framför allt den situationen att vittnet är varaktigt så svårt sjukt att han inte kan infinna sig till en huvudförhandling. Den andra punkten behandlar möjligheten att höra vittnet i de fall ett förhör vid huvudförhandlingen medför orimliga kostnader eller olägenheter. I den föreslagna lydelsen har. mot bakgrund av vad tidigare sagts. begreppen "oskälig kostnad" och "synnerlig olägenhet" utmönstrats. I stället har uttryckligen angetts att rätten skall göra en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna och olägenheterna av ett förhör direkt vid huvudförhandling- en och å andra sidan vikten av att ett sådant förhör kommer till stånd. I sistnämnda hänseende är av intresse dels målets betydelse. t.ex. om det rör ett bagatellbelopp eller ett större värde. dels vittnesberättelsens bety-' delse för målets utgång och dels om det är av betydelse för rättens bevis- värdering att olika vittnen förhörs vid samma förhandlingstillfälle.

• Sida 181
•  Original

Som tidigare nämnts bör rätten alltid överväga möjligheterna att som ett alternativ till förhör utom huvudförhandling höra vittnet per telefon vid själva förhandlingen. Detta är så självklart att det inte behöver komma till uttryck i lagtexten.

När ett vittne kallats till en huvudförhandling men förhandlingen av något skäl ställs in, finns det vissa möjligheter att ändå hålla förhör med vittnet, om han infunnit sig (se 43 kap. 3 å och 46 kap. 3 5). För att ett sådant vittnesförhör skall tjäna sitt syfte — framför allt för att en uttöm- mande berättelse skall lämnas — har för dessa fall öppnats möjlighet att i anslutning till förhöret företa också viss annan handläggning. Eftersom ett förhör utom huvudförhandling till sin natur mycket liknar ett förhör som nu sagts. bör som RU har föreslagit en motsvarande möjlighet öppnas vid vittnesförhör utom huvudförhandling. En regel om detta föreslås införd i ett nytt andra styr-ku i paragrafen.

Den nuvarande sista meningen i paragrafen. enligt vilken ett sjukt vittne skall höras där han vistas. föreslås upphävd. Det finns. som RL? har påpekat. ingen anledning att reglera platsen för vittnesförhöret ijust sjuk- domsfallen. ] stället får rätten i varje enskilt fall göra en bedömning av var vittnesförhöret skall äga rum på ett med hänsyn till föreliggande omstän- digheter så effektivt och samtidigt billigt sätt som möjligt.

36 kap. 20 5

Paragrafen reglerar förfarandet vid vittnes underlåtenhet att infinna sig vid sammanträde inför rätten.

Som har framgått av avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen och vid 7 % föreslås att det nuvarande systemet. enligt vilket ett vittne döms till böter vid frånvaro. överges. Enligt förslaget skall vittnen i stället behand- las på samma sätt som parter som skall infinna sig personligen, dvs. föreläggas vite redan i den första kallelsen. Som en följd av detta föreslås i förevarande paragraf att rätten. när ett vittne trots vitesföreläggande enligt 7.5 underlåter att infinna sig vid sammanträde. skall förelägga nytt vite eller förordna om hämtning. När nytt vite föreläggs bör detta regelmässigt sättas högre än det tidigare förelagda vitet. Om rätten skall välja att förelägga nytt vite eller besluta om hämtning får. liksom när det gäller parter som skall infinna sig personligen. bedömas med ledning av omstän- digheterna i det enskilda fallet. Allmänt bör givetvis gälla att hämtning till senare tillfälle inte bör tillgripas om det kan antas att vittnet kommer att följa ett föreläggande vid högre vite. Den föreslagna lydelsen av paragrafen ersätter helt den nuvarande lydelsen utom sista meningen. ] fråga om denna kan sägas följande. Frågan om utdömande av förelagt vite i de fall ett vittne hämtas till förhandlingen kan med det nya sanktionssystemet för vittnen gå in under mer allmänna regler. Enligt 9 å första stycket lagen (1985z706) om viten. som enligt förslaget ersätter nuvarande 9 kap. 8 s sista stycket RB. får vite inte dömas ut, om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse. Detta torde. såvitt angår de nu aktuella situationer- na. innebära att vitet inte skall dömas ut om rätten trots vittnets frånvaro genomför förhandlingen och låter hämta vittnet till denna. Om däremot

• Sida 182
•  Original

förhandlingen ställs in och rätten beslutar att vittnet skall hämtas till ett senare rättegångstillfälle, kan ändamålet med vitet inte anses ha förlorat sin betydelse (jfr också 36 kap. 22 å andra stycket RB),

36 kap. 22 35

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om tvångsmedel för vittne.

l paragrafen. som reglerar möjligheterna att använda straff och tvångs- medel mot minderåriga samt psykiskt insufficienta vittnen (första stycket) och frågan om straff och tvångsmedel när frågan om vittnesförhör förfaller (andra stycket). har gjorts vissa redaktionella ändringar med anledning av att böter inte längre skall användas som påföljd mot vittnen som uteblir från rätten.

36 kap. 23 3”

Paragrafen upptar en möjlighet för rätten att ålägga vittne. som gjort sig skyldigt till försummelse eller tredska, att ersätta de kostnader han vållat.

lförsta stycket. som avser ersättningsskyldighet gentemot part, upptas i enlighet med RU :s förslag den ändringen att frågan om ersättningsskyldig- het skall tas upp endast på begäran av part. Detta förslag innebär i stort sett endast en kodifiering av gällande praxis. Om parterna har dispositions- rätt i denna del. behöver rätten inte överväga frågan om ersättningsskyl- dighet varje gång ett vittne uteblir. Med denna lösning kan man samtidigt göra regeln obligatorisk för rätten. Det bör påpekas att regeln givetvis gäller även i mål om allmänt åtal och att det i sådana fall måste anses åligga åklagaren att bevaka statens intressen i denna del.

Andra styrka! behandlar ersättningsskyldighet gentemot staten. I denna del föreslås endast språkliga ändringar.

37 kap.

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9) föreslås nu att alla regler om förhör med parter i bevissyfte görs till föremål för en samlad reglering i detta kapitel. I förhållande till RU:s förslag innebär mitt förslag den skillnaden att även förhör med sådana målsägande som inte för talan och som därför i formell mening inte har partsställning i målet regleras i kapitlet.

Det bör understrykas att reglerna endast gäller förhör i bevissyfte, och inte förhör som direkt avser endast att få fram partens ståndpunkt i målet, dvs. en komplettering av hans sakframställning.

Rubriken till 37 kap. föreslås ändrad i enlighet med det sagda. 1 övrigt innebär förslaget att 1—3 55 skrivs om medan 4 och 5 5.5 upphävs. Någon direkt jämförelse paragraf mot paragraf mellan gällande rätt och förslaget är i stort sett inte möjlig.

Det bör i detta sammanhang sägas att man i kapitlet inte får några besked om vilka parter som över huvud taget kan höras i bevissyfte. Avgörande är

• Sida 183
•  Original

naturligtvis om parten personligen vet något som kan tjäna till sakens belysning (jfr bl.a. 35 kap. l och 7 55). Det torde t.ex. vara-praktiskt sett uteslutet att en åklagare kan förhöras som part. Skulle åklagaren undan- tagsvis kunna lämna upplysningar som det kan vara av värde att förhöra honom om - t.ex. på grund av att han deltagit i ett förhör under förunder- sökningen och kan berätta om vad som förekom vid detta — får han höras som vittne. Han får sedan inte längre föra åklagartalan i målet (_7 kap. 6 & jämförd med 4 kap. 13 % åttonde punkten).

37 kap. 1 så

[ paragrafen finns för närvarande regler om att parter i tvistemål får höras under sanningsförsäkran. Dessa frågor regleras enligt förslaget i 2 %$. 1 förevarande paragraf föreslås i stället regler om hur förhör i bevissyfte med parter i tvistemål, tilltalade i brottmål och målsägande skall gå till. Regler- na avser förhör såväl med som utan sanningsförsäkran (jfr 2 ä).

Förhör i bevissyfte med parter i tvistemål och med målsägande har i förslaget uttömmande reglerats genom en hänvisning till reglerna i 36 kap. 17 & om hur vittnesförhör skall gå till. Vad gäller den närmare innebörden av dessa regler hänvisas till specialmotiveringen till denna paragraf. Därut- över kan dock såsom ett undantag från huvudregeln att den åberopande parten skall hålla huvudförhöret nämnas det fallet att en part begär förhör med motparten. 1 en sådan situation torde det vara lämpligast att motpar- ten inleder förhöret. Detta fall kan närmast jämföras med vad i specialmo- tiveringen till 36 kap. 17 äsägs rörande den situationen att ett vittne uttalar sig till den åberopande partens nackdel.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9) upptas i förslaget däremot vissa särregler i fråga om förhöret med den tilltalade. I övrigt skall 36 kap. 17 & tillämpas även vid detta förhör.

Enligt andra meningen skall förhöret med den tilltalade som huvudregel inledas av rätten. Under detta inledande skede av förhöret skall den tilltalade beredas tillfälle att själv berätta vad som enligt hans uppfattning inträffat. Rätten skall också ställa de kompletterande frågor som behövs för att föra berättelsen vidare. Rätten skall således inleda det s.k. huvud- förhöret Ufr specialmotiveringen till 36 kap. l7 ;" första stycket). Det bör betonas att avsikten inte är att rätten skall hålla något mera ingående förhör med den tilltalade. Så man den tilltalades spontana berättelse ebbat ut och inte längre kan föras vidare genom neutrala hjälpfrågor av typen "vad hände sedan då”, bör rätten lämna över ledningen av förhöret till parterna. Därvid bör som regel, som framgår av den föreslagna lagtexten. åklagaren först få tillfälle att förhöra den tilltalade.

] de fall då den tilltalade redan under det föregående inledande huvudför- höret lämnat en utförlig berättelse får åklagaren direkt börja med ett motförhör enligt reglerna i 36 kap. 17 å andra stycket och kan då ställa mer provokativa frågor i syfte att beslå den tilltalade med motsägelsefulla uttalanden. Om den tilltalades första berättelse — även efter kompletteran- de frågor — är torftig. får åklagaren i stället till att börja med fortsätta huvudförhöret. Åklagaren skall i dessa situationer först försöka att genom

• Sida 184
•  Original

mer ingående frågor. som dock inte får vara ledande, få fram en mer fullständig bild av vad som är den tilltalades version av händelseförloppet. Därefter får åklagaren gå över till att hålla ett motförhör och kan då ställa ledande frågor.

Med tanke framför allt på mera komplicerade mål hari lagtexten öppnats en möjlighet för rätten att frångå den normala förhörsordningen.

