om ett reformerat tingsrättsförfarande

Regeringens proposition

dr

PE

1986/87: 89 ey

om ett reformerat tingsrättsförfarande

Prop. 1986/87: 89

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i

bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 februari 1987.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i rättegångsbalken och andra

lagar som styr förfarandet vid domstolarna. Ändringarna grundar sig i huvudsak på förslag från rättegångsutredningen (Ju 1977: 06). Huvudsyftet med förslagen är att det skall bli möjligt att i högre grad än nu anpassa

rättegångarna till vad det enskilda målet kräver. Verksamheten vid framför

allt de allmänna domstolarna skall därigenom kunna drivas snabbare och billigare.

För tvistemålens del föreslås till en början att rätten får större valfrihet än i dag mellan muntlig och skriftlig handläggning under förberedelsen.

Klarare regler föreslås i fråga om rättens skyldigheter under förberedelsen. Tingsrätterna föreslås få möjlighet att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål på handlingarna. Vissa uppmjukningar föreslås av de s. k. omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna i huvudförhandlingsmål.

Tingsrätterna skall få möjlighet att förelägga svaranden i ett dispositivt tvistemål att inkomma med motiverat skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom. Rätten ges vidgade möjligheter att bortse från omständigheter och bevis, som parter i tvistemål i otillbörligt syfte dröjer ända till huvudförhandlingen med att åberopa. Det föresläs vidare att rätten skall få större möjligheter att förbjuda sent väckta genkäromäl.

Den s. k. småmålslagen, dvs. lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, föreslås upphävd. Även tvister om småbelopp skall

handläggas i det reformerade tingsrättsförfarandet enligt rättegångsbalken. En det särregler för mål om mindre värden bör dock behållas men inarbe-

tas i rättegångsbalken.

I Riksdagen 198687. I saml. Nr 89

Vad beträffar brottmålsprocessen föreslås att åklagaren innan han ger in Prop. 1986/87: 89 förundersökningsprotokollet till rätten från detta bör rensa bort sådant

som rör gärningar som inte föranlett åtal. Rätten föreslås få möjlighet att

förelägga en tilltalad att före huvudförhandlingen skriftligen redovisa sin

inställning till åtalet. En uttrycklig möjlighet föreslås för rätten att hälla ett förberedande sammanträde i brottmål. Även för brottmålens del föreslås

uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna.

Effektivare sanktioner föreslås för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandling.

Nya regler föreslås om användning av telefon i rättegång.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.

Huvuddelen av lagförslagen i denna proposition har granskats av

lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 62). lagrådets yttrande (s. 248) och föredragande statsrå-

dets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 254).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför

läsa alla tre delarna.

ro

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken! dels att nuvarande 20 kap. 15 a§, 37 kap. 4 och 588, 39 kap. 3 3. 40 kap.

13 och 1588 samt 42 kap. 8 a § skall upphöra att gälla, dels att I kap. 98, 2 kap. 48, 6 kap. 6 och 935, 9 kap. 5, 8 och 955, 10

kap. 208. 11 kap. 5§, 12 kap. 6 och 1488. 13 kap. 3 §, 14 kap. 3—5 och 7 §§,

16 kap. 38, 17 kap. 2§, 18 kap. 14§, 19 kap. 7§, 20 kap. 15 §, 21 kap. 25,23 kap. 1§ och 24 §§, 30 kap. 28, 32 kap. 6 och 7 §8. 33 kap. 98, 35 kap. 13 och

14 88, 36 kap. 1, 7, 16—20, 22 och 23 §§. 37 kap. 1-—23 §§, 38 kap. 6§, 39 kap. 28, 40 kap. 11 och 165§. 42 kap. 1. 2, 6—-18, 20 och 2158, 43 kap. 3—5, 8,

10, 11 och 13 §§, 44 kap. 108, 45 kap. 7, 10 och 13 §§, 46 kap. 3—8, 11, 13

och 15 §§, 47 kap. 2, 6—12, 19, 20, 22 och 23 5§, 49 kap. 3 §, 50 kap. 1, 2.4

och 1588, 51 kap. 158, 52 kap. 108, 54 kap. 8§ samt rubrikerna till 37, 42

och 44 kap. skall ha följande lydelse.

dels att i balken skall införas tretton nya paragrafer, I kap. 3 a §, 10 kap.

8 a§. 14 kap. 7 a§, 18 kap. 8 a§, 43 kap. 14§, 44 kap. 7 a§, 46 kap. 178. 49

kap. 12-15 §§, 50 kap. 10 a § samt 52 kap. 9 a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap.

3a§

I tvistemål där förlikning om sa-

ken är tillåten gäller i stället för

bestämmelserna i3§ att tingsrätten

alltid skall bestå av en lagfaren do-

mare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet — enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller inte, om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig

betydelse för bedömningen av and-

ra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär att målet hänskjuts till rättegång senast i samband därmed framställa vr-

kande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket

avses det värde som kan antas gäl-

la vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan

! Senaste lydelse av 20 kap. 15a§ 1984: 400, 37 kap. 58 1977: 1020, 42 kap. 8a§ 1984: 131.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

om lagsökning, betralningsföreläg-

gande eller handräckning eller som

enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn inte tas till rättegångskostnaderna.

98 Till huvudförhandling å samma Till huvudförhandling på samma dag må ej utan synnerliga skäl ut- dag får inte utan synnerliga skäl ut-

sättas flera mål, än att de kunna sättas flera mål än som kan beräk-

beräknas bliva slutförda under en nas bli slutförda under en tid av sex tid av sex timmar. Hinner huvud- timmar. Hinner en huvudförhandförhandling icke slutföras samma ling inte slutföras samma dag som

dag som den påbörjats, skall sam- den påbörjats, skall sammanträdet manträdet pågå under erforderligt pågå under erforderligt antal arantal helgfria dagar i följd. Om det betsdagar i följd. Om det kan ske kan ske utan olägenhet, må dock utan olägenhet, får dock så länge

avbrott i handläggningen, så länge sammanträdet pågår avbrott i sammanträdet pågår, äga rum un- handläggningen göras under högst

der högst två söckendagar i veckan två arbetsdagar i veckan eller, om

eiler, om särskilda skäl föranleda det finns särskilda skäl, högst tre

därtill, högst tre söckendagar 1 vec- arbetsdagar i veckan.

kan.

2 kap.

48?

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten, om tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrät-

ten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra

lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om

företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som

anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid

huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om

prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför

med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål. får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av

en annan tjänsteman vid denna.

? Senaste lydelse 1969: 244. > Senaste lydelse 1986: 120.

Nuvarande lydelse Föreslågen lydelse Prop. 1986/87: 89

6 kap.

[ protokoll skall antecknas ut- I protokollet skall berättelser

saga av vittne, sakkunnig, part un- som lämnas under förhör i bevisder sanningsförsäkran eller måls- Syfte antecknas i den omfattning

ägande, då han höres i anledning berättelserna kan antas vara av beav åklagarens talan, i den omfatt- tydelse i målet. Detsamma gäller ning utsagan kan antagas vara av vad rätten iakttar vid syn på stället.

betydelse i målet, samt vad rätten

vid syn å stället iaktrager.

Första stycket gäller inte berät-

telser av tilltalade i brottmål.

Vid huvudförhandling i; hovrätt Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet an- behöver berättelser eller iakttagel-

tecknas utsaga eller iakttagelse, ser enligt första stycket antecknas

som nu sagts, med mindre anteck- endast om anteckningen kan antas

ning därav kan antagas bliva av be- bli av betydelse vid fullföljd till

tydelse vid fullföljd ull högsta dom- högsta domstolen. Vid huvudförstolen. Ej heller vare sådan anteck- handling i högsta domstolen hehö-

ning nödig vid huvudförhandling i ver sådana anteckningar inte gö-

högsta domstolen. ras.

9§" Rätten äge förordna, att utsaga De berättelser som lämnas under

av part, målsägande, vittne eller förhör i bevissyfte fåri stället för att

sakkunnig skall i stället för att an- antecknas i protokollet tas upp getecknas i protokollet upptagas ge- nom stenografi eller på fonetisk

nom stenografi eller på fonetisk väg. Detsamma gäller sådan samväg. I denna ordning må ock uppta- manfattning av berättelse som omgas sammanfattning av utsaga, av- fattar det som kan antas vara av seende vad som kan antagas vara betydelse i målet.

av betydelse i målet.

Stadgandet i 8§ andra stycket i Bestämmelsen 1 8§ andra stycket detta kapitel skalli tillämpliga deltar 1 detta kapitel gäller i tillämpliga gälla beträffande utsaga, Som upp- delar berättelse, som tagits upp getagirs genom stenografi. ävensom nom stenografi, och sådan sambeträffande på fonetisk väg uppta- manfattning av berättelse, som

gen sammanfattning av utsaga. upptagits på fonetisk väg.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlit-

lighet därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7§ är stadgat om tolk

äger motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten.

Sådan stenograf har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och

utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen betalas av allmänna medel.

Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad som upptagits enligt denna paragraf meddelas av regeringen.

+ Senaste lydelse 1979: 289. un

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

9 kap.

sg

Den som vid sammanträde inför Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller foto- rätten stör förhandlingen eller fotograferar I rättssalen eller bryter mot graferar i rättssalen eller bryter mot föreskrift eller förbud, som har föreskrift eller förbud, som har

meddelats med stöd av 5 kap. 98, meddelats med stöd av 5 kap. 98,

döms till böter. Till samma straff döms tull böter, högst ettusen krodöms den som muntligen inför rät- nor. Till samma straff döms den

ten eller i rättegångsskrift uttalar som muntligen inför rätten eller i sig otillbörligt. rättegångsskrift uttalar sig otillbör-

ligt.

88” Då enligt denna balk vite före-

lägges part eller annan, bestämme

rätten vitet till belopp, som med

hänsyn till hans ekonomiska förhål-

landen och omständigheterna i öv-

rigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite må ej

bestämmas under tio kronor eller

över femtusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas till högre belopp. dock ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgi-

vas den som föreläggandet avser.

Bestämmelserna i första stycket om högsta vitesbelopp gäller ej i fråga om föreläggande enligt 15 kap. 3§.

Vite må ej föreläggas, då straff är Vite får inte föreläggas när straff utsatt. Ej heller må vite föreläggas är utsatt. kronan.

Staten får inte föreläggas vite.

Finnes, då fråga uppkommer om utdömande av vite, ändamålet med

vitet hava förfallit, må vitet ej utdö-

mas.

987 År i denna balk straff utsatt i Om ett summanträde ställs in i böter, dock ej i dagsböter, skall förväg därför att den som vid vite lägsta bötesstraffet vara femtio förelagts att infinna sig vid samkronor och högsta ettusen kronor. manträdet anmält förhinder, kan

vitet ändå dömas ut, om han inte i

5 Senaste lydelse 1980: 262. & Scnaste lydelse 1981: 828. 7 Senaste lydelse 1982: 1123.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

efterhand kommer in med utred-

ning som gör det sannolikt att han

hade laga förfall.

10 kap

8a§

I tvist mellan konsument och nä-

ringsidkare rörunde vara, tjänst el-

ler annan nyttighet som tillhanda-

hållits för huvudsakligen enskilt

bruk får näringsidkaren sökas där

konsumenten har sitt hemvisi. Det-

ta gäller dock endast om målet i

tingsrätten kan antas bli prövat av

en lagfaren domare enligt I kap.

3a§.

20§ Meddelas i högre rätt beslut, var- Förklarar högre rätt att lägre rätt

igenom lägre rätt förklaras icke inte är behörig att ta upp ett mål vara behörig att upptaga mål, som som väckts där, får den högre rät-

där väckts, äge den högre rätten på ten på yrkande av part hänvisa må-

yrkande av part hänvisa målet till let till lägre rätt som är behörig.

lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom Har flera domstolar genom la-

beslut, som vunnit laga kraft, fun- gakraftvunna beslut förklarats obe-

nits obehöriga. äge högsta domsto- höriga, får högsta domstolen, om len, om någon av dem finnes behö- någon av domstolarna ändå är be-

rig, på ansökan av part hänvisa må- hörig, på ansökan av part hänvisa

let till den domstol, av vilken målet målet till den domstolen. bort upptagas.

I fråga om behörighet att ta upp

mål, som på grund av högsta dom-

stolens förordnande enligt 14 kap.

7.a$ skall förenas i en rättegång,

gäller vad högsta domstolen be-

stämmer.

11 kap.

Part skall vid huvudförhandling i En part skall infinna sig personliunderrätt eller hovrätt infinna sig gen vid huvudförhandling i tingspersonligen, om hans närvaro ej rätt och hovrätt, om inte hans närkan antagas sakna betydelse för ut- varo kan antas vara utan betydelse redningen. Vid huvudförhandling i för utredningen. högsta domstolen vare part skyldig Vid huvudförhandling i högsta att infinna sig personligen, om hans domstolen är en part skyldig at in-

närvaro finnes erforderlig för utred- finna sig personligen. om domsto-

ningen. I underrätt skall part ock len finner att hans närvaro är nödinfinna sig personligen vid muntlig vändig för utredningen.

förberedelse, om det kan antagas, Vid ett sammanträde för förbere-

att förberedelsen därigenom främ- delse och vid annan förhandling är

jas. Vid annan förhandling än nu en part skyldig utt infinna sig per-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

nämnts vare part skyldig att infinna sonligen, om hans närvaro kan ansig personligen, om det finnes er- tas främja syftet med sammanträ-

forderligt. det.

Vad nu sagts om parts skyldighet Vad nu sagts om en parts skyldigatt infinna sig personligen gälle ock het att infinna sig personligen gäller

parts ställföreträdare. Åro flera också en parts ställföreträdare.

ställföreträdare, äge rätten bestäm- Finns det flera ställföreträdare för

ma, vilken eller vilka skola infinna en part. får rätten bestämma vilken

sig. Äger part ej själv föra sin talan, eller vilka av dem som skall infinna vare han dock skyldig att infinna sig sig. Får en part inte själv föra sin personligen, om hans närvaro talan, är han ändå skyldig att infin-

finnes erforderlig för utredningen. na sig personligen, om rätten finner

att hans närvaro är nödvändig för

utredningen.

Är part eller ställföreträdare Är en part eller hans ställföreträskyldig att infinna sig personligen, dare skyldig att infinna sig personlimeddele rätten förordnande därom. gen, skall rätten förordna om detta.

12 kap.

Avvisas ombud, skall rätten, om ej parten är tillstädes och själv vill föra sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Underlåter parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som utebliven.

År ombud, som avvisas, advo- Om den som avvisas eller förklakat, skall anmälan om avvisandet ras obehörig enligt 5§ är advokat, göras hos advokatsamfundets sty- skall anmälan om åtgärden göras relse. hos advokatsamfundets styrelse.

148 Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående

saken

1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan

myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parten att infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva

svaromål ä alla mot parten framställda yrkanden;

4, avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkande:

5. ingå förlikning; 6. söka verkställighet av rättens dom: samt 7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ej må på grund av fullmakt, som Ett ombud får inte på grund av en

avser rättegång i allmänhet, ombu- fullmakt, som avser rättegång i all-

det väcka talan eller mottaga stäm- mänhet, väcka talan eller motta

ning angående sak, varom förlik- stämning angående en sak varom

ning ej är tillåten. förlikning inte är tillåten.

Avser fullmakt allenast viss Om en fullmakt avser endast en domstol, äge ombudet vid den viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet. som domstolen samma behörighet som

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse Prop. 1986/87: 89

sägs 1 första stycket; ombudet äge sägs I första stycket. Ombudet får

ock anmäla missnöje eller vad mot även anmäla missnöje mot eft bebeslut eller dom, som meddelas av slut som meddelas av domstolen. domstolen.

Gäller fullmakt allenast särskilt Om en fullmakt gäller endast för

rättegångstillfälle. äge ombudet vid ett visst rättegångstillfälle, har om-

det rättegångstillfället samma behö- budet vid det rättegångstillfället

righet, som sägs i första stycket 2— samma behörighet som sägs i första 5; ombudet äge ock anmäla missnö- stycket 2—5. Ombudet får även an-

je eller vad mot beslut eller dom, mäla missnöje mot ert beslut som

som då meddelas. då meddelas.

13 kap.

Väckt talan må icke ändras. Kä- Väckt talan får inte ändras. Kä-

randen äge dock randen får dock I. på grund av omständighet, 1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången el- som inträffat under rättegången cller först då blivit för honom känd, ler först då blivit för honom känd,

kräva annan fullgörelse än den, kräva annan fullgörelse än den, om varom talan väckts; vilken talan väckts,

2. yrka fastställelse enligt 2 § and- 2. yrka fastställelse enligt 2 § and-

ra stycket; samt ra stycket samt

3. kräva ränta eller annan til- 3. kräva ränta eller annan tillläggsförpliktelse, som följer av hu- läggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, så ock eljest vudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, såvitt det framställa nytt yrkande, om det stö-

stöder sig på väsentligen samma der sig på väsentligen samma

grund. grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 Framställs yrkande enligt första eller 3, sedan målet företagits till stycket 2 eller 3 sedan huvudför-

huvudförhandling, och kan yrkan- handling påbörjats eller målet på det ej utan olägenhet prövas i må- annat sätt företagits till avgörande,

let, må det avvisas. Ej må sådant fär det nya yrkandet avvisas, om yrkande väckas i högre rätt. det inte utan olägenhet kun prövas i

målet. Ett yrkande enligt första

stycket 2 eller 3 är inte tillåtet i

högre rätt.

Såsom ändring av talan anses Såsom ändring av talan anses

icke. att käranden beträffande sam- inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, ma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan. omständighet till stöd för sin talan.

14 kap.

Vill svaranden till gemensam Vill svaranden till gemensam

handläggning väcka talan mot kä- handläggning väcka talan mot käranden angående samma sak cller randen angående samma sak eller

sak, som har gemenskap med den- en sak, som har gemenskap med na, eller rörande fordran, som kan denna, eller rörande fordran. som gå i avräkning mot kärandens. och kan gå i avräkning mot kärandens,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

sker det före huvudförhandlingen, skall målen handläggas i en rätte-

skola målen handläggas i en rätte- gång. Käromål, som sålunda förgång. Käromål, som sålunda för- enats med huvudkäromålet, är gen-

enats med huvudkäromålet. är gen- käromål.

käromål.

Vill nägon, som ej är part i rätte- Vill någon, som inte är part i rät-

gången, till gemensam handlägg- tegången, till gemensam hand-

ning väcka talan mot båda parterna läggning väcka talan mot båda par-

eller endera om det, varom tvistas, terna eller en av dem om det, som

och sker det före huvudförhand- tvisten gäller, skall målen handläg-

lingen, skola målen handläggas i en gas I en rättegång.

rättegång.

så

Vill part, om han tappar saken, Vill part, om han förlorar målet, mot tredje man framställa åter- framställa återgångskrav eller angångskrav eller anspråk på skade- språk på skadestånd eller annat dy-

stånd eller annat dylikt, äge han, likt mot tredje man, får han väcka

innan målet företages till huvudför- sin talan mot tredje man till gemenhandling. till gemensam handlägg- sam handläggning med huvudkäroning med det målet väcka sin talan målet. mot tredje man. Vad nu sagts äge Om tredje man i anledning av den

motsvarande tillämpning, om tred- utgång målet mellan parterna kan je man i anledning av den utgång få vill väcka talan mot någon av saken kan få mellan parterna vill dem eller båda angående sådant anmot någon av dem eller båda väcka språk som sägs i första stycket, får

talan angående sådant anspråk. han väcka denna talan till gemensam handläggning med huvudkäromålet.

Ej må i fall, som avses i 1—688, I fall som avses i 1—6 §§ får mål mål förenas, med mindre målen förenas endast om målen väckts vid

väckts vid samma domstol och den- samma domstol och denna är behöna är behörig samt för målen sam- rig samt samma rättegångsform är

ma rättegångsform är tillämplig. tillämplig för målen.

Väcks talan som avses i 3—5§§

sedan huvudförhandling påbörjats

eller huvudkäromålet på annat sätt

företagits till avgörande, får rätten handlägga målen särskilt, om de

inte utan olägenhet kan handläg-

gas I samma rättegång. Detsamma

gäller, om part väcker talan som

avses i 3 eller 5§ efter det att tiden

för yttrande enligt 42 kap. 15§ har

gått ut.

& Senaste lydelse 1970: 1002. 10

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

7a§

Handläggs- vid två eller flera tingsrätter eller vid två eller flera hovrätter mål mellan vilka råder sådant samband som avses i I—- 6 §§. får högsta domstolen efter ansökan av part eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen skall förenas i en rättegång vid en av domstolarna, om detta har väsentliga fördelar för hand-

läggningen av målen och det inte

innebär betydande olägenhet för någon part. Om det visar sig vara lämpligt, får den domstol som skall handlägga målen särskilja dem.

Beslut som rätten fattat i ett mål.

som på grund av högsta domstolens förordnande överlämnas från

en domstol till en annan, skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.

16 kap.

38 Vid omröstning gälle den me- Vid omröstning skall den mening ning. som omfattats av mer än hälf- gälla, som omfattats av mer än ten av rättens ledamöter; har någon hälften av rättens ledamöter. Om mening erhållit hälften av rösterna någon mening har erhållit hälften av och är bland dem ordförandens, rösterna och ordförandens röst är

gälle den meningen. bland dem, skall den meningen gäl-

la. Vid avgörande av frågor om prövningstillstånd enligt 49 kap. 12§ skall dock, om en av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd. hans mening gälla som hovrättens beslut.

17 kap.

Dom skall, om huvudförhandling Om huvudförhandling har hållits, vid rätten ägt rum, grundas å vad skall domen grundas på vad som vid förhandlingen förekommit. I do- förekommit vid förhandlingen. I do-

men må ej deltaga domare, som ej men får delta endast domare som

övervarit hela huvudförhandlingen. varit med om hela huvudförhand-

Har ny huvudförhandling hållits, lingen. Om ny huvudförhandling skall domen grundas å vad därvid har hållits, skall domen grundas på

förekommit. vad som förekommit vid den. I fall

som avses i 43 kap. 14§ andra meningen får domen grundas även på

? Senaste lydelse 1971: 218.

vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.

Då mål avgöres utan huvudför- När ett mål avgörs utan huvud-

handling. skall domen grundas å förhandling, skall domen grundas

vad handlingarna innehålla och el- på vad handlingarna innehåller och jest förekommit i målet. vad som i övrigt förekommit i må-

let.

18 kap. 8a§

I mål där I kap. 3 a§ första

stycket tillämpas gäller följande i

stället för bestämmelserna i 8§. Ersättning för rättegångskostnud

får inte avse unnat än kostnad för I. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans, 2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part el-

ler ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig

inställelse ej föreskrivits, resa och

uppehälle för ombud, 4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Med kostnad som sägs i andra stycket I jämställs kostnad för annan rådgivning som lämnas av ad-

vokat eller biträdande jurist på ad-

vokatbyrå, i den mån den ej över-

stiger högsta avgift för rådgivning

enligt rättshjälpslagen. Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna para-

graf, utgår ersättning för kostnad som avser den tidigare handlägg-

ningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna.

Hur ett mål om lugsökning eller

betalningsföreläggande hänskjutits till rättegång eller upptagits efter återvinning får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

skälig kostnad för en rättegångs-

skrift eller för inställelse vid ett

sammanträde inför rätten. Sådan

Ytterligare ersättning utgår, om

inte särskilda skäl föranleder an-

nan bedömning, enligt bestämmel-

ser som regeringen meddelar. Det-

samma skall gälla, om ett mål om

handräckning upptagits efter åter-

vinning.

14 8!?

Part, som vill erhålla ersättning En part, som vill Aa ersättning för för rättegångskostnad, skall, innan rättegångskostnad, skall framställa

bandläggningen avslutas, framstäl- sitt yrkande innan handläggningen la yrkande därom och uppgiva, vari avslutas. Han skall därvid uppge

kostnaden består. Gör han det ej, vari kostnaden består. Om han inte

äge han ej därefter talu å den kost- har framställt sitt yrkande inom nad, som uppkommit vid samma den angivna tiden, får han inte därrätt: dock må part, även om yr- efter föra talan om kostnad som

kande ej framställts, erhålla ränta har uppkommit vid samma rätt. En som avses i 8§ andra stycket samt part får dock, även om han inte har ersättning för utskrift av rättens framställt något yrkande, erhålla

dom eller slutliga beslut. ränta som avses 18§ andra stycket

samt ersättning för ett exemplar av

rättens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet, meddele Rätten skall självmant pröva frårätten samtidigt beslut angående gor om tillämpningen av bestämrättegångskostnaden så ock i frå- melserna i 1—-10 samt 12 och 13 §§,

ga, som avses i 138 första stycket. om inte sådan prövning är obehöv- Ingår i ersättning för rättegångs- lig på grund av särskilda omstän-

kostnad arvode till ombud eller bi- digheter. Beslut i sådan kostnadsträde, skall arvodets belopp angi- fråga som avses i detta kapitel vas. meddelas när rätten avgör målet.

Ingår i ersättning för rättegångs-

kostnad arvode till ombud eller bi-

träde, skall arvodets belopp anges.

19 kap.

78!

Har. sedan stämning delgivits En domstol behåller sin behörigden misstänkte, ändring inträtt i het att handlägga ett mål även om förhållande, som betingat domsto- något förhållande som har grundat lens behörighet, vare domstolen behörigheten ändras efter det att

ändock behörig. stämning delgetts den misstänkte.

Har allmänt åtal upptagits av viss Har allmänt åtal väckts vid en

domstol och är även annan domstol viss tingsrätt, får denna på åklaga-

behörig, äge den förra domstolen, rens begäran överlämna målet till om synnerliga skäl äro därtill, på en annan tingsrätt, om den är beframställning av åklagaren förord- hörig och särskilda skäl föreligger. 0 Senaste lydelse 1982: 1123. 1 Senaste lydelse 1954: 432.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

na, att målet skall överflyttas ll Står den tilltalade redan under åtal den senare domstolen. Beslut eller vid den andra tingsrätten, skall såannan åtgärd av den förra domsto- dant överlämnande ske, om det inte len vare gällande, till dess den är olämpligt. De beslut som fattats

domstol, dit målet överflyttats, för- före överlämnandet skall gälla, om

ordnar annat. inte den domstol dit målet överläm-

nats bestämmer annat.

Andra stycket gäller i tillämpliga

delar också när flera mål om all-

mänt åtal mot den tilltalade samti-

digt är anhängiga vid olika hovrät-

ter.

20 kap.

158!

Höres målsäganden i anledning Målsägande, som hörs med an-

av åklagarens talan, äge han rätt till ledning av åklagarens talan och

ersättning och förskott enligt vad som med hänsyn till brottets art elom vittne är stadgat. ler annars kan antas vara i behov

av personligt stöd under rättegång-

en, får åtföljas av lämplig person

som sådant stöd.

21 kap.

2813

Den misstänkte vare i mål om all- Den misstänkte är skyldig att in-

mänt åtal skyldig infinna sig per- finna sig personligen vid huvudförsonligen vid huvudförhandling i un- handling i tingsrätt och hovrätt. Såderrätt, dock ej om anledning sak- dan skyldighet föreligger dock inte, nas att ådöma annan brottspåföljd om målet kan avgöras även om han än böter och hans närvaro tillika inte infinner sig vid huvudförhandkan antagas vara utan betydelse för lingen och hans närvaro kan antas utredningen. I mål om enskilt åtal vara utan betydelse för utredningskall den misstänkte infinna sig en. personligen vid dylik förhandling, Vid huvudförhandling i högsta om hans närvaro ej kan antagas domstolen är den misstänkte skylsakna betydelse för utredningen. dig att infinna sig personligen, om Vid huvudförhandling i hovrätt domstolen finner att hans närvaro

skall den misstänkte infinna sig är nödvändig för utredningen. personligen, om han av underrät- Vid ett sammanträde för förbere-

ten dömts till fängelse i minst sex delse och vid annan förhandling är månader för brottet eller anledning den misstänkte skvldig att infinna

förekommer till ådömande av så- sig personligen, om hans närvaro

dan påföljd, så ock eljest, om hans kan antas främja syftet med samnärvaro ej kan antagas sakna bety- manträdet. delse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att infinna

12 Senaste lydelse 1954: 432. 3 Senaste lydelse 1981:214. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt skall den misstänkte och infinna sig personligen vid muntlig

förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främ-

jas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro

finnes erforderlig.

Lider den misstänkte av sinnes-

sjukdom eller sinnesslöhet och fin-

ner rätten, att hans hörande skulle vara utan gagn. erfordras ej att han infinner sig personligen.

Är den misstänkte skyldig att in- Är den misstänkte skyldig att in-

finna sig personligen, meddele rät- finna sig personligen, skall rätten ten förordnunde därom. förordna om detta.

Då den misstänkte ej är skyldig När den misstänkte inte är skyl-

att infinna sig personligen, må hans dig att infinna sig personligen, får

talan föras genom ombud. Om om- hans talan föras genom ombud. I

bud gälle vad i 12 kap. är stadgat. fråga om ombud gäller bestämmelserna i 12 kap.

23 kap.

18 gu

Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken. Den misstänk-

te och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökning-

en. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt

anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller

sändas till den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett.

Begär den misstänkte, art förhör På begäran av den misstänkte e!skall hållas med någon eller att an- ler hans försvarare skall förhör el-

nän utredning skall förebringas, ler annan utredning äga rum, om

skall begäran efterkommas, om det detta kan antas vara av betydelse kan antagas, att åtgärden skulle för undersökningen. Om en sådan äga betydelse för undersökningen. begäran avslås, skall skälen för

Avslås framställningen, skola skä- detta anges.

len därför angivas.

Innan åklagaren beslutar i fråga

om åtal, får han hålla ett särskilt

sammanträde med den misstänkte

eller hans försvarare, om detta kan

antas vara till fördel för åtalsbeslu-

tet eller för sakens fortsatta hand-

läggning i övrigt.

5 Senaste lydelse 1981: 1294.

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse Prop. 1986/87: 89

24 315 Närmare föreskrifter om under- Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet, om sökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18§ första underrättelse enligt 188 första stycket tredje punkten samt om stycket fjärde meningen samt om

protokoll och anteckningar vid för- protokoll och anteckningar vid för-

undersökning meddelas av rege- undersökning meddelas av regeringen. ringen.

30 kap.

28 Dom skall, om huvudförhandling Om huvudförhandling har hållits, vid rätten ägt rum, grundas å vad skall domen grundas på vad som

vid förhandlingen förekommit. 1 do- förekommit vid förhandlingen. I do-

men må ej deltaga domare, som ej men får delta endast domare som övervarit hela huvudförhandlingen. varit med om hela huvudförhand-

Har ny huvudförhandling hållits, lingen. Om ny huvudförhandling skall domen grundas å vad därvid har hållits, skall domen grundas på

förekommit. vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17§ andra me-

ningen får domen grundas även på

vad som har inhämtats efter huvud-

förhandlingen.

Då mål avgöres utan huvudför- När ett mål avgörs utan huvudhandling, skall domen grundas å förhandling, skall domen grundas vad handlingarna innehålla och el- på vad handlingarna innehåller och

jest förekommit i målet. vad som i övrigt förekommit i må-

let.

32 kap.

6§

Underlåter den som enligt rät- Om det är sannolikt att den som tens beslut skall infinna sig vid rät- underlåtit att enligt rättens beslut

ten eller eljest fullgöra något i rätte- infinna sig vid rätten eller i övrigt

gången att ställa sig det till efterrät- fullgöra något i rättegången har laga telse och förekommer unledning, förfall för sin underlåtenhet, skall att han har laga förfall, skall under- denna inte leda till någon påföljd

låtenheten icke leda till påföljd eller för honom eller på annat sätt läggas

eljest läggas honom till last i rätte- honom till last i rättegången.

gången. Har någon gjort sig skyldig till

underlåtenhet som avses i första stycket men kan det på grund av nägon särskild omständighet antas att han har laga förfall, skall han beredas tillfälle att komma in med

utredning om detta. Rätten skall därvid uppskjuta frågan om utdömande av påföljd eller om annan

åtgärd på grund av underlåtenheten. 15 Senaste lydelse 1974: 573.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse Prop. 1986/87: 89

Är i denna balk föreskrivet, att Är i denna balk föreskrivet, att

den som vill fullfölja talan skall den som vill fullfölja talan skall inom viss tid anmäla missnöje eller inom viss tid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-. be- inkomma med vade-, besvärs- eller svärs- eller revisionsinlaga eller revisionsinlaga eller vidta någon

vidtaga annan åtgärd för talans full- annan åtgärd för talans fullföljande.

följande, och visas före utgången av och visas före utgängen av den ti-

den tiden laga förfall, utsätte den den laga förfall, skall den rätt, vid rätt, där åtgärden skall vidtagas. ny vilken åtgärden skall vidtas, be-

tid. stänmuna ny tid.

Vad nu sagts äge motsvarande Vad nu sagts gäller också om

tillämpning i fråga om ansökan om laga förfall visas före utgången av återvinning eller återupptagande. tiden för ansökan om återvinning eller återupptagande.

33 kap.

9 86

År från part inkommen inlaga el- Rätten får vid behov låta över-

ler annan hundling ej avfattad på sälta handlingar som kommer in till

svenska språket. må rätten vid be- eller skickas ut från rätten. hov antingen förelägga parten att

tillhandahålla bestyrkt översätt-

ning av handlingen eller ock uppdraga åt lämplig person att översätta handlingen. Efterkommes ej föreläggande att tillhandahålla översättning, må handlingen läm-

nas utan avseende. Den som biträtt rätten med över- Den som biträtt rätten med över-

sättning äge av allmänna medel er- sättning har rätt till skälig ersätthålla ersättning efter vad rätten ning, som betalas av staten.

prövar skäligt; i brottmål vari åkla-

gare för talan skall ersättningen

gäldas av statsverket.

Första och andra styckena skall

tillämpas även i fråga om överfö-

ring från punktskrift till vanlig skrift

eller omvänt.

35 kap. 13§

Bevis, som upptagits utom hu- Vid huvudförhandlingen skall de vudförhandlingen, skall upptagas bevis som upptagits utom huvudäven vid denna, om sådant uppta- förhandlingen tas upp på nytt, om gande finnes vara av betydelse i rätten finner detta vara av betydelmålet och hinder därför ej längre se I målet och det inte föreligger föreligger. hinder mot ätt ta upp beviset.

Har i mål, som fullföljts till högre Har tingsrätten 1 ett mål som full-

rätt, vid lägre rätt vittne eller sak- följts till hovrätten tagit upp munt-

!6 Senaste lydelse 1973: 240. 17

2 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 89

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

kunnig eller part under sannings- lig bevisning eller hållit syn på stäl- Jörsäkran hörts eller syn å stället let, behöver beviset tas upp på nytt hållits, erfordras ej, att beviset endast om hovrätten finner detta upptages ånyo, med mindre högre vara av betydelse för utredningen rätt finner det vara av betydelse för eller om någon part yrkar det och utredningen celler ock part yrkar det hovrätten inte finner att det skulle

och upptagandet ej finnes sakna sakna betydelse. I högsta domstobetydelse. I högsta domstolen må len får de bevis som tugits upp av dock sådant bevis upptagas ånvo, lägre rätt tas upp på nytt endast om

allenast om synnerliga skäl äro där- det föreligger synnerliga skäl.

till.

Då bevis ej ånvo upptages, skall Om ett bevis inte tus upp på nytt, beviset förebringas genom proto- skall det förebringas genom proto-

koll och andra handlingar rörande koll eller på annat lämpligt sätt.

bevisupptagningen.

1485 Fj må berättelse, som någon En berättelse, som någon har av-

skriftligen avgivit i anledning av re- gett skriftligen i anledning av en redan inledd eller förestående rätte- dan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, gäng, eller en uppteckning av en som i anledning av sådan rättegång berättelse, som någon i anledning

avgivits inför åklagare eller polis- av en sådan rättegång lämnat inför myndighet eller eljest utom rätta, åklagare eller polismyndighet eller

åberopas som bevis, med mindre annars utom rätta, får åberopas det är särskilt medgivet eller rätten som bevis i rättegången endast på grund av särskilda omständighe- 1. om det är särskilt föreskrivet,

ter finner, att det må tillåtas. 2. om förhör med den som läm-

nat berättelsen inte kan hållas vid

eller utom huvudförhandling eller i

övrigt inför rätten eller

3. om det finns särskilda skäl

med hänsyn till de kostnader eller

olägenheter som ett förhör vid eller

utom huvudförhandling kan antas

medföra, vad som kan antas stå att

vinna med ett sådant förhör, berät-

telsens betydelse och övriga om-

ständigheter.

Vad som sågs i första stycket om

en skriftlig eller upptecknad herättelse skall också tillämpas i fråga

om en fonetisk eller liknande upp-

tagning av en berättelse.

36 kap.

18”

Var och en, som inte är part i målet. får höras som vittne. I brottmål får

dock målsäganden inte vittna. även om han ej för talan.

!7 Senaste lydelse 1984: 131.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses

tf. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18§.

2. har meddelats strafföreläg- 2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ord- gande celler föreläggande av ordningsbot eller av militär befatt- ningsbot, eller ningshavare ålagts disciplinstraff, eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller särskild åtalsprövning ej har åtalats.

Skall någon som avses i andra Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rätte- eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom gång som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga om kallelse till själv, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4§, 45 kap. 15§ och 46 i 31 kap. 48, 37 kap. I$, 45 kap. kap. I fråga om rätt till ersättning 158 samt 46 kap. 15§ första för inställelse vid förhandling gäller stycket. I fråga om rätt till ersätt- 36 kap. 24 och 25 §§. ning för inställelse vid förhandling

gäller 36 kap. 24 och 25 88.

År den som skall höras som vitt- Den som skall höras som vittne

ne tillstädes vid tätten, vare han skall vid vite kallas att infinna sig skyldig att genast avlägga vittnes- vid förhandling inför rätten. mål. I annat fall skall vittne skriftligen kallas.

I vittneskallelse skall intagas I kallelsen till vittnet skall lämnas uppgift om parterna och målet sam! behövliga uppgifter om parterna tid och ställe för inställelsen även- och målet samt i korthet anges vad som i korthet angivas, vad vittnes- förhöret gäller. Vittnet skall även förhöret gäller. Tillika skall erinras erinras om sina rättigheter och om innehållet 1 20, 23 och 25 88. skyldigheter enligt 20 och 23-25 88.

168

Villne skall avgiva sin utsaga Ett vittne skall avge sim berättelmuntligen. Skriftlig vittnesberät- se muntligen. Skriftliga vittnesbetelse må ej åberopas; dock må det rättelser får inte åberopas. Vitmet tillåtas vittnet att anlita skriftlig an- får dock med rättens medgivande teckning ull stöd för minnet. använda sig av anteckningar till

stöd för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig Vid vittnesförhör får vad vittnet uppteckning av vad vittnet tidigare tidigare anfört inför rätta eller inför anfört inför rätta eller inför äklaga- åklagare eller polismyndighet förere eller polismyndighet icke upplä- bringas endast när vitnets berätsas I annat fall, än då vittnets ut- telse vid förhöret avviker från vad 19

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

saga vid förhöret avviker från den han tidigare anfört eller när vittnet

tidigare utsagan eller då vittnet vid vid förhöret förklarar art han inte

förhöret förklarar sig icke kunna el- kan eller inte vill yttra sig. ler vilja vittra sig. 178 Vittne höres uv rätten. Med rät- Ett vittnesförhör skall inledas av tens tillstånd må dock vittne höras den part som åberopat förhöret, om av parterna: härvid höres vittnet inte rätten bestämmer annat. Vid först av den part, som åberopat vitt- förhöret skall vittnet först beredas net, och därefter av motparten. tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd uv frågor avge sin berättelse i ett samman-

hang.

Viltnet bör uppmunas att i ett Motparten skall sedan få tillfälle sammanhang avgiva sin berättelse. att höra vittnet. Om motparten inte Sedan denna avgivits, må rätten är närvarande eller om det av an-

och parterna ställa frågor till vitt- nan anledning behövs, bör rätten

net. Vittnet bör, om det ej framgår leda denna del av förhöret. Därefav vittnets berättelse, tillfrågas, ter får rätten och parterna ställa huru vittnet erhållit kännedom om vtterligare frågor till vittnet. Den det, varom vittnet yttrat sig. part som åberopat förhöret bör

Frågor, vilka genom sitt innehåll, först få tillfälle till detta.

sin form eller sättet för deras fram- Har ingen av parterna eller båda ställande inbjuda till visst svar, må åberopat förhöret, skall detta inleej ställas, med mindre särskilda das av rätten, om det inte är lämpliskäl föranleda därtill. Rätten skall gare att någon av parterna inleder avvisa frågor, som uppenbart ej förhöret.

höra tll saken eller som äro förvir-

rande eller eljest oullbörliga. Frågor, som genom sitt innehåll,

sin form eller sättet för deras framställande inbjuder ull visst svar, får

inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte

hör will saken eller som är förvir-

rande eller på annat sätt owllbörliga.

188 Förekommer anledning, att vitt- Om det finns anledning anta att

ne i parts närvaro av rädsla eller ett vittne av rädsla eller annan or-

annan orsak ej fritt utsäger san- sak inte fritt berättar sanningen på

ningen, eller hindrar part vittne 4 grund av en parts eller någon åhö-

hans berättelse genom att falla vitt- rares närvaro, eller om part eller net i talet eller annorledes, äge rät- åhörare hindrar vittnet i hans berät-

ten förordna, att parten ej må vara telse genom att falla honom 1 talet

tillstädes under förhöret. eller på annat sätt, får rätten för-

ordna att parten eller åhöraren inte

får vara närvarande vid förhöret.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Sedan parten åter förekallats, Vittnesberättelse, som — enligt skall vittnets berättelse uppläsas; första stycket lämnats i parts frånparten äge därefter ställa frågor till varo. skall återges i behövlig omvillnet. fattning när parten åter är närva-

rande. Panen skall beredas tillfälle

art ställa frågor till vittnet.

198 Är vittne av sjukdom, vistelse å Förhör med ett vittne får äga rum avlägsen ort eller annan orsak ur utom huvudförhandling. stånd att infinna sig vid huvudför- I. om det inte är möjligt för vitt-

handlingen eller finnes vittnes in- net att infinna sig vid huvudförställelse medföra oskälig kostnad handlingen eller

eller synnerlig olägenhet, må för- 2. om en inställelse vid huvudför-

hör med vittnet enligt rättens beslut handlingen skulle medföra kostnaäga rum utom huvudförhandlingen. der eller olägenheter som inte står i

Kan vittne på grund av sjukdom ej rimligt förhållande till betydelsen

infinna sig, skall vittnet höras där av att förhöret hålls vid huvudför-

vittnet vistas. handlingen.

Om det är av synnerlig vikt för

utredningen, får även annan hundläggning äga rum i anslutning till

förhör enligt första stycket.

208 Uteblir vittne, som = kallats, Uteblir est vittne som kallats endömes vittnet till böter. Uppskjutes ligt 7§., skall rätten förelägga nytt målet till annan dag, må vittnet vid vite, om målet utsätts till senare vite föreläggas att den dagen kom- dag, eller förordna att han skall ma tillstädes. Uteblir vittnet ånvo, hämtas till rätten antingen omedeldömes vittnet till utgivande av vite bart eller till den senare dagen. eller, om vite ej förelagts, till böter.

Vittne, som ej är tillstädes, då målet företages till handläggning, må efter rättens beshur hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och meddelas ej vitesfö-

reläggande, äge rätten förordna,

att vittnet skall hämtas till senare

rättegångstillfälle. Då vittnet häm-

tats till rätten, skola böter eller vite för hans underlåtenhet att infinna

sig vid det rättegångstillfället ej ådömas.

22 § I fråga om vittne, som avses i Bestämmelserna i detta kapitel

13 § första stycket, skola reglerna i om vitesföreläggande och om häkte

20 och 21 §§ ej tillämpas, sådant gäller inte vittne som avses i 13 §

vittne nå dock hämtas till rätten. första stycket. Sådant vittne får

dock hämtas till rätten. Avstår den som åberopat vittne Om den som åberopat ert vittne

från vittnets hörande eller kommer avstår från förhör med vittnet eller

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

eljest frågan därom att förfalla. må om frågan om vittnesförhör av anej därefter enligt 20 eller 21 § straff nan orsak förfaller, får därefter ådömas vittnet eller tvångsmedel inga tvångsmedel enligt 20 eller användas mot honom. 21 § användas mot vittnet.

23 § Gör villtne sig skyldigt till för- Gör ert vittne sig skyldigt till så-

summeise elier tredska, som avses i dan försummelse eller tredska som

20 eller 21 §, och vällas därav rätte- avses i 20 eller 21 § och vållas rätte-

gångskostnad för part, äge rätten, gångskostnad därav för någon av även om yrkande därom ej fram- parterna, skall rätten på yrkande av ställts, förplikta vittnet att i den parten ålägga vittnet att i skälig

omfattning. som finnes skälig. er- omfattning ersätta kostnaden. Har sätta kostnaden. Har även part av även en part av rätten ålagts att rätten förpliktats att ersätta mot- ersätta motparten sådan kostnad

parten sådan kostnad och har par- och har parten utgett ersättningen, ten utgivit ersättningen, äge han av har han rätt att av vittnet få ut vad vittnet utbekommu vad vittnet för- vittnet ålagts att utge. pliktats utgiva.

Vad nu sagts om vittnes skyldig- Vad som nu sagts om vittnes het att ersätta parts kostnad äge skyldighet att ersätta en parts kostmotsvarande tillämpning beträffan- nad skall gälla även beträffande

de kostnad. som orsakats för stats- kostnad som orsakats för staten.

verket.

37 kap. Om förhör med part under 37 kap. Om förhör med part och

sanningsförsäkran med målsägande som inte för talan

18 I tvistemål må för vinnande av Vid förhör i bevissyfte med part

bevis förhör under sanningsförsäk- eller med målsägande som inte för

ran äga rum med ena parten eller talan skall 36 kap. 17§ tillämpas. med båda. Om rätten inte beslutar annat, skall

dock förhör med den som är tilltu-

lad i brottmål inledas av rätten och

ledningen av förhöret därefter

övergå till åklagaren.

Purt må påkalla förhör under

sanningsförsäkran såväl med sig

själv som med motparten.

2§

Den som enligt 36 kap. 13§ förs- I tvistemål får förhör i bevissyfte ta stycket icke må avlägga vitt- med part äga rum under sannings-

nesed må ej höras under sannings- försäkran. Förhöret bör därvid be-

försäkran. gränsas till sådana omständigheter

som är av särskild betydelse i må-

let.

Innan förhör enligt första stycket

hålls, skall parten avge denna för-

säkran:

"Jag N.N. lovar och försäkrar

på heder och samvete, att jag skall

säga hela sanningen och intet för-

tiga, tillägga eller förändra.”

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Innan part avgiver sin berättelse, Vid förhör enligt detta kapitel

skall han avlägga denna försäkran: skall i övrigt 36 kap. 9§ andra

"Jag N.N. lovar och försäkrar stycket, 108§ första stycket. 138 på heder och samvete, att jag skall första stycket. 16§ samt 18 och säga hela sanningen och intet för- 198§ tillämpas. tiga, tillägga eller förändra.” Vid förhör under sanningsförsäk- Sedan part avlagt försäkran, ran skall, förutom de lagrum som erinre rätten honom om vikten där- anges i första stycket, 36 kap. 5 och

äv. 6§§, 8§ andra stycket samt I4 och

15 §§ tillämpas.

I brottmål skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36

kap. 24 och 25 §§ tillämpas i fråga

om ersättning till målsägande, som

kallats till förhör i anledning av åklagarens talan. Detta skall gälla

även när någon annan purt än en

målsägande eller en tilltalad kallats till sådant förhör. Vid tillämpning av de lagrum

som anges I första-tredje styckena skall vad som sägs om vittne gålla

part eller målsägande som inte för talan och vad som sägs om ed gältta

sanningsförsäkran.

38 kap.

Möter synnerligt hinder mot upp- Bevisupptagning genom skriftlig

tagande av bevis genom skriftlig handling får äga rum utom huvud-

handling vid huvudförhandlingen, förhandling, må enligt rättens beslut beviset 1. om handlingen inte kan företes upptagas utom huvudförhandling- vid huvudförhandlingen eller en. 2. om företeende vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i

rimligt förhållande till betydelsen

av att bevisupptagningen sker vid huvudförhandlingen.

Om det är av synnerlig vikt för

utredningen, får även annan handläggning äga rum I anslutning till

bevisuppiagning — enligt — första stycket.

39 kap.

År med hänsyn till föremålets be- Syn får äga rum utom huvudförskaffenhet eller av annan anledning handling,

av synnerlig vikt, ätt syn hålles före 1. om syn inte kan hållas vid hu-

huvudförhandlingen, eller kan syn vudförhandlingen eller

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

eljest ej lämpligen hållas vid huvud- 2. om syn vid huvudförhandlingförhandlingen, må den enligt rät- en skulle medföra kostnader eller

tens beslut äga rum utom huvudför- olägenheter som inte står i rimligt

handlingen. förhållande till betydelsen av att

den hålls vid huvudförhandlingen.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning äga rum i anslutning till syn enligt första stycket.

40 kap.

115 Vad i 36 kap. 7§ första stycket, Vad som sägs 136 kap. 9 § andra 9 § andra stycket samt 15. 18 och stycket samt 15, 18 och 19 §§ om 19. $$ är stadgat om vittne skall äga vittne skall tillämpas också i fråga motsvarande tillämpning beträf- om sakkunnig. fande sakkunnig.

168 Gör sakkunnig sig skyldig till för- Gör en sakkunnig sig skyldig till summelse eller tredska, som avses i sådan försummelse eller tredska

12. 13 eller 14 §, och vållas därav som avses i 12 eller 14 § eller ute-

rättegångskostnad för part, äge blir en sakkunnig, som kallats till

rätten, även om yrkande därom ej förhör, och vållas rättegångskostframställts, förplikta den sakkun- nad därav för någon av parterna,

nige att i den omfattning, som skall rätten på yrkande av parten

finnes skälig, ersätta kostnaden. ålägga den sakkunnige att i skälig

Har även part av rätten förpliktats omfattning ersätta kostnaden. Har

att ersätta motparten sådan kostnad även en pant av rätten ålagts att

och har parten urgivit ersättningen, ersätta motparten sådan kostnad äge han av den sakkunnige utbe- och har parten utgett ersättningen, komma vad denne förpliktats ut- har han rätt att av den sakkunnige

giva. få ut vad denne ålagts att utge. Vad nu stadgats om sakkunnigs Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande tillämpning be- skall gälla även beträffande kostträffande kostnad, som orsakats för nad som orsakats för staten.

statsverket.

42 kap. Om stämning och förbere- 42 kap. Om stämning och förbere-

delse delse och om avgörande av mål

utan huvudförhandling

Vill någon erhålla stämning å an- Den som vill inleda en rättegång

nan, skall han hos rätten göra mot någon skall hos rätten skriftli-

skriftlig ansökan därom. gen ansöka om stämning.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

I stämningsansökan skall käran- En ansökan om stämning skall den uppgiva: innehålla 1. de omständigheter, varå han 1. ett bestämt yrkande. grundar sin talan, uppställda efter 2. en utförlig redogörelse för de sitt sammanhang och, när så lämp- omständigheter som åberopas till

ligen kan ske, i särskilda, med num- grund för vrkandet,

mer försedda punkter: 3. uppgift om de bevis som åbe- 2. det yrkande käranden fram- ropas och vad som skall styrkas ställer; med varje bevis samt

3. de skriftliga bevis käranden 4. uppgift om sådana omständig-

åberopar; samt heter som gör rätten behörig, om

4. de omständigheter, som be- inte behörigheten framgår av vad

tinga rättens behörighet, om ej som anförs It övrigt. denna framgår av vad eljest an- Har käranden några önskemål föres. om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen. Ansökan skall vara cgenhändigt Ansökningen skall vara egenhänundertecknad av käranden eller digt undertecknad av käranden el-

hans ombud. ler hans ombud.

Vid ansökan bör käranden i hu- De skriftliga bevis som åberopas vudskrift eller styrkt avskrift foga bör ges in tillsammans med ansökde skriftliga bevis, som innehavas ningen. av honom.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Under förberedelsen skall målet Förberedelsen hur till syfte att

så beredas, att det vid huvudför- klarlägga handlingen kan slutföras i ett sam- 1. parternas Yrkanden och in-

manhang. vändningar samt de omständigheter som parterna åberopar till

grund för sin talan,

2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,

3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje bevis,

4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande och

5. om det finns förutsättningar för förlikning.

Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten höra parterna angående målets handläggning.

Vid förberedelsen skall svaran- Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, inne- den genast avge svaromål. I detta hållande: skall anges ta tin

1. de invändningar om rätte- 1. de invändningar om rätte-

gångshinder, som svaranden vill gångshinder som svaranden vill

göra; göra,

2. bestämt medgivande eller be- 2. i vad mån kärandens yrkande stridande av kärandens yrkande: medges eller bestrids.

3. om kärandens yrkande be- 3. om kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttran- strids, grunden för detra med ytt-

de rörande de omständigheter, varå rande rörande de omständigheter, käranden grundar sin talan. och an- som käranden grundar sin talan på, givande av de omständigheter sva- och med angivande av de omstän-

randen vill anföra; samt digheter som svaranden vill anföra

samt

4. uppgift å de skriftliga bevis 4. uppgift om de bevis som svasvaranden åberopar. randen åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Svaranden bör genast i huvud- De skriftliga bevis som åberopas skrift eller styrkt avskrift ingiva de bör ges in samtidigt som svaromå-

skriftliga bevis. som innehavas av let avges. honom.

85

Under förberedelsen skola par- Under förberedelsen skall par-

terna var för sig angiva de ytterliga- terna var för sig ange de ytterligare re omständigheter de vilja anföra omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten samt yttra sig över vad motparten

anfört. De skola ock, i den mån det anfört. De skall också, i den mån

icke tidigare skett, uppgiva de be- det inte skett tidigare, uppge de be-

vis de vilja åberopa och vad de vilja vis som de vill åberopa och vad de

styrka med varje särskilt bevis. vill styrka med varje bevis. Skrift- Skriftligt bevis, som ej redan före- liga bevis som inte redan företetts tetts, skall genast framläggas. Part skall genast framläggas. Parterna vare skyldig avi på framställning av är skyldiga att på framställning av motparten uppgiva, vilka andra motparten uppge, vilka andra skriftliga bevis Aan innehar. skriftliga bevis de innehar.

Rätten skall verka för att par- Rätten skall, allt efter målets beterna vid förberedelsen angiva allt skaffenhet, vid förberedelsen verka som de vilja åberopa i målet samt för att tvistefrågorna blir klarlugda genom frågor eller erinringar söka och att parterna anger allt som de avhjälpa otydlighet eller ofullstän- vill åberopa i målet. Rätten skall dighet i parternas framställningar. genom frågor och påpekanden för-

söka avhjälpa otydligheter och

ofullständigheter i parternas fram-

ställningar.

Rätten äge förordna, att skilda Rätten får bestämma att olika

frågor eller delar av målet skola vid frågor eller delar av målet skall be-

förberedelsen behandlas var för handlas var för sig vid förberedel-

sig. sen.

Förberedelsen skall vara munt- Förberedelsen sker vid sammanlig. Rätten må dock förordna om träde eller genom skriftväxling eller

! Senaste lydelse 1971: 218.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

skriftlig förberedelse, om partis in- annan handläggning. Om det är ställelse skulle medföra oskälig lämpligt, får olika former av förbekostnad eller synnerlig olägenhet redelse förenas. eller skriftlig förberedelse med hän- Svaromål enligt 7§ skall avges syn till målets beskaffenher eljest skriftligen, om det inte med hänsyn finnes lämpligare. till målets beskaffenhet är lämpli-

gare att svaromålet avges vid ett

sammanträde.

När ett skriftligt svaromål har

kommit in till rätten, skall samman-

träde hållas så snart som möjligt,

om det inte med hänsyn till målets

beskaffenhet är lämpligare med

fortsatt skriftväxling.

Om sammanträde hålls, skall

förberedelsen om möjligt avslutas

vid detta. Om sa inte kan ske, skall

förberedelsen fortsätta — genom

skriftväxling eller vid ett nytt sam-

manträde.

108 Vid muntlig förberedelse skall Sammanträde får hållas per teleförsta inställelse utsättas att äga fon, om det är lämpligt med hänsyn

rum, så snart ske kan. Till denna till sammanträdets ändamål och

skola parterna kallas, käranden ge- övriga omständigheter eller om ett nom särskild kallelse och svaran- sammanträde inför rätten skulle den i stämningen. medföra kostnader eller olägen-

År saken sådan, att förlikning heter som inte står i rimligt förhåldärom är tillåten, skall part före- lande till betydelsen av att samläggas att komma tillstädes vid på- manträde hålls inför rätten. I fråga följd att tredskodom eljest må med- om sammanträden som hålls per delas mot honom. Skall part infin- telefon gäller inte reglerna i denna Kna sig personligen, förelägge rätten balk om kallelser och föreläggantillika vite. den och om påföljder för utevaro.

År saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden före-

läggas att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest

förfaller. Skall han infinna sig per-

sonligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall föreläggas

vite.

118 Purt äge ej vid muntlig förbere- I mål där förlikning om saken är delse ingiva eller uppläsa skrifilig tillåten får svaranden föreläggas

inlaga eller annat skriftligt anfö- att skriftligen avge svaromål enligt

rande. Stämningsansökan eller an- 7§ vid påföljd att tredskodom an-

nan framställning, som enligt den- nurs kan komma att meddelas mot na balk må ske skriftligen, må dock honom. uppläsas; vid första inställelsen äge svaranden som svuromål åbe-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

ropa av honom ingiven skrift. Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål. skall rätten genom frågor till svaranden

söka avhjälpa bristen.

12§

Vid första inställelsen skall för- I mål där förlikning om saken är beredelsen om möjligt avslutas. tillåten skall parterna föreläggas Kan det ej ske, skall målet utsättas att inställa sig till ett sammanträde till forisatt förhandling å tid. som vid påföljd att tredskodom annars bestämmes av rätten. Ej må målet kan komma att meddelas mor den uppskjutas längre. än som ound- som uteblir. Parter som skall infin-

gängligen påkallas. na sig personligen skall också före-

läggas vite.

Till fortsatt förhandling skola I mål där förlikning om saken parterna kallas omedelbart eller inte är tillåten skall käranden före-

genom särskild kallelse. Om före- läggas att inställa sig till ett sam-

läggande för part gälle vad i 10§ manträde vid påföljd att hans talan andra och tredje styckena sägs; i målet annars förfaller. Skall han

finnes ena partens närvaro ej erfor- infinna sig personligen, skall rätten

derlig, må dock kallelse å honom också förelägga vite. Svaranden ske utan sådant föreläggande. skall föreläggas vite.

Rätten äge förordna, att förbere- Avser sammanträdet endast bedelsen skall fortsättas genom = handling av rättegångsfrågor, skall

skriftväxling. parterna i stället för förelägganden

enligt första och andra styckena

föreläggas vite.

138 För behandling av rättegångs- Vid sammanträde får parterna fråga eller del av saken, som må ge in eller läsa upp skriftliga inlaavgöras särskilt, äge rätten utsätta gor eller andra skriftliga anföransärskilt sammanträde. Om sådant den endast om rätten finner att det sammanträde äge vad i 10 och skulle underlätta förståelsen av ett 12§§ är stadgat motsvarande anförande eller i övrigt vara till förtillämpning; avser sammanträdet del för handläggningen.

behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggan-

de, som där sägs, part föreläggas vite.

14§ Vid skriftlig förberedelse skall Om det är till fördel för utredsvaranden i stämningen föreläggas ningen i målet, bör rätten före sam-

att till rätten inkomma med skrift- manträde eller fortsatt skriftväxling ligt svaromål. Har svaromål in- tillställa parterna en förteckning

kommit, skall det med därvid fo- över de frågor som bör tas upp ungade handlingar delgivas käran- der den fortsatta handläggningen. den. Finnes ytterligare skriftväx-

ling erforderlig, äge rätten för-

ordna därom.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

Underlåter svaranden att inkom- Parterna skall före ett sammanma med svaromål, skall rätten ge- träde sätta sig in i saken på sådant nast kalla parterna till första instäl- sätt att något ytterligare sammunlelse. Aven eljest må rätten för- träde för förberedelse om möjligt ordnu, att förberedelsen skall fort- inte behövs.

sättas genom muntlig förhandling.

tn är Rätten äge meddela närmare be- Är saken sådan att förlikning stämmelser om skriftväxling mellan därom är tillåten, får en part föreparterna och därvid även föreskri- läggas att slutligt bestämma sin tava, i vilket avseende part skall vira lan och uppge de bevis han åberosig. par, om det är påkallat med hänsyn

till hur parten utfört sin talan tidi-

gare under målets handläggning.

Efter det att tiden för sådant yttrande har gått ut, får parten inte åbe-

ropa någon ny omständighet eller

något nytt hevis, om han inte gör sannolikt att han har haft giltig ur-

säkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset tidigare.

16§

Under förberedelsen må beslut Är det till fördel för handlägg-

meddelas i fråga om måls avvi- ningen av målet, bör rätten innan sande. förberedelsen avslutas göra en skriftlig sammanfatiming av parternäs ståndpunkter, så som de uppfattas av rätten. Parterna skall beredas tillfälle att yttra sig över sam-

manfattiningen.

Är saken sådan, att förlikning Är saken sådan att förlikning där-

därom är tillåten, bör rätten, om det om är tillåten, skall rätten, i den

finnes lämpligt, under förberedel- mån det är lämpligt med hänsyn till sen söka förlika parterna. Finnes målets beskaffenhet och övriga omsärskild medling böra ske, må par- ständigheter, verka för att parterna terna föreläggas att inställa sig till förliks. förlikningssammanträde inför med- Om det med hänsyn till målets lare, som förordnas av rätten. beskaffenhet är lämpligare att särskild medling äger rum, kan rätten förelägga parterna att inställa sig ull förlikningssammanträde inför medlare som förordnas av rätten.

18§

Under förberedelsen må medde- Ett mål avgörs efter huvudförlas tredskodom så ock, om saken är handling. Utan sådan förhandling sådan, att förlikning därom är tillå- får rätten dock ten. dom i anledning av talan om 1. avgöra ett mål på annat sätt

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

anspråk, som medgivits eller efter- än genom dom, givits. Förlikning må ock stadfäs- 2. meddela tredskodom, tas av rätten. 3. meddela dom i anledning av

talan som medgivits eller eftergi-

vits, +. stadfästa förlikning och 5. även i annat fall meddela dom, om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av

parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5, skall parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, beredas tillfälle till detta. Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 u§. gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden.

208!

Så snart förberedelsen avslutats, Så snart förberedelsen avslutats

bestämme rätten, sedan tillfälle om skall rätten, om målet inte avgjorts möjligt givits parterna att uttula enligt 18§, bestämma tid för husig, uid för huvudförhandlingen. vudförhandling, om möjligt efter

För behandling av rättegångsfråga samråd med parterna. Huvudför-

eller del av saken, som må avgöras handling för handläggning av rätte-

särskilt, må huvudförhandling ut- gångsfråga eller del av saken, som sättas, ehuru förberedelsen av må- kan avgöras särskilt, får hållas let i övrigt ej avslutats. även om förberedelsen av målet i

övrigt inte har avslutats. Huvudförhandlingen må, om Huvudförhandlingen får med hinder däremot icke möter enligt 43 parternas samtycke hållas i förenkkap. 2§ och tillika parterna sam- lad form, om det är möjligt med tycka därtill, hållas i förenklad hänsyn till reglerna i 43 kap. 2§. form. Sådan huvudförhandling må Sådan huvudförhandling kan äga äga rum i omedelbart samband med rum 1 omedelbart samband med förförberedelsen eller, under förutsätt- beredelsen eller, under förutsätt-

ning att samma domare sitter i rät- ning att samma domare sitter i rätten. inom femton dagar från den ten, inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen dag då den muntliga förberedelsen

avslutades. Oavsett om parterna avslutades. Oavsett parternas samsamtycka, må huvudförhandling i tycke får huvudförhandling i för-

förenklad form hållas 1 omedelbart enklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om samband med förberedelsen, om

saken finnes uppenbar. saken är uppenbar. Om muntlig förberedelse hålls per telefon, får även huvudförhandling i förenklad form hållas per telefon i omedelbart samband med förberedelsen.

!? Senaste lydelse 1969: 244.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid huvudförhandling i förenklad Vid huvudförhandling i förenklad

form skall vad som förekommit un- form skall vad som ägt rum under

der det sammanträde då den munt- det sammanträde då den muntliga

liga förberedelsen avslutades anses förberedelsen avslutades anses ha hava förekommit även vid huvud- ägt rum även vid huvudförhand-

förhandlingen utan att det behöver lingen utan att det behöver uppre-

upprepas vid denna. pas vid denna.

2 gen

Till huvudförhandlingen skola I fråga om kallelse till huvudför-

parterna kallas omedelbart eller handling gäller 12§.

genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 108 undra och tredje styckena samt 138 Sägs.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är

stadgat.

43 kap.

Möter mot huvudförhandling Föreligger det sådant hinder mot hinder, som avses i 28, må likväl huvudförhandling som avses i 28, förhandlingen påbörjas, om det kan får förhandlingen ändå påbörjas, antagas, att denna enligt 115 andra om det kan antas att den enligt 118

stycket kan vid senare rättegångs- andra stycket kan fortsätta senare

tillfälle fortsättas utan ny huvud- utan arr ny huvudförhandling behöförhandling, och tillika uppdelning ver hållas och en uppdelning av för-

av förhandlingen finnes kunna ske handlingen inte är olämplig med utan olägenhet för utredningen. hänsyn till målets beskaffenhet.

Instälies huvudförhandlingen, inställs huvudförhandlingen, får må rätten dock höra part, vittne el- rätten ändå ta upp muntlig bevisler sakkunnig, som kommit till- ning, om det är tillåtet enligt reglerstädes, om det kan antagas, att han na om förhör utom huvudförhandicke utan oskälig kostnad eller syn- ling och den som skall höras finns nerlig olägenhet kan infinna sig vid tillgänglig. senare rättegångstillfälle. Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat bevis upp-

tages eller annan handläggning äger tum, må det ske. Om bevis,

som sålunda upptages, gälle i tilllämpliga delar vad om bevis, som upptages utom huvudförhandlingen, är stadgat.

Om det är av synnerlig vikt för

utredningen, får även annan hand-

läggning äga rum Ii anslutning till

bevisupptagning enligt — andra

stycket.

XM Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse

Om bevisning upptas med stöd

av andra eller tredje stycket. gäller

i tillämpliga delar vad som före-

skrivs om bevis som upptas utom

huvudförhandlingen.

Pod

Rätten skall vaka över att vid Rätten skall se till att ordning och handläggningen ordning och reda reda iakttas vid handläggningen. iakttagas, samt äge förordna, att Rätten kan bestämma av olika frå-

skilda frågor eller delar av målet gor eller delar av målet skall be-

skola behandlas var för sig. Rätten handlas var för sig eller att i övrigt

har ock att tillse såväl att målet blir avvikelser skall göras från den ord-

uttömmande behandlat som att ning som föreskrivs i 7—9 §§.

däri ej indruges något, som ej är av Rätten skall också se till att målet

betydelse. Genom frågor och erin- blir utrett efter vad dess beskaffen-

ringar skall rätten söka avhjälpa het kräver och att inget onödigt

otydligher eller ofullständighet A dras in i målet. Genom frågor och

gjorda uttalanden. påpekanden skall rätten försöka av-

hjälpa otydligheter och ofullstän-

digheters de uttalanden som görs.

5§

Förhandlingen skall vara munt- Förhandlingen skall vara munt-

lig. Part äge ej ingiva eller uppläsa lig. Parterna får ge in eller läsa upp

skriftlig inlaga eller annat skriftligt skriftliga inlagor eller andra skriftanförande; yrkande må dock upplä- liga anföranden endast om rätten sas ur skrift. finner att det skulle underlätta för-

ståelsen av ett anförande eller i öv-

rigt vara till fördel för handlägg-

ningen.

$

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.

Skall part höras under sannings- Skall en part höras i bevissyfte, försäkran, bör förhöret, om ej sär- bör förhöret äga rum innan vittnesskilda skäl föranleda annat, äga bevisning tas upp rörande den omrum, innan virtnesbevis upptages ständighet förhöret gäller. rörande den omständighet, varom parten skall höras.

Rätten får förordna att skriftliga

bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de läses

upp vid denna. Detta får ske endast

om parterna medger det, rättens le-

damöter tagit del av bevisen och

det inte är olämpligt med hänsyn

till omständigheterna.

Bevisning får vid huvudförhand-

ling tas upp per telefon. om det är

lämpligt med hänsyn till bevisning-

ens art och övriga omständigheter

Nuvarande IWvdelse Föreslagen lydelse

eller om bevisufpptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betvdelsen av att bevisningen tas upp på sådant sänt. Vid bevisupptagning per teleton gäller inte reglerna i denna balk om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro.

108 Ändrar part uppgift, som han Om en pärt under huvudförhandlämnat tidigare under rättegången, lingen ändrar eller gör tillägg till tieller gör han tillägg därtill eller äbe- digare lämnade uppgifter eller om ropar han omståndighet eller bevis, han åberopar omständigheter eller

som ej uppgivits före huvudjör- bevis som han inte uppgett före för-

handlingens början, må vad parten handlingens början. får det nya masålunda andrager av rätten lämnas terialet lämnas utan avseende. om

utan avseende. om det kan anta- det kan antas att parten genom det-

gas, alt partens förfarande skett för ta förfarande försöker förhala rätteatt förhala rättegången eller at! gängen eller överrumpla motparten överrumpla motparten eller eljest i eller att parten annars handlar A otillbörligt syfte. oullbörligt syfte eller av grov värdslöshet.

x21 Huvudförhandlingen skall. utan Huvudförhandlingen skall. utan annat avbrott än som nå föranledas annat avbrott än som Aan föranleav bestämmelserna i I kap. 98, sd- das av bestämmelserna i I kap. 98. vitt möjligt fortgå I ett sammanhang om möjligt fortgå I ett sammanhang till dess målet är färdigt till avgö- till dess målet är färdigt för avgörunde. Påboörjad huvudförhandling rande. En påbörjad huvudförhandmå ej uppskjutas. med mindre för- ling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligt 3 § första handlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handläggningens stycket, om det efter handläggningbörjan nytt viktigt skäl anförts eller ens början har kommit fram något kännedom vunnits om nytt viktigt nytt viktigt skäl eller bevis eller om bevis eller rätten eljest finner det rätten annars finner att det är nödoundgängligen erforderligt. Upp- vändigt. En uppskiuten huvudförskjutes mvadförhandlingen. skall handling skall återupptas så snart den återupptagas, så snart lämpli- som möjligt. gen kan ske.

Överstiger. då målet efter ett e- Hur en huvudförhandling uppler flera uppskov återupptages. den skjutits en eller flera gånger. får sammanlagda tid varunder uppskov fortsatt huvudförhandling hållas, ägt rum ej femton dagar, må huvud- om den sammanlagda uppskovstiförhandlingen fortsättas. 1 annat den uppgår till högst femton dagar. fall skall ny huvudförhandling häl- I annat fall skall ny huvudförhandlas, om ej i mål av sådan omfatt- ling hållas, om det inte med hänsyn

"! Senaste lydelse 1969: 244.

3 Riksdagen 198687. 1 sund. Nr 59

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse Prop. 1986/87: 89

ning att huvudförhandlingen beräk- ull måälers beskaffenhet föreligger nas kräva minst fyra veckor rätten synnerliga skäl att hålla fortsat humed hänsyn tll wredningens be- vudförhandling och syftet med en skaffenhet eller annan särskild om- sammanhällen Tawudförhandling ständighet finner synnerliga skäl att inte eftersätts i väsentlig mån. i stället fortsatt huvudförhandling Uppskjuts en huvudförhandling

hålles. Uppskiutes huvudförhand- som hålls 1 förenklad form, skall ling som hålles + förenklad form. alltid ny huvudförhandling hällas

skall hållas ny huvudförhandling utan tillämpning av 42 kap. 208 utan tillämpning av 42 kap. 20§ andra stycket. andra stycket.

Till uppskjuten huvudförhandling Till ess uppskjuten huvudförhandskola parterna kallas omedelbart el- ling skall parterna kallas omedeller genom särskild kallelse. Om foö- bart eller genom särskild kallelse. I reläggande för part gälle vad i 42 fräga om föreläggande för parterna kap. 10§ andra och tredje styckena gäller vad som sägs 142 kap. 12 8.

samt 138 sägs; utsättes mål till Utsätts ett mål ull fortsatt huvud-

fortsatt huvudförhandling, nå I förhandling, fär i stället för förelägstället för föreläggande enligt 108 gande enligt 12 § första stycket cen andra stycket part föreläggas att part föreläggas alt insrälla sig vid

komma tillstädes vid påföljd att el- påföljd att annars tredskodom kan

jest tredskodom må meddelas mot Aomma att meddelas mot honom el-

honom eller målet må avgöras utan ler mälet avgöras utan hinder av

hinder av hans utevaro. hans utevaro.

138 Vid fortsatt huvudförhandling Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, skall handläggningen fortsätta där vari det förelåg vid den tidigare den slutade vid den tidigare förhandläggningens slut. handlingen.

Vid ny huvudförhandling skall Vid ny huvudförhandling skall målet företagus ull fullständig målet företas ull fullständig handhandläggning. Har bevis upptagits läggning. Bevis. som upptagits vid vid tidigare handläggning, skall tidigare handläggning. skall fas upp beviset upptagas ånvo, om sådant på nytt, om rätten finner detta vara upptagande finnes vara av betydel- av betydelse i målet och det inte se i mälet och hinder därför ej före- föreligger hinder mot att ta upp ligger. Då bevis ej upptages ånvo, beviset. Om ett bevis inte 1as upp skall beviset förebringas genom på nytt. skall det förebringas genom

protokoll och andra handlingar rö- protokoll eller på annat lämpligt

rande bevisupptagningen. satt.

1458 Om rätten sedan huvudförhand-

lingen avslutats finner att det är

nödvändigt att komplettera utred-

ningen innan målet avgörs, får fort-

surt eller ny huvudförhandling hål-

las enligt reglerna i detta kapitel.

Är kompletteringen av enkel be-

skaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna i stället be-

shia att utredningen skall inhäm- 34

tas på annat lämpligt sätt.

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse

44 kap. Om parts utevaro 44 kap. Öm parts utevaro mi. m.

7u§ :

Underlåter svaranden att följa

ett föreläggande ant skriftligen

avge svaromål vid påföljd att tred-

skodom annars kan komma att

meddelas mot honom. får sådan

dom meddelas, om inte käranden

har motsatt sig det.

Svaranden skall anses ha följt ett

föreläggande att avge svaromål,

om han klargjort sin inställning till

kärandens yrkande och angett skäl

som kan vara av betydelse vid pröv-

ning av saken.

108 Upptages ansökan om återvin- Vid återvinning skall handläggning, skall målet. i den mån åter- ningen av målet, i den del återvinvinning sökts, ånvo företagas i det ning har sökts, fortsätta där den skick, vari det förelåg före det sam- slutade när frågan om tredskodom manträde, då parten uteblev. logs upp.

Uteblir parten ånvo och medde- En purt mot vilken tredskodom

las tredskodom mot honom, vare meddelas på nytt har inte rät till

hans rätt till återvinning förfallen. återvinning i målet.

45 kap.

Har förundersökning i målet ägt Har förundersökning ägt rum i rum, skall åklagaren, då åtalet målet, skall åklagaren, då åtalet väckes eller så snart ske kan däref- väcks eller så snart som möjligt

ter, tillställa rätten utskrift av pro- därefter, till rätten ge in utskrift av tokoll eller anteckningar från förun- protokoll eller anteckningar frän dersökningen så ock skriftliga förundersökningen samt de skrifthandlingar och föremål. som åkla- liga handlingar och föremål som

garen ämnar åberopa som bevis. han vill åberopa som bevis. Sådant

som inte rör åtalet. bör dock inte

ges in.

1087”

I stämningen skall rätten tillika I stämningen skall rätten även fö-

förelägga den tilltalade att muntli- relägga den tilltalade att muntligen gen eller skriftligen hos rätten upp- eller skriftligen uppge vilken bevis-

giva de bevis han vill åberopa vid ning han åberopar och vad han vill huvudförhandlingen och vad han styrka med varje bevis. Detta gäller vill styrka med varje särskilt bevis. dock inte, om det på grund av den Detta gäller dock ej, om det på tilltalades erkännande celler andra grund av den tilltalades erkännande omständigheter kan antas att uppeller annan omständighet kan anta- gift om bevisning inte behövs.

gas, att uppgift om bevis ej erford- De skriftliga bevis som åberopas

= Senaste lydelse 1976: 1137. ' 'n

ras. Om inkommen uppgift skall bör ges in samtidigt med att bevisaklagaren genom Fåttens försorg uppgift lämnas. erhålla kännedom. Om det behövs för att huvudför-

handlingen skall kunna genomföras

på ett ändamalsenligt sätt, får räåt-

ten också förelägga den tilltalade

att skriftligen redovisa sin insiäll-

ning ull atalet och grunden för den.

Finnes för provning av fråga. Om särskilda skål föreligger. får som avses IT eller 125, part eller rätten hålla sammanträde för förannan böra höras. förordne rätten heredelse med parter och andra därom på sätt den finner lämpligt. som berörs. I fråga om kallelse av Om inställande av tilltalad. som ar parter skall 158 tillämpas. anhällen eller häktad, förordne rätten.

Utehlir nagon som kallats till

sammanträdet. fär detra ända häl-

las. om det främjar förberedelsens

syfte. Om den som uteblivit före-

lagts vite, får rätten besluta att nytt

vite skall föreläggas eller an han

skall hämtas till rätten.

Vad som sägs om sammanträde

per teleton 142 kap. 10§ skall gälla

även vid sammanträde enligt denna

paragraf.

46 kap.

Möter mot huvudförhandling Föreligger det sådant hinder mot hinder, som avses i 28 första huvudförhandling som avses 1 28 stycket 4—6, må likväl förhandling- första stycket 4—6, fär förhandlingen påbörjas, om det kun wiagus, en ändå påbörjas, om det kan antas att denna enligt ITS andra stycket att den enligt 11 § andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle kan försätta senare utan ar ny hufortsätrtas utan ny huvudförhand- vudförhandling behöver hållas och ling, och tillika uppdelning av för- en uppdelning av förhandlingen inte handlingen finnes kunna ske utan är olämplig med hänsyn till målets olägenhet för utredningen. beskaffenhet.