Om den tilltalade har försvarare skall denne sedan få tillfälle att ställa sina frågor. varefter åklagaren kan behöva återkomma med ytterligare frågor. Även rätten kan ha behov av att ställa kompletterande frågor. Beträffande det s.k. återförhöret hänvisas till vad som anförts i specialmo- tiveringen till 36 kap. 17 å tredje stycket. Det bör dock observeras att. eftersom det är åklagaren som håller motförhöret. återförhöret skall inle- das av försvararen.

Av hänvisningen till 36 kap. 17 & följer att även en målsägande som är part får ställa frågor till den tilltalade. En målsägande som inte för talan i målet har däremot inte någon rätt till detta.

37 kap. 2.6

I denna paragraf upptas den nu i l ä reglerade möjligheten att i tvistemål förhöra parterna under straffansvar. RU har föreslagit den terminologiska förändringen att ordet "försäkran" skulle bytas ut mot "ed". Bakgrunden till den föreslagna ändringen av terminologi är att ed av vittne och försäk- ran av part sedan år 1975 är helt likalydande. Det skulle därför inte finnas skäl att komplicera systemet med att ha kvar två olika beteckningar för samma sak. Straffrättsligt bedöms det emellertid som ett allvarligare brott att lämna en oriktig utsaga under ed än under sanningsförsäkran. Jag anser därför att det alltjämt finns skäl att behålla den nuvarande terminologiska skillnaden i detta hänseende.

När nu partsförhör utan sanningsförsäkran uttryckligen lagregleras i RB, finns det också skäl att som RU föreslagit i balken uttryckligen erinra om att förhör som sker under sanningsförsäkran bör begränsas till omständig— heter som är av särskild betydelse i målet. En regel av denna innebörd har tagits in i paragrafens sista mening. ] de flesta fall torde det vara lämpligt att -— som sker i praxis redan nu — parten först får lämna sin berättelse utan sanningsförsäkran och därefter i mån av behov bekräfta vissa särskilt relevanta punkter efter avläggande av försäkran.

Enligt den nuvarande regleringen i l & har en part rätt att få till stånd förhör under straffansvar både med sig själv och med motparten. Detta är så självklart att det inte behöver framgå av lagtexten.

37 kap. 3 så

Annan behövlig reglering av förhör med parter och mälsägande än den som tagits upp i det föregående bör som RU föreslagit ske genom hänvisningar i förevarande paragraftill reglerna om vittnesförhör i 36 kap. Hänvisningen visningen har delats upp i tre olika stycken. varav det första gäller samtliga förhör enligt detta kapitel. det andra gäller förhör under sanningsförsäkran

• Sida 185
•  Original

och det tredje gäller förhör med vissa mälsägande och därmed likställda parter. I ett fjärde stycke föreslås en regel som gör det tekniskt möjligt att tillämpa bestämmelserna om vittnen på parter och målsägande som inte är paner. '

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 37 kap. 2—5 åå. De vittnesregler som enligt första stycket skall gälla vid samtliga förhör enligt 37 kap. är följande:

]. regeln i 36 kap. 9 5 andra stycket: detta innebär att personerna skall förhöras var för sig och att de kan höras mot varandra.

2. regeln i 36 kap. 105 första stycket: detta innebär att rätten före förhöret skall ta reda på vissa personliga data om den som skall höras samt vissa omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av hans trovärdighet. något som normalt torde framgå redan av vad som i övrigt förekommit i målet. men det kan stundom behöva tas fram särskilt. t.ex. när det gäller förhör med ställföreträdare och med s. k. medtilltalad,

3. regeln i 36 kap. l3 ä första stycket; detta innebär att sanningsförsäk- ran inte får avläggas av den som är under femton år eller psykiskt insuffi— cient (motsvarar nuvarande 37 kap. 2 s).

4. regeln i 36 kap. l6 å: detta innebär att den som hörs skall avge sin berättelse muntligen och att vad han sagt t.ex. under förundersökningen får läsas upp endast om den muntliga utsagan inför rätten avviker från den tidigare berättelsen eller om han vägrar yttra sig,

5. regeln i 36 kap. 18 &: detta innebär att rätten får möjlighet att under förhöret förordna att en part eller åhörare. vars närvaro kan antas inverka menligt på förhöret. inte får vara närvarande vid detta.

6. regeln i 36 kap. 19 s': detta innebär att en part eller en målsägande som inte för talan kan förhöras utom huvudförhandling under samma förutsätt- ningar som gäller vittne (motsvarar nuvarande 37 kap. 4 ä').

De vittnesregler som enligt andra stycket i paragrafen skall gälla vid förhör under sanningsförsäkran är följande:

]. regeln i 36 kap. 5 &: detta innebär vissa begränsningar i skyldigheten att yttra sig under sanningsförsäkran. till följd av sekretessbestämmelser m.m. (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 5 få).

2. regeln i 36 kap. 6 s; detta innebär att part får rätt att vägra att under sanningsförsäkran uttala sig om omständighet. som skulle röja att han själv eller närstående begått brottslig eller vanärande handling (motsvarar gäl- lande rätt. se 37 kap. 5 :$).

3. regeln i 36 kap. 8 & andra stycket om prövning av vissa sekretessfrä- gor (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 5 ä).

4. regeln i 36 kap. 1 l 5 om vittnesed (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 3 ä).

5. regeln i 36 kap. 14 s: detta innebär att rätten skall erinra parten om hans sanningsplikt m.m. (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 3å sista stycket).

6. regeln i 36 kap. 15 å; detta innebär att sanningsförsäkran skall avläg- gas av varje förhörsperson för sig och att tidigare avlagd försäkran är bindande (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 5 5).

Enligt tredje styr-ket skall reglerna i 36 kap. om ersättning till vittne

• Sida 186
•  Original

tillämpas i fråga om målsägande som skall höras i anledning av åklagarens talan. Detta motsvarar gällande rätt. se nuvarande 20 kap. 15 s. Ersätt- ningsreglerna för vittnen skall enligt andra meningen dessutom tillämpas i det ovanliga fallet att någon i anslutning till ett brottmål för civil talan utan att vara mälsägande eller tilltalad och att den personens berättelse åbero- pas som bevisning.

[fjärde stycket föreslås — som förut nämnts — en regel som gör det formellt möjligt att tillämpa vittnesbestämmclserna på en person som förhörs enligt reglerna i detta kapitel.

38 kap. 6 s'

Paragrafen behandlar möjligheten att ta upp bevis genom skriftlig handling utom huvudförhandling. För närvarande är möjligheten i denna del begrän- sad till de fall, då synnerligt hinder möter mot att ta upp beviset vid huvudförhandlingen. Enligt Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya rätte- gångsbalken. 1949. s. 535") syftar detta på dyrbara eller svärtransportabla handlingar eller värdehandlingar.

När det gäller förhör med vittne utom huvudförhandling föreslås i 36 kap. 19 & första stycket första och andra punkterna nya regler. som bl.a. innebär att bevisupptagning får ske utom huvudförhandling. om uppta- gande inte kan ske vid förhandlingen eller om sådant upptagande skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter. Motsvarande regler kan som RU har föreslagit införas även när det gäller skriftliga bevis, och således ersätta den nuvarande regeln i förevarande paragraf.

I fråga om tillämpningen av de föreslagna reglerna hänvisar jag till vad som sagts i specialmotiveringen till 36 kap. 19 5.

I ett nytt andra stycke föreslås en möjlighet att företa viss annan hand- läggning i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket. Detta över- ensstämmer med vad som föreslås enligt andra bestämmelser om bevis- upptagning utom huvudförhandling (t.ex. 36 kap. 19 är.

Det bör slutligen påpekas att denna paragraf självfallet endast gäller mål som skall avgöras efter huvudförhandling. Om det föreligger förutsättning- ar att avgöra ett mål på handlingarna. gäller således inte de inskränkningar i fråga om möjligheterna att ta upp skriftligt bevis utom huvudförhandling som uppställs i denna paragraf.

39 kap. 2 55

Iförsra stycket regleras möjligheten att hälla syn utom huvudförhandling.

I fråga om syn gör sig i allt väsentligt samma intressen gällande som i fråga om vittnesförhör. såvitt avser möjligheterna till bevisupptagning utom huvudförhandling. I 36 kap. 19 & första stycket har jag föreslagit en ny reglering när det gäller vittnesförhör utom huvudförhandling. Motsva- rande reglcr föreslås i förevarande paragraf för syn utom huvudförhand- ling. I fråga om tolkning av bestämmelserna hänvisas till specialmotive- ringen till 36 kap. 19 &.

I ett nytt andra stycke föreslås en möjlighet för rätten att företa annan

• Sida 187
•  Original

handläggning i anslutning till syn utom huvudförhandling. Även i denna del bör nämligen. som RU har påpekat. motsvarande regler gälla som för vittnesförhör utom huvudförhandling. Den föreslagna regeln ersätter nuva- rande 3 s.

Det bör i sammanhanget påpekas att reglerna om möjlighet att hålla syn utom huvudförhandling givetvis inte har avseende på sådan syn på stället som hålls som ett led i en pågående huvudförhandling. I dessa fall gäller enligt 1 5 att syn alltid kan hållas på stället. så snart det föremål som skall skärskådas lämpligen inte kan flyttas till den plats där huvudförhandlingen i övrigt hålls. Att även annan handläggning i sådana fall kan äga rum i anslutning till synen är självklart.

40 kap.

I detta kapitel föreslås vissa ändringar som har direkt samband med övriga ändringari RB:s bevisningsregler. Förutom de ändringari vissa paragrafer som redovisas i det följande föreslås att 13 och 15 åå upphävs.

När det gäller frågan om hur muntligt förhör med en offentlig sakkunnig skall gå till har RU föreslagit att de nuvarande första och andra styckena i 10 & ersätts av en hänvisning till reglerna om förhörsledning i 36 kap. 17 5. En offentlig sakkunnig är emellertid förordnad av rätten och är när det gäller frågan om förhörsledning närmast att jämställa med ett av rätten ex officio inkallat vittne. Den föreslagna regleringen i 36 kap. 17 & angående att förhöret regelmässigt skall hållas av parterna stämmer därför dåligt in på förhör med offentliga sakkunniga. När det gäller sådana förhör bör i stället huvudregeln alltjämt vara att förhöret leds av rätten med möjlighet för denna att låta parterna hålla förhöret. Med denna inställning såvitt angår förhörsledningen saknas det också anledning att — i enlighet med RU:s förslag — göra passusen i 36 kap. 175 angående ledande frågor tillämplig beträffande förhör med offentlig sakkunnig. Jag föreslår således inte några ändringar i 10 &. Det bör observeras att när det gäller privat sakkunnig reglerna om förhörsledning i 36 kap. 17 & är tillämpliga till följd av hänvisningen i 19 å andra stycket i förevarande kapitel.

40 kap. 1155

Paragrafen innehåller vissa hänvisningar till reglerna om vittnesförhör i 36 kap. Vissa ändringar föreslås med anledning av de föreslagna ändringarna i vittnesreglerna.