Inställes huvudförhandlingen. Inställs huvudförhandlingen. får må rätten dock höra målsägande, rätten ändå ta upp muntlig bevisvittne eller sakkunnig, som kommit ning. om det är tillåtet enligt reglertillstädes, om det kan antagas, att na om förhör utom huvadförhandhan icke utan oskälig kostnad eller ling och den som skall höras finns synnerlig olägenhet kän infinna sig tillgänglig. vid senare rättegångstillfälle. Ar Om det är av synnerlig vikt för för utredningen uv svanerlig vikt, utredningen. får även annan handatt somtidigt även annat hevis upp- läggning äga rum i anslutning till tages eller annan handläggning bevisupptagning enligt andra äger rum, må det ske. Om bevis. stycket.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 59

som sålunda upptages. gäålle 1 ull- Om hevisning upptas med siöd lämpliga delar vad om bevis. som av andra eller tredje siveket. gälter upptages utom huvudförhandling- i tillämpliga delar vad som foöreen, är stadgat. skrivs om bevis som upptas utom

huvudförhandlingen.

Lr

Rätten skali vaka över att vid Rätten skall se till att ordning och handläggningen ordning och reda reda iakttas vid handlaggningen. iakttagas. samt äge förordna, att Rätten kan bestämma att olika fråskilda frågor eller delar av målet gor eller delar av malet skall beskola behandlas var för sig. Rätten handlas var för sig eller att tövrigt

har och att tillse saväl avs målet blir avvikelser skall göras från den ord-

uttömmande behandlat som att ning som föreskrivs 16, 9 och 10. $$.

däri ej indrages något, som ej är av Rätten skall också se till att målet

betydelse. Genom frågor och erin- blir utrett efter vad dess heskalttenringar skall rätten söka avhjälpa het kräver och att inget onödigt otydlighet eller ofullständighet + dras in i måtet. Genom frågor och gjorda uttalanden. påpekanden skall rätten försöka av-

hjälpa ovdligheter och ofiullstän-

digheter 3 de uttalanden som görs.

nn oc

Förhandlingen skall vara munt- Förhandlingen skall vara munthg. Part äge ej ingiva eller uppläsa lig. Parterna får ge in eler läsa upp skriftlig inlaga eller annat skriftligt skriftliga inlagor eller andra skrifttanförande: yrkande må dock upplä- liga anföranden endast om rätten sus ur skrift. finner att det skulle underlätta för-

ståelsen av ett anförande eller i övrigt vara tull fördel för handlägg- HINgen.

un

Vid förhandlingen skall åklaga- Vid huvndförhandlingen skall

ren framställa sitt yrkande och den åklagaren framställa sitt yrkande. tilltalade uppmanas att angiva, hur Den ulltalade skall uppmanas att ruvida han erkänner eller förnekar kort ange sin ståndpunkt och gringärningen. den för den. Aklagaren skall dåäref-

Aklagaren skall därefter utveckla ter utveckla sin talan. Målsäganden

åtalet och redogöra för de omstuan- och den tilltalade skall i den mån digheter. varå det grundas. Sedan det behövs beredas tilltälle att uthöres målsäganden. veckla sin talan.

Den ulhalade skall uppmanas att Härefter skall målsäganden och Let sammanhang redogöra för saå- den ulltalade höras och annan beken och därvid vira sig över vad visning förebringas. Förhör med åklagaren och målsäganden an- målsäganden och den tilltalade bör fört. Med rättens tillstånd ma åkla- äga rum innan vittnesbevisning tas varen och målsäganden stålla fraå- upp rörande den omständighet som gör till honom. Därefter må frågor förhöret gäller. ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning av vad han tidigare anfört '- =

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet icke upplåsas i

annat fall, än då hans utsaga vid

törhöret avviker från den tidigare utsagan eller han vid förhöret underläter att yttra sig.

Äger huvudförhandling rum. Om huvudförhandling äger rum ehuru målsäganden eller den tillta- trots at målsäganden eller den ulllade icke är tllstådes. skall genom talade inre är närvarande. skall räträttens försorg, I den mån det er- ten I den mån det behövs tillse att fordras, ur handlingarna frapdäg- ur handlingarna lägges fram vad han gas vad han anfört. anfört.

in

Förekommer anledning, utt I Rätten får förordna att skriftliga parts närvaro annan part av rädsla bevis skall anses upptagna vid hueller annan orsak ej fritt utsäger vadförhandlingen utan att de läses

sanningen, eller hindrar part annan upp vid denna. Detta får ske endast

part i hans berättelse genom att fal- om parterna medger det, rättens lela parten i talet eller annorledes. damöter tagit del av bevisen och äge rätten förordna, att parten ej det inte är olämpligt med hänsyn må vara tillstädes under förhöret: till omständigheterna. vad nu sagts om part gälle ock mälsägande, även om han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes Bevisning får vid huvudförhandunder förhöret åter förekallars, ling 1as upp per telefon, om det är skall han erhålla kännedom om vad lämpligt med hänsyn till bevisningi hans frånvaro förekommit. ens art och övriga omständigheter

eller om bevisupptagning enligt

vanliga regler skulle medföra kost-

nader eller olägenheter som inte

står rimligt förhållande till bety-

delsen av utt bevisningen tas upp

på sådant sätt. Vid bevisupptag-

ning per telefon gäller inte reglerna

i denna balk om kallelser och före-

lägganden och om påföljder för

utevaro.

Sedan målsäganden och den till- Om målsäganden inte för talan i talade hörts, skall bevisningen fö- målet och det inte är olämpligt med rebringas. hänsyn till omständigheterna, får

rätten bestämma att målsäganden

inte skall vara närvarande vid hu-

vudförhandlingen innan han skall

höras.

118 Huvudförhandlingen skall, utan Huvudförhandlingen skall. utan annat avbrott än som må föranledas annat avbrott än som Aan föranle-

2 Senaste lydelse 1969: 244.

Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse

av bestämmelserna 1 I kap. 9 §. sä- das av bestämmelserna i I kap. 9 §. vitt möjligt fortgå I ett sammanhang om möjligt fortgå I ett sammanhang

till dess målet är färdigt fill avgö- till dess målet är färdigt för uvgörande. Påbörjad huvudförhandling rande. fn påbörjad huvudförhand-

mi ej uppskjutas. med mindre för- ling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligt 3 §& första handlingen ägt rum enligt 3 8 första stycket eller efter handläggningens stycket. om der efter handläggningbörjan nytt viktigt skäl anförts eller ens början har kommit fråm något kännedom vunnits om nytt viktigt nytt viktigt skäl eller bevis eller om bevis eller rätten eljest finner det rätten annars finner att det är nöd-

oundgängligen erforderligt. Upp- vändigt. En uppskjuten huvudförskjutes huvudförhandlingen, skall hundling skall återupptas så snart

den återupptagas, så snart lämpli- som möjligt. Ar den tilltalade häk-

gen kan ske. Är den tilltalade häk- tad. skall förhandlingen återupptas

tad, skall förhandlingen återuppta- inom en vecka från dagen för före-

gas inom en vecka från dagen för gående förhandlings avslutande elföregående förhandlings avslutande ler, då han häktats därefter, från eller. då han häktats därefter, från dagen för hans häktande. om inte dagen för hans häktande, om cv; på på grund av särskilda omständighe-

grund av särskilda omständigheter ter eft längre uppskov är nödvänlängre uppskov är nödvändigt. digt.

Överstiger, då målet efter ett el- Har en huvudförhandling upp-

ler flera uppskov Iterupptages, den skjutits en eller flera gånger, får sammanlagda tid varunder uppskov fortsatt huvudförhandling hållas, ägt rum ej femton dagar, må huvud- om den sammanlagda uppskovstiförhandlingen foörtsättas. I annat den uppgår till högst femton dagar.

fall skall ny huvudförhandling hål- I annat fall skall ny huvudförhand-

las, om ej i mål av sådan omfatt- ling hållas. om det inte med hänsyn

ning att huvudförhandlingen beräk- till målets beskaffenhet föreligger

nas kräva minst fyra veckor rätten synnerliga skäl att hålla fortsatt hu-

med hänsyn till utredningens be- vudförhandling och syftet med en

skaffenhet eller annan särskild om- sammanhållen huvudförhandling ständighet finner synnerliga skäl att inte eftersätts i väsentlig mån. i stället fortsatt huvudförhandling

hålles.

Till uppskjuten huvudförhandling "Till ev uppskjuten huvudförhandskola parterna kallas omedelbart el- ling skull parterna kallas omedeller genom särskild kallelse. Om fö- bart eller genom särskild kallelse. I

reläggande gälle vad i 45 kap. 15 § fråga om föreläggande gäller vad

Sägs. som sägs 145 kap. 15 8.

138 Vid fortsatt huvudförhandling Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, skall handläggningen fortsätta där vari det förelåg vid den tidigare den slutade vid den tidigare för-

hundläggningens slut. handlingen.

Vid ny huvudförhandling skall Vid ny huvudförhandling skall

målet företagas till fullständig målet företas till fullständig hanahandläggning. Har bevis upptagits läggning. Bevis. som upptagits vid vid tidigare handläggning, skall tidigare handläggning, skall fas upp beviset upptagas ånvo, om sådant på nytt, om rätten finner detta vara upptagande finnes vara av betydel- av betydelse i målet och det inte 39

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydetse Prop : 1986/87: 89

se I målet och hioader därför ej före- föreligger binder mot att tå upp

ligger. Då bevis ej upptages ånvo. beviset. Om ett bevis inte tas upp skall beviser förebringas genom på nytt, skall der förebringas genom protokoll och andra handlingar rö- protokoll eler på anna lämpligt rande bevisupptagningen. NÅ.

158? 4 ÖN Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han sig genom ombud då han har förelagts att infinna sig personligen. skall rätten förelägga nyt vie eller förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller ull senare dag. Kan saken utredas tllfredsstäl- Kan saken utredas ullfredsstäl-

lande. fär målet avgöras trots att lande, får mälet avgöras trots att

den tilltalade har inställt sig endast den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, genom ombud eller har uteblivit.

om om I. det inte finns anledning att I. det inte finns anledning att

döma till annan påföljd än böter. döma tll annan påföljd än böter,

fängelse i högst tre månader. vill- fängelse I högst tre månader, vill-

korlig dom eller skydastillsyn eller korlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. eller sådana påföljder i förening. 2. den tilltalade. sedan stämning 2. den tilltalade, sedan stämning har delgetts honom. har avvikit el- har delgetts honom. har avvikit eller häller sig undan på sådant sätt ler håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvud- alt han inte kan hämtas till huvudförhandlingen. förhandlingen eller 3. den tilltalade lider av sinnessjukdom eller. sinnesslöhet och hans närvaro på grund därav inte är nödvändig,

I fall som avses I undra stycket I fär fängelse ådömas endast om den

tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhand-

ling i malet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter

det tidigare rättegångstillfället utvidgats till att avse ytterligare gärning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de

gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.

Med de påföljder som anges i andra stycket I skall likställas förordnande enligt 34 kap. I $ första stycket I brottsbalken. Detta gäller dock inte. om i

samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader.

] fall som avses I andra stycket 2 får målet avgöras även om den tilltulude inte har delgetts kallelse ill förhundlingen. Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

17§

Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt ant komplettera utredningen innan målet avgörs, får fort-

"+ Senaste lydelse 1982:283, 40

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdeise

sä eller av huvadtörhanmiiing hållus enligt reglerna I detta käpiet. År kompletteringen av enkel beskaffenhet, tar rätten dock efter samråd med parierna i stället be- Sluta ant utredningen skall inhämtas på annat lämpligt sätt.

47 kap.

25 I stämningsansökan skall måäls- En ansökan om stamning skall äganden uppgiva: innehålla uppgifter om 1. den tilltalade: I. den tilltalade. 7 a - ING Yi 1 + ad 2” de lö rot lv: värn inner dd 2 den brottsliga gärningen me 2. den brottsliga gärningen mec angivande av tid och plats för dess angivande av tid och plats för dess

förövande och de övriga omstän- = förövande och de övriga omstån-

digheter. som erfordras för dess — digheter. som erfordras för dess kännetecknande. samt det eller de — kännetecknande, samt det etter de lagrum, som äro ullämpliga: lagrum, som där ullämpliga,

3. det enskilda anspråk, som 3. det enskilda anspråk. som

mälsäganden vill framställa, samt — målsäganden vill frumställa samt ev de omständigheter, varå anspråket = utförlig redogörelse för de omstänerundas: digheter som åberopas till grund

för anspråket.

4. de skriftliga bevis målsägan- 4. de bevis som aberopas och den åberopar: samt vad som skall styrkas med varje bevis saml

5. de omständigheter, som be- 5. sådana omständigheter som

tinga rättens behörighet. om ej — gör rätten behörig, om inte behödenna Yframgår av vad eljest un- — righeten framgår av vad som antörs föres. övrigt. Har målsäganden nägra önskemål om hur målet skall handläg- Ras, bör han angv desså I ansökningen. Ansökan skall var egenhändigt Ansökningen skall vara ceenhanundertecknad av målsäganden eler — digt undertecknad av målsäganden hans ombud. eHer hans ombud,

Är brottet sådant, att målsägan- Är brottet sådant att mälsäganden ej äger väcka ätal. med mindre den får väcka åtal endast om åkla-

åklagaren beslutat att e/ åtala. skall garen beslutat att ö4e åtala. skall vid ansökan fogas intyg, att sådant = tillsammans med ansökningen ges beslut meddelats. Vid ansökan bör in intyg om all er sådant beslut målsäganden ock i huvudskrift eller meddetats. De skriftliga bevis som styrkt avskrift foga de skriftliga be- = åberopas bör också ges in till samvis. som innehavas av honom, mans med ansökningen.

6§

Utfardas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Under förberedelsen skall målet Förberedelsen hur till syfie utt så beredas, att det vid huvudför- klarlägga handlingen kan slutföras i ett sam- I. den tilltaiades inställning till + munhung. åtalet och grunden för den,

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

2. vilka bevis som skall före-

bringas och vad som skall styrkas

med varje bevis sumt

3. om ytterligare utredning eller

andra åtgärder behövs före målets

avgörande.

Rätten skall driva förberedelsen

med inriktning på ett snabbt avgö-

rande av målet. Så snart det lämp-

ligen kan ske hör rätten höra par-

terna angående målets handlägg-

ning.

än

Vid förberedelsen bör den tillta- Vid förberedelsen bör den tilltalade angiva, Auruvida han erkänner lade avge svaromål och ange, om eller förnekar gärningen, samt yttra han erkänner eller förnekar gärsig över de omständigheter. vard ningen. samt yttra sig över de om-

åtalet grundats, och angiva de om- ständigheter på vilka åtalet grun-

ständigheter han vill anföra. Par- dats. Han bör också ange de omterna böra därefter var för sig an- ständigheter som han vill anföra.

giva de ytterligare omständigheter Parterna bör därefter var för sig

de vilja anföra samt yttra sig över ange de ytterligare omständigheter

vad motparten anfört. De böra ock, som de vill anföra samt yttra sig

i den mån det icke tidigare skett, över vad motparten anfört. De skall

uppgiva de buvis de vilja åberopa också, i den mån det inte skett tidioch vad de vilja styrka med varje gare. uppge de bevis som de vill särskilt bevis. Skriftligt bevis, som åberopa och vad de vill styrka med

ej redan företetts, skall genast varje bevis. SArifiliga bevis, som framläggas. inte redan företetts, skall genast

framläggas.

Rätten äge förordna. att skilda Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skola vid frågor eller delar av målet skall beförberedelsen behandlas var för handlas var för sig vid förberedel-

sig. sen.

8S

Förberedelsen skall var muntlig. Förberedelsen sker vid samman- Rätten må dock förordna om skrift- träde eller genom skriftväxling eller

lig förberedelse, om parts instäl- annan handläggning. Om det är

lelse skulle medföra oskälig kost- lämpligt, får olika former av förbe-

nad eller synnerlig olägenhet eller redelse förenas.

skriftlig förberedelse med hänsyn Svaromål enligt 7 § första stycket

till målets beskaffenhet eljest finnes skall avges skriftligen, om det inte

lämpligare. med hänsyn till målets beskaffen-

het är lämpligare att svaromålet

avges vid ett sammanträde.

När ett skriftligt svaromål har

komunit in till rätten, skall samman-

träde hållas så snart som möjligt,

om det inte med hänsyn till målets

beskaffenhet är lämpligare med

fortsatt skriftväxling.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

Om sammanträde halls, skall

förberedelsen om möjligt avslutas

vid detta. Om så inte kan ske, skall

förheredelsen fortsätta genom

skriftväxling eller vid ett nytt sam-

munträde.

9§

Vid muntlig förberedelse skall Om förberedelse skall ske vid

första inställelse utsättas att äga sammanträde och den tilltalade är

rum, så snart det kan ske. År den häktad, skall sammanträdet hållas tilltalade häktad, skall första instäl- inom en vecka från dagen för hans lelse äga rum mom en vecka från häktande, om inte längre uppskov dagen för hans häktande, om inte är nödvändigt på grund av särskilda

längre uppskov är nödvändigt på omständigheter. Är den tilltalade

grund av särskilda omständigheter. älagd reseförbud, skall sammanträ-

Är den tilltalade ålagd reseförbud det. hållas inom en månad från da-

skall första inställelse äga rum gen för delgivning av beslutet. inom en månad från dagen för del- År den tilltalade häktad och skall givning av beslutet. Till första in- ett ytterligare sammanträde hållas. ställelsen skall parterna kallas. skall det ske inom en vecka från målsäganden genom särskild kal- dagen för föregående summanlelse och den tilltalade i stämning- trädes avslutunde eller, då han

en. häktats därefter, från dagen för

Målsäganden skall föreläggas hans häktande, om inte längre uppatt komma tillstädes vid påföljd att skov är nödvändigt på grund av

han eljest förlorar sin rätt att tala å särskilda omständigheter. brottet. Skall målsäganden infinna

sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas

vite. Om. inställande av tilltalad. som är häktad, förordne rätten.

Purt äge ej vid muntlig förbere- Sammanträde får hållas per teledelse ingiva eller uppläsa skriftlig fon, om det är lämpligt med hänsyn inlaga eller annat skriftligt anfö- till sammanträdets ändamål och rande. Stämningsansökan eller an- övriga omständigheter eller ett nan Iramställning, som enligt den- sammanträde inför rätten skulle na balk må ske skriftligen, må dock medföra kostnader eller olägenuppläsas: vid första inställelsen heter som inte står i rimligt förhåläge den tilltalade som svaromål lande tull berxdelsen av att samåberopa av honom ingiven skrift. manträdet hålls inför rätten. I frå- Finnes vad i skriften anföres icke gå om sammanträden som hålls per utgöra fullständigt svaromål, skall telefon gäller inte reglerna i denna rätten genom frågor till den tillta- balk om kallelser och föreläggan-

lade söka avhjälpa bristen. den och om påföljder för utevaro.

"5 Senaste Iydelse 1981: 1294.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse . 1986/87: 89

Vid första inställelsen skall för- Vid sammaniräde tar parterna beredelsen om möjligt avslutas. gc in eller läsa upp skrititiga inla- Kan det ej ske, skall malet utsättas gör eller andra skriftliga anförantill forisatt förhandling a tid. som den endast om rätten finner att det bestämmes av rätten. Ej ma målet skulle underlätta förståelsen av cen uppsklutas längre. än som owd- anförande eller tövrigt vara till törgängligen påkallas. År den tillta- del tör handlåsgsnmingen. lade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från dagen för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen tör hans häktande. om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse.

Orm föreläggande för part gälle vad i9§ andra och tredje styckena sägs: finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må doch kallelse å honom ske utun sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall foörtsättas genom skriftväxling.

128 För behandling av rättegångs- Målsäganden skall föreläggas fråga eller del av saken, som må än inställa sig ull et sanunanträde uvgöras särskilt, äge rätten utsätta vid påtölid att han annars förlorar särskilt sammanträde. Om sådant sin rätt ant föra talan om brottet. sammanträde äge vad i och 1185 Skall ön infinna sis personligen, är stadgat motsvarande tillämp- skall rätten också förelägga vite. ning: avser sammanträdet behand- Den tilltalade skall föreläggas vite. ling av rättegangsfråga. skall dock Rätten förordnar om inställandet i stället för föreläggande, som där av den som är häktad. sägs, målsäganden föreläggas vite. Avser sammanträdet endast be-

handling av rättegångsfrågor, skall målsäganden i stället för förelägvande enlier första stycket föreläg- RUS Vile.

195 Vid skriftlig förberedelse skall Om det är tll fördel för utred-

den tilltalade i stämningen töreläg- ningen i målet. bör rätten före samgas ant till räven inkomma med manträde eller fortsatt skriftväxling skriftligt svaromål. Har svaromal tillställa partierna en förteckning

inkommit, skall der med därvid fö- över de frågor som bör tas upp un-

vude handlingar delgivas måtls- der den fortsatta handläggningen. äganden. Finnes ytterligare skriftväxling erforderlig, äge rätten förordna därom. 44

Nuvarande Ilvdelse Föreslagen tvdelse Prop. I986/87:89

Underlater den tulltalade at in- Parterna skall före et sammankomma med svaromål, skall rätten träde sätta vis in isalen på sådant vcnast kalla parterna till första in- SÄTT dl nasol ytterligare sammanstållelse. Aven eljest må rätten för- träde för förberedelse om möjligt ordna, att förberedetsen skall fort- inte behövs. sättas genom muntlig förhandling.

Rätten äge meddela närmare hbe- År det ull fördel för handlägg-

stämmelser om skriftväxling mellan ningen av målet, bör rätten innan parterna och därvid även föreskri- förberedelsen UvSTHAN RÖKA ch

va, vilket avseende pari skalt yttra sSÅritilig sanvoaanfattning av parter-

SIV. nus ståndpunkter. så som de upp-

fattas av rätten. Parterna skall be-

redas tlltälle att xtra sig över sam-

manfattningen.

SZ

225 Så snart förberedelsen avslutats. Så snart förberedelsen avslutats hestämme rätten. sedan tillfälle om skall rätten bestämma tid för humöjligt givits parterna att uttala vudtförhandling. om möjligt ehter sig, tid för huvudförhandlingen. samråd med parterna. Huvadför- För behandling av rättegångsfråga handling för handläggning av rätteeher del av saken, som må avgöras gångstråga eller del av suken. som

särskilt, må huvudförhandling ut- kan avgöras särskilt, får hållas

sättas, ehuru förberedelsen av må- även om förberedelsen av midet i let i övrigt ej avslutats. övrigt inte har avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hällas inom en vecka

från dagen för förberedelsens avslutande eller. då han häktats därefter.

från dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud. skall huvudförhandling hallus inom en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

As

$

Till huvudförhandlingen skola I fråga om kallelse ull hn udtörparterna kallas omedelbart elicr handling skall 1258 tillämpas. genom särskild kallelse.

Om föreläggande för pari gälle Om det finns unledning anta att vad i 98 andra och tredje styckena den tilltalade öre skulle följa ett fösamt 1285 sägs. Förekommer anled- reläggande vid vite att infinna siv ning, att den tilltalade c/ skulle iakr- personligen, får rätten besluta utt taga sådant föreläggande, må för- han skall hämtas ull huvadförhandordnas, att han skall hämtas till rås- lingen. ten. Om inställande av tilltalad. som är håktad, förordne rätten.

Om kallande av vittne och såkkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. år stadgat.

25 Senaste lydelse 1981: 1294. in

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. [986/87: 89

49 kap. 2 § Har underrätt i beslut under rät- Har en ningsrätt 1 beslut under tegången ogiltat jäv mot domare el- rättegangen ogillat jäv mot domare

Jer invändning om rättegångshinder eller invändning om rättegångsoch skall ej enligt 7§ därvid för- hinder, skall den part som vill föra

bliva, åligge part, som vill föra ta- talan mot beslutet anmäla missnö-

lan mot beslutet. art, om der med- je. Sådan anmälan skall göras ve-

delats vid sammanträde för för- nast, om besluter meddelats vid er handling, genast och eljest mom en sammanträde. och anmars inom en

vecka från den dag, då han erhöll vecka från den dag då parten fick

del därav. anmäla missnöje: för- del av beslutet. Försummur parten summas det, äge parten ej vidare deta, har han inte längre räv att rätt till valan. Anmäles missnöje. föra talan mot beslutet. Om en part hestämme ratten med hänsyn till anmäler missnöje. bestämmer rätomständigheterna, om talan skall ten med hänsyn till omständigheterföras särskilt eller allenast 1 sam- nä, om talan skall föras särskilt elband med talan mot dom eller slut- ler endast i samband med talan mot

ligt beslut. Särskild talan skall föras dom eller slutligt beslut. Särskild

genom besvär. talan skall föras genom besvär.

to Talan mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt I kap. 3 a§ första stycket får inte prövas av hovrätten ti vidare mån än som framgår av 13.$. om inte hovrätten meddelat parten — prövningstillstånd. Prövningstillständ behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part eller en interve-

nient, beslut varigenom tingsrätten

ogillat jär mot en domare, beslut angående utdömande av Jförelagt vite eller om ansvar för en rätte-

gångsförseelse eller beslut varige-

nom en missnöjesanmälan eller en ansökan om återvinning eller en vade- eller besvärstalan avvisats. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. I11§ andra

stycket och 138 gälla i tillämpliga

delar.

13§ Prövningstillstånd får meddelas endast om 1. det är av vikt för ledning av

rättstillämpningen att talan prövas

av högre rätt, 46

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

2. anledning förekommer till ändring t det slut vartill tingsrätten kommit eller 3. det annars föreligger synnerligå Skäl att pröva talan.

148 Talan mot tingsrättens beslut angående frågor som avses t I kap. 3 a§ förs I samma ordning som talan mot beslut varigenom rätten ogillat en invändning om rätte-

sångshinder.

158 Kan talan mot tingsrättens dom eller beslu prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller i fråga om fullföljd av talan upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i 13§.

50 kap.

18 Vill part vädja mot underrätts Vill någon part vädja mot tings-

dom i tvistemål, skall han inom en rättens dom i eft tvistemål. skall

vecka från den dag, då domen gavs, han ge in en vadeinlaga till tingshos underrätten anmäla vad. Rät- rätten. Inlagan skall ha kommit in ten pröve genast, om anmälan rät- till rätten inom tre veckor från den

teligen gjorts. dag då domen meddelades.

Part, som anmält vad, skall inom tre veckor från den dag, då domen gavs, fullfölja vadet genom att till underrätten inkomma med vudeinlaga.

ta Card Har ena parten enligt 1& vädjat Har ena parten enligt I 8 vädjat mot underrätts dom. äge även mot- mot tingsrättens dom, får också

parten, ehuru han ej takttagit vad i motparten, även om han inte iaktta-

nämnda paragraf sägs. föra talan git vad som sägs i den paragrafen. mot domen; dock åligge honom att föra talan mot domen. IHan skall

inom en vecka från den dag, då ti- dock inom en vecka från den dag,

den för fullföljd av vadet utgick. till då vadetiden gick ut, ge in sin vaunderrätten inkomma med vadein- deinlaga ull tingsrätten. laga. Återkallas eller förfaller eljest Om den första vadetalan återkalden första vadetalan, är ock den las eller av annut skäl förfaller, är senare vadetalan förfallen. också den senare vadetalan förfallen.

Nuvarande lvdelse Föreslagen Ivdelse Prop. I986/87:89

an

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom. mot vilken talan föres:

2

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens domskäål enligt kärandens mening äro oriktiga: samt

3. vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

Om prövningstillstånd behövs.

skull käranden i vadeinlagan ange

de omständigheter som han äbero-

par till stöd för att sadant tillstånd

Skall meddelas.

Käranden skall i vadeinlagan Käranden skall i vådeinlagan upppiva de bevis han vill åberopa uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som särskilt bevis. Skriftligt bevis. som ei tidigare förebragis. skall i hu- cj Udigare tförebragts, skall i huvudskriti etter styrkt avskrift fogas vudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden, att vid vadeinlagan. Vill käranden att förnyat förhör med vittne eller sak- förnyat förhör med vittne eller saåkkunnig eller part under sannings- kunnig eller part skall äga rum eller försäkran skall äga rum eller för- förnyad syn å stället skall hållas. nyad syn ä stället skall hållas. skall skall han angiva det 1 vadeinlagan

han angiva det I vadeinlagan jämte Jämte skälen därtill: I vadeinlagan

skälen därull. I vademlagan skall skall käranden ock angiva, om han käranden ock angiva, om han vill, vill, att motparten skall infinna sig att motparten skall infinna sig per- personligen vid huvudförhandling i sonhgen vid huvudförhandling i hovrätten. hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden elter hans ombud.

0u§

Behövs prövningstillstånd, beslu-

tar hovrätten sedan skriftväxlingen

avslutats. om sådant tillstånd skall

meddelas. När det finns skäl för

det. tär frågan upptas utan att

skriftväxling skett.

SKIN 15§

Om huvudförhandling äge + Öv- I övrigt skall vaäd som sägs 1 I rigt vad i I kap. 95 samt 43 kap. 1— kap. 9§ samt 43 kap. 1—688. 8§ 6 och 10—738§ år stadgat mösva- andra— fjärde styckena och 10rande tillämpning: om kallelse ul 1488 tillämpas i fråga om huvuduppskjuten huvudförhandling och förhandling i hovrätten. Reglerna i föreläggande för part gälle dock I458i dena kapitel skall dock tilläm- 148 i deta kapitel. pas ifråga om kallelser ull uppskju-

ten huvudförhandling och föreläg-

gande för parterna. "Senaste lydelse 1963: 149,

Senaste lydelse 1969: 244, 48

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

S1 kap.

1587”

Om huvudförhandling åge 1 öv- I övrigt skall vad som sägs 1 I

rigt vad i I kap. 9§ samt 46 kap. 1— kap. 9§ samt 46 kap. 1-—5§8§, 6§

5.7, 9, 1. 13 och 1688 är stadgat andra stycket, 7-9, 11. 13, l6 och

motsvarande tillämpning. om kal- 1788 tillämpas i frågu om huvudlelse vill uppskjuten huvudförhand- förhandling i hovrätten. Reglerna i

ling och föreläggande för part gälle 14 §i detta kapitel skall dock tillämdock 148 i detta kaptiel. pas ifråga om kallelser vill uppskju-

ten huvudförhandling och föreläg-

gande för parterna. Då mål utsättes till fortsatt eller När ett mål sätts ut till fortsatt ny huvudförhandling, äge hovrät- eller ny huvudförhandling, får hovten förordna om de åtgärder, som rätten förordna om lämpliga åtgär-

finnas lämpliga, för att målet vid der för att målet vid den förhand-

den förhandlingen skall kunna stut- lingen skall kunna slutföras. föras. Om sådan åtgärd gälle vad i 10— I fråga om sådana åtgärder gäl-

1288 i detta kapitel stadgas. ler 10-12 8§ i detta kapitel.

52 kap.

9a§ Behövs prövningstillstånd och

har motparten hörts över besvären, beslutar hovrätten sedan skriftväx-

lingen avslutats, om sådant till-

stånd skall meddelas. När det finns skäl för det, får frågan upptas utan att skriftväxling skett.

108 Finnes för utredningen erforder- Om det är nödvändigt för utredligt. att part eller annan höres munt- ningen i målet att en part eller nå-

ligen i hovrätten, förordne hovrät- gon annan hörs muntligen, får hov-

ten därom på sätt den finner lämp- rätten förordna om detta på lämpligt. Om inställande av tilltalad, ligt sätt. Hovrätten förordnar om

som är anhällen eller häktad, för- inställandet av den som är anhållen

ordne hovrätten. eller häktad. Vad som sägs i 43 kap. 8§ fjärde stycket gäller även vid förhör enligt denna paragruf.

54 kap. 8 g'0 Ej må talan föras mot hovrätts Talan får inte föras mot hovrät-

beslut angående jäv mot domare i tens beslut angående jäv mot doma-

underrätt eller i dit fullföljd fråga, re i tingsrätt eller i någon dit full-

" Senaste lydelse 1969: 244. M Senaste lydelse 1979: 242.

4 Riksdagen 1986!87. 1 saml. Nr 89 Riutelse: S. 57 rad 18 står: — — — ej heller — — — Rättat till: inte Rad 19—20 utgår: = = — eller allmän försäkringskassa — — — Rad 25-27 Ny lydelse. Not I Rättad till: I1986/87: 84 och 90.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

som avses I 49 kap. 4§ första följd fråga som avses i 49 kap. 4§

stycket 7 eller 9 eller 6 5. första stycket 7 eller 9 eller 68. Ta-

lan får inte heller föras mot hovrät-

tens beslut att meddela prövnings-

tillstånd.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

2. Genom lagen upphävs lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Den lagen gäller dock fortfarande i mål där ansökan om stämning kommit in till rätten före ikraftträdandet eller där rätten, om talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller hand-

räckning eller som enskilt anspråk i brottmål, före ikraftträdandet beslutat

att tvisten skall handläggas som tvistemål.

3. Bestämmelserna i 36 kap. 1§ tredje stycket 3 i deras äldre lydelse

gäller fortfarande beträffande den som av militär befattningshavare ålagts

disciplinstraff.

4. Äldre bestämmelser om vadeanmälan gäller fortfarande i fråga om

domar som meddelats före ikraftträdandet.

5. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971: 291), dels att 40 § skall upphöra att gälla, dels att orden ”och vite” i rubriken närmast före 38 § skall utgå, dels att 25, 48 och 50 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

258! Rätten får förordna om förhör Rätten får förordna om förhör

med vittne eller sakkunnig. Sådant med vittne eller sakkunnig. Sådant

förhör äger rum vid muntlig för- förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under handling. Förhöret får hållas under

ed. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 ed. Om förhör gäller 36 kap. 1—-18

och 20—238§ samt 40 kap. 9—11, och 20—-238§§ samt 40 kap. 9—11, 13—16 och 20§§ rättegångsbalken i 14, 16 och 2088 rättegångsbalken i

tillämpliga delar. tillämpliga delar.

485”

Den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde. Visar ombud eller biträde oskickligheti eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Rätten

får också förklara honom obehörig att brukas som ombud eller biträde vid

rätten antingen för viss tid. eller tills vidare.

! Senaste lydelse 1975: 1298. " Senaste lydelse 1983: 461.

Nuvarande Iyvdelse Föreslagen Iydelse

Prop. 1986/87: 89

Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligt andra stycket är advokat, skall anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets Styrelse.

508 Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat fall vid behov anlita tolk.

Första stycket skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

3 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 9 och 20 §§ rättshjälpslagen (1972: 429) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§!

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelä-

genhet som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för 1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt, 2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomsto-

len eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som

kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av

" skiljemän. 3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol

eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndighe-

ten,

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i

samband med inställelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958: 642) om

blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller läkarundersök-

ning enligt 21 kap. 11§ föräldrabalken,

! Lydelse enligt prop. 1986/87:86. 51

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

5. ansökningsavgift enligt förordningen (1987:000) om avgifter vid de allmänna domstolarna samt särskild avgift som skall betalas enligt förordningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter,

6. vad som av allmänna medel 6. vad som av allmänna medel

utgått i ersättning för översättning utgått I ersättning enligt 4 eller 5§

eller 4 ersättning enligt 4 eller 5§ lagen (1958:642) om blodunderlagen (1958:642) om blodunder- sökning m. m. vid utredning av fasökning m. m. vid utredning av fa- derskap eHer enligt föreskrift i rätderskap eller enligt föreskrift i rät- tegångsbalken eller 3§ första tegängsbalken eller 38 — första stycket nämnda lag för bevisning stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat som rätten självmant föranstaltat om,

om,

7. bodelningsförrättare som har förordnats av domstol att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller att verkställa sådan bodelning mellan sambor som förrättas av annan anledning än att den ena sambon har avlidit.

8. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes kostnad för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958: 642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap.

208”

Beviljas allmän rättshjälp enligt J6 §, blir den som beslutat härom biträde

till den rättssökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens

begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom biständ kan behörigen tullvarataga sin rätt.

I angelägenhet. som kan antas bli I sådan angelägenhet där tingsprövad enligt lagen (1974:8) om rätt skall bestå av en lagfaren dorättegången i tvistemål om mindre mare enligt I kap. 3 a§ rättegångs-

värden, får biträde förordnas cen- balken får biträde förordnas endast

dast om särskilda skäl föreligger om särskilda skäl föreligger med med hänsyn till sökandens person- hänsyn till sökandens personliga liga förhållanden eller sakens be- förhållanden eller sakens beskafskaffenhet. I ärende om bodelning, fenhet. I ärende om bodelning, som

som inte avser klander, får biträde inte avser klander, får biträde inte

inte förordnas. förordnas.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Bestämmelserna i 20 § andra

stycket i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fråga om angelägenheter som handläggs enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

” Senaste lydelse 1983: 153. in [8]

4 Förslag till Prop. 1986/87: 89

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom föreskrivs att 32 § lagsökningslagen (1946: 808) skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

323! Hänskjuts mäl till rättegång, skall Hänskjuts er mål till rättegång, rätten förordna om målets fortsatta skall rätten förordna om målets handläggning. Kan målet anses till- fortsatta handläggning. Kan målet

räckligt förberett genom den tidiga- anses tillräckligt förberett genom re handläggningen, får det genast den tidigare handläggningen, får det

utsättas till huvudförhandling eller, genast utsättas till huvudförhandom det skall handläggas enligt la- ling. Har et: mål om betalningsföre-

gen (1974:8) om rättegången i tvis- läggande vid sammanträde inför

temål om mindre värden. till sam- rätten hänskjutits till rättegång. bör manträde enligt den lagen. Har mål muntlig förhandling om möjligt äga om — betalningsföreläggande = vid rum 1 omedelbart samband med sammanträde inför rätten hänskju- sammanträdet. I så fall gäller i fråga tits till rättegång bör, om ej hinder om rättens domförhet vad som fö-

möter, muntlig förhandling äga rum reskrivs 1 30 8. i omedelbart samband med sam-

manträdet. I så fall gäller i fråga om

rättens domförhet vad som föreskrivs i 30 §.

Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter återvinning pröva målet, skall detta överlämnas till den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har

mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter till den tings-

rätt som har överlämnat det. När ew mål har överlämnats. gäller första

stycket i fråga om den tingsrätt till vilken målet har överlämnats.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

S Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i

fastighetsmål

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmäl

dels att 13 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

! Senaste lydelse 1981: 848.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89 +a$ I mål angående hyra eller bostudsrätt, där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger

hälften av basbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring, gäller I kap .3 a § rättegångsbalken.

138!

I annat fastighetlsmål än som avses i 3 § andra stycket skall en teknisk ledamot ingå i hovrätten, såvida inte hovrätten finner att medverkan av en

sådan ledamot uppenbart inte är behövlig. Om särskilda skäl föreligger.

kan efter hovrättens bestämmande två tekniska ledamöter ingå i hovrätten.

I mål som avses i 3 § andra stycket får efter hovrättens bestämmande en

teknisk ledamot ingå i rätten, om målets beskaffenhet eller något annat

särskilt skäl föranleder det.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten

bestå av två lagfarna ledamöter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Lagen gäller inte om talan väckts före ikraftträdandet.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs att 3 a§ lagen (1929: 145) om skiljemän skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a8!

Kan tvist mellan näringsidkare Kan en tvist mellan näringsidkaoch konsument prövas av tingsrätt re och konsument prövas av tingsoch rör tvisten vara, tjänst eller an- rätt och rör tvisten vara, tjänst eller nan nyttighet som tillhandahållits annan nyttighet som tillhandahållits

för huvudsakligen enskilt bruk, får för huvudsakligen enskilt bruk, får före tvistens uppkomst träffat avtal ett före tvistens uppkomst träffat att tvist skall hänskjutas till skilje- avtal att tvist skall hänskjutas till

män utan förbehåll om rätt för par- skiljemän utan förbehåll om rätt för

terna att klandra skiljedomen göras parterna att klandra skiljedomen gällande endast om tvisteföremå- göras gällande endast om I kap.

lets värde är högre än som anges i 3a§ första stycket rättegångsbal-

1§ lagen (1974:8) om rättegången i ken inte skulle vara tillämpligt vid

tvistemål om mindre värden eller prövning av tvisten it tingsrätt. hinder enligt 3 § nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

! Senaste lydelse 1984: 134. ! Senaste lydelse 1980: 42.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och Prop. 1986/87: 89

försäkringstagare om försäkring som grundas på kollektivavtal eller som

grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen och ej hetler

om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

7 Förslag till

Lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847)

Härigenom föreskrivs att 14 § handräckningslagen (1981:847) skall ha följande lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

Har återvinning sökts mot utslag enligt denna lag, skall rätten förordna

om mälets fortsatta handläggning.

Stämning skall anses utfärdad ge- Stämning skall anses utfärdad ge-

nom förordnande enligt första nom förordnande enligt första

stycket. Kan målet anses tillräck- stycket. Kan mälet anses ullräck-

ligt förberett genom den tidigare ligt förberett genom den tidigare

handläggningen, får det genast ut- handläggningen. fär det genast ut-

sättas till nuvudförhandling eller, sättas till huvudförhandling. om det skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, till sammanträde enligt den lagen.

Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter återvinning pröva målet, skall detta överlämnas till den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter till den tingsrätt som har överlämnat det. När ett mål har överlämnats, gäller första och andra styckena i fråga om den tingsrätt till vilken målet har överlämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att I1§ lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

118 Rätten får vid muntlig förhand- Rätten får vid muntlig förhand-

ling höra vittne eller sakkunnig, om ling höra vittne eller sakkunnig. om det behövs för utredningen. För- det behövs för utredningen. För-

höret får hållas under ed. Om för- höret får hållas under ed. Om för-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

hör gäller 36 kap. 1—-18, 20 och 22— hör gäller 36 kap. 1—18. 20 och 22—

2588 sumt 40 kap. 2. 9—11 och /3- 25 §§ samt 40 kap. 2, 9—11. 14 och

1888 rättegångsbalken ; tillämpliga 16—18§8 rättegångsbalken i till-

delar. Vägrar vittne utan giltigt skäl lämpliga delar. Vägrar vittne utan att avlägga ed eller att avge vittnes- giltigt skäl att avlägga ed eller att mål eller besvara fråga. får rätten avge vittnesmål eller besvara fråga.

vid vite förelägga viltnet att fullgöra får rätten vid vite förelägga vittnet

sin skyldighet. alt fullgöra sin skyldighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

9 Förslag till

Lag om ändring I utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7§ utsökningsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Har högre rätt förklarat talan mot dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts förfallen. får domen verkställas genast, om ej annat förordnas

med anledning av ansökan om målets återupptagande.

Har hovrätt vägrat part pröv- Har hovrätt vägrat en part pröv-

ningstillständ vid talan mot tings- ningstillstånd vid talan mot tings-

rätts dom, varigenom betalnings- rätts dom, varigenom betalnings-

skyldighet har ålagts parten i mål skyldighet har ålagts parten, får do-

som har handlagts enligt lagen men verkställas genast, om inte an- (1974:8) om rättegången i tvistemål nat förordnas med anledning av taom mindre värden, får domen verk- lan mot hovrättens beslut. ställas genast, om e/ annät förordnas med anledning av talan mot hovrättens beslut.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Bestämmelserna i 3 kap. 7§ andra stycket i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fråga om mål som handlagts enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre

värden.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i

arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 28, 4 kap. 4§ och 5 kap. 3§ lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87: 89

I kap.

8 I

2

Denna lag tillämpas ej på I. mål som enligt lag får uppta- 1. mål som enligt lag får upptas

gas endast av viss tingsrätt eller endäst av viss tingsrätt eller som som skall handläggas av tingsrätt i skall handläggas av tingsrätt I anannan sammansättning än som nan sammansättning än som anges i anges i rättegångsbalken eller i la- rättegångsbalken, gen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2. mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen (1987: 000) eller ackordslagen (1970: 847),

3. mål om skadestånd i anledning av brott. om talan föres i samband med åtal för brottet,

4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtals rätta innebörd.

lagen skall inte tillämpas på mål som rör arbetstagare med statligt

reglerad anställning eller anställning hos riksdagen, när tvisten gäller

]. fråga som rör tillsättning av tjänst utan att enbart avse tvist om kollektivavtal,

2, tjänstgöringsskyldighet enligt 5 kap. lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos

arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslut i frågan får överklagas hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.

4 kap.

4§

I protokoll över huvudförhand- I protokoll över huvudförhand-

ling behöver ej antecknas utsaga av ling behöver inte antecknas berät-

part under sänningsförsäkran eller telser som lämnas under förhör i utsaga av vittne eller sakkunnig. bevissyfte.

5 kap.

38”

I allt varom i denna lag ej är särskilt föreskrivet gäller i tillämpliga delar

vad som i rättegångsbalken eller annan författning är föreskrivet om rättegängen i tvistemål, vari förlikning om saken är tillåten. Därvid skall beträffande rättegången i arbetsdomstolen som första domstol tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i tingsrätt. I fråga om rättegången i arbets-

domstolen som fullföljdsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om rätte-

gången i hovrätt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

! Lydelse enligt prop. 1986/87: 84 och 90. ” Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

un

11 Förslag till Prop. 1986/87: 89

Lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 19 a§ lagen (1973: 188) om arrendenämnder

och hyresnämnder skall ha följunde lydelse.

Nuvarande Ixdelse Föreslagen Iydelse

19 a8!

Nämnd fär hålla förhör med vitt- En nämnd får hålla förhör med ne eller sakkunnig under ed och för- vittne eller sakkunnig under ed och hör med part under sanningsförsäk- förhör med part under sanningsförran, om part begär det och förhöret säkran, om någon part begär det är erforderligt för utredningen. Så- och förhöret är erforderligt för ut-

dant förhör får dock ej hållas, om redningen. Sådant förhör får dock bevisningen finnes kunna föras på inte hållas, om nämnden finner att annat sätt med avsevärt ringare be- bevisningen kan föras på annat sätt svär eller kostnad. Om sådant för- med avsevärt mindre besvär eller hör gäller 36 kap. 1—18 och 20—- kostnad. Om sådant förhör gäller 36 2288, 37 kap. 1-3 och 5 §8 samt 40 kap. 1—-18 och 20—-228§§8, 37 kap. kap. 1—10, 12-15 och 1988 rätte- 1—3§§ samt 40 kap. 1—10, 12. 14 gångsbalken i tillämpliga delar. och 1988 rättegångsbalken i till-

lämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol

m.m.

Härigenom föreskrivs att 18§ lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

188!

Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa

sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är

part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 §§, 10§ andra

stycket, 118, 13§ första stycket och 14§ rättegångsbalken motsvarande

tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge

vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Part eller den som medverkar enligt 13 a § kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

! Senaste lydelse 1984: 679. ! Senaste lydelse 1985: 927.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

I fråga om vite som avses i denna I fråga om vite som avses i denna

paragraf äger 9 kap. 8§ rättegångs- paragraf gäller 9 kap. 8§ rättebalken motsvarande tillämpning. I gångsbalken. stället för de där angivna beloppen 5000 och 10000 kronor skall dock

gälla 50 000 och 100000 kronor.

Den som ej är part och inte heller medverkar enligt 13 a & och som efter

kallelse av marknadsdomstolen inställt sig inför domstolen har rätt till

ersättning enligt vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning till

vittne elter sakkunnig. I ärende vari ombudsman för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda för en, skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

13 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983: 291)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 53 och 65 §§ vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

Vattendomstolen fär avgöra må- Vattendomstolen får avgöra mäålet utan huvudförhandiing, om par- let utan huvudförhandling, om par-

terna inte har begärt någon sådan terna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för och deras inställelse inte behövs för

utredningen i målet. Om målet av- utredningen i målet. Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat görs utan huvudförhandling i annal fall än som avses i 42 kap. 18§ rät- fall än som avses i 42 kap. 18§ förstegångsbalken, skall vattendomsto- ta stycket 1-4 rättegångsbalken, len ha den sammansättning som skall vattendomstolen ha den samanges i 3§ första stycket i detta ka- mansättning som anges I 3§ första pitel. stycket i detta kapitel.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan, skall de

få tillfälle till detta.

Beträffande förelägganden för Beträffande förelägganden för

parterna att inställa sig vid muntlig parterna att avge skriftligt svaro-

förberedelse eller vid huvudför- mål eller att inställa sig vid muntlig

handling och om parts utevaro från förberedelse eller vid huvudförett sådant sammanträde gäller råt- handling och om parts utevaro från

tegångsbalkens bestämmelser rö- ett sådant sammanträde gäller rät-

rande en sak, varom förlikning inte tegångsbalkens bestämmelser rö-

är tillåten. rande en sak. varom förlikning inte

är tillåten. 59

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

65§

Vattendomstolens domar eller Vattendomstolens domar eller

beslut får, om inte annat är före- beslut får, om inte annat är före-

skrivet, överklagas hos vattenöver- skrivet, överklagas hos vattenöverdomstolen. I stället för de tider som domstolen. I stället för de tider som

föreskrivs i 50 kap. I och 2§§ samt föreskrivs i 50 kap. 1 och 288 samt

52 kap. 1§ rättegångsbalken gäller 52 kap. 1§ rättegångsbalken gäller för vadeanmälan och anslutnings- för vad fyra veckor, för anslutningsvad två veckor, för anförande av vad två veckor och för anförande besvär tre veckor samt för fullföljd av besvär tre veckor. av vad fyra veckor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser om

vadeanmälan gäller fortfarande i fråga om domar som meddelats före

ikraftträdandet.

14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att 19§ lagen (1976:839) om statens va-nämnd skail ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

198!

Talan mot beslut av nämnden, Talan mot beslut av nämnden,

som innebär avgörande av saken, som innebär avgörande av saken,

föres genom vad. Detsamma gäller i föres genom vad. Detsamma gäller i fråga om beslut, varigenom nämn- fråga om beslut, varigenom nämnden i samband med avgörande av den i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning en- saken utlåtit sig om ersättning en-

ligt 14§ eller i annan fråga som gäl- ligt 148 eller i annan fråga som gäl-

ler allmän rättshjälp och som rör ler allmän rättshjälp och som rör part. Särskild vadeanmälan behövs part. ej.

Mot nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan, avskrivit mål, utlåtit sig om ersättning enligt 12 § tredje stycket eller 13 § eller i annat fall än som avses i första stycket utlåtit sig om ersättning enligt 148 eller i

annan fråga som gäller allmän rättshjälp eller utlåtit sig i fråga som avses i

15§, föres talan genom besvär. Mot annat av nämnden meddelat beslut

som ej innebär avgörande av saken får talan föras endast i samband med

sådan talan som avses i första stycket första punkten.

Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

! Senaste lydelse 1979: 245. 60

15 Förslag till Prop. 1986/87: 89

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs att 59 § miljöskyddslagen (1969: 387) skall ha föl- Jande lydelse.

Nuvarande Ixdelse Föreslagen lydelse

59§

Koncessionsnämndens beslut i mål om miljöskyddsavgift överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som

vattenöverdomstol. I fråga om sådan talan gäller följande.

Koncessionsnämndens beslut Koncessionsnämndens = beslut som innebär ett avgörande av saken som innebär ett avgörande av saken

överklagas genom vad. Detsamma överklagas genom vad. Detsamma

gäller beslut vari nämnden i sam- gäller beslut vari nämnden i samband med avgörande av saken har band med avgörande av saken har avgjort frågor om kvarstad eller er- avgjort frågor om kvarstad eller ersättning till en part eller skyldighet sättning till en part eller skyldighet

för en part all utge ersättning. En för en part att utge ersättning. särskild vadeanmälan behövs inte.

Koncessionsnämndens beslut överklagas genom besvär då nämnden har

1. ogillat invändning om jäv mot en ledamot i nämnden eller invändning

om att hinder föreligger för talans prövning,

. avvisat ett ombud eller ett biträde, . avvisat en ansökan om åläggande av miljöskyddsavgift, . avskrivit ett ärende om äläggande av miljöskyddsavgift,

AR . förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför nämnden och underlåtenhet att iaktta föreläggandet kan medföra en särskild påföljd för honom,

6. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iaktta föreläg-

gande eller ådömt straff för en förseelse i förfarandet eller ålagt ett vittne

eller en sakkunnig att ersätta kostnad som har vållats genom försummelse eller tredska,

7. förordnat angående undersökning av egendom eller annan liknande åtgärd,

8. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet eller

9. utan samband med avgörande av saken utlåtit sig om kvarstad eller ersättning till en part eller skyldighet för en part att utge ersättning.

Andra beslut får överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär avgörande av saken.

Denna Jag träder i kraft den I januari 1988.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 januari 1987

Närvarande: stalsministern Carlsson, ordförande. och statsråden Feldt, Sigurdsen. Gustafsson. Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson. S. Andersson. Göransson. Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström. Lindqvist. G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ett reformerat tingsrättsförfarande

I Inledning

År 1977 tillkallades en kommitté för översyn av reglerna för rättegången vid de allmänna domstolarna. Kommittén antog namnet rättegångsutredningen. Enligt utredningens ursprungliga direktiv (dir 1977:10) skulle över-

synen i främsta rummet inriktas på rättegången vid tingsrätterna. Målet för

översynen borde enligt direktiven vara att göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhets-

krav sattes ät sidan.

Genom tilläggsdirektiv (dir 1977:91, 1981:47) har utredningen sederme-

ra fått i uppdrag bl.a. att utreda frågan om s.k. jourdomstolar bör införas i Sverige samt att göra en allmän översyn av rättegången i hovrätterna och

högsta domstolen.

Utredningen (Ledamöter: Landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande,

chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, länsåklagaren Sten Styring, advo-

katen Lars Laurin, föreståndaren John Thörngren och lantmästaren Lennart Sandberg.) överlämnade i juli 1982 delbetänkandet (SOU 1982:25—-26)

Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt. Vidare överlämnade

utredningen i februari 1983 delbetänkandet (Ds Ju 1983:1) Processen i överrätt — Några delreformer samt i januari 1984 delbetänkandet (Ds Ju 1984:1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet. Betänkandena har remissbehandlats.

Vissa förslag i 1982 års delbetänkande har tillsammans med förslagen i

1983 års delbetänkande lagts till grund för lagstiftning (prop. 1983/84:78.

JuU 15, rskr. 152, SFS 1984:131—136). Jag avser nu att ta upp de återstående frågor rörande tingsrättsprocessen som utredningen behandlat i

1982 års delbetänkande. Frågan om den framtida utformningen av den

summariska processen — dvs. lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning — bör dock, som jag strax återkommer till, inte tas upp i

detta sammanhang. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfatt-

ning av sitt betänkande som bilaga I, dels utredningens förslag till ändring-

ur I rättegångsbalken som bilaga 2 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har glörts inom justiliedepurtementet och finns tillgänglig i lagsuiftningsärendet (Dnr 1902-82).

Jag avser att i detta sammanhang även ta upp en skrivelse från överbefälhavaren (ÖB) angående de misstänktas rätt att ta del av sekretessbe-

lagda uppgifter i mål om brott mot rikets säkerhet. ÖB:s skrivelse har

remissbehandlats. Till protokollet bör fogas dels ÖB:s skrivelse som bi-

laga 4 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 5. En

sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartemen- 1et och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3440-86).

I detta ärende avser jug dessutom att behandla dels en framställning från domstolsverket om ändring av bestämmelserna om tolk och översättning

och dels ett från justiticombudsmannen (JO) överlämnat beslut rörande

behandlingen av till domstol ingivna inlagor avfattade med punktskrift.

De ändringar i fråga om förfarandet vid de allmänna domstolarna som jag föreslår nu påkallar följdändringar av i huvudsak redaktionell natur i viss annan processrättslig lagstiftning. Vissa sådana ändringar tar jag upp

redan nu, medan jag avser att i övrigt återkomma till detta i samband med

att jag anmäler frågan om en proposition. De är nämligen av den karaktä-

ren att det inte är erforderligt att höra lagrådet.

[E] Allmän motivering

[Re] .1 Allmänna synpunkter

Förfarandet vid de allmänna domstolarna förändrades på ett genomgripan-

de sätt när rättegångsbalken (RB) trädde i kraft år 1948. Den tidigare

gällande s.k. muntligt- protokollariska processordningen hade stora brister, bl.a. genom att den ofta medförde länga handläggningstider i målen. Vidare var de äldre reglerna avpassade efter det tidigare gällande systemet med s.k. legal bevisprövning. För att komma till rätta med de olägenheter som fanns infördes genom RB cn processordning som var strikt grundad på

principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Av dessa

principer följde bl.a. att målen enligt det nya systemet skulle avgöras vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling, där bevisningen lades fram och parternas argumentering ägde rum omedelbart inför domstolen. Gcenom den nya ordningen ville lagstiftaren skapa bättre förutsättningar för den fria bevisprövningen och därmed för materiellt riktiga avgöranden.

Det torde råda en bred enighet om att man i det stora hela har nått de

syften som låg bakom 1948 års rättegångsreform. RB:s system ger enligt en

allmänt utbredd uppfattning sålunda starka garantier för att domstolarnas

avgöranden grundas på ett gott underlag. Det har emellertid också funnits

olägenheter med den nya processordningen. Strävandena att bryta radikalt med det äldre systemet medförde att de nya principerna genomfördes med

stor stränghet. Detta ledde i sin tur till att utrymmet för att anpassa förfarandet till förhållandena i det enskilda målet blev förhållandevis litet. 63

Under årens lopp har en del reformer ägt rum i fråga om olika enskildheter i RB. Totalt sett har balken emellertid ändrats i ganska liten utsträckning. Tanken på en mer samlad översyn av balken har aktualiserats i olika sammanhang under årens lopp, bl.a. med utgångspunkt från de olägen-

heter som nyss nämnts. En sådan översyn påbörjades emellertid först år

1977, då rättegångsutredningen (RU) tillsattes.

I utredningens ursprungliga direktiv framhöll föredragande departementschefen bl.a. följande. Utredningen bör sträva efter en ordning som innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt. En principiell utgångspunkt bör samtidigt vara att rättssäkerheten inte eftersätts. Det är emellertid angeläget att mål som för parterna är av särskild vikt eller som ifrån allmän synpunkt är väsentliga inte fördröjs därför att resurserna binds

av bagatellmål eller formalia som kan avvaras utan att väsentliga intressen

träds för när. Förfarandet bör även i fortsättningen vara konstruerat med grundsätserna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, men dessa grundläggande principer måste vägas samman med de krav som processekonomi, praktiska hänsyn och hushällning med rättsväsendets resurser ställer. Ledstjärnan för reformarbetet bör vara att förfarandet skall präglas

av ett ökat hänsynstagande till hur förhållandena gestaltar sig i det enskilda

målet. Samtidigt måste dock rättegångens förlopp kunna förutses av par-

terna.

Som jag nyss nämnde lade utredningen fram resultatet av sina överväganden i 1982 års delbetänkande. I detta tog utredningen upp inte bara reglerna i RB, utan gjorde även — vilket förutsattes i direktiven — en utvärdering av den särskilda förfarandelagen för tvister om små belopp,

lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen). Vidare kom utredningen in på frågor om den summariska processen enligt lagsökningslagen (1946:808) och handräckningslagen (1981:847) och

om förhållandet mellan denna process och den vanliga tvistemålsprocessen. Även förfarandet enligt lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden — i det följande kallad ärendelagen — behandlas i betänkandet.

Utredningen konstaterar i betänkandet att utvecklingen efter RB:s tillkomst karakteriseras av att behovet av ändringar i processordningen — på såväl tvistemåls- som brottmålsområdet — tillgodosetts genom processrättslig reglering utanför den egentliga RB-processens ram. Dels har vissa grupper av mål och ärenden kommit att handläggas vid andra organ än

allmänna domstolar. t.ex. vid hyresnämnder och arrendenämnder, allmän-

na reklamationsnämnden och marknadsdomstolen samt — på brottmålssi-

dan — hos polis- och åklagarmyndigheter. Och dels har många av de

måltyper som det fortfarande ankommer på de allmänna domstolarna att

handlägga kommit att följa särskilda processuella regler vid sidan av RB.

Exempel på detta är de familjerättsliga målen och sådana tvistemål som rör värden under ett halvt basbelopp.

Det sagda har lett utredningen till den uppfattningen att samhällsutvecklingen har medfört ett behov av enklare former för att lösa tvister och för att beivra brott än dem RB kan erbjuda. Man konstaterar också att i fråga om de mål som handläggs enligt RB:s regler framstår förfarandet i flera

man att gränserna mellan olika former för domstolsprocess inte alltid dragits på ett rationellt sätt och att valet av processform inte sällan är svårt för parterna, vilket visar sig i alt man väljer en olämplig processform. Utredningen kommer också fram till att samordningen mellan de skilda

processformerna stundom är bristfällig. För att komma till rätta med de här olägenheterna föreslår utredningen

att de olika typer av handläggning i tingsrätt som nu finns — alltså förfarandena enligt RB, småmålslagen, lagsökningslagen, handräckningslagen och

ärendelagen — delvis smälts samman och att all lagreglering av förfarandet i tingsrätt samlas i RB. Samtidigt görs enligt förslaget förfarandereglerna så

flexibla att de enligt utredningen lämpar sig för alla typer av mål och

ärenden som nu handläggs vid tingsrätterna. Frågan om även måltyper

som för närvarande handläggs utanför tingsrätterna kan återföras till dessa avser utredningen att återkomma till i ett senare betänkande.

Utredningen föreslår även i övrigt ett stort antal förändringar i RB som syftar till att skapa ett effektivare förfarande.

Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva till stora delar av utred-

ningens förslag. Tanken på en långtgående sammansmältning av olika

processformer har dock väckt kritik, särskilt från domstolshåll. Även i

övrigt har kritik riktats mot förslaget i olika enskildheter. Innan jag går närmare in på utredningens förslag och på remisskritiken

skall jag beröra några mer Övergripande frågor om uppbyggnaden av det svenska domstolssystemet och om hur utredningen enligt min mening löst

sin uppgift att med bibehållande av RB:s grundläggande principer skapa ett modernare domstolsförfarande.

Det svenska domstolssystemet har genomgått en omfattande utveckling

sedan RB trädde i kraft. Den mest tydliga och kanske viktigaste tendensen

är tillkomsten av olika former av specialförfaranden vid sidan av RB. Som utredningen säger kan bidragande orsaker till denna utveckling vara dels behovet av ett smidigare och mindre kostsamt förfarande än det RB kan erbjuda och dels behovet av att till domstolen knyta experter av olika slag

som ledamöter, något som — om man bortser från de s.k. eko- brottmålen

— inte är möjligt enligt RB.

Förekomsten av olika specialförfaranden har emellertid nackdelar av

både principiell och praktisk natur. Bl.a. kan de domare som är verk-

samma inom ett specialområde lätt tappa överblicken över det juridiska

fältet, vilket kan medföra att rättsutvecklingen inom ett visst område på ett icke önskvärt sätt avlägsnar sig från utvecklingen på andra områden. Vidare kan de allmänna domstolarna på sikt komma att utarmas på mål av mer kvalificerat slag och därigenom få sämre kompetens att utföra sina uppgifter. Bland nackdelar av mer praktisk natur kan nämnas problem med

gränsdragningen mellan olika organs kompetensområden samt problem i fråga om organisation, rekrytering och utbildning.

Principiella frågor rörande rättskipningens organisation har nyligen be-

handlats i riksdagen (se JuU 1985/86:28). Riksdagen har därvid ställt sig

negativ till en vittutseende översyn av domstolsorganisationen i syfte bl.a. att nedbringa antalet specialförfaranden. Riksdagen har i det sammanhang-

S Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 89

et bl.a. hänvisat till pågående utredningsarbete från rättegångsutredningens sida. Utan att gå närmare in på vad riksdagen sålunda uttalat vill jag här bara konstatera att den fråga jag I dag tar upp gäller utformningen av

tingsrättsförfarandet med tanke främst på de målgrupper som för närvaran-

de handläggs av tingsrätterna.

Utredningens förslag i fråga om tingsrättsprocessen innebär enligt min mening en välbehövlig uppmjukning av den för närvarande ganska stelbenta och detaljreglerade processordningen för tingsrätterna. I förslaget bibehålls många av de grundläggande inslagen i den nuvarande processen,

men med de reformer som föreslås — bl.a. ökad användning av skriftlig

handläggningsform — bör det i och för sig inte möta något hinder att föra in flera specialförfaranden under RB:s regler. Frågan om att överföra speciat-

förfaranden utanför tingsrätterna till dessa bör dock anstå till dess frågan

om expertmedverkan vid de allmänna domstolarna har lösts. Som jag nyss

nämnde överväger utredningen för närvarande denna fråga.

När man överväger frågan om tingsrättsförfarandets utformning är det

enligt min mening mest fruktbart att som utredningen gjort försöka anlägga

en helhetssyn på verksamheten vid tingsrätterna och alltså ha i blickfältet

alla de mål och ärenden som handläggs där, således även den summariska

processen och förfarandet enligt ärendelagen. En självklar utgångspunkt

måste vara att olika målgrupper i möjligaste mån skall följa samma hand-

läggningsregler och att särlagstiftning inte skall förekomma annat än om det är sakligt motiverat. Vid denna bedömning måste man bl.a. ta hänsyn till de olika ändamäl som olika former av domstolsprocess syftar till. När det gäller den summariska processen har jag kommit till den uppfattningen att en ny lagstiftning kräver ytterligare förberedelscarbete och att frågan om utformningen av processordningen i denna del inte lämpligen bör tas

upp nu. Som jag kommer att utveckla längre fram bör det emellertid inte

vara någon avgörande nackdel med en sådan uppdelning av reformarbetet.

När det gäller utformningen av tingsrättsförfarandet i tvistemål och brottmäl enligt RB har utredningen enligt min mening i stort sett lyckats väl med sin uppgift att anpassa rättegängen till de krav dagens samhälle ställer. Förslaget innebär som jag ser det att man inom ramen för de bärande principerna om omedelbarhet, muntlighet och koncentration i allt väsentligt tillgodoser önskemålen om att i högre grad än nu kunna anpassa förfarandet till förhällandena i det enskilda målet. Flera av utredningens

förslag bör också leda till att kostnaderna för förfarandet i många fall kan

minskas för såväl det allmänna som för parterna. Jag kan mot denna

bakgrund i mängt och mycket ansluta mig till vad som föreslås. På flera punkter kommer jag emellertid att föreslå lösningar som helt eller delvis

avviker från dem som utredningen kommit fram till. Jag vill också nämna

att några frågor som utredningen tagit upp är av sådan karaktär att de lämpligen bör övervägas först i samband med frågor rörande överrättsprocessen. Ett exempel är frågan om möjlighet för domstol att underlåta avvisning trots att rättegångshinder föreligger. I det följande tar jag först upp vissa grundläggande frågor om tvistemåls-

processen, däribland frågan om en integration mellan olika processformer

(avsnitt 2.2), därefter några principiella frågor rörande brottmålsförfaran- 66

det (avsnitt 2.3) och sedan ytterligare nägra frågor av mer allmän karaktär

tavsnitt 2.4). En hel del spörsmål av förhållandevis mindre principiell

räckvidd kommer däremot att tas upp först i anslutning till specialmotiveringen (avsnitt 5).

2.2¶Tvistemålsprocessen

2.2.1 Inledande synpunkter När det gäller tvistemålshanteringen vid de allmänna domstolarna skiljer man i dag mellan summarisk process och egentlig tvistemälsprocess. Den summariska processen har som främsta uppgift att på ett enkelt, snabbt

och billigt sätt få till stånd en exekutionstitel i fall där det inte föreligger

någon tvist mellan parterna rörande anspråkets riktighet. Inom den egent-

liga tvistemålsprocessen skall däremot lösas verkliga tvister mellan parterna. Det finns för närvarande tre ohka former av summarisk process, nämli-

gen lagsökningsprocessen, betalningsföreläggandeprocessen och handräckningsprocessen. Bestämmelser om lagsökning och betalningsföreläggande finns i lagsökningslagen (1946:808), medan handräckningsinstitutet regleras i handräckningslagen (1981:847).

Det finns också olika former av egentlig tvistemålsprocess, först och främst naturligtvis den s.k. ordinära tvistemålsprocessen enligt RB. I

denna handläggs såväl mäl där förlikning om saken är tillåten (dispositiva mål) som mål där sådan förlikning inte är tillåten tindispositiva målh.

Dispositiva tvister som rör värden under ett halvt basbelopp (för närvaran-

de 11 650 kr) följer i stället småmålslagens regler. Frågor av tvistemålsna-

tur —- främst inom det indispositiva området — kan även hanteras enligt ärendelagen.

Som jag tidigare nämnt har RU föreslagit en genomgripande sammansmältning av olika processformer som är hänförliga till tvistemålsområdet. I fråga om de summariska processformernas inbördes relation föreslår RU

att de tre nuvarande formerna görs till föremål för en gemensam reglering. RU menar vidare att syftet med småmäålslagens handläggningsregler i

huvudsak kan ullgodoses inom ramen för en allmän uppmjukning av RB:s regler för ordinära tvistemål. Särskilda regler för tvistemål om små värden

skulle därför i fortsättningen inte vara nödvändiga. RU anser vidare att de

frågor som för närvarande handläggs enligt ärendelagen (de s.k. domstolsärendena) kan handläggas i en flexibel tvistemålsprocess med bl.a. möjlig-

het till helt skrifilig behandling. RU föreslår därför att ärendelagen skall

upphävas.

] fråga om förhållandet mellan den summariska processen och den

egentliga tvistemålsprocessen menar RU att nuvarande ordning inte är

tillfredsställande. BLI.a. sägs att en del mål som borde ha gått till summa-

risk process i stället hamnar i den både för parterna och samhället dyrare tvistemålsprocessen. Vidare sägs att den summariska processen i många fall inte skapar ett tillräckligt bra underlag för en eventuellt påföljande

tvistemålsprocess. Mot denna bakgrund föreslår RU att domstolarna 67

själva får ett starkare inflytande än i dag över frågan om ett mål skall handläggas i summarisk eller ordinär process och att kraven på parterna

skärps för att de skall få till stånd en övergång från summarisk process till

ordinär process.

När det gäller remissinstansernas inställning till utredningens förslag i

dessa delar kan man grovt sett säga att förslagen om att integrera de tre summariska processformerna inbördes och om att slå samman RB:s och

småmålslagens handläggningsregler har fått ett över lag positivt mottagande. Betydligt mer negativa reaktioner har mött förslagen i fråga om förhål-

landet mellan summarisk och ordinär process och om ärendelagens upphävande.

Som jag tidigare har varit inne på är det enligt min mening en självklarhet att tvistemålshanteringen vid de allmänna domstolarna inte bör vara uppdelad i olika grupper av mål och ärenden, eller att skillnader bör upprätt-

hållas mellan olika sådana grupper, i annan utsträckning än som är sakligt motiverat. I vad mån så är fallet kan inte bedömas generellt, utan får

avgöras efter en genomgång av de skäl som talar för och emot en integra-

tion av olika tvistemålsformer. Jag skall i det följande först gå in på

förhållandet mellan de olika formerna för egentlig tvistemålsprocess (avsnitt 2.2.2). Efter att ha uppehållit mig vid frågan om hur den egentliga

tvistemålsprocessen bör utformas (avsnitt 2.2.3) går jag sedan in på den summariska processen och dess förhållande till den egentliga tvistemåls-

processen (avsnitt 2.2.4). Domstolsärendenas koppling till tvistemålsprocessen behandlar jag i avsnitt 2.2.5.

2.2.2 Integration av RB och småmålslagen

Huvudpunkterna i mitt förslag

Småmälslagen avskaffas. De mål som nu handläggs enligt den

lagen skall : stället handläggas i stort sett enligt reglerna för tviste-

mål i allmänhet, alltså inom ramen för ett sådant mer flexibelt

förfarande som nu föreslås. Vissa särregler för mål om mindre

värden behålls dock. Det gäller regeln att vinnande part i princip inte

får ersättning för ombudsarvode, regeln att tingsrätten vid handlägg-

ning av sådana mål alltid skall bestå av en enda domare samt regeln att det krävs prövningstillstånd för att få ett småmål prövat i sak i

hovrätten. Vidare behålls den särskilda forumregeln för konsument-

mål som rör mindre värden. Särreglerna förs in i RB och görs tillämpliga även på vissa fastighetsmål som rör mindre värden.

Som jag tidigare har antytt kan man om erfarenheterna av RB:s hittillsvarande tillämpning säga att förfarandet enligt RB leder till domstolsavgöranden som fyller högt ställda krav på säkerhet och riktighet. Till nackdelarna

får däremot räknas att förfarandet på grund av den rigorösa regleringen många gånger kan framstå som omständligt och att rättegångskostnaderna 68

inte sällan uppgår till belopp som kan te sig höga i förhållande till vad rättegången gäller.

För att råda bot på dessa nackdelar såvitt avser tvister om mindre värden tillskapades under första hälften av 1970-talet ett särskilt domstolsförfarande för lösande av sådana tvister. Förfarandet, som regleras i småmålslagen. började tillämpas den 1 juli 1974. Småmålsförfarandet syftar främst ull att hålla parternas och samhällets kostnader för rättegången i tvister om små värden på en rimlig nivå. Själva förfarandet är förhållandevis smidigt och informellt. Domaren skall kunna

lägga upp rättegången på det sätt som ställer sig enklast i det enskilda fallet och så att parterna skall kunna klara processföringen utan hjälp av juridiskt

skolade biträden. Parternas kostnadsansvar blir överblickbart bl.a. genom

att kostnader för ombud eller biträde inte är ersättningsgilla som rättegångskostnader. Det biträdesbehov som kan finnas kompenseras delvis genom att domstolen åläggs en mer aktiv processledning än i mål som

handläggs enligt RB. Genom att förfarandet är utformat så att biträdesbehov i princip inte skall föreligga, kan samhället också ställa upp betydligt

strängare förutsättningar för att en part skall få rättshjälp med biträdesförordnande. Härigenom har man avsevärt kunnat begränsa samhällets kostnader för rättshjälp i tvister om småbelopp.

RU menar att småmålen handläggningsmässigt bör kunna följa samma

regler som de övriga dispositiva tvistemålen om RB:s regler görs tillräckligt flexibla. Eftersom RU anser sig ha konstruerat ett sådant mer flexibelt förfarande bl.a. på grundval av erfarenheterna från småmålslagen menar

utredningen att de särskilda förfarandereglerna för småmål kan upphävas

och alla mål följa det föreslagna förfarandet enligt RB. Den särskilda kostnadsregeln för småmål har utredningen bedömt ha sådana nackdelar att den bör avskaffas. I stället bör enligt RU en särskild kostnadsregel för

kansumenttvister (mål mellan näringsidkare och konsumenter) införas.

Den särskilda regeln om endomarsammansättning i småmål föreslås upp-

hävd. liksom regeln om fullföljdsbegränsningar till hovrätt i mål om små värden.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till tanken på att tvistemålsreglerna i RB görs mer flexibla med utgångspunkt bl.a. från

erfarenheterna av småmålslagen och att småmälen därvid fortsättningsvis

får följa samma regler som ordinära tvistemål. Däremot har man från flera håll — bl.a. flera domstolar — ställt sig avvisande till tanken på att de

särskilda kostnadsreglerna tas bort i mål om mindre värden. liksom till att endomarförfarandet och fullföljdsbegränsningarna tas bort.

Grundläggande för frågan om det särskilda domstolsförfarandet i mål om

mindre värden är hur man bör se på rättegångskostnadsfrågan. Jag kom-

mer därför att först gå närmare in på den.

Det är naturligtvis viktigt för allmänhetens tilltro till det rättsliga syste-

met att detta är så utformat att människor inte avskräcks från att gå till

domstol med krav eller tvister som de upplever som befogade. För att

detta skall uppnås i frågor som rör mindre värden är det till stor fördel om

man kan utforma förfarandet så att den rättssökande kan föra sin talan själv och utan att riskera att drabbas av ett ansvar för rättegångskostnader 69

— egna eller motpartens — som inte står i rimligt förhållande till det som tvisten gäller. Från den synpunkten kan jag ställa mig bakom de tankar

som låg till grund för småmälslagen.

Samtidigt måste man emellertid ha klart för sig att det i många fall är en fördel för en person, som själv inte är juridiskt kunnig, att tala med en advokat eller nägon annan jurist innan han själv väcker talan vid domstol eller bestämmer sig för hur han skall ställa sig till ett av motparten framställt krav. Även om man ålägger domstolen en längre gående materiell processledning och förprocessuell rådgivning när käranden inte företräds av advokat. kan en sådan verksamhet från domstolens sida inte ersätta den vägledning en advokat kan ge före en process. Jag tänker då särskilt på den situationen att den rättssökande visserligen själv anser sig ha ett befogat

anspråk, men detta av något skäl — t.ex. bristande juridisk hållbarhet eller

bevissvårigheter — är utsiktslöst att driva i en domstolsprocess. En person

utan juridiska kunskaper kan ha svårt att bedöma sin situation i detta hänseende, och resultatet kan bli att en domstolsprocess öppnas helt i onödan. Sådant kan undvikas genom att en advokat avråder från process i sådana fall. Vidare torde möjligheterna till förlikning på det förproces-

suella stadiet i allmänhet vara större, om parten företräds av en advokat.

Småmålslagens rättegångskostnadsregler är uppbyggda så att den part som vinner processen fär ersättning av den förlorande för s.k. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle (högst en timme) för varje instans, men däremot inte för andra kostnader för ombud eller biträde som den vinnande parten har haft. Detta system tillgodoser förhållandevis väl

de synpunkter på kostnadsfrågan som jag redogjort för nyss. Parten har alltså möjlighet att få ersättning för de kostnader som uppkommer när han vänder sig till en advokat för att få råd huruvida det lönar sig att väcka

talan och hur talan i stora drag bör läggas upp. Själva processföringen inför

domstolen får parten däremot sköta på egen hand: skulle man återinföra en

rätt till ersättning för ombuds- eller biträdeskostnader i detta hänseende,

skulle kostnadsansvaret för tvister om små värden snart bli lika svårt att förutse som före småmåälslagens tillkomst. Detta skulle i praktiken medföra

en försämring för vanliga människors möjligheter att gå in i en domstolsprocess för att försvara sina rättmätiga intressen.

Småmäålslagens kostnadsregler har emellertid vissa andra nackdelar. Näringsidkare som inte har möjlighet att få ersättning för ombudskostnader tvingas inställa sig personligen eller genom ställföreträdare, vilket

medför kostnader som kanske inte står i rimligt förhållande till det tvisten gäller. Detta utnyttjas ibland av mindre nogräknade gäldenärer för att

tilltvinga sig en förmånlig uppgörelse utom rätta. Det är inte klarlagt hur omfattande ett sådant missbruk är. Att det förekommer är emellertid ställt utom allt tvivel.

Det har också sagts att en del enskilda inte vågar uppträda i domstol utan biträde av advokat och att syftet med småmälslagen, såvitt avser dessa människor, därför inte uppfyllts.

RU har föreslagit en ny kostnadsregel som ersättning för den nuvarande

i småmålslagen. Syftet sägs vara att behålla möjligheten för enskilda män-

niskor att föra befogade anspråk till domstol utan oberäkneliga kostnads- 70

risker och samtidigt att eliminera de nackdelär som är förbundna med den nuvarande regleringen. Enligt den föreslagna regeln skall parternas rättegängskostnader kvittas i konsumenttvister (tvister mellan en konsument och en näringsidkare rörande en vara eller en tjänst som tillhandahällits för huvudsakligen enskilt bruk). där konsumenten visserligen förlorar målet men haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol.

Remissinstansernas reaktion på den föreslagna kostnadsregeln har varit blandad. Somliga tillstyrker regeln, andra menar att den skapar tillämpningsproblem, ytterligare några menar att den träffar även fall där en kvittning av rättegångskostnaderna inte är sakligt befogad.

Jag kan förstå utredningens tanke med den föreslagna regeln men är ändå skeptisk. Sävitt jag kan se skulle nämligen den enskilde som vill öppna en process om ett mindre värde i flera situationer komma i ett sämre

läge än i dag. Förutsättningen för mitt resonemang är då att man —

huvudsakligen av statsfinansiella skäl — inte heller i fortsättningen kan räkna med att rättshjälp med biträdesförordnande kan beviljas för tvister om mindre värden. Om RU:s förslag skulle genomföras måste den enskilde alltid räkna med att motparten företräds av ett juridiskt skolat ombud och att han kan bli skyldig att betala kostnaderna för detta ombud om han förlorar målet — i tvist mot en näringsidkare dock endast om han inte hade

skälig anledning att gå ull domstol. Detta medför en ökad press på den

enskilde att — för att bli jämbördig med motparten — själv skaffa ett juridiskt skolat ombud. Detta ombud får han betala själv, och ersättning av

motparten för den kostnaden får han endast om han vinner processen. När

det gäller tvister om mindre belopp förefaller det mig ganska klart att en

privatperson i allmänhet är beredd att ta en sådan kostnadsrisk endast om

han är nästan helt säker på att vinna en process. Samtidigt är det naturligtvis, som RU påpekat. just i den typen av enkla mål som behovet av

rättsligt biträde typiskt sett är minst.

Som ofta påpekas har huvudregeln i 18 kap. I & RB om den förlorande

partens ansvar för vinnande parts kostnader en viktig funktion på det sättet

att den avhåller från obefogade processer. Denna funktion skulle en sådan

regel givetvis också få i de tvister om små belopp som jag nu diskuterar.

Som jag ser det skulle emellertid den processavhållande effekten av att återinföra RB:s nuvarande kostnadsregler i mål om mindre värden lätt kunna bli alltför stark: endast den privatperson som är helt säker på att vinna vägar sig in I en process. Och det resonemanget håller streck även om man vid sidan av en återgång till RB:s kostnadsregler inför en särskild konsumentkostnadsregel av den typ som RU föreslår. Risken att behöva stå för sina egna ombudskostnader, vilka lätt går upp till ganska stora

belopp, torde i många fall vara tillräckligt avhållande.

Härtill kommer vissa andra invändningar som kan riktas mot RU:s regel. Regeln bygger på den generella obalans i fråga om kostnadskänslighet som råder mellan konsumentsidan och näringsidkarsidan till näringsikdarens fördel i konsumenttvister. Näringsidkaren har i allmänhet större ekonomiska resurser än konsumenten och hans rättegångskostnader är en avdragsgill kostnad i rörelsen, medan konsumenten så att säga processar med beskattade medel. Regeln kommer emellertid att slä till även i de fall där 71

dessa förhållanden rent faktiskt inte föreligger, t.ex. där en näringsidkare i små omständigheter processar mot en förmögen konsument. Vidare kan

svårigheterna att fastställa i vad mån det förelegat skälig anledning till

process leda till bristande förutsebarhet för parterna och tillämpningssvårigheter för domstolarna.

Det sagda har lett mig fram till uppfattningen att man svårligen kan avvara någon form av begränsning av rätten till ersättning för rättegångs-

kostnader i mål om små värden. Samtidigt lider den av RU föreslagna ersättningsregeln av vissa brister. Andra lösningar av den typ som skisse-

rats I en reservation tll utredningens betänkande (se SOU 1982:26 s. 606)

och som går ut på att rätten till ersättning för ombudsarvode begränsas efter någon form av taxa kommer också — bl.a. med hänsyn till målens

skiftande beskaffenhet — att leda tll otillfredsställande resultat i många fall. Under dessa förhållanden är man enligt min mening hänvisad till att ha

kvar en kostnadsregel av i princip det innehåll som finns i småmålslagen i

dag, lät vara att man kan diskutera om det bör dras en så skarp gräns

beroende på tvisteföremålets värde som för närvarande. Jag återkommer

strax till den frågan. För att stävja det missbruk av regeln som förekommer för närvarande förordar jag en uppmjukning på så sätt att vissa möjligheter till ersättning utöver normalreglerna öppnas i sådana fall där den förloran-

de parten gjort sig skyldig till rättegångsmissbruk. Jag återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 2.4.6). Jag tar i det sammanhanget också upp

andra frågor rörande rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna.

Vidare kan, som påpekats under remissbehandlingen, risken för rättegångsmissbruk minskas genom bättre processuella sanktioner mot försumliga parter. En del sådana har införts redan den 1 juli 1984. Andra kommer

jag att ta upp i det följande.

En ytterligare fråga av principiell natur som väcks när man har att ta ställning till om småmälslagen bör integreras med processen enligt RB är om man också i fortsättningen bör hushälla med domstolarnas resurser i mål om mindre värden eller om dessa mål därvidlag bör följa samma regler som Övriga dispositiva tvistemål. Vad jag syftar på är dels regeln om obligatorisk endomarhandläggning i småmål och dels regeln om att ett småmål inte prövas i såk av hovrätten efter överklagande. om inte hovrät-

ten meddelar prövningstillstånd.

När det gäller frågan om tingsrätternas domförhet har RU inte föreslagit

någon särskild regel för mål om små värden. Man har i stället förordat att

alla tvistemål som enligt rättens bedömning är av enkel beskaffenhet alltid

skall handläggas inför endast en enda domare oavsett tvisteföremålets värde och oavsett parternas inställning i domförhetsfrågan.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. De kritiska rösterna anför bl.a. att den föreslagna ordningen skapar tillämp-

ningssvärigheter och att ett obligatoriskt endomarförfarande i mål om

mindre värden är nödvändigt av statsfinansiella skäl.

Tanken med att ett mål skall avgöras av fler juristdomare än en är givetvis att avgörandet på det sättet generellt sett blir säkrare än om endast en juristdomare deltar. Det råder en bred enighet om att endast de mest kvalificerade fallen behöver fler domare än en; det bör i det sammanhanget

erinras om att för närvarande långt över 90 % av alla tvistemål avgörs av

ensamdomare. När det gäller frågan om man bör öppna möjlighet till

flerdomarhandläggning i mål om mindre värden kan man å ena sidan konstatera att det givetvis inte finns några garantier för att sådana mål

alltid är av enkel beskaffenhet. Å andra sidan kan det enligt min mening

knappast framstå som rimligt att man ställer rättsväsendets mest kvalifice-

rade sammansättning på tingsrättsnivå till förfogande i mål som trots allt

måste uppfattas som förhållandevis bagatelartade. Detta skulle också

framstå som inkonsekvent i förhållande till den restriktiva hållningen i fråga Om rättshjälpsbiträde i småmål. Såvitt jag vet har det heller inte

framförts någon kriuk från rättssäkerhetssynpunkt mot den nuvarande

domförhetsregeln i småmålslagen. Genom en reform är 1983 (se prop. 1983/84:78) vidgades möjligheterna

för tingsrätterna att med en enda domare avgöra tvistemäl som följer RB:s

regler. Sådana mål kan numera alltid avgöras av endast en domare, om det

är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och om parterna sam-

tycker till det. Däremot genomfördes inte någon ändring i fråga om tings-

rätternas möjligheter att handlägga mål inför ensamdomare mot parternas

vilja. I denna del förutskickades tprop. s. 25) att RU:s överväganden i fråga om bl.a. möjligheterna till återförvisning från högre tili lägre rätt borde avvaktas. Enligt vad jag har erfarit överväger RU även andra frågor

om tingsrätternas sammansättning i olika typer av mål. Under sådana

omständigheter och med hänsyn till den grundinställning jag låtit fram-

skymta i det föregående finns det enligt min uppfattning ingen anledning att nu föreslå några ändringar i fråga om tingsrätts domförhet i mål om mindre värden. Oavsett vad som i övrigt görs med småmålslagen bör tills vidare

den nuvarande domförhetsregeln behållas för sådana mål.

Den nuvarande regeln i småmålslagen om att prövningstillstånd behövs för att ett mål, efter överklagande av tingsrättens dom, skall komma under hovrättens prövning i sak har främst två syften. Dels skall parternas

kostnader och besvär för tvister om mindre värden hållas på en rimlig nivå.

dels skall samhällets insatser för att lösa sådana tvister inte bli oskäligt

stora.

RU synes (SOU 1982:26 s. 332) utgå från att de särskilda fullföljdsreglerna i småmålslagen bör upphävas och att alla dispositiva tvistemål tills

vidare — I avvaktan på en mer generell reform grundad på utredningens

fortsatta arbete — bör följa samma regler, vilket bl.a. skulle innebära att det aldrig blir aktuellt med dispensprövning i småmål i hovrätt. De remissinstanser som tagit upp denna fråga har i allmänhet anfört att fullföljdsbe-

gränsningarna i småmål, oavsett vad som händer med småmålslagen i övrigt, bör vara kvar tills vidare. De syften som låg bakom småmålslagens dispensprövningsregel — att begränsa parternas och det allmännas kostnader för lösning av tvister om

mindre värden — har givetvis i hög grad bärkraft även i dag. Med tanke på

detta och på att RU för närvarande sysslar med frågan om dispensregler

och andra fullföljdsbegränsningar ur ett vidare perspektiv finns det enligt min mening inte anledning att upphäva dispenssystemet för de nuvarande

småmålen.

kvar en rättegängskostnadsregel, en regel om endomarkompetens och en regel om prövningstillstånd till hovrätt av ungefär samma slag som för närvarande gäller enligt småmålslagen. I dessa tre hänseenden knyter sig behovet av en särreglering till just det faktum att målet rör ett mindre

värde. Det gäller alltså att hålla nere parternas och det allmännas kostnader på en nivå som är rimlig i förhållande till tvisteföremålets värde. Med

hänsyn till detta kan jag inte finna det ologiskt eller i övrigt olämpligt att knyta reglernas verkningsområde till en beloppsgräns. I själva verket är detta — som påpekats I en reservation till utredningens betänkande och i

flera remissvar — den enda praktiskt framkomliga vägen att avgränsa

omrädet I just dessa sammanhang: jag återkommer strax till övriga handläggningsregler. Att det i några enstaka fall kan uppstå vissa oönskade

tröskeleffekter är något man under sådana förhållanden måste godta. Sä-

dana effekter har för övrigt i praktiken inte alls den omfattningen att de kan ses som något besvärande problem.

När det gäller frågan var beloppsgränsen skall dras kan man möjligen — som några remissinstanser varit inne på — Överväga om inte gränsen för

rätt till ersättning för ombudsarvode borde dras lägre än vid tvister rörande

ett halvt basbelopp. Med hänsyn till regelns koppling till reglerna i rätts-

hjälpslagen om möjlighet till rättshjälp med biträdesförordnande har jag

stannat för att någon ändring av gränsen i detta hänseende inte bör komma i fråga. Inte heller när det gäller endomarhandläggning och fullföljdsbegränsning ser jag någon anledning att ändra på beloppsgränsen.

Jag går så in på frågan i vad mån det i övrigt finns skäl att behålla några

särskilda handläggningsregler för mål om mindre värden. Svaret på den frågan blir enligt min mening avgörande för om småmälslagen skall behållas cher ej.

Rättegången enligt småmålslagen skiljer sig från rättegången i tvistemål enligt RB främst så till vida som den är 1 vissa grundläggande hänseenden

mindre reglerad. Domaren har enligt småmålstagen förhållandevis stor

frihet att anpassa rättegången till målets beskaffenhet. Det gäller framför

allt avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning och frågan vad som skall vara processmaterial vid målets avgörande. Domaren bestämmer ganska fritt i vad mån muntliga inslag skall ingå i rättegången, och man

har inte RB:s strikta uppdelning i förberedelse och huvudförhandling. Till grund för rättens dom får ligga inte bara det som sagts vid det sista sammanträdet (som enligt RB) utan även det som i övrigt tillförts målet, t.ex. i inlagor från parterna. Vidare åläggs domaren enligt småmålslagen en längre gående processledning än enligt RB. Han skall vara mer aktiv för att hjälpa parterna att formulera yrkanden och grunder, och han skall aktivt försöka få parterna att förlikas.

Det finns också ett antal ytterligare särregler i småmålsprocessen. En av de mer betydelsefulla är möjligheten att meddela tredskodom om svaranden underlåter att yttra sig över käromålet.

RU har föreslagit att alla handläggningsregler för småmål upphävs och att alla dispositiva tvistemål får följa i princip samma regelsystem. Försla- 74

get har i denna del i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Som jag tidigare har varit inne på anserjag det välmotiverat att RB:s handläggningsregler mjukas upp så att handläggningen av det enskilda mälet bättre kan anpassas till vad som är lämpligt i lust det målet. Man kommer då att i flera hänseenden närma sig vad som redan gäller enligt

småmäålslagen. Jag tänker bl.a. på frågan om att införa möjlighet till helt

skriftlig handläggning i sådana mål där den handläggningsformen är lämp-

lig. Vidare bör man, som RU föreslagit och som godtagits av de allra flesta

remissinstanser, utan risk för rättssäkerheten kunna företa vissa begränsa-

de uppmjukningar av de s.k. omedelbarhets- och koncentrationsprinci-

perna, vilka ju innebär att allt det processmaterial som ligger till grund för målets avgörande skall presenteras vid en huvudförhandling som hålls i koncentrerad form. Även genom reformer av detta slag närmar man tviste-

mäåälsförfarandet enligt RB till vad som nu gäller i småmål.

Till det nu sagda kommer att det i fråga om handläggningen oftast inte

finns sakliga skäl att göra skillnad på olika mål beroende på tvisteföremå-

lets värde. I stället bör målets beskaffenhet i andra hänseenden, t.ex. tvistens omfattning och arten av bevisning, bli avgörande för hur målet skall handläggas. Därmed är inte sagt att det aldrig skulle vara befogat att ta hänsyn till hur mycket tvisten gäller; vid t.ex. domarens förlikningsverksamhet kan detta tvärtom vara en mycket betydelsefull faktor. Jag menar emellertid att det generellt sett inte finns anledning att — vid sidan av de särskilda regler för mål om mindre värden som jag förordat i det

föregående — ha kvar några särskilda handläggningsregler för mål av sådan

art. Det enda undantag jag kan tänka mig är den särskilda forumbestäm-

melsen i 11 § småmålslagen, som ger en konsument rätt att i en konsu-

menttvist väcka talan mot näringsidkaren vid sitt eget hemvistforum och

som hänger nära samman med rättegångskostnadsreglerna i mål om mindre värden. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen (10 kap. 8

a $). IL övrigt kommer jag att i samband med behandlingen av olika frågor i det följande (avsnitt 2.2.3) mer i detalj gå in på vad en sammansmältning av

RB:s och småmälslagens regelsystem innebär. Jag vill dock redan här slå

fast att det enligt min mening inte finns anledning att i fortsättningen ha två skilda regelsystem beroende på tvisteföremålets värde, utan att hela tvistemålsprocessen i tingsrätt bör bli föremål för en gemensam reglering inom ramen för RB.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp ett par frågor rörande fastig-

hetsmålen.

Genom ett uttryckligt stadgande (3 § småmålslagen) är vissa måltyper

undantagna från småmälslagens handläggningsregler. Småmälslagen är så-

ledes inte tillämplig i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild

sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen (1921:225) eller

ackordslagen (1970:847) eller om mäl som skall upptas omedelbart av

högre rätt eller arbetsdomstolen. I ett pleniavgörande (NJA 1979 s. 107)

har högsta domstolen funnit att fastighetsdomstol är att anse som särskild domstol och inte som tingsrätt i särskild sammansättning. En tillämpning

av småmålslagen brukar ändå anses utesluten i fastighetsmål till följd av stadgandet i 3 § småmålslagen. Från flera håll har framförts önskemål om att småmålslagen skall göras

tillämplig även i fastighetsmål. Som skäl har anförts att man nu tvingas att avgöra vissa fastighetsmål som rör bagatellartade värden i onödigt kvalificerad sammansättning. Enligt 3 § lagen (1969:246) om domstolar i fastig-

hetsmål skall fastighetsdomstol bestå av dels två lagfarna ledamöter och

dels antingen en tekniker och två nämndemän celler tre nämndemän. Jag har nyss förordat att man tills vidare behåller den nuvarande domförhetsregeln för mål om mindre värden. Mot den bakgrunden bör man nu

överväga om det är lämpligt att göra denna domförhetsregel ullämplig även på dispositiva fastighetsmål som rör mindre värden. Jag tänker då i första

hand på okomplicerade hyres- och bostadsrättstvister, t.ex. tvister om ersättning enligt 24 § hyreslagen. De statsfinansiella skäl som talar för en obligatorisk endomarsamman-

sättning i småmäl har giltighet även i fastighetsmål som rör mindre värden.

Frågan är därför endast om det finns nägra rättssäkerhetsskäl som talar emot att den föreslagna regeln blir tillämplig även på sådana mål. Skälen för fastighetsdomstolslagens sammansättningsregler är givetvis

att målen bedömts vara så komplicerade och speciella att det behövs en kvalificerad sammansättning för att målen skall bli avgjorda på ett rättssäkert sätt. Dessa skäl har dock knappast giltighet beträffande okomplice-

rade hyres- och bostadsrättstvister som rör så pass ringa värden som ett halvt basbelopp. Jag anser därför att hyres- och bostadsrättstvister i samma utsträckning som andra dispositiva tvistemål kan omfattas av en regel om obligatorisk endomarsammansättning utan att någon fara uppstår för rättssäkerheten.

Andra dispositiva tvister som handläggs vid fastighetsdomstolarna torde däremot generellt sett vara så komplicerade att det inte är lämpligt med en regel om obligatorisk endomarsammansättning för mål om mindre värden.

Av samma skäl som gäller för övriga småmål bör dessutom den särskilda rättegångskostnadsregeln och regeln om dispensprövning gälla även för hyres- och bostadsrättstvister om mindre värden. En konsekvens av att

den särskilda rättegångskostnadsregeln blir tillämplig på skadeståndsmål i

hyresförhållanden är att ersättning för ombudskostnader inte kommer att

utgå i sådana mål. Jag är uppmärksam på att detta kan leda till att hyresbo-

lagen — eftersom det i dessa mål inte finns möjlighet att anlita den summa-

riska processen — kan komma att avstå från att yrka skadestånd av

hyresgästerna. Bl.a. med hänsyn till att den summariska processen fortfa-

rande är föremål för överväganden (jfr avsnitt 2.2.4) avstår jag dock från att nu föreslå några regler om att sådana mål i rättegångskostnadshänseende skulle behandlas på annat sätt än andra småmål. Jag vill till sist nämna något om förhållandet mellan tvistemålsprocessen

enligt RB och förvaltningsprocesslagen. RU har i vissa enskildheter över-

vägt tanken på ett närmande mellan de båda processformerna men har slutligen stannat för att ett sådant närmande inte skulle fylla nägot praktiskt behov. Flera remissinstanser har uttryckt besvikelse över att utred-

ningen inte för RB:s del har föreslagit någon motsvarighet till det blandat

muntligt-skriftliga förfarandet enligt förvaltningsprocesslagen.

Enligt min mening kan det med fog ifrågasättas om det finns ett verkligt

behov av så stora och grundläggande skillnader som nu föreligger mellan 76

förvältningsdomstolarna. Jag kan emellertid konstatera att det inte finns underlag för att nu gå närmare in på frågan om ett närmande mellan de båda processformerna. En avveckling av sakligt omotiverade skillnader är

dock önskvärd. Jag kommer att driva det fortsatta reformarbetet på processrättens område med den utgångspunkten.

2.2.3 Närmare om uppbyggnaden av en gemensam form för egentlig tvistemålsprocess

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Tingsrätterna får större möjligheter att välja mellan muntlig och

skriftlig handläggning under förberedelsen. En allmän möjlighet att hålla förberedelsesammanträde per telefon införs.

2. Tingsrätterna skall kunna förelägga svaranden i dispositiva tvistemål att inkomma med skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom.

3. Tingsrätterna skall kunna avgöra även tvistiga mål utan huvud-

förhandling om förhandlingen inte behövs för utredningen i målet

och inte någon part begärt förhandling.

4, I de mål där huvudförhandling hålls skall domen också i fort-

sättningen i princip grundas bara på det som kommer fram vid huvudförhandlingen. Något blandat muntlhigt-skriftligt förfarande enligt förvaltningsprocessens modell föreslås således inte. Grundre-

geln skall också i fortsättningen vara att huvudförhandlingen pågår i

ett sträck tills målet avgörs. I flera hänseenden öppnas dock möjlighet för domstolarna att göra undantag från dessa principer när det är

påkallat av processekonomiska skäl.

5. Försumlig processföring från parternas sida skall motverkas. Bl.a. ökas möjligheterna att avvisa nytt material som läggs fram på ett sent stadium av målets handläggning. Påföljdssystemet, för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandlingar, effektiviseras.

6. Tingsrätternas ansvar för att handläggningen drivs effektivt betonas tydligare än nu.

Allmänna synpunkter på behovet av smidigare regler Det främsta syftet med en tvistemälsrättegång är att domstolen skall komma fram till ett avgörande som — inom ramen för parternas förfoganderätt

över processföremålet — är såvitt möjligt riktigt i sak. Det är från flera

synpunkter utomordentligt angeläget att detta syfte nås på ett så enkelt, snabbt och billigt sätt som möjligt. Som jag tidigare har varit inne på kan en uppmjukning av RB:s regelsystem, vilken medger ett större hänsynstagande till förhållandena i det enskilda målet, vara en bra väg att åstadkomma ett bättre rättegångsförfa- TI

rande. Samtidigt är det från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att parterna kan överblicka och förutse rättegångens förlopp, så att de inte riskerar att drabbas av överraskningar beträffande domstolens handläggning, t.ex. i fråga om vad som utgör underlag för domstolens bedömning (processmaterial). Det är inte heller något självändamål att ha ett rättegångsförfarande som i väsentliga hänseenden är oreglerat i lag. Et sådant system skulle stå i viss motsättning till regeringsformens föreskrift att reglerna om rättegången skall ges i lag. Ett regelsystem där lösningar anvisas i lag på olika uppkommande situationer har också den praktiska fördelen att domaren och parterna slipper lägga ned tid och kraft på att hitta lösningar på processuella frågor. Med hänsyn till de nu angivna synpunkterna finns det alltså skäl att behålla en förfarandereglering av ungefär den omfattning som finns i dag. Vad som behövs är rimliga möjligheter att avvika från den i RB anvisade normalordningen när det är lämpligt på grund av målets beskaffenhet. Med hänsyn till vikten av att parterna kan förutse rättegångens förlopp bör en principiell utgångspunkt vara att parterna skall samtycka till eller åtminstone hällas underrättade om eventuella avvikelser. Innan jag tar närmare ställning till frågor om uppmjukning av RB:s grundläggande principer om omedelbarhet, koncentration och muntlighet. skall jag gå in på den grundläggande frågan om uppdelningen av förfarandet i ett skede för förberedelse av målet och ett skede för dess avgörande. Som RU har påpekat är vissa led i en rättegång till sin natur sådana att de mäste komma före andra. En naturlig första uppgift vid handläggningen av ett tvistemål är att ta reda på vad tvisten gäller, dvs. vad som yrkas, vilka grunder som åberopas till stöd för yrkandena och hur svaranden ställer sig till kärandens yrkanden och grunder. Innan det är meningsfullt för rätten att lyssna till parternas argumentation måste man fastställa vad det är man skall argumentera om. På motsvarande sätt är det en förutsättning för att en bevisupptagning skall fylla sitt syfte att rätten och parterna har klart för sig vad som skall bevisas. RB:s uppdelning av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling syftar delvis till att säkerställa den ordning som jag nu skisserat. I småmålslagen har den formella indelningen i förberedelse och huvudförhandling visserligen slopats, men avsikten med detta har givetvis inte varit att ändra på ordningen för målets handläggning i den mening som nu sagts. Jag menar i likhet med RU och en stor majoritet av remissinstanserna att det inte minst av pedagogiska skäl är lämpligt att behålla termen förberedelse som beteckning för handläggningens första skede samt termen huvudförhandling för sådant sammanträde som hålls sedan förberedelsen avslutats och som direkt syftar till målets avgörande. Har man inte en sådan formell uppdelning, kan — som RU påpekar — så småningom insikten att mål behöver förberedas komma att försvagas. Härmed är inte sagt att man behöver gå ifrån den möjlighet som i dag finns att i vissa enkla fall avgöra mål under förberedelsen (42 kap. 18 & RB). En sådan möjlighet har. som påpekats under remissbehandlingen, vissa praktiska fördelar. Det bör framhävas att den omständigheten att man i de nuvarande småmålen går tillbaka till den tidigare gällande uppdelningen i förberedelse 78

och huvudförhandling givetvis inte innebär att handläggningen skall bli mer omständlig än nu. Möjligheten av huvudförhandling i förenklad form i omedetbart samband med förberedelsen (42 kap. 20 § andra stycket RB) bör självfallet utnyttjas i all möjlig utsträckning.

Muntligt eller skrifiligt förfarande

Mot denna bakgrund skall jag gå in på den för en processordning kanske viktigaste frågan av alla, nämligen i vad mån handläggningen av mål skall präglas av muntlighet eller skriftlighet. Jag kommer då in på fler frågor bl.a. om förberedelsen skall vara skriftlig eller muntlig, om man skall tillåta en heh skriftlig process samt om avgörandet av ett mål skall få ske

med muntligt underlag endast beträffande en del av målet.

Tvistemålsprocessen enligt RB präglas i hög grad av muntlighetsprincipen. Det finns en presumtion för att förberedelsen skall vara muntlig, och avgörandet skall utom i de allra enklaste fallen ske efter huvudförhandling.

I småmålslagen prioriteras däremot inte den muntliga handläggningsfor-

men lika mycket.

RU har föreslagit flera uppmjukningar i muntlighetsprincipen i förhällande till nuvarande ordning enligt RB. Tanken på en ökad användning av ett

skriftligt förfarande har i allmänhet vunnit gehör hos remissinstanserna,

även om somliga menar att förslaget på vissa punkter går för längt.

För egen del håller jag med RU om att det muntliga sammanträdet

många gånger är det effektivaste sättet att handlägga tvister både under

förberedelsen och under avgörandeskedet. Men samtidigt är det viktigt att muntligheten inte blir ett självändamål, med andra ord att ett i sak obehöv-

ligt sammanträde hålls endast för formens skull eller att en tvist som skulle

kunna handläggas i huvudsak lika bra genom ett skriftligt förfarande blir

föremål för muntlighet. Detta är viktigt främst med hänsyn till att den

muntliga handläggningsformen i många fall drar större kostnader än den

skriftliga både för parterna och för domstolen.

När man närmare granskar möjligheterna att mjuka upp muntlighetsprincipen måste man — som RU påpekar — hålla i minnet att skälen för muntlighet är olika under olika stadier av handläggningen. På grund därav tär jag I det följande upp RU:s förslag till granskning först när det gäller förberedelseskedet och sedan i fråga om avgörandeskedet.

Muntlighet under förberedelsen Förberedelsen av ett tvistemål syftar främst till att klarlägga och avgränsa vad tvisten avser. Käranden skall precisera vad som yrkas och vilka omständigheter som åberopas till stöd för yrkandena (rättsfakta). Svaran-

den skall på motsvarande sätt redovisa hur han ställer sig till kärandens

yrkanden och precisera de rättsfakta han åberopar som grund för ett

bestridande. Parterna skall vidare ange vilken bevisning som åberopas och

vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Hela denna verksamhet

syftar i grunden till att målet skall kunna avgöras på ett så enkelt och

snabbt sätt som möjligt. 79

Ett annat viktigt syfte med förberedelsen är att parterna under rättens ledning skall undersöka möjligheterna att komma överens, alltså att förlikas. Det gäller därvid både att sondera utsikterna till en uppgörelse i målet

som helhet och att närmare gå in på i vilken mån parterna kan komma

överens i olika delfrågor eller lämna varandras uppgifter utan erinran.

Det råder en bred enighet om att den verksamhet som sålunda skall äga

rum under förberedelsen normalt sett sker effektivast vid ett muntligt förfarande, där parterna får tillfälle att möta varandra under domarens

ledning. I ett helt skriftligt förfarande kan det åtminstone i något mer

komplicerade mål lätt hända att parterna ”skriver förbi varandra”. dvs.

inte direkt tar ställning till varandras påståenden. Domaren har avsevärt

större möjligheter att rätta till sådant och att även i övrigt utöva materiell processledning i ett muntligt förfarande. Och för möjligheterna till förlik-

ning är sammanträdet vida överlägset det skriftliga förfarandet.

Enligt nu gällande ordning är presumtionen för muntlighet under förberedelseförfarandet mycket stark. RU har föreslagit en uppmjukning av

presumtionen. ett förslag som biträds av de flesta remissinstanser. Nägra

påpekar dock att den av RU föreslagna lagtexten ger ett större utrymme för skriftlighet än vad motiven ger vid handen. För egen del anser jag att det även i fortsättningen bör finnas ett betv-

dande utrymme för muntlig handläggning under förberedelseskedet. Jag menar på samma sätt som RU och en majoritet av remissinstanserna att

det bör finnas en presumtion för att tvistefrågan preciseras och möjligheterna till förlikning diskuteras vid ett sammanträde. Samtidigt bör rätten dock i varje enskilt fall överväga behovet av muntlighet under förberedelsestadiet. Finns det inget direkt behov av muntlighet bör förberedelsen vara skriftlig. Likaså bör — som RU föreslagit — muntlighet underlåtas om kostnaderna för och olägenheterna med ett sammanträde inte står i rimlig

proportion till vad målet gäller. På det sättet kan en viktig del av 1974 års

småmäåälsreform föras in i den enhetliga tvistemälsprocessen enligt RB. RU har vidare föreslagit att den möjlighet som för närvarande finns i småmålslagen att meddela tredskodom under skriftlig handläggning skall

utvidgas till att avse samtliga dispositiva tvistemål och till att omfatta inte

bara som nu förelägganden att avge skriftligt svaromål utan även andra förelägganden att yttra sig skrifiligt i processen. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner det rationellt och välmotiverat med en möjlighet för tingsrätterna att före-

lägga svaranden i dispositiva tvistemål att inkomma med svaromål vid

påföljd att rätten annars avgör målet till partens nackdel. Några avgörande rättssäkerhetsskäl som talar mot en utvidgning av tredskodomsmöjligheten vid skriftlig handläggning till att gälla även mål om större värden än ett halvt basbelopp kan enligt min mening knappast anföras. Jag vill i den

delen särskilt peka på att det redan nu i den skriftliga summariska proces-

sen oavsett det krävda beloppets storlek används förelägganden till svaranden som medför i allt väsentligt samma rättsföljder vid uteblivet yttrande som vid tredskodom. Med lämpligt utformad information till svaranden

och blanketter för svaromål torde tillfredsställande garantier kunna uppnås

för att svaranden inte av misstag eller oförständ råkar ut för rättsförluster. 80

Mot den bakgrunden anser jag att förslaget:såvitt avser tredskodomsföreläggande i fråga om skriftliga svaromål bör genomföras i stort sett i enlighet med vad utredningen tänkt sig. Som flera remissinstanser anfört bör dock sådana förelägganden inte göras obligatoriska. Vidare anser jag

det inte lämpligt att nu införa en möjlighet att använda tredskodomsföre-

lägganden i fråga om andra yttranden. En sådan regel skulle kunna föranle-

da tillämpningssvårigheter, eftersom det är svårt att i lagtext precisera vad

som skall krävas för att ett föreläggande att inkomma med yttrande skall anses ha efterkommits. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare utformningen av tredskodomsmöjligheten. Godtas mitt förslag i denna del blir det en viktig uppgift för domstolsverket att utarbeta informationsmaterial och blanketter för svaromål.

Jag menar i likhet med RU att det är lämpligt att förberedelsen av dispositiva tvistemål normalt påbörjas med ett föreläggande till svaranden

att avge skriftligt svaromål. Genom ett sådant förfarande kan man nämligen uppnå dels ett snabbt och enkelt avgörande av mål där svaranden inte vill bestrida käromålet och dels — om ett svaromål kommer in — att

förberedelsen vid ett påföljande sammanträde i många fall kan föras betyd-

ligt längre än annars. eftersom käranden redan före sammanträdet känner till svarandens inställning till Käromålet åtminstone i grova drag. Hlikhet med RU och flertalet remissinstanser anser jag det inte lämpligt att i lag fixera ett högsta antal sammaaträden för förberedelse. främst med

hänsyn till målens skiftande beskaffenhet. Självfallet måste rätten i varje

enskilt fall och med beaktande av parternas synpunkter noga pröva beho-

vet av sammanträde. I det stora flertalet mål bör ett enda sammanträde för förberedelse vara tillräckligt. och fler än två sådana sammanträden bör hållas bara I undantagsfall.

Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet under förberedelsen.

Avgörande av tvistiga mål utan huvudförhandling För närvarande gäller som huvudregel för tvistemål som handläggs enligt RB att huvudförhandling skall hållas innan rätten meddelar dom. Undan-

tag gäller bara de allra enklaste fallen, nämligen vid tredskodom samt vid

domar över medgivna och eftergivna anspråk, domar som innebär att rätten stadfäster en av parterna träffad förlikning samt domar över uppenbart ogrundade käromål. Enligt småmäålslagen är det däremot tillåtet att

avgöra även i egentlig mening tvistiga mål utan sammanträde. RU har föreslagit att det införs en allmän möjlighet för tingsrätterna att avgöra

tvistemål på handlingarna. under förutsättning att huvudförhandling inte behövs för utredningen i målet. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts under remissbehandlingen, låt vara att flera remissinstanser förordar att den muntliga handläggningsformens karaktär av normalförfarande framhålls bättre.

För egen del biträder jag utredningens uppfattning att det finns ett icke obetydligt utrymme inom vilket det är lämpligt att kunna avgöra mål utan huvudförhandling även där tvist mellan parterna föreligger. Det gäller 81

6 Riksdagen 1986i87. 1 saml. Nr 89

rörande de faktiska omständigheterna i målet, utan där tvisten rör den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. En antalsmässigt stor

målgrupp där så är fallet är mål om underhållsbidrag. Det kan också tänkas

fall där handläggning utan huvudförhandling kan vara tillräcklig även där ocnighet rörande sakförhällandena föreligger, nämligen mål där endast skriftlig bevisning åberopas. I dessa fal måste man emellertid noga överväga behovet av att parterna argumenterar muntligt i anslutning till bevisningen.

Mot bakgrund av detta och av att det med hänsyn till processkostnadernas storlek är väsentligt att muntligheten används bara när det är till fördel förordar jag att en möjlighet att avgöra tvistiga mål utan huvudförhandling införs. Rörande den närmare utformningen av en regel vill jag rent principi-

ellt säga att — som RU framhåller och remissinstanserna också allmänt

betonar — grundregeln även framdeles bör vara att huvudförhandling skall

hållas, men att avgörande på handlingarna fär äga rum när det är lämpligt i det enskilda fallet. Det är på grund av målens skiftande beskaffenhet inte

möjligt att i lagtext ge mer exakta kriterier för gränsdragningen, utan det

får ankomma på rätten att besluta om handläggningsform efter hörande av parterna.

RU och en majoritet av remissinstanserna har ansett att en part som

önskar förhandling i princip skall ha rätt till det. För att undvika att någon

part skall känna sig missgynnad på grund av att han inte fått föra sin talan vid en förhandling inför rätten vill jag gå längre och ge varje part en

ovillkorhig rätt till huvudförhandling. För detta talar bl.a. det förhållandet

att enskilda parter ofta har lättare att uttrycka sig muntligt och att rättens möjligheter till materiell processledning är bättre vid en muntlig förhandling.

Frågan om det bör vara möjligt att efter förebild från förvaltningspro-

cesslagen tillåta huvudförhandling beträffande endast en del av målet (s.k. blandat muntligt-skriftligt förfarande) återkommer jag strax till.

Vad skall utgöra processmaterial”? Frågan om vad som skall ligga till grund för rättens dom är av mycket stor vikt för processens utformning. Enligt RB:s grundläggande principer om

omedelbarhet och koncentration skall domen, då huvudförhandling hålls,

grundas endast på det material som lagts fram vid huvudförhandlingen.

vilken skall hållas i så koncentrerad form som möjligt. I småmålsförfarandet fär domen däremot grundas både på vad som sagts vid ett eventuellt

sammanträde, oavsett i vilket skede av målets handläggning detta ägt rum, och på vad handlingarna i målet innehåller. Och i förvaltningsprocessen

har man i princip samma system som i småmåälen.

RU föreslär att man i den majoritet av tvistiga mål, som även fortsättningsvis kommer att avgöras efter huvudförhandling, behåller omedelbar-

hetsprincipen som huvudregel men förser den med vissa undantag. Re-

missinstanserna har i allmänhet godtagit detta förslag. Några har dock anfört att man även för tingsrätternas del borde införa ett blandat munt-

ligt-skriftligt förfarande av den modell som fiiån har i förvaltningsprocessen. Man har bl.a. efterlyst en möjlighet att hålla huvudförhandling endast

beträffande en del av målet — t.ex. därför att muntlig bevisning skall tas upp — men avgöra målet i övrigt på handlingarna. Jag har i det föregående kommit fram till att man bör införa en möjlighet

för tingsrätterna att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål utan huvudförhandling. om sådan förhandling inte behövs med hänsyn till målets beskaffenhet och pan inte begärt att huvudförhandling hålls. I de mål som även i fortsättningen skall avgöras efter huvudförhandling fyller enligt min mening omedelbarhetsprincipen en praktiskt viktig funktion. Den hindrar

nämligen att handläggningen av målet drar ut på tiden efter förhandlingen, t.ex. därför att parterna vill åberopa ytterligare material. Skulle man tillåta ett blandat muntligt-skriftligt förfarande enligt förvaltningsprocessens modell, riskerar man — vilket besannas av vissa erfarenheter från förvaltningsprocessen — att det visar sig behövas ytterligare skriftväxling efter

förhandlingen i någon fråga som inte behandlats där, och att avgörandet av

hela målet därigenom fördröjs. Domen kan då i den del som tagits upp vid

förhandlingen komma att vila på ett sämre underlag än eljest, genom att

rättens minnesbilder av bl.a. bevisupptagningen vid förhandlingen bleknar.

Till nackdelarna med en ordning där processmaterialet generellt får omfatta inte bara det som sagts vid huvudförhandlingen utan även skriftligt

material som inte åberopats där, hör också att det i vissa fall kan vara svårt för parterna att överblicka vad rätten anser vara processmaterial och vice

versa. Det kan lätt bli missförstånd i denna del, och risken för detta blir naturligtvis större ju mer omfattande målet är. Som RU påpekar är erfaren-

heterna från småmålslagen inte heh positiva härvidlag.

Förvaltningsprocessens och småmålslagens modeller är alltså inte in-

vändningsfria. Härtill kommer att behovet av att låta handläggningen av ett mål få muntligt inslag endast beträffande en del av målet som RU påpekar

kan tillgodoses på andra sätt, bl.a. genom deldomsinstitutet och genom bevisupptagning utom huvudförhandling. Jag kommer senare att gå in på förslag som möjliggör en ökad användning av det sistnämnda institutet och

jag kommer också strax in på andra förslag som innebär mindre ingripande uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna för att

tillgodose det faktiska behovet av smidigare regler. Det har under remissbehandlingen knappast påståtts att det under dessa förhållanden skulle finnas något reellt behov av att generellt gå ifrån omedelbarhetsgrundsatsen som huvudregel. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de betänk-

ligheter som trots allt kan anföras mot ett sådant steg förordar jag att omedelbarhetsprincipen behålls i de mål som vid tingsrätt avgörs efter

huvudförhandling enligt RB:s regler och att den får gälla vid ett enhetligt tvistemålsförfarande av den modell som diskuteras här.

När det sedan gäller de mindre ingripande uppmjukningar i omedelbar-

hets- och koncentrationsprinciperna som jag nyss förutskickat. har RU kommit med ett flertal förslag. Man föreslår bl.a. att reglerna om avbrott i resp. uppskov med en påbörjad huvudförhandling förenklas och görs mer

flexibla, art kravet på att all skriftlig bevisning skall föredras vid huvudför-

handlingen mjukas upp, art en allmän möjlighet öppnas att höra parter och vittnen per telefon vid en huvudförhandling, ar: möjligheterna vidgas att ta upp muntlig bevisning utom huvudförhandling i de fall där det är befogat från processekonomisk synpunkt och kan ske utan fara för rättssäkerheten, art det nu relativt rigorösa förbudet mot s.k. skriftliga vittnesberättelser mjukas upp något och arr möjlighet öppnas att på ett enkelt sätt ta in ytterligare processmaterial efter huvudförkandlingens slut. Dessa förslag har mestadels godtagits vid remissbehandlingen. Enligt min mening år förslagen I allt väsentligt väl ägnade att höja effektiviteten i tvistemålsför-

farandet utan att några risker i rättssäkerhetshänseende behöver uppstå.

Jag anser därför att de bör genomföras på i stort sett det sätt som utredningen tänkt sig, även om jag på ett par punkter har valt andra tekniska lösningar än dem utredningen föreslagit. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till de enskilda förslagen. Förslaget om telefonanvändning i rättegång tar jag dessutom närmare upp i avsnitt 2.4.8.

Utredningen har vidare föreslagit att begreppet huvudförhandling i förenklad form avskaffas och att den skarpa femtondagarsgränsen i fråga om möjligheten att efter uppskov hälla fortsatt huvudförhandling ersätts med en avsevärt lösare reglering. I likhet med flera remissinstanser anser jag cn bättre lösning från rättsäkerhetssynpunkt vara att femtondagarsgränsen är kvar som huvudregel för fortsatt huvudförhandling men att man ger möjligheter för rätten att dispensera från denna regel när starka processekonomiska skäl talar för det (se specialmotiveringen till 43 kap. 11 8). Av samma skäl bör en femtondagarsgräns finnas kvar som förutsättning för att vid en huvudförhandling som hålls i nära anslutning till förberedelsen kunna underlåta att upprepa det som sagts vid förberedelsen. Även om man behåller en femtondagarsgräns i sistnämnda hänseende kan man givetvis överväga alt slopa beteckningen huvudförhandling i förenklad form. En sådan reform skulle emellertid påverka även frågan om rättens domförhet. Som påpekades i samband med den senaste lagändringen på det området (prop. 1983/84:78 s. 23) är domförhetsreglerna för närvarande inte helt konsekvent utformade. Med hänsyn till att frägan om tingsrätts domförhet med stor sannolikhet kommer att aktualiseras på nytt inom kort, bl.a. i samband med RU:s återstående arbete, bör emellertid enligt min mening frågan om ett avskaffande av begreppet huvudförhandling i förenklad form anstå något ytterligare.

Som jag nyss nämnt anser jag att de förslag till uppmjukningar av

omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna som nu läggs fram i praktiken tillgodoser de krav på en möjlighet till ett mer blandat muntligt-skriftligt förfarande som har rests för tingsrätternas del. Skulle det emellertid i en framtid visa sig att ett behov av en process av den typ som används vid

de allmänna förvaltningsdomstolarna skulle föreligga vid de allmänna domstolarna, finns det givetvis inget som hindrar att man då närmare under-

söker möjligheterna att närma de båda processformerna till varandra.

Andra åtgärder för att göra processen mer effektiv Att det ibland utan godtagbar anledning kan ta lång tid av få dispositiva tvistemål avgjorda vid domstolarna utgör som RU påpekat ett allvarligt 84

problem. Utredningens undersökningar visar-att handläggningstider på uppåt två år inte är ovanliga. RU har lämnat ett flertal förslag som syftar till att påskynda handläggningen. När det gäller parter som gör sig skyldiga

till försumlig processföring har flera åtgärder redan genomförts genom

lagstiftning som trätt i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152, SFS 1984: 131). Andra sådana åtgärder som utredningen föreslagit och som allmänt godtagits vid remissbehandlingen bör genomföras nu. Jag har redan nämnt möjligheten att meddela tredskodom vid uteblivet skriftligt

svaromål. Den nuvarande regeln om att rätten får bortse från omständighe-

ter och bevis. som parter i otillbörligt syfte dröjer ända till huvudförhand-

lingen med att åberopa, bör utvidgas till att avse även fall där dröjsmålet skett av grov oaktsamhet. Rätten bör få bättre möjligheter att på ett smidigt sätt behandla sent väckta genkäromål och kvittningsinvändningar.

Påföljdssystemet för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandlingar bör effektiviseras. Jag återkommer närmare till dessa åtgärder I specialmotiveringen.

De åtgärder jag hitills berört har främst syftat till att stävja försumlig processföring från parternas sida. RU har emellertid även föreslagit åtgärder för att hos domstolarna själva inskärpa vikten av att mål handläggs så

snabbt och effektivt som möjligt. Utredningen föreslår at en allmän be-

stämmelse införs i RB som ger domstolarna en uttrycklig skyldighet att

handlägga mål snabbt, art en utförlig beskrivning av förberedelsens syfte

införs i balken, att tingsrätterna i princip blir skyldiga att upprätta en

handläggningsplan för varje tvistemål och att rätten mot slutet av förberedelsen skall göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i

målet. De nu berörda förslagen har vid remissbehandlingen fått ett ganska ljumt

mottagande, och förslagen om handläggningsplan och skriftlig sammanfatt-

ning har t.o.m. bemötts övervägande negativt, framför allt från domstols-

håll. Man menar att en skyldighet att upprätta sådana dokument skulle ålägga domstolarna nya arbetsuppgifter vilkas värde I många fall skulle visa sig begränsat.

För cgen del anser jag det till en början värdefullt att i 42 kap. RB uttryckligen fastsla att domstolarna har en skyldighet att handlägga mål

utan onödiga dröjsmål, även om en sådan skyldighet givetvis följer redan

av allmänna principer för myndigheters handlande. Vidare godtar jag utredningens förslag om en samlad redovisning av förberedelsens syfte, även om detta i viss mån medför en upprepning av vad som finns i andra

paragrafer i 42 kap. RB. En sådan redovisning kan nämligen vara av värde

som kontrollinstrument inte minst för mindre erfarna domare och ombud.

När det sedan gäller förslaget om att rätten i princip skall vara skyldig att

upprätta en handläggningsplan ställer jag mig bakom det syfte som RU haft

med förslaget. Det är otvivelaktigt av värde om rätten och parterna vid det första sammanträdet i målet, samtidigt som man går igenom vilka åtgärder som behöver vidtas innan målet kan företas till avgörande, också försöker

komma överens om en preliminär tidsplan för målet. Detta behöver inte vara särskilt betungande och planen behöver inte ges skriftlig form. I lagtext behöver detta avspegla sig endast som en erinran om att även

tidsaspekten och andra aspekter på målets handläggning bör diskuteras med parterna.

En skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i slutet av förbe-

redelsen — något som torde förekomma på flera håll redan i dag — torde i mänga fall kunna effektivisera en huvudförhandling i målet. En sådan

sammanfattning kan också många gånger komma till nytta vid domskriv-

ningen. Samtidigt finns det, som många remissinstanser påpekat vid remissbehandlingen, ett antal mål där det av olika skäl framstår som överflö-

digt att skriva en sammanfattning eller där en sådan är av begränsat värde.

Det måste ankomma på domstolen att i det enskilda fallet själv bedöma om

en sammanfattning är till sådan fördel att det är befogat att lägga ner arbete

på den. Utredningens förslag innebär också en sådan valmöjlighet för

domstolen. Mot den bakgrunden anser jag att förslaget bör genomföras,

dock att lagtexten bör modifieras något.

Jag kommer i det följande att ta upp även en del andra förslag som syftar

till att göra processen mer effektiv. I den mån förslagen inte berörs i

kommande avsnitt av den allmänna motiveringen, tar jag upp dem i specialmotiveringen.

Indispositiva tvistemål Det jag hittills sagt I detta avsnitt har främst tagit sikte på de dispositiva tvistemålen. dvs. de mål där förlikning om saken är tillåten. Liksom RU anser jag emellertid att man i de allra flesta hänseenden bör kunna låta de

indispositiva tvistemålen — alltså de mål där sådan förlikning inte är tillåten — följa samma regler, t.ex. när det gäller avvägningen muntlig-

het-skriftlighet och vad som skall utgöra processmaterial. 1 fråga om processuella sanktioner mot försumliga parter kan man dock i de indispostiva mälen — med hänsyn till kraven på utredningens fullständighet — inte laborera med sanktioner som begränsar parternas rätt att komma med nytt material. Det är givetvis inte heller möjligt att införa institutet tredskodom i indispositiva mål. Jag återkommer i övrigt i specialmotiveringen närmare

till behandlingen i olika hänseenden av de indispositiva målen.

2.2.4 Den summariska processen

Huvudpunkterna i min bedömning

1. Den summariska processen hålls på samma sätt som nu skild

från den egentliga tvistemålsprocessen. 2. Utformningen av den summariska processen kräver ytterligare

överväganden. Några reformförslag beträffande den summariska

processen läggs därför inte fram nu.

Frågan om en effektivisering av den summariska processen och en förenk-

ling av regelsystemet har aktualiserats i flera olika sammanhang under de

senaste årtiondena. Bl.a. föreslogs i departementspromemorian (Ds Ju 86

1977:5) Summarisk process en sammansmältning av de tre summariska

processformerna, dock med bibehållande av vissa skillnader inom ramen

för ett enhetligt institut. Även RU har föreslagit att i princip endast en

summarisk processform, kallad förberedelse i förenklad form, behålls.

Enligt RU:s förslag skall dessutom en förhållandevis radikal omstöpning av ansökningsförfarandet ske. Den som vill inleda en rättegång skall enligt

förslaget i princip bara kunna ge in en ansökan och det skall sedan ankom-

ma på rätten att bestämma om målet skall handläggas summariskti eller i en egentlig tvistemålsprocess.

Enligt min mening är det till att börja med klart att man behöver ett förfarande som främst syftar ull att snabbt och enkelt konstatera huruvida svaranden har någon saklig invändning mot ett krav eller ej. Någon form av summarisk process är alltså nödvändig. Det finns emellertid goda skäl

att överväga om det är motiverat att behålla tre skilda summariska pro-

cessformer. Vidare bör uppmårksammas att möjligheten att i vanlig tvistemålsprocess meddela tredskodom efter rent skriftlig handläggning gör att

man inom ramen för den processen kan få tll stånd ett förfarande som

företer stora likheter med den summariska processen. Det finns bl.a. mot

den bakgrunden skäl att överväga samordningen mellan den summariska processen och det skriftliga tredskodomsförfarandet. RU:s förslag att samordna ansökningsförfarandet I tvistemälsprocessen innebär att man visserligen skall behålla möjligheten för sökanden att själv bestämnia om målet skall handläggas summariskt eller i en vanlig tvistemålsprocess. men att man för de fall där sökanden inte uttryckt något

önskemål om handläggningsform ger rätten en sorteringsfunktion. Jag skall gärna medge att denna lösning har teoretiska förtjänster. En rättssökande som inte är bevandrad i det processrättsliga systemet skulle med den föreslagna ordningen kunna få hjälp av domstolen att få sin ansökan

handlagd på det mest rationella sättet. Samtidigt är det ofrånkomligt att

domstolarna i det föreslagna systemet skulle få en ny funktion som kräver

merarbete. Liksom flera remissinstanser har jag svårt att se att detta

merarbete motsvaras av ett beaktansvärt praktiskt reformbehov. Att märka är att den summariska processen endast i obetydlig omfattning inleds av

enskilda utan juridiskt biträde. Den anlitas framför allt av näringsidkare för

inkassoärenden.

Valet mellan summarisk och ordinär process torde inte annat än undantagsvis bereda något problem för den rättssökande. Summarisk process bör han välja om han kan anta att motparten inte har någon saklig invänd-

ning mot kravet: i motsatt fall bör han ansöka om stämning i ordinär

process. Behövs någon vägledning i denna del, kan den lämnas av domsto-

len inom ramen för dess allmänna serviceskyldighet eller av en advokat

som rädgivning enligt rättshjälpslagen.

Härtill kommer att ett eventuellt misstag i fråga om valet av processform

inte får nägra oöverstigliga konsekvenser för sökanden. En summarisk process kan efter ett bestridande från svarandens sida lätt bringas att övergå till ordinär process. Skulle sökanden tvärtom ha ansökt om stäm-

ning i fråga om ett ostridigt krav, utgör tredskodomsinstitutet — särskilt vid skriftlig handläggning — en garanti för att han kan utverka en exeku- 87

tionstitel på ett snabbt och enkelt sätt.

Enligt min mening bör man mot denna bakgrund även fortsättningsvis hälla ansökningsförfarandet i tvistemål uppdelat på så sätt att det får ankomma på sökanden att själv ange om han vill ha summarisk eller ordinär handläggning. Jag återkommer i avsnitt 2.2.6 till vilka konsekvenser i lagtekniskt hänseende som detta ställningstagande får.

När det sedan gäller utformningen av den summariska processen kan jag till en början konstatera att den nuvarande ordningen med tre summariska processformer är väl inarbetad. De problem som upplevs vid domstolarna kan i första hand hänföras till delgivningssidan. En sammanslagning av de tre summariska processformerna men med bibehållande av vissa skillnader inom ramen för ett enhetligt institut — som föreslogs i bl.a. 1977 ärs departementspromemoria - skulle visserligen teoretiskt sett kunna medfö-

ra förenklingar för borgenärerna i vissa fall men skulle samtidigt som jag

ser det innebära sorteringsproblem för domstolarna av i princip samma slag som vid en samordning av ansökningsförfarandet i summarisk och ordinär process. Mot den bakgrunden är jag för min del tveksam till om det

föreligger tillräckliga skäl att gå fram på den linjen.

Ett sätt att tillgodose önskemålen om förenklingar i den summariska processen samtidigt som man underlättar hanteringen vid domstolarna skulle kunna vara att låta den summariska processen gå ut på att endast konstatera om svaranden har någon saklig invändning mot kärandens

anspråk eller ej. Man skulle med en sådan lösning ta bort all bevisprövning från den summariska processen och i stället låta den prövningen ske inom

ramen för ett skriftligt tredskodomsförfarande i den ordinära processen. En reform i den riktningen kräver emellertid ytterligare överväganden som inte lämpligen kan göras i detta sammanhang. Jag avser att inom korn låta remittera en departementspromemoria där de nu antydda tankegångarna utvecklas. Frågan om s.k. motiverade bestridanden i den summariska processen får övervägas ytterligare i belysning av vad som kommer fram i det sammanhanget.

2.2.5 De s.k. domstolsärendenas koppling till tvistemålsprocessen

Huvudpunkterna i min bedömning

1. Den särskilda lagen om handläggningen av domstolsärenden

tärendelagen) behålls tills vidare. En generell översyn av regelsyste-

met bör göras I ett senare sammanhang.

2. Inga ändringar i ärendelagens handläggningsregler föreslås nu.

Enhigt RB handläggs tvistemål och brottmål. Vid balkens tillkomst konstaterades att det fanns vissa typer av frågor. som skulle handläggas av domstolarna men för vilka RB:s regler för tvistemål inte ansågs passa in, främst därför att det fanns behov av ett enklare handläggningssätt än det med förberedelse och huvudförhandling. För handläggningen av dessa

frågor tillskapades ärendelagen. Enligt I $ avser lagen "ärenden angående

rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga självmant eller efter ansö- 88

tvistemål eller brottmäl stadgade ordningen, dock ej ärenden som angå straff eller annan med brott förenad påföljd”. Enligt ärendelagen handläggs vitt skilda frågor, t.ex. bouppteckningsfrågor, förmynderskapsfrågor och vissa frågor rörande vårdnad om barn. På senare år har nya grupper av frågor enligt uttrycklig föreskrift i resp. författning kommit att handläggas enligt ärendelagen. Ett exempel är frågor rörande betalningsskyldighet för felparkeringsavgift. Förfarandet enligt ärendelagen var ursprungligen i

första hand tänkt för ansökningsärenden där det normalt inte finns nägon

motpart till sökanden, men förfarandet har i allt högre grad kommit att omfatta även grupper av frågor, t.ex. felparkeringsärendena och vårdnadsärendena. där generellt sett två parter står emot varandra.

RU har föreslagit att de nuvarande domstolsärendena skall följa RB:s regler och att den särskilda ärendelagen skall upphävas. Detta förslag har kritiserats av ett flertal remissinstanser, bl.a. från domstolshåll. De anser

att ärendelagen fungerar bra och att man med den föreslagna ordningen

riskerar en omständligare ordning för frågornas hantering än för närvarande. Vidare har sagts att RU inte tillräckligt belyst konsekvenserna av förslaget för olika typer av ärenden.

För egen del håller jag med utredningen om att det i vissa fall är svårt att uppfatta några sakliga skillnader mellan en del frågor som i dag handläggs som tvistemål enligt RB och andra mycket likartade frågor som handläggs

enligt ärendelagen. Jag syftar då närmast på de fall där man i de sistnämnda

frågorna generellt sett har en två- eller flerpartssituation, för vilken RB:s

tvistemålsregler typiskt sett är avpassade. Det enda rationella skäl man

hittills kan ha haft för att låta frågorna handläggas enligt ärendelagen skulle

i så fall rimligen vara att förfarandet enligt ärendelagen ger möjlighet till avgörande på handlingarna. Om man nu inför en sådan möjlighet i tvistemål som handläggs enligt RB, bör det vara principiellt riktigt att dessa ärendegrupper förs över till handläggning enligt RB, eftersom det är ett

intresse att ha så långt möjligt gemensamma regler för all handläggning.

En helt annan fråga är emellertid om det dessutom är lämpligt att låta även de ärenden som typiskt sett är av enpartskaraktär, dvs. där det inte finns nägon motpart. gå över till att handläggas enligt RB:s regler. Detta kan visserligen som utredningen hävdar vara tekniskt möjligt. men det kräver ganska omfattande ingrepp i RB:s system, och som kommit fram vid remissbehandlingen har utredningen inte anvisat tillfredsställande lös-

ningar på alla uppkommande problem. Vad som har kommit fram under

remissbehandlingen har också övertygat mig om att de reella vinster man skulle kunna göra genom att överföra dessa ärenden till RB:s område och sålunda upphäva ärendelagen är tämligen ringa.

Mot denna bakgrund finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu slopa ärendelagen och göra om RB så att den passar in på alla de nuvarande ärendena. På lite längre sikt bör emellertid frågan om ärendenas

handläggning tas upp ur ett vidare perspektiv. Det kan därvid bli aktuellt

att överväga om inte de ärenden som handläggs enhgt ärendelagen kan fördelas på RB resp. förvaltningslagen.

Med detta ställningstagande återstår frågan om det är påkallat att i 89

avvaktan på en generell översyn göra några ingrepp i ärendelagens handläggningsregler. Vad som har förekommit i detta lapstiftningsärende har gett mig intrycket att det i stort sett inte finns något omedelbart reformbe-

hov såvitt avser ärendelagens handläggningsregler. Från något håll har

emellertid framförts önskemål om en utökning av möjligheterna att avgöra

mål med ensamdomare med sikte på vissa enkla fall. Med anledning av detta vill jag säga följande.

Domförhetsreglerna i 6 § ärendelagen är uppbyggda kring en huvudregel att det är tillräckligt med en domare ensam men att en större sammansättning (tre lagfarna domare eller en lagfaren domare och nämndemän) skall delta vid avgörande av ett ärende. dels obligatoriskt i vissa typer av ärenden och dels i alla typer av ärenden så snart det föreligger en tvist

mellan två parter. Med tanke bl.a. på att utvecklingen på tvistemålsområdet gått mot en allt vidare endomarkompetens i enklare mål kan denna

föråldrad. Härtill kommer att ärendelagens regler om domrörhet tekniskt

framstår som onödigt krångliga.

Det finns enligt min mening sålunda skäl som talar för en förenkling av domförhetsreglerna efter mönster av vad som gäller i tvistemål enligt RB.

Att direkt göra RB:s regler i fråga om domförhet tillämpliga låter sig

emellertid inte utan vidare göra, eftersom det processuella systemet är

olika uppbyggt i tvistemål resp. domstolsärenden. Jag tänker då framför allt på att RB:s uppdelning i förberedelse och huvudförhandling saknas i

ärendelagen. Överväganden rörande domförheten i ärenden kan därför knappast ske utan en närmare genomgång av förhållandena i olika typer av ärenden. Av remissyttrandena över RU:s betänkande framgår att man vid domstolarna inte upplever reformbehovet på detta område som trängande. Mot den bakgrunden. och med tanke på att RU för närvarande överväger andra frågor rörande tingsrätternas sammansättning, talar övervägande skäl för att domförheten i ärenden tas upp först i samband med den översyn av ärendelagen som jag nämnde nyss.

2.2.6¶Vissa lagtekniska frågor

RU:s förslag innebär som jag tidigare nämnt en radikal nedbantning av det

processuella regelsystemet på tvistemålssidan. Småmålslagen, ärendelagen, lagsökningslagen och handräckningslagen föreslås upphävda och RB:s regler föreslås anpassade till de frågor som nu handläggs enligt dessa

lagar. Även i övrigt har RB:s handläggningsregler för tingsrätt (42—44 kap.) i förslaget genomgått en omfattande språklig och redaktionell överarbetning.

De ställningstaganden som jag gjort i det föregående innebär för det

första att småmålslagen kan upphävas och behövliga regler för mål om mindre värden införas i RB. Så långt följer jag alltså RU:s tanke om en

förenkling av regelsystemet. Den summariska processen lämnas däremot i enlighet med vad som sagts i avsnitt 2.2.4 utanför denna lagrådsremiss, vilket innebär att lagsökningslagen och handräckningslagen tills vidare 90

finns kvar. När det gäller ärendelagen har jag (avsnitt 2.2.5) kommit fram

till att denna lag i avvaktan på en översyn får stå kvar i princip oförändrad. Att domstolsärendena och mälen i summarisk process alltså även fort-

sättningsvis skall behandlas enligt sina egna regler medför att det inte finns något behov av så stora ingrepp i RB:s systematik som utredningen före-

slagit. En reform kan då begränsas till de regler rörunde tvistemälsprocessen där det föreligger ett konkret reformbehov. Även en sådan mer begrän-

sad målsättning medför visserligen att många paragrafer framför allt i

handläggningskapitlen behöver ändras. Enligt min mening saknas emellertid tillräckliga skäl att enbart med anledning härav nu göra en mer övergripande språklig och redaktionell översyn av RB:s regler. Frågan om en sädan översyn bör komma till stånd får tas upp i ett senare sammanhang.

2.3¶Brottmålsprocessen

2.3.1 Allmänna synpunkter på reformbehovet

När det gäller brottmålen är, som RU påpekar och som styrks av vad som framkommit vid remissbehandlingen. reformbehovet och möjligheterna till reformer i vissa hänstenden avsevärt mindre än för tvistemålens del. Framför allt har detta förhällande sin grund i att antalet mål om små eller enkla brott genom olika reformer under tiden sedan RB:s tillkomst kommit

att föras bort från domstolarnas verksamhetsområde. Möjlighet har införts

för polisen att förelägga ordningsbot i fråga om ett stort antal bötesförseelser. Området för strafföreläggande har vid flera tillfällen utvidgats. Det har också skett en omfattande avkriminalisering, ibland i samband med avgiftsbeläggning, t.ex. parkeringsavgft. skattetillägg och miljöskyddsav-

gift. Möjligheterna för åklagaren att i fråga om mindre allvarlig brottslighet besluta om åtalsunderlåtelse i stället för att väcka åtal har utvidgats genom

flera olika reformer. Möjligheter till förundersökningsbegränsning har införts.

Dessa faktorer sammantagna gör att det numera finns relativt goda garantier för att domstolarna inte onödigtvis skall belastas av mål om

som på tvistemålssidan att rikta särskild uppmärksamhet mot förenklingar i fråga om de mindre målen. Vad som är viktigt för brottmålsprocessens

del är i stället att se till att i möjligaste mån effektivisera och underlätta

handläggningen av brottmål i allmänhet. Delvis rör det sig om motsvarande

frågor som på tvistemålssidan, delvis är det speciella brottmålsproblem.

Vad som aktualiseras genom RU:s förslag är bl. a. möjligheten för rätten

att hålla förberedelse i brottmål, uppmjukning av muntlighetsprincipen,

närmare bestämt frågan om införande av en möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna i tingsrätt. samt uppmjukning av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna i de mål som skall avgöras efter huvudförhandling. Jag skall också gå in på frågor rörande handläggningen av mål om enskilt anspråk i anledning av brott samt slutligen också beröra reglerna

om förening tkumulation) av åtal. Jag kommer också att ta upp två speciella frågor som aktualiserats av 9i

utredningen, nämligen frågan om införande av jourdomstolar för att avgöra vissa brottmäl och frågan i vad män rätten före huvudförhandlingen i ett brottmål skall ha tillgång till förundersökningsprotokollet.

2.3.2 Närmare om uppläggningen av en reform

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Om det är till fördel för handläggningen av målet får den tilltalade föreläggas att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den. 2. Möjligheten till sammanträde för förberedelse i brottmål lagregleras. 3. En uttrycklig lagregel införs om möjlighet för åklagaren att sammanträda med den misstänkte innan åtal beslutas. 4. Tingsrätterna skall även i fortsättningen avgöra brottmålen efter huvudförhandhng. 5. I fråga om förfarandet vid huvudförhandling i brottmål görs i stort sett samma ändringar som 1 tvistemålsprocessen.

Förberedelse i brottmål

145 kap. RB finns vissa bestämmelser om åtgärder som rätten skall vidta efter det att åtal väckts men innan huvudförhandling hålls i målet. Man

skall t.ex. utfärda stämning på den tilltalade och förelägga honom att ange

sin bevisning. Rätten kan också i mån av behov låta komplettera förunder-

sökningen. Det finns möjlighet att för vissa angivna ändamål hålla muntligt sammanträde före huvudförhandlingen. Några generella bestämmelser om förberedelse som motsvarar förbere-

delsen i tvistemål finns emellertid inte för brottmålens del. Detta brukar sägas bero på att målet normalt sett blir tillräckligt förberett genom förun-

dersökningen. De flesta mål kan sättas ut till huvudförhandling direkt när åtal väcks. Det sägs också att en förberedelse av den typ som sker i tvistemål inte kan äga rum i brottmål, eftersom man inte kan tvinga den tilltalade till processuell aktivitet på samma sätt som en part i ett tvistemål. RU har konstaterat att det i vissa mer omfattande eller mer komplicera-

de brottmäl finns behov av förberedande åtgärder före huvudförhandlingen

utöver dem som i dag nämns i RB. Man kan t.ex. minska risken för

uppskov om den tilltalade redan före huvudförhandlingen genom försvararen lämnar ett skriftligt svaromål, där han kort presenterar sin inställning till åtalet och sin bevisning. Det kan i vissa komplicerade mål finnas vinster att hämta om pärterna före huvudförhandlingen träffas under rättens ledning och undersöker i vilka hänseenden oenighet föreligger rörande åtalet;

man kan genom en sådan muntlig förberedelse koncentrera huvudförhandlingen mer till de stridiga punkterna och härigenom bl.a. avsevärt minska

risken för att vittnen kallas till huvudförhandlingen i onödan. Mot denna bakgrund har RU föreslagit att det i 45 kap. RB införs regler

behov ålägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål. Rätten kan också

hålla ett förberedande sammanträde med parterna före huvudförhandlingen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta

remissinstanserna. Någon remissinstans har avstyrkt förslaget under anfö-

rande att man allmänt sett riskerar en omständligare brottmålsprocess om man inför föreskrifter om förberedelse i brottmål.

För egen del vill jag först konstatera att det i många, kanske de allra

flesta, brottmål inte behövs någon aktivitet från rättens sida för alt —

utöver att ta del av de handlingar äklagaren ger in — före huvudförhand-

lingen ta reda på den tilltalades ståndpunkt till åtalet. Detta gäller givetvis

först och främst de mål där den tilltalade under förundersökningen har erkänt gärningen. Dessa mäl kan normalt sättas ut till huvudförhandling

direkt, och rätten kan koncentrera sig på att se till att ullräcklig person-

utredning finns tillgänglig vid huvudförhandlingen. Även mål där den tillta-

lade förnekar gärningen kan många gånger sättas ut direkt till huvudför-

handling. Den tilltalade delges då. samtidigt med kallelse till förhandling-

en. ett föreläggande att i god tid före förhandlingen tala om vilken bevis-

ning han vill äberopa.

I mer komplicerade mål kan det emellertid, som jag nyss nämnde. vara av värde att före huvudförhandlingen söka klargöra den tilltalades ständ-

punkt för att få till stånd en så effektiv huvudförhandling som möjligt. Med tanke på sådana fall kan det vara bra med en möjlighet för rätten att älägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål eller infinna sig till ett förberedande sammanträde. Sådan förberedelse äger på sina håll rum redan nu utan

uttryckliga föreskrifter i lag. Som utredningen anför är det emellertid lämpligt att lagstiftaren ger riktlinjer för i vilka fall förberedelseinstitutet bör användas.

Jag vill i det sammanhanget peka på vikten av att åklagaren i mer komplicerade mål i mån av behov redan i stämningsansökningen beiyser

åtalet utöver själva gärningsbeskrivningen i syfte att underlätta för den

tilltalade och domstolen att förbereda sig inför huvudförhandlingen. Så

sker på mänga häll redan nu med, enligt vad jag inhämtat. gott resultat.

Vidare kan det i de mål där det blir aktuellt med ett sådant förberedande

sammanträde vara av stort värde om åklagaren inför sammanträdet skriftligen belyser eller utvecklar åtalet utöver vad som kan ha skett redan i stämningsansökningen. Några särskilda bestämmelser i lag i de hänseen-

den jag nu nämnt torde inte behövas. Det bör ankomma på riksåklagaren

att utfärda behövliga rekommendationer.

Det bör påpekas att värdet av ett förberedelscinstitut i brottmål givetvis påverkas av den omständigheten att man i sådana mäl inte kan tvinga den

tilltalade att vara aktiv i processen. För att syftet med förberedelsen skall

nås krävs därför att den tilltalade frivilligt medverkar till att precisera sin

ständpunkt. I de mål där förberedelse kan bli aktuell torde emellertid den tilltalade regelmässigt vara biträdd av försvarare, och man kan under sådana omständigheter normalt utgå från att risken är relativt liten för att

tillräckliga uppgifter inte skall gå att få fram.

Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare utformningen av bestämmelserna om förberedelse. Jag vill här bara säga att en utgångspunkt givetvis bör vara att rätten inte tillgriper en förberedelseåtgärd utan att i varje enskilt fall noga ha prövat det faktiska behovet av förberedelse. Att mer slentrianmässigt sätta ut brottmål till förberedelse skulle, som påpekats under remissbehandlingen, allvarligt äventyra effektiviteten i

brottmålsprocessen. Det är väsentligt att reglerna om förberedande åtgärder utformas på sådant sätt att det klart framgår att sådana åtgärder bara skall tillgripas i de mer omfattande eller komplicerade mål i vilka det finns ett påtagligt behov av det. Som framgått av det föregående fyller förundersökningen i praktiken

bl.a. det syftet att den ger besked om parternas inställning och därmed minskar behovet av ytterligare förberedelseförfarande. I regel kan man vid slutet av förundersökningen förutse parternas stånd-

punkter i det följande målet. När förundersökningen avslutas, har åtal emellertid inte väckts. Den tilltalade kan därför inte med säkerhet veta vad

åklagaren kommer att yrka i rättegången. Detta kan ha betydelse i vissa

mål som rör mer omfattande eller juridiskt komplicerad brottslighet. Om

förundersökningen t.ex. bedrivits med utgångspunkt från att den misstänkte gjort sig skyldig till ett visst brott. som han förnekat, kanske

åklagaren sedermera finner skäl att åtala med annan brottsrubricering. Det kan då tänkas att den tilltalade inte har någon invändning mot det väckta åtalet. något som alltså förundersökningen inte ger besked om. Om något klarläggande av den tilltalades ståndpunkt inte sker. kan följden bli att

onödig bevisning läggs fram vid huvudförhandlingen. Och omvänt kan en tilltalad, som under förundersökningen erkänt en på visst sätt rubricerad gärning, ha invändningar och vilja åberopa bevisning om åklagaren i åtalet

rubricerar gärningen annorlunda.

Den nu berörda frågan har diskuterats av den inom RU:s ram arbetande

s.k. förundersökningsgruppen i promemorian (Ds Ju 1979:15) Översyn av

utredningsförfarandet i brottmål (s. 117). Gruppen föreslår där att det i 23 kap. 18 & RB införs en bestämmelse som lämnar möjlighet för äklagaren att innan åtal beslutas sammanträda med den misstänkte och i förekommande fall hans försvarare. Syftet med sammanträdet är att den misstänkte skall få tillfälle att klargöra sin inställning till de påståenden som åklagaren

ämnar göra i rättegången. Åklagaren kan då i sin tur förenkla rättegången genom att i åtalet ta hänsyn till den misstänktes inställning. Även bevisfrå-

gor bör diskuteras. Också den misstänktes inställning till eventuella skadeständsanspråk bör tas upp. Det förutsätts att sammanträde av detta slag

behövs bara då förundersökningen är omfattande eller gäller brott av svärbedömd beskaffenhet. Gruppens förslag har ännu inte föranlett lag-

stiftning. RU konstaterar att det från effektivitetssynpunkt självfallet är bättre att parterna redan före rättegången träffas och klargör sina ståndpunkter än att ett sammanträffande mellan parterna sker först sedan rättegång inletts. Om situationen klargörs redan på det förprocessuella stadiet. kommer onödigt material aldrig att behöva dras in i processen; målet blir ”renare”

redan från början. För tvistemål. där processen normalt förs mellan två 94

enskilda parter. kan man inte föreskriva att .parter skall sammanträffa innan processen inleds. I brottmäl däremot, där det finns ett i RB reglerat

förprocessuellt förfarande, skulle en regel av det slag som förundersökninsgruppen förordat vara lätt att passa in. Av dessa skäl föreslär RU att

förslaget nu genomförs.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eler lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser har avstyrkt förslaget av det skälet att det redan med gällande bestämmelser är möjligt att hålla här avsedda sammanträden och att detta också sker i viss utsträckning. Den föreslagna bestämmelsen skulle därför vara onödig.

För egen del vill jag framhälla att det här diskuterade förfarandet har en funktion att tylla där det är fråga om mer omfattande eller komplicerade

brottslighet. Det förekommer redan i dag att åklagaren i sådana mål håller

ett sammanträde med den misstänkte och hans försvarare innan talan väcks. Det kan emellertid vara lämpligt att i enlighet med RU:s förslag uttryckligen lagreglera denna praxis. Bl.a. kan en lagreglering leda till en mera enhetlig tillämpning av möjligheten att hälla ett sammanträde innan

åtal väcks.

Det kan på flera sätt vara till fördel för den misstänkte att ett sammanträde av det nu aktuella slaget kommer till stånd. Man får därför normalt förutsätta att han medverkar frivilligt vid sammanträdet. Skulle den misstänkte i något fall välja att förhålla sig passiv, bör man i detta skede inte tvinga honom att infinna sig till ett sammanträde om han är på fri fot. Några särskilda sanktionsmedel är därför inte nödvändiga i detta sammanhang.

Avgörande på handlingarna i tingsrätt Innan en tingsrätt dömer i ett brottmål, måste rätten enligt gällande regler hålta huvudförhandling. Undantag gäller endast för frikännande dom efter

det att åtalet lagts ner. RU har på samma sätt som för tvistemålens del

föreslagit att det införs en möjlighet för tingsrätterna att avgöra brottmål efter ett rent skriftligt förfarande. Förslaget omfattar mål dar huvudförhandling inte behövs för utredningen i ansvars- eller påföljdsfrågan och där det inte finns anledning döma till annan påföljd än böter och/ceHer villkorlig dom.

Förslaget har fått ett övervägande negativt mottagande vid remissbehandlingen. Många menar att det bara finns ett mycket smalt utrymme för avgörande utan huvudförhandling i tingsrätt. bl.a. eftersom de allra flesta full där ett sådant handläggninpssätt skulle kunna bli aktuellt redan nu avgörs genom strafföreläggande. Vidare har det sagts att vinsterna för domstolen med att avgöra ett mål på handlingarna i stället för att hälla huvudförhandling — eventuellt i den tilltalades frånvaro — blir ytterst marginella, samtidigt som handläggningen kompliceras av extra skriftväxling med risk för delgivningssvårigheter. Förslaget har ocksä kritiserats från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom mänga tilltalade inte förmår presentera sin ståndpunkt tillräckligt väl i skrift och samtidigt inte vill eller vågar besvära rätten med att begära huvudförhandling. Med en ordning där mål 95

litiska effekter en inställelse vid domstolen kan ha. De båda sistnämnda faktorerna gör enligt flera remissinstanser att avgörande på handlingarna i

vart fall inte bör tillåtas i mål ovanför bötesnivän.

Enligt min mening skulle det visserligen kunna ha ett visst värde att, när nu en möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål på handlingarna föreslås öppnad, vidta motsvarande åtgärd även för brottmålens del. Bl. a. med tanke på de utvidgningar i fråga om strafföreläggandeinstitutet som ägt rum under senare tid förefaller det praktiska utrymmet för en sådan reform emellerud vara mycket begränsat, samtidigt som det skriftliga

handläggningssättet för brottmålens del medför bade principiella och prak-

tiska problem. Mot denna bakgrund, och med hänsyn till att vinsterna med skriftlig i stället för muntlig handläggning i varje enskilt fall tycks bli ganska små, talar enligt min mening övervägande skäl för att inte nu

överväga någon reform på det aktuella området.

Smidigare regler för huvudförhandlingsmål När det gäller reglerna för huvudförhandling i tvistemål har jag i det

föregående (avsnitt 2.2.3) förordat ett flertal uppmjukningar i de för närva-

rande strängt upprätthällna omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna. De skäl som talar för en sådan uppmjukning har i princip samma styrka i brottmål. Liksom utredningen och en stor majoritet av remissinstanserna förordar jag därför att motsvarande justeringar som föreslagits

beträffande tvistemälen genomförs i fråga om brottmålen. I fråga om

innebörden av dessa justeringar får jag hänvisa till vad jag nyss anförde i fråga om tvistemälen. Jag återkommer givetvis också i specialmotiveringen närmare till de enskilda förslagen.

Handläggningen av mål om enskilt unspråk Mål om enskilt anspråk i anledning av brott — i normalfallet mål om skadestånd — brukar i dag ofta handläggas och avgöras gemensamt med brottmålet. Denna ordning är mänga gänger till fördel från processckonomisk synpunkt. I vissa fall kan emellertid ett gemensamt avgörande inte ske, utan skadeståndsmålet måste avskiljas och i fortsättningen handläggas

som ett särskilt tvistemål. något som naturligtvis orsakar merarbete både

för domstolen och parterna.