Den nuvarande hänvisningen till 36 kap. 7 5 första stycket är med det föreslagna påföljdssystemet i fråga om vittnen inte längre adekvat. Det kan nämligen inte anses befogat att regelmässigt förelägga offentlig sakkunnig att infinna sig till förhör vid påföljd av vite. Inte heller förefaller det — med hänsyn till det föreslagna päföljdssystemet för vittnen — lämpligt att ha kvar böter som påföljd vid utevaro (40 kap. 13 5). I stället får det anses tillräckligt att rätten. om det i något enstaka fall på förekommen anledning anses behövligt med ett påtryckningsmedel för att förmå en sakkunnig att infinna sig till en förhandling. har möjlighet att förelägga vite med stöd av

• Sida 188
•  Original

den allmänna bestämmelsen i 9 kap. 7 s. Hänvisningen till 36 kap. 7 & första stycket har mot denna bakgrund tagits bort.

Reglerna i 36 kap. 18 5 om förhör med vittne. som kan befaras inte tala sanning i parts eller åhörares närvaro. och i 36 kap. 19 & om förhör med vittne utom huvudförhandling kan med fördel tillämpas på förhör med offentlig sakkunnig även med de av mig föreslagna ändringarna. Hänvis- ningarna till dessa paragrafer har därför i förslaget fått stå kvar.

I 13 & finns för närvarande en bestämmelse som behandlar det fallet att en sakkunnig uteblir från förhör. Eftersom man. i enlighet med vad jag nyss sagt. kan utgå från att inga andra sanktioner behövs i fråga om sakkunniga än vad som följer av den allmänna möjligheten att förelägga och utdöma vite, kan 13 & upphävas. Detsamma gäller nuvarande 15 5. enligt vilken fråga om straff eller tvångsmedel inte får tas upp om den sakkunnigcs uppdrag återkallats eller fråga om hans anlitande av annat skäl förfallit.

De nödvändiga begränsningarna i fråga om möjligheterna att döma ut förelagt vite följer redan av de allmänna reglerna i 9 kap. 9 & i den av mig föreslagna lydelsen.

40 kap. 16 .5

Paragrafen upptar för närvarande en regel som ger möjlighet för rätten att ålägga en sakkunnig. som gjort sig skyldig till försummelse eller tredska. att ersätta rättegångskostnad som han vållat.

Första stycket avser ersättningsskyldighet gentemot part. För närvaran- de kan rätten ålägga sådan ersättningsskyldighet oavsett om part yrkar det eller ej. När det gäller vittnen föreslår jag att ett åläggande i motsvarande situation skall kräva yrkande av part. De skäl som anförts till stöd för detta förslag (se specialmotiveringen till 36 kap. 23 5) har bärkraft även när det gäller sakkunnig. Motsvarande reform bör därför genomföras även för de sakkunnigas del.

I övrigt har i de regler som motsvarar det nuvarande stycket endast gjorts en ändring som är betingad av mitt förslag att 13 5 skall upphävas.

1 andra stycket har endast gjorts vissa språkliga ändringar. ] fråga om detta stycke kan även hänvisas till vad som anföns i specialmotiveringen till 36 kap. 23 & andra stycket.

42 kap.

Detta kapitel innehåller _ liksom enligt gällande rätt — regler om stämning och förberedelse och om avgörande av mål utan huvudförhandling. Med hänsyn till förslaget om större möjligheter för tingsrätterna att avgöra mål på handlingarna förslås kapitelrubriken ändrad så att det direkt framgår att regler om avgörande av mål utan huvudförhandling finns här.

42 kap. 1.5

Denna paragraf reglerar vad den som vill inleda en process mot någon skall vidta för åtgärd. Han skall enligt gällande rätt ge in en ansökan om

• Sida 189
•  Original

stämning till tingsrätten. Med hänsyn till att det hävdvunna begreppet "stämning" föreslås kvarstå som beteckning på rättens föreläggande till svaranden att gå i svaromål i saken, har begreppet "ansökan om stäm— ning” behållits som beteckning på kärandens ansökan. Det har i den föreslagna lydelsen klarare markerats att syftet med ansökningen inte är just själva utfärdandet av stämning. utan att ansökningen syftar till att en rättegång mellan parterna skall komma till stånd. Någon saklig skillnad i förhållande till gällande rätt innebär inte detta.

] samband med att småmålslagens handläggningsregler integreras med RB:s bör formulär för stämningsansökningar. motsvarande dem som dom— stolsverket utarbetat för småmål, framställas i syfte att kunna användas i alla tvistemål. i första hand givetvis med tanke på sådana mål där käranden inte biträds av advokat eller motsvarande. Jag avser att — om de aktuella lagförslagen godtas — föreslå regeringen att ge domstolsverket i uppdrag att framställa sådana formulär.

42 kap. 2 ä'

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en ansökan om stämning skall innehålla. Reglerna har genomgått en språklig och redaktionell bearbet- ning. Ett par sakliga nyheter föreslås också. De nya reglerna avses för småmålens del ersätta bestämmelserna i 13 & smämålslagen.

Reglerna i 2 & ärinte fullständiga i fråga om vad en ansökan om stämning i tvistemål skall innehålla. 1 33 kap. l så finns sålunda kompletterande regler om uppgifter i vissa formella hänseenden.

Första stycket ger i fyra punkter närmare besked i fråga om minimikra- ven på vad en ansökan skall innehålla.

Enligtjb'rsm punkten. som motsvarar nuvarande andra punkten, skall en ansökan uppta ett bestämt yrkande. Genom den nya lydelsen har klarare markerats att käranden skall i detalj redovisa innehållet i det domslut som ltan vill att rätten skall meddela.

Det bör observeras att bestämmelsen inte gäller frågor om rättegångs- kostnad. I fråga om sådana kostnader finns särskilda regler i 18 kap. 14 ä.

1 andra punkten. som motsvarar nuvarande första punkten. behandlas kärandens redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. dvs. i första hand rättsfakta (civilrättsligt relevanta omständig- heter). Syftet mcd en sådan redogörelse är dubbelt. För det första blir genom denna yrkandet knutet till ett bakomliggande rättsförhållande. vil- ket har betydelse för bl.a. rättskraften och svarandens möjlighet att förstå vad saken gäller. Som framgår av förarbetena till 1984 års ändring av 42 kap. 4 s första stycket räcker det emellertid inte med att ansökningen är så utförlig att den kan läggas till grund för en tredskodom mot svaranden (prop. 1983/84z78 s. 37). Den måste också ha ett sådant innehåll att svaranden kan avge ett fullständigt svaromål enligt 7 s. För att markera detta har begreppet "utförlig redogörelse" använts i den föreslagna lagtex- ten.

Det är normalt till fördel för processen om käranden i ansökningen inte bara redogör för sådana omständigheter som är av omedelbar betydelse för

• Sida 190
•  Original

yrkandet (s.k. rättsfakta) utan även lämnar en fylligare redogörelse för bakgrunden till tvisten och andra omständigheter som är av betydelse. Mot kravet på en utförlig redogörelse för de grundläggande omständigheterna kan möjligen invändas att kärandens arbete med att ange dessa till viss del är bortkastat i de fall som senare visar sig vara otvistiga. Man får emeller- tid förutsätta att käranden använder sig av stämningsvägen endast när han på goda grunder kan anta att en verklig tvist föreligger — i annat fall bör han utnyttja den summariska processen. När det finns anledning att anta att tvist föreligger kan en väl genomarbetad redogörelse medföra antingen att svaranden inser att han saknar anledning att bestrida kärandens talan eller att svaranden redan på detta stadium ser i vilka hänseenden han skall lämna kärandens redogörelse utan erinran. Därigenom kan processens omfattning i många fall begränsas redan från början och förberedelsen gå snabbare.

Det bör framhållas att käranden kan ha anledning att gå längre i utför- lighet än vad som krävs enligt paragrafen. Vet han att svaranden kommer att åberopa visst motfaktum, kan det sålunda vara lämpligt att han redan i sin ansökan behandlar denna fråga.

Tredje punkten handlar om bevisuppgift i en ansökan. Enligt nu gällande regler i denna paragraf omfattar kärandens uppgiftsskyldighet i ansökning— en endast de skriftliga bevis som han åberopar. 1 småmål omfattar upp- giftsskyldigheten däremot såväl muntlig som skriftlig bevisning (13 & små- målslagen).

Med hänsyn till att förberedelsen kan drivas effektivare om käranden redan från början presenterar allt relevant material föreslås nu att upp— giftsskyldigheten i ansökningen, såvitt avser alla typer av tvistemål. utvid- gas till att gälla både muntlig och skriftlig bevisning. En annan sak är att käranden normalt kan inskränka sig till att uppge bevis i de hänseenden där han har kännedom om att — eller där han på goda grunder kan anta att — motparten kommer att förneka en viss omständighet eller åberopa mot- fakta. Annars behövs ju normalt ingen bevisning. åtminstone inte i de dispositiva fallen. Käranden är normalt oförhindrad att senare under processen åberopa den ytterligare bevisning han anser behövlig (jfr dock 42 kap. 15 å i förslaget).

Det har i den föreslagna lydelsen också klart markerats att det inte är tillräckligt att käranden lämnar uppgift om vilka bevis han åberopar. utan att han också måste ange vad han vill styrka med varje bevis. Härvid räcker det inte med allmänna uppgifter av den typen att viss bevisning åberopas till styrkande av "händelseförloppet" utan uppgifterna skall konkretiseras till att avse viss faktisk omständighet som ingår som ett relevant moment i käromålet. På så sätt underlättas förberedelsen i målet och eventuella senare förhör kan hållas korta.

Frågan om ingivande av skriftliga bevis behandlas i fjärde stycket. Enligt fjärde punkten skall i ansökningen lämnas uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig. om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt. I denna del har endast en språklig modernisering gjorts.

Enligt andra stycket. som saknar motsvarighet i gällande rätt, bör käran-

• Sida 191
•  Original

den i stämningsanst'ikningen ange eventuella önskemål om handläggnings- form. Käranden bör här ange om han anser att svaranden bör föreläggas att avge skriftligt svaromål eller om målet bör sättas ut till sammanträde direkt. Vidare bör käranden ange om han anser att målet kan avgöras på handlingarna.

I trett'je stycket. som motsvarar nuvarande andra stycket. har endast gjorts en mindre språklig ändring.

Enligt fjärde stycket bör käranden — liksom enligt det nuvarande tredje stycket —— tillsammans med ansökningen inge de skriftliga bevis som han åberopar. Föreskriften i den nuvarande lydelsen att bevisen inges i hu- vudskrift eller styrkt avskrift har tagits bort såsom onödig. Normalt är det givetvis tillräckligt att ett bevis ges in i styrkt kopia. Även begränsningen till bevis som innehas av käranden har strukits; det är självklart att käran- den inte kan ge in andra bevis än dem han förfogar över. Det bör betonas att önskvärdheten av att bevisen ges in redan i detta skede av rättegången givetvis blir större.th mer central betydelse för processen som beviset har. len avtalstvist bör således käranden alltid ge in relevanta delar av kontrak- tet tillsammans med stämningsansökningen. 1 en testamentstvist är det givet att testamentet bör ges in redan från början. liksom att i ett mål om betalning på grund av ett skuldebrev detta bör presenteras redan inled- ningsvis.

42 kap. 6 5

1 första stycket. som är oförändrat. sägs att förberedelse skall äga rum. om stämning utfärdas. I andra stycket behandlas förberedelsens syfte. Såsom andra stycket är utformat för närvarande markeras här endast förberedel- sens uppgift att trygga koncentrationen vid huvudförhandlingen. Vad för- beredelsen i övrigt syftar till får man indirekt läsa ut av de följande paragraferna i 42 kap.

Det är naturligtvis viktigt att rätten och parterna vid förberedelsen verkar för att en huvudförhandling kan genomföras på ett koncentrerat sätt. Också i mål som skall avgöras på handlingarna — ett handläggnings- sätt som nu föreslås få väsentligt ökad användning — är det emellertid viktigt med en koncentrerad handläggning. En bestämmelse om förbere- delsens syfte bör mot denna bakgrund otnfatta alla mål oavsett om målet skall avgöras genom ett skriftligt eller genom ett muntligt förfarande. Vidare bör, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3"). förberedelsens syften nu preciseras på ett mer ingående sätt än för närvarande och sammanfattas i ett enda stadgande.

l enlighet med det nu sagda preciseras och sammanfattas förberedelsens syfte i andra stycket i förevarande paragraf. Innehållet föreslås Uppdelat i fem punkter. Det bör ytterligare understrykas att den föreslagna lagtexten inte avses innebära någon ändring i förhållande till vad som måste anses gälla redan i dag i fråga om förberedelsens syfte. Vidare bör betonas att bestämmelsen givetvis inte hindrar att målet avgörs på ett tidigt stadium av förberedelsen. t.ex. genom tredskodom. om det finns förutsättningar för det.

• Sida 192
•  Original

Första punkten syftar på behovet av att klarlägga grundvalarna för processen. nämligen kärandens yrkanden, svarandens inställning till dessa yrkanden — medgivande eller bestridande — samt de rättsfakta. dvs. de omständigheter av omedelbar relevans. som äberopas. l sistnämnda hän- seende måste utredas dels vilka rättsfakta käranden vill lägga till grund för sina yrkanden och dels vad svaranden vill grunda sitt bestridande på. För att processen skall kunna drivas på ett ändamålsenligt sätt är det av yttersta vikt att detta läggs fast på ett så tidigt stadium som möjligt. Samtidigt är det en ofta grannlaga uppgift att i en komplicerad tvist formu- lera korrekta yrkanden och grunder. Denna uppgift bör liksom hittills i första hand ankomma på parterna. Det angelägna i att parterna och deras ombud lägger ner den största omsorg på att formulera sin inställning kan inte nog betonas.

Enligt andra punkten skall vid förberedelsen klarläggas i vad män par- terna är oense om åberopade sakförhållanden. Delvis kan detta ha slagits fast redan genom att yrkanden och grunder presenterats. Men det kan ofta vara väsentligt att parterna under förberedelsen får diskutera igenom t.ex. i vad mån man är oense om ett av käranden påstått händelseförlopp. Därvid kan det krävas att man går avsevärt djupare in i detaljerna än vad som behövs för att det skall klarläggas vilka rättsfakta som åberopas. Att en sådan diskussion förs är emellertid viktigt inte minst för att behovet av bevisning skall kunna bedömas.

Bevisningcn behandlas i treafie punkten. I denna del måste parterna under förberedelsen ta ställning till vilka bevis de vill förebringa och — vilket är minst lika viktigt — precisera vad de vill styrka med varje särskilt bevis. Sker inte detta. ökar risken avsevärt för att en påbörjad huvudför- handling fär ställas in eller. i vatje fall, att koncentrationen av förhandling- en äventyras.

Det kan inte ställas något krav på att man under förberedelsen alltid fastställer vilken part som har bevisbördan för en viss omständighet — den frågan kan ju vara föremål för tvist. Däremot kan det ofta vara av värde att bevisbördefrägor diskuteras och att parterna preciserar sin uppfattning rörande dessa.

Enligt 42 kap. 8 35 första stycket är en part skyldig att under förberedel- sen lägga fram — alltsä presentera för rätten och motparten — de skriftliga bevis som han åberopar. Något behov av en regelrätt bevisupptagning under förberedelsen torde däremot normalt inte finnas. Föreligger det särskilda skäl. kan bevisupptagning utom huvudförhandling äga rttm enligt de speciella regler som finns om detta (se t.ex. 36 kap. 19 s).

Enligt fjärde punkten skall vid förberedelsen klarläggas om ytterligare utredning eller andra åtgärder skall företas innan målet avgörs. En tillämp- ning av denna punkt torde bli aktuell främst i de indispositiva målen. [ dessa har rätten i avsevärt högre grad än i de dispositiva ett ansvar för utredningens fullständighet (jfr avsnitt 2.4.l iden allmänna motiveringen). Även om uppgiften att ta fram tillräcklig utredning i första hand bör vila på parterna själva. måste rätten i de flesta indispositiva mål fräga sig om det av parterna åberopade materialet är tillräckligt.

Men även i dispositiva tvistemål kan det bli aktuellt att tillämpa denna

Prop. l986/87z89

• Sida 193
•  Original

punkt. Rätten kan t. ex. behöva överväga om det finns skäl att förordna en sakkunnig. Vidare kan det vara aktuellt att besluta om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. eller att avgöra någon processuell fråga. t.ex. fråga om intervention. Siktet bör hela tiden vara inställt på att förbereda målet så att det kan avgöras så snabbt och effektivt som möjligt.

Som antytts flera gånger i det nu sagda. är det i första hand parternas sak att se till att de uppgifter som behövs för mälets förberedande kommer fram. Rätten har emellertid också betydelsefulla åligganden i samman- hanget. Frågan om fördelningen av ansvaret mellan rätten och parterna behandlas emellertid inte i denna paragraf. I denna del hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1") och till 8 & nedan.

[femte punkten. slutligen. sägs att det vid förberedelsen skall klarläggas om det finns förutsättningar för förlikning. 1 rent indispositiva mål kan det ofta direkt konstateras att det inte är intressant att undersöka möjligheter— na till en frivillig uppgörelse. Frågan i vad mån rätten i dispositiva mål skall vara aktiv för att söka få till stånd en förlikning har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2") och den behandlas ytterligare i an- slutning till 17 5 nedan. Eftersom förevarande paragraf inte riktar sig bara till rätten utan även till parterna. innebär bestämmelsen emellertid också en skyldighet för dessa att undersöka möjligheterna till förlikning. Det är normalt sett önskvärt och lämpligt att panerna kontaktar varandra i denna fråga redan innan tvisten anhängiggörs vid rätten. I själva rättegången är det däremot —— som framhållits i den allmänna motiveringen -— i regel lämpligast att förlikningsfrågan aktualiseras först mot slutet av förberedel— sen. då parterna fått bättre klarhet rörande varandras talan.

I första meningen i tredje stycket sägs att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Denna regel innebär en kodifiering av en princip som måste anses gälla redan nu och som säger att ansvaret för att målets handläggning fortskrider ligger på rätten. Av detta följer bl.a. att en part i princip inte har rätt att påkalla mer långvariga uppehåll i handläggningen utöver vad som följer av reglerna om vilande- förklaring i 32 kap. 5 &. Vidare framgår av stadgandct att ett snabbt avgörande av målet skall prioriteras. Det är exempelvis inte tillåtet för en domare att låta ett mål "ligga till sig" i hopp om att en förlikning kan uppnås i en oviss framtid. Självfallet får snabbheten dock inte drivas så långt att rättssäkerheten kommer i fara. Även om det t.ex. skulle gå snabbare att avgöra ett mål utan huvudförhandling. måste sådan hållas. om det krävs enligt reglerna därom ( 18 st.

I tredje styckets andra mening har tagits in en regel om att rätten så snart det lämpligen kan ske bör höra parterna angående målets handläggning. Såsomjag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) innebär detta först och främst att även tidsaspekten på målets handläggning bör diskute- ras med parterna under förberedelsen. Vid en sådan diskussion bör rätten och parterna försöka komma överens om en preliminär tidsplan för målet. Denna plan behöver inte ges skriftlig form.

Såsom framgår av lagtexten bör denna diskussion med parterna tas upp så snart som möjligt under förberedelsen. Det torde normalt vara lämpligt att ge svaranden tillfälle att avge ett svaromål enligt 7 & innan man diskute-

• Sida 194
•  Original

rar den tidsmässiga aspekten på målets handläggning. I många fall bör denna diskussion därför tas upp vid en första inställelse inför rätten. om sammanträde hålls. eller annars vid telefonkonferens med parterna och/eller deras ombud. I vissa mål kan det dock vara lämpligare att ta upp denna fråga senare. Så kan t.ex. vara fallet om parterna har inlett eller avser att inleda förlikningsförhandlingar eller om man väntar på viss viktig utredning. ] ett mycket stort och sakligt komplicerat mål kan det vara lämpligt med en successiv planläggning.

Vad den preliminära tidsplanen skall innehålla får bli beroende av förhål- landena i det enskilda målet. I vissa mål kan det vara av värde att direkt göra upp en ganska detaljerad plan och ange datum för t.ex. fastställande av parternas ståndpunkter. avgivande av bevisuppgifter och för huvudför- handling. I andra mål kan det — som jag nyss framhållit — vara lämpligare med en successiv planering. Man kan då kanske fastställa datum för någon eller några åtgärder men kan i övrigt nöja sig med en grovplanering. ] ett mål där det finns goda skäl att målet kommer att förlikas under den fortsatta förberedelsen. kan det t.ex. te sig överflödigt att redan från början boka in tid för huvudförhandling.

Med den utformning regeln har fått. har rätten möjlighet att avstå från att över huvud taget diskutera någon tidsplan med parterna om det till följd av målets beskaffenhet eller andra omständigheter saknas behov av en sådan diskussion. Så får anses vara fallet i t.ex. mycket enkla mål — jag tänker härvid främst på familjemål av okomplicerad beskaffenhet — där man kan förutse förfarandets gång även utan en plan.

För att den föreslagna regleringen skall kunna effektivisera handlägg- ningen är det givetvis viktigt att såväl rätten som parterna gör sitt bästa för att en uppgjord preliminär tidsplan skall kunna följas. Planen är visserligen inte formellt bindande. men rätten kan utöva påtryckningar på parterna att följa planen genom att tillgripa olika förelägganden och påföljder (se t.ex. 10. ll och l5 ååå). Om en part inte följer rättens förelägganden kan det dessutom vara en omständighet som bör läggas honom till last i rättegångs- kostnadshänseendc (se 18 kap. 6 få).