Utredningen har nu föreslagit några lagändringar som syftar till att åstadkomma att mål om enskilt anspråk i ökad utsträckning kan avgöras i

samband med brottmålet. Utredningen vill bl.a. att domstolen skall kunna avgöra skadeständstfrågan genom tredskodom till den tilltalades nackdel om denne uteblir från huvudförhandlingen i brottmäålet. Vidare föreslår

utredningen att förutsättningarna för att få avskilja en skadeståndsfräga till

handläggning i tvistemålsordning skärps. Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att det är angeläget

att mål om enskilda anspråk såvitt möjligt avgörs i samband med brottmä-

let. De flesta är emellertid negativa till utredningens förslag. Man menar 96

bl.a. att det föreslagna systemet med tredskodom i skadeständsfrågan blir krångligt, skapar nackdelar för målsägandena och medför begränsade

processekonomiska vinster.

För egen del delar jag utredningens och remissinstansernas grundsyn att det normalt är till fördel både från processekonomisk synpunkt och för

parterna, inte minst målsäganden. om mål om enskilda anspråk i möjligaste

män avgörs i samband med ansvarsfrågan. Frågan hur man bäst skall

tillgodose målsägandens intressen är emellertid föremål för uppmärksam-

het ur ett bredare perspektiv i det arbete för att stärka brottsoffrens ställning som nu pågår inom justitiedepartementet. En departementspro-

mcemoria (Ds Ju 1986:10) Ändrade regler om enskilt anspråk vid förunder-

sökning och rätlegång m.m. remitteras i dagarna. Jag berör därför inte denna fräga ytterligare i detta sammanhang.

När det sedan gäller frågan om man bör öppna möjlighet för domstolen

att ge tredskodom över det enskilda anspråket när den tilltalade uteblir från huvudförhandling i brottmålet, visar remissbehandlingen enligt min mening att ett sådant system skulle bli komplicerat. Vinsterna med syste-

met blir begränsade, samtidigt som klara nackdelar uppkommer för måls-

äganden i vissa fall. Framför allt har det nackdelar att målsägandena i ökad utsträckning måste inställa sig till huvudförhandlingen för att undvika negativa processuella konsekvenser för egen del. En sådan ordning kan i

många fall riskera att fördröja handläggningen av ansvarsfrågan. Jag är mot

denna bakgrund inte beredd att förorda att förslaget genomförs.

Även de övriga lagändringar som utredningen föreslagit beträffande

handläggningen av mål om enskilda anspråk — bl.a. en närmare reglering av i vad mån RB:s tvistemåls- resp. brottmålsregler skall tillämpas — kan medföra komplikationer och ett mer formaliserat förfarande än för närva-

rande samtidigt som den praktiska nyttan av förslagen förefaller relativt liten. Liksom majoriteten av remissinstanserna förordar jag därför att

några ändringar i dessa delar inte nu genomförs.

Förening av åtal

Det är vanligt förekommande att åtal väcks mot någon för flera brott eller

mot flera personer för att ha tagit del i samma brott eller i brott som har samband med varandra. Enligt gällande regler skall åtalen i sådana fall normalt handläggas gemensamt. men det finns möjlighet till särskild handläggning, om det är lämpligare. RU konstaterar att nuvarande regler skapar vissa problem från handläggningssynpunkt och föreslår en delvis ny reglering som syftar till att rätten skall få större möjligheter att underlåta gemensam handläggning i de fall där sådan handläggning är processekono-

miskt mindre lämplig, särskilt i de situationer där flera personer är åtalade. Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig bakom grundtankarna i förslaget eller lämnat det utan erinran. Det anförs också att man i praxis

redan tillämpar de riktlinjer som utredningen drar upp. Ett par remissin-

stanser anser dock att möjligheterna att dela upp rättegången vid flera åtal mot samma person blir för stora om förslaget genomförs och att det finns 97

7 Riksdagen 1986!87.1 saml. Nr 89

risk för ”processer i processen” rörande frågan om kumulation skall ske eller inte.

För egen del vill jag först konstatera att huvudregeln när det gäller åtal mot samma person för flera brott även fortsättningsvis givetvis bör vara att

åtalen handläggs i en rättegång och resulterar i gemensam påföljd. Som

utredningen anför finns det situationer när detta av en eller annan anledning inte är lämpligt eller möjligt. och med tanke på dessa fall bör det finnas möjlighet att dela upp rättegången. Redan nuvarande regler ger enligt min mening tillräckligt utrymme för detta. Någon ändring i denna del behövs därför inte.

När det sedan gäller den s.k. subjektiva kumulationen, dvs. sammanför-

ing av ätal mot flera personer, bör som utredningen anför tumregeln vara att presumtionen för kumulation skall vara starkare ju närmare samband

med varandra åtalen har. Vad som skapar praktiska problem i dessa sammanhang är den situationen att de tilltalade förutom brott som är

gemensamma också är åtalade för helt andra brott, där nägot samband med

det gemensamma brottet inte föreligger och där kanske även ytterligare

personer är åtalade. Självfallet måste rätten ha möjligheter att i sådana fall

handlägga åtalen var för sig för att en rättegång skall kunna genomföras inom rimlig tid och utan att alltför många tilltalade och försvarare dras in i bilden. Här får i varje enskilt fall en avvägning ske mellan olika motstående intressen. När jag har tagit del av utredningens förslag i denna del och av remissinstansernas reaktioner har jag fått det intrycket att nuvarande regler egentligen ger tillräckligt utrymme för att ta hänsyn av nu berörd art

och att någon lagändring inte framstår som särskilt angelägen. Under sådana omständigheter anser jag att gällande ordning bör bestå även i

denna del. Det behövs då inte heller några nya bestämmelser om möjligheter till deldom i brottmål (30 kap. 4 & RB).

Utredningen har vidare föreslagit att reglerna om en tingsrätts möjligheter att flytta över ett anhängigt brottmål till en annan tingsrätt anpassas till

den mer liberala praxis som kommit att utbildas på området. Förslaget i

denna del har över lag tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser utredningens förslag välgrundat och föreslår att det genomförs med en del lagtekniska justeringar i förhållande till utredningens förslag (19 kap. 7 § RB).

Vissa lagtekniska frågor m.m. Utredningen har föreslagit en lagteknisk omdisposition av vissa brottmålsregler. Förslaget går ut på att några bestämmelser, som anses gälla rätte-

gången i alla instanser men som för närvarande finns i 45 kap. RB, ett

kapitel som i princip endast gäller rättegången i tingsrätt. föreslås flyttade till 20 kap.. vilket är tillämpligt på alla instanser. Förslaget har i denna del inte föranlett några särskilda uttalanden från remissinstanserna.

Enligt min mening kan förslaget visserligen verka tilltalande från syste-

matisk synpunkt. Nuvarande ordning synes emellertid inte ha medfört några beaktansvärda praktiska problem under de närmare 40 år som den tillämpats, samtidigt som man med den av utredningen föreslagna ordning- 98

en skulle tvingas begränsa vissa av de till 20 kap. överflyttade reglerna till att gälla enbart tingsrätt. Under dessa omständigheter anser jag övervä-

gande skäl tala för att de ifrågavarande bestämmelserna även fortsättningsvis fär ha sin plats i 45 kap. Man kan därigenom också nå den fördelen att sistnämnda kapitel inte behöver ändras så radikalt som utredningen före-

slagit utan att ändringarna kan begränsas ull vad som erfordras med hänsyn till de sakliga nyheter som föreslås.

Jag vill slutligen nämna att RU föreslagit att målsägandens rätt enligt 20 kap. 9 ä RB att överta ett allmänt åtal som äklagaren lägger ner skall avskaffas. Frågan kan komma att belysas ytterligare i samband med det

arbete på att stärka brottsoffrens ställning som nu pågår inom justitiedepartmentet. Jag tar därför inte upp den nu.

2.3.3 Skall rätten ha tillgång till förundersökningsprotokolet före huvudförhandlingen?

Mitt förslag

Förundersökningsprotokollet skall även i fortsättningen ges in till rätten i samband med att åtal väcks. Material från förundersökningen rörande gärningar som inte omfattas av åtalet bör dock i princip rensas bort från protokollet innan det ges in till rätten.

Enligt 45 kap. 7 § RB skall åklagaren, när han väcker åtal, till rätten ge in

protokollet över den förundersökning som i de allra flesta fall föregått

åtalsbeslutet. I detta protokoll ingår bl.a. utskrifter från förhör med olika

personer — misstänkta, målsägande och vittnen — som hållits under förun-

dersökningen. Att rätten skall få tillgång till dessa handlingar brukar moti-

veras dels med att rätten behöver handlingarna för att kunna bedöma vilka

åtgärder som skall vidtas före huvudförhandlingen och dels med att rätten

behöver kontrollera att förundersökningen inte är bristfällig i något avseende.

Det har under årens lopp emellertid också riktats kritik mot att rätten före huvudförhandlingen tar del av förundersökningsprotokollet. Det har sagts att det finns risk för att domaren skapar sig en förutfattad mening om den ulltalades skuld, bl.a. när han tar del av de skriftliga förhörsutsagorna. Stundom ingår i förundersökningsprotokollet handlingar rörande sådan misstänkt brottslighet av den tilltalade som inte omfattas av åtalet, och även detta sägs kunna påverka domarens bedömning av de åtalade gärningarna. Vidare sägs att det i många fall är en onödig belastning för domaren att behöva ta del av förundersökningsprotokollet: de upplysningar han kan behöva för att förbereda huvudförhandlingen borde enligt kritikerna kunna tillhandahållas honom i mer koncentrerad form.

RU har tagit upp frågan om det är möjligt att tillmötesgå kritiken och

avstå från en ordning där hela förundersökningsprotokollet alltid ges in till

rätten i samband med att åtal väcks. Utredningen konstaterar därvid att

utvecklingen sedan RB:s tillkomst alltmer gått mot att ansvaret för utred- 99

mer kommit att spela en enbart mottagande rolt under huvudförhandlingen. Rättens behov av att kunna kontrollera om förundersökningen bedri-

vits på ett objektivt och fullständigt sätt har därför enligt utredningen

minskat radikalt. Utredningen anser att det under sådana förhållanden är möjligt att överge en ordning där hela förundersökningsprotokollet ges in och i stället tillgodose rättens informationsbehov på annat sätt.

Vad som enligt utredningen kan kritiseras från rättssäkerhetssynpunkt är att rätten får tillgång till dels material rörande icke åtalade gärningar och dels utskrifter från förhör rörande åtalade brott. Utredningen föreslår att

sådant material i princip inte får ges in utan att det i stället får ankomma på åklagaren att i samband med att åtal väcks ge rätten upplysningar i mån av

behov rörande bakgrunden till åtalet, tidsåtgången vid en huvudförhandling, behovet av personutredning m.m, Denna ordning medför enligt utredningen visserligen ett visst merarbete för åklagaren, i vart fall i ett inledningsskede innan de nya rutinerna funnit sin rätta form, men skapar å andra sidan en ökad rättssäkerhet, ett mer effektivt arbetssätt för den lagfarne domaren samt ökad jämställdhet mellan denne och nämndemännen vid huvudförbandlingen.

Förslaget har bemötts negativt av praktiskt taget alla remissinstanser

som yttrat sig i frågan. Man menar sammanfattningsvis att nuvarande ordning inte innebär några beaktansvärda problem i rättssäkerhetshänseende, samtidigt som en reform i enlighet med förslaget skulle medföra merarbete för åklagarna och sämre underlag för domstolen. Ett par remissinstanser är inne på en medelväg som innebär att den tilltalades berättelse får ges in, men däremot inte övriga berättelser.

För egen del vill jag först konstatera att frågan om förundersökningsprotokollets ingivande är en av de mer omdiskuterade inom brottmålsproces-

sen på senare år. Frågan har principiellt intresse så till vida som den hänger

samman med grundläggande spörsmål rörande rättens och parternas an-

svar för utredningens fullständighet i brottmål. Främst är den emellertid av

praktisk betydelse.

Jag kommer i ett senare avsnitt att gå närmare in på frågan om rättens materiella processledning i brottmål. Jag vill emellertid redan nu säga att

jag liksom utredningen och de allra flesta remissinstanserna anser det uteslutet att för brottmålsprocessens del gå över till en ordning som inne-

bär dispositionsfrihet för parterna av det slag som för närvarande finns i dispositiva tvistemål. Detta innebär att det även framdeles kommer att

finnas ett behov för rätten att kunna kontrollera vad som förevarit under

förundersökningen och föranstalta om eventuella kompletteringar. Rätten behöver alltså i någon form ha tillgång till upplysningar om förundersök-

ningen. Till detta kommer att material från förundersökningen kan ge rätten värdefulla upplysningar i andra hänseenden, t.ex. rörande tidsåtgången vid en huvudförhandling och behovet av personutredning. Förun-

dersökningsmaterialet underlättar också för domaren att se vilka problem

målet innehåller. Genom att studera materialet får han klart för sig vad han

skall inrikta sig på under huvudförhandlingen och kan bättre tillgodogöra

sig processmaterialet.

Nuvarande ordning innebär att domaren får tillgång till hela förunder-

sökningsprotokollet och ur detta själv får ta fram de upplysningar som behövs. Hur omfattande domarens arbete med protokollet blir är naturligtvis avhängigt av framför allt målets beskaffenhet. Enligt vad som framgår

av remissvaren synes dock den dominerande uppfattningen inom domarkåren knåppast vara att denna ordning för att inhämta information är

ineffektiv, låt vara att det på sina håll framförs önskemål om att protokol-

len borde vara mer överskådligt disponerade. Härtill kommer att en över-

gång till en ordning i linje med den som förordats av utredningen skulle

medföra att ytterligare en arbetsuppgift lades på åklagarkåren, något som med nuvarande arbetsläge bör undvikas.

När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på nuvarande ordning kan man naturligtvis inte bortse från att det kan finnas en risk för att domaren

medvetet eller omedvetet Jåter sig påverkas av de förhörsutsagor från förundersökningen som han tar del av före huvudförhandlingen. På samma sätt kan man hävda att domaren kan påverkas av kriminalregisteruppgifter rörande tidigare domar mot den tilltalade eller av tidningsuppgifter rörande

målet eller att en överrättsdomare får en förutfattad mening genom att läsa

underrättens dom. EmeHertid är grundsatsen att endast det material som läggs fram vid huvudförhandlingen är processmaterial djupt rotad hos

domarna. Enligt min erfarenhet kan man med fog utgå från att domarna är

mycket observanta på risken för obehörig påverkan. Det bör tilläggas att det under remissbehandlingen inte förekommit något som skulle tyda på att det i praktiken skulle föreligga några missförhållanden i det nu diskute-

rade hänseendet. Bl.a. säger såväl JK som JO att någon beaktansvärd

kritik mot nuvarande ordning inte förekommit.

Slutsatsen av det jag hittills anfört blir att den av utredningen föreslagna

ordningen kan medföra en hel del olägenheter från effektivitetssynpunkt, samtidigt som nuvarande ordning inte synes ha i praktiken vållat några

beaktansvärda problem från rättssäkerhetssynpunkt. Under sådana omständigheter finns det enligt min mening inte för närvarande skäl att frångå det nuvarande systemet. I ett hänseende är jag emellertid beredd att i princip godta utredningens förslag, och det gäller material från förundersökningen rörande gärningar som inte omfattas av åtalet. Sådant material behöver rätten under inga omständigheter ha tillgång till för att förbereda mälet, samtidigt som det från den tilltalades synpunkt kan te sig stötande att rätten — och för övrigt också allmänheten — har tillgång till material rörande gärningar som han inte är åtalad för. Det torde i många fall vålla

begränsade olägenheter för åklagarna att se till att material rörande sådana

gärningar rensas bort från förundersökningsprotokollen innan de ges in till rätten. Jag föreslår mot den bakgrunden en regel enligt vilken åklagarna rekommenderas att inte ge in sådant material. Jag återkommer till denna

fråga I specialmotiveringen (45 kap. 7 §). Vidare berörs frågan i anslutning

till mina överväganden rörande överbefälhavarens framställning angående den tilltalades tillgång till förundersökningsprotokollet i mål om spioneri

(avsnitt 2.4.12).

2.3.4 Jourdomstolar

Min bedömning

Något jourdomstolssystem införs inte. Frågan om ctt snabbare

och enklare förfarande torde dock inom kort komma att aktualiseras I ett annat sammanhang.

Genom tilläggsdirektiv är 1978 fick RU i uppdrag att förutsättningslöst pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar. Utredningen har tolkat

detta begrepp så att därmed avses en domstol som dömer över ett brott i

omedelbart samband med brottet eller åtminstone i nära anslutning till det.

Begreppet Jourdomstol används i det följande i denna mening, och det bör uppmärksammas att det i detta sammanhang inte är fråga om sådan jourverksamhet från domstolarnas sida som kan vara befogad för att pröva

häktningsfrågor. Sistnämnda fråga kommer jag inom kort att ta upp i

samband med att jug anmäler frågan om en lagrådsremiss med förslag tll nya regler om häktning och anhållande. Utredningen har kommit fram till att en ordning med jourdomstolar skulle kräva allvarliga avsteg från grundläggande principer i vår nuvarande

brottmålsrättskipning, i varje fall om domstolarna förutsätts få ett målun-

derlag som inte är endast helt obetydligt. En jourdomstolsreform förutsätter enligt utredningen förenklingar i fråga om reglerna för förundersökning och åtals väckande samt att ökade resurser satsas på polis- och åklagarsi-

dan. Under alla omständigheter rör det sig enligt utredningens uppfattning om ett mycket begränsat antal mål som skulle kunna avgöras av jourdom-

stolar. Rättens tid skulle antagligen inte kunna utnyttjas rationellt ens om

man begränsade en reform till att gälla storstadsdistrikten i samband med

helger. Utredningens slutsats är att det inte är processekonomiskt försvarbart att inrätta jourdomstolar för att avgöra brottmål. Däremot. menar utredningen, kan detta givetvis vara befogat från kriminalpolitisk synpunkt. men utredningen är för sin del inte beredd att bedöma om sådana aspekter

väger så tungt att de tar över de processekonomiska nackdelarna.

Remissinstanserna har med något undantag ställt sig bakom utredningens slutsats att ett jourdomstolssystem inte bör införas. Någon remissinstans menar att utredningen borde ha undersökt närmare vilka förenklingar

i fråga om förundersökningsförfarandet som skulle vara möjliga i ett jour-

domstolssystem. För egen del vill jag säga följande.

Som jag nämnde i inledningen till avsnittet om brottmålsförfarandet, har

utvecklingen av olika summariska förfaranden i enklare brottmål och den omfattande avkriminaliseringen av förseelser medfört att domstolarna i

dag generellt sett endast har att handlägga brottmål av mer kvalificerad

beskaffenhet. Handläggningstiderna i brottmål vid tingsrätterna är enligt min mening i stort sett godtagbara. De allra flesta brottmål avgörs inom

några månader från det att åtal väckts. Givetvis förekommer enskilda fall

med alltför långa handläggningstider, vilket dock endast undantagsvis torde bero på att domstolarna inte anser sig ha utrymme för att handlägga

bedömas mot denna bakgrund.

Som utredningen visat skulle en jourdomstolsrättegäng i mångt och mycket te sig annorlunda än en vanlig brottmålsrättegång. Åtalet skulle i många fall inte kunna vara preciserat från början utan skulle behöva utformas slutligt först under huvudförhandlingens gång. Den verksamhet som för närvarande bedrivs under förundersökningen skulle i stället få ske inför domstolen. På grund härav skulle det med hänsyn till rättssäkerhetskraven antagligen bli nödvändigt att begränsa jourdomstolarnas målunder-

lag till lättutredda — framför allt erkända — och lindrigare brott. Även det faktum att vårt differentierade påföljdssvstem ställer stora krav på utredningen om den tilltalades personliga förhållanden sätter ganska snäva

gränser för vilka mål som skulle kunna handläggas av jourdomstolar. De målkategorier som mot denna bakgrund skulle kunna bli aktuella i ett

jourdomstoölsförfarande överensstämmer ganska väl med dem för vilka vi

redan har enkla och snabba former för beivrande, t.ex. strafföreläggandeinstitutet.

Även om ett regelrätt jourdomstolsförfarande säledes kanske inte ter sig motiverat från processekonomiska och andra synpunkter, är det enligt min

mening uppenbart att man i vissa fall skulle kunna uppnå avsevärda krimi-

nalpolitiska fördelar med en ordning där gärningsmannen ställs inför domstol avsevärt snabbare än vad som ofta blir fallet med nuvarande regler.

Jag tänker då framför allt på ungdomar som grips på bar gärning. Jag avser att inom kort närmare undersöka om man inte kan finna metoder för att ästadkomma en snabbare reaktion från samhällets sida i bl.a. dessa fall. I detta sammanhang lägger jag emellertid inte fram några förslag med an-

knytning till jourdomstolstanken.

2.4¶Vissa andra större frågor

2.4.1¶Materiell processledning

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Nya regler om rättens materiella processledning i tvistemål införs. Rätten skall driva en aktiv processledning utan att för den

skulle övergå till en rådgivande verksamhet.

2. Även för broumålens del införs nya regler om materiell processledning. Som regel bör parterna liksom enligt gällande praxis

själva sköta utredningen i målet, men domstolen har även i forsätt-

ningen ett ansvar för att utredningen blir fullständig.

Allmänna synpunkter

Frågan i vad mån rätten skall vara aktiv för att berika eller begränsa

processmaterialet i ett mål, dvs. frågan om omfattningen av rättens mutcri-

ella processledning, hör till de mest omdiskuterade inom hela processrätten. I RB finns inga detaljerade regler — eller några mer omfattande 103

motivuttalanden — om hur långt en domare bör gå i fråga om processledning, utan det lämnas ganska stort utrymme för den enskilde domarens egen uppfattning. I förarbetena till småmålslagen förespråkades däremot en förhållandevis aktiv processledning i de mål som skulle handläggas enligt den lagen, framför allt med hänsyn till att det förutsattes att parterna normalt processade utan hjälp av rättsbildade ombud. RU har i sitt betänkande uppehållit sig mycket utförligt vid frågan om den materiella processledningen. Utredningen konstaterar att utvecklingen efter RB:s tillkomst allmänt sett gått mot en mer aktiv processledning från domstolens sida i dispositiva tvistemål, bl.a. under inflytande av småmålsförfarandet. Stora skillnader föreligger dock mellan olika domare. För brottmålens del har utvecklingen enligt RU snarast varit den motsatta främst beroende på att vi numera har en välutbildad åklagarkår och att den tilltalade i mycket större utsträckning numera biträds av rättsbildade försvarare. Även i brottmäl finns dock betydande skillnader mellan olika domare. Utredningen menar att det förhållandet att omfattningen av processledningen varierar så mycket vid domstolarna utgör ett starkt skäl för lagstiftaren att komma med mer preciserade riktlinjer i denna fråga. Man konstaterar därvid att det inte är möjligt att ästadkomma detta enbart genom nya lagregler. Verksamheten är så skiftande och så pass komplicerad att beskriva att de närmare riktlinjerna får ges i form av motivuttalanden. Den givna utgångspunkten för en diskussion om materiell processledning är enligt RU frågan om rättens slutliga ansvar för utredningens fullständighet. För de dispositiva tvistemålens del är det på grund av parternas avtalsfrihet i stort sett deras egen sak att bestämma vilken omfattning processen skall få och vilken utredning som skall göras. I sådana mål menar RU att processledningens mål i princip bör vara att ta reda på vad panerna verkligen vill i processen. Med hänsyn till vikten av att domstolen uppfattas som objektiv och till risken för onödigt vidlyftiga eller snedvridna processer bör dock enligt utredningen ganska snäva gränser sättas för domarens undersökningsplikt. Utredningens slutsats blir att processledningen skall ligga på en nivå mellan den processledning som domaren för närvarande förutsätts utöva i mål som handläggs enligt RB och den processledning som enligt intentionerna bakom småmålslagen skall förekomma i småmål. I indispositiva tvistemål (bl.a. de flesta familjemål) och i brottmål måste rätten enligt RU anses ha ett visst slutligt ansvar för att utredningen i målet blir tillräcklig. Processledningen måste då kunna gå längre än i de dispositiva tvistemålen. Rätten måste 1. ex. själv kunna ta in erforderlig utredning,

om parterna inte förmår det själva.

RU för en ingående diskussion rörande processledningen i olika hänseenden, t.ex. när det gäller parternas yrkanden och åberopanden samt i fräga om bevisningen. Utifrån vissa exempel söker man fastställa vissa gränser för processledningens omfattning. Remissinstanserna har i allmänhet uppskattat att utredningen så utförligt uppehållit sig vid den materiella processledningen och har mestadels också godtagit utredningens slutsatser rörande processledningens omfattning. 104

Flera remissinstanser har emellertid anmält avvikande uppfattning i en-

skildheter. Flera ifrågasätter vidare om materiell processledning är ett

ämne som lämpar sig för mera ingående direktiv från lagstiftaren; man menar att rättsutvecklingen i allt väsentligt måste äga rum i praxis.

För egen del tycker jag det är värdefullt att utredningen har gjort en så inträngande analys av den materiella processledningens problem. Dessa

problem har på senare är kommit i fokus bland praktiskt verksamma

jurister i en helt annan utsträckning än tidigare. BL a. har frågorna diskuterats inom ramen för domstolsverkets processrättsliga kursverksamhet.

Utredningens överväganden har utgjort — och kommer säkerligen även

långt framöver att utgöra — ett utmärkt underlag för den fortsatta diskussionen.

När det sedan gäller frågan i vad mån lagstiftaren kan och bör ge direktiv

för den materiella processledningen kan jag först och främst konstatera att statsmakterna mig veterligt inte i något annat sammanhang har gett annat

än mycket allmänna riktlinjer i ämnen av denna karaktär. Vad som framför allt är viktigt när det gäller processledningen är att den sker under stort

hänsynstagande till det enskilda målets och den enskilda situationens karaktär. Domaren måste i varje läge där behov av processledning kan

uppstå noga överväga vad som är förenligt med kravet på en effektiv process. å ena sidan, och kravet på domstolens anseende för opartiskhet, å

den andra sidan. Ett ingripande som kan gå för sig i en viss given situation kan i ett något annorlunda läge te sig mindre försvarligt. Om lagstiftaren

under sådana förhållanden drar upp mer ingående riktlinjer för verksamhe-

ten kan man riskera att ett uttalande tas till intäkt för att processledning

alltid bör förekomma i ett visst hänseende men aldrig i ett annat, medan däremot det lämpliga kanske skulle ha varit att låta domaren ha ett mera

fritt val i båda situationerna. Alltför detaljerade uttalanden kan verka

förstelnande på förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvud-

sakliga avsikten med översynen av RB. nämligen att skapa en processordning som medger ett ökat hänsynstagande till förhållandena i det enskilda målet.

Men självfallet är det både möjligt och lämpligt att lägstiftaren mer

allmänt uttalar sig om vilken materiell processledning som bör förekomma vid domstolarna. Som RU påpekat är en god processledning en av de viktigaste förutsättningarna för en effektiv process. Jag kommer i det

följande att närmare gå in på processledningens problem utifrån den analys RU gjort. Eftersom problemen ställer sig delvis olika i dispositiva tvistemäl, å cna sidan, och i indispositiva tvistemål och brottmål, å den andra

sidan, kommer jag att behandla dessa målgrupper var för sig.

Processledning i dispositiva tvistemål

I ett dispositivt tvistemål råder i princip frihet för parterna att själva

bestämma vad som skall vara föremål för processen. Rätten fär inte döma ut mer än det som käranden yrkat eller mindre än svaranden medgivit och

får heller inte grunda sin dom på någon annan omständighet trättsfaktum)

än som åberopats av parterna. Viktiga begränsningar finns också i fråga 105

om rättens möjligheter att självmant föranstalta om bevisning. Som RU

påpekat är dessa förhållanden av avgörande betydelse för rättens process-

ledande verksamhet. Processledmngen skall i princip begränsas till att i den mån det behövs hjälpa parterna att klara ut vad de vill yrka och äberopa och vilken bevisning de vill förebringa.

Det nu sagda innebär inte att jag är förespråkare av en passiv domarroll. Domaren bör inrikta sig på att under förberedelsen av ett mål så snabbt som möjligt få fram vad parterna yrkar och åberopar, vilken bevisning som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Häri ligger till en början naturligtvis att domaren skall ingripa för att avhjälpa

otydligheter eller ofullständigheter i det som parterna anför. Men det måste också — låt vara i mer speciella situationer — kunna bli fråga om att

domaren föranleder parterna att föra in nytt material i processen, nya yrkanden, nya grunder och ny bevisning. Så långt tycks också en bred

enighet råda inom domarkåren. När man sedan skall fastställa var gränsen skall gå för denna verksamhet och i vilka situationer domaren skall agera

har visserligen många domstolar ; sina remissyttranden slutit upp bakom

RU:s tämligen måttfulla linje, vilken i sin tur kan förutsättas utgöra en

kompromiss mellan olika meningar inom utredningen. Men flera röster har höjts för en längre gående processledning än vad utredningen förespråkar, medan andra pekat på situationer där processledning enligt utredningens

modell framstår som mindre lämplig.

Jag anser det olämpligt att lagstiftaren motivledes tar ställning till kon-

kreta exempel på när processledning skall förekomma eller inte. En sådan teknik skulle. som jag sagt tidigare, kunna låsa rättsutvecklingen på ett

olyckligt sätt. Jag får i stället nöja mig med att mer allmänt uttala att domstolen i varje särskilt fall måste överväga om det är förenligt med

domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt vidlyftiga

processer att man t.ex. tar upp frågan om det finns några alternativa

grunder som en part kan åberopa vid sidan av dem han uttryckligen

åberopat. Det måste som utredningen säger allmänt sett krävas att det framstår som nära till hands liggande att parten. om han kommit att tänka på det, hade önskat äberopa det nya materialet. Domaren måste hela tiden göra avvägningen mellan den hjälpbehövande partens intresse att få ut så mycket som möjligt av rättegången, å ena sidan. och hänsynen till motpartens intressen, till hans förlitan på domstolens objektivitet och till intresset av att hålla rättegången inom rimliga gränser, å den andra sidan.

Det förhållandet att målet rör ett rättsområde där tvingande lagstiftning

gäller till förmån för den hjälpbehövande parten bör kunna påverka omfatt-

ningen av domarens aktivitet på det sättet att domaren har starka skäl att fräga sig om ett uteblivet åberopande av relevanta rättsfakta enligt en tvingande regel verkligen är i överensstämmelse med partens vilja. Samti-

digt gör sig naturligtvis motpartens intressen gällande lika starkt i dessa mål som i mål med dispositiv lagstiftning (jfr RU i SOU 1982:26 s. 111 ff och särskilt yttrande s. 616).

Jag vill vidare säga att jag håller med utredningen och majoriteten av remissinstanserna om att processledningens omfattning inte bör göras formellt beroende av om parterna företräds av rättsbildade ombud eller 106

inte. Förekomsten av ombud och ombudets skicklighet utgör naturligtvis — som utredningen påpekar — omständigheter som automatiskt reglerar behovet av processledning, och jag vill i vart fall inte generellt hävda att en

part som inte har anlitat ombud får skylla sig själv om han sköter processen oskickligt. Här får sådana omständigheter som partens möjligheter att få rättshjälp och att få ersättning för ombudskostnader vägas in. Detta får

betydelse inte minst i rättegångar om mindre värden, där man enligt mitt

förslag skall behålla de nuvarande begränsningarna i fråga om rätten till ersättning för ombudsarvode och rätten till rättshjälp med biträdesförord-

nande. Det är enligt min mening naturligt att domstolen under sådana

omständigheter — som förutsattes när småmåälslagen infördes — i viss mån får kompensera ett ombuds insatser. Detta innebär emellertid inte att jag menar att domstolarna i mål om små värden generellt bör gå så långt att de

aktivt efterforskar alternativa yrkanden eller nya grunder. Någon materiell

rådgivning bör av principiella skäl inte heller ankomma på domstolarna. Jag återkommer till den sistnämnda frågan i avsnittet om förprocessuell rädgivning (avsnitt 2.4.3).

När det gäller processledning rörande bevisning vill jag liksom utredningen till en början understryka att rätten bör vara aktiv för att precisera

bevistema. Likaså bör rätten söka förmå parterna att iaktta principen om

det bästa bevismedlet, även om parterna i dispositiva tvistemål även

framgent bör ha den slutliga bestämmanderätten i fråga om åberopande av muntlig bevisning. Domaren måste som utredningen anför i princip också

vara oförhindrad att säga till en part att han måste räkna med att förebringa

bevisning för ett påstående i rättegången för att detta skall godtas av

domstolen.

RU har i detta sammanhang också gjort en del uttalanden rörande domarens rätt att i uppenbara fall päpeka för en part att den förebragta

bevisningen är otiliräcklig eller att en åberopad grund är ohållbar. Här

kommer man in på mycket känslig mark, där balansgången mellan önskemålet att undvika onödigt processande och kravet på domarens objektivitet är mycket svår. Jag vill för min del inte utesluta att det finns situationer där det framstär som övervägande befogat att domaren gör uttalanden av detta slag, men vill samtidigt peka på att sådan verksamhet kommer mycket nära den materiella rådgivningen, som domstolarna i princip bör

avhålla sig från i frågor där fler parter än en är involverade (jfr avsnitt

2.4.3). Den närmare omfattningen av domstolarnas verksamhet i dessa

frågor måste emellertid — liksom hittills — lösas i det praktiska rättslivet.

Sammanfattningsvis menar jag i likhet med utredningen och många remissinstanser att en lämplig allmän nivå i fråga om processledningens omfattning bör vara en mer aktiv verksamhet än vad många domare nu utövar i mål som handläggs enligt RB och närma sig vad som förutsätts

enligt småmålslagen. Rätten får vid sin bedömning av om ett aktivt ingripande bör ske I en viss situation ta hänsyn till den totala bilden i målet,

bl.a. risken för att motparten skall uppfatta domaren som partisk, men

även till sädana faktorer som att målet rör ett förhållande där parterna på

grund av kostnadsreglernas och rättshjälpsreglernas utformning i praktiken saknar möjlighet att processa med hjälp av rättsbildade ombud. Detta 107

även i fortsättningen bör utöva en aktiv processledning i huvudsak i enlighet med intentionerna vid den lagens tillkomst.

Processledning i indispositiva tvistemål

Att en fråga har indispositiv karaktär innebär att förlikning om saken inte får träffas i rättegången. Detta motiveras av att det inte ansetts kunna överlåtas ät parterna att själva fullt ut beakta alla intressen som är berörda.

En konsekvens av dessa förhållanden är att rätten har större möjligheter att ta in annat material i målet än vad parterna åberopat och att i domen t.ex. ta hänsyn även till andra omständigheter än dem parterna åberopat.

Givetvis mäste det nu sagda inverka på processledningen. Det behöver

som RU påpekar emellertid inte medföra att förhandlingsprincipen överges och processen får en inkvisitorisk karaktär. Det torde råda en bred enighet om att det är både lämpligt och fullt möjligt att i de allra flesta indispositiva frågor låta parterna ha ett förstahandsansvar för utredningen ungefär på samma sätt som i de dispositiva målen. Detta innebär att rätten åtminstone till en början kan agera som i disposi-

tiva mål. Självfallet är det även i indispositiva mål påkallat med en varsam processledning för att domaren skall undgå misstankar om partiskhet. Endäst om parterna själva inte vill eHer kan ta fram tillräckligt material för

målets avgörande bör rätten självmant t.ex. gå utöver de grunder som en part åberopat eller på egen hand föranstalta om bevisning. Det är givetvis

viktigt att detta sker öppet.

Gemensam lagregel för alla tvistemål

RU har föreslagit en regel om processledning som är gemensam för alla

sorters tvistemål, dispositiva och indispositiva. Remissinstanserna har i allmänhet lämnat denna teknik utan erinran. även om flera röster höjts för en mer preciserad regel än den utredningen föreslagit. Samtidigt har många anfört att det inte är möjligt att fånga in processledningens skiftande problematik i lagtext på ett bättre sätt än vad utredningen gjort. Jag instämmer I sistnämnda bedömning och förordar därför (42 kap. 8 § RB) en regel av i stort sett det innehåll utredningen föreslagit.

Processledning i brottmål Som jag nämnde nyss har utvecklingen sedan RB:s tillkomst för brottmålens del varit snarast den motsatta till den i tvistemål. Genom åklagarkå-

rens stigande kompetens och den ökade frekvensen offentliga försvarare i mål över bötesnivån har man numera normalt sett goda garantier för att

parterna själva ser till att utredningen i ansvarsfrågan blir fullständig. Rätten kan som en följd härav i allmänhet spela en mindre aktiv roll i den delen. Detta sammanhänger givetvis också med att en stor del av förbere-

delsearbetet skett under förundersökningen: bl.a. har parternas inställning

i målet normalt klarlagts redan då. I de flesta fall räcker det därför med att J08

rätten när åtalet väcks gör en översiktlig kontroll över vad som förevarit under förundersökningen och sedan sätter ut målet direkt till huvudför-

handling och därvid kallar de personer som skall höras i enlighet med vad parterna begärt. I mer komplicerade brottmål kan det som jag tidigare

nämnt (avsnitt 2.3.3) behövas andra förberedelseåtgärder från rättens sida

när det gäller ansvarsfrågan. Som utredningen föreslår bör nuvarande möjligheter för rätten att agera ex officio i brottmål finnas kvar, t.ex. regeln i 35 kap. 6 § RB om möjlighet

för rätten att självmant ta in vittnesbevisning. I motsats till utredningen anser jag däremot, liksom flera remissinstanser, att det inte finns tillräckliga skäl att helt slopa nuvarande möjlighet att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen (45 kap. 11. $ RB), även om en sådan

möjlighet torde komma till praktisk användning endast i extrema undan-

tagsfall.

Lika lite som i indispositiva tvistemål bör emellertid domarens verksam-

het för att komplettera utredningen ta sig formen av ett förstahandsansvar. Om domaren före huvudförhandlingen märker att en viss komplettering av inte rent formell beskaffenhet förefaller motiverad. bör han i första hand

göra parterna uppmärksamma på frågan och överlåta åt någon av dem att

föra in det nya materialet i målet. Rätten bör ta in materialet ex officio först om parterna inte själva agerar med anledning av domarens påpekande. En annan sak är att åklagaren, om den tilltalade framställer önskemål om bevisning, ofta kan åberopa bevisningen själv och den tilltalade därigenom undgå att ädra sig kostnader.

Det bör betonas att den omständigheten att diskussioner kan bli behövliga med den tilltalade kan vara ett skäl för att offentlig försvarare förordnas om också de övriga villkoren I 21 kap. 3 a & RB för förordnande av

offentlig försvarare är uppfyllda. När det gäller påföljdsfrågan har rätten av tradition ett avsevärt större

ansvar för utredningens införskaffande än i ansvarsfrågan. Liksom utred-

ningen anser jag övervägande skäl tala för att nuvarande ordning I princip behålls. Det bör dock framhållas att det i många fall är lämpligt att parterna

anger för rätten vilken utredning de anser behövlig (specialmotiveringen

till 45 kap. 10 3). RU tar också upp frågan i vad mån rätten bör ingripa mot otydligheter

och ofullständigheter i parternas yrkanden m. m. samt om rätten bör föranleda äklagaren att göra ändringar i och tillägg till sin gärningsbeskrivning. Man diskuterar därvid vissa praktiska exempel.

Självfallet måste domstolen ha både rätt och skyldighet att genom frågor

försöka reda ut oklara punkter it. ex. åklagarens gärningsbeskrivning eller

den tilltalades inställning till åtalet, Hur långt rätten därutöver bör få gå är — på samma sätt som för tvistemälens del — en fråga som liksom hittills får

lösas i den praktiska tillämpningen. Utredningens ingående överväganden i dessa delar bör tjäna som ett värdefullt underlag för fortsatta diskussioner inom bl.a. domarkåren.

Jag vill för min del rent allmänt uttala att processledning till förmån för den tilltalade principiellt sett givetvis är avsevärt mindre betänklig än

processledning till förmån för åklagaren, särskilt som rätten ändå kan 109

frikänna den tilltalade på en grund som han inte har åberopat. Med hänsyn till att rätten har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett kan det heller inte undvikas att rätten tar initiativ för att undanröja

någon oklarhet utan att i förväg säkert kunna bedöma till vilken parts förmån eller nackdel initiativet visar sig bli. Jag menar att det i brottmål

alltid mäste finnas en möjlighet för rätten att ingripa för att undanröja oklarheter och ofullständigheter i parters och vittnens framställningar.

Sådana ingripanden bör självfallet inte ta sig formen av inkvisitoriska förhör från rättens sida, utan rätten bör i första hand i stället uppmärksamma parterna på bristerna I processmaterialet och få dem att själva reda ut

oklarheterna (jfr Ekelöf i Festskrift ull Andenaes s. 423 ff). Jag vill i det

sammanhanget också framhälla att det, om det uppstår fråga om tillämp-

ning av ett annat lagrum än det åklagaren åberopat, ofta kan vara lämpligt att låta parterna yttra sig med anledning av den nya situationen.

När det gäller processledning i fråga om bevisningen torde samma synsätt kunna anläggas som i tvistemålen.

När det gäller lagregleringen av rättens materiella processledning i brott-

mål torde det som hittills vara tillräckligt att en uttrycklig regel finns såvitt

avser huvudförhandlingsskedet (46 kap. 4 &, 47 kap. 24 5).

2.4.2 Rättens förlikningsverksamhet

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Rättens förlikningsverksamhet regleras gemensamt för alla dis-

positiva tvistemål. Domaren skall i allmänhet ta upp frågan om

förlikning med parterna men bör inte driva frågan om någon av parterna motsätter sig att diskutera förlikning.

2. Förutsättningarna för att särskild medlare skall få förordnas preciseras. De särskilda medlarnas verksamhet skall liksom hittills vara oreglerad.

Inledning

Det ingår som en viktig del i rättens verksamhet i dispositiva tvistemål —

vid sidan av och som ett komplement eller alternativ till den verksamhet

som direkt syftar till målets avgörande genom dom -— att försöka få parterna att komma överens i saken, dvs. träffa en förlikning. Frågan i vad mån rätten skall vara aktiv i detta hänseende är omdiskuterad bland domare och förlikningsverksamheten är föremål för en delvis ganska vari-

erande praxis. I förarbetena till småmälslagen har lagstiftaren uttalat sig för en mer aktiv förlikningsverksamhet i mål som handläggs enligt små-

målslagen.

RU har, i syfte att komma till rätta med den varierande praxis som för

närvarande finns på detta område, ingående behandlat frågan om förlik-

ningsverksamhetens omfattning. Man har föreslagit en gemensam regel för

alla dispositiva tvistemål och kompletterat den med omfattande motivutta- 110

landen rörande i vilka fall det är lämpligt eller mindre lämpligt att domaren verkar för förlikning mellan parterna.

Remissinstanserna har i allmänhet vitsordat behovet av klarare riktlinjer för förlikningsverksamheten. I stora delar ansluter man sig också till utredningens synpunkter eller lämnar dem utan erinran. I vissa enskildheter har dock utredningens förstag bemötts kritiskt av flera remissinstanser. Jag

kommer att gå närmare in på detta i det följande.

Allmänt om förlikningsverksumheten

Det råder en bred enighet om att rätten i dispositiva tvistemål skall undersöka om det finns förutsättningar för förlikning mellan parterna och 1 vissa

fall också aktivt försöka åstadkomma en förlikning. Frågan om omfattning-

en av denna verksamhet är däremot avsevärt mer kontroversiell.

RU menar att det bör vara en utgångspunkt när man diskuterar förlikningsverksamheten att domstolarnas förstahandsuppgift är rättskipning i mer inskränkt bemärkelse, dvs. domstolarna skall i princip endast medver-

ka till sådana Jösningar på inkomna tvister som stär i överensstämmelse

med gällande rätt. En väsentlig uppgift för domstolarnas avgöranden är nämligen inte bara att de skall lösa parternas mellanhavande utan också att

de skall verka handlingsdirigerande för samhällsmedlemmarna 1 allmänhet.

Detta medför enligt utredningen viktiga konsekvenser i fråga om inriktningen av förlikningsverksamheten. Om domaren skall verka för en förlikning mellan parterna, bör han inrikta sig på ett resultat som så nära som möjligt ansluter till vad en tänkt dom i målet skulle innehålla. Endast om

särskilda skäl föreligger, bör rätten föreslå en förlikning trots att den klart

strider mot exempelvis gällande civilrättslig lagstiftning. Dessa förhållan-

den medför i sin tur att rätten enligt utredningen inte bör påbörja förlik-

ningsarbetet förrän sent under förberedelsen, då domaren kan överblicka

tvistefrågorna och rättsläget i målet.

I det hänseendet har flera remissinstanser anfört att utredningen tryckt alltför härt på den allmänpreventiva funktionen hos civilrättskipningen. Det är, menar man, inte till någon större nackdel om domstolarna medverkar till förlikningar som ligger en bit vid sidan om vad domstolen kan tro kommer att bli slutresultatet om målet skulle gå till dom. Man anför i det sammanhanget också att det ofta är omöjligt för domaren att veta något om vad utgången i en dom skulle bli. Skulle utredningens resonemang godtas, skulle det — menar man — medföra att förlikningsaktiviteten från domsto-

lens sida skulle få anstå till ett mycket sent skede av målets handläggning, när domaren kunde bilda sig en säker uppfattning om utgången i målet. Då skulle, å andra sidan, de processekonomiska vinsterna med cen förlikning ofta framstå som försumbara. För min del vill jag lägga följande synpunkter på denna fråga. Självklart

är de allmänna domstolarnas verksamhet oerhört väsentlig för allmänhetens tilltro till och respekt för den materiella lagstiftningen, såväl den

civilrättsliga som den straffrättsliga. Så till vida har RU rätt i sitt resone-

mang som denna tilltro och respekt riskerar att försvagas, om det blir känt att domstolarna mer allmänt försöker åstadkomma förlikningar som ligger 111

klart vid sidan av vad den materiella lagstiftningen föreskriver. Samtidigt

måste man ha klart för sig att det är fråga om dispositiva mål där parterna har rätt att göra upp vid sidan om rättegången och utan hänsyn till innehål-

let i den civilrättsliga lagstiftningen. Domstolen har i princip t.ex. skyldighet att genom dom stadfästa en av parterna träffad förlikning även om domstolen anser att den klart strider mot det materiella rättsläget. Mot denna bakgrund innebär det enligt min mening inte någon större risk för den civilrättsliga lagstiftningens genomslagskraft om domstolarna i rimlig utsträckning medverkar i förlikningsförhandlingar som kommer in på faktorer något vid sidan av de strikt juridiska. Härtill kommer, som flera

remissinstanser påpekat, att domstolen när det blir aktuellt att diskutera förlikningsfrågan ofta inte kan ha någon säker uppfattning om innehållet i

en blivande dom.

Det nu sagda innebär inte att jag anser att rätten alltid bör få driva förlikningsarbete utan att snegla på i vad mån parterna synes ha fog för

sina ståndpunkter i målet. Vad som enligt min mening är olämpligt är t. ex.

att rätten hårt driver en part, vars talan förefaller välgrundad, att gå med på en förlikning som innebär att han i väsentlig mån efterger vad han yrkar i målet. En fara för allmänhetens tilltro till civilrättskipningen föreligger nämligen, om det blir vanligt att parter känner sig tvingade av domstolarna att gå med på förlikningar som innebär att de får ge efter sin rätt. Därmed tangerar man en delvis annan frågeställning, nämligen i vad mån rätten skall ägna sig åt förlikningsverksamhet mot parternas vilja.

I detta hänseende menar RU att rätten inte bör få driva förlikningsförsök om någon part säger ifrån att han inte vill vara med om förlikning: man föreslår också en uttrycklig lagregel om detta. Flera remissinstanser menar alt en sådan bestämmelse är för kategorisk med hänsyn till de skiftande förhållanden som föreligger i praktiken.

Jag menar för min del att det i och för sig är en självklarhet att rätten, om en part klart säger ifrån att han inte önskar driva förlikningsförhandlingar med motparten utan vill att rätten skall pröva målet, inte bör pressa parten att ändå gå in i förhandlingar eller utöva påtryckningar på honom att godta ett av motparten framlagt förlikningsbud. Varje part har naturligtvis en oavvislig rätt att, om de formella förutsättningarna är uppfyllda, få ett

tvistemål prövat i enlighet med gällande materiella rättsregler. Det får inte

förekomma att en domare mer eller mindre vägrar att göra en rättslig prövning av ett mål. Rätten bör emellertid till att börja med i princip alltid ha rätt att fråga parterna om de har diskuterat en uppgörelse i godo och om de är intresserade av att denna fråga tas upp under rättens ledning. Rätten bör vidare ha rätt och skyldighet att i neutrala termer ge parterna saklig information om fördelar och nackdelar med de olika alternativen dom resp. förlikning, bl.a. med hänsyn till rättegångskostnader. tidsaspekter och möjligheter ull frivilligt fullgörande. Och om rätten anser att processeko-

nomiska faktorer starkt talar för förlikning, t.ex. i mål rörande många stridiga delposter, bör man påpeka detta. Likaså kan, som RU säger, vikten av att parterna framdeles upprätthåller goda relationer starkt tala för förlikning, och rätten bör kunna nämna även en sådan faktor. Denna

faktor har särskild relevans i affärstvister och tvister mellan släktingar och

grannar.

den omständigheten att ena parten verkar ha avsevärt mer fog för sin

ståndpunkt än motparten och att det från juridisk synpunkt kanske t.o.m.

verkar klart hur utgången i målet skall bli. Jag menar i likhet med RU att sådana faktorer bör föranleda domstolen att vara mer försiktig med propåer om förlikning, men Jag vill samtidigt inte utesluta att domstolen även i juridiskt ganska klara mål kan medverka till förlikningar som innebär att

ena parten något efterger sin rätt. Det kan ju nämligen förhålla sig så att den part som har rätt i sak ändå totalt sett tjänar på en förlikning: bl.a. kan

den gagna möjligheterna till frivillig fullgörelse från motparten.

Den omständigheten att parterna företräds av advokater eller motsvarande bör inte hindra att rätten aktualiserar frågan om förlikningsförhand-

lingar under förberedelsen. Som flera remissinstanser påpekar kan par-

terna. eller en av dem, ha kontaktat advokat eller motsvarande först på eu

sent stadium och några meningsfulla förhandlingar därför inte hunnit föras.

Det kan också vara så att en part blir mer förlikningsvillig när han hör frågan tas upp av ett neutralt organ, domstolen. än när hans eget ombud tar

upp frågan. En tredje faktor kan vara att parten bättre kan bedöma sina

chanser I processen när förberedelsen kommit en bit på väg vid rätten och

därigenom kan föra förlikningsfrågan på en realistisk grund. Generellt sett

bör emellertid enligt min mening gälla att rätten skall vara mer försiktig med förlikningspropåer när parterna företräds av advokater. Man måste nämligen normalt sett utgå från att frågan prövats tillräckligt under stadiet före domstolsförhandlingen.

Av vad jag hittills har anfört framgår att jag anser att sådana faktorer som målets juridiska och sakliga komplikation, parternas intresse av att uppprätthälla goda relationer med varandra, deras förlkningsvilja och medverkan av advokater bör vägas in i domarens bedömning av om det är lämpligt att aktuabsera förlikningsfrågan i ett mål. Jag har hittills inte heller

kunnat peka ut någon viss typ av mål där förlikningsfrågan under inga

omständigheter bör aktualiseras. Inte heller i övrigt anser jag att någon skarp gräns I detta hänseende bör dras. Jag tänker i det sammanhanget främst på vad RU kallat de svart-vita” målen. alltså mål där en dom endast kan resultera i antingen helt bifall till eller helt ogillande av käromålet. Jag kan inte se något skäl till att sådana mål generellt skall undantas

från området för rättens förlikningsinitiativ. Men det hindrar inte att ett

mål av denna kategori i ett enskilt fall kan te sig olämpligt att förlika. Ett exempel på detta är det fallet att domaren anser det uppenbart att någon av parterna far med osanning.

Mycket viktiga faktorer när det gäller intensiteten av domarens förlikningsförsök år. som utredningen påpekar, tvisteföremålets värde och rättegångskostnadernas storlek samt, framför allt. relationen mellan dessa båda faktorer. Ju högre de beräknade rättegångskostnaderna är i förhållande till tvisteföremålets värde, desto angelägnare framstår det frän bäde parternas och det allmännas synpunkt att målet förliks. Jag menar därför liksom RU och flertalet remissinstanser att man får acceptera en längre gående förlikningsverksamhet i sådana mål än i mål som gäller stora belopp eller där de förväntade kostnaderna är måttliga. Detta är ju också grundtanken bakom 113

8 Riksdagen 1986i87.1 saml. Nr 89

småmäålslagens nuvarande regel, som föreskriver särskilt aktiv förlikningsverksamhet i mål om små värden.

Beträffande tidpunkten för eu förlikningsinitiativ från rättens sida har RU anfört att det normalt är bäst att ta upp frågan mot slutet av förberedelsen, då parternas ståndpunkter har börjat klarna och parterna därför kan någorlunda säkert bedöma fördelar resp. nackdelar med olika alternativ. Jag kan principiellt sett ansluta mig till denna ståndpunkt, men vill samtidigt hålla dörren öppen för att det beroende på målets beskaffenhet kan vara lämpligt att ta upp frågan även i andra skeden. Om målet t.ex. rör krav beträffande ett stort antal stridiga delposter, där omfattande bevisning verkar behövas, kan de processekonomiska fördelarna med en förlikning framstå som så starka att det är lämpligt att ta upp förlikningsfrågan redan innan man mer i detalj går igenom parternas ståndpunkter och bevisning 1 olika delar av målet. Och det bör inte vara något som hindrar att rätten tar upp förlikningsfrågan omedelbart före en huvudförhandling i ett mål: erfarenhetlsmässigt kan förutsättningarna för förlikning i detta skede framstå som särskilt goda.

När det sedan gäller formerna för rättens förlikningsverksamhet anser jag liksom RU och flertalet remissinstanser att stor frihet bör ges domaren att agera, när målet — enligt de riktlinjer jag dragit upp i det föregående — väl befunnits vara av sådan beskaffenhet att det är lämpligt att domaren aktualiserar frågan om förlikning. Som jag nämnt bör domaren kunna peka på olika för- och nackdelar för parterna med förlikning resp. dom. Domaren bör kunna tala om för en part att han måste vara beredd att bevisa sina påståenden i ett visst hänseende, och jag vill heller inte utesluta att det kan framstå som befogat att domaren i vissa uppenbara fall talar om för en part att den av honom åberopade bevisningen förefaller otillräckhg. Det kan heller inte anses oförenligt med domarrollen att förlikningsförhandlingarna sker under domarens direkta ledning och att domaren själv kommer med konkreta medlingsbud. För all denna verksamhet bör emellertid, som utredningen påpekat, gälla att den bör ske med sådan försiktighet att domaren inte utsätter sig för risken att verka partisk utan att domaren, om förlikningsförsöken misslyckas, kan fortsätta att handlägga målet utan att han anses jävig.

Med det sistnämnda är jag inne på ett annat ämne som utredningen tagit uppi detta sammanhang. nämligen s.k. särskild medling enligt 42 kap. 17 § andra meningen RB. En sådan särskild medlare kan det många gånger vara lämpligt att utse i vissa mål, där det krävs en fristående medlare som kan agera med större frihet än vad en domare kan tillåtas med hänsyn till domarrollen. Utredningen konstaterar att institutet särskild medlare hittills använts endast sparsamt, men man anser att det skulle vara av värde från processekonomisk synpunkt om sådan medlare förordnades oftare än nu. För att uppmuntra till detta föreslår utredningen att medlarna skall ha rätt till ersättning av allmänna medel.

Det finns enligt vad jag har erfarit tecken som tyder på att den särskilda medlingen kommit till användning i större utsträckning än förut under den tid som gått sedan utredningen lade fram sitt betänkande. Troligen är denna utveckling delvis en följd av utredningens resonemang rörande I 14

medlingens fördelar. Jag vill för min del uttala att jag håller med utredningen om att särskild medling kan vara ett bra alternativ i vissa omfattande

tvister, där skiljaktigheterna mellan parterna är stora och där bevisningen

kommer att bli tidskrävande. Jag tror också att den utveckling mot fler medlingar som nu tycks äga rum kan visa sig processekonomiskt fördelaktig både för parterna och det allmänna. Mot bakgrund av det nu sagda kommer jag i det följande att föreslå en precisering av förutsättningarna för att särskild medlare skall få förordnas (42 kap. 17 & RB).

När det gäller frågan i vad mån staten skall tå på sig kostnaderna för

medlingen bör först och främst konstateras att många medlingsuppdrag redan nu utförs under ledning av domare, ofta utan några direkta kostnader för parterna. Det är med andra ord fråga om ett frivilligt arbete som utförs

av domare med särskilt intresse och särskild fallenhet för de aktuella arbetsuppgifterna. Såvitt jag vet har det hittills inte stött på några mer påtagliga svårigheter att få tag på personer som vill tjänstgöra som med-

lare. I och för sig skulle det naturligtvis vara önskvärt om staten kunde ta på sig en större del av kostnadsansvaret för medlingen och därigenom

t.ex. uppnå att även andra än statligt anställda jurister kunde i ökad

utsträckning få uppdrag som medlare. Med hänsyn till vikten av att det allmänna i nuvarande läge inte tar på sig några nya kostnader och det faktum att verksamheten för närvarande ändå förefaller kunna bedrivas i

lämplig utsträckning anser jag mig nu inte böra föreslå att medlarna arvoderas av allmänna medel.

RU har vidare föreslagit vissa regler för att styra medlarnas verksamhet, bl.a. rörande rapporteringsskyldighet till rätten. Flera remissinstanser har

haft invändningar i olika hänseenden mot de föreslagna reglerna. Jag kan för min del inte se något praktiskt behov av sådana regler, särskilt inte som jag nu inte lägger fram något förslag om arvodering av medlarna av allmän-

na medel. Medlarnas verksamhet bör därför liksom hittills vara oreglerad.

Rent lagtekniskt anser jag liksom RU att föreskrifter om rättens förlik-

ningsverksamhet kan tas upp i en regel som är gemensam för alla dispositiva tvistemål. Någon särregel för mål om små värden behövs alltså inte.

Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa frågor rörande domstolens

förlikningsverksamhet och den särskilda medlingen.

2.4.3 Förprocessuell serviceverksamhet

Min bedömning

Domstolarnas serviceskyldighet i den dömande verksamheten

skall inte heller i fortsättningen regleras i lag.

Det är numera en vedertagen princip när det gäller förhållandet mellan myndigheter och enskilda att företrädare för en myndighet skall bistå

allmänheten med upplysningar om sådant som rör myndighetens verksam-

hetsområde. Den principen kom före årsskiftet 1986/87 till uttryck i 2 §

förordningen (1980:900) om statliga myndigheters serviceskyldighet — 115

preciserad och utökad form överförts till lag i den nya förvaltningslagen

(1986:223). Denna lag är dock för domstolarnas del tillämplig endast i

frågor av förvaltningsrättslig natur. Vad gäller domstolarnas dömande verksamhet regleras serviceskyldigheten alltjämt i den nyss nämnda för-

ordningen (se SFS 1986:1133). I denna betonas att serviceverksamheten sävitt avser andra områden än det administrativa bör bedrivas ”i lämplig

utsträckning”.

För mål som nu handläggs enligt småmålslagen finns särskilda regler om domstolens serviceskyldighet på rättegångens inledande stadium. Tingsrätten skall enligt I $ kungörelsen (1974:465) om tillämpningen av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden när det behövs gå allmänheten till handa med lämpliga anvisningar om vad de rättssökande har att iaktta för att ta till vara sin rätt. Domstolen skall vid behov också

lämna upplysningar om hur ansökan om stämning eller yttrande över sådan

ansökan bör avfattus och om förfarandet i övrigt i rättegången.

RU har mot denna bakgrund tagit upp frågan om hur omfattande domstolarnas förprocessuelia serviceskyldighet gentemot de rättssökande bör vara. Man konstaterar att tillämpningen av den regel jag nämnde sist har varierat avsevärt mellan domstolarna; vissa tingsrätter har hållit sig till upplysningar i mer formella frågor, medan andra gått längre än vad som torde ha avsetts vid regelns tillkomst och även gett parterna råd i mer materiella frågor, t.ex. rörande hur de skall lägga upp sin talan i en

kommande rättegång.

Utredningen menar för sin del att flera skäl talar för att verksamheten begränsas till mer formella upplysningar t.ex. rörande ifyllande av ansökan och om förfarandets gång. Först och främst är en materiell rådgivning ofta mindre lämplig med hänsyn till vikten av att motparten anser domsto- Ien opartisk. Vidare har domstolens tjänstemän ingalunda alltid någon

särskild kompetens för att ge sådana materiella råd. Det bör därför, menar

utredningen. i princip ankomma på advokater och andra praktiserande jurister att. bl.a. inom ramen för systemet med rådgivning enligt rättshjälpslagen, ge materiella råd angående partens talan i processen.

Utredningen menar vidare att den upplysningsverksamhet av mer formell art som bör åligga domstolarna inte bör begränsas till mål om mindre värden utan att den bör gälla alla mål, även om reglerna i rättshjälpslagen om rätt till rättshjälp med biträdesförordnande automatiskt medför att behovet av upplysningar från domstolen är mindre i mål där sådan rätt föreligger. Utredningen menar att regler om domstolens serviceskyldighet bör ges i förordning.

Utredningens resonemang och förslag har i denna del ullstyrkts eller

lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. För egen del menar jag att en utgångspunkt för omfattningen av domsto-

larnas serviceskyldighet — på samma sätt som när det gäller övriga myndigheter — bör vara att den skall sträcka sig så långt som är möjligt utan att befogade intressen träds för när. En naturlig sådan gräns sätts, som jag även påpekat i propositionen (1985/86:80 s. 20) om ny förvaltningslag, av det faktum att domstolsförfarandet normalt är ett förfarande där två parter 116

står mot varandra och där domstolens bistånd till den ena av dessa lärt kan av motparten uppfattas som att domstolen inte är opartisk.

Jag påpekade i avsnittet om materiell processledning att domstolarna av det skäl som jug nu angett i princip inte bör under rättegängen ge parter sådan vägledning som innebär att rätten talar om hur parten skall lägga upp sin talan. Motsvarande betänkligheter gör sig gällande under det förprocessuella stadium som jag nu talar om, även om det är en annan tjänsteman än den som sedermera skall handlägga målet som sköter rådgivningen. Jag anser alltså i likhet med RU och remissinstanserna att principen bör vara att domstolens förprocessuella serviceskyldighet i tvåpartsmål inskränker sig till att ge upplysningar av mer formell art, t.ex. att ge anvisningar för

att fylla i formulär till stämningsansökan och lämna allmänna upplysningar om förfarandet vid domstolen, bl.a. rörande innebörden av gällande regler

om rättegångskostnader. Samtidigt bör en skyldighet av detta slag i princip gälla alla mål. även om behovet av upplysningar i praktiken regleras av de faktiska möjligheterna för parterna att anlita rättsbildade ombud i målet.

När det däremot gäller ärenden av enpartskaraktär, är det som RU

påpekar naturligt att den förprocessuella servicen i mån av behov går längre och mer närmar sig vad som 1 normalfallet är tänkt att gälla enligt

den nya förvaltningslagen. Domstolarna bör i sådana ärenden kunna ge råd

angående t.ex. vilken utredning den sökande bör skaffa fram eller vilka

grunder han har möjlighet att åberopa för att få sin ansökan bifallen.

I likhet med RU anser jag det inte nödvändigt att domstolarnas scrviceskyldighet i den dömande verksamheten regleras i lag utan den bör liksom hittills regleras 12 §i den tidigare nämnda förordningen.

2.4.4¶Överflyttning av mål i stället för avvisning

Min bedömning

Inga nva regler rörande överflyttning av tvistemål som stämts in till fel domstol införs nu. Frägan tas uppi ett senare sammanhang.

Enligt nu gällande regler har en domstol, som funnit sig vara obehörig att ta upp ett tvistemål, endast I undantagsfall rätt att vidarebefordra stämningsansökningen eller målet till en behörig sidoordnad domstol. Talan skall i

stället avvisas på grund av rättegångshinder (34 kap. I & RB). Käranden får därefter lämna in en ny ansökan till rätt domstol.

Brottmål som tagits upp av viss domstol får — enligt gällande rätt — på

framställning av åklagare överflyttas till annan behörig domstol, om synnerliga skäl föreligger (19 kap. 7 § RB).

RU har funnit att det skulle vara till fördel för alla parter att domstolarna får rätt att också överflytta tvistemål i de fall domstolen funnit sig vara

obehörig att ta upp ett mål samtidigt som annan domstol är behörig.

Härigenom skulle man undgå en onödig omgång. Många remissinstanser har varit positiva till utredningens förslag. Ett par remissinstanser har dock påpekat att den av RU föreslagna regeln 117

innebära rättsförluster för svaranden.

För egen del är jag — liksom utredningen — av den uppfattningen att det är angeläget att undvika åtgärder som för såväl parterna som domstolen ter

sig onödiga. Såsom påpekats av såväl RU som en del remissinstanser

medför emellertid en möjlighet för en domstol att flytta över mål till en annan domstol eller en annan myndighet åtskilliga problem. RU har i sitt förslag löst en del av dessa men mänga kvarstår alltjämt.

Störst praktisk betydelse skulle den föreslagna regeln med all sannolikhet få i den summariska processen. Dels är rätten där alltid skyldig att

pröva sin behörighet, dels är antalet mål mycket stort. Såsom jag redan

anfört tar jag emellertid inte upp den summariska processen i detta sam-

manhang. Eftersom jag inhämtat att de problem som kan uppstå när det

gäller ansökningar som ges in till fel domstol oftast löses på ett mera

formlöst sätt, anser jag inte att det finns anledning att nu ta upp denna fråga separat. Jag avser däremot att i samband med den totala översynen av den

summariska processen närmare överväga lämpligheten av att för denna

föreslå en regel om överflyttande av mål. I processen enligt RB är de flesta forumregler dispositiva. Rätten skall i

sådana fall pröva sin behörighet endast om svaranden gör foruminvänd-

ning. Svaranden avstår ofta från att göra sådan invändning, vilket minskar

behovet av den föreslagna regeln. Vad som förekommit vid remissbehandlingen har också visat att en överflyttningsregel inte är problemfri. När det gäller de indispositiva forumreglerna i RB, kommer RU:s fortsatta överväganden angående t.ex. fastighetsdomstolarnas framtida status att få bety-

delse även för lämpligheten av en regel om överlämnande av mäl.

Av anförda skäl har jag stannat för att nu inte heller för RB-processens del föreslå någon regel om överflyttande av mål. Det är däremot min avsikt

att i annat sammanhang återkomma till denna fräga.

2.4.5¶Parallella rättegångar

Mitt förslag

Högsta domstolen får förordna att mål som väckts vid skilda

domstolar i vissa fall skall handläggas i en rättegång vid en av domstolarna.

Under senare år har det förekommit flera uppmärksammade rättegångar

angående bl.a. läkemedelsskador, där ett gemensamt drag varit att flera

personer drabbats av likartade skador och sedan yrkat skadestånd av läkemedelsfabrikanten eller staten. I vissa av dessa fall har var och en av de skadelidande väckt talan mot samme läkemedelsfabrikant vid sitt eget

hemvistforum med stöd av regeln om forum för skadegörande handling (10

kap. 8 § RB). Enligt 14 kap. 7 § RB är det inte tillåtet att förena mål om de väckts vid skilda domstolar, och det finns inga möjligheter att flytta över tvistemål trån en behörig domstol till en annan. Detta har medfört att man i 118

vissa av de aktuella fallen tvingats att parallellt driva flera rättegångar, i vilka utredningen och rättsfrågan varit gemensam.

RU har för att komma till rätta med olägenheterna med nuvarande ordning föreslagit en regel som går ut på att högsta domstolen i sådana fall

som nu nämnts skall få befogenhet att förordna att målen skall handläggas

vid en av domstolarna. Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Sedan utredningen avgav sitt förslag, har I rättshjälpslagen införts en regel, enligt vilken allmän rättshjälp inte får beviljas i en rättslig angelägenhet, om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägen-

het, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt (8 § första stycket 7). Med stöd av denna s.k. pilotmålsregel har

man, enligt vad jag inhämtat, i praktiken kunnat bemästra en stor del av de problem som tidigare varit förbundna med de parallella rättegångarna.

Den nya regeln I rättshjälpslagen botar emellertid inte alla brister. Bl.a.

innebär den ingen lösning av kostnadsfrågan när det gäller parter som normalt inte kan få rättshjälp, t.ex. juridiska personer och enskilda nä-

ringsidkare samt fysiska personer med höga inkomster. Enligt min mening

finns det därför fortfarande goda skäl att söka åstadkomma en generell lösning på problemet. Den av utredningen anvisade vägen har vunnit en fullständig anslutning vid remissbehandlingen. Även jag anser detta vara

en bra lösning och förordar att den genomförs. Som utredningen föreslår

bör behövliga regler införas i 14 kap. RB. lämpligen i en ny 7 a §. Jag

återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrägor.

2.4.6¶Rättegångskostnadsfrågor

Huvudpunkterna i mitt förslag

I. Någon regel som ökar domstolarnas möjligheter att kvitta par-

ternas rättegångskostnader införs inte.

2. I tvistemål om mindre värden, som från början handlagts i den

summariska processen, får käranden ökad rätt till ersättning. om

rättegången endast utmynnar i en tredskodom mot svaranden.

3. Omfattningen av rättens skyldighet att på eget initiativ pröva

parternas kostnadsyrkanden markeras genom en ny lagregel.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.1) kommit fram till att den nuvarande kost-

nadsregleringen i småmålslagen i princip bör behållas för mål om små värden. Jag har i det sammanhanget också förklarat att jag inte kan ställa

mig bakom utredningens förslag om en särskild möjlighet till kvittning av rättegångskostnaderna i konsumentmål. Här återstår nu att behandla ett

par andra frågor rörande rättegångskostnaderna och handläggningen i domstolarna av kostnadsfrågorna.

Kviuning av rättegångskostnaderna

Det har på senare är i den processrättsliga debatten höjts röster för att man

borde öka domstolarnas möjligheter att kvitta parternas rättegångskost- 119

nader i de fall där det framstår som obilligt att läta den förlorande parten betala den vinnandes kostnader, bl.a. i vissa fall där båda parter bär lika stort ansvar för att en tvist uppkommit. Även utredningen har berört denna fråga men kommit fram till att nägon kvittningsregel — bortsett från den tidigare berörda regeln för konsumentmål — inte bör införas.

För min del anser jag i likhet med utredningen och remissinstanserna att huvudregeln om att den förlorande parten skall ersätta den vinnandes rättegångskostnader fyller flera viktiga funktioner. Först och främst är den givetvis av stor betydelse från reparativ synpunkt för den vinnande parten. Vidare verkar den hämmande på presumtiva parters vilja att öppna process med obefogade eller svagt grundade ståndpunkter som underlag. Den bidrar också till att skapa en förhållandevis god förutsebarhet när det gäller kostnaderna för en process. Regeln minskar även riskerna för tidsödande

argumentation och bevisföring från parternas sida i kostnadsdelen.

Vad som har förekommit i detta ärende har övertygat mig om att det är

svärt att utforma en möjlighet till kvittning som utgår från någorlunda fasta

kriterier. Man är i stället hänvisad till att ge domstolarna en mer generellt utformad möjlighet att kvitta kostnaderna efter en skälighetsbedömning.

En sådan regel skulle, som jag ser det, samtidigt medföra stor risk för en

utveckling mot att huvudregeln om tappande parts kostnadsansvar skulle förlora alltför mycket i betydelse, med de nackdelar som enligt vad jag

nyss antytt skulle följa. Mot den bakgrunden instämmer jag i utredningens bedömning att någon allmän kvittningsmöjlighet inte bör införas.

Kostnadsansvaret vid försumlig processföring i mål om mindre värden Som jag kommit fram till i avsnitt 2.2.1 bör man när det gäller mål om mindre värden (under ett halvt basbelopp) ha kvar principen att ersättning

till vinnande part för ombudsarvode och egen tidsspillan inte skall utgå.

Jag nämnde tidigare att ett av problemen med denna princip är att den kan inbjuda mindre nogräknade gäldenärer att grundlöst bestrida borgenärens ansökan i summarisk process i förhoppning om att borgenären skall anse det icke ekonomiskt motiverat med hänsyn till kostnadsbilden att hänskju-

ta målet till rättegång. En möjlighet att komma till rätta med detta skulle

sara att på något sätt bygga ut gäldenärens ansvar för borgenärens rätte-

gängskostnader i dessa situationer. En lösning som man i detta sammanhang kan överväga är att ge den part, på vars begäran ett mål om mindre värden i summarisk process hänskjuts till rättegång, en vidgad rätt till ersättning för ombudsarvode eller eget arbete i de fall där gäldenären bestritt betalningsskyldighet mot bättre vetande. Ett enkelt sätt att få en avgränsning skulle då vara att ta sikte på

de situationer där rättegången endast utmynnar i en tredskodom på den grunden att gäldenären uteblir från en förhandling eller underlåter att komma in med ett skriftligt svaromål som uppfyller lagens krav.

En sådan utvidgad rätt till kostnadsersättning bör borgenären kunna utnyttja antingen för att yrka arvode för ett ombud som han sänt till

förhandlingen eller låtit utforma en rättegångsskrift eller för att yrka ersätt-

ning för egen inställelse eller eget arbete med cen rättegångsskrift. För att 120

inte förutsebarheten i frågu om kostnaderna:skall minska alltför mycket bör man här kunna tänka sig någon form av taxereglering. Som jag ser det

bör en framkomlig väg vara att ge borgenären rätt till ytterligare ett belopp av samma storleksordning som han kan få ut under den summuariska processen.

Mot en sådan lösning kan man visserligen komma med invändningar av typen att den bryter systemet och att det inte finns några sakliga skäl att

medge borgenären rätt till ersättning för ombudsarvode just i de fall som från juridisk synpunkt är enklast. dvs. dem där gäldenären egentligen inte har någon grund för sitt bestridande. Sådana invändningar väger emellertid

enligt min mening lätt mot det faktum att en regel av det diskuterade slaget ger de tredskande gäldenärerna en sådan kostnadsmässig nackdel av ett

grundlöst bestridande att man bör komma till rätta med åtminstone en del

av det missbruk som förekommer pä detta område.

Motsvarande möjlighet för domstolarna att döma ut högre ersättning än den normala bör gälla även när ett mål om mindre värde i summarisk process tas upp I rättegång efter återvinning. Däremot finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att införa sådana kostnadsregler i de fall då talan väckts genom ansökan om stämning.

Handläggningen av kostnadsfrågan

Rättegångskostnaderna är underkastade parternas förfoganderätt i så måtto att rätten får döma ut kostnadsersättning endast på yrkande av part

och inte får döma ut högre belopp än vad parten yrkat. Rätten anses också

— om jag tills vidare bortser från de fall där allmän rättshjälp förekommer

— bunden av ett uttryckligt medgivande från en part att utge viss kostnadsersättning till motparten.

I praktiken är det sällsynt att parterna vttrar sig över varandras kostnadsyrkanden. RU anför att det i varje situation där ett kostnadsyrkande

inte uttryckligen medgivits av motparten måste åligga rätten att bedöma om kostnadsyrkandet ligger inom ramen för vad som är skäligt för att ta till

vara partens rätt, dvs. för vad som skall utdömas i kostnadsersättning enligt 18 kap. 8 §. Enligt utredningen är det också rättens skyldighet att, oavsett om motparten tar upp frågan eller ej. överväga om det är aktuellt att tillämpa de särskilda reglerna om kostnadsfördelning vid försumlig processföring (18 kap. 3 § första stycket och 6—7 §§). Utredningen föreslår att bestämmelserna i 18 kap. 14 § förtydligas för att klargöra detta. Härigenom skulle man kunna uppnå att reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring utnyttjas mer effektivt än för närvarande.

Jag vill till att börja med ställa mig bakom RU:s åsikt att det är viktigt att domstolarna i den utsträckning det är sakligt befogat utnyttjar möjligheter-

na att ålägga en part ett särskilt kostnadsansvar om denne varit försumlig i sin processföring. De uppgifter RU hämtat in tyder på att reglerna inte

används i tillräcklig omfattning. Detta torde knappast bero på att kostnads-

reglerna som sådana är olämpligt utformade. En viktig förklaring kan i stället vara att rätten inte anser sig kunna ta upp frägan om kostnadsansvar när inte motparten aktualiserat den. I denna del vill jag anföra följande.

Det torde inte råda något tvivel om att tanken bakom RB:s nuvarande regler är att prövningen av vilka kostnader som skäligen varit påkallade och av om försumlig processföring föreligger skall göras av rätten ex officio, dvs. oberoende av parts yrkande i denna del (jfr Gärde m.fl... Nva

rättegångsbalken, s. 218). Parternas rätt att disponera över rättegångskost-

naderna sträcker sig alltså endast så längt att de har möjlighet att genom yrkanden och medgivanden ange den beloppsmässiga rumen för rättens

prövning. Inom denna ram har rätten full frihet att fördela kostnaderna

efter de riktlinjer som ges i 18 kap. RB.

En särskild fråga är vad ett medgivande från en part i kostnadsdelen har för verkan. Det fall som utredningen tar upp — att en part uttryckligen och förbehållslöst medger motpartens kostnadsyrkande — synes visserligen från juridisk synpunkt inte innebära några svårigheter. Domstolen torde i detta fall vara bunden av medgivandet. Det lär emellertid vara sällsynt att ett kostnadsyrkande medges på detta sätt. I den mån ett formellt medgivande över huvud taget sker, torde det vanliga vara att det yrkade beloppet

medges för den händelse parten förlorar målet. Betydligt mer frekvent är

säkert att parterna förklarar sig lämna varandras kostnadsyrkanden ”utan erinran” e.d. Det framstår inte sällan som oklart vad parten egentligen avser att åta sig genom ett sådant uttryckssätt: självfallet bör det då åligga rätten att utreda detta.

Om en part förklarar sig medge att betala det av motparten yrkade beloppet under förutsättning att denne vinner målet, synes det enligt min mening svårt att hävda att domstolen generellt sett har rätt att trots

medgivandet fördela kostnaderna på ett annat sätt eller att döma ut ett

lägre belopp än det yrkade. Om man bortser från den situationen, bör som jag tidigare sagt principen vara att domstolen har att ex officio bestämma om fördelningen inom ramen för de yrkade beloppen.

Reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring och om att endast behövliga rättegångskostnader är ersättningsgilla fvller viktiga funktioner för att förmå parterna till lojal och rimlig processföring. En förutsättning för utt reglerna skall fylla sin uppgift är emellertid att parterna upplever att de kommer till tillämpning i praktiken.

Från denna synpunkt är det. som RU påpekar, olyckligt om parterna litar på domstolens officialprövning i kostnadsdelen samtidigt som domsto-

len, ä sin sida, inte tar upp frågan om kostnadernas fördelning om inte parterna på något sätt själva aktualiserar den först. För att undanröja alla

oklarheter om var ansvaret ligger, kan det vara lämpligt att i enlighet med förslaget införa ett tillägg till 18 kap. 14 § som tydligare markerar omfattningen av rättens prövningsskyldighet.

Som påpekats under remissbehandlingen kan det vara missvisande att

som i förslaget göra undantag för alla fall där ett kostnadsyrkande uttryckligen har medgetts. Många typer av kostnader, bl.a. i rättshjälpssammanhang. är ju undandragna parternas dispositionsrätt eller innehåller indispo-

sitiva moment. Med tanke på bl.a. detta bör lagtexten formuleras något

mindre kategoriskt.

Hittills har i domstolspraxis mestadels ansetts att den som vill ha ersättning av allmänna medel av en domstol för att ha medverkat i en rättegång

vid domstolen måste framställa anspråk på ersättning hos domstolen innan

denna avgör målet (se t.ex. NJA 1976 s. 306, 1979 s. 237 samt 1980 s. 23 och 60). Som grund för denna praxis har åberopats grunderna för reglerna i 18 kap. 14 § resp. 31 kap. 9 § RB. RU har anfört att utredningen för sin del anser att någon grund för att anse ersättningsrätten försutten enbart av det skälet att domstolen avgjort målet inte föreligger. Utredningen menar att

man bör införa lagregler som gör det klart att rätt till ersättning föreligger även om anspråket väcks efter det att domstolen avgjort målet.

Enligt min mening måste, mot bakgrund av den domstolspraxis som redovisats ovan. anses fastlagt att som huvudregel gäller att den som

väcker sitt anspråk om ersättning av allmänna medel först sedan domstolen avgjort målet inte är berättigad till ersättning från domstolen. Det kan

hävdas att denna ordning slår hårt mot den som av någon anledning har giltig ursäkt att inte komma in med sitt anspråk redan under handläggningens gäng. Samtidigt förefaller det mig otillfredsställande att öppna en allmän möjlighet till ersättning efter handläggningens slut; en sådan skulle lätt kunna leda till missbruk. Vad som skulle behövas är enligt min mening en s.k. ventil för de fall där giltig ursäkt föreligger. När det gäller behovet

av lagstiftning på denna punkt bör beaktas att HD, sedan RU avgav sitt

betänkande, i ett avgörande synes ha lämnat visst utrymme för en diskretionär prövning av ersättningsrälten med hänsyn till förefintligheten av giltig ursäkt (NJA 1984 s. 179). Mot bakgrund härav anser jag att frågan om en lagreglering av de aktuella fallen tills vidare bör anstå. Skulle det visa sig att behov av lagstiftning fortfarande föreligger, kan frågan tas upp t.ex. i samband med översynen av rättshjälpslagstittningen, till vilken frågan ändå har väsentliga anknytningspunkter.

2.4.7¶Frågor rörande vite m.m.

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Vittnen skall i fortsättningen kallas till en förhandling vid på-

följd av vite.

2. Reglerna i RB och förvaltningsprocesslagen om högsta belopp

för viten upphävs.

3. Flera regler införs för att öka vitesinsututets effektivitet i rätte-

gången.

4. Ur RB utmönstras sådana regler rörande viten som är gemen-

samma med reglerna i viteslagen.

För domstolsarbetets effektivitet är det väsentligt att planerade och förberedda förhandlingar kan genomföras. I RB finns flera sanktioner som kan tillgripas för att förmå personer som kallats till en domstolsförhandling att inställa sig. Den kanske praktiskt viktigaste är vitessanktionen. Enligt ett 123

den kallade att infinna sig vid påföljd av visst penningvite. Uteblir den kallade, kan rätten doma ut vitet, vilket innebär att den kallade blir betalningsskyldig gentemot staten för vitesbeloppet. Det finns också möjlighet att vid utebliven betalning förvandla vitet till fängelse enligt bötesverkställighetslagen (1979:189).

Det har under senare är ofta sagts från bl.a. domstolshäåll att antalet förhandlingar som mäste ställas in på grund av att nägon av de kallade

uteblivit efter hand har ökat. Saken har också varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (se Jul 1980/81:28, rskr. 238). RU har undersökt omfatt-

ningen av problemet och funnit att ca 20 £2 av alla domstolsförhandlingar i

brottmål ställs in trows att alla inblandade varit behörigen delgivna kallelse. Den vanligaste situationen är att den tilltalade uteblivit utan föregående

meddelande till rätten. Nästan lika vanligt är att den tilltalade anmält

förfall före förhandlingen. Andra vanliga orsaker är att ett vittne eller en

målsägande uteblivit utan att lämna meddelande eler anmäla iaga förfall.

Också i de indispositiva tvistemålen är det vanligt att förhandlingar måste ställas in därför att parter eller andra personer inte infunnit sig.

RU har föreslagit flera åtgärder för att effektivisera sanktionssystemet. Ett förslag som rör hämtning genom polismyndighetens försorg av kallade personer har redan genomförts (prop. 1983/84:78, JuU IS, rskr. 152).

Utredningen har också föreslagit ett antal åtgärder i fråga om vitesinstitutet. Jag skall ta upp dessa åtgärder till behandling i det följande.

Kallelser av vittnen I motsats till andra som kallas till en domstolsförhandling skall vittnen normalt inte föreläggas vite. I stället kan ett vittne dömas till böter, om han inte följer ett föreläggande att inställa sig (36 kap. 20 & RB). Först om målet

skjuts upp till en ny förhandling, får vittnet kallas vid vitespåföljd.

RU föreslår att man även för vittnenas del går över till ett system med direkt vitesföreläggande. Ett sådant system är, menar utredningen. mer effektivt som påtryckningsmedel i och med att den ekonomiska sanktionen

beloppsmässigt anges redan i föreläggandet. Och det skäl som möjligen

skulle kunna anföras till försvar för det nuvarande systemet — att det för

somliga vittnen skulle vara chikanerande att få ett individuellt bestämt vitesbelopp utsatt i kallelsen — har enligt utredningen inte sådan bärkraft att man bör avstå från en reform. Man undanröjer då också den från

systematisk synpunkt märkliga konstruktionen med straff och vite för

samma typ av förseelse.

Förslaget har i denna det tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser. Även enligt min mening är förslaget välgrundat och bör genomföras. Reformen kräver ändringar i bl.a. 36 kap. 7 och 20 Sö RB.

Vitesbeloppens storlek

Lägsta tillåtna vitesbelopp enligt RB är tio kronor och högsta beloppet femtusen kronor (9 kap. 8 & RB). Om ett vite dömts ut och rätten föreläg- 124

ger nytt vite, får dock beloppet höjas till högst tiotusen kronor. Maximibe-

loppen har kvarstått oförändrade sedan RB:s tillkomst. I praktiken torde vitesbelopp om några hundratal kronor vara vanligast i domstolarnas kal-

lelser. .

RU menar att domstolarna för att höja vitets påtryckningseffekt genc-

rellt sett måste använda avsevärt högre belopp än för närvarande i kallel-

serna. Man föreslår att den nuvarande principen att vitets storlek skall bestämmas så att det i det enskilda fallet kan antas få effekt skall bestå. Men man vill också föra in en skadeständsaspekt i bedömningen av vitets storlek och föreslår att vitet alltid skall uppgå till minst det belopp som

motsvarar statens kostnader för en inställd förhandling, om den kallade inte infinner sig. Till följd av dessa förslag bör enligt utredningen nuvaran-

de regler om högsta och lägsta vitesbelopp upphävas. Remissinstanserna har i allmänhet inget att erinra mot att vitesbeloppen

generellt höjs. Flera är däremot negativa till förslaget att bestämma vitet

lägst till ett belopp som motsvarar statens kostnader för en inställd förhandling. Man äberopar därvid både principiella och praktiska skäl. Bl.a.

befarar man att den föreslagna ordningen kan medföra besvär för domstolarna, även om man — som utredningen antyder — får räkna med att någon form av taxa för bestämmande av vitesbeloppen kommer att utformas.

Jag vill för min del till en början ställa mig bakom tanken på en allmän höjning av vitesbeloppen med bibehållande av principen av en prövning i det enskilda fallet av hur stort belopp som behövs för att få den kallade att inställa sig. Ett belopp i storleksordningen ettusen kronor för normalfallet kan inte te sig orimligt i dagens penningvärde. Och i speciella fall måste det enligt min bedömning vara möjligt för domstolarna att gå upp till avsevärt högre belopp.

Enligt 3 § lagen (1985:206) om viten (viteslagen), som trätt i kraft den 1

juli 1985. gäller som en allmän princip i fråga om vitesföreläggande att vitet

skall fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om

adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt

kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vitet. I motiveringen till denna regel framhölls (prop. 1984/85:96 s. 49) att myndigheten vid bestämmandet av vitets storlek kunde ta hänsyn till tidigare ådagalagd tredska och till vad som är känt om adressatens förmögenhetsförhällanden men även till värdet av det föremål som avses med föreläggandet och till samhällsintresset av att föreläggandet vinner efterrättelse. Det framhölls också att man på sådana områden som det förevarande normalt får räkna med en i viss mån schabloniserad tillämpning.

Ett genomförande av utredningens förslag när det gäller minimibeloppen

för vite skulle strida mot de allmänna principer som sålunda nyligen

godtagits. Det bör enligt min mening inte komma i fråga att för det begränsade område som vi nu behandlar införa särskilda regler om hur vitesbe-

loppen skall bestämmas. Samtidigt medför viteslagens regler att sådana faktorer som utredningen velat föra in i bedömningen kan beaktas i en

utsträckning som förefaller mig rimlig. På grund härav och med hänsyn till

de praktiska problem som det skulle medföra att på ett någorlunda realistiskt sätt beräkna statens kostnader för inställda förhandlingar menar jag in

att regleringen av vitesbeloppens storlek bör följa samma principer som i viteslagen. En särskild fråga är om det finns anledning att ha kvar ett maximibelopp för de typer av vitesförelägganden som regleras i RB celler om man bör låta domstolarna fritt få bestämma vitets storlek. Det bör i denna del anmärkas

att det för närvarande finns ett särskilt bemyndigande för domstolarna att i

förelägganden som avses i 15 kap. 3 § (vitesföreläggande som säkerhetsätgärd) gå över de i övrigt gällande maximibeloppen. RU har anfört att det även i fråga om s.k. editionsförelägganden enligt 38 kap. 5 § och 39 kap.

58 kan finnas behov av att i vissa fall överskrida maximibeloppet, en

uppfattning som lämnats obestridd under remissbehandlingen. I den generella reglering av vitesfrågor som nyligen gjorts i viteslagen har några beloppsmässiga begränsningar i fråga om vitets storlek inte gjorts, utan det har ansetts kunna anförtros åt de tillämpande myndigheterna att själva bestämma lämpliga belopp utifrån de allmänna riktlinjer som Jagstiftaren meddelat. Det finns enligt min mening ingen anledning att

anlägga ett annat synsätt i fråga om de viten som nu är aktuella, särskilt

med hänsyn till det behov av att i vissa fall överskrida gällande maximibelopp som jag nyss talat om. Mot den bakgrunden biträder jag utredningens förslag om att RB:s regler om maximibelopp för viten skall upphävas. Motsvarande ändring bör göras 1 förvaltningsprocesslagen (1971:291). Det innebär att 40 § första stycket i den lagen kan upphävas.

Utdömande av vite i vissa fall Om cen person som vid vite kallats att inställa sig till en domstolsförhandling uteblir, skall vitet normalt dömas ut, vilket innebär att den uteblivne blir betalningsskyldig gentemot staten för vitesbeloppet. Om det finns anledning anta att den uteblivne har laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig, skall dock vitet inte dömas ut (32 kap. 6 §). Enligt RU tolkas

denna regel på sina håll så att vitet praktiskt taget aldrig döms ut om det

inte finns utredning om att laga förfall inte förelegat. En sådan tolkning medför enligt utredningen att vitesinstitutet i dessa fall förlorar mycket av sin effekt. Utredningen föreslår att lagtexten förtydligas för att göra klart att det måste föreligga positiva indikationer på att laga förfall föreligger för att rätten skall få underlåta att döma ut vitet. Remissinstanserna har villstyrkt lagändringen eller lämnat den utan erinran.

Även jag anser en ändring av 32 kap. 6 § motiverad. Som RU har påpekat kan förslaget i denna del emellertid leda till att det kommer att meddelas ewt större antal sakligt sett oriktiga beslut om utdömande av viten än i dag. Detta kan i sin tur föra med sig ett ökat antal överklaganden. En

annan risk som är förenad med en skärpning av kravet på bevisning för att laga förfall förelegat är att den som riskerar att få ett vite utdömt kan

tvingas att till domstolen inge ett omfattande material för att visa att

omständigheterna verkligen varit sådana att han haft laga förfall. För att undvika detta vill jag ge lagtexten en annan utformning än den RU föresla-

git. Bl.a. föreslår jag att beviskravet för att laga förfall föreligger skärps

från ”förekommer anledning” tull ”är sannolikt”.

Ett annat praktiskt problem när det gäller utdömande av vite uppstår i den situationen att den kallade personen före förhandlingen ringer till domstolen och anmäler laga förfall. Den som tar emot samtalet brukar uppmana den som ringer att i efterhand styrka sina påståenden med t.ex.

läkarintyg. Även om något sådant bevis sedan inte kommer in till rätten,

brukar det anses att vitet inte kan dömas ut. om förhandlingen har ställts in i förväg med anledning av att den kallade anmält laga förfall. Vitesföreläg-

gandet anses nämligen i och med detta äterkallat. För att bättre kunna

komma till rätta med obefogade anmälningar om laga förfall har RU föreslagit en ny regel i 9 kap. 9 § RB som ger domstolen möjlighet att döma ut vitet även i de nu aktuella situationerna. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även enligt min mening bör förslaget genomföras. Regleringen I detta hänseende får en jämkad

lydelse i förhållande till RU:s förslag.

Lagtekniska frågor Som jag tidigare nämnt har sedan RU avgav sitt betänkande en ny generell

lagstiftning rörande vite trätt i kraft. Denna lag, vitestagen, innehåller vissa

regler som är eller genom mitt förslag nu blir gemensamma med de regler som skall gälla enligt RB. Enligt min mening bör man nu ur RB och

förvaltningsprocesslagen utmönstra sådana regler och låta de generella

reglerna i viteslagen gälla. Jag återkommer 1 speclalmotiveringen närmare

till detta.

2.4.8 Användning av telefon i rättegången

Huvudpunkterna i mitt förslag

I RB införs regler som gör det möjligt att använda telefon vid sammanträde för förberedelse i tvistemål, vid huvudförhandling som hålls i förenklad form i omedelbart samband med ctt telefonsammanträde för förberedelse och för upptagande av bevisning vid

huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål. Även överinstan-

serna ges möjlighet att använda telefon i principiellt samma utsträckning som tingsrätterna. Frågan om telefonanvändning i förvaltningsprocessen tas inte upp i detta sammanhang.

I RB finns för närvarande inga regler om i vad mån domstolarna har

möjlighet att använda telefon som ett alternativ eller komplement till

huvudförhandling eller skriftlig handläggning. På RU:s initiativ inleddes emellertid år 1979 en försöksverksamhet med sådan telefonanvändning. De grundläggande bestämmelserna om försöksverksamheten finns i den tidsbegränsade lagen (1979:103) om försöksverksamhet med användning av telefon i rättegång, vilken efter förlängning av giltighetstiden i flera

omgångar numera gäller till utgången av år 1987 (prop. 1986/87:14, JuU 9,

rskr. 44, SFS 1986:1044). "Till lagen anknyter en förordning i ämnet (SFS 127

1981:1293). Försöksverksamheten avsåg från början tio tingsrätter och två hövrätter. Antalet tingsrätter har successivt utökats. Enhgt 2 § telefonförsökslagen kan i tvistemål som handläggs enligt RB telefon användas I samband med förberedelse och omedelbar huvudförhandling. Telefon kan användas också vid sammanträde enligt småmälstagen och vid huvudförhandling i mål om bötesbrott. Vid förhandling som hälls med hjälp av telefon får parterna helt eller delvis utföra sin talan och höras per telefon i den män rätten finner det lämpligt och parterna samtycker till det. Enhgt 3 § telefonförsökslagen kan vid sammanträde som på vanligt sätt sker inför rätten bevisning tas upp per telefon. Detta gäller förhör med vittne, sakkunnig eller målsägande. En förutsättning är att rätten finner det lämpligt och att parterna och den som skall höras samtycker. Domstolsverket hur fortlöpande följt försöksverksamheten och i december 1981 avgett en rapport över denna till RU. Rapporten är i stort sett mycket positiv till telefonanvändning. Både domstolsverket och samtliga de tingsrätter som deltagit i försöksverksamheten tillstyrkte att denna permanentas. RU har på grundval av denna rapport tagit upp frågan i sitt betänkande.

I fråga om rättssäkerhetssynpunkterna på telefonanvändning konstate-

rar utredningen att själva identifieringen av dem som hörs per telefon i

praktiken inte tycks ha erbjudit några problem. Inte heller har det rapporterats några andra negativa effekter från rättssäkerhetsynpunkt. Tvärtom

har det rapporterats fall där man kan tala om att rättssäkerheten ökat på det sättet att förhör i vissa fall har kunnat komma till stånd just tack vare att förhöret kunnat ske per telefon. Utredningen drar av det framlagda materialet den slutsatsen att telefonen erbjuder betydande rationaliseringsmöjligheter för vissa mål. Samtidigt är det enligt utredningen klart att telefonsamtalet inte mer regelmässigt bör ersätta sammanträden inför rätten eller en skriftlig hantering av mål.

Utredningen föreslår regler som gör det möjligt att använda telefon både för att hålla förberedelse i tvistemål och för att ta upp bevisning vid huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål.

Förslaget har vunnit en praktiskt taget enhällig uppslutning vid remissbehandlingen. Domstolsverket har i sitt remissvar ånyo framhållit att erfa-

renheterna av försöksverksamheten är mycket positiva.

För egen del anser jag det angeläget att man nu tar till vara de rationaliseringsmöjligheter som telefonen uppenbarligen erbjuder för tingsrätternas del. Det har framgått av försöksverksamheten att telefonanvändningen inte medför några egentliga problem från rättssäkerhetssynpunkt. Under sådana omständigheter bör enligt min mening en lagstiftning I allt väsentligt i enlighet med utredningens förslag genomföras. Utöver det område för telefonanvändning som RU föreslagit bör enligt min mening även huvudförhandling som hälls i förenklad form i omedelbart samband med ett telefonsammanträde för förberedelse få hållas per telefon. I likhet med utredningen anser jag att frågan om telefonanvändning i överinstanserna också kan lösas ij detta sammanhang och att telefonförsökslagen därför kan upphävas. Möjligheten till telefonanvändning I över- 128

sätt som för tingsrätternas del. När det gäller förberedelseskedet i överrätt bör man däremot i avvaktan på RU:s förslag angående överrättsprocessen avstå från att över huvud taget göra några ändringar nu. Även utan en uttrycklig möjlighet att hålla ett sammanträde under förberedelseskedet per telefon, torde det emellertid finnas ett visst utrymme för överrätterna

att använda sig av telefonsammanträden under detta skede (jfr 50 kap. 12 § och S1 kap. 12 § RB).

I fråga om vissa enskildheter vill jag ytterligare anföra följande.

En väsentlig fråga vid utformningen av de nya reglerna i RB är i vad mån

systemet skall vara frivilligt. Den försöksverksamhet som bedrivs bygger

helt och hållet på frivillighet. För parts medverkan krävs att han uttryckligen samtycker till telefonanvändning. Detsamma gäller för vittnens, sak-

kunnigas och målsägandes medverkan. Någon påföljd för underlåtenhet att

svara i telefon eller bege sig till anvisad plats förekommer inte heller.

RU har konstaterat att frivilligheten inte tycks ha haft några praktiska

nackdelar av betydelse. Erfarenheterna av försöksverksamheten visar sälunda att frågor om samtycke jämförelsevis sällan ställs på sin spets. Enligt utredningen bör man mot bakgrund av dessa erfarenheter kunna tänka sig

att antingen slopa kravet på samtycke eller införa påföljder för underlåten-

het att medverka. Utredningen anser övervägande skäl tala för den förstnämnda lösningen. Dels skulle ett system med påföljder bli ganska kompli-

cerat, dels talar allt för att de allra flesta ändå medverkar och dels finns det fall där en påföljd skulle framstå som direkt olämplig.

Remissinstanserna har i denna del tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Även jag ansluter mig till förslaget av de skäl utredningen anfört, och vill härutöver tillägga att rätten — om ett påföljds-

hot i något fall skulle framstå som motiverat — givetvis alltid har möjlighet

att låta målet handläggas på annat sätt, t.ex. vid en vanlig muntlig förhandling.

En särskild fråga i detta sammanhang är huruvida man bör kräva samtycke av part för att bevisupptagning skall få ske per telefon. Det ankommer enligt 35 kap. 6 & RB i första hand på parterna att sörja för bevisningen. Men rätten har samtidigt ett stort inflytande över valet av bevismedel. Rätten skall sålunda i flera hänseenden — i enlighet med principen om det bästa bevismaterialet — se till att det bevismedel används som medför den säkraste bevisningen, under förutsättning att detta bevismedel kan användas utan orimlig kostnad eller olägenhet (se bl.a. 35 kap. 8 § och 36 kap.

19 3). Samtidigt skall rätten övervaka att onödigt resurskrävande eller på

annat sätt olämpliga bevismedel inte används (35 kap. 7 §). Mot denna bakgrund anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att rätten

bör ha en självständig beslutanderätt också i fråga om det skall tillåtas att

en viss bevisningsutsaga upptas per telefon. Rätten bör dock givetvis ta stor hänsyn till parternas uppfattning. Man bör också i enlighet med vad utredningen föreslagit allmänt söka i lagtexten precisera förutsättningarna för telefonanvändning.

Som utredningen anför kan man när det gäller kallelser inte för telefonfallen utforma ett system på grundval av RB:s vanliga regler för samman- 129

Y Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 89

träden inför rätten. De förhållanden under vilka en teletonmedverkan kan

aktualiseras och försigå är nämligen högst skiftande. Eftersom några direk-

ta rättsverkningar inte är knutna till kallelserna 1 telefonfallen, fyller de särskilda regler om kallelse som kan behövas endast en domstolsadministrativ funktion. Jag instämmer mot denna bakgrund i utredningens slutsats att några regler om kallelse e.d. inte behöver tas in i RB utan i mån av behov kan meddelas i förordning.

Under remissbehandlingen har betonats vikten av att offentlighets-

aspekten beaktas när rätten bestämmer i vad mån telefonen skall användas i en rättegång. Jag vill också understryka detta och tillägga att det i allmänhet torde vara möjligt att med hjälp av lämplig teleteknisk apparatur tillgodose intresset av rättegångsoffentlighet, t.ex. med högtalande telefo-

ner vid en huvudförhanding med åhörare, där ett vittne skall höras per

telefon. Skulle det i något fall inte gå att genomföra ett telefonförhör utan att offentlighetsintresset träds för när, bör rätten som regel välja en annan handläggningsform. Några särskilda lagbestämmelser om detta torde inte behövas.

När det gäller vem som skall stå för kostnaderna för telefonverksamhe-

ten bör först och främst konstateras att huvuddelen av dessa hänför sig till

de fasta kostnaderna för telefonanläggningar och abonnemang. Som utredningen anför bör det inte komma i fråga att låta enskilda parter betala sådana fasta kostnader. Övriga kostnader, dvs. kostnaderna för själva

telefonsamtalen, är enligt vad försöksverksamheten ger vid handen så små

att det inte finns tillräcklig anledning att bygga upp ett avgiftssystem för dem, särskilt mot bakgrund av de rationaliseringsvinster för staten som telefonanvändningen kan medföra.

Jag vill slutligen nämna att det under remissbehandlingen ifrågasatts om inte regler om telefonanvändning borde imföras även i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Frågan i vad mån regler behövs för telefonanvändning ställer sig emellertid något annorlunda i förvaltningsprocessen med hänsyn till reglerna om vad som där skall anses vara processmaterial. Jag vill därför återkomma till denna fräga i ett annat lämpligt sammanhang.

2.4.9 Vissa frågor rörande bevisningen

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. En klarare skiljelinje dras mellan sakframställning och förhör

med part i bevissyfte. Det s. k. fria partsförhöret lagrepleras.

2. Den tilltalade ges i brottmål rätt till kompletterande sakfram-

ställning.

3. Rätten ges i vissa fall möjlighet att förbjuda en målsägande att

vara närvarande vid den del av huvudförhandlingen, som föregår

förhöret med honom. Rätten får vidare utrymme att själv bestämma

ordningsföljden mellan olika förhör under bevisupptagningen. 4. Alla partsförhör, i både tvistemål och brottmål, regleras gemen-

samt i 37 kap. RB. Där upptas bl.a. nya, mer tidsenliga. regler för

hur förhör i rättegång skall gå till.

S. En möjlighet införs att ålägga en åhörare att lämna rättssalen

under förhör med någon som är rädd för åhöraren.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.3) tagit upp en del frågor som rör förebringande av bevisning I domstolarna, bl.a. ökade möjligheter att göra undantag från den för närvarande mycket stränga grundregeln om att all bevisning skall tas upp vid huvudförhandlingen. Jag skall i det följande ta upp ytterligare några disparata frågor rörande bevisningen vilka aktualiserats i olika sammanhang.

Karaktären äv partsutsagor vid huvudförhandling

När det gäller förhör med part i rättegång har endast förhör under san-

ningsförsäkran i tvistemål tagits upp som ett särskilt bevismedel i RB. Det s.k. fria partsförhöret, dvs. förhör med part i tvistemål i bevissyfte utan

sanningsförsäkran, är inte alls reglerat i balken. För brottmålens del är

målsägandeförhöret inte närmare reglerat, medan vissa föreskrifter, t.ex. i

fråga om förhörsledning, lämnats för förhöret med den tilltalade.

Skälet till att de nu nämnda partsförhören inte tagits upp under bevisbe-

stämmelserna torde vara att förhören kan innehålla inslag av sakframställ-

ning. Enligt balkens nuvarande system torde t.ex. målsägandens och den tilltalades berättelser teoretiskt sett vara att betrakta till övervägande del som sakframställning. I praktiken förhåller det sig emellertid ofta annorlunda. Förhören med målsäganden och den tilltalade torde normalt betraktas nästan helt som bevisförhör. Självfallet kan förhören också innehålla moment av sakframställning, framför allt när den tillalade inte biträds av försvarare.

RU har anfört att det framförts reformkrav som går ut på att man klarare

skiljer mellan sakframställning och förhör i bevissyfte. Dessa reformkrav

har bl.a. gått ut på att försvararen i brottmålsprocessen skall få en lagfäst rätt att hålla s.k. kompletterande sakframställning och på att det fria

partsförhöret i tvistemäl lagregleras för att begränsa omfattningen av förhöret under sanningsförsäkran så mycket som möjligt. 131

alla partsutsagor i en del som avser sakframställning och en del som avser förhör i bevissyfte. I fråga om sakframställning föreslås försvararen få en rätt att göra en kompletterande sakframställning. Förhöret med målsäganden och den tilltalade skall enligt förslaget även formellt hänföras till den del av huvudförhandlingen som avser bevisupptagning. Det föreslås en gemensam reglering av alla partsförhör, bäde för tvistemål och brottmål, i 37 kap. RB. Förslagen har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. För att det inte skall råda någon tvekan rörande lagligheten av att den tilltalade, normalt genom sin försvarare, håller kompletterande sakframställning eller att en part i tvistemål förhörs i bevissyfte utan sanningsförsäkran anser jag det för min del lämpligt att RB som utredningen föreslagit anpassas till vad som på många håll i praktiken tillämpas redan nu. Att en rätt till kompletterande sakframställning lagfästs är enligt min mening ett naturligt led i utvecklingen mot en mer ackusatorisk process i brottmål än vad man var beredd att acceptera vid RB:s tillkomst. I samband med dessa Justeringar av RB:s svstem är det enligt min mening lagtekniskt fördelaktigt att som utredningen föreslagit sammanföra alla partsförhör i ett gemensamt kapitel i RB:s bevisningsdel, lämpligen i 37 kap., som redan nu behandlar vissa typer av partsförhör. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor.

Skall målsäganden behandlas som vittne i vissa fall? Enligt gällande regler får en målsägande aldrig höras som vittne i brottmålsprocessen. Det gäller oavsett om han för talan i processen — rörande ansvar eller skadestånd — eller ej. Enligt RU har det från det praktiska rättslivets sida framförts krav på att man öppnar möjlighet att i vissa fall behandla en målsägande mer enligt vittnesreglerna än enligt reglerna för part. Kravet gäller framför allt de fall då målsäganden inte för talan i målet utan endast skall höras på begäran av part. Målsäganden är, menar RU, i sådana situationer i praktiken ofta närmast att betrakta som ett vittne. Det framstår därför enligt utredningen som en egendomlig ordning att förhöra honom i anslutning till åklagarens sakframställning och inte i samband med övrig bevisupptagning. Vidare anses det, anför RU, vara en brist att målsäganden i dessa fall inte kan åläggas att lämna rättssalen under åklagarens sakframställning. För att komma till rätta med en del av de olägenheter som nämnts nu har RU föreslagit en regel, enligt vilken en målsägande som ej för talan skall anses som ett vittne, dock att han inte får avlägga ed. Förslaget innebär bl.a. att målsäganden inte får närvara vid huvudförhandlingen före förhöret och att han förhörs i anslutning till övrig bevisupptagning. Förslaget har under remissbehandlingen mötts av en del kritiska röster. Det har sålunda anförts att målsäganden, även om han i det enskilda fallet inte för någon egen talan, ändå mäste anses generellt sett ha en sådan motsatsställning till den tilltalade att det från principiell synpunkt framstår som mindre lämpligt att betrakta honom som ett vittne. De praktiska

problem som finns bör man, menar de kritiska remissinstanserna, kunna

lösa på mindre ingripande sätt. För egen del vill jag först konstatera att det uppenbarligen finns fall där en förhörsperson visserligen formellt sett mäste betecknas som måls-

ägande men där det står klart att han i rättegången spelar en roll som är jämställd med ett vanligt vittnes. Samtidigt finns det situationer där målsäganden visserligen inte för någon egen talan om ansvar eller skadestånd

men där målsägandeintresset är så starkt att en motsatsställning till den

tilltalade klart kan konstateras. Det kan i sistnämnda fall ofta framstå som

en slump om målsäganden för någon egen talan eller ej. En otilfredsstäl-

lande konsekvens av utredningens förslag skulle vara att olika regler skulle komma att gälla bl.a. beroende på om en målsägande formellt förklarar sig biträda åklagarens ansvarstalan eller ej.

Jag är mot denna bakgrund inte beredd att förorda en ordning där alla målsägande som ej för talan i princip behandlas enligt vittnesreglerna. I

stället måste man lämna utrymme för rätten att i det enskilda fallet bedöma

i vad mån man utan avkall på rättssäkerhetskraven kan göra undantag från

vanliga regler.

Av de reformkrav som i praktiken framförts i denna del gäller det första

att målsäganden i fall där hans ställning liknar ett vittnes skall kunna förbjudas att närvara vid den del av huvudförhandlingen som föregår

förhöret med honom. Detta krav bör man enligt min mening kunna till-

mötesgå på det sättet att man i 46 kap. inför en möjlighet för rätten att ålägga en målsägande som inte för talan att lämna rättssalen.

Vidare har det hävdats att målsäganden när han närmast kan anses ha ställning som vittne borde kunna förhöras efter den tilltalade. Jag vill i den delen erinra om vad jag nyss sagt om att mälsägandens och den tilltalades utsagor i bevissyfte skall tas upp i samband med övrig bevisning. Det bör

enligt min mening finnas utrymme för rätten att själv bestämma ordnings-

följden mellan olika förhör under bevisupptagningen, men jag vill samtidigt betona att det normalt sett måste anses vara ett rimligt krav från den

tilltalade att bli hörd efter målsäganden så snart någon motsatsställning

mellan dessa personer kan antas föreligga. Detta gäller oavsett om målsäganden för nägon egen talan eller ej. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Hur skall förhör under huvudförhandling gå till? Enligt gällande regler i RB spelar rätten en dominerande roll vid förhör med parter och vittnen. Rätten skall i princip leda förhöret, och parterna

får efter tillstånd av rätten ställa frågor. I praktiken har emellertid parterna en längt större roll ; dessa hänseenden än vad lagtexten ger vid handen. RU

har föreslagit att RB moderniseras på denna punkt och förordar som

huvudregel för alla förhör att dessa skall ledas av parterna, om det inte

finns särskilda skäl för något annat. och att förhöret normalt skall inledas av den part som begärt förhöret. En majoritet av remissinstanserna har godtagit förslaget, men några kritiska röster har höjts. framför allt i vad

avser förhöret med den tilltalade. Jag återkommer strax till detta.

Enligt min mening talar flera omständigheter för att ansvaret för för-

hören inför domstol i möjligaste mån läggs på parterna. Framför allt

medför detta att rättens ordförande helt kan ägna sig åt vittnets berättelse

och uppträdande i övrigt och slipper att tänka på vad han skall fråga vittnet

härnäst. Givetvis finns det situationer där det ter sig befogat att rätten ingriper i förhörsledningen på ett eller annat sätt. t.ex. när en part processar utan hjälp av advokat eller motsvarande. Principen bör dock, enligt den praxis som blivit alltmer förhärskande vid domstolarna. vara den att förhören så längt möjligt hålls av parterna själva.

När det sedan gäller förhörets närmare uppläggning bör förhöret precis som i dag normalt börja med att förhörspersonen avger en s.k. spontan

berättelse, dvs. utan stöd av frågor talar om vad han vet i saken. I mån av

behov kan en sådan berättelse hjälpas fram med stöd av neutrala frågor av

typen ”och vad hände sedan?”. Därefter skall tillfälle ges parterna och

rätten att ställa frågor till förhörspersonen. Frågan om vem av parterna

som skall börja förhöret ställer sig delvis något olika, beroende på vilken sorts förhörsperson det är fråga om.

När det gäller vittnesförhör torde vid domstolarna numera i allmänhet

tillämpas den ordningen att förhörsledningen först överlämnas till den part som åberopat vittnet. Denne fär då dels söka få fram en spontan berättelse

och dels därefter underkasta vittnet ett mer ingående förhör i mån av

behov, dock utan ledande frågor (det s.k. huvudförhöret). Därefter ges motparten tillfälle att i ett s.k. motförhör söka få fram bl.a. omständighe-

ter som kan förringa vittnets trovärdighet. Sedan ges den part som åberopat vittnet tillfälle att återkomma i ett s.k. återförhör. Den nu beskrivna ordningen fungerar enligt vad jag har inhämtat i allt väsentligt väl i normalfallet, och den bör enligt min mening tillämpas som en huvudregel. Givetvis mäste det finnas utrymme för rätten att bestämma om avvikelser, 1. ex. i det fallet att ett vittne har kallats in ex officio av rätten.

I fråga om partsförhör i tvistemål torde det normala vara att parten begär förhör med sig själv. I sådana fall är det naturligt att partens eget ombud

håller huvudförhöret. Skulle det i något fall vara så att endast motparten

begärt förhöret. kan det också vara bäst att den åberopade partens ombud

håller huvudförhöret och motparten håller motförhöret. Jag går sedan in på förhör med parterna i brottmål. När det gäller

målsäganden, som praktiskt taget utan undantag har begärts hörd av åklagarsidan, är den naturliga ordningen att åklagaren häller huvudförhöret och att försvararen kommer in med ett motförhör.

Mer problematisk ter sig situationen i fråga om förhöret med den tilltalade. RU har i denna del föreslagit att huvudregeln bör vara att åklagaren

håller huvudförhöret men att försvararen bör kunna anförtros detta, om särskilda skäl föreligger. Mot denna ordning har flera remissinstanser varit kritiska. Man pekar på att huvudförhörets funktion är att få fram förhörspersonens egen version av händelseförloppet, medan motförhörets är att finna omständigheter som förringar trovärdigheten av denna version. Man menar att den föreslagna ordningen i vissa fall där åklagaren hävdar att den tilltalade far med osanning kan skapa svårigheter för den tilltalade att få

fram sin version. Det kan nämligen, menar man, vara svårt för åklagaren 134

att hålla huvudförhöret skilt från det motförhör som skall följa därefter. Det hävdas att det i sådana fall är bättre att huvudförhöret hålls av rätten,

som sedan lämnar ordet till åklagaren för motförhör.

För mig framstår det som en given utgångspunkt att: man skall ha en

ordning som garanterar den tilltalade att få framfört vad han vill ha sagt i rättegången. Jag kan hålla med de kritiker som menar att det i vissa fall kan

vara svårt för äklagaren att hålla isär de båda typerna av förhör och att

detta kan innebära eller i vart fall uppfattas som nackdelar för den tillta-

lade. Intresset av en fullständig utredning i måtet torde i de flesta fall vara bäst betjänt av att den tilltalade under domarens neutrala ledning först får lämna en fri berättelse om händelseförloppet och att åklagaren och försva-

raren kommer in i bilden först därefter. Jag förmodar att RU:s förslag om att försvararen I vissa fall skulle ha rätt

att inleda förhöret syftar till att tillgodose den tilltalades intressen i sådana fall där djupgående skillnader finns melian de olika sidornas versioner och

där det redan av den anledningen framstår som mindre lämpligt att åklaga-

ren inleder förhöret. Med tanke på de fall där försvarare inte är förordnad

och de situationer där försvararen av någon anledning inte vill åta sig att

inleda förhöret, är det dock enligt min mening mindre lämpligt att bygga upp ett system kring försvararrollen i det nu aktuella hänseendet. Jag menar i stället — liksom flera remissinstanser — att huvudförhöret med den

tilltalade i regel bör inledas av rätten och inte av åklagaren eller försvara-

ren. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till dessa frågor,

Som utredningen föreslagit bör föreskrifter om hur partsförhören i tvistemål och brottmål skall gå till tas in i 37 kap.

Avvisunde av åhörare under vittnesförhör

Enligt 36 kap. 18 § RB får rätten förordna att en part i vissa fall inte får vara närvarande under ett vittnesförhör. Detta får ske dels när det före-

kommer anledning att vittnet på grund av partens närvaro — av rädsla för

parten e.d. — inte säger hela sanningen och dels när parten stör vittnesmålet genom yttre åtgärder, t.ex. genom att falla vittnet i talet.

Under senare år har det blivit ett allt större problem att vittnen i rätte-

gängar hämmas i sin vilja att berätta om förhållanden som är ofördelaktiga för en part av rädsla för repressalier, inte i första hand från parten själv utan från åhörare som är på något sätt lierade med parten. Problemet gäller

i huvudsak kamrater till den tilltalade i brottmäl. Ofta börjar bearbetningen

av viltnet I dessa fall med mer eller mindre direkta hot före förhandlingen.

Kamraterna fullföljer sedan i typfallet sina försök till påverkan med att.

utan något påtagligt störande beteende, intensivt iaktta vittnet under för-

höret. Åtgärderna torde. enligt vad som upplysts, inte sällan leda till önskat resultat. Någon laglig möjlighet att ålägga åhörarna att lämna rätts-

salen torde endast finnas när dessa stör förhandlingen på ett mer påtagligt

sätt fr 5 kap. 9 & RB).

Riksdagen har med anledning av en motion uttalat att man bör undersö-

ka vilka olika praktiska lösningar som kan väljas för att åstadkomma en önskvärd ordning i det nu aktuella hänseendet (JuU 1980/81:5, rskr. 31). 'n

Frågan har därefter tagits upp av RU, som föreslår en regel enligt vilken en thörare skall kunna åläggas att lämna rättssalen under ett vittnesförhör på samma villkor som en part, dvs. om det kan antas att vittnet på grund av rädsla eller av annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av

åhörarens närvaro. Utredningen föreslår också att rätten skall — på samma

sätt som när en part ålagts att lämna rättssalen — vara skyldig att när

åhöraren åter är närvarande återge vittnesberättelsen för åhöraren i behövlig omfattning.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att åhörare åläggs lämna rättssalen i de aktuella situationerna. Flera av dem som yttrat sig har vidare anfört att det inte kan anses tillräckligt motiverat med en

regel om skyldighet för rätten att i efterhand återge vittnesmålet för åhöraren.

För egen del vill jag först och främst understryka att man givetvis måste sträva efter att vittnen och andra personer som skall förhöras i rättegång skall kunna avge sina utsagor utan att känna sig hotade. I detta hänseende anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att en verkningsfull

åtgärd bör vara att ge rätten en möjlighet att ålägga åhörarna att lämna

rättssalen. Skall det krävas att utsagan i efterhand läses upp för åhörarna,

befarar jag emellertid liksom flera remissinstanser att mycket av effekten bortfaller. Enligt min mening bör det kunna godtas från offentlighetssynpunkt att vissa åhörare, i fråga om vilka man kan befara obehörig påverkan

av ett vittne eller annan förhörsperson, kan åläggas att lämna rättssalen

utan rätt att i efterhand få utsagan uppläst eller uppspelad för sig. Som utredningen föreslår bör erforderliga regler tas in i 36 kap. 18 & RB.

Reglerna om s.k. frågeförbud i 36 kap. 5 § RB Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att inställa sig som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten. som

regleras i 36 kap. I $ RB, har i princip företräde framför den tystnadsplikt som kan ävila vittnet. I 36 kap. 5§ finns vissa undantag från denna

buvudregel. Här sägs bl.a. att personer som tillhör en del angivna yrkesgrupper inte får höras om något som de i sin yrkesutövning har blivit

anförtrodda eller som de i samband därmed har fått veta. Vittnesförhör får dock ske om det är medgivet i lag eller den till vilkens förmån tystnadsplik-

ten gäller samtycker därtill. De yrkesgrupper som omfattas är bl.a. advokater, läkare, tandläkare, sjuksköterskor och vissa kuratorer.

Under senare tid har i skilda sammanhang väckts frågor om ändringar i de nu berörda reglerna. I ett par fall har sådana ändringar aktualiserats i riksdagen. Det gäller dels frågan om psykologer bör tas med bland de nyss

nämnda yrkeskategorierna och dels frågan om harmonisering av RB:s regler om undantag från vittnesplikten med vissa andra lagregler rörande uppgiftsskyldighet. Rörande båda dessa frågor har riksdagen uttalat att det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en översyn av gällande regler (se JuUU 1980/81:2 och 1983/84:23 s. 9 resp. 1984/85:25 s. 12). Vidare har Svenska Patentombudsföreningen i en skrivelse till regeringen hemställt att även patentombuden tas med bland de yrkeskategorier som om- 136

att vittna har aktualiserats inom regeringskansliet. Det bör i sammanhang-

et nämnas att justiticutskottet i ärendet rörande psykologers vittnesplikt

uttalat att sådana ytterligare inskränkningar i den allmänna vittnesplikten. som det skulle medföra om man tar med nya yrkeskategorier i det nämnda lagrummet, inte bör göras utan en mer allsidig prövning av frågan.

Regeringen har i tidigare sammanhang förutskickat att eventuella förslag

till lagändringar med anledning av de nyss nämnda riksdagsbesluten skulle komma att läggas fram i samband med översynen av RB:s regler om tingsrättsförfarandet eller i samband med förslag till ny lagstiftning med

anledning av tvångsmedelskommitténs arbete. Med hänsyn till vad riksdagen uttalat är det nödvändigt att frågorna sävitt möjligt bedöms utifrån mer

generella aspekter. Eftersom flera av dem inte har belysts genom sedvanlig remissbehandling bör regeringens ställningstagande rörande ändringar i 36 kap. 5 § anstå något ytterligare. Jag avser att återkomma till dessa frågor

så snart det är möjligt.

2.4.10 Vissa frågor rörande överklagande av tingsrätts dom

Mitt förslag

Vadeanmälan avskaffas. Alla tvistemålsdomar utom tredskodomar skall — på samma sätt som brottmålsdomar — överklagas genom att en vadeinlaga, utan föregående vadeanmälan, ges in till

tingsrätten inom tre veckor från dagen för tingsrättens dom.

RU överväger i en senare etapp av utredningsarbetet frågor rörande överklagande av tingsrättsavgöranden. Det tidigare nämnda förslaget om att

tingsrätterna skall få möjlighet att avgöra tvistiga mål på handlingarna

motiverar emellertid att vissa frågor rörande överklagande av tingsrätts dom i tvistemål tas upp redan nu.

Den som vill överklaga en tingsrätts dom i tvistemål skall inom en vecka från dagen för domen anmäla vad hos ungsrätten. Han skall vidare inom tre veckor från domen fullfölja vadet genom att till tingsrätten ge in en vadeinlaga, där yrkanden och grunder för överklagandet presenteras (50

kap. I $ RB). Tingsrätten översänder därefter handlingarna till hovrätten

för vidare prövning.

Den omständigheten att man låtit dagen för domens meddelande bilda

utgångspunkt för klagotidens beräkning hänger samman med att den munt-

liga handläggningsformen intagit en så dominerande ställning. Parterna har normalt närvarit vid en huvudförhandling, där rätten antingen avkunnat

dom eller också underrättat parterna om vilken dag domen kommer att meddelas. Som jämförelse kan nämnas att man i förvaltningsprocessen, som 1 princip är skriftlig, låter klagotiden löpa från den dag då domen

delges parten. Skälet ull denna olikhet är naturligtvis att man i en skriftlig

process inte har samma garantier för att parten får kännedom om när domen meddelas.

handlingarna måste man givetvis överväga om nuvarande system för överklagande i dessa fall är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

RU har tagit upp denna fråga och först och framst avvisat tanken på ett

system som förutsätter delgivning av domen. Man föreslår i stället dels att vadeanmälan tas bort i fråga om alla tvistemålsdomar och dels att klägoti-

den när det gäller dom som meddelats på handlingarna förlängs från tre till

sex veckor. Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att vadeanmälan avskaffas. Förslaget att förlanga klagotiden frän tre till sex veckor har däremot avstyrkts av de allra flesta som yttrat sig i den delen. Man menar allmänt att en kortare klagotid måste anses tillräcklig även om man —

vilket alla remissinstanser godtar — låter dagen för domen bilda utgångs-

punkt för klagotiden. Somliga remissinstanser anser tre veckor tillräckligt, andra förordar. i överensstämmelse med vad som gäller i hovrätt, en klagoud om fyra veckor.

Jag vill för min del först och främst ställa mig bakom tanken på att man

även i de mål som avgörs på handlingarna skall ha kvar principen att klagotiden räknas från dagen för domen. En motsatt ordning skulle med all sannolikhet medföra så omfattande delgivningsproblem att vinsterna med

reformen skulle te sig osäkra. Vidare skulle problem uppstå genom att

olika klagotider skulle komma att gälla för olika parter. När det sedan gäller klagotidens längd förefaller det problemfritt att avskaffa institutet vadeanmälan. Kravet på sådan anmälan torde främst

vara historiskt betingat. Med hänsyn ull nuvarande möjligheter till verk-

ställighet av icke lagakraftvunna domar torde något beaktansvärt sakligt skäl mot att ta bort vadeanmälan knappast kunna åberopas. I likhet med

utredningen och remissinstanserna anser jag därför att vadeanmälan kan

avskaffas. Den av utredningen föreslagna klagotiden om sex veckor medför att olika klagotider kommer att gälla för olika typer av tingsrättsdomar. vilket kan skapa vissa svårigheter. En klagotid på sex veckor förefaller dessutom onödigt lång. Man bör rimligtvis kunna ställa det kravet på den som vet med sig att han har ett mål anhängigt vid tingsrätt vilket kan avgöras på handlingarna att han inför en längre tids bortovaro hör efter hos tingsrätten

när ett avgörande kan väntas eller ordnar med eftersändning av posten.

När det gäller valet mellan tre eller fyra veckors klagotid kan å ena sidan

en treveckorsfrist från domens dag enligt min mening inte anses otillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt. Det kan nämnas att i småmål nu gäller en frist om endast en vecka även om domen meddelats på handlingarna. Å andra

sidan skulle det, som några remissinstanser varit inne på, i och för sig vara

tilltalande att införa samma klagotid som för närvarande gäller vid överkla-

gande av hovrättsdomar. alltså fyra veckor. Ett införande av en sådan

klagotid i dessa fall skulle emellertid aktualisera en del andra frågor, bl.a. spörsmålet om man bör övergå till samma klagotid i fråga om brottmålsdomar. Dessa bör helst inte tas upp nu, främst med hänsyn till att RU för

närvarande överväger närliggande frågor. bl.a. frågan om sammanslagning

av olika former för överklagande. Jag anser det mot denna bakgrund

mindre lämpligt att i detta sammanhang införa en ny klagotid vid överklagande av tingsrättsavgöranden.

Jag har alltså kommit till den slutsatsen att man i fråga om överklagande av tvistemålsdomar bör övergå till samma ordning som gäller för överkla-

gande av tingsrätts dom i brottmål, nämligen att vadeinlaga —utan föregå-

ende vadeanmälan — skall ges in till tingsrätten inom tre veckor från dagen

för tingsrättens dom. Eftersom rättsmedlet mot tredskodomar inte är vad utan återvinning

berör mitt förslag inte sådana domar.

2.4.11 Tolkning och översättning

Huvodpunkterna i mitt förslag

1. De allmänna domstolarna får möjlighet att låta översätta handlingar på statens bekostnad. 2. Bestämmelserna om översättning skall tillämpas också i fråga

om handlingar som är avfattade med punktskrift. Detta skall gälla även I förvaltningsprocessen.

Tolkning utan samband med förhandling Enligt 5 kap. 6 § första stycket RB får tolk anlitas att biträda rätten om

någon som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket. Domstolsverket har i en framställning till regeringen tagit upp frågan om ersättning kan utgå till en tolk som används i annat sammanhang än vid en

förhandling. Verket påpekar att tolk bör kunna anlitas och ersättas även i

t.ex. ett inskrivningsärende eller vid en vigsel och också utan direkt anknytning till ett mål eller ärende. Som verket påpekar ger ordalydelsen i 5 kap. 6 § första stycket RB

närmast intryck äv att paragrafen gäller endast när någon skall höras inför

rätten. Den frågan behandlades dock redan i ett lagstiftningsärende år

1973. Föredragande departementschefen konstaterade då (prop. 1973:30 s. 70) att det vid de allmänna domstolarna torde finnas visst behov av möjlighet att anlita tolk för muntlig tolkning, även när det inte direkt är fråga om förhandling. Departementschefen erinrade om att vissa rättshandlingar, t.ex. ansökan om betalningsföreläggande och ansökan i domstolsärende, får göras antingen genom skriftlig handling eller genom muntlig framställning. Han påpekade också att en icke svenskspråkig person som infinner sig på rättens kansli kan ha upplysningar och synpunkter att lämna på

handläggningen av mål eller ärenden. I sådana fall borde rätten också

kunna vid behov anlita tolk. Departementschefen ansåg dock inte att det var nödvändigt med någon särskild bestämmelse om detta utan ordalydelsen i 5 kap. 6 § RB borde ge utrymme för att anlita tolk vid behov också när det var fråga om mera informella kontakter mellan rätten och utlänningen.

Enligt min mening får det anses helt klart att bestämmelsen i 5 kap. 6 §

RB — läst mot bakgrund av dessa motivuttalanden — ger utrymme för att anlita och ersätta tolk även i de av domstolsverket angivna fallen. Jag

I anledning av vad JO anfört i ett till justitiedepartementet överlämnat

beslut angående bl.a. översättning av brottmålsdom till ffrämmande språk

vill jag framhålla att stadgandet i 5 kap. 6 § RB ger domstolen möjlighet att engagera en tolk även för att muntligen för en part översätta en dom. som

meddelats genom att hållas tillgänglig på rättens kansli. I vad mån domstolen skall stå till tjänst med en sådan service får bedömas med hänsyn till

omständigheterna. Av betydelse är härvid vilka möjligheter parten har att

på annat sätt få domen översatt. Jag återkommer i det följande till frågan

om skriftlig översättning av domar.

Ersättning för tolkförmedling Enligt 5 kap. 88 RB har en tolk rätt ull skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen skall bestämmas i enlighet med en av domstolsverket — med stöd av förordningen (1979:291) om tolktaxa — fastställd taxa. Tolkersättning betalas av allmänna medel. Enligt domstolsverket har det satts i fråga om dessa bestämmelser ger utrymme för ersättning för tolkförmedling. Från bl.a. invandrarverket och de kommunala invandrarbyråerna har enligt domstolsverket uttalats önskemål om en samordnad tolkförmedling, i vilken de kommunala invandrarbyråerna skulle förmedla tolkar till domstolar och andra användare av

tolkar. Önskemålet har varit att också tingsrätterna skulle delta i en sådan

verksamhet. Framställningar i den riktningen skall emellertid som regel på

olika skäl ha avvisats av domstolarna. Ett skäl sägs därvid ha varit att det är tveksamt om gällande författningar ger utrymme för ersättning till en

tolkförmedlare. Domstolsverket anser att det behövs ett klargörande i denna fråga.

Jag har underhand inhämtat att det råder en skiftande praxis i tingsrät-

terna vad gäller användande av och ersättning för tolkförmedling. Vissa tingsrätter använder inte alls denna form av service. Andra gör det någon enstaka gäng. Åter andra skaffar praktiskt taget alltid tolk genom att vända sig till en — i regel kommunal — tolkförmedling. De tingsrätter som

använder sig av tolkförmedling har olika rutiner för att betala ersättning till förmedlingen. Det förekommer att förmedlingsavgiften på samma sätt som ersättningen till tolken fastställs av rätten. Vid ätminstone en tingsrätt,

som tillgodoser i stort sett hela sitt behov av tolkar genom att anlita en kommunal förmedling, har avtal slutits med kommunen som innebär att

rätten får tillgång till denna service mot ett visst belopp per förmedlat uppdrag. Kommunen debiterar sedan tingsrätten kvartalsvis för den tolkförmedling som skett. I detta fall fastställs således inte ersättningen till

tolkförmedlingen av rätten utan utanordnas på samma sätt som andra administrationskostnader. För egen del vill jag först starkt betona vikten av att de tolkar som

används vid domstolarna håller en hög kvalitet. I detta syfte är det ofta befogat att först och främst anlita de tolkar som är godkända som rättstol- 140

kar. Vilka tolkar som har denna kompetens framgår av de förteckningar över godkända tolkar, som ges ut av kommerskollegium. Det är i och för sig ingenting som hindrar att en domstol anlitar en tolkförmedling om detta

visar sig fungera bra från administrativ synpunkt. Det kan självfallet vara

resursmässigt fördelaktigt för domstolen att anlita en förmedling 1 stället för att låta den egna personalen ringa runt och försöka få fram en tolk till en viss dag. Även om man väljer att anlita en tolkförmedling, måste rätten dock vara uppmärksam på kvaliteten hos de tolkar som kommer till förhandlingarna.

Vad sedan gäller frågan om ersättning till en tolkförmedling för utförda förmedlingsuppdrag torde det vara helt klart att en sådan ersättning inte omfattas av stadgandet om tolkersättning i 5 kap. 8 § RB. Jag bortser då

från det fallet att tolken själv betalat en avgift till tolkförmedlingen och

begär ersättning för denna såsom utlägg. Det är således inte fråga om någon ersättning som skall fastställas av rätten. I stället måste ersättningen till en tolkförmedling för själva förmedlingsåtgärden betraktas som en

administrativ kostnad för domstolen och ersättning skall därför utgå på samma sätt som ersättning för annan service som domstolen köper utifrån. Jag ser ingen anledning att föreslå några ändringar i detta hänseende. Det finns inget behov av att rätten i det enskilda målet tar ställning till

ersättning för tolkförmedling: det finns inte något samband metlan förmedlingen som sådan och förhandlingen inför rätten. Att jämställa ersättning

för tolkförmedling med ersättning till tolk framstår som krångligt och skulle sannolikt innebära ökade administrationskostnader. Det är i stället

naturligt att, i enlighet med den praxis som utbildats på sina håll, se frågan

om utnyttjande av tolkförmedling och ersättning för sådan som en admi-

nistrativ fråga. Med denna utgångspunkt fär domstolen ta ställning till om det är administrativt och ekonomiskt fördelaktigt att anlita en tolkförmedling i stället för att låta den egna personalen kontakta tolkarna. Jag vill dock än en gång betona att en förutsättning för att domstolen skall välja alternativet att anlita en tolkförmedling alltid måste vara att tolkarna fyller kompetenskraven.

Kostnader för översättning av handlingar I RB regleras muntlig och skriftlig översättning i skilda paragrafer och på olika sätt.

Enligt 5 kap. 6 § får rätten anlita tolk om den som skall höras inför rätten

inte behärskar svenska språket. Ersättningen till tolken betalas av allmänna medel (5 kap. 8 §).

Som en allmän princip gäller däremot att svenska språket skall användas i inlagor och andra handlingar som en part ger in till rätten (se prop.

1973:30 s. 71). Om en handling inte är avfattad på svenska språket får domstolen enligt 33 kap. 9 & RB vid behov antingen förelägga parten att tillhandahålla en översättning eller också själv låta översätta handlingen.

Den som biträtt rätten med översättning av en handling har rätt till ersätt-

ning av allmänna medel. I brottmål där åklagaren för talan skall ersättning-

en betalas av staten. I andra mål och ärenden skall den betalas av parten 141

och blir då en rättegångskostnad för denne. Om parten har rättshjälp, är

översättningskostnaden en kostnad för rättshjälpen, 9 § 6 rättshjälpslagen

(1972:429).

Enligt en skrivelse från domstolsverket råder det i vissa fall tveksamhet

om vem som slutligt skall svara för vissa översättningskostnader enligt 33

kap. 9 § RB. Vissa tingsrätter låter enligt verket t.ex. kostnaden för

översättning av adoptionshandlingar stanna på staten medan andra tingsrätter betraktar den som en rättegångskostnad för sökanden. Domstolsverket har därför hemställt att bestämmelsen i 33 kap. 9 § RB ändras så att

tveksamheten undunröjs. Vidare har JO i tidigare nämnda beslut uttalat att de möjligheter till tolkhjälp som finns för den som dömts i ett brottmäl får betecknas som

mindre tillfredsställande. Enligt JO finns det starka skäl för att dessa möjligheter utvidgas.

Vad beträffar förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna regleras muntlig och skriftlig översättning på ett mera enhetligt sätt. Enligt

8 § förvaltningslagen (1986:223), som i sak helt motsvarar 9 § i 1971 års

förvaltningslag. bör en myndighet vid behov anlita tolk. Detta stadgande har avseende på såväl muntlig som skriftlig översättning. I 50 § förvalt-

ningsprocesslagen (1971:291) stadgas att rätten vid behov skall anlita tolk om någon som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket.

Även i annat fall får rätten vid behov anlita tolk. Med det senare uttrycket äsyftas skriftlig handläggning. I förvaltningslagen sägs ingenting om ersätt-

ning till tolk. Av förarbetena till 1971 års förvaltningslag framgår dock att

tolken har rätt till skälig ersättning och att ersättningen skall betalas av myndigheten (prop. 1971:30 s. 382). Vid såväl muntlig tolkning som skriftlig översättning vid förvaltningsdomstol skall kostnaderna stanna på staten

(52 § förvaltningsprocesslagen).

Det finns skäl att nu överväga om inte reglerna om skriftlig översättning i RB bör ändras så att de kommer i överensstämmelse med vad som redan gäller för förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna. Det

finns givetvis inga skäl till att de allmänna domstolarna skall ge sämre service än andra myndigheter.

Å andra sidan finns det ingen anledning att rucka på principen att

handlingar som ges in till rätten skall vara avfattade på svenska språket. Om en handling ges in avfattad på ett annat språk bör rätten dock vid

behov låta översätta den. Bestämmelsen om översättning bör därför allt-

jämt ges en fakultativ utformning. Detta överensstämmer också med vad

som gäller för förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna När det däremot gäller frågan om vem som skall stå för kostnaden för översättning bör — av skäl som jag nyss anfört — det allmännas ansvar

utvidgas så att kostnaden för en översättning alltid skall stanna på staten.

Det innebär att kostnadsfrågan kommer att regleras på ett enhetligt sätt för muntlig och skriftlig översättning.

För närvarande omfattar stadgandet i 33 kap. 9 § RB inte uttryckligen

handlingar som skickas ut från domstolen (jfr prop. 1973:30 s. 73). Av serviceskäl anser jag dock att det nu kan vara dags att lagreglera även i vad

mån en domstol är skyldig att översätta utgående handlingar. Inte heller 142

här bör någon absolut skyldighet föreskrivas. I och med att regeln om i

vilken utsträckning inkommande handlingar skall översättas ges en fakul-

tativ utformning kan de utgående handlingarna föras in under samma

stadgande. I mån av behov får rätten således översätta t.ex. en dom. Vid

avgörande av om behov föreligger eller ej bör dock domstolen ta reda på vilka andra möjligheter parten har att få domen översatt, t.ex. genom en

invandrarbyrås försorg. Först om parten inte på annat sätt kan få domen översatt bör rätten låta översätta den. Vad jag förestår i denna del innebär en utökad service ät allmänheten och tillmötesgär bl.a. JO:s önskemål såsom de kommit till uttryck i det

förut nämnda beslutet.

Punktskrift En handling avfattad med punktskrift omfattas i dag inte av reglerna om

översättning av handlingar i 33 kap, 9 § RB och inte heller i övrigt finns några bestämmelser om punktskrift i rättegång. Det har dock förekommit att en domstol har tillämpat 33 kap. 9 § analogt på en av part med punktskrift avfattad handling och låtit den synskadade själv stå för överförings-

kostnaden. Detta fall anmäldes tll JO, som konstaterade att det med hänsyn till det oklara rättsläget inte kunde komma i fråga att kritisera tingsrätten för att den tillämpat 33 kap. 9 §i detta fall. JO uttalade dock att

det vore lämpligare att en synskadad i detta avseende tillförsäkrades

samma behandling såvitt avser den skriftliga handläggningen som den som för närvarande enligt 5 kap. 6 och 8 §§ RB och 4 § förordningen (1977:175) om tolk för hörsel- och talskadade kommer sistnämnda kategori till del när förfarandet är muntligt. En sådan ordning skulle innebära dels att den synskadade fick i princip ovillkorlig rätt att vid behov skriftväxla med domstolarna i punktskrift och dels att i sammanhanget uppkomna kostnader betraktades som hänförliga till själva förfarandet och följaktligen inte kom att belasta den synskadade eHer hans motpart som rättegångskostnad.

För egen del vill jag först och främst säga att det är ett allmänt intresse att den som är handikappad har samma möjligheter som andra att göra sig gällande i kontakter med myndigheter. Ett uttryck för detta synsätt är reglerna om tolk för tal- och hörselskadade.

Att reglera frågan om överföring från och till punktskrift på samma sätt

som den nyss behandlade frågan om översättning från och till ett främman-

de språk innebär enligt min mening en rimlig avvägning mellan önskemälet om service och hänsyn till kostnadsaspekten. I 33 kap. 9 § RB bör därför införas en bestämmelse om att reglerna i paragrafen om översättning skall tillimpas även i fråga om handlingar som är avfattade med punktskrift. Motsvarande ändring bör göras I 50 § förvaltningsprocesslagen.

2.4.12 Den misstänktes tillgång till sekretessbelagda uppgifter i mål om brott mot rikets säkerhet

Min bedömning

Inga lagändringar föreslås

Överbefälhavarens framställning Överbefälhavaren har i en skrivelse till regeringen framhållit att de nuvarande process- och sekretessreglerna ger upphov till vissa problem när det gäller bekämpandet av brott mot rikets säkerhet. Den misstänkte har, påpekar överbefälhavaren, till följd av allmänna regler i RB och sekretesslagen (1980:100) rätt att ta del av förundersökningsmaterial och annat material i målet även om detta skulle omfattas av sekretess. För att den misstänkte inte skall få tillgång till sekretessbelagda uppgifter mäste man därför ibland underlåta att lämna ut vissa handlingar som bevismaterial. Detta kan i sin tur få den konsekvensen att det inte går att få underlag för en fällande dom. Enligt överbefälhavaren är det nämligen erfarenhetsmässigt mycket svårt att genom exempelvis vittnesmål presentera materialet

på det sätt som behövs från bevissynpunkt utan att säkerhetsintressena

träds för nära. För att komma till rätta med dessa problem föreslår överbefälhavaren i första hand att partsinsynen i denna typ av mål begränsas så till vida att det

material som skall ligga till grund för domen inte skall få lämnas ut till den

misstänkte i den män det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I varje fall

anser överbefälhavaren det ofrånkomligt att ett undantag från principen

om partsinsyn görs med avseende på handlingar som ingår i förundersökningsprotokollet. Däremot bör enligt överbefälhavarens förslag den miss-

tänktes offentlige försvarare få del av samtliga handlingar från förundersökning och rättegång.

Sammanfattning av remissutfallet.

Flertalet remissinstanser har — under åberopande av rättssäkerhetskäl — varit kritiska till överbefälhavarens förslag att processmaterial skulle kunna undanhållas den tilltalade. Även förslaget att försvararen skulle få del av vissa sekretessbelagda uppgifter men inte få röja dessa för sin klient har

bemötts negativt. Enligt många remissinstanser skulle försvararen om

förslaget genomfördes hamna i en ohållbar konfliktsituation i denna typ av

mål. eftersom tystnadsplikten gentemot klienten skulle kunna hindra att dennes intressen tillgodosägs på bästa sätt. När det gäller hemligstämplade uppgifter som figurerar under förundersökningen har från flera håll påpe-

kats att det redan med nuvarande lagstiftning finns goda möjligheter att

hindra den misstänkte från att ta del av dessa. Några remissinstanser anser att de av överbefälhavaren väckta frågorna bör övervägas ytterligare innan ställning tas. 144

Gällande rätt m.m. Med hänsyn till ämnets vikt vill jag göra en ganska utförlig genomgång av

rättsläget på detta område. .

Överbefälhavarens skrivelse aktualiserar dels frågan om den misstänkte i samband med förundersökning eller vid rättegången har rätt att få ta del

av handlingar eller annat material som omfattas av försvarssekretess enligt

2 kap. 2§ sekretesslagen och dels frågan om den misstänkte skall ha rätt

att på annat sätt få del av vad sådant material innehåller. Dessa frågor

regleras av RB och sekretesslagen.

I fråga om själva rättegången är det en grundläggande princip i svensk rätt att den som är part i ett mål skall ha rätt att ta del av allt material i målet. Denna princip har ansetts så självklar att den inte direkt uttryckts i RB: den kan däremot indirekt utläsas av ett flertal regler.

Såvitt gäller den misstänktes rätt att få del av material på förundersök-

ningsstadiet finns det däremot direkta lagregler i RB. Enligt 23 kap. I8 § RB har säväl den misstänkte som hans försvarare rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit vid förundersökningen. Åtal får inte beslutas innan den misstänkte och

försvararen fått denna möjlighet. Denna rätt att få del av vad som förekommit vid förundersökningen innefattar dock inte någon rätt att få del av

avskrift av protokollet eller andra anteckningar från förundersökningen (jfr Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 314).

Så snart åtal beslutats har däremot den misstänkte eller hans försvarare alltid rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från

förundersökningen (23 kap. 21 § fjärde stycket RB). Om en förundersökning inte föranleder åtal. föreligger inte någon ovillkorlig rätt för cn miss-

tänkt att få ut avskrift av protokoll eller anteckningar (Gärde m.fl. s. 314). Detta innebär också att en misstänkt inte har nägon obetingad rätt att få del av protokollet beträffande en del av förundersökningen, som inte lett till

åtal, även om han ätalats i andra delar.

Föreskrifter om hur en förundersökning skall gå till och om protokoll och anteckningar vid förundersökning återfinns i förundersökningskungörelsen (1947:948). Kungörelsen innehåller inga uttryckliga regler om i vilken utsträckning skriftliga handlingar och annat skall tas in i protokollet.

I samband med att åtal väcks skall åklagaren enligt 45 kap. 7 & RB till rätten ge in utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt dessutom skriftliga handlingar och föremål som åklagaren ämnar

åberopa som bevis.

Jag föreslår en regel som uttryckligen rekommenderar åklagaren att. innan han ger in förundersökningsprotokollet, ur detta rensa bort material som rör sådant som inte omfattas av åtalet (avsnitt 2.3.3). Redan enligt gällande rätt kan åklagaren emellertid innan han ger in förundersöknings-

protokollet till rätten göra en sådan sovring. Enligt Gärde m.fl, Nya

rättegångsbalken, (s. 657) bör materialet sovras så att handlingar som visat sig sakna betydelse som bevis inte i onödan följer med till rätten.

I 14 kap. 5 § sekretesslagen regleras kollisionen mellan den rätt till partsinsyn i domstolars och andra myndigheters handläggning av mål och ärenden som kan finnas föreskriven på annat håll än i sekretesslagen och 145

10 Riksdagen 1986!87.1 suml. Nr 89

bestämmelserna om sckretess. I paragrafen anges således dels att sekretessen i princip viker för en parts rätt till insyn i handläggningen och dels hur långt sekretesskraven efterges (jfr Corell m. fl., Sekretesslagen, s. 367). Paragrafens första stycke innehåller huvudreglerna om en parts rätt till insyn under handläggningen av ett mål eller ärende. Enligt dessa regler kan undantag från principen om partsinsyn ske beträffande kvalificerat sekretessbelagt material. Andra stycket behandlar först partens rätt att få del av dom eller beslut. I denna del föreligger en obetingad rätt till partsinsyn utan hinder av sekretess. Enligt andra meningen i andra stycket skall en eventuell sekretessbeläggning vidare inte medföra någon begränsning i en parts rätt enligt RB att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av ett mål eller ärende. Denna rätt innebär dock i och för sig

inte en obetingad rätt för parten att till sig få utlämnad en handling vari

upptas sådana omständigheter som nu sagts. I vad mån en part har rätt att få en sådan handling är beroende av vilken rätt till insyn RB ger honom. När det gäller parts rätt enligt RB att få del av alla omständigheter som

läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende, viker således

sekretessen till förmån för partsinsynen. Reglerna i 14 kap. 5 § andra stycket avser alla domstolar och andra myndigheter som skall tillämpa RB. Det gäller således bl.a. den rätt som en misstänkt har enligt 23 kap. 21 8 fjärde stycket RB att ta del av vad som ligger till grund för ett beslut om

åtal. En jämförelse mellan 14 kap. 5 § sekretesslagen och 23 kap. 21 § fjärde stycket RB leder till slutsatsen att en parts rätt att vid åtal ta del av

förundersökningsprotokollet inte omfattar en rätt att få del av sekretessbelagda uppgifter, som kommit fram under förundersökningen och återfinns i andra handlingar än protokoll eller anteckningar, i den mån det är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om åklagaren ger in materialet med de sekretessbelagda uppgifterna till domstolen gäller till en början enbart

14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen, dvs. materialet får inte heller då lämnas ut till parten, i den mån det av hänsyn till något allmänt eller enskilt

intresse är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om materialet åberopas som bevis och på så sätt blir processmaterial träder dock andra stycket in och parten får en ovillkorlig rätt att ta del av det.

Skälen för min bedömning En ordning där den tilltalade inte får ta del av sekretessbelagda uppgifter

som åberopas som processmaterial fär till följd att den tilltalade inte får del

av vare sig sakframställning, vittnesmål eller annan bevisupptagning eller

plädering i den utsträckning som den hemliga informationen berörs i dessa

moment av huvudförhandlingen. Den tilltalade kan med andra ord bli

utestängd från väsentliga delar av huvudförhandlingen utan rätt att i efter-

hand få veta vad som förekommit, när han inte varit närvarande. Även de avsnitt av domen som behandlar det sekretessbelagda materialet mäste,

för att syftet med sekretessen skall uppnås, undanhållas den tilltalade. Självfallet skulle en sådan ordning innebära en mycket väsentlig försäm-

ring i rättssäkerhetshänseende för den tilltalade, t.ex. när det gäller frågan 146

hur han skall lägga upp sitt försvar eHer hur Kan skall motivera ett överkla-

gande. Överbefälhavaren har emellertid menat att problemen för den tillta-

lade kan elimineras eller i vart fall minskas genom att hans försvarare får del av de sekretessbelagda uppgifterna. Säsom framhållits av flertalet remissinstanser är detta dock ingen lyckad lösning på rättssäkerhetsprob-

lemet. En advokat skall vid utförandet av sina uppdrag iaktta god advokatsed (8 kap. 4 & RB). Detta innebär bl.a. att en advokat är skyldig att vara uppriktig mot sin klient. Denna skyldighet anses också medföra att en advokat inte frän andra kan ta emot förtroenden, som han inte får yppa för

klienten (jfr Holger Wiklund, God advokatsed, 1973, s. 271). En lagstiftning som uttryckligen ålägger advokaterna ett sådant handlingssätt måste anses vara från principiella synpunkter synnerligen olämplig. Det kan för

övrigt ifrågasättas om det över huvud taget skulle vara praktiskt möjligt för

en försvarare att använda den hemliga informationen i sitt arbete för att ta till vara den tilltalades intresse utan att röja innehållet i materialet för denne.

Trots att jag har stor förståelse för de problem som överbefälhavaren har

fäst uppmärksamheten på, anser jag, mot bakgrund av det sagda, att en

sädan ordning där den tilltalade undanhålls väsentligt processmaterial inte

kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt. Det kan för övrigt ifrågasättas om det skulle vara förenligt med våra åtaganden enligt internationella konven-

tioner att på detta sätt undanhålla den tilltalade det material som bildar

underlaget för rättens dom.

I den mån sekretessbelagda uppgifter utgör processmaterial anser jag det således vara ett oeftergivligt rättssäkerhetskrav att den tilltalade får del av

dem. Jag återkommer i det följande till frågan om bevisning kan förebring-

as på annat sätt än genom företeende av handlingar som innehåller sekretessbelagda uppgifter. Avgörande för om det är meningsfullt att under processen använda sig av sådana alternativa bevismedel är dock i vad mån

det är möjligt att för den misstänkte undanhålla sekretessbelagda uppgifter i handbingar som inte utgör processmaterial. Med utgångspunkt från den redogörelse jag nyss lämnat om gällande rätt skall jag därför först gå in på dessa frågor.

Att hemligt material ges in till rätten utan att utgöra processmaterial sker med all säkerhet bara i undantagsfall. Om åklagaren inte avser att åberopa det sekretessbelagda materialet som bevisning, bör han sovra bort det innan han ger in förundersökningsprotokollet till rätten. För ett sådant förfaringssätt finns det, som jag nyss nämnt, stöd redan i gällande rätt.

Vad gäller överbefälhavarens i andra hand framförda önskemål om minskad partsinsyn under förundersökningen, sträcker sig enligt min uppfattning myndigheternas skyldighet att förse en misstänkt med handlingar

innehällande sekretessbelagda uppgifter inte så långt som överbefälhavaren anser.

Vid den tidpunkt när en person blir skäligen misstänkt för ett brott har

han inte någon som helst rätt att få ut handlingar med sekretessbelagda uppgifter från förundersökningen. I den mån det skulle medföra men för utredningen att låta honom få del av vad som förekommit under förunder-

sökningen saknas dessutom skyldighet att över huvud taget lämna honom 147

uppgifter (23 kap. 18 & RB). Självfallet innebär det men för en utredning

om spioneri att lämna ut detaljerade sekretessbelagda uppgifter till den

misstänkte.

1 de delar åtal inte väcks mot en för spioneri misstänkt person får han inte heller senare någon rätt att få ut handlingar med sekretessbelagda uppgifter. I den män åtal väcks har han däremot enligt 23 kap. 21 § fjärde stycket RB rätt att få del av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Om åklagaren inte ämnar åberopa sekretessbelagda uppgifter som

bevisning i processen bör han dock — enligt vad jag nyss sagt — rensa bort sädana handlingar innan han ger in förundersökningsprotokollet till rätten

och läter den misstänkte få del av det.

Av vad jag nu anfört framgår att det redan enligt gällande rätt är möjligt att undanhålla en misstänkt sckretessbelagda uppgifter av det nu aktuella slaget så länge dessa uppgifter inte åberopas som bevisning i processen. Är det däremot åklagarens mening att läta uppgifterna bli processmaterial, bör den misstänkte få del av dem så snart som möjligt för att han skall kunna ta till vara sin rätt och förbereda sitt försvar.

Avgörande för i vilken utsträckning en för brott mot rikets säkerhet misstänkt person får del av sekretessbelagda uppgifter från förundersökningen blir således i vad mån dessa uppgifter åberopas som bevisning i processen och därmed blir processmaterial.

Enligt RB finns i princip inga begränsningar i fråga om vilka kunskaps-

källor som får anlitas som bevisning. Vidare tillämpas principen om fri

bevisvärdering. Detta innebär att parterna har stor frihet att själva välja vilka bevismedel de vill och att domstolen får fritt värdera det förebragta

beviset. Det finns ingenting som hindrar åklagaren från att i stället för att

åberopa en skriftlig handling med sekretessbelagda uppgifter åberopa förhör med en person som kan uttala sig om samma omständigheter som de

vilka framgår av handlingen. (Jfr Ekelöf. Rättegång IV. 5 uppl., s. 58).

Det kan vara tveksamt om den som skall höras om sådana frågor som de nu diskuterade bör höras som vittne eller sakkunnig. Problemet påminner mycket om den omdiskuterade frågan hur en rättsläkare bör höras. Dessa hörs ibland som vittnen och ibland som sakkunniga. JO har dock uttalat att han anser det naturligast att en rättsläkare betraktas som offentlig sakkun-

nig (JO:s ämbetsberättelse 1982/83:1 s. 23). Den som hörs som offentlig sakkunnig skall enligt den ed han avlägger

efter bästa förstånd fullgöra sitt sakkunniguppdrag. Av 15 kap. 5 § sekretesslagen följer att han inte är skyldig att röja t.ex. försvarshemligheter. En annan sak är att han till följd av stadgandet i 14 kap. 2 § sekretesslagen har rätt att lämna även sekretessbelagda uppgifter till domstolen.

Den som hörs som privat sakkunnig skall avlägga vittnesed och beträffande honom tillämpas vittnesbestämmelserna. Fill följd av stadgandet i 36 kap. 5 § RB har ett vittne eller en privat sakkunnig aldrig skyldighet att — utan tillständ av vederbörlig myndighet — uttala sig om sådana uppgifter som är belagda med sekretess.

Oavsett om den som hörs är sakkunnig eller vittne kan man således undvika att sekretessbelagda uppgifter avslöjas i processen.

Vad sedan gäller domstolens värdering av den genom förhör förebragta 148

bevisningen torde lämnade sakuppgifter normalt kunna godtas utan att domstolen också får dem dokumenterade genom skriftliga handlingar. En annan sak är om de lämnade uppgifterna är tillräckligt utförliga för att

domstolen skall finna brott styrkt. Det får här liksom hittills ankomma på

försvarsmakten och åklagaren att göra en avvägning mellan ä ena sidan

intresset av att få den tilltalade fälld och å andra sidan intresset av att inte

röja hemliga försvarsuppgifter.