En uppgjord plan kan självfallet gå om intet på grund av att hinder för handläggningen uppstår. Ett vanligt fall är att parterna begär att handlägg- ningen avbryts på grund av att de vill få tid för förlikningsförhandlingar. I sådana fall får frågan om tidsaspekterna på målets fortsatta handläggning tas upp på nytt.

I anslutning till tredje stycket bör också poängteras vikten av att rätten i samband med ett eventuellt beslut om vilandeförklaring ger föreskrifter om målets fortsatta handläggning. Det bör inte komma i fråga — som ibland hänt — att mål vilandeförklaras ”att återupptas på begäran av part" utan att ett sista datum för återupptagande av handläggningen fastställs. Genom ett sådant beslut avhänder sig nämligen rätten sina möjligheter att driva handläggningen framåt. Beslutet står därmed i strid med tredje stycket. I stället måste rätten i den utsträckning det är möjligt fastställa ett datum då handläggningen av målet skall återupptas. Skulle det till följd av särskilda omständigheter undantagsvis inte vara möjligt att fastställa en sådan tid- punkt. får rätten i stället bestämma ett datum då frågan om återupptagande

• Sida 195
•  Original

av handläggningen skall prövas igen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1981/82 5. 37).

Rekommendationen i tredje styckets andra mening för rätten att höra parterna angående målets handläggning omfattar även andra frågor än tidsaspekten. Det kan t.ex. röra frågan om målet kan avgöras på handling- arna (jfr 42 kap. 2 9" andra stycket i förslaget) samt frågan om det behöver fattas några särskilda processuella beslut under förberedelsen.

42 kap. 7 55

Paragrafen innehåller bestämmelser om att svaranden genast skall avge svaromål och om vad detta skall innehålla. l småmålslagen finns motsva- rande bestämmelser i 14 5. 1 vilken form ett svaromål skall avges — skriftligen eller muntligen — regleras däremot inte i förevarande paragraf utan i 9 5 andra stycket.

Till största delen motsvarar förslaget gällande rätt (beträffande de nuva- rande småmålcn se prop. 1973z87 s. 188) och behöver därför inte kommen- teras närmare. Det bör dock särskilt observeras att med "grunden” i tredje punkten avses alla de sakinvändningar som svaranden vill lägga till grund för ett eventuellt bestridande av käromålet, oavsett om invändningen hänför sig till existensen av en från kärandens sida påstådd faktisk omstän- dighet (förnekande). till de påstådda rättsliga konsekvenserna av en faktisk omständighet (rättsinvändning) eller till åberopade motfakta. såsom t.ex. att skulden blivit betald.

Den i andra punkten föreslagna ändringen motiveras av att svaranden ibland kan vilja endast delvis medge kärandens yrkande. För tydlighets skull bör denna möjlighet till ett partiellt medgivande framgå av lagtexten.

Vad gäller de föreslagna ändringarna i fjärde punkten i första stycket och i andra stycket hänvisar jag till vad jag anfört under 2 s" i anledning av motsvarande ändringar i fråga om vad en stämningsansökan skall innehål- la.

Svaromålet enligt denna paragraf avser. bortsett från frågan om rätte- gångshinder enligt första punkten. själva saken. När det gäller andra rätte- gångsfrågor än sådana som avser rättegångshinder finns inga bestämmelser i detta sammanhang. I vissa fall katt det finnas en särskild reglering av i vad mån svarandens yttrande skall inhämtas innan en rättegångsfråga avgörs. Ett exempel erbjuder reglerna i 15 kap. om kvarstad.

Det nu sagda innebär att rätten. om man vill ha ett yttrande i en rättegångsfråga samtidigt som ett skriftligt svaromål enligt denna paragraf. måste ange detta särskilt i föreläggandet. Av 44 kap. 7 a få framgår att underlåtenhet att följa ett föreläggande om yttrande i en rättegångsfråga aldrig får föranleda tredskodom. Att detsamma gäller vid muntlig hand- läggning framgår av 42 kap. 12 s' fjärde stycket och 44 kap. 2 €.

42 kap. 8 9"

lförsm stycket. som behandlar parternas skyldigheter med avseende på målets utredning under förberedelsen. har endast gjorts vissa språkliga

• Sida 196
•  Original

ändringar. Det bör i sammanhanget påpekas att parternas redovisnings- skyldighet inte bara omfattar nytt material. utan även ändringar i tidigare gjorda yrkanden eller åberopande.

Andra stycket innehåller regler om rättens skyldigheter vad gäller utred- ningen under förberedelscstadiet, dvs. bestämmelser om vad som brukar kallas rättens materiella processledning. Reglerna har närmats till små- mälslagens nuvarande regler om processledning (6 & första stycket). Bl.a. har en uttrycklig skyldighet införts för rätten att verka för att tvistefrå- gorna blir klarlagda. Med detta avses att rätten skall aktivt undersöka i vad mån det föreligger oenighet resp. enighet mellan parterna, inte bara i fråga om yrkanden och rättsfakta. utan även i övrigt när det gäller sakförhållan- den av betydelse för avgörandet.

Vidare har i den nya lydelsen klargjot'ts att målets beskaffenhet är av avgörande betydelse för processledningens omfattning. Med detta avses såväl sakens beskaffenhet — t.ex. om det rör sig om en dispositiv eller indispositiv tvist —- som övriga omständigheter i målet. t.ex. om parterna processar ensamma eller med hjälp av advokater. Processledningen skall alltså anpassas efter det behov som föreligger i det enskilda målet.

Rätten har i varierande omfattning. beroende på om målet är dispositivt eller indispositivt. möjlighet att självmant föra in nytt material i målet. t.ex. nya omständigheter och ny bevisning. I detta sammanhang bör betonas vikten av att rätten i sådana fall snarast underrättar parterna om detta.

När det gäller tillämpningen i övrigt av reglerna om rättens materiella processledning hänvisas till den allmänna motiveringen. avsnitt 2.4.1.

I tredje stycket har ett par språkliga ändringar gjorts.

42 kap. 9 $$

Paragrafen behandlar liksom för närvarande avvägningen mellan skriftlig och muntlig förberedelse. I smämälslagen finns motsvarande bestämmel- ser i 5 s' första stycket och 15 55 första stycket. Förslaget innebär bl.a. en precisering av förutsättningarna för muntlighet resp. skriftlighet under olika skeden av förberedelsen. Bakgrunden till förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

1 första stycket redogörs för de handläggningsformer som står till buds. Det talas om sammanträde. skriftväxling och annan handläggning. Med sammanträde avses såväl en sammankomst inför rätten som en telefonkon- ferens där rätten och parterna deltar. Uttrycket "annan handläggning” står för all den förberedelseverksamhet som inte äger rum vid sammanträ- de eller genom skriftväxling. Under denna förberedelseform faller t.ex. den situationen att rätten har telefonkontakt med ena parten.

I första stycket sägs vidare att olika former av förberedelse — liksom enligt gällande rätt — fär förenas om det är lämpligt. Detta syftar på att det i vissa fall kan vara lämpligast att använda sig av olika ht—tndläggningsformer för olika delar av ett mål. En fråga kan behöva utvecklas närmare i en skrift tnedan det beträffande målet i övrigt kan vara lämpligast att direkt hålla ett sammanträde. Att det är tillåtet — och i mänga fall lämpligt — att

• Sida 197
•  Original

under förberedelsens gång växla mellan olika förberedelseformer följer av tredje och fjärde styckena.

Enligt gällande rätt är huvudregeln att förberedelsen skall vara muntlig. Endast om vissa särskilt angivna förutsättningar föreligger kan rätten i stället välja att hålla skriftlig förberedelse. Även om det är möjligt att övergå från den ena handläggningsformen till den andra. kan den nuvaran- de regleringen ge intryck av att rätten från början mäste inrikta sig på antingen en muntlig eller en skriftlig förberedelse.

Det är ofta svårt för rätten att med ledning endast av stämningsansök— ningen avgöra hur förberedelsen skall utformas för att bli så effektiv som möjligt. I många fall torde det vara mest praktiskt att först infordra ett skriftligt svaromål för att sedan på grundval av stämningsansökningen och svaromålet avgöra hur förberedelsen i fortsättningen bör utformas. Man kan då lättare bedöma om det behövs ett sammanträde eller om man kan klara sig med endast skriftlig förberedelse. I andra fall framgår det redan av stämningsansi'ikningen att muntlig förberedelse är bäst. Mot bakgrund av de skiftande förhållanden som råder i olika mål upptas i förslaget ingen presumtionsregel gällande hela förberedelsen beträffande avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning. Rätten bör, i stället för att direkt bestämma sig för en handläggningsform. successivt besluta om de olika åtgärder som behövs under förberedelsen och därvid efter hand avgöra vilken form förberedelsen bör ha i varje skede.

Vid denna bedömning skall rätten utgå från reglerna i återstoden av paragrafen, som behandlar handläggningsformerna under olika skeden av förberedelsen.

Även om parterna inte getts något inflytande över förberedelseformen i den föreslagna lagtexten. bör rätten vid avgörande av vilken form förbere- delsen skall ha i olika skeden fästa stor vikt vid panernas önskemål och rekommendationer. Slutligt faller det emellertid på rättens ansvar att målet handläggs på ett ändamålsenligt sätt.

I samband med att stämning utfärdas skall svaranden åläggas att avge svaromål enligt 7 &. Rätten får bestämma om svaromålet skall avges skrift- ligen eller vid ett sammanträde. 1 andra stycket i förevarande paragraf finns emellertid en presumtion för att svaromålet skall avges skriftligen.

Även om man har anledning att räkna med att målet i ett senare skede behöver förberedas vid ett sammanträde. är det ofta lämpligt att låta svaranden avge ett skriftligt svaromål. Förberedelsen kan nämligen i all- mänhet föras avsevärt längre vid sammanträdet. om käranden i förväg får reda på svarandens ståndpunkt i målet.

En förutsättning för att ett föreläggande om skriftligt svaromål skall ges bör dock alltid vara att förberedelsen kan väsentligt drivas framåt på det sättet. [t.ex. ett inte helt okomplicerat mål, där svaranden enligt vad man vet processar utanjuridiskt utbildat ombud, kan det inte sällan vara bättre att låta svaranden avge svaromålet vid ett sammanträde. där rätten och käranden kan genom frågor fä ofullständigheter och oklarheter avhjälpta. Det bör dock betonas att erfarenheterna från smämålslagen talar för att skriftlig handläggning kan driva målet framåt även i många fall där parten sköter processen på egen hand. Även i andra fall. t. ex. i många familjemål,

• Sida 198
•  Original

bör rätten kalla till sammanträde redan i samband med att stämning utfär- das, när käranden känner till eller kan förutse svarandens inställning till käromålet. Så kan också vara fallet i hänskjutna mål om lagsökning eller betalningsföreläggande. när svaranden har motiverat sitt bestridande i den summariska processen. Däremot kan det finnas anledning att förelägga svaranden att komma in med ett skriftligt svaromål i hänskjutna mål om betalningsföreläggande. Detta bör kunna ske om dels gäldenären inte tidi- gare motiverat sitt bestridande och dels borgenären — antingen i målet om betalningsföreläggande eller senare — lämnat uppgifter motsvarande vad som enligt 2 & kräVs av en stämningsansökan. Det är ingenting som hindrar att rätten först förelägger borgenären att inkomma med erforderliga kom— pletterande uppgifter och sedan förelägger gäldenären att inkomma med ett skriftligt svaromål.

Som framhålls i det följande i anslutning till tredje stycket bör vid ställningstagande till om svaranden skall föreläggas att komma in med ett skriftligt svaromål även vägas in kostnaderna och olägenheterna med ett sammanträde. sedda i förhållande till vad målet gäller.

Jag har tidigare påpekat att domstolsverket bör ges uppdrag att upprätta formulär för stämningsansökningar. vilka främst är avsedda att begagnas av privatpersoner som öppnar process. Motsvarande formulär bör upprät- tas för de skriftliga svaromålens del. Av texten i dessa formulär bör framgå vart svaranden kan vända sig för att få hjälp med att fylla i formuläret. Är svaranden en privatperson. bör ett exemplar bifogas stämningen när svar- anden föreläggs att komma in med skriftligt svaromål.

Ett föreläggande att avge skriftligt svaromål får enligt ll :$ förenas med tredskodomspåföljd i dispositiva mål.

Såsom framgår av första stycket är det ingenting som hindrar att man använder sig av blandformer mellan rent skriftligt och muntligt svaromål. Svaranden bör t.ex. kunna åläggas att avge ett skriftligt svaromål i fråga om en viss del av käromålet och att vid ett senare sammanträde svara muntligen i övriga delar. Det bör också vara möjligt att på en gång föreläg- ga svaranden att dels avge skriftligt svaromål viss tid före ett sammanträde och dels inställa sig till sammanträdet.

Tredje stycket innehåller en presumtion för att förberedelsen skall vara muntlig sedan ett skriftligt svaromål kommit in. I detta skede föreslås således den nu gällande presumtionen för muntlig förberedelse bestå. Förslaget innebär emellertid en uppmjukning av presumtionen för munt- lighet. Om det är lämpligare med hänsyn till målets beskaffenhet får rätten välja att fortsätta förberedelsen genom skriftväxling. Självfallet bör det också vara tillåtet att besluta om ytterligare någon skriftväxling och däref- ter hälla sammanträde.

Av avgörande betydelse för frågan om förberedelsen skall fortsätta vid sammanträde eller genom skriftväxling bör vara om det finns anledning att tro att muntlighet kan bidra till att uppnå de i oå angivna målen med förberedelsen. alltså bl.a. att klara ut tvistens omfattning och att diskutera förlikning. Detta är i sin tur beroende av olika faktorer som i lagtexten sammanfattats i uttrycket "målets beskaffenhet".

Om ett mål innehåller omfattande och komplicerade sakförhållanden,

• Sida 199
•  Original

som är stridiga mellan parterna. är det i allmänhet inte lämpligt med en rent skriftlig förberedelse. Det finns då en risk att skriftväxlingen sväller ut och att parterna "skriver förbi varandra". 1 ett sådant mål kan rätten lättare utöva sin materiella processledning och klarlägga tvistefrägorna vid ett sammanträde.

1 uttrycket "målets beskaffenhet” får läggas in även annat än sådant som direkt har med processmaterialet att göra. såsom t.ex. om parterna processar med eller utan ombud. Om en part processar utan hjälp av advokat eller motsvarande torde det i detta skede av förberedelsen i allmänhet vara lämpligast att sammanträde hålls. Rätten bör emellertid, när man tar ställning till handläggningsformen i detta skede. också beakta om de eventuella fördelarna med ett sammanträde uppväger de kostnader och olägenheter som sammanträdet kan föra med sig. Skälen för förbere- delse genom skriftväxling blir alltså starkare ju mindre värde målet gäller. Man bör inte hålla ett sammanträde — även om detta i och för sig skulle medföra fördelar framför ett skriftligt förfarande — om kostnaderna och olägenheterna med ett sammanträde inte står i rimlig proportion till vad målet gäller. 1 sådana fall kan emellertid telefonsammanträde enligt 10 & vara ett alternativ till skriftlig förberedelse.

I tredje stycket slås också fast att. om rätten väljer muntlighet. samman- träde skall hållas så snart som möjligt. Detta överensstämmer med vad som i dag stadgas i 10 & första stycket.

[fjärde stycket anges — liksom i dag i 12 % första stycket — att förbere- delsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet. Beroende på målens skiftande karaktär föreslås däremot — i motsats till vad som nu gäller för smämålens del — inte något högsta antal tillåtna förberedelse- sammanträden. Rätten måste dock i varje enskilt fall noga pröva om det behövs ett ytterligare sammanträde. Som påpekats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.2.3) bör i det stora flertalet mål ett enda sammanträde för förberedelse vara tillräckligt. och fler än två sådana sammanträden bör hållas bara i undantagsfall.

Om förberedelsen inte kan avslutas vid det första sammanträdet kan den enligt förslaget. liksom nu. fortsättas antingen genom skriftväxling eller vid ett ytterligare sammanträde. Motsvarande reglering återfinns i dag i 12 & första och tredje styckena. Det är givetvis ingenting som hindrar att man — om det bedöms som nödvändigt — dels håller ett ytterligare sammanträde och dels klarar ut vissa frågor genom skriftväxling.

Den nuvarande regeln i 12 & första styckets sista mening om att målet inte får uppskjutas längre än som oundgängligen påkallas förelås upphävd. Redan av den föreslagna regeln i 6 & tredje stycket om att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet följer nämligen att målet inte får uppskjutas längre än som absolut behövs.

42 kap. !() 35

En föreskrift motsvarande den nuvarande bestämmelsen i första stycket om att vid muntlig förberedelse sammanträde skall hållas så snart det kan ske har med sikte på normalfallen tagits in i 9 & tredje stycket. Bestämmel-

• Sida 200
•  Original

serna i samma stycke om hur kallelse till parterna skall ske har slopats i förslaget. se vidare specialmotiveringen till 12 S. Bestämmelserna i andra och tredje styckena om vid vilka påföljder parterna skall kallas till förbere- delsesammanträde har överförts till 12 &.

I enlighet med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8) föreslås i denna paragrafi stället en möjlighet för rätten att hålla samman- träden per telefon under förberedelsen med hjälp av s.k. konferenssamtal. Reglerna skall tillämpas under förutsättning av att det konstateras att sammanträde skall hållas enligt vad som sägs i 9 s. Sammanträdet får då enligt förslaget hållas per telefon om endera av två förutsättningar förelig- ger.

Enligt det första alternativet får sammanträdet hållas per telefon om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständig- heter. En första förutsättning måste givetvis vara att kostnaderna för processen kan minskas genom att sammanträdet hälls per telefon. Vidare förutsätter detta alternativ att telefonsammanträdet framstår som. sakligt sett. så gott som likvärdigt med ett vanligt sammanträde inför rätten. Ändamålet med sammanträdet får alltså inte bli lidande av att det hålls per telefon. På grund därav torde det i de flesta fall vara uteslutet att med stöd av detta alternativ hälla telefonsammanträde när sammanträdet motiveras av att parterna skall få tillfälle till förlikningsförhandlingar. Sådana för- handlingar torde erfarenhetsmässigt föras bäst när parterna har personlig kontakt med varandra. Vidare torde det mestadels vara svårt att finna telefonsammanträde helt likvärdigt när mer omfattande diskussioner rö- rande tvistens avgränsning skall föras. Telefonsammanträde med stöd av detta alternativ blir därför aktuellt främst när det gäller att förbereda mindre komplicerade tvister eller avgränsade frågor inom mer omfattande mål.

Enligt det andra alternativet får emellertid telefonsammanträde också hållas i vissa fall trots att denna sammanträdesform inte framstår som sakligt sett helt likvärdig med ett sammanträde inför rätten. Förutsättning- en är då att ett sammanträde av sistnämnda art skulle förorsaka orimliga kostnader eller olägenheter. Rimlighetsbedömningcn skall göras utifrån betydelsen av den fråga som föranlett sammanträdet. Med detta avses dels målets beskaffenhet och dels den konkreta fråga som skall avhandlas på sammanträdet. Att hålla ett sammanträde per telefon med stöd av detta alternativ kan alltså bli aktuellt dels i mål som rör bagatellbelopp och dels i mål om större belopp, där den fråga som kräver sammanträde framstår som mindre betydelsefull. En gemensam förutsättning för att telefonsam- manträde skall få hållas i de nu diskuterade fallen är givetvis att samman— trädets ändamål kan antas bli i väsentlig män uppnått även om det hålls per telefon. Är så inte fallet innebär telefonsammanträdet endast en onödig omgång. Denna förutsättning har inte ansetts behöva anges uttryckligen.

l lagtexten upptas också en regel om att bestämmelserna i RB om kallelser. förelägganden och påföljder inte gäller vid telefonsammanträde. Bakgrunden till detta förslag har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8). Regeln för med sig att en förutsättning för att telefonsam- manträde skall få hållas är att parterna kan förväntas medverka frivilligt i

• Sida 201
•  Original

förfarandet. Framför allt med tanke på dessa situationer har regeln om möjlighet till telefonsammanträde givits en fakultativ utformning. Om det finns anledning att anta att parterna — eller någon av dem -— inte kommer att medverka vid ett telefonsammanträde. får rätten således. om munt— lighet behövs, kalla till ett vanligt sammanträde.

Det är ingenting som hindrar att den ena parten kallas i vanlig ordning till rätten. medan den andra hörs per telefon. om detta skulle vara lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Så kan vara fallet t.ex. när den ena parten befinner sig på avlägsen ort. [ sådana situationer blir de regler som gäller för vanligt sammanträde tillämpliga på den part som kallats att infinna sig direkt inför rätten. Däremot kan givetvis den part, som skall höras per telefon. lika lite som vid ett ordinärt telefonsammanträde bli föremål för förelägganden eller påföljder.

Vad gäller frågan vilka tekniska hjälpmedel som det kan bli aktuellt att använda vid telefonsammanträden hänvisas till specialmotiveringen till 43 kap. 8 liljärdc stycket.

-2kap. II #

Paragrafen innehåller i dag en reglering av i vad mån en part vid ett sammanträde för förberedelse får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m. Bestämmelserna om detta har förts över till 13 &.