Mot bakgrund av det anförda har jag kommit fram till att överbefälhavarens förslag om undanhällande av processmaterial från den tilltalade — vars motiv jag I och för sig har den djupaste förståelse för — inte är

förenligt med de grundläggande rättssäkerhetskraven för brottmålsproces-

sen. I fråga om annat än processmaterial anser jag att redan gällande

lagstiftning ger tillfredsställande möjligheter att undanhälla den misstänkte

sekretessbelagda uppgifter. Överbefälhavarens framställning bör därför

inte föranleda något förslag till lagstiftning.

2.4.13 Anmälan till advokatsamfundet i vissa fall

Mitt förslag

Domstolarna skall göra anmälan till advokatsamfundets styrelse

när rätten förklarat en advokat obehörig att vara ombud vid domsto-

len. Motsvarande reglering som för de allmänna domstolarnas del

föreslås för förvaltningsprocessen.

Med stöd av 12 kap. 5 & RB kan rätten ingripa mot ett ombud, som under

rättegången befunnits inte kunna eller vilja utföra sitt uppdrag på ett

tillfredsställande sätt. Rätten har således möjlighet att avvisa honom som

ombud i målet. Därutöver kan rätten förklara ombudet obehörigt att antingen för viss tid eller tills vidare brukas som ombud vid den ifrågavaran-

de domstolen. Denna åtgärd kan vidtas även i sådana fall där det saknats anledning att avvisa ombudet i målet, t.ex. därför att hela talan skall avvisas.

Om en advokat avvisas som ombud skall enligt 12 kap. 6 § andra stycket

RB anmälan om avvisandet göras hos advokatsamfundets styrelse. Härigenom får styrelsen möjlighet att överväga frågan om disciplinär åtgärd.

Därcmot finns inget uttryckligt krav på anmälan om en advokat förklarats obehörig som ombud utan att samtidigt avvisas i målet.

För förvaltningsprocessens del innehåller 48 § förvaltningsprocesslagen

(1971:291) samma reglering av frågan om avvisande och obehörighetsförklaring av ombud som RB. Däremot saknar förvaltningsprocesslagen motsvarighet till stadgandet i 12 kap. 6 § andra stycket RB om anmälan till advokatsamfundets styrelse.

Advokatsamfundet har till justitiedepartementet under hand uttryckt

önskemål om att reglerna om anmälan skall göras uttryckligen tillämpliga inte bara på avvisningsfallet utan även på den situationen att en advokat utan samband med avvisning i ett enskilt mål förklarats obehörig att brukas 149

bör införas regler om att rätten skall underrätta samfundets styrelse under motsvarande förutsättningar som enligt RB.

Under ärendets behandling i regeringskansliet har JK, domstolsverket, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, Stockholms tingsrätt och länsrätten i Stockholms län beretts tillfälle att under hand lämna synpunkter på förslaget. De har lämnat förslaget utan erinran.

Enligt min mening är det en nödvändig förutsättning för att advokatsamfundet skall kunna utöva sina disciplinära uppgifter att samfundets styrelse

får del av de omständigheter på vilka ett beslut om avvisning eller obehö-

righetsförklaring av en advokat som ombud grundas. För att tillgodose

ändamålet med 12 kap. 6 § andra stycket RB bör därför anmälan göras till

samfundets styrelse även när en advokat förbjudits att vara ombud vid rätten utan att han samtidigt avvisats i målet. Till undanröjande av all tvekan I detta hänseende bör erforderlig ändring göras i 12 kap. 6 § andra stycket RB. Det saknas anledning att i detta hänseende göra någon skillnad mellan rättegången vid de allmänna domstolarna och förvaltningsproces-

andra stycket i 12 kap. 6 § RB.

3¶Ikraftträdande

De lagändringar som jag nu har förordat bör — med hänsyn till det arbete med utbildning, blanketter m.m. som måste ske efter riksdagsbeslutet — träda ikraft först den I januari 1988. Beträffande frågan om övergångsbestämmelser får jag hänvisa till specialmotiveringen.

4¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

I. lag om ändring i rättegångsbalken,

to . lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

o'o . lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

B . lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

AA . Jag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

7. lag om ändring It handräckningslagen (1981:847) samt

8. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 6. 150

5¶Specialmotivering

5.1¶Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Följande paragrafer i RB föreslås upphävda: 20 kap. 15 a § (jfr specialmotiveringen till 20 kap. 15 §), 37 kap. 4 och 5 §§ (jfr vad som sägs under inledningen till 37 kap), 39 kap. 3 § (jfr specialmotiveringen till 39 kap. 2 8), 40 kap. 13 och 15 §§ (jfr specialmotiveringen till 40 kap. 11 §) samt 42

kap. 8 a & (jfr specialmotiveringen till 42 kap. 15 §).

I kap. 3a§

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen tavsnitt 2.2.1) bör

man — i vart fall tills vidare — behålla den nuvarande domförhetsregeln i tvistemål om mindre värden. I denna paragraf har därför tagits in en bestämmelse av innebörd att en tingsrätt allud skall bestå av en lagfaren

domare vid handläggning av sådana mål som i dag handläggs enligt små-

målslagen med stöd av I $i den lagen. När det gäller avgränsningen av de ifrågavarande målen är mitt förslag i sak identiskt med den nuvarande

regleringen i småmålslagen.

Mitt förslag innebär att mål om mindre värden även i fortsättningen skall särbehandlas i ytterligare ett par hänseenden utöver vad som framgår av denna paragraf. I 18 kap. 8 a § tas således in en särskild kostnadsregel för sådana mål. Vidare skall alltjämt krävas prövningstillstånd för att få ett mål, som enligt nuvarande regler handläggs enligt småmålslagen, prövat av

hovrätten (49 kap. 12 § i förslaget). Även när det gäller rättshjälp kommer

dessa mål att särbehandlas också i fortsättningen: biträde skall normalt inte förordnas (20 § andra stycket rättshjälpslagen). För konsumenttvister som rör mindre värden har i 10 kap. 8 a § tagits in en särskild forumregel.

Avgörande för om dessa särregler skall tillämpas är om målet handläggs

eller kan antas komma att bli handlagt av en lagfaren domare enligt denna

paragraf. Av flera skäl måste tingsrätten redan när målet kommer in ta

ställning till om förevarande paragraf är tillämplig. Om någon part söker rättshjälp mäste man veta om biträde skall förordnas eller ej. Vidare har parterna ewt berättigat krav på att redan från början av processen veta vad som gäller beträffande rättegångskostnader och möjligheterna till överprövning.

Tingsrätterna måste därför — liksom i dag — redan i inledningsskedet av processen skilja ut dessa mål och ge dem en beteckning som visar att förevarande paragraf är tillämplig.

Av utformningen av denna paragraf i jämförelse med 1 kap. 3 § följer att tingsrätten vid handläggning av ett mål om mindre värde alltid består av en

lagfaren domare ull följd av regeln i förevarande paragraf. Reglerna om

endomarkompetens i 3 § blir således aldrig tillämpliga beträffande sådana

mål.

I kap. 9§

Paragrafen behandlar bl. a. möjligheterna till avbrott i en påbörjad huvudförhandling. I enlighet med vad som anförs i specialmotiveringen till 43 151

kap. 11§ skall institutet avbrott även i fortsättningen finnas kvar. De i förevarande paragraf föreslagna ändringarna syftar främst till att undanröja alla oklarheter i fråga om de i paragrafen nu använda begreppen ”söckendag” och ”helgfri dag”. Dessa har bytts ut mot ”arbetsdag”. Med detta begrepp avses i princip helgfri måndag-fredag, jfr 2 8 lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Säkerligen speglar begreppet arbetsdag hur

paragrafen tillämpas redan nu. Lagtexten har även i övrigt anpassats till ett mer modernt språkbruk.

2 kap. 48 Paragrafen reglerar hovrätts domförhet. I ett nytt tredje stycke har tagits in

en regel om att vid behandling av en fråga om prövningstillständ (jfr 49 kap. 12 §i förslaget) två lagfarna ledamöter skall delta i hovrätten. Denna

bestämmelse överensstämmer med vad som i dag stadgas i första mening-

en I 24 § småmäålslagen. Den i andra meningen i den paragrafen intagna

omröstningsregeln har förts över till 16 kap. 3 §.

6 kap. Enligt RU:s förslag skulle i detta kapitel intas även de bestämmelser som återfinns i 5 kap. Syftet med detta var att frigöra ett kapitel för att kunna tillskapa ett nytt första kapitel med bestämmelser om balkens tillämpningsområde. I och med att jag inte följer utredningens förslag i den delen saknas det anledning att ändra den nuvarande dispositionen av 5 och 6 kap.

I förevarande kapitel föreslås nu ändringar endast i 6 och 9 §§, främst till

följd av de nya reglerna om målsägandeförhör och det s.k. fria partsförhöret i tvistemål (fr vad som anförs vid rubriken till 37 kap.).

6 kap. 6 § Enligt första stycket i paragrafens nuvarande lydelse skall i rättens protokoll antecknas vissa typer av utsagor. som lämnas i bevissyfte. Undantagna från protokolleringsskyldigheten är sådana utsagor av parter i tvistemål, som ej avges under sanningsförsäkran, samt utsagor av tilltalade och av personer som hörs vad man brukar kalla upplysningsvis, dvs. vid ett

förhör som inte är upptaget som särskilt bevismedel i RB.

I och med att jag föreslår att det fria partsförhöret i tvistemål regleras i RB och så att säga erkänns som ett särskilt bevismedel, avgränsat från partens sakframställning, bör protokolleringsskyldigheten utsträckas till denna typ av förhör.

Även förhör i brottmål med den tilltalade avgränsas i mitt förslag från

hans sakframställning och regleras i 37 kap. Det kan under sådana omstän-

digheter synas konsekvent att låta även sådant förhör omfattas av förevarande bestämmelse. RU har som skäl för att inte ta upp frågan om dokumentationen av den tilltalades berättelse i detta sammanhang anfört att en

sådan reform — som kan visa sig ha icke obetydliga resursmässiga konse-

kvenser —- uppenbarligen har ett nära samband med sådana mer generella 152

resp. protokollet. som inte berörs i betänkandet. Flera remissinstanser har varit kritiska till utredningens ställningstagande i den delen och anfört att även den tilltalades berättelse bör tas in i protokollet.

I ett nytt andra stycke har tagits in en regel som innebär att rätten liksom

nu inte är skyldig att protokollera den tilltalades berättelse. Som utredning-

en anfört bör den frågan behandlas i samband med frågan om och i så fall i vilken utsträckning denna berättelse skall redovisas i domen. Den frågan

får tas upp vid ett senare tillfälle. Det finns också andra förhör än de nu nämnda som hålls i bevissyfte vid rättegång utan att de är reglerade i RB. Berättelser av sådana personer —

som alltså hörs ”upplysningsvis” — bör enligt min mening i princip proto-

kolleras på samma sätt som övriga förhör som hälls i bevissyfte. Reglerna i denna paragraf bör därför gälla även dem. Det bör dock tilläggas att det i just dessa fall ofta kan vara tillräckligt att teckna ned de väsentliga uppgifterna i berättelsen i stället för att spela in den på band enligt 9 3. I enlighet med det nu sagda har första stycket i förslaget utformats så att

den allmänna regeln om protokolleringsskyldighet i fråga om berättelser som är avsedda till bevis utsträckts till att gälla alla sådana berättelser (ordet ”utsaga” i gällande rätt har här, liksom i vissa andra paragrafer,

bytts ut mot det modernare berättelse”). Av skäl som nyss nämnts görs i ett nytt andra stycke undantag från protokolleringsskyldigheten i fråga om

den tilltalades berättelse.

Paragrafens sista stycke föreslås spräkligt justerat.

6 kap. 9 § Första stycket behandlar möjligheten att ta upp berättelser på stenografisk celler fonetisk väg i stället för att anteckna dem i protokollet. Lydelsen har justerats för att täcka alla de berättelser som enligt den föreslagna lydelsen

16 § skall tas in i protokollet.

V andra stycket har vissa språkliga justeringar gjorts.

9 kap. De första fem paragraferna I kapitlet innehåller för närvarande straffbestämmelser för rättegångsförseelser. I fråga om dessa bestämmelser föreslår jag ingen annan ändring än att i 5 § direkt anges ett högsta bötesstraff.

Den bestämmelse i detta ämne, som nu finns i 9 §, blir överflödig med mitt

förslag.

I 7 och 8 §§ finns för närvarande bestämmelser om viten. Såsom jag

påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) är dessa regler i stor utsträckning gemensamma med de generella regler för viten som gäller enligt lagen (1985:206) om viten (viteslagen). För att undgå dubbelreglering föreslår jag nu att de regler, som sålunda har direkta motsvarigheter i

viteslagen, utmönstras ut RB. I 9 § har tagits in en regel som gör det möjligt att döma ut ett vite även efter det att ett sammanträde har ställts in

till följd av att den som förelagts vitet i förväg har anmält att han inte kan inställa sig.

9 kap. 5 §

Paragrafen innehåller straffbestämmelser för ordningsstörande uppträdande. Påföljden är böter. Enligt 9 §i dess nuvarande lydelse är lägsta bötesstraff femtio kronor och högsta ettusen kronor, när i RB straff är utsatt i böter som inte skall bestämmas som dagsböter. Den paragrafen har, utom

såvitt gäller 5 § i detta kapitel, för närvarande avseende på vissa straffbe-

stämmelser i 36 kap. 20 § och 40 kap. 13 § för vittnen och sakkunniga som

uteblir från sammanträden m.m. Jag föreslår nu att straffbestämmelserna för vittnen och sakkunniga tas

bort och — för vittnenas del — ersätts av effektivare vitessanktioner. Bestämmelsen i 9 § blir härigenom tillämplig endast i fråga om sådant

ordningsstörande uppträdande som den nu förevarande paragrafen be-

handlar. Detta har föranlett att bestämmelsen om bötesstraffets storlek flyttats från 9 § till 5 §. Vidare har minimibeloppet för böterna, femtio

kronor, tagits bort eftersom detta framgår redan av 25 kap. 3 § brottsbal-

ken.

9 kap. &$ I paragrafens första stycke ges i dag bestämmelser om fastställande av vilesbelopp. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) bör regleringen av vitesbeloppens storlek följa samma principer som i

viteslagen. Detta innebär att reglerna om minimibelopp och maximibelopp

för viten avskaffas. Eftersom regleringen i 3 8 viteslagen efter en sådan ändring skulle komma att täcka reglerna i detta stycke, föreslår jag att dessa bestämmelser tas bort ur RB. Även det i det nuvarande andra

stycket intagna undantaget från första styckets maximibelopp kan nu utgå. Reglerna i det nuvarande tredje stycket om att vite inte får föreläggas om

straff är utsatt och om förbud mot att förelägga staten vite har behållits. Med hänsyn till förslaget om att vittnen och sakkunniga inte längre skall kallas till en förhandling vid påföljd av böter (jfr den allmänna motivering-

en, avsnitt 2.4.7. och ändringen i 36 kap. 7 8) får förbudet mot att förelägga

vite om straff är utsatt i fortsättningen betydelse endast i de fall där ett

föreläggande avser förbud att företa en straffbelagd handling, såsom kan bli aktuellt vid förelägganden enligt 15 kap. 3 §. Frågan om det bör öppnas möjlighet att förelägga vite även i sådana fall där straff är utsatt får övervägas I ett annat sammanhang (fr JUU 1986/87:4 s. 9).

Bestämmelsen i paragrafens nuvarande fjärde stycke att vite inte får

dömas ut om ändamålet med vitet har förfallit har slopats i förslaget,

eftersom detta följer av 9 § viteslagen.

9 kap. 9 § En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i paragrafen föreslås —

som tidigare nämnts — införd i 5 §. I övrigt kan, av skäl som angetts i

anslutning till 5 §, de nuvarande bestämmelserna i paragrafen upphävas. I stället har i denna paragraf tagits in en regel som möjliggör för rätten at

döma ut ett vite även om ett sammanträde ställs in i förväg på grund av att någon som vid vite kallats att inställa sig anmäler laga förfall.

Om en person genom att i förväg anmäla laga förfall föranlett att ett

sammanträde inställts, är rätten således oförhindrad att senare döma ut

vitet om han inte i efterhand kan göra sannolikt att omständigheterna varit

sådana att han verkligen haft laga förfall. Denna prövning kan äga rum så snart personen i fråga haft skälig ud på sig att prestera den begärda

utredningen (fr 32 kap. 6 §).

Självfallet skall den som anmäler förhinder inte föreläggas att inkomma med någon utredning om det redan från början framstår som sannolikt att

laga förfall föreligger (jfr 32 kup. 6 § första stycket).

Den föreslagna regeln bör läsas mot bakgrund av mitt förslag i fråga om

uppskjutande av fråga om vitesutdömande enligt 32 kap. 6 §.

10 kap. 8 a §

Paragrafen. som är ny i RB men som motsvarar 11 § småmålslagen, upptar

en särskild forumregel för konsumentmäl.

Huvudregeln i tvistemål är enligt 10 kap. I $ RB att talan skall väckas

vid svarandens hemvistforum. Enligt 11 § småmålslagen får dock en kon-

sument, som vill väcka talan mot en näringsidkare. göra det vid sitt eget

hemvistforum, om värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett

halvt basbelopp. Motivet till den regeln är att konsumenten i mål enligt

småmålslagen inte får ersättning för ett behövligt platsombud medan näringsidkaren. som ändå i allmänhet måste anlita ombud, lika gärna kan

anlita ett platsombud (prop. 1973:187 s. 158).

Jag har i mitt förslag behållit småmälslagens begränsning av möjligheterna att i mål om mindre värden få ersättning för juridiskt biträde (18 kap. 8

a $). Det finns därför skäl att behålla även småmålslagens regel om konsumentforum för dessa mäl. Avgränsningen av i vilka mäl denna forumregel skall gälla har — på samma sätt som i kostnadsregeln i 18 kap. 8 a. $ — gjorts genom en hänvisning till I kap. 3 a 5.

Begreppen näringsidkare och konsument har här samma betydelse som i

I $ lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 1 § konsu-

mentköplagen (1973:877), 1 § konsumentkreditlagen (1977:981) och I & konsumenttjänstlagen (1985:716). Även rekvisitet ” vara. tjänst eller annan

nyttighet som tillhandahällits för huvudsakligen enskilt bruk” överensstämmer med vad som gäller inom konsumentlagstiftningen, se t.ex. 1 § lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Tvister om

fast egendom omfattas inte av bestämmelsen.

10 kap. 20 § I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser angående skyldighet för högre rätt att på hemställan av part anvisa forum för en tvist, när den eller de domstolar, där talan väckts, befunnits obehöriga att ta upp målet.

I de två nuvarande styckena i paragrafen har endast gjorts språkliga ändringar. I ett nytt tredje stycke har införts regler som har samband med den möjlighet till förening av parallella rättegångar som jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5). Beslut om förening av de parallella mäåälen skall enligt 14 kap. 7 a & fattas av högsta domstolen. 1 tredje stycket har införts en uttrycklig regel om att HD:s beslut om sammanföring konstituerar behörighet för den domstol till vilken målen sammanförts.

Det bör betonas att behörigheten i dessa fall kvarstår även om målen av

nägon anledning skulle särskiljas vid den domstolen och målen således där inte längre handläggs i samma rättegång.

Il kap. 5 § Denna paragraf innehåller regler om i vad män parter i tvistemål är skyl-

diga att infinna sig personligen till sammanträden inför rätten. För brottmälens del finns motsvarande reglering i 21 kap. 28. RU har föreslagit — delvis likartade — förändringar i båda dessa paragrafer. I fråga om 21 kap.

2 § föreslår jag nu förändringar efter delvis andra linjer än vad RU föreslagit. I fråga om förevarande paragraf har vidare det som framkommit vid remissbehandlingen övertygat mig om att nuvarande reglering är i allt

väsentligt ändamålsenligt utformad. Jag föreslår därför praktiskt taget inga sakliga ändringar. Däremot föreslås i syfte att göra regleringen mer över-

skådlig en redaktionell bearbetning efter mönster av 21 kap. 2 §.

Det nuvarande första stycket har i förslaget delats upp på tre stycken. Första och andra styckena reglerar parternas skyldighet att infinna sig

personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt resp. i högsta

domstolen. I dessa delar motsvarar förslaget helt vad som gäller i dag. Tredje stycket behandlar parternas skyldighet att infinna sig personligen vid sammanträden för förberedelse och vid andra förhandlingar. När det gäller förberedelsesammanträden överensstämmer förslaget med gällande

rätt. Däremot innebär förslaget åtminstone formellt sett en viss utvidgning

av parternas skyldighet att infinna sig personligen vid andra förhandlingar.

Fjärde och femte styckena motsvarar med några språkliga ändringar nuvarande andra och tredje styckena.

12 kap. 6 § Den i andra stycket föreslagna ändringen innebär att rätten uttryckligen åläggs att meddela advokatsamfundets styrelse inte endast när en advokat

avvisas som ombud utan även när han — även om han inte samtidigt avvisas som ombud i målet — förklaras obehörig att vara ombud vid rätten.

I fråga om bakgrunden till ändringen hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.13).

2 kap. l4 §

I denna paragraf, som behandlar omfattningen av den behörighet som på grund av fullmakten tillkommer ombudet, har i tredje och fjärde styckena

gjorts redaktionella ändringar i anledning av att vadeanmälan föreslås avskaffad. Första stycket är oförändrat medan vissa språkliga ändringar gjorts i andra stycket.

13 kap. RU har föreslagit flera ändringar i detta kapitel. De flesta av dessa är

närmast att betrakta som följdändringar till andra förslag från utredningen.

Med hänsyn till den utformning mitt förslag fått i övrigt krävs nu endast en ändring i 3 8.

RU har dessutom föreslagit att 13 kap. 4 § upphävs och att reglerna om

talans väckande 1 stället tas in bland bestämmelserna om rättegången i tingsrätt. Även om vissa systematiska skäl talar för en omplacering av reglerna, synes nuvarande ordning inte ha medfört några nackdelar i praktiken. Jag har därför avstått från att nu föreslå en sådan omflyttning.

13 kap. 3§

Rättegångsordningen bygger på grundprincipen att rättegångens föremål inte får ändras utan att det anhängiggörs en ny rättegång i stället för den första eller vid dess sida. Från den principen görs vissa undantag i denna

paragraf. Bl.a. får enligt första stycket 2 käranden under rättegången yrka fastställelse av att visst rättsförhållande består eller inte består. Han får

också enligt första stycket 3 kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse. Vidare får käranden enligt sistnämnda punkt framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda. Enligt paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse får käranden

dock inte sedan målet företagits till huvudförhandling ändra föremålet för

rättegången på det angivna sättet om det nya yrkandet inte kan prövas i

målet utan olägenhet. .

Den nuvarande lydelsen av paragrafens andra stycke träffar inte sent framställda yrkanden i sådana mål som, enligt vad jag angett i den allmänna motiveringen. bör avgöras efter rent skriftlig handläggning (se avsnitt 2.2.3 och specialmotiveringen till 42 kap. 18 §). Även i sådana mål kan olägenheterna av att yrkandet framställs sent vara betydande, t.ex. om dom redan beslutats och färdigställts.

I paragrafens andra stycke har därför gjorts den ändringen att yrkanden av det berörda slaget, vilka inte utan olägenhet kan prövas i målet. får

avvisas, om de framställts först sedan huvudförhandlingen påbörjats eller

mäåälet på annat sätt företagits till avgörande. Med det sistnämnda uttrycket avses i första hand att målet slutligt föredragits för avgörande. Om föredragning inte skall äga rum, 1.ex. därför att endast en domare ingår i rätten, bör möjligheten att ändra talan anses beskuren först i och med att domen beslutats. Det nuvarande absoluta hindret i andra meningen av samma stycke mot att taleändringen sker i högre rätt har behållits.

I övrigt har endast gjorts vissa språkliga ändringar i paragrafen.

14 kap. I] kapitlet finns bestämmelser om förening av två eller flera tvistemål vid

handläggning i en rättegång. I 3, 4, 5 och 7 §§ föreslås — helt i enlighet med

RU:s förslag — vissa ändringar som har samband med mitt förslag om att

tvistemäl skall få avgöras på handlingarna. I en ny paragraf, 7 a 8, har jag

tagit upp de regler om sammanföring av parallella rättegångar som jag behandlat i avsnitt 2.4.5 i den allmänna motiveringen.

14 kap. 3§

Paragrafen handlar om sådana genkäromål för t.ex. kvittningsfordran,

som en svarande kan väcka mot en kärande. Genkäromålet skall enligt gällande rätt handläggas gemensamt med huvudkäromålet, om genkäromålet väcks före huvudförhandlingen. Bestämmelsen behöver ändras så att

också de fall som avgörs på handlingarna täcks in (jfr ändringarna i 13 kap.

3 8).

Principen om gemensam handläggning leder till att en deldom inte får ges över huvudkäromålet ens om detta är ostridigt (se 17 kap. 4 §). Särskilt om

genkäromålet ges in till rätten först sedan huvudförhandling i fråga om

huvudkäromålet har satts ut uppstår nästan alltid onödiga kostnader och

fördröjning av handläggningen. Det torde i många fall finnas godtagbara skäl till att genkäromålet väcks först på ett sent stadium av processen, men

i andra fall torde möjligheten till gemensam handläggning utnyttjas endast i

förhalningssyfte.

Det är, som RU påpekat, svårt att tänka sig ett mera allmänt undantag från principen om gemensamt avgörande av huvudfordran och kvittningsfordran eftersom en sådan lösning skulle innebära ett allvarligt ingrepp i

civilrätten. I många tvåpartssituationer påverkas en parts vilja att åta sig en förpliktelse av att prestationen kan innehållas, om motparten inte full-

gör sin prestation. Den ordningen skulle sättas ur spel, om regeln i denna paragraf om svarandens rätt till gemensam handläggning av huvudfordran och kvittningsfordran inte fanns. Intresset av att skydda svaranden behö-

ver emellertid inte leda till att man utan vidare som genkäromål godtar

käromål som väcks på ett sent stadium av processen. Enligt min mening bör man i detta avseende kunna falla tillbaka på reglerna om preklusion av nytt matcrial i 42 kap. 15 §i förslaget. Om en part enligt det lagrummet förelagts att slutligt bestämma sin talan och tiden för yttrande över detta

föreläggande har gått ut, bör parten inte längre ha en ovillkorlig rätt att få

t.ex. ett kvittningsyrkande handlagt gemensamt med huvudkäromålet.

Samma principer bör gälla också såviu avser förening av mål enligt 5 § i detta kapitel. Undantagen från principen om gemensam handläggning enligt 3 och 5 §§ har därför tagits upp till gemensam reglering i 7 § som i sin

nuvarande lydelse tar upp övriga undantag från reglerna angående gemensam handläggning.

li kap. 4 §

Paragrafen handlar om det fallet att någon som inte är part vill ha en talan mot bäda parter eller mot endera av dem handlagd gemensamt med huvud- 158

käromålet. Det undantag som i dag finns i fråga om sent framställda yrkanden har liksom motsvarande undantag i 3 § ändrats för att avse också mål som avgörs på handlingarna. Undantaget har vidare liksom motsva-

rande undantag i 3 § överförts till 7 §.

14 kap. 5 §

I paragrafen, som gäller regresstalan m. m., föreslår jag motsvarande ändringar som i fråga om 3 §. Vidare har gjorts vissa ändringar av redaktionell

natur.

l4 kap. 7§

I första stycket av denna paragraf anges två allmänna förutsättningar för en

förening av mål enligt de föregående paragraferna i kapitlet. Målen skall

enligt paragrafens nuvarande lydelse ha väckts vid samma domstol och

denna skall vara behörig för dem alla. Vidare skall samma rättegångsform

vara tillämplig för målen. I detta stycke har endast vidtagits språkliga ändringar.

I ett nytt andra stycke har införts den undantagsbestämmelse i fråga om

gemensam handläggning som har berörts I motiven till ändringarna i 3—-

5 §§. Bestämmelsen innebär att en talan som väcks först efter det att

huvudförhandlingen har påbörjats eller huvudkäromålet på annat sätt före-

tagits ill avgörande (jfr 13 kap. 3 §) skall handläggas särskilt, om talan inte utan olägenhet kan prövas I samma rättegång som detta. Detsamma gäller enligt andra meningen om en part väcker talan som avses i 3 eller 5 § efter

det att tiden för yttrande enligt 42 kap. 15 § har gått ut.

4 kap. 7a§

I paragrafen har införts de regler om sammanföring av parallella mål som

jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5). En första förutsättning för att målen skall få förenas är att de är sådana att en förening

skulle kunnat ske enligt 1—6 §§, om målen handlagts vid samma tingsrätt.

En annan förutsättning är att de mål som skall sammanföras är anhängiga

vid domstolar av samma ordning, 1. ex. två tingsrätter eller två hovrätter.

Förening av målen kommer enligt första stycket till stånd efter ansökan av någon av parterna eller efter anmälan av tingsrätt eller hovrätt. I de flesta fall är det den part mot vilken talan riktas som har intresse av att en sammanläggning kommer till ständ och därför kommer att göra ansökan. I andra fall kan en eller flera kärande ha ett motsvarande intresse. För att en

domstol. som handlägger ett mål, skall kunna göra anmälan måste givetvis domstolen på något sätt ha fått kännedom om att det finns parallella mål vid andra domstolar. 1 flertalet fall vållar detta inga problem, eftersom

åtminstone den ena parten har intresse av att ge domstolen behövliga upplysningar.

Beslutande organ är högsta domstolen. Även utan en uttrycklig lagbestämmelse torde det vara klart att högsta domstolen i normala fall inte bör

besluta om förening av mål utan att parterna beretts tillfälle yttra sig i frågan. I övrigt torde samma hundläggningsregler kunna användas som vid en ansökan enligt 10 kap. 20 § andra stycket. För att målen skall få förenas. skall en gemensam handläggning ha

väsentliga fördelar. Vidare bör krävas att inte någon av parterna får bety-

dande olägenhet av att målen förenas. Fördelarna torde regelmässigt vara av processekonomisk natur. Till olägenheterna för part kan främst räknas

att parten kan få längre resväg till domstolen och att handläggningen av målet kan komma att fördröjas.

Eftersom det I de fall som avses med de nya sammanföringsreglerna torde vara en vanlig situation att ett eller några mål bör drivas som s.k.

pilotmål, bör den domstol, till vilken målen överlämnats. ha möjlighet att särskilja målen. En regel om detta har tagits upp i en sista mening av första stycket. Genom att målen kan särskiljas kan dom ges över ett av dem enligt

17 kap. 4 §&. Den omständigheten att målen särskiljs medför inte att den

domstol till vilken målen överförts blir obehörig beträffande något av de

överförda målen. Detta följer av det tillägg som gjorts till 10 kap. 20 §.

Det har ifrågasatts om inte högsta domstolen borde få förordna om

förening inte bara av mål utan även av någon särskild fråga som är föremål för prövning i flera olika mål. Om kärandena + en läkemedelsprocess

åberopar att läkemedelsföretaget brustit i kontroll av eventuella biverk-

ningar skulle högsta domstolens förordnande sålunda kunna avse enbart

denna fråga och innebära att mellandom i samtliga mål skall meddelas i

denna det. Frågan om läkemedlet verkligen orsakat några biverkningar kan ju ställa sig helt olika i de olika målen. Problemet kan emellertid lösas antingen genom att man i stället väljer att föra fram ett enda av de

ifrågavarande målen som pilotfall till mellandom. medan övriga mål vilan-

deförklaras, eller genom att alla målen i sin helhet sammanförs till en domstol. Vilken av dessa vägar man bör välja får bli beroende av om de

resurskrävande momenten är gemensamma för de olika målen eller ej.

Med hänsyn till att de aktuella fallen sålunda torde kunna bemästras i praktiken har jag inte ansett tillräckliga skäl föreligga för att öppna en möjlighet att förena endast delar av mål. I andra stycket anges att beslut som rätten fattat i ett sådant mål, som på grund av högsta domstolens förordnande överlämnas från en domstol till en annan, skall gälla, om inte den domstol, dit målet överflyttas, bestäm-

mer annat. Den ordningen överensstämmer med vad som vanligen brukar

gälla inom processrätten när ett behörigt organ överlämnar ett mål till ett annat behörigt organ (se t.ex. 19 kap. 7 §).

16 kap. 3 § I paragrafen finns regler om bestämmande av resultatet av en omröstning i

tvistemål.

I en ny andra mening har tagits in en särskild omröstningsregel för de fall

då hovrättens båda ledamöter har olika uppfattning i frågan om prövnings-

tillstånd skall beviljas eller ej. Den föreslagna regeln, som innebär att prövningstillstånd i sådana fall alltid skall anses beviljat, överensstämmer 160

med vad som för närvarande stadgas i andra meningen i 24 §& småmålslagen. I övrigt har vissa språkliga ändringar gjorts.

17 kap. 2 § Paragrafen behandlar. såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, frågan vilket material som skall ligga till grund för domen i ett mål.

Första stycket avser mål som avgörs efter huvudförhandling. Huvudregeln att domen i sådana mål skall grundas på vad som förekommit vid förhandlingen bibehålls med vissa språkliga justeringar.

Såsom ett visst undantag från denna huvudregel kan man se det förhållandet att processmaterial ibland skall anses ha förekommit vid huvudförhandlingen utan att ha upptagits vid denna. Enligt mitt förslag behålls detta undantag och utvidgas något (se 42 kap. 20 § fjärde stycket och 43 kap. 8 § tredje stycket). Jag föreslår emellertid i 43 kap. 14 § också en annan och helt ny möjlighet för rätten att i vissa situationer göra avsteg från principen att endast det som kommit fram vid huvudförhandlingen får bilda underlag för rättens avgörande. Det gäller sådana situationer där rätten vid huvudförhandlingens slut eller därefter finner behov av en komplettering av processmaterialet. I sådana fall bör det enligt mitt förslag av praktiska skäl göras möjligt att i vissa fall inhämta utredningen på enklare sätt. t.ex. genom telefonsamtal. För att domstolen skall få formell rätt att grunda domen på den sålunda inhämtade utredningen, krävs ett uttryckligt undantag från första styckets huvudregel. Undantaget har lagts till som sista mening i första stycket av paragrafen.

Andra stycket innehåller regler om vad som skall vara processmaterial i mål som avgörs utan huvudförhandling. Jag föreslår i denna del endast vissa språkliga justeringar. Det kan påpekas att tillämpningsområdet för detta stycke ökar väsentligt för tingsrätternas del genom att det i 42 kap. 18 § första stycket femte punkten öppnats en möjlighet för dem att avgöra tvistiga mål utan huvudförhandling.

18 kap. 8& a $ Såsom framgått av den allmänna motiveringen (avsnill 2.2.3) bör enligt min mening småmålslagens kostnadsregel i princip behållas för mål om mindre värden. I denna paragraf — som saknar motsvarighet i RB i dag — har därför i första-sjätte styckena med någon redaktionell justering tagits in de regler som för närvarande återfinns i 8 § småmålslagen. Avgränsningen av i vilka mål dessa kostnadsregler skall tillämpas har gjorts genom en hänvisning till I kap. 3 a §. Detta innebär att tillämpningsområdet blir i stort sett detsamma som i dag. En skillnad är att någon motsvarighet till den nuvarande regeln 12 § första stycket andra punkten småmålslagen om att parterna även i mål om större värden kan komma överens om att lagen skall ullämpas inte har upptagits I förslaget. Vidare innebär den nya regleringen att kostnadsreglerna blir tillämpliga även i hyres- och bostadsrättstvister om mindre värden.

Kostnadsregeln i förevarande paragraf är tillämplig såväl när ett mål 161

11 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

avgörs i sak som när det avgörs utan saklig prövning, t.ex. genom ett avskrivningsbeslut. Det föreslagna sjunde stycket saknar däremot motsvarighet i småmålstagen och innebär en uppmjukning av principen att ersättning inte skall utgå till den vinnande parten för ombudsarvode och egen tidsspillan, Beträffan-

de bakgrunden till detta förslag får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6). Såsom framgår av lagtexten gäller denna möjlighet för käranden att få

ersättning utöver vad som annars gäller i må! om mindre värden endast i den situationen att ett mål som ursprungligen väckts i summarisk process

sedermera avgörs genom tredskodom mot svaranden, antingen sedan den-

ne uteblivit från en förhandling eller när en tredskodom meddelas till följd av ati han inte har efterkommit ett föreläggande att inkomma med ett

skriftligt svaromål. För regelns tillämpning saknar det betydelse om svaro-

mål helt uteblivit eller om svaranden visserligen hört av sig men inte presterat tillräckligt material för att undgå en tredskodom. Med stöd av detta stycke skall käranden kunna få ersättning med skäligt belopp för arvode till ett ombud som inställt sig vid förhandlingen eller författat en rättegångsskrift eller för egen tidsspillan om han själv kommit

till sammanträdet eller författat skriften. För att förenkla handläggningen i

rätten bör den crsättning som på detta sätt skall utgå kunna taxeregleras.

Härigenom blir omfattningen av kostnadsansvaret också förutsebart för

svaranden. I den föreslagna lagtexten har i enlighet med detta intagits ett bemyndigande för regeringen att lämna närmare föreskrifter om ersättningar i dessa fall.

18 kap. 14 §

Paragrafen innehåller vissa regler rörande handläggningen av rättegångs-

kostnadsfrägan.

I första stycket har endast gjorts vissa språkliga ändringar. Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har i paragrafens andra stycke, som behandlar frågor om rättens prövning av kostnadsyr-

kande, tydligare än i dag markerats omfattningen av rättens prövningsskyldighet. Principen är att rätten självmant prövar hela kostnadsfrågan. Undantag har gjorts för fall där en prövning ex officio är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Härmed avses framför allt det fallet att er-

sättningsyrkandet har medgetts och fråga är om en typ av kostnader som inte är undantagen från parternas dispositionsrätt, i första hand vid rättshjälp. Även ett medgivande av villkorat slag, t.ex. att yrkandet medges

under förutsättning att parten förlorar målet, får anses binda rätten i fråga

om såväl det yrkade beloppets storlek som fördelningen av kostnaderna.

Som påpekats i den allmänna motiveringen åligger det rätten att, om parterna uttrycker sig oklart i fråga om sin inställning till motpartens

kostnadsyrkande, klargöra vad parterna avser. Med hänsyn till att huvud-

regeln är att rätten ex officio prövar kostnadsfrågan får rätten självfallet dock inte framtvinga ett ställningstagande från partens sida. 162

Paragrafen behandlar två särskilda frågor rörande forum i brottmål.

I första stycket i dess föreslagna lydelse anges att domstolen inte förlorar sin behörighet att handlägga ett mål på grund av att ett förhållande som haft betydelse för behörigheten ändrats efter det att stämningen delgetts

den tilltalade. Detta innebär endast en språklig modernisering i förhållande

till gällande rätt.

Andra stycket handlar om överflyttning eller överlämnande av allmänt

åtal från en tingsrätt till en annan. Båda domstolarna måste enligt paragra-

fens nuvarande lydelse vara behöriga för att överflyttning skall få ske. En

tillämpning av paragrafen förutsätter för det första att åklagaren gör en framställning till domstolen om överflyttning. Paragrafen berör inte åklaga-

rens rätt och skyldighet att göra sådan framställning. Framställning kan inte göras utan att åklagaren vid den andra domstolen vill utföra åtal för

brottet. Förhållandet mellan de inblandade åklagarna regleras närmast av

39 § äklagarinstruktionen (1974:910) men den nu förevarande paragrafen

har en åtstramande effekt vid tillämpningen av den bestämmelsen. Sedan

åklagarna kommit överens i forumfrågan är det mindre vanligt att domsto-

len med tillämpning av den nu förevarande paragrafen avvisar en åklagares begäran om överflyttning.

En annan förutsättning för överflyttning av brottmål från en domstol till en annan är enligt paragrafens nuvarande lydelse att det föreligger synnerliga skäl. Denna förutsättning, som strider mot den nyss berörda tillämp-

ningen av paragrafen, kan för vissa fall stå i skarp motsättning också mot principerna i brottsbalken om ådömande av en enda påföjd. Regeln står vidare i motsatsställning till skälen bakom regeln i 30 kap. 4 §, enligt vilken

det krävs synnerliga skäl för att särskilja två åtal som väckts mot samma

person.

I paragrafens andra stycke har mot bakgrund av det nu sagda gjorts en

uppdelning av fallen, allteftersom grunden för överflyttning är att det

framkommit att den tilltalade är åtalad även vid annan tingsrätt, å ena sidan, och övriga fall, å andra sidan. Samtidigt har beteckningen ”över-

flyttning” ersatts med beteckningen "överlämnande".

För det först angivna fallet — som av lagtekniska skäl upptas i styckets andra mening — anges att den ena tingsrätten på begäran av åklagaren skall överlämna målet till den andra tingsrätten, om det inte är olämpligt. Det bör påpekas att varken åklagaren eller rätten genom bestämmelsen är ålagd någon positiv undersökningsplikt i fråga om åtal vid andra domsto-

lar, vilket givetvis inte utesluter att både åklagaren och rätten har ögonen öppna för situationen. Om det framkommer att det finns åtal vid annan

tingsrätt, förutsätts överlämnande böra ske. Möjligheten för rätten att avslå åklagarens begäran om överflyttning är avsedd att utnyttjas främst ;

fall där starka processekonomiska skäl talar mot en överflyttning.

För övriga överlämnandefall, varmed avses bl. a. sådana fall i vilka olika personer åtalats vid olika tingsrätter för brott som har samband med varandra, innebär regleringen i första meningen i andra stycket en viss

uppmjukning i förhållande till nuvarande regler genom att kravet på syn-

nerliga skäl bytts ut mot ett krav på särskilda skäl.

Den nuvarande lydelsen av paragrafen förutsätter också att den domstol som vill överlämna målet i och för sig är behörig att handlägga målet.

Annars skall stämningsansökningen avvisas enligt 34 kap. 18. Denna förutsättning fär betydelse för det fall att den straffrättsliga reaktionsmöjligheten faller bort på grund av preskription enligt 35 kap. brottsbalken. Sådan prekription avbryts nämligen genom delgivning av åtal, men om åtal avvisas eller mål avskrivs efter delgivningen, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföjd så anses, som hade delgivningen ej skett (35 kap. 3 §

brottsbalken). Om därför en obehörig domstol avvisar åtalet och åklagaren tvingas väcka åtal vid ny domstol, kan preskription hinna inträda innan det

nya åtalet har delgetts. Skälen för att en tingsrätt skall få överlämna mål till en behörig tingsrätt

är emellertid givetvis särskilt starka i det fall att den förra domstolen är

från sina egna utgångspunkter (dvs. utan hänsyn till preskriptionsfrågan).

Vad man kan ifrågasätta är om den angivna lösningen bör förenas med en särskild preskriptionsbestämmelse. Syftet bakom sådana bestämmelser träffar dock knappast den nu förevarande situationen. En särskild regel i

35 kap. brottsbalken synes därför inte böra införas. Detta innebär att delgivning av åtal från en obehörig domstols sida får till effekt att preskrip-

tion enligt 35 kap. brottsbalken fortfarande skall anses avbruten om domstolen — istället för att avvisa målet — sedan stämningen delgivits överlämnar det till en behörig domstol.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan en hovrätt, som efter överkla-

gande skall pröva ett mål, inte överlämna målet till en annan hovrätt, som kan ha ett annat mål mot samme tilltalade. Som RU påpekat är detta en brist. Både påföljdsfrågan och effektiviteten kan vinna på att målen förs

samman. I fredje stycket har därför införts en möjlighet till överlämnande av mål på hovrättsnivå under samma förutsättningar som gäller för tingsrätt.

20 kap. 15 §

De nuvarande bestämmelserna i denna paragraf om ersättning till målsägande i anledning av inställelse vid domstol har av redaktionella skäl tagits in i 37 kap. 3 § tredje stycket. Till förevarande paragraf har i stället överförts reglerna i nuvarande 20 kap. 15 a § om att målsäganden vid förhör under rättegång i vissa fall får ätföljas av en s.k. stödperson.

21 kap. 2§ I denna paragraf regleras i vilken utsträckning den misstänkte år skyldig att infinna sig personligen vid ett sammanträde inför rätten. Inställelseskyldigheten är enligt paragrafens nuvarande lydelse beroende av dels om sammanträdet gäller förberedelse eller huvudförhandling, dels om målet

gäller allmänt eller enskilt ätal och dels om handläggningen äger rum ji

tingsrätt, hovrätt eller högsta domstolen. Regleringen är ganska omfattan-

de och utgår främst från betydelsen av den misstänktes närvaro men 164

anknyter i vissa fall också till vilka påföljder som kan bli aktuella eller har Prop. 1986/87:29 ådömts av lägre rätt. Formellt har parterna inte något inflytande på frågan om en misstänkt skall infinna sig personligen eller inte. 1 praktiken har dock parterna — och då särskilt åklagaren — betydande möjligheter att påverka rättens beslut. |

RU har funnit att de nuvarande reglerna — precis som i tvistemål (11 kap. 5 §) — kan förenklas avsevärt. I sitt förslag har man valt att knyta frågan om i vilken omfattning en misstänkt skall vara skyldig att infinna sig personligen till regleringen i 46 kap. 15 % av i vilka fall den misstänktes närvaro är nödvändig för att målet skall kunna avgöras. Om det enligt den paragrafen kan antas att målet inte kan avgöras i den misstänktes frånvaro, skall han enligt RU:s förslag åläggas att infinna sig personligen. Därutöver ges enligt förslaget parterna ett formellt inflytande på frågan om den misstänktes inställelseskyldighet: den misstänkte skall infinna sig personligen om en annan part begär det och närvaron inte är uppenbart obehövlig.

Ett par remissinstanser har riktat invändningar mot utredningens förslag och hävdat att den misstänkte i åtskilliga fall bör kallas att infinna sig personligen trots att det redan från början står klart för rätten att målet kan avgöras i hans frånvaro.

För egen del har jag liksom RU funnit att det finns skäl att förenkla den nuvarande regleringen i denna paragraf. Dessutom föreligger det, som utredningen påpekar, anledning att anpassa inställelseskyldigheten till de vidgade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades frånvaro som öppnats under senare år. Det är enligt min mening emellertid inte tillfredställande att helt knyta inställelseskyldighetens omfattning till frågan om det är möjligt att avgöra målet i den tilltalades frånvaro. Även i många av de fall där det i och för sig är möjligt att avgöra målet i hans frånvaro, kan det nämligen vara till fördel för utredningen om han är personligen närvarande. Rättens nuvarande möjligheter att i sådana situationer ålägga den tilltalade att infinna sig personligen bör finnas kvar. Vad gäller RU:s förslag om att ge parterna ett formellt inflytande på om den misstänkte skall åläggas att infinna sig personligen eller inte, finns det enligt min mening knappast något praktiskt behov av en sådan regel. Även utan en uttrycklig lagregel torde det vara självklart att rätten skall ta hänsyn till parternas önskemål i detta avseende. Och att rätten måste ha möjlighet att ålägga den tilltalade att infinna sig personligen även utan att någon part begärt det är givet.

Av de skäl som jag nu anfört har denna paragraf i förslaget givits en helt annan utformning än den av RU föreslagna.

I första stycket regleras den misstänktes skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och i hovrätt. Regeln gäller vid såväl allmänna som enskilda åtal.

I styckets första mening anges som en huvudregel att den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen. Detta överensstämmer med gällande rätt. I andra meningen stadgas om undantagen från denna huvudregel. Förslaget skiljer sig i denna del i viss utsträckning från vad som gäller i dag.

En misstänkt är enligt vad som nu föreslås inte skyldig att infinna sig 165

kan avgöras aven om han inte infinner sig och dels hans närvaro kan antas sakna betydelse för utredningen.

Vad gäller huvudförhandling I mål om allmänt åtal vid tingsrätt innebär förslaget en ändring i förhållande till gällande rätt så till vida som rätten formellt set kan avstå från att ålägga den tilltalade att infinna sig personligen inte endast som nu i bötesmål utan även i mål där det kan finnas anledning att döma till andra påföljder. Med hänsyn till kravet att närvaron skall kunna antas vara utan betydelse för utredningen bör det i praktiken inte komma i fråga att underlåta åläggande av personlig inställelse i mål där fängelsepåföljd kommer i fråga. Även i de mål där det kan bli fråga om att ådöma villkorlig dom eller skyddstillsyn bör den misstänkte normalt åläggas att infinna sig personligen, eftersom det i allmänhet måste antas vara av betydelse för utredningen i påföljdsdelen att han är närvarande. Motsvarande gäller i mål där det kan bli aktuellt att i påföljdshänscende meddela förordnande enligt 34 kap. I $ första stycket brottsbalken.

Såvitt gäller mål om enskilt åtal innebär förslaget i praktiken inte någon skillnad vad gäller den misstänktes skyldighet att infinna sig vid en huvudförhandling i tingsrätt.

Vid huvudförhandling i hovrätt gäller enligt förslaget samma regler för den tilltalades skyldighet att inftnna sig personligen som vid tingsrätt. Hovrätten har enligt 51 kap. 19 § sista stycket en generell möjlighet att avgöra brottmål i den tilltalades frånvaro under den underförstådda förutsättningen att saken kan utredas tillfredsställande. I praktiken torde det som nyss sagts I fråga om inställelseskyldighetens omfattning i tingsrätt kunna tillämpas även för hovrätternas del. Den nuvarande presumtionsregeln om inställelseskyldighet i de fall tingsrätten dömt till ett längre fängelsestraff har tagits bort som i praktiken överflödig och dessutom missvisande; som framgått av det tidigare sagda måste hovrätten även när tingsrätten dömt till ett kortare fängelsestraff i de allra flesta fall ålägga personlig inställelseskyldighet.

Enligt andra stycket är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen vid en huvudförhandling i högsta domstolen, om hans närvaro är nödvändig för utredningen. Förslaget överensstämmer i denna del i sak helt med gällande rätt.

I tredje stycket regleras den misstänktes skyldighet att infinna sig vid andra sammanträden än huvudförhandlingar. Han skall komma personligen så snart det kan antas att sammanträdets syfte främjas genom hans närvaro. Såvitt gäller sammanträde för muntlig förberedelse i tingsrätt överensstämmer förslaget med vad som gäller i dag. Det bör framhållas att det vid muntlig förberedelse i brottmål ibland kan vara tillräckligt att äklagaren och försvararen träffas under rättens ledning. I andra fall kan sammanträdets syfte främjas om den misstänkte är närvarande, t.ex. när det gäller att klara ut vilka delar av det i målet aktuella händelseförloppet som är ostridiga. I fråga om häktningsförhandlingar framgår av 24 kap. 14 § att den misstänkte praktiskt taget alltid är skyldig att infinna sig personligen.

Fjärde och femte styckena motsvarar — med endast språkliga ändringar 166 — nuvarande tredje och fjärde styckena.

Den nuvarande särregleringen i andra stycket av de fall. där den misstänkte lider av sinnessjukdom e.d., har i förslaget utgått. I stället har i 46 kap. 15§ föreslagits en uttrycklig regel om att tingsrätten har rätt att

avgöra ett mål utan hinder av att en tilltalad, som lider av sinnessjukdom e.d., inte är närvarande, om hans närvaro på grund av tillståndet inte är

nödvändig.

23 kap. 18 § Paragrafen innehåller regler om underrättelse till den misstänkte om brottsmisstanken och om den misstänktes möjligheter att påkalla kompletterande utredning under förundersökningen.

I paragrafens andra stycke görs — bortsett från en språklig justering — endast den ändringen att försvararen uttryckligen ges samma möjlighet som den misstänkte att få till ständ en komplettering av förundersökning-

en.

I ett nytt tredje stycke föreslås en möjlighet för åklagaren att före åtalsbeslutet hålla eu särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare. Bakgrunden till förslaget har beskrivits i den allmänna motive-

ringen (avsnitt 2.3.2). Där har även angetts vilka frågor som bör diskuteras

vid ett sammanträde av detta slag. Självfallet är det lämpligt att det som förekommer vid ett sådant sammanträde dokumenteras i någon form. Det

torde få ankomma på riksåklagaren att utfärda rekommendationer om

detta.

Förutsättningen för att ett särskilt sammanträde skall få hållas är att sammanträdet kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. Detta torde vara fallet endast när förundersökningen är omfattande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet.

Vidare måste hänsyn tas till eventuella frihetsberövanden i målet. En

avvägning måste därvid alltid ske mellan utredningsintresset och den miss-

tänktes intresse av att inte vara berövad friheten längre än nödvändigt. Det

kan i praktiken inte sällan vara svårt att få ett sammanträde till stånd därför att försvararen antingen inte hunnit penetrera utredningen tillräckligt eller är upptagen av andra åtaganden. Detta kan medföra att tiden för åtals väckande behöver förlängas. Samtidigt kan ett sammanträde leda till att den totala tiden för häktningen kommer att minska, även om åtalet fördröjs något. på grund av att själva rättegången sedan går fortare. I sådana fall kan det vara befogat att hålla ett sammanträde, även om den misstänkte är häktad.

För att ett sammanträde skall få avsedd effekt förutsätts att den misstänkte och försvararen är villiga att medverka lojalt. Det har därför inte

ansetts nödvändigt med några särskilda sanktioner för att få den misstänkte eller försvararen att infinna sig till sammanträdet.

23 kap. 24 §

I denna paragraf har endast gjorts den ändringen att en felaktig hänvisning

rättats till. 167

30 kap. 2 §

Paragrafen behandlar frågan vilket material som får läggas till grund för en

dom i brottmål.

Första stycket avser mål som avgörs efter huvudförhandling. I detta stycke föreslås samma ändringar som i motsvarande regler för tvistemål (fr specialmotiveringen till 17 kap. 2 §).

l ändra stycket föreslås vissa språkliga justeringar.

32 kap.

I detta kapitel finns vissa allmänna bestämmelser om frister och laga

förfall. Med laga förfall menas att någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han inte bort förutse eller rätten annars finner utgöra giltig utsäkt, hindras att fullgöra vad som ålegat honom (8 8). Regeln gäller oavsett processform och i alla instanser.

I avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen har jag närmare redogjort för

vissa olägenheter som kan uppstå vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om laga förfall. Vad jag där har anfört har föranlett vissa

ändringar i 6 §. I 7 § föreslås ändringar av redaktionell art.

32 kap. 6 § I denna paragraf meddelas regler om verkan av laga förfall. Lagrummet avser alla av rätten bestämda frister enligt RB. När det är fråga om inställelse vid sammanträde eller fullgörande av annat föreläggande som meddelats av rätten skall enligt denna paragraf rätten självmant ta hänsyn till laga förfall. Enligt paragrafens nuvarande lydelse räcker det härvid med att det finns anledning att anta att det föreligger laga förfall. I så fall får en annars föreskriven påföljd för utevaro eller försummelse inte tillämpas.

Enligt förslaget har reglerna fått en delvis annan konstruktion. I enlighet med vad som angetts i den allmänna motiveringen har i första stycket beviskravet för att laga förfall föreligger skärpts. Det krävs enligt förslaget att det skall vara sannolikt att den som underlåtit att inställa sig eller företa

någon åtgärd har laga förfall för att han skall undgå påföljd. Liksom enligt gällande rätt skall rätten göra sin prövning ex officio. Regeln kompletteras av bestämmelsen i det nya andra stycket. Enligt den regeln skall vederbörande beredas tillfälle att komma in med utredning rörande orsakerna till underlåtenheten, om det på grund av någon särskild omständighet kan antas att han haft laga förfall. Sådant tillfälle skall

beredas även den som i förväg ringer till rätten och anmäler att han inte kan inställa sig till en förhandling och därvid åberopar laga förfall. Att ett

vite kan dömas ut även 1 de fall där förhandlingen ställs in i förväg och någon underlåtenhet därför formellt sett inte ägt rum framgår av den föreslagna lydelsen av 9 kap. 9 §.

Sammantagna innebär de nya reglerna följande. Om det, när rätten har

att ta ställning till om laga förfall förelegat, t.ex. därför att någon som

kallats till en förhandling uteblivit, framstår som sannolikt att vederböran- 168

är den situationen att någon annan vid rätten närvarande person kan intyga

att den uteblivne t.ex. är sjuk. Om däremot kravet på sannolikt laga förfall

i första stycket inte kan anses uppfyllt, med det ändå finns någon positiv

indikation på att laga förfall föreligger (det kan t.ex. vara känt för rätten att

kommunikationerna fungerar dåligt på grund av oväder), bör rätten skjuta

upp frågan om utdömande av påföljd och bereda den uteblivne tillfälle att

göra sannolikt att sådana omständigheter förelegat att han haft laga förfall.

I det fallet, slutligen, att inga som helst tecken tyder på att den uteblivne

har laga förfall. bör påföljd dömas ut direkt. I de fall frågan om påföljd skjuts upp bör beslut givetvis ändå fattas så

snart som möjligt. För att t.ex. ge in läkarintyg om sjukdom bör den

förelagde givetvis meddelas en bestämd tid inom vilken han har att pres-

tera den begärda utredningen; denna tid bör regelmässigt inte bestämmas till mer än två eller tre dagar. Om det blir aktuellt att döma ut ett vite bör

meddelande om beslutet lämnas i samband med ett nytt vitesföreläggande.

Det utdömda vitet kan därigenom öka benägenheten att följa det förnyade föreläggandet.

Endast i undantagsfall bör det ifrågakomma att avvakta med frågan om

ett vite skall utdömas till ett nytt sammanträde i mälet. I de sällsynta fall där detta kan bli aktuellt bör uppmärksammas att ändamålet med det första vitet normalt sett inte anses ha förlorat sin betydelse endast därför att den

som förelagts vitet infunnit sig till den nya förhandlingen (jfr Gullnäs m.fl.,

Rättegångsbalken I, s. 9:16).

Avsikten med förslaget är inte att åstadkomma ett formbundet system med t.ex. skriftliga förelägganden att inge läkarintyg. I stället bör kravet

att den som underlåtit att inställa sig eller att företa åtgärd skall beredas

tillfälle göra sannolikt att omständigheterna utgjort laga förfall anses uppfyllt genom att den försumlige av domstolspersonal per telefon uppmanas sända in läkarintyg. Självfallet är det inte heller nödvändigt med skriftlig

utredning i förfallsfrågan. I många fall kan tillräckligt underlag erhållas vid

ett telefonsamtal med den uteblivne.

32 kap. 7§ I paragrafen, som behandlar frågor om laga förfall vid fulföljd av talan m.m., har endast vidtagits ändringar av redaktionell och språklig natur. Bl.a. har reglerna om vadeanmälan tagits bort (jfr 50 kap. 1 §).

33 kap. 9 § Första stycket innehåller bestämmelser om hur rätten skall förfara om en

handling behöver översättas. För närvarande är endast den situationen att en från part inkommen handling är avfattad på ett främmande språk regle-

rad. Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.11) omfattar förslaget dessutom från domstolen utgående handlingar, som kan

behöva översättas till ett annat språk.

Reglerna om översättning har i förslaget anpassats till vad som i dag 169

gäller för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Huvudregeln är alltjämt att handlingar som ges in skall vara avfattade på svenska.

Om en handling är avfattad på ett annat språk får dock domstolen vid behov låta översätta handlingen. Det nuvarande alternativet att förelägga

parten att ordna med en översättning har således tagits bort från lagtexten. Detta innebär dock inte att det aldrig skulle kunna bli aktuellt att låta parten översätta handlingen. I domstolens prövning av om det finns behov

av att genom domstolens försorg ordna med en översättning får också vägas in vilka möjligheter parten har att själv få fram en översättning.

Vad gäller behovsprövning vill jag också framhålla att domstolarna

givetvis inte bör slentrianmässigt låta översätta allt material som är avfattat på främmande språk. I många fall är det givetvis möjligt för rätten att

förstå vad handlingen innehåller utan en översättning av någon utomstående. I andra fall kan det vara lämpligt att till en början låta översätta ett kortare avsnitt för att sedan ta ställning till om materialet har sådan relevans i målet att det finns anledning att fortsätta översättningsarbetet.

När det gäller från domstolen utgående handlingar bör man av kostnadsskäl vara försiktig med översättningar. Endast om parten inte på annat sält, t.ex. genom släktingar eller en invandrarbyrå, kan få en handling översatt, bör domstolen ordna med översättning.

I andra stycket regleras översättarens rätt till ersättning och vem som

slutligt skall stå för översättningskostnaden. I sistnämnda hänseende före-

slås — av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen — en utvidgning av det allmännas ansvar. Enligt förslaget skall kostnaden för en översätt-

ning i alla typer av mål alltid stanna på staten. Detta överensstämmer såväl

med vad som i dag gäller för översättning vid förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar som med vad som enligt RB gäller beträffande kostnaderna för tolk. Stadgandet har rent språkligt utformats i enlighet med reglerna i 5 kap. 8 § om tolkersättning.

Enligt tredje stycket, som är nytt, skall reglerna i första och andra styckena gälla även beträffande överföring från punktskrift till vanlig skrift och vice versa. Även i denna del hänvisas i fråga om bakgrunden till förslaget till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.11.

35 kap. 13 §

Första stycket innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar

bevis, som tagits upp utom huvudförhandling enligt de särskilda regler som

finns därom, skall tas upp på nytt vid huvudförhandling i målet. I detta stycke föreslås endast en språklig modernisering. Det kan nämnas att enligt RU:s förslag det i förevarande stycke skulle

regleras inte endast den situationen att bevis upptagits utom huvudför-

handling utan även de fallen att bevisning har tagits upp tidigare i samband

med att en förhandling inställts (43 kap. 3 § andra stycket och 46 kap. 3 §

andra stycket) eler vid en tidigare huvudförhandling, vari uppehåll gjorts i sådan omfattning att ny huvudförhandling måste hållas (43 kap. 13 § andra

stycket och 46 kap. 13 § andra stycket). Förutsättningarna för när bevis skall upptas på nytt är identiska i samtliga dessa fall. RU har motiverat sitt 170

förslag med att regleringen i flera olika paragrafer gör systemet onödigt svårt att överblicka. Å andra sidan kan konstateras att reglerna om under vilka förutsättningar bevis skall tas upp på nytt för närvarande finns i direkt anslutning till övriga handläggningsregler för de olika situationer där bevis kan ha tagits upp tidigare, vilket underlättar den praktiska tillämpningen. Mot den bakgrunden saknas tillräckliga skäl att genomföra RU:s förslag i denna del.

I andra stycket, som behandlar vissa frågor om bevisupptagning i högre

rätt, har gjorts en del ändringar av spräklig och redaktionell art i anledning

av att det s.k. fria partsförhöret och förhör med målsägande som ej är part

har tagits upp under bevisningsbestämmelserna. Vidare har tillämpningsområdet för första meningen uttryckligen begränsats till hovrätternas handläggning. Någon ändring i sak innebär inte detta, eftersom rättegången i högsta domstolen behandlas i andra meningen.

Tredje stycket innehåller regler för hur ett bevis skall förebringas när det inte skall tas upp på nytt. Enligt gällande rätt skall förebringandet ske genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. I förslaget har denna regel modifierats för att passa till de moderna metoderna för bevisupptagning och tll den praktiska tillämpningen i övrigt såvitt avser förebringandet av bevis utan förnyat upptagande. Det kan t.ex. inte sällan vara lämpligt att, i stället för att läsa upp ett protokoll, spela upp en bandupptagning från ett förhör. Vidare kan det i överrätt ofta räcka med att ett vid lägre rätt upptaget förhör återges genom uppläsning av det referat från förhöret som finns i den lägre rättens dom. Även i andra fall kan det räcka med en mer summarisk återgivning av bevisupptagningen,

t.ex. beroende på att bevisningen förlorat i betydelse. Sådana avsteg från

principen om en fullständig återgivning bör naturligtvis inte göras utan

samråd med parterna. Genom den i detta stycke föreslagna regeln att

beviset i de avsedda fallen skall förebringas genom protokoll eller på annat

lämpligt sätt, blir de nu beskrivna handlingssätten även formellt tillåtna.

35 kap. I4§ Paragrafen innehåller, som en nödvändig grund för RB:s princip om bevisomedelbarhet, ett förbud mot åberopande av skriftliga berättelser, s.k. vittnesattester. Från förbudet görs vissa undantag. Skriftliga berättelser

får sålunda enligt gällande rätt åberopas om det är särskilt medgivet. Så är

fallet i vissa situationer när det gäller utsagor som lämnats under förundersökning (se t.ex. 36 kap. 16 § andra stycket). Vidare fär skriftliga berättelser åberopas om det föreligger särskilda omständigheter”. Som exempel

på sådana omständigheter nämner processlagberedningen (NJA II 1943

s. 458) att svärigheter möter att höra intygsgivaren vid rätten, att rättegången skulle onödigt fördyras om han skulle höras eller att parterna vitsordat uppteckningens riktighet. I Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya

rättegångsbalken, 1949, s. 492) har som exempel på ”särskilda omständigheter” angivits — förutom att det föreligger svårigheter att höra intygsgi-

varen vid rätten — att intyget avgivits av en person. vars trovärdighet varken rätten eller parterna har anledning ifrågasätta. Däremot bör enligi 171

kommentaren som skäl för undantag från huvudregeln inte enbart få gälla att parterna tillerkänner vitsord åt det åberopade intyget. Vid bedömning-

en av om den skriftliga berättelsen skall tillåtas, bör enligt kommentaren avseende fästas vid ändamålet med åberopandet och vid betydelsen av den omständighet som berättelsen avser. Åberopande av intyg torde enligt

kommentaren kunna tillåtas i större omfattning. när de åberopas till stöd

för åtgärder som inte omedelbart angår målets avgörande, t.ex. tvångsme-

del och andra säkerhetsåtgärder. I kommentaren anvisas också vägen att höra vederbörande utom huvudförhandlingen.

Som RU har anfört torde bestämmelsen om undantag från kravet på

bevisomedelbarhet på grund av "särskilda omständigheter” i allmänhet ha tillämpats med stor restriktivitet av domstolarna. RU har påpekat att det från flera håll inom det praktiska rättslivet har framförts önskemål om en försiktig uppmjukning av förbudet i denna paragraf. I det sammanhanget kan nämnas att man från tingsrättshåll under hand till justitiedepartemen-

tet påtalat de problem som uppstått till följd av att brottsligheten blivit alltmer internationell. I t.ex. narkotikamål är det förhållandevis vanligt att

som bevisning åberopas förhör med personer, som befinner sig utomlands

— ibland i avlägsna länder. I de fall där man inte kan få förhörspersonerna att inställa sig inför den svenska domstolen, tillämpas 1 praktiken ibland den modellen att åklagaren och försvararna under förundersökningen hål-

ler förhören utomlands och att sedan protokoll från dessa förhör med stöd

av förevarande paragraf åberopas som bevisning vid huvudförhandlingen i

Sverige.

Mot bakgrund av det reformbehov som föreligger har RU föreslagit att förbudet mot skriftliga vittnesberättelser mjukas upp något. Förslaget har i

allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Nägon remissinstans har uttryckt farhågor för att möjligheterna till bevis-

värdering skulle komma att minska om förslaget genomfördes, medan man från domstolshåll framhållit att den ordning som förespråkas av RU tillämpas redan nu. För egen del menar jag att förslaget innebär en välmotiverad, om än försiktig, uppmjukning av reglerna, och samtidigt en välbehövlig precisering av förutsättningarna för att få åberopa skriftliga vittnesberät-

telser. Jag anser därför att förslaget bör genomföras i princip på det sätt

utredningen tänkt sig. I fråga om den närmare uppbyggnaden av reglerna vill jag säga följande.

Redan av de nyssnämnda motivuttalandena framgår att lagstiftaren vid

RB:s tillkomst avsåg att möjliggöra ett åberopande av skriftliga berättelser av processekonomiska skäl. Systemet bör även fortsättningsvis vara upp-

byggt kring att rätten, i det fall svårigheter möter för intygsgivarens höran-

de vid en huvudförhandling, gör en bedömning av berättelsens betydelse

och ställer den i relation till kostnaderna eller olägenheterna med en

inställelse vid huvudförhandlingen. Vid denna bedömning skall givetvis beaktas att bevisning i form av en skriftlig berättelse i de flesta fall har ett

lägre bevisvärde än en direktupptagning av ett muntligt bevis. Rätten får självfallet även överväga alternativen hörande utom huvudförhandling, hörande vid förhandling som inställs och — i förekommande fall — bevis-

upptagning vid utländsk domstol. Härvid måste rätten väga in de nackdelar 172

tagning vid utländsk domstol kan man inte bortse från att en sådan i vissa fall kan vara dyrbar och innebära en avsevärd försening av målets avgöran-

de utan att ge nägra egentliga vinster när det gäller bevisningens kvalitet. Det nu sagda måste anses vara innebörden redan av gällande rätt.

Det hittills sagda rör närmast den situationen att svårigheter möter att

höra uppgiftslämnaren direkt inför domstolen. Men det finns också en

annan situation som kräver uppmärksamhet, nämligen den att det med fog kan antas att ett muntligt förhör inte kommer att tillföra målet något

väsentligt utöver vad som kommit fram redan genom den skriftliga berät-

telsen, samtidigt som ett förhör skulle skapa icke obetydliga kostnader

eller olägenheter. Vad som skapar bekymmer är bl.a. de fall där man med hänsyn till vad man känner till om uppgiftslämnaren och de omständighewr, varunder hans iakttagelser ägt rum. kan erfarenhetsmässigt säga sig att

hans hörande inför domstolen inte kommer att lämna något väsentligt bidrag till utredningen i målet. Jag avser främst förhör med offentliga

funktionärer och jämställda, som lämnat skriftliga uppgifter om en för dem rutinbetonad händelse i nära anslutning till händelsen. Det kan t.ex. vara fråga om en polismans anteckningar i samband med en hastighetskontroll.

När åtalet för fortkörning skall handläggas vid rätten, har så lång tid förflutit att polismannen i de allra flesta fall inte minns något från själva händelsen utan får inskränka sin berättelse till att bekräfta att det är han som gjort anteckningarna i fråga. I sådana situationer kan bevisvärdet knappast sägas öka genom att beviset upptas direkt inför rätten. Det kan

därför te sig onödigt kostsamt att kalla in polismannen till en huvudförhandling.

Mot den nu angivna bakgrunden bör man, som RU har föreslagit, i lagtexten mer tydligt än nu betona att rätten måste göra en avvägning mellan ä ena sidan värdet av ett förhör inför domstolen och å andra sidan kostnaderna och olägenheterna med ett sådant förhör.

Möjligheterna att åberopa skriftliga berättelser har i enlighet med RU:s förslag delats upp i tre punkter. Den första punkten motsvarar helt gällan-

de rätt. I andra punkten upptas det fallet att förhör inte kan äga rum, vare sig vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten, t.ex. vid

förhör i besvärsmål i hovrätt. Härmed avses att den som lämnat en skriftlig berättelse avlidit eller är varaktigt svårt sjuk på sådant sätt att han inte kan

förhöras. Vidare avses den situationen att intygsgivaren befinner sig på

okänd ort och det kan antas att han inte kommer att anträffas.

I tredje punkten preciseras övriga förutsättningar för att tillåta en skrift-

lig berättelse i enlighet med det ovan sagda. En skriftlig vittnesberättelse får enligt denna punkt tillåtas, om det föreligger särskilda skäl. Rätten får i

varje enskilt fall göra en sammanvägning av alla omständigheter vid avgörandet av om muntligt förhör kan underlåtas. De faktorer som bör inverka på bedömningen är dels de processekonomiska — alltså de kostnader och

olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas

medföra — dels berättelsens betydelse och vad som kan antas stä att vinna med ett förhör och dels övriga omständigheter. Nyttan med ett muntligt förhör skall alltså ställas inte bara mot kostnaderna för ett sådant förhör

utan även mot t.ex. tvisteföremålets värde och den tidsmässiga vinst man kan göra om den skriftliga berättelsen fär åberopas. Med uttrycket ”berättelsens betydelse” avses främst betydelsen inom ramen för målet, dvs.

berättelsens betydelse för mälets utgång. Men även målets betydelse bör

kunna vägas in. Rätten bör alltså i en viss given situation kunna vara mer

frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmål än i mål om stora

värden eller mål om grova brott. Självfallet bör rätten också överväga att

hålla förhör per telefon.

Avslutningsvis bör påpekas att den försiktiga uppmjukningen av förbudet mot åberopanden av skriftliga vittnesberättelser som förslaget innebär inte avses medföra att huvudinriktningen mot bevisomedelbarhet rubbas eller att någon allmän sänkning av beviskraven sker. Det muntliga förhöret inför rätten måste även i fortsättningen vara det normala sättet för rätten att tillgodogöra sig en berättelse.

Rätten bör givetvis inte nöja sig med en skriftlig berättelse, om ett muntligt hörande kan antas vara nödvändigt för att bedöma vittnets all-

männa trovärdighet eller vana vid de aktuella arbetsuppgifterna eller för att få viltnets rutiner belysta. Enbart den omständigheten att parterna tillerkänner ”vitsord” åt ett åberopat intyg bör — som påpekats redan i Gärdes

m.fl. kommentar — inte föranleda att man underläter att hålla ett muntligt

förhör.

I ett nytt andra stycke har med skriftliga vittnesberättelser jämställts berättelser som dokumenterats på annat sätt än i skrift. Bestämmelserna i första stycket är således tillämpliga även på en bandupptagning eller en videoinspelning av ett förhör som ägt rum utom rätta (jfr specialmotive-

ringen till 35 kap. 13 §).

36 kap. 1 §

Till följd av att förhöret med den tilltalade nu föreslås bli reglerat i 37 kap. har hänvisningarna i denna paragrafs sista stycke genomgått en redaktionell ändring. I stället för till de nuvarande förhörsreglerna i 46 kap. hänvisas I förslaget till reglerna i 37 kap. om förhör med tilltalad.

36 kap. 7 §

Paragrafens första stycke behandlar för närvarande frågan i vilka fall skriftlig kallelse till ett vittne behöver utfärdas. Principen är därvid att ett

vittne som råkar befinna sig vid rätten inte behöver kallas utan är skyldig

att genast avlägga vittnesmål. Denna bestämmelse får — som RU anför —

anses vara överflödig. Att rätten inte behöver skriftligen kalla någon som man har direkt kontakt med är självklart, och någon särskild regel om detta har inte ansetts nödvändig i andra sammanhang. Huruvida en person är

skyldig att omedelbart avlägga vittnesmål får bedömas efter den allmänna

regeln om skäligt rådrum i 32 kap. I $. Denna regel torde för de nu aktuella

situationerna innebära att vittnet normalt har skyldighet att lämna sin

berättelse direkt. Rör vittnesmålet mer komplicerade förhållanden kan det 174

däremot finnas skäl att på vittnets begäran uppskjuta förhöret en kortare tid. I sådant fall kan vittnet lämpligen kallas muntligen till förhöret.

I första stycket har i stället intagits den i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) förutskickade regeln om att vittnen skall kallas att infinna sig

vid vite.

Vidare föreslås, liksom i fråga om parter i indispositiva tvistemål och

målsägande (42 kap. 12 och 21 3§ samt 45 kap. 15 §) att hämtning av ett vittne skall få äga rum utan att vederbörande någon gäng tidigare har uteblivit från en förhandling i målet, nämligen under förutsättning att det

kan antas att han inte följer et vitesföreläggande. I fråga om tillämpningen hänvisas till vad som anförs i specialmotiveringen till 42 kap. 12 § andra

stycket.

Av första styckets lydelse framgår att vite och hämtning kan tillgripas endast när det gäller vittnesförhör direkt inför rätten, antingen i dess ordinarie lokaler eller i annan lokal. Skall vittnet däremot förhöras per

telefon — vilkei blir möjligt enligt de förutsättningar som anges i 43 kap. 8 8 och 46 kap. 7 § — kan någon påföljd enligt denna paragraf inte användas.

Bakgrunden till denna ordning har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8).

I andra stycket, som behandlar innehållet i kallelsen till vittnet, har.

bortsett från en språklig modernisering, gjorts den sakliga ändringen att

vittnet i kallelsen skall upplysas även om sin rätt till ersättning enligt 24 §.

Föreskriften att tid och plats för inställelsen skall anges i kallelsen har tagits bort såsom självklar.

36 kup. 16 §

I första stycket föreslås endast språkliga ändringar.

I andra stycket föreslås en ändring som gör det formellt möjligt att vid

förebringande av uppgifter, som vittnet lämnat tidigare inför rätten eller

utom rätta, använda fonogram eller liknande (jfr specialmotiveringen till 35

kap. 13 §).

36 kap. 17 §

Paragrafen reglerar hur vittnesförhöret skall gå till. Lagtexten är i förslaget disponerad på annat sätt än enligt gällande rätt. Principerna för förslaget har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9). Första stycket

upptar regler om vem som skall leda det s.k. huvudförhöret och om vad

som skall förekomma under detta. I andra och tredje styckena regleras de

delar av ett förhör som brukar kallas motförhör respektive återförhör. Fjärde stycket behandlar de situationerna att antingen ingen av parterna eller också båda parter har påkallat förhöret. I femte stycket slutligen återfinns de bestämmelser som i dag står i tredje stycket. Regleringen utgår från den situationen att det finns två parter i processen. De fall där flera

parter processar får lösas i enlighet med grunderna för detta stadgande.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse ankommer det i princip på rätten

att hålla vittnesförhöret. Såsom jag framhållit i den allmänna motiveringen

är denna regel i praktiken nästan helt åsidosatt. Det föreligger i stället en bred enighet om att det i de allra flesta fall är lämpligast att parterna själva häller vittnesförhöret. I syfte att anpassa lagstiftningen till den praxis som har utvecklats föreslås som huvudregel i första stycket att huvudförhöret med vittne skall ledas av den part som åberopat förhöret. Det finns emellertid situationer där det framstår som mindre lämpligt att parterna tar hand om huvudförhöret och där rätten enligt gällande praxis fortfarande håller huvudförhöret. Det kan 1.ex. föreligga starka motsättningar mellan

vittnet och den part som åberopat förhöret. Det kan också vara så att

parten processar utan ombud och saknar förmåga att hålla förhöret på ett lämpligt sätt. Och om ett vittne är mycket nervöst, kan det ibland vara

olämpligt att parterna håller förhöret. Med tanke på sådana fall som de nu

nämnda har det i den föreslagna lagtexten öppnats möjlighet för rätten att ta över ledningen av huvudförhöret från parterna.

Hlagtexten ges inte nägra närmare riktlinjer för i vilka fall rätten skall ta över ledningen av förhöret. Rätten får i varje enskilt fall göra en bedömning av om omständigheterna är sådana att det är olämpligt att huvudför-

höret hålls av någon av parterna.

Rättens möjlighet att bestämma om avvikelser från huvudregeln kan även användas till att låta motparten ta över huvudförhöret. Detta kan bli aktuellt om det under huvudförhöret visar sig att ett vittne uttalar sig till den åberopande partens nackdel. Ett annat exempel utgör det fallet att en åklagare inkallat ett vittne på begäran av den tilltalade; i ett sådant fall bör försvararen hålla huvudförhöret.