Enligt förslaget tas i denna paragraf i stället in en befogenhet för rätten att i dispositiva tvistemål förelägga svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. Förslaget har ingen motsvarighet i RB. Däremot finns det enligt småmåls- lagen möjlighet att ålägga en part att yttra sig skriftligen vid påföljd av tredskodom. Bakgrunden till förslaget har tecknats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.2.3).

Enligt förslaget får ett föreläggande vid påföljd av tredskodom ges till en svarande som skall avge skriftligt svaromål enligt 7 &. Regeln har givits en fakultativ utformning. vilket innebär att rätten i varje enskilt fall har att göra en lämplighctsbedömning av om föreläggande skall ske.

I vanliga kravmäl där talan väckts genom ansökan om stämning bör det normala vara att föreläggande om skriftligt svaromål förenas med tredsko- domspåföljd. Ett exempel pa att sådan påföljd inte bör användas är att svaranden kan antas sakna förmåga att — trots den skriftliga information rörande vad som krävs av honom för att undgå tredskodom som han bör få av rätten i samband med föreläggandet — skriftligen ge uttryck för sin ståndpunkt i målet. I detta fall bör rätten visserligen i första hand kalla till sammanträde. men starka processekonomiska skäl kan som tidigare nämnts tala för att man förordnar om skriftligt svaromål även i de nu aktuella fallen. Om parterna bor långt från domstolen och/eller om pro— cessföremålet rör ett mindre värde kan det te sig orimligt att kalla parterna till ett förberedelsesammanträde. Även alternativet att hålla ett telefon- sammanträde bör övervägas. Ett annat exempel där det kan finnas anled- ning att förelägga svaranden att komma in med ett skriftligt svaromål utan att förena förläggandet med tredskodomspåföljd är att käranden uttryckli-

• Sida 202
•  Original

gen begär att tredskodomspäföljd inte skall sättas ut: käranden kanske känner till att svaranden avser att vid en tredskodom söka återvinning.

Ett föreläggande att avge skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom blir möjligt att använda inte bara i mål där talan väckts genom ansökan om stämning utan även i mål i summarisk process som hänskjutits till rätte- gång eller som blivit föremål för återvinning (jfr 33 och 35 åå lagsökningsla- gen). I fråga om tillämpningen av förevarande paragrafi sådana fall hänvi- sas till specialmotiveringen till 9 få andra stycket.

Förslaget innebär att en borgenär får större anledning än nu att i sam- band med begäran om hänskjutande ange grunderna för sin talan och lämna bevisuppgift. Om borgenären gör detta och samtidigt inger sitt kostnadsyrkande kommer han. i de fall där gäldenären inte svarar på föreläggandet. att höra av rätten först när han får tredskodomen.

Även efter återvinning av lagsökningsutslag eller slutbevis i mål om betalningsföreläggande kan det finnas ett behov av föreläggande vid på- följd av tredskodom för gäldenären. Också i dessa situationer gäller som en förutsättning för ett sådant föreläggande att borgenären först lämnar upp- gifter i enlighet med vad som sägs i 2 &.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen omfattar möjlighe- ten till tredskodomförelägganden endast skriftliga svaromål och inte före- läggande till parterna att avge andra yttranden. Ett föreläggande om yttran- de i en rättegångsfråga kan inte förenas med tredskodomspåföljd.

Om ett käromål är uppenbart ogrundat får rätten enligt 5 ? genast med- dela dom utan att stämning utfärdas. Utöver den prövning av det befogade i käromålet som sålunda skall göras innan stämning utfärdas, behöver rätten -— lika lite som vid föreläggande för svaranden att inställa sig till sammanträde vid påföljd av tredskodom — göra någon materiell prövning av käromålet innan ett tredskodomsföreläggande att avge skriftligt svaro- mål utfärdas. Liksom vid muntlig handläggning sker en ytterligare kontroll av att käromålet inte är obefogat innan tredskodom meddelas, sedan föreläggandet inte uppfyllts (se 44 kap. 8 å).

Frågan vad en part. som fått ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av tredskodom. behöver prestera för att undgå påföljden regleras i 44 kap. 7 a s i förslaget.

42 kap. 12 .5

1 första stycket anges i dag att förberedelsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet. Denna reglering har i förslaget överförts till 9 & fjärde stycket. Den bestämmelsen täcker även det nuvarande tredje stycket i 12 &. l förslaget har i denna paragraf tagits in reglerna om vad en kallelse skall innehålla. Motsvarigheten till dessa regler återfinns i dag i lf) &. Den föreslagna regleringen täcker även den nuvarande regleringen i [2 :$ andra stycket angående kallelse till fortsatt förhandling.

ljörsra stycket ges bestämmelser om innehållet i en kallelse till förbere- delsesammanträde i ett dispositivt mål. Enligt förslaget skall kallelse av parterna till ett förberedclsesammanträde i ett sådant mål alltid ske vid påföljd av tredskodom. Detta motsvarar gällande ordning i mål som hand-

• Sida 203
•  Original

läggs enligt RB men innebär en viss förändring i förhållande till vad som i dag gäller för småmälen. Denna förändring förtjänar några kommentarer.

Även enligt småmälslagen (lö &) är huvudregeln att parterna skall kallas till sammanträde vid påföljd av tredskodom. Det finns emellertid också möjlighet för rätten att. om det föreligger särskilda skäl.. kalla parterna i ett småmål till sammanträde vid påföljd av antingen tredskodom eller att målet avgörs utan hinder av parts utevaro. Sistnämnda möjlighet är avsedd att tillämpas huvudsakligen i fall då målet redan handlagts vid ett samman- träde eller där tvisten tidigare behandlats av reklamationsorgan (prop. l973:87 s. 190). Motsvarande möjlighet finns för övrigt i mål som hand- läggs enligt RB. nämligen vid kallelse till fortsatt huvudförhandling (43 kap. ll s'sista stycket).

Den i småmålen valda lösningen innebär att man i vissa fall kan åstad- komma ett i princip mer rättssäkert. och därför inte återvinningsbart. avgörande. Detta gäller mål där tillräcklig utredning kan ske trots att ena parten har uteblivit. ! de flesta fall är detta till fördel för den berättigade parten — som i allmänhet torde vara identisk med den part som inställer sig till sammanträdet — genom att han undgår risken att belastas med en återvinningsprocess. Även statsfinansiellt kan. åtminstone teoretiskt, vis- sa effektivitetsvinster uppnås genom denna ordning.

Den nu förevarande paragrafen gäller endast förberedelsestadiet. Något praktiskt behov av en möjlighet att kalla parterna till ett förberedelsesam- manträde vid påföljd av att målet avgörs genom dom torde knappast föreligga. I praktiken torde domstolarna också nästan uteslutande ha an— vänt tredskodomsaltcrnativet vid förelägganden i småmål.

Mot den nu tecknade bakgrunden föreslås att kallelse av parterna i ett dispositivt tvistemål alltid skall ske vid påföljd av tredskodom.

I första styckets andra mening sägs att varje part. som skall infinna sig personligen. skall kallas vid påföljd av vite. Detta motsvarar helt gällande ordning. såväl enligt RB som enligt småmålslagen.

Andra stycket behandlar frågan hur parterna skall kallas till förberedel- sesammanträde i ett indispositivt tvistemål. Den föreslagna lösningen mot- svarar i huvudsak gällande rätt. Den enda sakliga ändringen utgörs av att rätten i stället för att förelägga vite får besluta att en part. som skall infinna sig personligen. skall hämtas till sammanträdet. Förutsättningen för detta är att det kan antas att han inte kommer att följa ett vitesföreläggande. Enligt gällande rätt krävs för att hämtning skall kunna ske att parten underlåtit att följa ett vitesföreläggande (44 kap. 5 ä). I brottmål finns däremot redan i dag möjlighet till omedelbar hämtning av den tilltalade. Motsvarande möjlighet föreslås nu även såvitt avser målsägande (45 kap. IS &) och vittnen (36 kap. 7 %$). Hämtningsmöjligheten är avsedd att tilläm- pas i sådana fall då rätten har särskild anledning att befara att parten inte kommer att åtlyda ett vitesföreläggande. Ett praktiskt fall kan vara att vederbörande i förväg helt enkelt meddelat rätten eller motparten att han inte tänker komma till någon förhandling. [ sådana situationer medför ett vitesföreläggande endast en onödig omgång.

Tredje styv/tat reglerar hur parterna — i såväl dispositiva som indisposi- tiva mål — skall kallas till ett förberedelsesammanträde där endast rätte—

• Sida 204
•  Original

gångsfrågor skall behandlas. Förslaget innebär i sak ingen skillnad mot gällande rätt (se nuvarande 13 5).

Avslutningsvis bör i fråga om kallelser till sammanträde nämnas att de nuvarande bestämmelserna i 10 & första stycket om hur kallelse till par- terna skall ske har slopats i förslaget. Det följer nämligen redan av rättens allmänna processledande funktioner att man har rätt att utforma kallel- serna på lämpligt sätt. Normalt torde det vara mest effektivt — inte minst med hänsyn till behovet av att kunna kontrollera att parten verkligen fått del av kallelsen — att denna sker skriftligen och delges med parten, jfr övergångsbestämmelserna till delgivningslagen (l9701428). Men har rätten direkt kontakt med parten, t.ex. vid ett sammanträde. är det bättre att använda den enklare metoden med muntlig kallelse. l vissa brådskande fall bör det också kunna accepteras att rätten kallar parten per telefon. Man måste i så fall kunna med fog anta dels att rätt person får del av kallelsen och dels att vederbörande verkligen uppfattar budskapet på ett tillfreds- ställande sätt (se 3 så tredje stycket delgivningslagen).

42 kap. 13 f I denna paragrafi dess nuvarande lydelse slås fast att rätten får utsätta ett särskilt förberedelsesammanträdc för behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt. Denna reglering har tagits bort såsom onödig. Det följer redan av de allmänna bestämmelserna om förberedelse och förberedelsesammanträden att sammanträde får hållas även för att behandla de nu nämnda frågorna. Den i nuvarande andra meningen intagna regleringen av kallelse till ett sammanträde för behand- ling av en rättegångsfråga har i förslaget tagits in i 12 & tredje stycket.

I stället har i denna paragraf tagits in regler som syftar till att garantera att sammanträdena ägnas åt ett omedelbart muntligt åsiktsutbyte och inte i onödan åt uppläsandc av i förväg skrivna inlagor eller anföranden. Motsva- rande regler finns i dag i 11 å, som innehåller en tämligen noggrann regle- ring av i vad mån en part vid ett förberedelsesammanträde får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m.

Huvudregeln om förbud för parterna att ge in eller läsa tipp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden står kvar i förslaget. Förutsätt- ningarna för att avvikelser från denna huvudregel skall få ske har dock mjukats upp och förenklats.