Om rätten tar över ett huvudförhör därför att den åberopande parten saknar ombud eller — i brottmål — försvarare, kan det vara lämpligt att rätten håller huvudförhöret även med de av motparten åberopade vittnena. På så sätt uppnår man en balans mellan parterna.

Återstoden av första stycket behandlar frågan vad som skall förekomma under denna inledande del av förhöret.

Vittnesförhöret skall liksom nu börja med att vittnet avger en såvitt möjligt sammanhängande berättelse. Denna inledande berättelse bör i första hand avges spontant, dvs. utan stöd av frågor. Om en tillfredsställande berättelse inte kan lämnas på detta sätt, något som i praktiken är mycket

vanligt, får den som skall inleda förhöret ställa de frågor som behövs för att

driva den sammanhängande berättelsen vidare. I vilken omfattning frågor måste ställas under denna del av förhöret får bli beroende av dels vittnets förmåga att berätta själv och dels arten av uppgifter som vittnet skall lämna. Skulle vittnet visa sig vara oförmöget att redogöra för komplicerade förhållanden, bör man redan från början styra berättelsen med frågor.

Den som håller förhöret i detta skede måste alltid försöka ställa frågorna

på sådant sätt att han undviker att suggerera vittnet till ett visst svar. S.k.

ledande frågor är inte tillåtna under huvudförhöret. Det väsentliga syftet med huvudförhöret är att ge vittnet tillfälle att på egen hand ge sin version av händelseförloppet.

Efter den inledande berättelsen och sedan den part som håller huvudförhöret ställt eventuella kompletterande frågor, skall enligt andra stycket motparten få tillfälle att ställa frågor till vittnet. Denna del av förhöret 176

utgör det s.k. motförhöret. Detta kan sägas utgöra en kontroll av om vittnets berättelse under huvudförhöret överensstämmer med det verkliga

förhållandet. Om det behövs för att undersöka om så är fallet, får enligt femte stycket under motförhöret användas frågor som kan föranleda vittnet att svara på visst sätt. s.k. ledande frågor.

Ibland kan det vara lämpligast att rätten håller motförhöret. Så kan vara fallet om den part som normalt skulle göra detta antingen inte är närvaran-

de eller också saknar ombud och inte har förmåga att själv hålla ett förhör.

En bestämmelse härom har tagits in i andra meningen i andra stycket. I

sådana fall kan det någon gång finnas skäl för rätten att ställa ledande

frågor. Om ledningen av huvudförhöret — enligt vad som sagts under

första stycket — övergått på motparten, skall den part som åberopat förhöret hålla motförhöret.

Enligt tredje stycket skall rätten och parterna efter motförhöret ha tillfälle att ställa ytterligare frågor till vittnet. Det blir härvid i allmänhet endast

aktuellt med frågor på enskilda punkter. Den part som åberopat förhöret och som enligt första stycket hållit huvudförhöret, bör som regel ges tillfälle att inleda utfrågandet, det s.k. återförhöret. Genom detta får han

en chans att visa att vittnets uppgifter under motförhöret inte förtjänar tilltro. Aterförhörets syfte är nämligen att ge ctt vittne, som under motförhöret kan ha påverkats att lämna vissa uppgifter, tillfälle till eftertanke och en möjlighet att ändra dessa uppgifter. Vittnet bör emellertid inte utsättas

för påverkan ännu en gång, varför ledande frågor i princip inte bör förekomma under återförhöret. Om det emellertid under motförhöret visar sig att vad vittnet har att säga är till nackdel för den part som åberopat förhöret. kan det finnas behov av ledande frågor under återförhöret. I fjärde stycket behandlas de fallen att antingen båda parter åberopat ett

förhör eller att också rätten kallat in vittnet ex officio. I dessa fall är det ofta osäkert till vems förmån vittnet kommer att uttala sig. För att ordningen mellan de olika delarna av förhöret skall bli den rätta, torde det i allmänhet vara lämpligast att rätten håller huvudförhöret. Detta har också upptagits som huvudregel. Rätten har emellertid getts befogenhet att delecgera huvudförhöret till någon av parterna. Detta bör äga rum t.ex. om parterna i fråga om ett av båda åberopat vittne är överens om vem som skall börja förhöret. Om rätten har hållit huvudförhöret skall den, med ledning av vad som kommit fram under det förhöret, bestämma vem som

skall hälla motförhöret.

Femte stycket motsvarar nuvarande tredje stycket. Förutom språkliga

ändringar har förutsättningarna för att få använda ledande frågor precise-

rats. Sådana frågor får i princip förekomma endast när det vid motförhör

enligt andra stycket finns behov av det för att utröna sanningshalten hos

den berättelse som lämnats under huvudförhöret. Någon gång kan det som nyss sagts finnas behov av ledande frågor även senare under förhöret:

detta får dä karaktär av motförhör enligt andra stycket.

36 kap. 188 Denna paragraf innehåller för närvarande en bestämmelse om att rätten i vissa fall fär förordna att en part inte får vara närvarande under ett 177

12 Riksdagen 1986i87. I saml. Nr 89

vittnesförhör samt föreskrifter om partens rättigheter att i efterhand ta del av vad som förekommit under förhöret. Förslaget innebär att vad som gäller i fråga om möjligheterna att ålägga en part att lämna rättssalen under

ett vittnesförhör även skall gälla för åhörare. När det gäller skyldigheten att låta den som varit frånvarande ta del av vad som förekommit föreslås

däremot olika reglering för parter och åhörare. Beträffande bakgrunden till de föreslagna ändringarna hänvisas till vad Jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9).

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse får rätten förordna att en part inte får vara närvarande vid ett vittnesförhör. bl.a. i den situationen

att det förekommer anledning att vittnet av rädsla eller annan orsak inte

berättar sanningen. Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen föreslås nu att åhörare i detta hänseende skall jämställas med part. Om ett

vittne kan antas ha svårt att berätta sanningen på grund av en eller flera åhörares närvaro, kan rätten enligt förslaget ålägga dessa att lämna rättssa-

len under förhöret. För att rätten skall få förordna att en åhörare inte får vara närvarande under ett viltnesförhör bör krävas att det finns särskild anledning till

misstanke om att vittnet i åhörarens närvaro inte kommer att lämna fullständiga och sanningsenliga uppgifter. Om det inte föreligger alldeles speciella omständigheter, bör det inte vara tillräckligt att vittnet rent allmänt

har svårt att tala inför större publik e.d., utan man måste kräva att vittnets känslor inför en viss eller vissa åhörare kan antas vara sådana att vittnet

inte fritt berättar sanningen i deras närvaro. Härav följer också att det inte är motiverat att visa ut andra personer ur rättssalen än sådana som vittnets rädsla e.d. riktar sig emot. Det torde således i praktiken inte bli aktuellt att med stöd av denna bestämmelse ålägga t.ex. representanter för pressen att lämna rättssalen. Vad som hittills sagts avser de fall då part eller åhörare söker påverka ett vittne under en förhandling utan yttre direkt iakttagbara medel. De situationer där sådana mera påtagliga medel används faller under tillämpningsområdet för 5 kap. 9 &. Detta gäller oavsett om det är en åhörare eller en

part som stör vittnesmålet. För närvarande finns bestämmelser i förevarande paragraf om att en part som stör vittnesmålet får utvisas ur rättssa-

len, varvid vittnesförhöret i stället skall återges för honom i efterhand. Troligen har lagstiftaren genom denna regel velat trygga att parten i efterhand får del av vittnesmålet. något som inte garanteras om parten utvisas

med stöd av 5 kap. 9 8. Enligt RU finns det knappast anledning att ha kvar

några särregler för parts störande av just denna del av förhandlingen.

Utredningen har därför föreslagit att de situationer där part genom yttre åtgärder stör ett sammanträde i stället skall i sin helhet regleras av 5 kap.

Detta förslag har inte föranlett någon kritik från remissinstanserna. Enligt min mening får dock den muntliga bevisningen anses vara av så central betydelse för en part att han bör ha rätt att ta del av denna i alla de

fall då den förebringats medan han ofrivilligt varit frånvarande. Vidare kan den av utredningen föreslagna regleringen för en part framstå som mindre konsekvent. För det fallet att han, kanske utan avsikt att hindra vittnet från att berätta sanningen, fallit vittnet i talet skulle han inte ha rätt att i 178

efterhand få veta vad som förekommit vid vittnesförhöret. Om han i stället — utan att vara direkt störande — betett sig så att vittnet inte vägar berätta

sanningen skulle han däremot ha en sådan rätt. Mot denna bakgrund och då den nuvarande regleringen inte tycks ha förorsakat några problem,

föreslås att den sistnämnda behålls. För att få likformighet mellan de i

detta stycke behandlade båda situationerna har föreslagits att vad som i

detta fall gäller beträffande möjligheten att ålägga en part att lämna rättssa-

len skall gälla också för åhörare.

Andra stycket i paragrafen behandlar bl.a. rättens skyldighet att efter vittnesmålets slut läsa upp berättelsen när en part, som ålagts att lämna rättsalen med stöd av första stycket, åter är närvarande. Denna skyldighet har i enlighet med RU:s förslag modifierats på det sättet att vittnesförhöret skall återges endast i behövlig omfattning. Detta förslag har sin grund i att det ibland ter sig överflödigt att läsa upp hela förhöret. Vid vissa domstolar

har man möjlighet att låta de icke närvarande personerna lyssna på för-

höret via högtalare i angränsande rum. Det bör även finnas utrymme för

rätten att, om det lämpligen kan ske, lämna en sammanfattning av vittnets berättelse i stället för att läsa upp hela berättelsen eller återge bandinspel-

ningen.

RU har vidare föreslagit att även en åhörare skall ha rätt att ta del av

vittnesförhör som enligt första stycket hållits i hans frånvaro. Av skäl som

redovisats i avsnitt 2.4.9 i den allmänna motiveringen har någon motsvarig-

het till förslaget i denna del inte upptagits här.

36 kap. 19 §

I paragrafen regleras möjligheterna att hålla vittnesförhör utom huvudförhandling. Nuvarande regler ger möjlighet till sådant förhör dels om det är

omöjligt för vittnet att infinna sig vid förhandlingen och dels om inställel-

sen medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Huruvida kostnaden för inställelsen är oskälig får enligt Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya rättegångsbalken, 1949, s. 512) bedömas mot bakgrund av dels vikten av att vittnet hörs omedelbart inför rätten och av att rätten därigenom får ett tillförlitligt material för sin bevisprövning, och dels processföremålets vikt och den betydelse vittnets berättelse kan antas ha i målet. Rekvisitet synnerlig olägenhet avser de svårigheter som kan uppstå för vittnet personligen. om han måste infinna sig vid huvudförhandlingen.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) bör. I enlighet med RU:s förslag, möjligheterna till vittnesförhör utom huvudförhandling

nu vidgas något. Målsättningen måste emellertid även framgent vara att all

bevisning tas upp vid huvudförhandlingen. Jag vill i detta sammanhang

peka på möjligheten att ta upp bevisning per telefon vid huvudförhandlingen (43 kap. 8 § och 46 kap. 7 §). Sådan bevisupptagning kan ofta vara överlägsen bevisupptagning utom huvudförhandling. när det gäller att ska-

på underlag för en materiellt riktig dom.

Det finns emellertid situationer då man måste acceptera den något sämre kvalitet på underlaget för avgörandet som bevisupptagning utom huvudför-

handlingen generellt sett ger. Detta gäller givetvis först och främst i de fall 179

då det framstår som praktiskt sett omöjligt för vittnet att infinna sig till en kommande huvudförhandling. Men det finns också fall — och dessa är de intressanta — när vittnet visserligen kan infinna sig men där inställelsen av något skäl framstår som orimlig. Antingen kan kostnaden (som drabbar part eller staten) för att få vittnet till förhandlingen uppgå till orimliga

belopp, eller också kan vittnet själv träffas av stora olägenheter för vilka

han inte kan gottgöras genom kostnadsersättning. Som framhålls i Gärdes

m.fl. kommentar måste rimligheten av en inställelse bedömas mot bak-

grund av dels betydelsen för målets utgång av att vittnet förhörs direkt vid

huvudförhandlingen och dels målets betydelse. Förhörets och målets bety-

delse mäste emellertid vägas inte bara mot kostnaden för vittnets inställelse utan även mot de olägenheter som en inställelse medför för honom

själv. Den avvägning som sålunda måste göras bör komma till direkt

uttryck i lagtexten.

RU har vidare föreslagit att det öppnas en möjlighet att höra ett vittne före huvudförhandlingen i syfte att skapa ett underlag för ett avgörande

som måste fattas på ett förberedande stadium. Bara några få remissinstan-

ser har kommenterat förslaget. En remissinstans har framhållit att bevis-

upptagning utom huvudförhandling över huvud taget bör ske i ytterst begränsad omfattning. Ett par remissinstanser har uttryckligen tillstyrkt förslaget.

Den föreslagna regleringen skulle, som RU påpekat, få betydelse fram-

för allt i fråga om interimistiska beslut i vårdnadsmål. Även om jag känner

sympati för de skäl som ligger bakom RU:s förslag — att skapa ett bättre underlag för det interimistiska beslutet — vill jag dock framhålla att en sådan ordning också medför flera nackdelar. Jag kan i den delen hänvisa till vad utredningen om barnens rätt anfört i sitt delbetänkande (SOU 1979:63) Barnens rätt 2 Om föräldraansvar m.m. s. 107. Jag bar vidare

under hand inhämtat att utredningen inom kort kommer att lägga fram ett

förslag som kan komma att medföra att nuvarande svårigheter kan lösas på andra vägar. Mot den bakgrunden avstår jag från att nu ta upp RU:s förslag i denna del.

I enlighet med det nyss sagda föreslås att i ett första stycke av 19 §

huvudförutsättningarna för förhör med vittne utom huvudförhandling sam-

manförs under två punkter. I den första punkten. som I sak helt motsvarar

gällande rätt, upptas de fall där vittnet inte kan infinna sig vid en huvudförhandling. Härmed avses framför allt den situationen att vittnet är varaktigt

så svårt sjukt att han inte kan infinna sig till en huvudförhandling. Den andra punkten behandlar möjligheten att höra vittnet i de fall ett förhör vid huvudförhandlingen medför orimliga kostnader eller olägenheter. I den

föreslagna lydelsen har, mot bakgrund av vad tidigare sagts, begreppen

"oskälig kostnad” och ”synnerlig olägenhet” utmönstrats. I stället har

uttryckligen angetts att rätten skall göra en avvägning mellan å ena sidan

kostnaderna och olägenheterna av ett förhör direkt vid huvudförhandling-

en och å andra sidan vikten av att ett sådant förhör kommer till stånd. I

sistnämnda hänseende är av intresse dels målets betydelse, t.ex. om det rör ett bagatellbelopp eller ett större värde, dels vittnesberättelsens betydelse för målets utgång och dels om det är av betydelse för rättens bevis- 180

värdering att olika vittnen förhörs vid samma förhandlingstillfälle.

Som tidigare nämnts bör rätten alltid överväga möjligheterna att som ett alternativ till förhör utom huvudförhandling höra vittnet per telefon vid

själva förhandlingen. Detta är så självklart att det inte behöver komma till

uttryck i lagtexten.

När ett vittne kallats till en huvudförhandling men förhandlingen av något skäl ställs in, finns det vissa möjligheter att ändå hålla förhör med vittnet, om han infunnit sig (se 43 kap. 3 § och 46 kap. 3 §). För att ett

sådant vittnestörhör skall tjäna sitt syfte — framför allt för att en uttömmande berättelse skall lämnas — har för dessa fall öppnats möjlighet att i anslutning till förhöret företa också viss annan handläggning. Eftersom ett förhör utom huvudförhandling till sin natur mycket liknar ett förhör som

nu sagts. bör som RU har föreslagit en motsvarande möjlighet öppnas vid vittnesförhör utom huvudförhandling. En regel om detta föresläs införd i

ett nytt andra stycke i paragrafen.

Den nuvarande sista meningen i paragrafen, enligt vilken ett sjukt vittne skall höras där han vistas, föreslås upphävd. Det finns, som RU har påpekat, ingen anledning att reglera platsen för vittnesförhöret i just sjukdomsfallen. I stället får rätten i varje enskilt fall göra en bedömning av var vittnesförhöret skall äga rum på ett med hänsyn till föreliggande omstän-

digheter så effektivt och samtidigt billigt sätt som möjligt.

36 kap. 20 §

Paragrafen reglerar förfarandet vid vittnes underlåtenhet att infinna sig vid

sammanträde inför rätten.

Som har framgått av avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen och vid

7 § föreslås att det nuvarande systemet, enligt vilket ett vittne döms till

böter vid frånvaro, överges. Enligt förslaget skall vittnen i stället behandlas på samma sätt som parter som skall infinna sig personligen, dvs.

föreläggas vite redan i den första kallelsen. Som en följd av detta föreslås i

förevarande paragraf att rätten, när ett vittne trots vitesföreläggande enligt 7 § underlåter att infinna sig vid sammanträde, skall förelägga nytt vite eller förordna om hämtning. När nytt vite föreläggs bör detta regelmässigt sättas högre än det tidigare förelagda vitet. Om rätten skall välja att förelägga nytt vite celler besluta om hämtning får, liksom när det gäller pärter som skall infinna sig personligen, bedömas med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet. Allmänt bör givetvis gälla att hämtning till senare tillfälle inte bör tillgripas om det kan antas att vittnet kommer att följa ett föreläggande vid högre vite. Den föreslagna lydelsen av paragrafen ersätter helt den nuvarande lydelsen utom sista meningen. I fråga om denna kan sägas följande. Frågan om utdömande av förelagt vite i de fall ett vittne hämtas till förhandlingen kan med det nya sanktionssystemet för

vittnen gå in under mer allmänna regler. Enligt 9 § första stycket lagen

(1985:206) om viten, som enligt förslaget ersätter nuvarande 9 kap. 8 § sista stycket RB, får vite inte dömas ut, om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse. Detta torde, såvitt angår de nu aktuella situationerna, innebära att vitet inte skall dömas ut om rätten trots vittnets frånvaro genomför förhandlingen och låter hämta vittnet till denna. Om däremot 181

förhandlingen ställs in och rätten beslutar att vittnet skall hämtas till ett senare rättegånpstillfälle, kan ändamålet med vitet inte anses ha förlorat sin betydelse (jfr också 36 kap. 22 §& andra stycket RB).

36 kap. 22 §

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om tvångsmedel för vittne.

I paragrafen, som reglerar möjligheterna att använda straff och tvångsmedel mot minderåriga samt psykiskt insufficienta vittnen (första stycket)

och frågan om straff och tvångsmedel när frågan om vittnesförhör förfaller (andra stycket). har gjorts vissa redaktionella ändringar med anledning av

att böter inte längre skall användas som påföljd mot vittnen som uteblir

från rätten.

36 kap. 23 § Paragrafen upptar en möjlighet för rätten att ålägga vittne, som gjort sig

skyldigt till försummelse eller tredska, att ersätta de kostnader han vållat.

I första stycket, som avser ersättningsskyldighet gentemot part, upptas i enlighet med RU:s förslag den ändringen att frågan om ersättningsskyldighet skall tas upp endast på begäran av part. Detta förslag innebär i stort sett endast en kodifiering av gällande praxis. Om parterna har dispositions-

rätt i denna del, behöver rätten inte överväga frågan om ersättningsskyldighet varje gång ett vittne uteblir. Med denna lösning kan man samtidigt

göra regeln obligatorisk för rätten. Det bör påpekas att regeln givetvis

gäller även i mål om allmänt åtal och att det i sådana fall måste anses åligga

åklagaren att bevaka statens intressen i denna del.

Andra stycket behandlar ersättningsskyldighet gentemot staten. I denna

del föreslås endast språkliga ändringar.

37 kup.

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9) föreslås nu att alla regler om förhör med parter i bevissyfte görs till föremål för cn samlad reglering i detta kapitel. I förhållande till RU:s förslag

innebär mitt förslag den skillnaden att även förhör med sådana målsägande som inte för talan och som därför i formell mening inte har partsställning i målet regleras i kapitiet.

Det bör understrykas att reglerna endast gäller förhör i bevissyfte, och

inte förhör som direkt avser endast att få fram partens ståndpunkt i målet, dvs. en komplettering av hans sakframställning. Rubriken till 37 kap. föreslås ändrad i enlighet med det sagda. I övrigt innebär förslaget att 1-3 §§ skrivs om medan 4 och 5 §§ upphävs. Någon

direkt jämförelse paragraf mot paragraf mellan gällande rätt och förslaget är I stort sett inte möjlig.

Det bör i detta sammanhang sägas att man i kapitlet inte får några besked om vilka parter som över huvud taget kan höras i bevissyfte. Avgörande är

naturligtvis om parten personligen vet något som kan tjäna till sakens belysning (jfr bl.a. 35 kap. I och 7 §§). Det torde t.ex. vara praktiskt sett uteslutet att en åklagare kan förhöras som part. Skulle åklagaren undantagsvis kunna lämna upplysningar som det kan vara av värde att förhöra honom om — t.ex. på grund av att han deltagit i ett förhör under förundersökningen och kan berätta om vad som förekom vid detta — får han höras

som vittne. Han får sedan inte längre föra åklagartalan i målet (7 kap. 6 § jämförd med 4 kap. 13 § åttonde punkten).

37 kap. I $

I paragrafen finns för närvarande regler om att parter i tvistemål får höras under sanningsförsäkran. Dessa frågor regleras enligt förslaget i 2 §. I

förevarande paragraf föreslås i stället regler om hur förhör i bevissyfte med parter i tvistemål, tilltalade i brottmål och målsägande skall gå till. Reglerna avser förhör såväl med som utan sanningsförsäkran tjfr 2 §). Förhör i bevissyfte med parter i tvistemål och med målsägande har i

förslaget uttömmande reglerats genom en hänvisning till reglerna i 36 kap.

17 8 om hur vittnesförhör skall gå till. Vad gäller den närmare innebörden av dessa regler hänvisas till specialmotiveringen till denna paragraf. Därut-

över kan dock såsom ett undantag från huvudregeln att den åberopande

parten skall hålla huvudförhöret nämnas det fallet att en part begär förhör

med motparten. I en sådan situation torde det vara lämpligast att motparten inleder förhöret. Detta fall kan närmast jämföras med vad i specialmotiveringen till 36 kap. 17 § sägs rörande den situationen att ett vittne uttalar sig till den åberopande partens nackdel.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt

2.4.9) upptas i förslaget däremot vissa särregler i fråga om förhöret med den tilltalade. I övrigt skall 36 kap. 17 § tillämpas även vid detta förhör.

Enligt andra meningen skall förhöret med den tilltalade som huvudregel inledas av rätten. Under detta inledande skede av förhöret skall den tilltalade beredas tillfälle att själv berätta vad som enligt hans uppfattning inträffat. Rätten skall också ställa de kompletterande frågor som behövs för att föra berättelsen vidare. Rätten skall således inleda det s.k. huvudförhöret (jfr specialmotiveringen till 36 kap. 17 § första stycket). Det bör

betonas att avsikten inte är aut rätten skall hålla något mera ingående

förhör med den tilltalade. Så snart den tilltalades spontana berättelse ebbat ut och inte längre kan föras vidare genom neutrala hjälpfrågor av typen ”vad hände sedan då”, bör rätten lämna över ledningen av förhöret till parterna. Därvid bör som regel, som framgår av den föreslagna lagtexten, åklagaren först få tillfälle att förhöra den tilltalade.

I de fall då den tilltalade redan under det föregående inledande huvudför-

höret lämnat en utförlig berättelse får åklagaren direkt börja med ett

motförhör enligt reglerna i 36 kap. 17 § andra stycket och kan då ställa mer provokativa frågor i syfte att beslå den tilltalade med motsägelsefulla

uttalanden. Om den tilltalades första berättelse — även efter kompletterande frågor — är torftig, får åklagaren i stället till att börja med fortsätta

huvudförhöret. Åklagaren skall i dessa situationer först försöka att genom

fullständig bild av vad som är den tilltalades version av händelseförloppet. Därefter får åklagaren gå över till att hålla ett motförhör och kan då ställa

ledande frågor.

Med tanke framför allt på mera komplicerade mål har i lagtexten öppnats

en möjlighet för rätten att frångå den normala förhörsordningen.

Om den tilltalade har försvarare skall denne sedan få tillfälle att ställa

sina frågor, varefter åklagaren kan behöva återkomma med ytterligare frågor. Även rätten kan ha behov av att ställa kompletterande frågor. Beträffande det s.k. återförhöret hänvisas till vad som anförts i specialmo-

tiveringen till 36 kap. 17 § tredje stycket. Det bör dock observeras att, eftersom det är åklagaren som häller motförhöret, återförhöret skall inledas av försvararen.

Av hänvisningen till 36 kap. 17 § följer att även en målsägande som är

part får ställa frågor till den tilltalade. En målsägande som inte för talan i målet har däremot inte någon rätt till detta.

37 kap. 2 § I denna paragraf upptas den nu i I $ reglerade möjligheten att i tvistemål förhöra parterna under straffansvar. RU har föreslagit den terminologiska

förändringen att ordet ”försäkran” skulle bytas ut mot ”ed”. Bakgrunden till den föreslagna ändringen av terminologi är att ed av vittne och försäk-

ran av part sedan år 1975 är hel likalydande. Det skulle därför inte finnas skäl att komplicera systemet med att ha kvar två olika beteckningar för

samma sak. Straffrättsligt bedöms det emellertid som ett allvarligare brott att lämna en oriktig utsaga under ed än under sanningsförsäkran. Jag anser

därför att det alltjämt finns skäl att behålla den nuvarande terminologiska skillnaden i detta hänseende.

När nu partsförhör utan sanningsförsäkran uttryckligen lagregleras i RB, finns det också skäl att som RU föreslagit i balken uttryckligen erinra om att förhör som sker under sanningsförsäkran bör begränsas till omständig-

heter som är av särskild betydelse i målet. En regel av denna innebörd har

tagits in i paragrafens sista mening. I de flesta fall torde det vara lämpligt att — som sker i praxis redan nu — parten först får lämna sin berättelse utan sanningsförsäkran och därefter i mån av behov bekräfta vissa särskilt relevanta punkter efter avläggande av försäkran.

Enligt den nuvarande regleringen i I $ har en part rätt att få till stånd förhör under straffansvar både med sig själv och med motparten. Detta är så självklart att det inte behöver framgå av lagtexten.

37 kap. 3 §

Annan behövlig reglering av förhör med parter och målsägande än den som

tagits upp i det föregående bör som RU föreslagit ske genom hänvisningar i

förevarande paragraf till reglerna om vittnesförhör i 36 kap. Hänvisningen visningen har delats upp i tre olika stycken, varav det första gäller samtliga förbör enligt detta kapitel. det andra gäller förhör under sanningsförsäkran 184

och det tredje gäller förhör med vissa målsägande och därmed likställda parter. I ett fjärde stycke föreslås en regel som gör det tekniskt möjligt att tillämpa bestämmelserna om vittnen på parter och målsägande som inte är parter. |

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 37 kap. 2—5 &&.

De vittnesregler som enligt första stycket skall gälla vid samtliga förhör enligt 37 kap. är följande:

1. regeln i 36 kap. 9 § andra stycket: detta innebär att personerna skall förhöras var för sig och att de kan höras mot varandra,

2. regeln i 36 kap. 10§ första stycket; detta innebär att rätten före förhöret skall ta reda på vissa personliga data om den som skall höras samt

vissa omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av hans

trovärdighet, något som normalt torde framgå redan av vad som i övrigt förekommit i målet. men det kan stundom behöva tas fram särskilt, t.ex.

när det gäller förhör med ställföreträdare och med s.k. medtilltalad,

3. regeln i 36 kap. 13 § första stycket; detta innebär att sanningsförsäkran inte fär avläggas av den som är under femton år eller psykiskt insufficient (motsvarar nuvarande 37 kap. 2 SK,

4. regeln i 36 kap. 16 §; detta innebär att den som hörs skall avge sin berättelse muntligen och att vad han sagt t.ex. under förundersökningen

får läsas upp endast om den muntliga utsagan inför rätten avviker från den

tidigare berättelsen eller om han vägrar yttra sig,

5. regeln i 36 kap. 18 §: detta innebär att rätten får möjlighet att under

förhöret förordna att en part eller åhörare, vars närvaro kan antas inverka

menligt på förhöret, inte får vara närvarande vid detta,

6. regeln i 36 kap. 19 §: detta innebär att en part eller en målsägande som

inte för talan kan förhöras utom huvudförhandling under samma förutsätt-

ningar som gäller vittne (motsvarar nuvarande 37 kap. 4 8).

De vittnesregler som enligt andra stycket i paragrafen skall gälla vid

förhör under sanningsförsäkran är följande:

1. regeln i; 36 kap. 5 §: detta innebär vissa begränsningar i skyldigheten att yttra sig under sanningsförsäkran, till följd av sekretessbestämmelser m.m. (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 5 §),

2. regeln i 36 kap. 6 §; detta innebär att part far rätt att vägra att under sanningsförsäkran uttäla sig om omständighet, som skulle röja att han själv eller närstående begått brottslig eller vanärande handling (motsvarar gäl-

lande rätt, se 37 kap. 5 §).

3. regeln i 36 kap. 8 § andra stycket om prövning av vissa sekretessfrågor (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 5 §),

4. regeln 1 36 kap. 11 § om vittnesed (motsvarar gällande rätt, se 37 kap.

39,

5. regeln i 36 kap. 14 §: detta innebär att rätten skall erinra parten om

hans sanningsplikt m.m. (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 3 § sista

stycket),

6. regeln i 36 kap. 15 §; detta innebär att sanningsförsäkran skall avläggas av varje förhörsperson för sig och att tidigare avlagd försäkran är bindande (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 5 §).

Enligt tredje stycket skall reglerna i 36 kap. om ersättning till vittne

talan. Detta motsvarar gällande rätt, se nuvarande 20 kap. 15 8. Ersättningsreglerna för vittnen skall enligt andra meningen dessutom tillämpas i det ovanliga fallet att någon i anslutning till ett brottmål för civil talan utan

att vara målsägande eller tilltalad och att den personens berättelse åberopas som bevisning. I fjärde stycket föreslås — som förut nämnts — en regel som gör det formellt möjligt att tillämpa vittnesbestämmelserna på en person som

förhörs enligt reglerna i detta kapitel.

38 kap. 6 § Paragrafen behandlar möjligheten att ta upp bevis genom skriftlig handling utom huvudförhandling. För närvarande är möjligheten i denna del begrän-

sad till de fall, då synnerligt hinder möter mot att ta upp beviset vid

huvudförhandlingen. Enligt Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya rättegångsbalken, 1949, s. 535) syftar detta på dyrbara eller svårtransportabla handlingar eller värdehandlingar.

När det gäller förhör med vittne utom huvudförhandling föreslås i 36 kap. 19 § första stycket första och andra punkterna nya regler, som bl.a. innebär att bevisupptagning får ske utom huvudförhandling, om upptagande inte kan ske vid förhandlingen eller om sådant upptagande skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter. Motsvarande regler kan som RU har föreslagit införas även när det gäller skriftliga bevis, och således ersätta den nuvarande regeln i förevarande paragraf.

I fråga om tillämpningen av de föreslagna reglerna hänvisar jag till vad

som sagts i specialmotiveringen till 36 kap. 19 §.

I ett nytt andra stycke föreslås en möjlighet att företa viss annan handläggning i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket. Detta överensstämmer med vad som föreslås enligt andra bestämmelser om bevisupptagning utom huvudförhandling (t.ex. 36 kap. 19 §).

Det bör slutligen påpekas att denna paragraf självfallet endast gäller mäl

som skall avgöras efter huvudförhandling. Om det föreligger förutsättningar att avgöra ett mål på handlingarna, gäller således inte de inskränkningar i fråga om möjligheterna att ta upp skriftligt bevis utom huvudförhandling som uppställs i denna paragraf.

39 kap. 2 §

I första stycket regleras möjligheten att hålla syn utom huvudförhandling.

I fråga om syn gör sig i allt väsentligt samma intressen gällande som i fråga om vittnesförhör, såvitt avser möjligheterna till bevisupptagning

utom huvudförhandling. I 36 kap. 19 § första stycket har jag föreslagit en

ny reglering när det gäller vittnesförhör utom huvudförhandling. Motsvarande regler föreslås i förevarande paragraf för syn utom huvudförhand-

ling. I fråga om tolkning av bestämmelserna hänvisas till specialmotiveringen till 36 kap. 19 §.

I ett nytt andra stycke föreslås en möjlighet för rätten att företa annan 186

handläggning i anslutning till syn utom huvudförhandling. Även i denna del bör nämligen. som RU har påpekat, motsvarande regler gälla som för vittnesförhör utom huvudförhandling. Den föreslagna regeln ersätter nuva-

rande 3 §.

Det bör i sammanhanget påpekas att reglerna om möjlighet att hälla syn utom huvudförhandling givetvis inte har avseende på sådan syn på stället som hålls som ett led i en pågående huvudförhandling. I dessa fall gäller

enligt 1 § att syn alltid kan hällas på stället, så snart det föremål som skall

skärskäådas lämpligen inte kan flyttas till den plats där huvudförhandlingen i Övrigt hålls. Att även annan handläggning i sådana fall kan äga rum i

anslutning till synen är självklart.

40 kap. I detta kapitel föreslås vissa ändringar som har direkt samband med övriga ändringar i RB:s bevisningsregler. Förutom de ändringar i vissa paragrafer

som redovisas i det följande föresläs att 13 och 15 §§ upphävs. När det gäller frågan om hur muntligt förhör med en offentlig sakkunnig

skall gå till har RU föreslagit att de nuvarande första och andra styckena i 10 § ersätts av en hänvisning till reglerna om förhörsledning i 36 kap. 17 §. En offentlig sakkunnig är emellertid förordnad av rätten och är när det gäller frågan om förhörsledning närmast att jämställa med ett av rätten ex officio inkallat vittne. Den föreslagna regleringen i 36 kap. 17 § angående att förhöret regelmässigt skall hållas av parterna stämmer därför dåligt in

på förhör med offentliga sakkunniga. När det gäller sådana förhör bör i

stället huvudregeln alltjämt vara att förhöret leds av rätten med möjlighet

för denna att låta parterna hålla förhöret. Med denna inställning såvitt angår förhörsledningen saknas det också anledning att — i enlighet med RU:s förslag — göra passusen i 36 kap. 17 § angående ledande frågor tillämplig beträffande förhör med offentlig sakkunnig. Jag föreslår således

inte några ändringar i 10 §. Det bör observeras att när det gäller privat sakkunnig reglerna om förhörsledning i 36 kap. 17 § är tillämpliga tll följd av hänvisningen i 19 § andra stycket i förevarande kapitel.

40 kap. 11 § Paragrafen innehåller vissa hänvisningar till reglerna om vittnesförhör i 36 kap. Vissa ändringar föreslås med anledning av de föreslagna ändringarna i vittnesreglerna.

Den nuvarande hänvisningen till 36 kap. 7 § första stycket är med det föreslagna påföljdssystemet i fråga om vittnen inte längre adekvat. Det kan nämligen inte anses befogat att regelmässigt förelägga offentlig sakkunnig att infinna sig till förhör vid påföljd av vite. Inte heller förefaller det — med hänsyn till det föreslagna påföljdssystemet för vittnen — lämpligt att ha kvar böter som påföljd vid utevaro (40 kap. 13 §). I stället får det anses tillräckligt att rätten, om det i något enstaka fall på förekommen anledning anses behövligt med ett påtryckningsmedel för att förmå en sakkunnig att

infinna sig till en förhandling, har möjlighet att förelägga vite med stöd av 187

första stycket har mot denna bakgrund tagits bort.

Reglerna i 36 kap. 18 § om förhör med vittne, som kan befaras inte tala

sanning i parts eller åhörares närvaro, och i 36 kap. 19 5 om förhör med

vittLe utom huvudförhandling kan med fördel tillämpas på förhör med offentlig sakkunnig även med de av mig föreslagna ändringarna. Hänvisningarna till dessa paragrafer har därför i förslaget fått stå kvar.

I 13 § finns för närvarande en bestämmelse som behandlar det fallet att

en sakkunnig uteblir från förhör. Eftersom man, i enlighet med vad jag

nyss sagt, kan utgå från att inga andra sanktioner behövs i fråga om sakkunniga än vad som följer av den allmänna möjligheten att förelägga och utdöma vite, kan 13 §& upphävas. Detsamma gäller nuvarande 15 §.

enligt vilken fråga om straff eller tvångsmedel inte får tas upp om den

sakkunniges uppdrag återkallats eller fråga om hans anlitande av annat

skäl förfallit.

De nödvändiga begränsningarna i fråga om möjligheterna att döma ut förelagt vite följer redan av de allmänna reglerna i 9 kap. 9 § i den av mig föreslagna lydelsen.

40 kap. 16 §

Paragrafen upptar för närvarande en regel som ger möjlighet för rätten att ålägga en sakkunnig, som gjort sig skyldig till försummelse eller tredska, att ersätta rättegångskostnad som han vållat.

Första stycket avser ersättningsskyldighet gentemot part. För närvarande kan rätten ålägga sådan ersättningsskyldighet oavsett om part yrkar det

eller ej. När det gäller vittnen föreslår jag att ett åläggande i motsvarande

situation skall kräva yrkande av part. De skäl som anförts till stöd för detta förslag (se specialmotiveringen till 36 kap. 23 §) har bärkraft även när det gäller sakkunnig. Motsvarande reform bör därför genomföras även för de sakkunnigas del.

I övrigt har i de regler som motsvarar det nuvarande stycket endast gjorts en ändring som är betingad av mitt förslag att 13 § skall upphävas.

I andra stycket har endast gjorts vissa språkliga ändringar. I fråga om

detta stycke kan även hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen

till 36 kap. 23 § andra stycket.

42 kap.

Detta kapitel innehåller — liksom enligt gällande rätt — regler om stämning

och förberedelse och om avgörande av mål utan huvudförhandling. Med hänsyn till förslaget om större möjligheter för tingsrätterna att avgöra mål på handlingarna förslås kapitelrubriken ändrad så att det direkt framgår att

regler om avgörande av mål utan huvudförhandling finns här.

42 kap. I $

Denna paragraf reglerar vad den som vill inleda en process mot någon skall

vidta för åtgärd. Han skall enligt gällande rätt ge in en ansökan om 188

"stämning föreslås kvarstå som beteckning på rättens föreläggande till svaranden att gå i svaromål i saken, har begreppet "ansökan om stäm-

ning” behållits som beteckning på kärandens ansökan. Det har i den föreslagna lydelsen klarare markerats att syftet med ansökningen inte är

just själva utfärdandet av stämning, utan att ansökningen syftar till att en rättegång mellan parterna skall komma till stånd. Någon saklig skillnad i förhållande till gällande rätt innebär inte detta. I samband med att småmålslagens handläggningsregler integreras med

RB:s bör formulär för stämningsansökningar, motsvarande dem som domstolsverket utarbetat för småmål, framställas i svfte att kunna användas i alla tvistemål, i första hand givetvis med tanke på sådana mål där käranden inte biträds av advokat eller motsvarande. Jag avser att — om de aktuella lagförslagen godtas — föreslå regeringen att ge domstolsverket i uppdrag

att framställa sådana formulär.

42 kap. 2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en ansökan om stämning skall

innehålla. Reglerna har genomgått en språklig och redaktionell bearbet-

ning. Ett par sakliga nyheter föreslås också. De nya reglerna avses för småmålens del ersätta bestämmelserna i 13 § småmålslagen. Reglerna i 2 § är inte fullständiga i fråga om vad en ansökan om stämning i tvistemål skall innehålla. I 33 kap. 1§ finns sålunda kompletterande

regler om uppgifter i vissa formella hänseenden.

Första stycket ger i fyra punkter närmare besked i fråga om minimikra-

ven på vad en ansökan skall innehålla.

Enligt första punkten, som motsvarar nuvarande andra punkten, skall en ansökan uppta ett bestämt yrkande. Genom den nya lydelsen har klarare markerats att käranden skall i detalj redovisa innehållet i det domslut som

han vill att rätten skall meddela.

Det bör observeras att bestämmelsen inte gäller frågor om rättegångs-

kostnad. I fråga om sådana kostnader finns särskilda regler i 18 kap. 14 §.

I andra punkten, som motsvarar nuvarande första punkten, behandlas

kärandens redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet, dvs. i första hand rättsfakta (civilrättsligt relevanta omständig-

heter). Syftet med en sådan redogörelse är dubbelt. För det första blir genom denna yrkandet knutet till ett bakomliggande rättsförhållande, vilket har betydelse för bl.u. rättskraften och svarandens möjlighet att förstå vad saken gäller. Som framgår av förarbetena till 1984 års ändring av 42

kap. 4 § första stycket räcker det emellertid inte med att ansökningen är så utförlig att den kan läggas till grund för en tredskodom mot svaranden (prop. 1983/84:78 s. 37). Den mäste också ha ett sådant innehåll att

svaranden kan avge ett fullständigt svaromål enligt 7 8. För att markera detta har begreppet "utförlig redogörelse” använts i den föreslagna lagtex-

ten. Det är normalt till fördel för processen om käranden I ansökningen inte

bara redogör för sådana omständigheter som är av omedelbar betydelse för 189

bakgrunden till tvisten och andra omständigheter som är av betydelse. Mot

kravet på en utförlig redogörelse för de grundläggande omständigheterna

kan möjligen invändas att kärandens arbete med att ange dessa till viss del

är bortkastat i de fall som senare visar sig vara otvistiga. Man får emellertid förutsätta att käranden använder sig av stämningsvägen endast när han på goda grunder kan anta att en verklig tvist föreligger — i annat fall bör

han utnyttja den summariska processen. När det finns anledning att anta

att tvist föreligger kan en väl genomarbetad redogörelse medföra antingen att svaranden inser att han saknar anledning att bestrida kärandens talan eller att svaranden redan på detta stadium ser i vilka hänseenden han skall

lämna kärandens redogörelse utan erinran. Därigenom kan processens omfattning i många fall begränsas redan från början och förberedelsen gå

snabbare.

Det bör framhållas att käranden kan ha anledning att gå längre i utförlighet än vad som krävs enligt paragrafen. Vet han att svaranden kommer att åberopa visst motfaktum, kan det sålunda vara lämpligt att han redan i sin ansökan behandlar denna fråga.

Tredje punkten handlar om bevisuppgift i en ansökan. Enligt nu gällande regler i denna paragraf omfattar kärandens uppgiftsskyldighet i ansökning-

en endast de skriftliga bevis som han åberopar. I småmål omfattar uppgiftsskyldigheten däremot såväl muntlig som skriftlig bevisning (13 § små-

målslagen).

Med hänsyn till att förberedelsen kan drivas effektivare om käranden

redan från början presenterar allt relevant material föreslås nu att upp-

giftsskyldigheten i ansökningen, såvitt avser alla typer av tvistemål, utvid-

gas till att gälla både muntlig och skriftlig bevisning. En annan sak är att käranden normalt kan inskränka sig till att uppge bevis i de hänseenden där

han har kännedom om att — eller där han på goda grunder kan anta att —

motparten kommer att förneka en viss omständighet eller åberopa mot-

fakta. Annars behövs ju normalt ingen bevisning, åtminstone inte i de dispositiva fallen. Käranden är normalt oförhindrad att senare under

processen åberopa den ytterligare bevisning han anser behövlig (jfr dock

42 kap. 15 § i förslaget).

Det har i den föreslagna lydelsen också klart markerats att det inte är tillräckligt att käranden lämnar uppgift om vilka bevis han åberopar, utan att han också mäste ange vad han vill styrka med varje bevis. Härvid

räcker det inte med allmänna uppgifter av den typen att viss bevisning åberopas till styrkande av ”händelseförloppet” utan uppgifterna skall

konkretiseras till att avse viss faktisk omständighet som ingår som ett

relevant moment i käromålet. På så sätt underlättas förberedelsen i målet

och eventuella senare förhör kan hållas korta.

Frågan om ingivande av skriftliga bevis behandlas i fjärde stycket.

Enligt fjärde punkten skall i ansökningen lämnas uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt. I denna del har endast en språklig modernisering

gjorts.

Enligt andra stycket, som saknar motsvarighet i gällande rätt, bör käran- 190

form. Käranden bör här ange om han anser att svaranden bör föreläggas att avge skriftligt svaromål eller om målet bör sättas ut till sammanträde direkt. Vidare bör käranden ange om han anser att målet kan avgöras på

handlingarna.

I tredje stycket, som motsvarar nuvarande andra stycket, har endast

gjorts en mindre språklig ändring. Enligt fjärde stycket bör käranden — liksom enligt det nuvarande tredje

stycket — tillsammans med ansökningen inge de skriftliga bevis som han

åberopar. Föreskriften i den nuvarande lydelsen att bevisen inges i hu-

vudskrift eller styrkt avskrift har tagits bort såsom onödig. Normalt är det givetvis tillräckligt att ett bevis ges in i styrkt kopia. Även begränsningen

till bevis som innehas av käranden har strukits: det är självklart att käranden inte kan ge in andra bevis än dem han förfogar över. Det bör betonas

att önskvärdheten av att bevisen ges in redan i detta skede av rättegången givetvis blir större, ju mer central betydelse för processen som beviset har. I en avtalstvist bör således käranden alltid ge in relevanta delar av kontrak-

tet tillsammans med stämningsansökningen. I en testamentstvist är det givet att testamentet bör ges in redan från början, liksom att i ett mål om betalning på grund av ett skuldebrev detta bör presenteras redan inled-

ningsvis.

42 kap. 6 §

I första stycket, som är oförändrat, sägs att förberedelse skall äga rum, om stämning utfärdas. I andra stycket behandlas förberedelsens syfte. Såsom andra stycket är utformat för närvarande markeras här endast förberedelsens uppgift att trygga koncentrationen vid huvudförhandlingen. Vad förberedelsen i övrigt syftar till får man indirekt läsa ut av de följande paragraferna i 42 kap.

Det är naturligtvis viktigt att rätten och parterna vid förberedelsen verkar för att en huvudförhandling kan genomföras på ett koncentrerat

sätt, Också i mål som skall avgöras på handlingarna — ett handläggnings-

säll som nu föreslås få väsentligt ökad användning — är det emellertid viktigt med en koncentrerad handläggning. En bestämmelse om förberedelsens syfte bör mot denna bakgrund omfatta alla mål oavsett om målet skall avgöras genom ett skriftligt eller genom ett muntligt förfarande.

Vidare bör, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen

(avsnitt 2.2.3), förberedelsens syften nu preciseras på ett mer ingående sätt

än för närvarande och sammanfattas i ett enda stadgande.

I enlighet med det nu sagda preciseras och sammanfattas förberedelsens

syfte i andra stycket i förevarande paragraf. Innehållet föreslås uppdelat i

fem punkter. Det bör ytterligare understrykas att den föreslagna lagtexten

inte avses innebära nägon ändring i förhållande till vad som måste anses

gälla redan i dag i fråga om förberedelsens syfte. Vidare bör betonas att bestämmelsen givetvis inte hindrar att målet avgörs på ett tidigt stadium av förberedelsen, t.ex. genom tredskodom, om det finns förutsättningar för det. 191

Första punkten syftar på behovet av att klarlägga grundvalarna för processen, nämligen kärandens yrkanden, svarandens inställning till dessa yrkanden — medgivande eller bestridande — samt de rättsfakta, dvs. de omständigheter av omedelbar relevans, som åberopas. I sistnämnda hänseende måste utredas dels vilka rättsfakta käranden vill lägga till grund för sina yrkanden och dels vad svaranden vill grunda sitt bestridande på. För

att processen skall kunna drivas på ett ändamålsenligt sätt är det av yttersta vikt att detta läggs fast på ett så tidigt stadium som möjligt.

Samtidigt är det en ofta grannlaga uppgift att i en komplicerad tvist formulera korrekta yrkanden och grunder. Denna uppgift bör liksom hittills i första hand ankomma på parterna. Det angelägna i att parterna och deras ombud lägger ner den största omsorg på att formulera sin inställning kan inte nog betonas.

Enligt andra punkten skall vid förberedelsen klarläggas i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden. Delvis kan detta ha slagits

fast redan genom att yrkanden och grunder presenterats. Men det kan ofta vara väsentligt att parterna under förberedelsen får diskutera igenom t.ex. 1 vad mån man är oense om ett av käranden pästått händelseförlopp. Därvid kan det krävas att man går avsevärt djupare in i detaljerna än vad

som behövs för att det skall klarläggas vilka rättsfakta som åberopas. Att

en sådan diskussion förs är emellertid viktigt inte minst för att behovet av bevisning skall kunna bedömas.

Bevisningen behandlas i tredje punkten. I denna del måste parterna

under förberedelsen ta ställning till vilka bevis de vill förebringa och —

vilket är minst lika viktigt — precisera vad de vill styrka med varje särskilt bevis. Sker inte detta. ökar risken avsevärt för att en påbörjad huvudförhandling fär ställas in eller. i varje fall, att koncentrationen av förhandlingen äventyras.

Det kan inte ställas nägot krav på att man under förberedelsen alitid

fastställer vilken part som har bevisbördan för en viss omständighet — den frågan kan ju vara föremål för tvist. Däremot kan det ofta vara av värde att bevisbördefrågor diskuteras och att parterna preciserar sin uppfattning rörande dessa.

Enligt 42 kap. 8 § första stycket är en part skyldig att under förberedel-

sen lägga fram — alltså presentera för rätten och motparten — de skriftliga bevis som han åberopar. Något behov av en regelrätt bevisupptagning under förberedelsen torde däremot normalt inte finnas. Föreligger det

särskilda skäl. kan bevisupptagning utom huvudförhandling äga rum enligt de speciella regler som finns om detta (se t.ex. 36 kap. 19 8).

Enligt fjärde punkten skall vid förberedelsen klarläggas om ytterligare

utredning eller andra åtgärder skall företas innan målet avgörs. En tillämp-

ning av denna punkt torde bli aktuell främst i de indispositiva målen. I dessa har rätten i avsevärt högre grad än i de dispositiva ett ansvar för utredningens fullständighet (fr avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen). Även om uppgiften att ta fram tillräcklig utredning i första hand bör vila på parterna själva, måste rätten i de flesta indispositiva mål fråga sig om det av parterna åberopade materialet är tillräckligt.

Men även I dispositiva tvistemål kan det bli aktuellt att tillämpa denna 192

punkt. Rätten kan t.ex. behöva överväga om det finns skäl att förordna en

sakkunnig. Vidare kan det vara aktuellt att besluta om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. eller att avgöra någon processuell fråga, t.ex. fråga om

intervention. Siktet bär hela tiden vara inställt på att förbereda målet så att det kan avgöras så snabbt och effektivt som möjligt.

Som antytts flera gånger i det nu sagda, är det i första hand parternas sak att se till att de uppgifter som behövs för målets förberedande kommer

fram. Rätten har emellertid också betydelsefulla åligganden i samman-

hanget. Frågan om fördelningen av ansvaret mellan rätten och parterna behandlas emellertid inte i denna paragraf. I denna del hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) och till 8 § nedan.

I femte punkten, slutligen, sägs att det vid förberedelsen skall klarläggas om det finns förutsättningar för förlikning. 1 rent indispositiva mål kan det

ofta direkt konstateras att det inte är intressant att undersöka möjligheterna till en frivillig uppgörelse. Frågan i vad mån rätten i dispositiva mål skall

vara aktiv för att söka få till stånd en förlikning har behandlats i den

allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) och den behandlas ytterligare i anslutning till 17 § nedan. Eftersom förevarande paragraf inte riktar sig bara till rätten utan även till parterna, innebär bestämmelsen emellertid också en skyldighet för dessa att undersöka möjligheterna till förlikning. Det är

normalt sett önskvärt och lämpligt att parterna kontaktar varandra i denna

fråga redan innan tvisten anhängiggörs vid rätten. I själva rättegången är

det däremot — som framhållits i den allmänna motiveringen — i regel

lämpligast att förlikningsfrågan aktualiseras först mot slutet av förberedel-

sen, då parterna fått bättre klarhet rörande varandras talan.

I första meningen i tredje stycket sägs att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Denna regel innebär en kodifiering av en princip som måste anses gälla redan nu och som säger att

ansvaret för att målets handläggning fortskrider ligger på rätten. Av detta

följer bl.a. att en part i princip inte har rätt att påkalla mer långvariga uppehäll i handläggningen utöver vad som följer av reglerna om vilandeförklaring It 32 kap. 5 8. Vidare framgär av stadgandet att ett snabbt avgörande av målet skall prioriteras. Det är exempelvis inte tillåtet för en

domare att låta ett mål ”ligga till sig” i hopp om att en förlikning kan uppnås i en oviss framtid. Självfallet får snabbheten dock inte drivas så

långt att rättssäkerheten kommer i fara. Även om det t.ex. skulle gå

snabbare att avgöra ett mål utan huvudförhandling, måste sådan hållas, om

det krävs enligt reglerna därom (18 §).

I tredje styckets andra mening har tagits in en regel om att rätten så snart det lämpligen kan ske bör höra parterna angående målets handläggning.

Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) innebär detta

först och främst att även tidsaspekten på målets handläggning bör diskute-

ras med parterna under förberedelsen. Vid en sådan diskussion bör rätten

och parterna försöka komma överens om en preliminär tidsplan för målet. Denna plan behöver inte ges skriftlig form.

Såsom framgår av lagtexten bör denna diskussion med parterna tas upp så snart som möjligt under förberedelsen. Det torde normalt vara lämpligt att ge svaranden tillfälle att avge ett svaromål enligt 7 § innan man diskute-

13 Riksdagen 1986!87.1 suml. Nr 89

denna diskussion därför tas upp vid en första inställelse inför rätten, om sammanträde hålls, eller annars vid telefonkonferens med parterna och/eller deras ombud. I vissa mål kan det dock vara lämpligare att ta upp

denna fråga senare. Så kan t.ex. vara fallet om parterna har inlett eller

avser att inleda förlikningsförhandlingar eller om man väntar på viss viktig utredning. I ett mycket stort och sakligt komplicerat mål kan det vara lämpligt med en successiv planläggning.

Vad den preliminära tidsplanen skall innehålla får bli beroende av förhål-

landena i det enskilda målet. I vissa mål kan det vara av värde att direkt göra upp en ganska detaljerad plan och ange datum för t.ex. fastställande

av parternas ståndpunkter, avgivande av bevisuppgifter och för huvudförhandling. I andra mål kan det — som jag nyss framhållit — vara lämpligare

med en successiv planering. Man kan då kanske fastställa datum för någon eller några åtgärder men kan i övrigt nöja sig med en grovplanering. I ett mål där det finns goda skäl att målet kommer att förlikas under den

fortsatta förberedelsen, kan det t.ex. te sig överflödigt att redan från början boka in tid för huvudförhandling.

Med den utformning regeln har fått, har rätten möjlighet att avstå från att över huvud taget diskutera någon tidsplan med parterna om det till följd av målets beskaffenhet eller andra omständigheter saknas behov av en sådan

diskussion. Så får anses vara fallet i t.ex. mycket enkla mål — jag tänker härvid främst på familjemål av okomplicerad beskaffenhet — där man kan

förutse förfarandets gång även utan en plan.

För att den föreslagna regleringen skall kunna effektivisera handläggningen är det givetvis viktigt att såväl rätten som parterna gör sitt bästa för

att en uppgjord preliminär tidsplan skall kunna följas. Planen är visserligen inte formellt bindande. men rätten kan utöva påtryckningar på parterna att

följa planen genom att tillgripa olika förelägganden och påföljder (se t.ex. 10, 11 och 15 §&8). Om en part inte följer rättens förelägganden kan det

dessutom vara en omständighet som bör läggas honom till last i rättegångskostnadshänscende (se 18 kap. 6 §).

En uppgjord plan kan självfallet gå om intet på grund av att hinder för handläggningen uppstår. Ett vanligt fall är att parterna begär att handläggningen avbryts på grund av att de vill få tid för förlikningsförhandlingar. I

sådana fall får frågan om tidsaspekterna på målets fortsatta handläggning tas upp på nytt. I anslutning till tredje stycket bör också poängteras vikten av att rätten i samband med ett eventuellt beslut om vilandeförklaring ger föreskrifter om

målets fortsatta handläggning. Det bör inte komma i fråga — som ibland

hänt — att mål vilandeförklaras ”att återupptas på begäran av part” utan

att ett sista datum för återupptagande av handläggningen fastställs. Genom

ett sådant beslut avhänder sig nämligen rätten sina möjligheter att driva handläggningen framåt. Beslutet står därmed i strid med tredje stycket. I stället måste rätten i den utsträckning det är möjligt fastställa ett datum då handläggningen av målet skall återupptas. Skulle det till följd av särskilda

omständigheter undantagsvis inte vara möjligt att fastställa en sådan tid-

punkt, får rätten i stället bestämma ett datum då frågan om återupptagande 194

av handläggningen skall prövas igen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1981/82 s.

37).

Rekommendationen i tredje styckets andra mening för rätten att höra

parterna angående målets handläggning omfattar även ahöra frågor än tidsaspekten. Det kan t.ex. röra frågan om målet kan avgöras på handlingarna (jfr 42 kap. 2 § andra stycket i förslaget) samt frågan om det behöver fattas några särskilda processuella beslut under förberedelsen.

42 kap. 7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att svaranden genast skall avge svaromål och om vad detta skall innehålla. I småmålslagen finns motsvarande bestämmelser i 14 §. I vilken form ett svaromål skall avges —

skriftligen eller muntligen — regleras däremot inte i förevarande paragraf utan i 9 § andra stycket.

Till största delen motsvarar förslaget gällande rätt (beträffande de nuvarande småmålen se prop. 1973:87 s. 188) och behöver därför inte kommenteras närmare. Det bör dock särskilt observeras att med ”grunden” i tredje

punkten avses alla de sakinvändningar som svaranden vill lägga till grund för ett eventuellt bestridande av käromålet, oavsett om invändningen

hänför sig till existensen av en från kärandens sida påstådd faktisk omständighet (förnekande), till de påstådda rättsliga konsekvenserna av en faktisk omständighet (rättsinvändning) eller till åberopade motfakta, såsom t.ex. att skulden blivit betald.

Den i andra punkten föreslagna ändringen motiveras av att svaranden ibland kan vilja endast delvis medge kärandens yrkande. För tydlighets skull bör denna möjlighet till ett partiellt medgivande framgå av lagtexten.

Vad gäller de föreslagna ändringarna i fjärde punkten i första stycket och i andra stycket hänvisar jag till vad jag anfört under 2 § i anledning av motsvarande ändringar i fråga om vad en stämningsansökan skall innehålla.

Svaromålet enligt denna paragraf avser, bortsett från frågan om rättegångshinder enligt första punkten, själva saken. När det gäller andra rättegångsfrågor än sådana som avser rättegångshinder finns inga bestämmelser i detta sammanhang. I vissa fall kan det finnas en särskild reglering av i vad mån svarandens yttrande skall inhämtas innan en rättegångsfråga avgörs. Ett exempel erbjuder reglerna i 15 kap. om kvarstad.

Det nu sagda innebär att rätten, om man vill ha ett yttrande i en

rättegångsfråga samtidigt som ett skriftligt svaromål enligt denna paragraf, måste ange detta särskilt i föreläggandet. Av 44 kap. 7 a § framgår att underlåtenhet att följa ett föreläggande om yttrande i en rättegångsfråga

aldrig får föranleda tredskodom. Att detsamma gäller vid muntlig hand-

läggning framgår av 42 kap. 12 § fjärde stycket och 44 kap. 2 8.

42 kup. 8 §

I första stycket, som behandlar parternas skyldigheter med avseende på målets utredning under förberedelsen, har endast gjorts vissa språkliga 195

ändringar. Det bör i sammanhanget påpekas att parternas redovisningsskyldighet inte bara omfattar nytt material, utan även ändringar i tidigare gjorda yrkanden eller åberopande.

Andra stycket innehåller regler om rättens skyldigheter vad gäller utredningen under förberedelsestadiet, dvs. bestämmelser om vad som brukar kallas rättens materiella processledning. Reglerna har närmats till småmålslagens nuvarande regler om processledning (6 § första stycket). Bl.a. har en uttrycklig skyldighet införts för rätten att verka för att tvistefrågorna blir klarlagda. Med detta avses att rätten skall aktivt undersöka i vad mån det föreligger oenighet resp. enighet mellan parterna, inte bara i fråga

om yrkanden och rättsfakta, utan även i övrigt när det gäller sakförhållan-

den av betydelse för avgörandet.

Vidare har i den nya lydelsen klargjorts att målets beskaffenhet är av avgörande betydelse för processledningens omfattning. Med detta avses

såväl sakens beskaffenhet — t.ex. om det rör sig om en dispositiv eller

indispositiv tvist — som övriga omständigheter i målet, t.ex. om parterna processar ensamma eller med hjälp av advokater. Processledningen skall alltsä anpassas efter det behov som föreligger i det enskilda målet.

Rätten har i varierande omfattning, beroende på om målet är dispositivt

eller indispositivt, möjlighet att självmant föra in nytt material i målet,

t.ex. nya omständigheter och ny bevisning. I detta sammanhang bör

betonas vikten av att rätten I sådana fall snarast underrättar parterna om detta. När det gäller tillämpningen i övrigt av reglerna om rättens materiella processledning hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.1. tredje stycket har ett par språkliga ändringar gjorts.

42 kap. 9 § Paragrafen behandlar liksom för närvarande avvägningen mellan skriftlig och muntlig förberedelse. I småmålslagen finns motsvarande bestämmelser i 5 § första stycket och 15 § första stycket. Förslaget innebär bl.a. en precisering av förutsättningarna för muntlighet resp. skriftlighet under olika skeden av förberedelsen. Bakgrunden till förslaget har behandlats i

den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

I första stycket redogörs för de handläggningsformer som står till buds. Det talas om sammanträde. skriftväxling och annan handläggning. Med

sammanträde avses säväl en sammankomst inför rätten som en telefonkon-

ferens där rätten och parterna deltar. Uttrycket ”annan handläggning” står för all den förberedelseverksamhet som inte äger rum vid sammanträde eller genom skriftväxling. Under denna förberedelseform faller t.ex. den situationen att rätten har telefonkontakt med ena parten.

I första stycket sägs vidare att olika former av förberedelse — liksom

enligt gällande rätt — fär förenas om det är lämpligt. Detta syftar på att det i

vissa fall kan vara lämpligast att använda sig av olika handläggningsformer för olika delar av ett mål. En fråga kan behöva utvecklas närmare i en skrift medan det beträffande målet i övrigt kan vara lämpligast att direkt hålla ett sammanträde. Att det är tillåtet — och i många fall lämpligt — att 196

tredje och fjärde styckena. Enligt gällande rätt är huvudregeln att förberedelsen skall vara muntlig. Endast om vissa särskilt angivna förutsättningar föreligger kan rätten i stället välja att hålla skriftlig förberedelse. Även om det är möjligt att övergå från den ena handläggningsformen till den andra, kan den nuvarande regleringen ge intryck av att rätten från början måste inrikta sig på antingen en muntlig eller en skriftlig förberedelse. Det är ofta svårt för rätten att med ledning endast av stämningsansökningen avgöra hur förberedelsen skall utformas för att bli så effektiv som möjligt. I många fall torde det vara mest praktiskt att först infordra ett skriftligt svaromål för att sedan på grundval av stämningsansökningen och svaromålet avgöra hur förberedelsen i fortsättningen bör utformas. Man kan då lättare bedöma om det behövs ett sammanträde eller om man kan klara sig med endast skriftlig förberedelse. I andra fall framgår det redan av stämningsansökningen att muntlig förberedelse är bäst. Mot bakgrund av de skiftande förhållanden som råder i olika mål upptas i förslaget ingen presumtionsregel gällande hela förberedelsen beträffande avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning. Rätten bör, i stället för att direkt bestämma sig för en handläggningsform, successivt besluta om de olika åtgärder som behövs under förberedelsen och därvid efter hand avgöra vilken form förberedelsen bör ha i varje skede. Vid denna bedömning skall rätten utgå från reglerna i återstoden av paragrafen, som behandlar handläggningsformerna under olika skeden av förberedelsen. Även om parterna inte getts något inflytande över förberedelseformen i den föreslagna lagtexten, bör rätten vid avgörande av vilken form förberedelsen skall ha i olika skeden fästa stor vikt vid parternas önskemål och rekommendationer. Slutligt faller det emellertid på rättens ansvar att målet handläggs på ett ändamålsenligt sätt. I samband med att stämning utfärdas skall svaranden åläggas att avge svaromål enligt 7 §. Rätten får bestämma om svaromålet skall avges skriftligen eller vid ett sammanträde, I andra stycket i förevarande paragraf finns emellertid en presumtion för att svaromålet skall avges skriftligen. Även om man har anledning att räkna med att målet i ett senare skede behöver förberedas vid ett sammanträde, är det ofta lämpligt att låta svaranden avge ett skriftligt svaromål. Förberedelsen kan nämligen i allmänhet föras avsevärt längre vid sammanträdet, om käranden i förväg får reda på svarandens ståndpunkt i målet. En förutsättning för att ett föreläggande om skriftligt svaromål skall ges bör dock alltid vara att förberedelsen kan väsentligt drivas framåt på det sättet. I t.ex. ett inte helt okomplicerat mål, där svaranden enligt vad man vet processar utan juridiskt utbildat ombud, kan det inte sällan vara bättre att låta svaranden avge svaromålet vid ett sammanträde, där rätten och käranden kan genom frågor få ofullständigheter och oklarheter avhjälpta. Det bör dock betonas att erfarenheterna från småmålslagen talar för att skriftlig handläggning kan driva målet framåt även i många fall där parten sköter processen på egen hand. Även i andra fall, t.ex. i många familjemål, 197

bör rätten kalla till sammanträde redan i samband med att stämning utfär-

das, när käranden känner till eller kan förutse svarandens inställning till käromälet. Så kan också vara fallet i hänskjutna mål om lagsökning eller

betalningsföreläggande, när svaranden har motiverat sitt bestridande i den

summariska processen. Däremot kan det finnas anledning att förelägga

svaranden att komma in med ett skriftligt svaromål i hänskjutna mål om

betalningsföreläggande. Detta bör kunna ske om dels gäldenären inte tidi-

gare motiverat sitt bestridande och dels borgenären — antingen i målet om betalningsföreläggande eller senare — lämnat uppgifter motsvarande vad som enligt 2 § krävs av en stämningsansökan. Det är ingenting som hindrar att rätten först förelägger borgenären att inkomma med erforderliga kompletterande uppgifter och sedan förelägger gäldenären att inkomma med ett

skriftligt svaromål. Som framhålls i det följande i anslutning till tredje stycket bör vid

ställningstagande till om svaranden skall föreläggas att komma in med ett

skriftligt svaromål även vägas in kostnaderna och olägenheterna med ett

sammanträde, sedda i förhållande till vad målet gäller.

Jag har tidigare påpekat att domstolsverket bör ges uppdrag att upprätta formulär för stämningsansökningar, vilka främst är avsedda att begagnas av privatpersoner som öppnar process. Motsvarande formulär bör upprät-

tas för de skriftliga svaromålens del. Av texten i dessa formulär bör framgå

vart svaranden kan vända sig för att få hjälp med att fylla i formuläret. Är svaranden en privatperson, bör ett exemplar bifogas stämningen när svaranden föreläggs att komma in med skriftligt svaromål.

Ett föreläggande att avge skriftligt svaromål får enligt 11 § förenas med

tredskodomspåföljd i dispositiva mål.

Såsom framgår av första stycket är det ingenting som hindrar att man använder sig av blandformer mellan rent skriftligt och muntligt svaromål.

Svaranden bör t.ex. kunna åläggas att avge ett skriftligt svaromål i fråga

om en viss del av käromålet och att vid ett senare sammanträde svara muntligen i övriga delar. Det bör också vara möjligt att på en gång förelägga svaranden att dels avge skriftligt svaromål viss tid före ett sammanträde och dels inställa sig till sammanträdet.

Tredje stycket innehåller en presumtion för att förberedelsen skall vara muntlig sedan ett skriftligt svaromål kommit in. I detta skede föreslås

således den nu gällande presumtionen för muntlig förberedelse bestå.

Förslaget innebär emellertid en uppmjukning av presumtionen för muntlighet. Om det är lämpligare med hänsyn till målets beskaffenhet får rätten välja att fortsätta förberedelsen genom skriftväxling. Självfallet bör det

också vara tillåtet att besluta om ytterligare någon skriftväxling och däref-

ter hålla sammanträde.

Av avgörande betydelse för frågan om förberedelsen skall fortsätta vid sammanträde eller genom skriftväxling bör vara om det finns anledning att tro att muntlighet kan bidra till att uppnå de i 6 §& angivna målen med förberedelsen. alltså bl.a. att klara ut tvistens omfattning och att diskutera förlikning. Detta är i sin tur beroende av olika faktorer som i lagtexten sammanfattats i uttrycket "målets beskaffenhet”.

Om ett mål innehåller omfattande och komplicerade sakförhållanden, 198

som är stridiga mellan parterna. är det i allmänhet inte lämpligt med en rent

skriftlig förberedelse. Det finns då en risk att skriftväxlingen sväller ut och att parterna ”skriver förbi varandra”. I ett sådant mål kan rätten lättare

utöva sin materiella processledning och klarlägga tvistefrågorna vid ett sammanträde. I uttrycket "målets beskaffenhet” får läggas in även annat än sädant som direkt har med processmaterialet att göra, säsom t.ex. om parterna processar med eller utan ombud. Om en part processar utan hjälp av advokat eller motsvarande torde det i detta skede av förberedelsen i

allmänhet vara lämpligast att sammanträde hälls. Rätten bör emellertid, när man tar ställning till handläggningsformen i detta skede, också beakta

om de eventuella fördelarna med ett sammanträde uppväger de kostnader

och olägenheter som sammanträdet kan föra med sig. Skälen för förberedelse genom skriftväxling blir alltså starkare ju mindre värde målet gäller.

Man bör inte hålla ett sammanträde — även om detta i och för sig skulle

medföra fördelar framför ett skriftligt förfarande - om kostnaderna och olägenheterna med ett sammanträde inte står i rimlig proportion till vad

målet gäller. I sådana fall kan emeHertid telefonsammanträde enligt 10 § vara ett alternativ till skriftlig förberedelse.

I tredje stycket slås också fast att. om rätten väljer muntlighet. samman-

träde skall hällas så snart som möjligt. Detta överensstämmer med vad som i dag stadgas 1 10 § första stycket.

I fjärde stycket anges — liksom i dag i 12 § första stycket — att förberedelsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet. Beroende på målens skiftande karaktär föreslås däremot — i motsats till vad som nu gäller för småmålens del — inte något högsta antal tillåtna förberedelse-

sammanträden. Rätten måste dock i varje enskilt fall noga pröva om det behövs ett ytterligare sammanträde. Som påpekats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) bör i det stora flertalet mål ett enda sammanträde för

förberedelse vara tillräckligt, och fler än två sådana sammanträden bör hållas bara I undantagsfall.

Om förberedelsen inte kan avslutas vid det första sammanträdet kan den enligt förslaget. liksom nu, fortsättas antingen genom skriftväxling eller vid ett ytterligare sammanträde. Motsvarande reglering återfinns i dag i 12 § första och tredje styckena. Det är givetvis ingenting som hindrar att man — om det bedöms som nödvändigt — dels håller ett ytterligare sammanträde och dels klarar ut vissa frågor genom skriftväxling. Den nuvarande regeln i 12 § första styckets sista mening om att målet inte får uppskjutas längre än som oundgängligen påkallas förelås upphävd.

Redan av den föreslagna regeln i 6 § tredje stycket om att rätten skall driva

förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet följer nämligen ätt målet inte får uppskjutas längre än som absolut behövs.

42 kup. 10 8

En föreskrift motsvarande den nuvarande bestämmelsen i första stycket

om att vid munthig förberedelse sammanträde skall hållas så snart det kan ske har med sikte på normalfallen tagits in i9 § tredje stycket. Bestämmel- 199

serna I samma stycke om hur kallelse till parterna skall ske har slopats i förslaget. se vidare specialmotiveringen till 12 §. Bestämmelserna i andra och tredje styckena om vid vilka påföljder parterna skall kallas till förberedelsesammanträde har överförts till 12 8. Fenlighet med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8) föreslås i denna paragraf i stället en möjlighet för rätten att hålla sammanträden per telefon under förberedelsen med hjälp av s.k. konferenssamtal. Reglerna skall tillämpas under förutsättning av att det konstateras att sammanträde skall hållas enligt vad som sägs i 9 §. Sammanträdet får då enligt förslaget hällas per telefon om endera av två förutsättningar föreligger. Enligt det första alternativet får sammanträdet hållas per telefon om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter. En första förutsättning måste givetvis vara att kostnaderna för processen kan minskas genom att sammanträdet hålls per telefon. Vidare förutsätter detta alternativ att telefonsammanträdet framstår som, sakligt sett, så gott som likvärdigt med ett vanligt sammanträde inför rätten. Ändamålet med sammanträdet får alltså inte bli lidande av att det hålls per telefon. På grund därav torde det i de flesta fall vara uteslutet att med stöd av detta alternativ hålla telefonsammanträde när sammanträdet motiveras av att parterna skall få tillfälle till förlikningsförhandlingar. Sådana förhandlingar torde erfarenhetsmässigt föras bäst när parterna har personlig kontakt med varandra. Vidare torde det mestadels vara svårt att finna telefonsammanträde helt likvärdigt när mer omfattande diskussioner rörande tvistens avgränsning skall föras. Telefonsammanträde med stöd av detta alternativ blir därför aktuellt främst när det gäller att förbereda mindre komplicerade tvister eller avgränsade frågor inom mer omfattande mål. Enligt det andra alternativet får emellertid telefonsammanträde också hållas i vissa fall trots att denna sammanträdesform inte framstår som sakligt sett helt likvärdig med ett sammanträde inför rätten. Förutsättningen är då att ett sammanträde av sistnämnda art skulle förorsaka orimliga kostnader eller olägenheter. Rimlighetsbedömningen skall göras utifrån betydelsen av den fråga som föranlett sammanträdet. Med detta avses dels målets beskaffenhet och dels den konkreta fråga som skall avhandlas på sammanträdet. Att hålla ett sammanträde per telefon med stöd av detta alternativ kan alltså bli aktuellt dels i mål som rör bagatellbelopp och dels i mål om större belopp, där den fråga som kräver sammanträde framstär som mindre betydelsefull. En gemensam förutsättning för att telefonsammanträde skall få hållas i de nu diskuterade fallen är givetvis att sammanträdets ändamål kan antas bli i väsentlig mån uppnått även om det hålls per telefon. Är så inte fallet innebär telefonsammanträdet endast en onödig omgång. Denna förutsättning har inte ansetts behöva anges uttryckligen. I lagtexten upptas också en regel om att bestämmelserna i RB om kallelser, förelägganden och påföljder inte gäller vid telefonsammanträde. Bakgrunden till detta förslag har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8). Regeln för med sig att en förutsättning för att telefonsammanträde skall få hållas är att parterna kan förväntas medverka frivilligt i 200

förfarandet. Framför allt med tanke på dessa situationer har regeln om möjlighet till telefonsammanträde givits en fakultativ utformning. Om det finns anledning att anta att parterna — eller någon av dem — inte kommer

att medverka vid ett telefonsammanträde, får rätten säledes, om munt-

lighet behövs, kalla till ett vanligt sammanträde.

Det är ingenting som hindrar att den ena parten kallas i vanlig ordning till

rätten, medan den andra hörs per telefon, om detta skulle vara lämpligt

med hänsyn till omständigheterna. Så kan vara fallet t.ex. när den ena

parten befinner sig på avlägsen ort. I sådana situationer blir de regler som

gäller för vanligt sammanträde ullämpliga på den part som kallats att

infinna sig direkt inför rätten. Däremot kan givetvis den part, som skall höras per telefon, lika lite som vid ett ordinärt telefonsammanträde bli föremål för förelägganden eller påföljder. Vad gäller frågan vilka tekniska hjälpmedel som det kan bli aktuellt att använda vid telefonsammanträden hänvisas till specialmotiverimngen till 43 kap. 8 § fjärde stycket.

42 kap. I1§ Paragrafen innehåller i dag en reglering av i vad mån en part vid ett sammanträde för förberedelse får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m. Bestämmelserna om detta har förts över till 13 §.

Enligt förslaget tas i denna paragraf i stället in en befogenhet för rätten

att i dispositiva tvistemål förelägga svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom.

Förslaget har ingen motsvarighet i RB. Däremot finns det enligt småmålslagen möjlighet att ålägga en part att yttra sig skriftligen vid påföljd av tredskodom. Bakgrunden till förslaget har tecknats i den allmänna motive-

ringen (avsnitt 2.2.3). Enligt förslaget får ett föreläggande vid påföljd av tredskodom ges till en svarande som skall avge skriftligt svaromål enligt 7 §. Regeln har givits en

fakultativ utformning, vilket innebär att rätten i varje enskilt fall har att göra en lämplighetsbedömning av om föreläggande skall ske.

I vanliga kravmäl där talan väckts genom ansökan om stämning bör det normala vara att föreläggande om skriftligt svaromål förenas med tredskodomspåföljd. Ett exempel på att sådan påföljd inte bör användas är att svaranden kan antas sakna förmåga att — trots den skriftliga information rörande vad som krävs av honom för att undgå tredskodom som han bör få av rätten i samband med föreläggandet — skriftligen ge uttryck för sin

ståndpunkt i målet. I detta fall bör rätten visserligen i första hand kalla till

sammanträde, men starka processekonomiska skäl kan som tidigare nämnts tala för att man förordnar om skriftligt svaromål även i de nu

aktuella fallen. Om parterna bor långt från domstolen och/eller om processföremålet rör ett mindre värde kan det te sig orimligt att kalla parterna till ett förberedelsesammanträde. Även alternativet att hålla ett telefon-

sammanträde bör övervägas. Ett annat exempel där det kan finnas anledning att förelägga svaranden att komma in med ett skriftligt svaromål utan

att förena förläggandet med tredskodomspåföljd är att käranden uttryckli- 201

gen begär att tredskodomspåföljd inte skall sättas ut: käranden kanske känner till att svaranden avser att vid en tredskodom söka återvinning.

Ett föreläggande att avge skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom blir möjligt att använda inte bara i mål där talan väckts genom ansökan om stämning utan även i mål i summarisk process som hänskjutits till rätte-

gäng eller som blivit föremål för återvinning (jfr 33 och 35 88 lagsökningsla-

gen). I fråga om tillämpningen av förevarande paragraf i sådana fall hänvisas Ull specialmotiveringen till 9 § andra stycket.

Förslaget innebär att en borgenär får större anledning än nu att i samband med begäran om hänskjutande ange grunderna för sin talan och lämna bevisuppgift. Om borgenären gör detta och samtidigt inger sitt

kostnadsyrkande kommer han, i de fall där gäldenären inte svarar på föreläggandet, att höra av rätten först när han får tredskodomen.