Eftersom muntligheten aldrig bör få bli ett självändamål får parterna enligt förslaget använda sig av skriftliga inlagor så snart det underlättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är till fördel för handläggningen. Så kan vara fallet t. ex. vid behandling av ett mål med mycket komplicera- de sakförhällanden. En part kan då med hjälp av skriftliga handlingar göra sin ståndpunkt klarare än vid ett rent muntligt förfarande.

I övrigt hänvisas i denna del till specialmotiveringen till 43 kap. 5 5 där motsvarande reglering finns för huvudförhandling.

2 kap. 14 :? Paragrafen innehåller i dag vissa regler om skriftlig förberedelse. vilka föreslås upphävda i enlighet med vad som sägs nedan.

Prop. 1986/87189

• Sida 205
•  Original

Första meningen i det nuvarande första stycket ersätts av 95 andra stycket i förslaget. Stadgandet i den nuvarande andra meningen om att svaromål skall delges käranden saknar motsvarighet i förslaget. Det saknas anledning att i RB föreskriva att just svaromål — till skillnad från andra yttranden — skall delges. För att rätten skall få bevis om att käranden fått del av svaromålet kan det givetvis vara praktiskt med en formell delgiv- ning. Även den nuvarande sista meningen i första stycket i förevarande paragraf saknar direkt motsvarighet i förslaget. Det framgår redan av bestämmelserna i 9 s" tredje stycket att rätten fär besluta om ytterligare skriftväxling. Också andra stycket i denna paragraf är överflödigt. Vad där sågs följer av de allmänna bestämmelserna om muntlig och skriftlig förbe- redelse i 9 så".

Enligt förslaget tas i denna paragraf in vissa bestämmelser som syftar till att göra förberedelsen så effektiv som möjligt. Bestämmelserna i första stycket riktar sig till rätten medan andra stycket innehåller en handlingsre- gel för parterna.

Enligtjlörsza stycket bör rätten — under förutsättning att det är till fördel för utredningen — i förväg tala om för parterna vilka frågor som enligt rättens mening bör behandlas vid ett sammanträde eller vid fortsatt skrift- växling.

Den föreslagna bestämmelscn motsvaras delvis av nuvarande 15. å. En- ligt den paragrafen får rätten meddela närmare bestämmelser om skrift- växling mellan parterna och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra sig. Förslaget innebär i förhållande till den regeln dels en utvidgning till såväl skriftlig som muntlig förberedelse och dels en mer direkt uppmaning till rätten att agera aktivt för att styra in förberedelsen på de väsentliga frågorna. Så snart det är till fördel för utredningen att rätten för parterna framhåller vilka frågor som behöver behandlas. skall rätten göra detta om det inte finns några skäl som talar emot ett sådant agerande.

1 andra stycket har intagits en bestämmelse som ålägger parterna att före sammanträdet sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare förberedelsesammanträde om möjligt inte behöver hållas. Principiellt sett innebär förslaget inte någon nyhet. Att parterna redan i dag har denna skyldighet måste nämligen anses följa av allmänna regler om tillbörlig processföring. Att skyldigheten blir direkt reglerad i RB har emellertid flera fördelar. Parterna själva uppmärksammas på sina åligganden på ett mer effektivt sätt. Viktigare är att rätten får ett direkt lagstöd för att tillgripa rättegångskostnadssanktioner och andra medel mot den part som inte uppfyller sin skyldighet.

Bestämmelsen innebär för det första en skyldighet för varje part att före sammanträdet för sig själv noggrant klargöra sin egen ståndpunkt i målet — såvitt avser både yrkanden och grunder — och att undersöka behovet av och möjligheterna till bevisning. Vidare måste parten redan i förväg noga studera det material motparten redan då presenterat och tänka igenom vilka spörsmål detta material föranleder. Anser parten sig osäker om vad motparten menar på någon punkt, kan det ofta finnas skäl att före samman- trädet ta en underhandskontakt med denne. Särskilt gäller detta i de tvister där parterna företräds av advokater eller motsvarande. Om rätten anser att

• Sida 206
•  Original

det råder oklarhet beträffande någon särskild fråga bör rätten i enlighet med första stycket i denna paragraf före sammanträdet kontakta parterna och för dem påpeka att de vid sammanträdet bör klargöra sin inställning i det ifrågavarande hänseendet. En absolut strävan bör vara att förberedel- sen av målet skall föras så långt vid sammanträdet att man inte behöver hålla något ytterligare förberedelsesammanträde.

42 kap. I5 $?

En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att rätten får meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra sig har tagits in i 14 & första stycket. Till förevarande paragraf har av redaktionella skäl i stället överförts reglerna i nuvarande 8 a &.

42 kap. lö 5

Den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att beslut om måls avvisande får meddelas under förberedelsen har i förslaget flyttats till 18 s. I stället har i förevarande paragraf tagits in en bestämmelse om att rätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter. Bakgrunden till den bestämmelsen. som saknar motsvarighet i gällande rätt. har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

Förutsättningen för att en sammanfattning. som framför allt skall omfat- ta yrkanden och åberopade grunder. skall göras är att det är till fördel för handläggningen. I fråga om detta rekvisit bör uppmärksammas att sam- manfattningen görs utifrån rättens egen uppfattning om vad som förekom- mit. Den blir därigenom ett viktigt kontrollinstrument för parternas del. vilket är av värde framför allt i mer komplicerade mål. Genom att parterna får ta del av en sammanfattning av hur rätten uppfattat deras agerande under förberedelsen. minskar risken för överraskningar under ett senare skede. Sammanfattningen bidrar därmed till koncentrationen under huvud- förhandlingen. Den kan också medverka till att förkorta huvudförhand- lingstiden genom att sakframställningarna kan förkortas.

Det ankommer på rätten att avgöra om en sammanfattning lämpligen bör göras i målet. l—länsyn måste härvid tas till de skiftande förhållandena i olika mål. Många mål är av så enkel beskaffenhet att en sammanfattning endast skulle framstå som en formalitet. ] vissa fall kan det vara tillräckligt meden muntlig sammanfattning i anslutning till ett sammanträde för förbe- redelse och en anteckning i protokollet att detta skett.

Även när en skriftlig sammanfattning i och för sig är till fördel för handläggningen av målet kan det emellertid finnas skäl för rätten att avstå från att göra en sådan. Så kan t.ex. vara fallet när det vid förberedelsens avslutande står klart att det finns goda förutsättningar för uppgörelse före en kommande huvudförhandling. Det kan då framstå som resursslöseri att lägga ned tid och arbete på en sammanfattning som sannolikt inte kommer till användning. Å andra sidan bör uppmärksammas att en sammanfattning

"Prop. 1986/87z89

• Sida 207
•  Original

kan bidra till att parterna bättre kan bedöma sina möjligheter att vinna processen. något som kan underlätta en förlikning i vissa fall.

Det torde normalt vara lämpligt att parterna får tillfälle att yttra sig över sammanfattningen innan målet avgörs. Om avgörandet skall ske på hand- lingarna kan sammanfattningen lämpligen tillställas parterna samtidigt som parterna bereds tillfälle att slutföra sin talan enligt 18 å andra stycket. 1 huvudförhandlingsmål kan parterna lå del av sammanfattningen i samband med kallelse till huvudförhandling. om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet.

42 kap. 17.3

Paragrafen reglerar dels rättens förlikningsverksamhet i dispositiva tviste- mål och dels institutet särskild medling. Dessa ämnen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2).

lförsm styckat behandlas rättens förlikningsverksamhet. l småmålsla- gen finns motsvarande reglering i dag i 6 s" andra stycket. Den föreslagna regeln ersätter den bestämmelsen och blir således gemensam för alla dispositiva tvistemål.

Avgörande för om rätten skall söka förlika parterna är bl.a. omständig- heterna i själva saken samt parternas inställning till frågan om en frivillig uppgörelse. I denna del hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Det bör särskilt uppmärksammas att den föreslagna regeln är obligatorisk. dvs. rätten är skyldig att verka för förlikning om omständigheterna i målet är sådana att förlikningsförsök är lämpliga.

Regleringen av institutet särskild medling har förts över från första stycket till ett nytt andra stycke. [ den föreslagna lagtexten anges direkt att en förutsättning för särskild medling är att ett sådant förfarande med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare än ett förlikningförfarande inför rätten. l fråga om de närmare villkoren för att tingsrätten skall få förordna medlare villjag säga följande.

En första förutsättning för ett rnedlingsförfarande bör vara att målet över huvud taget är lämpligt för förlikning enligt de riktlinjer som angetts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen. Även om det inte direkt sägs i den föreslagna lagtexten. bör vidare en förutsättning för att medlare skall förordnas liksom för närvarande praktiskt taget alltid vara att inte par- terna. eller någon av dem, motsätter sig att särskild medling äger rum. Det bör i det sammanhanget erinras om att varje part givetvis har rätt att få sin sak prövad av domstol i enlighet med gällande rättsregler. Vidare bör i princip ingen utses till medlare som inte godtas av båda parterna.

Medlingförfarandet bör reserveras för mål som kan antas kräva stora resurser i det ordinära domstolsförfarandet. Detta innebär till en början att mål som rör rena rättsfrågor generellt sett måste anses olämpliga för särskild medling. Detsamma gäller mål. där yrkanden. grunder och bevis- ning kan preciseras utan särskilda svårigheter. och mål. i vilka mer omfat- tande bevisning inte förekommer. Ett medlingsförfarande bör således komma i fråga endast för tvister där det ter sig mycket tidsödande och kostsamt att i detalj utreda parternas ståndpunkter och där bevisningen

• Sida 208
•  Original

kan antas bli omfattande. I sådana mål kan det ofta framstå som angeläget att undvika att penetrera tvisten i varje enskildhet: en sådan friare hand- läggningsform kan åstadkommas inom ramen för medlingsförfarandet. En medlare kan också åta sig uppgifter som inte ankommer på en domare, t. ex. att undersöka möjligheterna att få byggnadslov.

En särskild fråga är vilken betydelse tvisteföremålets värde bör tillmätas när det gäller möjligheten att förordna särskild medlare. Det kan. å ena sidan. hävdas att skälen för medling är större. ju mindre värde tvisten gäller: ett mål om ett stort belopp "tål" den omständligare domstols— processen bättre än ett mål som rör en mindre summa. Å andra sidan framstår det som angeläget att inte kompliccra behandlingen av tvister om bagatellbelopp genom ett medlingslörfarande. I sistnämnda målgrupp bör enligt min mening särskild medling vara praktiskt taget utesluten.

En av den särskilda medlingens stora fördelar ligger i att medlaren i avsevärt mindre grad än domaren behöver känna sig bunden av rent rättsliga överväganden när det gäller grundvalen för en uppgörelse. Detta betyder att medlingsförfarandet är särskilt lämpligt i sådana fall där det framstår som möjligt att få till stånd en förlikning på grundval av s.k. utomrättsliga faktorer. me