Även efter återvinning av lagsökningsutslag eller slutbevis i mål om betalningsföreläggande kan det finnas ett behov av föreläggande vid påföljd av tredskodom för gäldenären. Ocksä i dessa situationer gäller som en förutsättning för ett sådant föreläggande att borgenären först lämnar upp-

gifter i enlighet med vad som sägs i 2 §.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen omfattar möjligheten till tredskodomförelägganden endast skriftliga svaromål och inte föreläggande till parterna att avge andra yttranden. Eu föreläggande om yttran-

de i en rättegångsfråga kan inte förenas med tredskodomspåföljd. Om ett käromål är uppenbart ogrundat får rätten enligt 5 § genast med-

dela dom utan att stämning utfärdas. Utöver den prövning av det befogade i käromålet som sålunda skall göras innan stämning utfärdas, behöver

rätten — lika lite som vid föreläggande för svaranden att inställa sig till

sammanträde vid påföljd av tredskodom — göra någon materiell prövning av käromålet innan ett tredskodomsföreläggande att avge skriftligt svaromål utfärdas. Liksom vid muntlig handläggning sker en ytterligare kontroll av att käromålet inte är obefogat innan tredskodom meddelas, sedan föreläggandet inte uppfyllts (se 44 kap. 8 §).

Frågan vad en part, som fått ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid

päföljd av tredskodom, behöver prestera för att undgå påföljden regleras i

44 kap. 7 a § 1 förslaget.

42 kap. 12 §

I första stycket anges i dag att förberedelsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet. Denna reglering har i förslaget överförts till 9 §

fjärde stycket. Den bestämmelsen täcker även det nuvarande tredje

stycket i 12 8. I förslaget har i denna paragraf tagits in reglerna om vad en kallelse skall innehålla. Motsvarigheten till dessa regler återfinns 1 dag i

10 §. Den föreslagna regleringen täcker även den nuvarande regleringen i

12 § andra stycket angående kallelse till fortsatt förhandling.

Hförsta stycket ges bestämmelser om innehållet i en kallelse till förberedelsesammanträde i ett dispositivt mål. Enligt förslaget skall kallelse av

parterna till ett förberedelsesammanträde i ett sådant mål alltid ske vid

påföljd av tredskodom. Detta motsvarar gällande ordning i mål som hand- 202

dag gäller för småmålen. Denna förändring förtjänar några kommentarer. Även enligt småmålslagen (16 §) är huvudregeln att parterna skall kallas

till sammanträde vid påföljd av tredskodom. Det finns emellertid också

möjlighet för rätten att. om det föreligger särskilda skäl, kalla parterna i ett

målet avgörs utan hinder av parts utevaro. Sistnämnda möjlighet är avsedd att tillämpas huvudsakligen i fall då målet redan handlagts vid ett sammanträde eller där tvisten tidigare behandlats av reklamationsorgan (prop.

1973:87 s. 190). Motsvarande möjlighet finns för övrigt i mål som handläggs enligt RB, nämligen vid kallelse till fortsatt huvudförhandling (43

kap. 115 sista stycken.

Den i småmålen valda lösningen innebär att man i vissa fall kan åstadkomma ett i princip mer rättssäkert, och därför inte återvinningsbart. avgörande. Detta gäller mål där tillräcklig utredning kan ske trots att ena parten har uteblivit. I de flesta fall är detta till fördel för den berättigade

parten — som i allmänhet torde vara identisk med den part som inställer sig

till sammanträdet — genom att han undgår risken att belastas med en

återvinningsprocess. Även statsfinansiellt kan, åtminstone teoretiskt, vis-

sa effektivitetsvinster uppnås genom denna ordning.

Den nu förevarande paragrafen gäller endast förberedelsestadiet, Något praktiskt behov av en möjlighet att kalla parterna till ett förberedelsesam-

manträde vid påföljd av att målet avgörs genom dom torde knappast föreligga. I praktiken torde domstolarna också nästan uteslutande ha an-

vänt tredskodomsalhternativet vid förelägganden i småmål.

Mot den nu tecknade bakgrunden föreslås att kallelse av parterna i ett dispositivt tvistemål alltid skall ske vid påföljd av tredskodom.

I första styckets andra mening sägs att varje part, som skall infinna sig personligen, skall kallas vid påföljd av vite. Detta motsvarar helt gällande

ordning, såväl enligt RB som enligt småmålslagen.

Andra stycket behandlar frågan hur parterna skall kallas till förberedelsesammanträde i ett indispositivt tvistemäl. Den föreslagna lösningen motsvarar I huvudsak gällande rätt. Den enda sakliga ändringen utgörs av att rätten i stället för att förelägga vite får besluta att en part, som skall infinna sig personligen, skall hämtas till sammanträdet. Förutsättningen för detta

är att det kan antas att han inte kommer att följa ett vitesföreläggande.

Enligt gällande rätt krävs för att hämtning skall kunna ske att parten

underlåtit att följa ett vitesföreläggande (44 kap. 5 §). I brottmäl finns

däremot redan i dag möjlighet till omedelbar hämtning av den tilltalade. Motsvarande möjlighet föreslås nu även såvitt avser målsägande (45 kap. 15 §) och vittnen (36 kap. 7 §). Hämtningsmöjligheten är avsedd att tilläm-

pas I sådana fall då rätten har särskild anledning att befara att parten inte

kommer att åtlyda ett vitesföreläggande. Ett praktiskt fall kan vara att vederbörande i förväg helt enkelt meddelat rätten eller motparten ati han

inte tänker komma till någon förhandling. I sådana situationer medför ett

vitesföreläggande endast en onödig omgång.

Tredje stycket reglerar hur parterna — i såväl dispositiva som indisposi-

tiva mål — skall kallas till ett förberedelsesammanträde där endast rätte-

gängsfrågor skall behandlas. Förslaget innebär i sak ingen skillnad mot gällande rätt (se nuvarande 13 §).

Avslutningsvis bör i fråga om kallelser till sammanträde nämnas att de nuvarande bestämmelserna i 10 § första stycket om hur kallelse till parterna skall ske har slopats i förslaget. Det följer nämligen redan av rättens allmänna processledande funktioner att man har rätt att utforma kallelserna på lämpligt sätt. Normalt torde det vara mest effektivt — inte minst med hänsyn till behovet av att kunna kontrollera att parten verkligen fått del av kallelsen — att denna sker skriftligen och delges med parten, jfr övergängsbestämmelserna till delgivningslagen (1970:428). Men har rätten direkt kontakt med parten, t.ex. vid ett sammanträde, är det bättre att använda den enklare metoden med muntlig kallelse. I vissa brådskande fall bör det också kunna accepteras att rätten kallar parten per telefon. Man måste i så fall kunna med fog anta dels att rätt person får del av kallelsen och dels att vederbörande verkligen uppfattar budskapet på ett tillfredsställande sätt (se 3 § tredje stycket delgivningslagen).

42 kap. 13 §

I denna paragraf i dess nuvarande lydelse slås fast att rätten får utsätta ett särskilt förberedelsesammanträde för behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt. Denna reglering har tagits bort såsom onödig. Det följer redan av de allmänna bestämmelserna om förberedelse och förberedelsesammanträden att sammanträde får hållas även för att behandla de nu nämnda frågorna. Den i nuvarande andra meningen intagna regleringen av kallelse till ett sammanträde för behandling av en rättegångsfråga har i förslaget tagits in i 12 § tredje stycket.

I stället har i denna paragraf tagits in regler som syftar till att garantera att sammanträdena ägnas åt ett omedelbart muntligt åsiktsutbyte och inte i onödan åt uppläsande av i förväg skrivna inlagor eller anföranden. Motsvarande regler finns i dag i 11 §, som innehåller en tämligen noggrann reglering av i vad mån en part vid ett förberedelsesammanträde får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m.

Huvudregeln om förbud för parterna att ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden står kvar i förslaget. Förutsättningarna för att avvikelser från denna huvudregel skall få ske har dock mjukats upp och förenklats.

Eftersom muntligheten aldrig bör få bli ett självändamål får parterna enligt förslaget använda sig av skriftliga inlagor så snart det underlättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är tll fördel för handläggningen. Så kan vara fallet t.ex. vid behandling av ett mål med mycket komplicerade sakförhållanden. En part kan då med hjälp av skriftliga handlingar göra sin ståndpunkt klarare än vid ett rent muntligt förfarande.

I övrigt hänvisas I denna del till specialmotiveringen till 43 kap. 5 § där motsvarande reglering finns för huvudförhandling.

2 kap. 14 § Paragrafen innehåller i dag vissa regler om skriftlig förberedelse, vilka föreslås upphävda i enlighet med vad som sägs nedan.

Första meningen i det nuvarande första stycket ersätts av 9 § andra stycket i förslaget. Stadgandet i den nuvarande andra meningen om att svaromål skall delges käranden saknar motsvarighet i förslaget. Det saknas anledning att i RB föreskriva att just svaromål — till skillnad från andra yttranden — skall delges. För att rätten skall få bevis om att käranden fått del av svaromålet kan det givetvis vara praktiskt med en formell delgivning. Även den nuvarande sista meningen i första stycket i förevarande paragraf saknar direkt motsvarighet i förslaget. Det framgår redan av bestämmelserna i 9 § tredje stycket att rätten får besluta om ytterligare skriftväxling. Också andra stycket i denna paragraf är överflödigt. Vad där sägs följer av de allmänna bestämmelserna om muntlig och skriftlig förbe-

redelse 19 ä. Enligt förslaget tas i denna paragraf in vissa bestämmelser som syftar till

att göra förberedelsen så effektiv som möjligt. Bestämmelserna i första

stycket riktar sig till rätten medan andra stycket innehåller en handlingsre-

gel för parterna.

Enligt första stycket bör rätten — under förutsättning att det är ull fördel för utredningen — i förväg tala om för parterna vilka frågor som enligt

rättens mening bör behandlas vid ett sammanträde eller vid fortsatt skriftväxling.

Den föreslagna bestämmelsen motsvaras delvis av nuvarande 15 §. En-

ligt den paragrafen får rätten meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra

sig. Förslaget innebär i förhållande till den regeln dels en utvidgning till såväl skriftlig som muntlig förberedelse och dels en mer direkt uppmaning till rätten att agera aktivt för att styra in förberedelsen på de väsentliga

frågorna. Så snart det är till fördel för utredningen att rätten för parterna

framhåller vilka frågor som behöver behandlas, skall rätten göra detta om

det inte finns några skäl som talar emot ett sådant agerande.

Il andra stycket har intagits en bestämmelse som ålägger parterna att före

sammanträdet sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare

förberedelsesammanträde om möjligt inte behöver hällas. Principiellt sett innebär förslaget inte någon nyhet. Att parterna redan i dag har denna skyldighet måste nämligen anses följa av allmänna regler om tillbörlig processföring. Att skyldigheten blir direkt reglerad i RB har emellertid

flera fördelar. Parterna själva uppmärksammas på sina åligganden på ett

mer effektivt sätt. Viktigare är att rätten får ett direkt lagstöd för att tillgripa rättegångskostnadssanktioner och andra medel mot den part som inte uppfyller sin skyldighet.

Bestämmelsen innebär för det första en skyldighet för varje part att före sammanträdet för sig själv noggrant klargöra sin egen ståndpunkt i målet — sävitt avser både yrkanden och grunder — och att undersöka behovet av och möjligheterna till bevisning. Vidare måste parten redan i förväg noga studera det material motparten redan då presenterat och tänka igenom vilka spörsmål detta material föranleder. Anser parten sig osäker om vad

motparten menar på nägon punkt, kan det ofta finnas skäl att före sammanträdet ta en underhandskontakt med denne. Särskilt gäller detta i de tvister

där parterna företräds av advokater eller motsvarande. Om rätten anser att [Re]

det råder oklarhet beträffande någon särskild fråga bör rätten i enlighet med första stycket i denna paragraf före sammanträdet kontakta parterna och för dem påpeka att de vid sammanträdet bör klargöra sin inställning i det ifrågavarande hänseendet. En absolut strävan bör vara att förberedelsen av målet skall föras så långt vid sammanträdet att man inte behöver hålla något ytterligare förberedelsesammanträde.

42 kap. 15 § En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att rätten får meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna

och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra sig har tagits in i 14 § första stycket. Till förevarande paragraf har av redaktionella skäl i stället

överförts reglerna i nuvarande 8 a §.

42 kap. 16 §

Den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att beslut om måls avvisande får meddelas under förberedelsen har i förslaget flyttats till 18 §. I stället har i förevarande paragraf tagits in en bestämmelse om att rätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter. Bakgrunden till den bestämmelsen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

Förutsättningen för att en sammanfattning. som framför allt skall omfatta yrkanden och åberopade grunder, skall göras är att det är till fördel för

handläggningen. I fråga om detta rekvisit bör uppmärksammas att sam-

manfattningen görs utifrån rättens egen uppfattning om vad som förekommit. Den blir därigenom ett viktigt kontrollinstrument för parternas del, vilket är av värde framför allt i mer komplicerade mål. Genom att parterna får ta del av en sammanfattning av hur rätten uppfattat deras agerande under förberedelsen. minskar risken för överraskningar under ett senare skede. Sammanfattningen bidrar därmed till koncentrationen under huvudförhandlingen. Den kan också medverka till att förkorta huvudförhandlingstiden genom att sakframställningarna kan förkortas.

Det ankommer på rätten att avgöra om en sammanfattning lämpligen bör

göras i målet. Hänsyn måste härvid tas till de skiftande förhållandena i olika mål. Många mål är av så enkel beskaffenhet att en sammanfattning

endast skulle framstå som en formalitet. I vissa fall kan det vara tillräckligt med en muntlig sammanfattning i anslutning till ett sammanträde för förberedelse och en anteckning i protokollet att detta skett.

Även när en skriftlig sammanfattning i och för sig är till fördel för

handläggningen av målet kan det emellertid finnas skäl för rätten att avstå från att göra en sådan. Så kan t.ex. vara fallet när det vid förberedelsens avslutande står klart att det finns goda förutsättningar för uppgörelse före

en kommande huvudförhandling. Det kan då framstå som resursslöseri att

lägga ned tid och arbete på en sammanfattning som sannolikt inte kommer

till användning. Å andra sidan bör uppmärksammas att en sammanfattning 206

kan bidra till att parterna bättre kan bedöma sina möjligheter att vinna Prop. 1986/87:829 processen, något som kan underlätta en förlikning i vissa fall. Det torde normalt vara lämpligt att parterna får tillfälle att yttra sig över

sammanfattningen innan målet avgörs. Om avgörandet skall ske på hand-

lingarna kan sammanfattningen lämpligen ullställas parterna samtidigt som parterna bereds tillfälle att slutföra sin talan enligt 18 § andra stycket. 1

huvudförhandlingsmål kan parterna få del av sammanfattningen i samband med kallelse till huvudförhandling, om det är lämpligt med hänsyn till

målets beskaffenhet.

42 kap. 17 §

Paragrafen reglerar dels rättens förlikningsverksamhet i dispositiva tvistemål och dels institutet särskild medling. Dessa ämnen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen tavsnitt 2.4.2).

I första stycket behandlas rättens förlikningsverksamhet. I småmålsla-

gen finns motsvarande reglering i dag i 6 § andra stycket. Den föreslagna

regeln ersätter den bestämmelsen och blir således gemensam för alla dispositiva tvistemål.

Avgörande för om rätten skall söka förlika parterna är bl.a. omständig-

heterna i själva saken samt parternas inställning till frågan om en frivillig uppgörelse, I denna del hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Det

bör särskilt uppmärksammas att den föreslagna regeln är obligatorisk, dvs. rätten är skyldig att verka för förlikning om omständigheterna i målet är

sådana att förlikningsförsök är lämpliga.

Regleringen av institutet särskild medling har förts över från första

stycket till ett nytt andra stycke. I den föreslagna lagtexten anges direkt att

en förutsättning för särskild medling är att ett sådant förfarande med

hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare än ett förlikningförfarande

inför rätten. I fråga om de närmare villkoren för att tingsrätten skall få

förordna medlare vill jag säga följande.

En första förutsättning för ett medlingsförfarande bör vara att målet över huvud taget är lämpligt för förlikning enligt de riktlinjer som angetts i

avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen. Även om det inte direkt sägs i den föreslagna lagtexten, bör vidare en förutsättning för att medlare skall förordnas liksom för närvarande praktiskt taget alltid vara att inte par-

terna, eller någon av dem, motsätter sig att särskild medling äger rum. Det bör i det sammanhanget erinras om att varje part givetvis har rätt att få sin sak prövad av domstol i enlighet med gällande rättsregler. Vidare bör i

princip ingen utses till medlare som inte godtas av båda parterna. Medlingförfarandet bör reserveras för mål som kan antas kräva stora resurser i det ordinära domstolsförfarandet. Detta innebär till en början att mål som rör rena rättsfrågor generellt sett måste anses olämpliga för

särskild medling. Detsamma gäller mål. där yrkanden, grunder och bevisning kan preciseras utan särskilda svårigheter, och mål, i vilka mer omfattande bevisning inte förekommer. Ett medlingsförfarande bör således komma i fråga endast för tvister där det ter sig mycket tidsödande och kostsamt att i detalj utreda parternas ståndpunkter och där bevisningen 207

att undvika att penetrera tvisten i varje enskildhet: en sådan friare handläggningsform kan åstadkommas inom ramen för medlingsförfarandet. En medlare kan också åta sig uppgifter som inte ankommer på en domare, t.ex. alt undersöka möjligheterna att få byggnadslov.

En särskild fråga är vilken betydelse tvisteföremålets värde bör tillmätas när det gäller möjhgheten att förordna särskild medlare. Det kan, å ena sidan, hävdas att skälen för medling är större. ju mindre värde tvisten

gäller: ett mål om ett stort belopp ”tål” den omständligare domstols-

processen bättre än ctt mål som rör en mindre summa. Å andra sidan framstår det som angeläget att inte komplicera behandlingen av tvister om bagatellbelopp genom ett medlingsförfarande. F sistnämnda målgrupp bör enligt min mening särskild medling vara praktiskt taget utesluten.

En av den särskilda medlingens stora fördelar ligger i att medlaren i avsevärt mindre grad än domaren behöver känna sig bunden av rent rättsliga överväganden när det gäller grundvalen för en uppgörelse. Detta

betyder att medlingsförfarandet är särskilt lämpligt i sådana fall där det framstår som möjligt att få till stånd en förlikning på grundval av s.k.

utomrättsliga faktorer, men där domaren anser sig på grund av sin funktion

i målet förhindrad att själv arbeta för en sådan uppgörelse. Motsvarande

gäller när tvisten bara utgör ”toppen på isberget” och parterna vill i medlingsdiskussionerna dra in även andra rättsförhållanden än det instämda.

Ett mål som gär till särskild medling är, som framgått av det sagda,

typiskt sett ett mål där det kan antas att tvist föreligger på många punkter

och där omfattande bevisning kan antas bli nödvändig i en rättegång. Medlingsförfarandet bör under dessa förutsättningar syfta till att nå en uppgörelse som inte innebär någon millimeterrättvisa utan som mer grundas på en skälighetsbedömning. Medlaren bör därför inte vara tvungen att tränga in I tvisten ner till varje enskild detalj, utan bör koncentrera sig på väsentligheter. Han bör i betydligt högre grad än domaren i rättegången kunna tala öppet med parterna om sakfrågor och rättsfrågor i tvisten. Han

behöver normalt inte tveka att säga sin åsikt om nämnda frågor eller att

lägga konkreta förlikningsbud. Buden behöver som tidigare sagts inte grunda sig på strikt juridiska resonemang, utan medlaren bör betydligt mer än domaren kunna göra en skönsmässig bedömning. som främst grundas på sunt förnuft och på de särskilda sakkunskaper som medlaren kan ha

(härmed är givetvis inte sagt att domaren inte skulle få i viss utsträckning

använda sig av mer skönsmässiga bedömningsgrunder i sin förlikningsverksamhet; jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.2).

Därmed är jag inne på frågan vilka personer som kan vara lämpliga som medlare. Rätten bör ha stor frihet att välja medlare 1 syfte att kunna förordna en person som kan antas ha goda förutsättningar att åstadkomma en frivillig uppgörelse. Stort avseende bör dock fästas vid parternas önskemål; att parterna har förtroende för medlaren är av yttersta vikt för möjligheterna att nå en uppgörelse. Parterna har dock inte tillerkänts någon vetorätt mot en viss person.

Medlaren bör allt efter tvistens beskaffenhet kunna hämtas från olika 208

en utomstående domare med stor vana vid tvistlösning förordnas. Särskilt gäller detta naturligtvis i sådana mål där juridiska kunskaper är till fördel. t.ex. för preliminära bedömningar av bevislägen och rättslägen. I mål där tekniska bedömningar är aktuella kan det ofta vara bättre att utse en person med speciella sakkunskaper på det område tvisten rör. Fett mål om fel i fastighet kan t.ex. en byggnadsingenjör vara en lämplig medlare.

Ytterligare ett alternativ kan vara att förordna en advokat med special-

kunskaper på det aktuella sakområdet. I lagtexten har uttryckligen angetts att rätten kan förordna flera medlare. Detta kan vara lämpligt om målets

beskaffenhet är sådan att det behövs sakkunskaper på skilda områden.

När det sedan gäller tidpunkten för förordnandet har någon formell låsning till vissa stadier av rättegängen inte skett i lagtexten: omständigheterna i de enskilda målen varierar alltför mycket. Normalt bör emellertid

förordnande äga rum innan förberedelsen i målet fortskridit alltför långt. Ä ena sidan gäller att ju tidigare förordnandet sker. desto större blir i princip

vinsten med en medling, om den leder till förlikning. Å andra sidan bör man oftast kunna kräva någon form av strukturering av målmaterialet från rättens sida innan det överlämnas till medlaren. Rätten bör normalt söka få till stånd en överblick över målet innan parterna sänds till medlaren; att bara lägga en osorterad hög papper på medlarens bord befrämjar inte en rationell handläggning av tvisten. I de allra flesta fall måste man därför förutsätta att rätten, innan förordnande sker, haft åtminstone nägot sammanträde för förberedelse eller att den skriftliga förberdelsen tillräckligt

klargjort parternas ståndpunkter i mälet.

Det är svårt att ge några generella riktlinjer för själva medlingsarbetet.

Medlaren bör inte bindas vid vissa handlingsmönster utan mäste ges stor

frihet att bedriva medlingsförfarandet på ett sätt som han själv finner lämpligt. Medlaren bör dock driva medlingen på ett aktivt sätt och inte låta

tvisten vila i större utsträckning än som är absolut nödvändigt. Vad jag hittills sagt i fråga om medling har rört den situationen att ett helt mål hänskjutits till medlare. Det bör emellertid inte möta något hinder att

medlaren får till uppgift att söka åstadkomma förlikning 1 viss del eller vissa delar av ett mål i syfte att få till stånd en upprensning av processmaterialet. Praktiskt sett torde en sådan möjlighet kunna utnyttjas väl så ofta som en medling avseende hela målet. Vad jag här sagt om tförutsättningarna för och förfarandet vid medling har tillämplighet även i ett sådant fall. Rätten mäste i förordnandet ange i vilka hänseenden man vill att medlaren

skall gripa sig an tvisten.

2 kap. 18 8

I paragrafen anges i vilka fall ett mål får avgöras utan huvudförhandling. I

samband med att en möjlighet att avgöra även tvistiga mål på handlingarna

nu föreslås införd har dels en uttrycklig bestämmelse upptagits om att huvudregeln är att ett mål skall avgöras efter huvudförhandling (första

meningen i första stycket) dels företagits en redaktionell bearbetning av undantagen från denna huvudregel (återstoden av första stycket). De un- 209

14 Riksdagen 1986187.1 saml. Nr 89

der de första fyra punkterna upptagna undantagen motsvarar gällande rätt.

Första punkten, som ersätter nuvarande 16 §, syftar på sådana fall då

domstolen utan prövning av saken skiljer målet från sig. Under denna

punkt faller således alla avvisnings- och avskrivningsbeslut. De i andrafjärde punkterna upptagna fallen motsvarar helt nuvarande 18 §.

I femte punkten öppnas en möjlighet till avgörande av tvistiga mål utan huvudförhandling. 1 fräga om bakgrunden till förslaget hänvisas till den

allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3.). En första förutsättning för att ett tvistigt mål skall få avgöras utan

huvudförhandling är att en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet. Av avgörande betydelse vid tolkningen av detta rekvisit är att muntlig bevisning i princip får tas upp endast i direkt

samband med ett mäls avgörande, i syfte att praktiskt möjliggöra en samlad bedömning av bevismaterialet. Undantag från detta får göras en-

dast om det är tillåtet enligt reglerna om bevisupptagning utom huvudför-

handling (se t.ex. 36 kap. 19 §). Detta innebär att, om det skall förekomma

muntlig bevisning i ett mål, ett avgörande på handlingarna får äga rum endast i sådana fall där det är tillåtet att ta upp bevisningen utom huvudförhandling. I detta hänseende föreligger en skillnad mellan den föreslagna regeln och småmälslagens motsvarande bestämmelse, enligt vilken muntlig bevisning fritt får tas upp vid vilket sammanträde som helst och ligga till grund för domen tillsammans med material som framkommit vid den skriftliga handläggningen. Med muntlig bevisning avses förhör i bevissyfte med part med eller utan sanningsförsäkran, förhör med vittne eller förhör med sakkunnig. På motsvarande sätt som muntlig bevisning begränsar syn på stället

möjligheterna att avgöra ett mål utan huvudförhandling. Ett avgörande på

handlingarna efter syn får alltså äga rum endast i sådana fall där det enligt

39 kap. 2 § är tullåtet att hålla syn på stället utom huvudförhandling. Om det föremål som skall skärskådas kan lämnas in till rätten, inträder där-

emot ofta samma läge som om endast skriftlig bevisning förekommer. Även om muntlig bevisning inte skall tas upp och syn på stället inte skall hållas, kan en huvudförhandling ändå behövas med hänsyn till utredning-

en. Så är fallet när det kan antas vara till fördel för målets utredning att parterna får utveckla sin talan muntligen vid en förhandling eller plädera på

detta sätt. Särskilt torde så ofta vara fallet, när någon av parterna processar utan ombud. Vad parten vill säga torde i många sådana fall komma fram avsevärt bättre och snabbare vid en förhandling under rättens ledning än genom skriftväxling. Den föreslagna möjligheten att avgöra tvistiga mål utan huvudförhandling torde — såsom jag anfört i den allmänna motiveringen — komma till

användning framför allt i sådana mål där det inte råder någon oenighet mellan parterna rörande de faktiska omständigheterna i målet, utan där

tvisten rör den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. Så kan

vara fallet i mål om underhållsbidrag. Ett annat exempel på detta är ett mål

där det avgörande för om svaranden skall vara skyldig att betala el-avgift

eller ej är den rättsliga verkan av att han underlåtit att till borgenären anmäla att han flyttat. Även i vissa mål om avtalstolkning kan omständig-

standardkontrakt generellt skall tillämpas. 1 sådana avtalstvister där omständigheterna vid avtalets tillkomst är av betydelse för tolkningen torde det däremot normalt vara av värde att parterna hörs i bevissyfte eller att annan muntlig bevisning förebringas.

Om det under förberedelsen visar sig att det råder oenighet mellan parterna på någon punkt rörande de faktiska omständigheterna men parterna ändå helst vill att målet skall avgöras på handlingarna, bör domaren givetvis kunna fråga parterna om de kan komma överens om att låta det aktuella sakförhåällandet vara ostridigt.

Självfallet kan den föreslagna regeln om möjlighet till avgörande på handlingarna tillämpas inte endast när bela målet skall avgöras genom dom utan även vid mellandom och deldom.

Såsom framgår av lagtexten har parterna — som naturligtvis i de flesta fall själva bäst kan bedöma om förhandling behövs eller cj — i de i denna punkt avsedda fallen tillagts en absolut rätt att erhålla en muntlig handläggning. Om någon av parterna begär det, skall huvudförhandling sålunda alltid hållas. Jag är medveten om att detta kan innebära att man någon gång kan tvingas hålla en huvudförhandling som från rättens sida framstår som onödig. Å andra sidan är det naturligtvis väsentligt att den förlorande parten inte ens får anledning att misstänka att utgången blev som den blev endast därför att han inte fått lägga fram sin talan vid ett sammanträde inför rätten.

Om en part i skrift har uttryckt sig så att det föranleder tvekan angående om han önskar en huvudförhandling eller ej. bör rätten undanröja denna tvekan genom att kontakta parten på lämpligt sätt, t.ex. per telefon. I den mån parterna inte anfört något som tyder på att de vill ha muntlig handläggning behöver rätten däremot inte gå ut med någon direkt förfrågan till dem (däremot skall parterna i princip ha ett slutföreläggande enligt andra stycket).

När det gäller valet mellan att avgöra ett mål efter huvudförhandling eller på handlingarna bör vidare noteras att i den föreslagna lagtexten handläggningssättet under förberedelsen inte tillagts någon betydelse. Om förberedelsen varit skriftlig eller muntlig spelar alltså i princip ingen roll. Valet av handläggningssätt vid avgörandet får ändå träffas med ledning av de i denna punkt uppställda förutsättningarna. I praktiken torde emellertid förberedelseformen spela en roll såutlvida att det kan fordras ett sammanträde (direkt inför rätten eler per telefon) för att konstatera att alla relevanta omständigheter verkligen är ostridiga. Vidare kommer man väl i regel att, även om det i och för sig skulle vara möjligt att avgöra målet på handlingarna, hålla omedelbar huvudförhandling, om målet kan avgöras i direkt anslutning till ett sammanträde för förberedelse.

Någon reglering av tillvägagångssättet vid avgörande av mål på handlingarna föreslås inte. Det fär läggas i rättens hand att bestämma hur man skall tillgodogöra sig processmaterialet vid skriftlig handläggning. I vissa fall kan det vara mest effektivt att målet föredras. Framför allt torde detta gälla när flera domare skall delta i avgörandet. Även i sådana fall kan det emellertid ibland vara tillräckligt att akten får cirkulera bland ledamöterna och att dessa, normalt efter en överläggning, beslutar om avgörandet.

påpekas att det naturligtvis inte sällan kommer att inträffa att domaren, när han läser in ett mål för avgörande, upptäcker att en eller annan detalj

saknas i det av parterna förebragta materialet, att det alltså finns behov av ett förtydligande eller en komplettering på någon punkt. I den situationen

gäller de vanliga förberedelsereglerna enligt detta kapitel. Ett praktiskt användbart tillvägagångssätt kan i denna situation vara att hålla sammanträde per telefon.

Slutligen bör i anslutning till första stycket noteras att mål kan avgöras på handlingarna även med stöd av 5 &, dvs. när kärandens talan är uppen-

bart ogrundad. I sådana fall, då någon rättegång i cgentlig mening inte har

hunnit inledas, gäller givetvis inte reglerna i förevarande paragraf om rätt

för part att få till stånd muntlig förhandling.

En part får inte överraskas av ett avgörande av målet. Han måste på något sätt förvarnas om att rätten planerar att snart döma i målet. Han skall bl.a. få tillfälle att framställa sitt yrkande om rättegångskostnader. Detta kan i många fall ske på samma sätt som i hovrättsprocesssen (se 50

kap. 22 8), dvs. genom att han bereds tillfälle slutföra sin talan. Jag föreslår därför i andra stycket att part vid skriftlig handläggning i princip skall få en sädan möjlighet innan målet avgörs med stöd av femte punkten i första stycket. Självfallet skall en part också tillställas allt det material som motparten tillfört målet och som kan vara av betydelse för utgången. Sistnämnda s.k. kommunikationsplikt kan dock liksom hittills lämnas

oreglerad i lag.

Det kan ibland framstå som överflödigt att bereda en part tillfälle att slutföra sin talan. Detta gäller när det framgår att parten redan överlämnat

målet till rättens bedömning i det skick målet föreligger. Med tanke på

sådana fall har rättens skyldighet att ge parterna tillfälle att slutföra sin

talan i förslaget försetts med undantaget att en sådan åtgärd får underlåtas

om den är obehövlig.

Det bör påpekas att rätten, i de fall part skall beredas tillfälle att slutföra sin talan enligt detta stycke, alltid måste delge parten ett meddelande om hans möjlighet att yttra sig. Eftersom delgivningar kan vara kostsamma och tidsödande, finns det skäl att i detta sammanhang erinra om den vid 16 § behandlade möjligheten för rätten att delge parten ett sådant meddelande samtidigt som man tillställer honom rättens sammanfattning enligt

nämnda paragraf. I de fall där det enligt förslaget blir aktuellt att meddela en tredskodom

mot svaranden sedan denne underlåtit att efterkomma ett föreläggande att

inkomma med skriftligt svaromål, måste givetvis käranden få tillfälle att

slutföra sin talan om det inte är obehövligt. Om käranden redan i stäm-

ningsansökningen teller i ansökan om hänskjutande av ett mål från sum-

marisk process till rättegång) angivit vilka kostnader han yrkar ersättning för och det inte finns anledning anta att han motsätter sig att målet avgörs genom tredskodom saknas det dock anledning att bereda honom tillfälle att slutföra sin talan. Denna situation bör bli den vanliga i de fall där det blir aktuellt att döma till tredskodom efter ett föreläggande att inkomma med skriftligt svaromål. En regel om slutföreläggande till käranden i de aktuella [a tt

situationerna har tagits upp i tredje stycket. I anslutning till denna regel bör

uppmärksammas att det inte stadgats någon skyldighet för rätten att bere-

da svaranden tillfälle att slutföra sin talan i de nu aktuella situationerna. Detta innebär bl.a. att svaranden inte behöver få del av ett kostnadsyrkande från käranden som framställts efter det att svaranden underlåtit att

avge skriftligt svaromål. Sistnämnda ordning överensstämmer i såk med

vad som gäller när en part uteblir från en förhandling, till vilken han kallats

vid påföljd av tredskodom.

De föreslagna reglerna i andra och tredje styckena innebär att skyldighe- 1en för rätten att ge parterna slutföreläggande regleras för vissa av de fall där avgörande utan huvudförhandling får äga rum. Detta innebär dock inte att domstolen aldrig skulle behöva ge ett slutföreläggande i andra fall. Sålunda kan det i vissa fall te sig befogat att göra detta t.ex. innan rätten

meddelar beslut i en svårbedömd avvisningsfråga och i andra fall där det

kan antas att parterna vill framställa kostnadsanspråk. Det nu sagda, som följer av allmänna processrättsliga principer, måste givetvis anses gälla redan i dag.

2 kap. 20 §

Paragrafen innehåller vissa regler om utsättande av huvudförhandling och

om huvudförhandling i förenklad form.

I första och andra styckena har endast vidtagits vissa redaktionella och

språkliga ändringar. När ett förberedelsesammanträde hålls per telefon enligt 10 § och det

därvid uppkommer förutsättningar att avgöra målet direkt, är det givetvis lämpligt att också hålla huvudförhandlingen per telefon. En bestämmelse av detta innehåll har därför tagits in i ett nytt tredje stycke. Detta är den

enda situation där det enligt förslaget är tillåtet att hälla en hel huvudför-

handling per telefon. Om en huvudförhandling i förenklad form skall äga

rum inte i omedelbart samband med förberedelsesammanträdet utan vid

något senare ullfälle inom femtondagarsfristen mäste parterna säledes

kallas till ett sammanträde inför rätten. I vilken utsträckning bevisning får

tas upp per telefon vid en huvudförhandling regleras i 43 kap. 8 § fjärde stycket.

I fjärde stycket. som föreslås språkligt moderniserat, sägs att vid huvudförhandling som hålls i förenklad form det som sagts vid det senaste

förberedelsesammanträdet inte behöver upprepas vid huvudförhandling-

en. Det finns anledning att i detta sammanhang peka på vikten av att det endast är yrkanden och sakframställning, som bör förekomma under förberedelsen och som därför inte behöver upprepas, men däremot inte förhör i bevissyfte. Sistnämnda typ av förhör skall — liksom all form av bevisupp-

tagning — ske under huvudförhandlingen. När partsförhör utan sannings-

försäkran nu föreslås formellt reglerat (37 kap.), understryks betydelsen av att sakframställning och partsförhör i bevissyfte hålls i sär.

I praktiken kan det nu sagda ställas på sin spets 1 sådana mål där

parterna eller någon av dem processar utan hjälp av advokat eller motsva-

rande. Det är emellertid ingenting som hindrar att domaren i sådana fall to -—

komma in både på sakframställningsfrågor och sådant som egentligen hör

till bevisförhöret samt därefter — inom ramen för vad som är tillåtet enligt reglerna om materiell processledning — hjälper parterna att sortera ut vad

som yrkas och åberopas. När man sedan kommer till huvudförhandlings-

skedet, kan de partsförhör i bevissyfte som då kan behöva förekomma

begränsas till sådana punkter där parterna är oeniga och där rätten sålunda

mäste ta ställning till frågan vems påstående som har mest skäl för sig.

42 kap. 21 §

Hänvisningen I det nuvarande andra stycket till 36 och 40 kap. har tagits

bort såsom varande onödig. I övrigt är de föreslagna ändringarna av redaktionell natur. Förslaget innebär vissa sakliga ändringar för de mäl som för närvarande prövas enligt småmålstagen. I den delen hänvisas till specialmotiveringen till 12 § första stycket. Enligt förslaget skall kallelse till huvudförhandling allud ske vid påföljd av tredskodom. Praktiskt behov

av en möjlighet att kalla parterna till en huvudförhandling vid påföljd av att målet avgörs genom dom finns endast vid fortsatt huvudförhandling (fr 43

kap. I1 § sista stycket).

43 kap. 3 §

I första stycket regleras i vilka fall en huvudförhandling i ett tvistemål får

påbörjas trots att det föreligger hinder mot förhandlingen. Förslaget inne-

bär i denna del. bortsett från en språklig modernisering, en viss uppmjukning av förutsättningarna för att få påbörja förhandlingen. Fortfarande

skall gälla att det kan antas att förhandlingen skall kunna slutföras genom s.k. fortsatt huvudförhandling. Hittills har härutöver krävts att en sådan

uppdelning av förhandlingen kan ske utan olägenhet för utredningen. En-

ligt förslaget är däremot presumtionen att förhandlingen skall påbörjas; endast om en uppdelning av handläggningen är olämplig, behöver förhandlingen ställas in.

Det kan tilläggas att tillämpningsområdet för första stycket automatiskt

kommer att vidgas genom att förutsättningarna för att få hålla fortsatt huvudförhandling föreslås uppmjukade (43 kap. 11 5). Andra stycker innehåller bestämmelser om vilken handläggning rätten

får företa i samband med att en huvudförhandling ställs in.

Det har under senare år förekommit i ökad utsträckning att huvudförhandlingar har behövt ställas in, främst till följd av parters frånvaro.

Främst har denna tendens varit tydlig när det gällt brottmål, men även i

tvistemål — huvudsakligen av indispositiv natur — har en liknande utveck-

ling kunnat märkas. Att en huvudförhandling måste ställas in till följd av en

parts frånvaro är till nackdel bl.a. för de vittnen som skall höras vid

förhandlingen. Dessa måste normalt infinna sig vid en ny förhandling och får på grund av vittnesersättningsreglernas utformning en ofta ofullständig

ekonomisk kompensation för sin inställelse. Mot den nu angivna bakgrun-

den har det ställts krav på att man borde öppna större möjligheter än för 214

närvarande att — trots att en huvudförhandling ställs in — genomföra förhör med vittnen som infunnit sig till förhandlingen.

Mot en utvidgning I den antydda riktningen talar givetvis hänsynen till

rättssäkerheten. RB bygger ju på grundsatsen att målet blir avgjort på det

materiellt riktigaste sättet om rätten tar del av bevisningen omedelbart och 1 ett sammanhang. Enligt vad jag sagt i den allmänna motiveringen bör några principiella ändringar i detta system inte göras. De aktuella problemen mäste man i första hand komma till rätta med genom bättre möjligheter att förmå den som skall höras i en rättegång att infinna sig vid domstolen. Flera av de förslag som läggs fram nu har just detta syfte. Vad det kan bli fråga om i det nu förevarande sammanhanget är mot denna bakgrund inga stora reformer utan endast vissa mindre justeringar.

F 36 kap. 19 5 föreslås en ny reglering av förutsättningarna för att höra vittne utom huvudförhandlingen. Förslaget innebär att sådant förhör skall få hållas om vittnet inte kan infinna sig vid en huvudförhandling eller om vittnets inställelse vid en huvudförhandling skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhällande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen. Motsvarande rekvisit bör — hiksom för närvarande — kunna uppställas för bevisupptagning vid en huvudförhandling som inställs — en situation som principiellt sett är mycket lik den där

bevisupptagning utom huvudförhandling begärs. Som framhållits i special-

motiveringen till 36 kap. 19 § måste rimligheten av en ny inställelse bedömas mot bakgrund av dels betydelsen för målets utgång av att vittnet hörs direkt vid huvudförhandlingen och dels målets betydelse. Det kan alltså

finnas större skäl att ta hänsyn till vittnets önskemål i ett mål om bagatellbelopp än i ett mål som rör större värden. Målets betydelse måste vägas

inte bara mot kostnaderna för vittnets inställelse utan även mot de olägenheter som en inställelse medför för honom själv.

I paragrafens andra stycke föreslås därför att muntlig bevisning får tas upp vid en inställd huvudförhandling om situationen är sådan att förhöret

skulle få äga rum utom huvudförhandling. Till skillnad från gällande rätt

har i förslaget använts tekniken att hänvisa till reglerna för bevisupptagning utom huvudförhandling (36 kap. 19 §, 37 kap. 3 § och 40 kap. 11 8) i stället för att här direkt upprepa rekvisiten.

I fråga om tillämpningen av andra stycket finns det skäl att betona sambandet med regeln om ny bevisupptagning i 13 8. Även om det skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter i den mening som nu sagts för vittnet att inställa sig vid en senare huvudförhandling, bör något förhör i samband med den inställda huvudförhandlingen inte äga rum, om rätten

med hänsyn till vad som sägs i 13 § bedömer det som sannolikt att vittnet måste förhöras på nytt vid en senare förhandling. I sådana fall framstår det som tämligen meningslöst att genomföra förhöret. Enligt min mening är det nu anförda så självklart att det inte behöver komma till uttryck i lagtexten.

Det kan slutligen nämnas att RU:s förslag innehöll också en möjlighet till

bevisupptagning i de nu aktuella situationerna, när det kunde antas att

bevisningen inte behövde tas upp på nytt vid en senare huvudförhandling. Denna möjlighet, som föreslogs främst med tanke på vittnen vilkas trovärdighet parterna inte ifrågasatte, har — med den utformning förslaget i

inte tagits med här.

Tredje och fjärde styckena överensstämmer I sak helt med andra och tredje meningarna I nuvarande andra stycket. En redaktionell och språklig bearbetning har skett.

43 kap. 48

Paragrafen reglerar rättens processledning vid huvudförhandling. Innehål- Iet har utökats och delats upp i två stycken, varav första stycket behandlar mer formella frågor. Rätten skall — på samma sätt som enligt gällande rätt — se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen. Likaledes fär

rälten på samma sätt som i dag bestämma att olika frågor eller delar av

målet skall behandlas var för sig. Därutöver har i förslaget upptagits en motsvarighet till RU:s förslag (44 kap. 8 § sista stycken), vilket tillstyrkts

eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, om en allmän möjlighet

för rätten att göra avvikelser från den normala ordning som gäller för huvudförhandlingens genomförande. Förslaget torde i allt väsentligt endast innebära en kodifiering av ett tillvägagångssätt som redan tillämpas vid domstolarna.

En avvikelse enligt den föreslagna regeln kan exempelvis gå ut på att huvudförhandlingen genomförs helt beträffande en viss del av målet, innan återstående del behandlas. Man kan också tänka sig att rätten — 1.ex. för att tillgodose ett vittnes önskemål om att kunna lämna förhandlingen vid en viss tidpunkt — tillåter att vittnet hörs på ett tidigare stadium än som annars skulle ha varit fallet. I sistnämnda hänseende bör dock försiktighet

iakttas. För att rätten skall kunna helt tillgodogöra sig ett vittnesförhör

krävs normalt att man lyssnat till åtminstone sakframställningen i den aktuella delen. Vidare bör man beakta risken för att vittnet behöver höras på nytt, sedan annan bevisning upptagits.

Andra stycket innehåller bestämmelser om rättens åligganden vad avser målets utredning, dvs. den materiella processledningen, under huvudförhandlingen. Materiell processledning under förberedelsen regleras i 42

kap. 8 8.

Materiell processledning behöver erfarenhetsmässigt utövas främst under förberedelseskedet. Det är under det stadiet som rätten kan behöva

hjälpa parterna att få fram vad de vill yrka och äberopa samt även ta

ställning till i vad mån den av parterna åberopade bevisningen kan behöva kompletteras ex officio. En av den materiella processledningens huvud-

uppgifter är ju också att förbereda målet så att en koncentrerad huvudförhandling blir möjlig. När målet kommit så långt som till huvudförhandling. skall åtgärder av

nu nämnt slag däremot i princip inte behöva tillgripas. Självklart är till en början att. om det är oklart t.ex. huruvida en under förberedelsen åbero-

pad grund vidhålls under huvudförhandlingen, rätten bör ingripa och försöka klarlägga hur det förhåller sig. Rättens agerande med avseende på målets utredning kan under huvudförhandlingen i övrigt inskränka sig till att övervaka att målet blir tillräckligt utrett inom den ram som dragits upp

ställer frågor I behövlig omfattning under förhör med parter, vittnen m.fl. I vilken utsträckning deua bör ske får bli beroende av bl.a. i vad mån rätten

har ett ansvar för utredningens fullständighet. m.a.o. i vilken utsträckning

målet är indispositivt. Det i den föreslagna lagtexten nytillkomna uttrycket

”efter vad dess beskaffenhet kräver” är avsett att peka på detta förhällande.

I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

43 kap. 5 § I paragrafen slås — liksom i dag — inledningsvis fast att huvudförhandlingen skall vara muntlig. Därutöver innehåller paragrafen bestämmelser om

stort sett i enlighet med RU:s förslag (44 kap. 9 &), vilket i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse råder ett absolut förbud för parterna att ge in skriftliga anföranden och att läsa upp annat än yrkanden ur

skrift. Detta förbud framstår i vissa fall som väl rigoröst och har troligen i viss mån gåtts ifrån i praxis. Det förekommer inte så sällan situationer där det är till fördel att anföranden 1 viss utsträckning får läsas upp och

eventuellt också ges in. Samtidigt talar erfarenheterna från tiden före RB:s

ikraftträdande mot att parterna i mer allmän utsträckning tillåts utveckla sin talan skriftligen.

Mot den nu angivna bakgrunden har förbudet mot uppläsning och ingivande av skriftliga anföranden i förslaget fått genomgå en försiktig uppmjukning.

När det gäller undantag från förbudet mot uppläsning är det till en början självklart att yrkanden och grunder skall få läsas upp ur en skriftlig hand-

ling; i fråga om sådant processmaterial är det ju av vikt att mycket precise-

rade ordalag används. Det torde emellertid inte vara nödvändigt att detta

uttryckligen anges i lagtexten. Vidare bör parterna givetvis tillåtas ha vissa centrala delar av en sakframställning eller plädering i ett komplicerat mål nedskrivna i förväg och att stödja sig på dessa anteckningar vid den muntliga framställningen. När en sakframställning eller plädering innehål-

ler direkta citat från 1.ex. ett rättsfall bör naturligtvis sådana delar också få

läsas upp. Även i övrigt kan det finnas skäl att godta en uppläsning av ett

skriftligt anförande från en part. om det som parten vill säga därigenom

kan antas komma fram på ett mer begripligt sätt.

När det gäller ingivande av skriftliga anföranden under huvudförhandlingen bör man enligt min mening inta en mer restriktiv hällning. Yrkanden och grunder har i de allra flesta fall klarats ut tillräckligt under förberedelsen. I den delen föreligger normalt alltså inget behov av att ge in nya handlingar under huvudförhandlingen. Men skulle det visa sig nödvändigt för en part att under huvudförhandlingens gång inta en ny ständpunkt, kan

det i komplicerade fall vara till fördel om den nya ståndpunkten — förutom

att anges muntligen — också ges in i skriftlig form.

Under sakframställning eller plädering får en part självklart — i anslut- 217

ning till den muntliga framställningen — överlämna skisser, tabeller o.d..

som han sedan hänför sig till under anförandet. I komplicerade mål är detta

många gånger nödvändigt för att rätten och motparten skall förstå allt som Sägs.

Däremot bör man i de allra flesta fall inte tillåta att hela anföranden av sakframställnings- eller pläderingskaraktär ges in. Rör ett sådant anförande t.ex. en komplicerad rättsfråga kan det emellertid någon gång vara till fördel för förståelsen att rätten och motparten har tillgång till en skriftlig version. Parten bör vid den muntliga framställning som ändå alltid måste hållas hänföra sig till det anförande som getts in. Om det skriftliga anförandet går utöver vad som sägs i den muntliga versionen. vet nämligen motparten inte vad som blir processmaterial och vad han alltså behöver

bemöta. Inte heller rätten får klart för sig vad som skall gälla. År det i något

fall ill fördel att en sakframställning eller en plädering helt eller delvis ges in. måste man alltså kräva att det ingivna materialet också föredras vid huvudförhandlingen.

Den slutliga bestämmanderätten i fråga om undantag från förbudet mot uppläsning och ingivande av skrifter åvilar domstolen. Detta behöver givetvis inte innebära att t.ex. varje uppläsning kräver ett formellt tillstånd

av rätten. Däremot åligger det rätten att se till att undantag från förbudet sker endast i befogade fall (jfr 4 § första meningen).

43 kap. 8 §

Tillsammans med 7 och 9 §§ reglerar paragrafen för närvarande ordningen

för huvudförhandlingens genomförande.

Bl.a. till följd av att det fria partsförhöret tagits upp som ett bevismedel i 37 kap. föreslås i andra stycket ett par ändringar av redaktionell karaktär. Oavsett om pårtsförhöret skall äga rum under sanningsförsäkran eller cj skall det enligt förslaget normalt sett hållas före vittnesförhören. Vidare har möjligheten att göra undantag från denna ordning tagits bort med hänsyn till den i 4 § föreslagna generella möjligheten för rätten att bestäm-

ma om avvikelser från 7—9 §§.

I tredje stycket har intagits en i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) förutskickad regel som innebär en uppmjukning av kravet på att all skriftlig

bevisning skall föredras vid huvudförhandlingen. För närvarande tolkas RB:s bestämmelser inte sällan så att åberopade skriftliga bevis alltid måste läsas upp vid huvudförhandlingen. Detta är

onödigt tyngande i vissa fall, när rättens ledamöter tagit del av det ifrågavarande beviset före förhandlingen. Även om motiven till den i 17 kap. 2 8

uttryckta s.k. omedelbarhetsprincipen synes ge möjlighet till ett relativt

flexibelt förfaringssätt i dessa hänseenden (prop. 1942:5 s. 451- 453), kan det som RU föreslår vara av värde att direkt i lagen anvisa en generell möjlighet för rätten att förordna att beviset anses upptaget utan att det behöver läsas upp. En förutsättning för ett sådant förordnande bör vara att

parterna går med på det — de kan ju av speciella skäl vilja ha en föredrag-

ning av beviset. Vidare måste en förutsättning vara att rättens ledamöter redan tagit del av beviset i erforderliga delar. Om så inte skett finns det

nämligen risk för att de inte helt inser målets alla problem under återstoden av huvudförhandlingen. Som cn tredje förutsättning har — med någon jämkning i förhållande till utredningens förslag — uppställts att det med hänsyn till omständigheterna inte är olämpligt att man underlåter att läsa

upp beviset. Häri ryms ett krav på att andra intressen, t.ex. offentlighetsintresset, inte får bli nonchalerade. Skulle eventuella åhörares möjligheter att följa rättegången väsentligt försämras om beviset inte lästes upp är

detta ett skäl att läsa upp materialet som vanligt.

Rent praktiskt kan rätten vid tillämpningen av tredje stycket förfara så att man vid huvudförhandlingens början eller när bevisupptagningen inleds talar om för parterna vilka handlingar i målet som rättens ledamöter tagit

del av och på det sättet kommer överens med parterna om vad man kan underlåta att läsa upp.

Slutligen bör i detta sammanhang sägas att den nya regleringen givetvis

inte innebär att de möjligheter som redan nu finns att avstå från uppläsning av hela åberopade skriftliga bevis försvinner. Som påpekats vid remissbe-

handlingen kan t.ex. en föredragning av beviset med uteslutande av ovä-

sentligheter eller en sammanfattande redogörelse ofta vara den lämpligaste ordningen (jfr prop. 1942:5 s. 451—453).

Fjärde stycket innehåller regler om bevisupptagning per telefon vid huvudförhandling. Bakgrunden till denna bestämmelse har redovisats i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.4.8.

När det gäller utrymmet för att använda telefon under handläggningen vid huvudförhandlingen, bör först och främst följande sägas. Under förberedelsen av mål finns enligt förslaget en uttrycklig möjlighet att hålla ett helt sammanträde per telefon (42 kap. 10 §). Någon motsvarande möjlighet

föreslås däremot inte såvitt avser huvudförhandlingen. Bakgrunden till detta är att utrymmet för telefonanvändning under huvudförhandlingsskedet i praktiken är begränsat, eftersom det i de fall, där huvudförhandling

över huvud taget skall hållas, nästan alltid torde vara till fördel för utred-

ningen i målet att förhandlingen äger rum på vanligt sätt direkt inför rätten.

Det finns emellertid en situation där det framstår som lämpligt att hålla en hel huvudförhandling per telefon, nämhgen i det fallet att ett förberedelse-

sammanträde hålls per telefon och att det därvid uppkommer förutsättningar att avgöra målet direkt. För detta fall har därför i 42 kap. 20 § tredje

stycket öppnats en uttrycklig möjlighet att hålla hela huvudförhandlingen per telefon.

I förevarande stycke tas i stället upp en annan fråga, nämligen möjligheten att, inom ramen för en vanlig huvudförhandling, ta upp viss bevisning

per telefon. Det kan t.ex. vara fråga om att förhöra ett vittne, som vistas på annan ort och därför anmält hinder mot att infinna sig vid huvudför-

handlingen. Man kan också tänka sig det fallet att det under huvudförhand-

lingen uppstår behov av att höra ett tidigare icke åberopat vittne eller en sakkunnig. Finns det i sådana fall en möjlighet att ringa upp vederbörande

direkt och låta honom lämna sina uppgifter per telefon, slipper man göra

uppehåll i eller ställa in förhandlingen.

En förutsättning för att bevisupptagning skall få ske per telefon på detta sätt bör i princip vara att syftet med bevisupptagningen i allt väsentligt

uppnås lika bra som om den skett vid förhör direkt inför rätten.

I enlighet med det nu sagda föreslås i fjärde stycket en möjlighet för rätten att vid huvudförhandlingen ta upp bevisning per telefon. Regeln är uppbyggd på samma sätt som den bestämmelse som reglerar förutsättning-

arna för telefonsammanträde under förberedelsen (42 kap. 10 8). Bevisning får enligt förslaget upptas per telefon om endera av två förutsättningar föreligger. Det bör betonas att rätten, innan man beslutar i nu aktuella frågor, bör samråda med parterna. Enligt det första alternativet får bevisningen tas upp per telefon om det

är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter. I

detta fall förutsätts — förutom att kostnaderna och olägenheterna kan

minskas — att bevisupptagning per telefon framstår som ett från saklig synpunkt likvärdigt alternativ med bevisupptagning direkt inför rätten. Det mäste vara fråga om upplysningar av sådan beskaffenhet att rätten kan tillgodogöra sig dem per telefon. Möjligheterna till värdering av bevisning-

en får inte heller bli lidande av att upptagningen sker per telefon. På grund härav torde det i de flesta fall vara uteslutet att med stöd av denna punkt hålla förhör med vittne, part eller sakkunnig per telefon, när det blir fråga

om cn inte helt okomplicerad bedömning av villtnesutsagans bevisvärde.

Det är ju en allmän erfarenhet att en sådan bedömning sker bäst vid

direktkontakt mellan rätten och den hörde.

Enligt det andra alternativet får emellertid upptagande av bevis ske per telefon också i vissa fall när denna form för upptagande inte framstår som sakligt sett helt likvärdig med ett upptagande direkt inför rätten. Förutsättningarna är då att en bevisupptagning av sistnämnda art skulle förorsaka orimliga kostnader eller olägenheter. Som framhållits i specialmotiveringen till 36 kap. 19 §i anslutning till reglerna om vittnesförhör utom huvud-

förhandling måste rimligheten av bevisupptagning direkt inför rätten bedömas mot bakgrund av dels betydelsen för målets utgång av att förhöret äger

rum vid direktkontakt mellan rätten och förhörspersonen och dels målets betydelse. En tillämpning av förevarande alternativ kan alltså bli aktuell dels i mål som rör bagatellbelopp och dels i mål om större belopp, där den

fråga som bevisningen avser framstår som mindre betydelsefull i förhållan-

de till nackdelarna med bevisupptagning direkt inför rätten.

En ytterligare förutsättning för att bevisupptagning skall få ske enligt detta alternativ är givetvis att syftet med en muntlig bevisupptagning blir väsentligen tillgodosett även per telefon. Rätten skall t.ex. kunna i allt väsentligt göra nödvändiga bedömningar av bevisvärdet.

Reglerna om bevisupptagning per telefon gäller naturligtvis också vid huvudförhandling i förenklad form i omedelbart samband med förberedel-

sen. Om alltså förberedelsen avslutas vid ett sammanträde och huvudför-

handling behövs endast på grund av att ett vittne skall höras, finns det

under de förutsättningar som anges i detta stycke möjlighet att ringa upp

vittnet direkt. förhöra honom och därefter slutföra handläggningen. Om förberedelsesammanträdet i det nu nämnda exemplet hålls per telefon. möter det — som nyss nämnts — inte något hinder att tillämpa samma

förfaringssätt och hålla hela huvudförhandlingen per telefon (42 kap. 20 §

tredje stycket).

Som framgår av sista meningen i förevarande stycke är det inte möjligt 220

att förelägga en person som skall höras per telefon någon påföljd för utevaro. Bakgrunden till detta har tecknats i den allmänna motiveringen. avsnitt 2.4.8. Däremot är givetvis ansvaret för oriktiga utsagor detsamma oavsett om förhöret sker per telefon eller på annat sätt. En förutsättning för att telefon skall få användas i här angiven utsträckning är självfallet att rätten förfogar över lämplig teknisk apparatur, t.ex.

konferenstelefon eller högtalande telefon. Det sistnämnda kan för övrigt

vara nödvändigt för att tillgodose offentlighetsintresset. när åhörare finns närvarande vid huvudförhandlingen. Även bildtelefon bör kunna bli ett bra

alternativ. Jag vill betona att den föreslagna regleringen bör vara tillämplig oavsett hur överföringen rent tekniskt går till. Det saknar således betydelse om ett telefonsamtal förmedlas via kabel eller per radio. Det bör påpekas att de föreslagna reglerna om bevisupptagning per telefon till följd av stadgandet i 5 § andra stycket ärendelagen blir tillämp-

liga även vid förhandlingar i domstolsärenden.

43 kap. 10 § Paragrafen upptar en preklusionsregel för material som en part åberopar först under huvudförhandlingen. Förslaget innebär i förhållande till gällande rätt en viss utvidgning av möjligheterna till preklusion, i allt väsentligt i enlighet med RU:s förslag. vilket i denna del tillstyrkts eller lömnats utan erinran vid remissbehandlingen. Härjämte har paragrafen genomgått en

språklig modernisering. Bakgrunden till den föreslagna skärpningen är följande. Att en part först vid huvudförhandlingen vill föra in nytt material i målet

är inte ovanligt. Ftt sådant agerande är ofta processekonomiskt förkastligt, eftersom det i många fall leder till att förhandlingen mäste ställas in. Det

bästa sättet att hindra överraskningar av detta slag vid huvudförhandlingen

är ett ändamålsenhgt förberedelseförfarande. Om parterna redan under förberedelsen noga tänker igenom och klarar ut vilket material som skall ligga till grund för mälets avgörande, minskar risken för att huvudförhandlingen behöver ställas in. Rättens materiella processledning under förberedelsen fyller här en mycket viktig uppgift. En väl genomförd förberedelse är emellertid inte alltid tillräcklig. om någon part efter förberedelsens slut i otillbörligt syfte försöker förhala

rättegången eller av grov vårdslöshet underlåter att fullgöra sina åliggan-

den i processen. I sådana fall krävs andra medel. Ett sådant medel är straff

för rättegängsförscelse enligt 9 kap. 3 §, ett annat de särskilda kostnads-

reglerna i 18 kap. 6 §& vid försumlig processföring. De senare reglerna drabbar dock i princip endast den part som vinner processen. Den nuvarande preklusionsregeln i förevarande paragraf skall givetvis också ses som ett vapen mot illojula parter. Den har emellertid visat sig

uddlös I praktiken. Det har nämligen i allmänhet varit svårt för rätten att

finna det antagligt att parten åberopar det nya materialet i otillbörligt syfte.

En förbättring i det aktuella hänseendet kan uppnås om preklusionsregeln

som RU föreslagit utsträcks till att gälla fall av grov vårdslöshet. Rätten slipper då utreda om parten redan under förberedelsen känt till det nya 221

materialet eller insett dess betydelse i målet, utan kan nöja sig med att konstatera att parten gjort sig skyldig till grov vårdslöshet genom att inte ha skaffat sig denna kännedom eller insikt.

Preklusionen gäller. som framgär av lagtexten, nya grunder och nv bevisning. Däremot nämns inte nya yrkanden, eftersom det i fråga om sådana redan finns tillräckliga möjligheter till avvisning med stöd av 13

kap. 3 §. I motsats till vad RU föreslog omfattar möjligheten till preklusion enligt förslaget liksom för närvarande både dispositiva och indispositiva mål. Med hänsyn till rättens ansvar för utredningens fullständighet i de indispositiva målen är visserligen det praktiska tillämpningsområdet för regeln begränsat i sådana mål. En preklusionsmöjlighet kan emellertid vara av värde i vissa fall, t.ex. is. k. blandade mål.

I dispositiva frågor bör preklusionsregeln i princip kunna tillämpas oavsett om det nya materialet är av avgörande betydelse för utgången eller ej.

På samma sätt som den i 42 kap. 15 & 1 förslaget använda termen "giltig ursäkt” bör begreppet ”grov vårdslöshet” bedömas utifrån partens egna förutsättningar att föra processen (se prop. 1983/84:78 s. 77).

Vid bedömningen av om grov vårdslöshet enligt denna paragraf förelig-

ger bör rätten särskilt beakta om det under förberedelsen upprättats en

sammanfattning enligt 42 kap. 16 § som parterna fått tillfälle att yttra sig

över. Om så skett bör nämligen parterna ha haft särskilt starka skäl att överväga om de fullständigt och korrekt angett sina grunder och sin bevisning.

Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att en part. som under

förberedelsen fått ett preklusionsföreläggande enligt nuvarande 42 kap. 8 a 8 (15 § i förslaget), är underkastad en hårdare preklusion även under huvudförhandlingsskedet än vad som följer av förevarande paragraf.

43 kap. I 18

En av huvudprinciperna bakom förfarandet enligt RB är att huvudförhandlingen, där underlaget för rättens kommande avgörande skall läggas fram,

skall hållas på ett så koncentrerat sätt som möjligt. Möjligheterna att göra

uppehåll i en påbörjad huvudförhandling är noggrant reglerade. För det

första kan förhandlingen avbrytas enligt I kap. 9 §. Sådant avbrott, som får

göras under i princip högst två arbetsdagar i veckan, syftar till att rätten

och parterna skall hinna sköta andra åligganden under en långvarig huvudförhandling och till att även I övrigt en alltför pressande handläggningstakt skall undvikas. För det andra kan enligt förevarande paragraf en förhandling uppskjutas under normalt högst femton dagar sammanlagt. Vid mycket långvariga förhandlingar (minst fyra veckor) tillåts dock längre uppskov, om det föreligger synnerliga skäl. Grund för uppskov skall företrä-

desvis ha med målets utredning att göra; i lagtexten nämns särskilt att nya

skäl anförs eller nya bevis kommer fram. Överskrids den tillåtna tiden för avbrott och/eller uppskov, måste förhandlingen tas om från början.

RU har föreslagit (44 kap. 4 §) en ytterligare uppmjukning i kravet på

koncentration av huvudförhandlingen. Man har också avstått från att skilja

mellan ”avbrott” och ”uppskov” och i stället föreslagit ett gemensamt

institut, kallat "uppehåll. I stället för att som i dag låta frågan om ny eller

fortsatt huvudförhandling vara knuten till en skarp tidsgräns har RU före-

slagit att det läggs i rättens hand att mera fritt avgöra om förhandlingen

efter ett uppehåll skall fortsätta eller tas om från början. Avgörande skall enligt RU härvid vara om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfatt-

ning att syftet med en i ett sammanhang genomförd huvudförhandling

väsentligen gått förlorad.

Flera remissinstanser har uttryckt sympatt för utredningens syfte att mjuka upp reglerna för när en fortsatt huvudförhandling får hållas men samtidigt uttryckt stark tvekan inför den av RU valda metoden att nå detta mål. Regleringen har ansetts bli alltför löslig och medföra en risk för att

alltför långa uppskov beviljas.

För min del är jag — liksom RU och flera remissinstanser — av den

åsikten att det finns skäl att i viss mån vidga möjligheterna att låta huvud-

förhandlingar fortsätta efter uppehåll. Erfarenheten visar nämligen att det

finns fall där det tett sig befogat att fortsätta en uppskjuten förhandling, men där detta inte varit möjligt enligt nuvarande regler. Samtidigt får en

reform i denna riktning inte ge utrymme för sådana uppehåll i en förhand-

ling att det uppstår risk för väsentligt försämrade förutsättningar för målets

prövning. Erfarenheterna av uppskovsväsendet under den äldre rättegångsbalkens tid är avskräckande. En ordning där tidsgränserna för uppe-

håll helt slopas kan medföra risk för ett mer ohämmat beviljande av

uppskov. Enligt min mening bör man, som flera remissinstanser varit inne

på, hellre behålla nuvarande tidsgränser som normala riktvärden men i någon mån vidga möjligheterna att i enskilda fall bevilja längre uppskov,

om ett sådant visar sig nödvändigt. Vidare bör man enligt min mening även fortsättningsvis skilja mellan avbrott och uppskov, främst av det skälet att dessa båda institut — som jag nyss påpekat — har olika syften. Avbrott bör således alltjämt regleras i I kap. 9 § och uppskov i förevarande paragraf

och — för brottmålens del — i 46 kap. 11 5. Mot den nu redovisade bakgrunden föreslås följande ändringar i paragra-

fen.

I första stycket, som reglerar under vilka förutsättningar en påbörjad

huvudförhandling får uppskjutas och när den skall återupptas. föreslås endast språkliga ändringar.

Andra stycket innehåller regler om under vilka förutsättningar en förhandling får fortsätta efter et eller flera uppskov.

I första meningen anges huvudregeln, nämligen att fortsatt huvudför-

handling alltid får hållas om den sammanlagda uppskovstiden uppgår till högst femton dagar. Detta överensstämmer helt med gällande rätt.

För att fortsatt huvudförhandling skall få hållas om den sammanlagda uppskovstiden är längre än femton dagar krävs enligt gällande rätt dels att

målet är av sådan omfattning att huvudförhandlingen beräknas kräva minst

fyra veckor och dels att rätten med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet finner synnerliga skäl att hålla fortsatt i stället för ny huvudförhandling.

Femtondagarsregeln kan medföra olägenheter framför allt i mål av mer

vidlyftig beskaffenhet. I ett mål där huvudförhandlingen pågår under lång Le tv

nuvarande undantagsregeln inriktats på mål där huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor. Även i ett mål med något kortare sammanlagd förhandlingstid kan det emellertid. som tidigare antytts, i vissa fall vara processekonomiskt i hög grad motiverat att något längre uppskov får beviljas än vad som nu är möjligt. Det kan för såväl rätten som parterna te sig onödigt formalistiskt att en ny huvudförhandling måste hällas i ett mål med kanske ett par veckors förhandlingstid bara därför att femtondagarsfristen överskridits med någon enstaka dag. Jag föreslår därför att anknytningen till huvudförhandlingstidens längd i andra meningen avskaffas. Liksom hittills bör det, för att fortsatt huvudförhandling skall få hållas efter ett längre uppskov än femton dagar. föreligga synnerliga skäl.

Vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger bör rätten även med den nya regleringen fästa stor vikt vid hur vidlyftigt målet är och hur lång tid huvudförhandlingen kan beräknas kräva. Även andra faktorer än huvudförhandlingstiden bör emellertid vägas in. Ett viktigt moment är hur långt förhandlingen kommit och hur mycket som återstår när femtondagarsgränsen uppnåtts; återstår t.ex. bara pläderingarna, ökar givetvis skälen för fortsatt förhandling. Av betydelse bör också vara rättens bedömning av om det över huvud taget är möjligt att inom rimlig tid genomföra en ny huvudförhandling i en mer koncentrerad form.

I mål med huvudförhandlingstid om högst några få dagar bör femtondagarsgränsen få överskridas bara i yttersta undantagsfall.

Det i den nuvarande lagtexten använda uttrycket "utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet” har, utan någon avsedd saklig ändring, bytts ut mot det kortare uttrycket ”målets beskaffenhet”.

Som RU varit inne på, bör emellertid ytterligare en förutsättning uppställas för att en huvudförhandling skall få fortsättas efter ett längre uppskov än femton dagar. Av avgörande betydelse för om en fortsatt huvudförhandling skall få hållas måste nämligen alltid vara om syftet med uppskovsreglerna — nämligen att trygga koncentrationen och därmed tillgodose intresset av att ästadkomma en tillfredställande utredning av relevanta fakta — kan uppnås. Om den sammanlagda uppskovstiden är högst femton dagar kan detta syfte alltid sägas bli tillgodosett. Vid längre uppskov är detta däremot inte självklart. Att koncentrationen inte cftersätts i väsentlig mån är så viktigt att det bör framgå av lagtexten. låt vara att en viss jämkning i förhållande till RU:s förslag är påkallad. Frågan om koncentrationen inte är väsentligen eftersatt fär bedömas med ledning av förhållandena i det enskilda fallet. Det bör särskilt poängteras att upptagande av olika bevis, vilkas värde skall vägas mot varandra. i de allra flesta fall bör ske inom en kort tidsrymd. Ett exempel! på detta är den situationen att två viltnen, som lämnar motstridiga uppgifter på en avgörande punkt, skall höras vid förhandlingen. .

I tredje stycket föreslås redaktionella ändringar.

43 kap. 132.$ I första stycket, som preciserar innebörden i begreppet fortsatt huvudförhandling, föreslås endast en språklig modernisering.

föreslås, förutom en språklig modernisering. ändringar av samma innebörd som i reglerna om förfarandet efter bevisupptagning utom huvudförhandling, se specialmotiveringen till 35 kap. 13 § tredje stycket. : :

43 kap. 14 §

I paragrafen — som är ny — föreslås uttryckliga regler för hur rätten skall förfara om man sedan huvudförhandlingen avslutats finner att utredningen behöver kompletteras.

Det förekommer undantagsvis att rätten under överläggning till dom eller vid avfattandet av dom upptäcker att det föreligger oklarheter eller

ofullständigheter i det förebragta materialet och att detta behöver kompletteras. Det kan t.ex. visa sig vara oklart om ett åberopande, som part gjort

under förberedelsen, upprepats under huvudförhandlingen, eller om en under förhandlingen omnämnd omständighet åberopats i den mening som

avses i 17 kap. 3 §. Enligt RU anser somliga domare att rätten i denna situation måste ta om hela huvudförhandlingen från början. Har förhand-

lingen en gång avslutats, kan den enligt denna mening nämligen logiskt sett omöjligen fortsätta. Andra domare har låtit sådana argument stå tillbaka

för processekonomiska skäl och alltså hållit fortsatt huvudförhandling.

Som RU anför bör i princip vanliga regler om fortsatt resp. ny huvudför-

handling gälla i de nu avsedda fallen. I praktiken torde det nästan alltid bli

fråga om fortsatt huvudförhandling. För att undanröja alla oklarheter i

fråga om hur RB skall tillämpas på denna punkt, föreslås i första meningen

en uttrycklig bestämmelse om att vanliga regler om fortsatt eller ny huvudförhandling gäller.

Det finns emellertid — som RU anför — situationer där det framstår som

orimligt kostsamt eller besvärande att sammanföra rättens ledamöter och

parterna till en fortsatt eller ny huvudförhandling i de nu aktuella fallen,

nämligen när de förtydliganden eller kompletteringar som behövs är av enkel beskaffenhet. Med hänsyn till det behov som sålunda kan antas föreligga av en smidigare kompletteringsform, föreslås i andra meningen

att rätten får möjlighet att inhämta utredningen på annat lämpligt sätt om

det föreligger särskilda skäl med hänsyn till att kompletteringen är av enkel beskaffenhet. Kompletteringen kan då göras t.ex. vid en telefonkonferens

eller genom skriftväxling. Innan rätten beslutar om en sådan åtgärd. skall samråd med panerna ske. Rekvisiten har skärpts i förhållande till RU:s

förslag för att markera att denna kompletteringstorm får användas bara i mycket enkla fall.

Med hänsyn till principen att varje part skall få del av vad motparten

ullför målet bör en komplettering alltid bringas till motpartens kännedom.

För att det enklare förfarandet enligt andra meningen skall få användas, får det med hänsyn till denna kommunikationsplikt inte finnas risk för att

ytterligare skriftväxling skall behövas. I annat fall är det bättre att kalla till fortsatt huvudförhandling.

De möjligheter, som föreslås i denna paragraf i fråga om inhämtande av ytterligare utredning efter huvudförhandlingens slut, torde i allt väsentligt

15 Riksdagen I1986/87. I saml. Nr 89

nu. Det bör understrykas att den omständigheten att en uttrycklig kompletteringsmöjlighet öppnas givetvis inte får medföra att rätten eftersätter sina skyldigheter att redan vid huvudförhandlingen noga överväga de kompletteringsbehov som kan föreligga.

Om ytterligare utredning inhämtas på ett enkelt sätt efter huvudförhandlingens slut med stöd av denna paragraf, innebär detta inte att målets

karaktär av huvudförhandlingsmål ändras. Vanliga regler rörande tid för

domens meddelande gäller alltså fortfarande. Dock kan den omständighe-

ten att ytterligare utredning behövs vara ett sådant ”synnerligt hinder” som enligt 17 kap. 9 § andra stycket medför anstånd med domen.

Som framgår av paragrafens lydelse tar den nya regeln sikte endast på de fall där rätten finner behov av att komplettera utredningen. Däremot regleras inte det fallet att parterna vill åberopa nytt material efter huvudförhandlingens slut men innan dom meddelats. Frågor i vad mån sådan rätt föreligger torde liksom hittills få lösas i rättstillämpningen (jfr t.ex. NJA 1986 s. 94). Om rätten finner det nödvändigt att komplettera utredning till följd av vad parterna anfört, är detta stadgande dock tillämpligt.

44 kap.

Ändringen i kapitelrubriken är betingad av förslaget att tredskodom skall kunna meddelas inte endast när någon av parterna uteblir från en förhand-

ling utan även när svaranden inte följer ett föreläggande att skriftligen avge

svaromål.

44 kap. 7a§

Enligt 42 kap. 11 § i förslaget får svaranden i ett dispositivt tvistemål föreläggas vid påföljd av tredskodom att skriftligen avge svaromål. I förevarande paragraf regleras vad som skall ske när svaranden underlåter att följa ett sådant föreläggande. Paragrafen motsvarar för småmålens del

nuvarande 15 8 andra och tredje styckena småmålslagen. Frågan när underlåtenhet att avge svaromål skall anses föreligga besva-

ras indirekt i andra stycket. Om kraven enligt det stycket inte är uppfyllda

får tredskodom meddelas enligt reglerna i första stycket. Enligt RU:s förslag skulle, i motsats till vad som för närvarande gäller enligt småmålslagen, i denna del krävas att käranden yrkar att målet skall avgöras genom tredskodom. RU har motiverat sitt förslag i denna del framför allt med att det inte kan uteslutas att käranden i vissa fall önskar att målet inte avgörs

genom tredskodom, trots att förutsättningarna för det är uppfyllda.

Käranden har vid skriftlig handläggning, till skillnad från vad som gäller vid muntlig handläggning, knappast någon väsentlig ekonomisk nackdel av att målet avgörs genom tredskodom. Om nämligen ett sammanträde ändå

måste hållas. är det — som påpekas i förarbetena till småmålslagens regel

(prop. 1977/78:67 s. 19) — fördelaktigare för käranden att sammanträdet

hålls med anledning av talan om återvinning mot tredskodomen.

Inställer sig inte svaranden till det sammanträdet och meddelas ny [ae]

tredskodom mot honom, har han inte möjlighet att återigen få återvinning utan tredskodomen kommer att stå fast. Det bör vidare uppmärksammas att käranden redan i stämningsansökningen givetvis har möjlighet att begära att rätten inte utfärdar föreläggande för svaranden att skriftligen avge

svaromål vid påföljd av tredskodom. En sådan begäran bör rätten — som

framhållits i specialmotiveringen till 42 kap. 11 § — respektera.

Mot bakgrund av det nu sagda kan man på goda grunder anta att käranden, när svaranden underlåtit att avge skriftligt svaromål, praktiskt

taget alltid önskar att tredskodom meddelas. Något krav på uttryckligt yrkande synes därför inte nödvändigt för att tillgodose kärandens intressen. En sådan ordning skulle nästan alltid endast medföra onödiga kostna-

der och olägenheter.

En annan sak är att käranden även på detta stadium av handläggningen rimligen bör ha rätt att efter anmälan hos rätten avstå från tredskodom och i stället få till stånd fortsatt handläggning av målet, t.ex. därför att han har

haft kontakt med svaranden. Ofta torde det i dessa fall bli aktuellt att sätta

ut målet till ett förberedelsesammanträde men det kan även tänkas situa-

tioner — t.ex. om det är känt att ett skriftligt svaromål kommer att ges in inom den allra närmaste tiden — där fortsatt skriftlig förberedelse bör äga

rum. Ett annat inte opraktiskt fall kan vara att käranden istället begär ett

avskrivningsbeslut därför att svaranden nyligen gjort rätt för sig.

] enlighet med det nu anförda har första stycket utformats så att tredskodom alltid får meddelas vid uteblivet skriftligt svaromål, så länge käranden

inte uttryckligen motsätter sig att tredskodom meddelas. Enligt 42 kap. 18 § sista stycket i förslaget skall käranden, men däremot inte svaranden, i

princip ges möjlighet att slutföra sin talan innan målet avgörs enligt förevarande paragraf. I denna del hänvisas till specialmotiveringen till 42 kap.

18 5.

Regeln i första stycket har gjorts fakultativ. Det kan nämligen finnas situationer där rätten inte bör meddela en tredskodom trots att de formella förutsättningarna är uppfyllda. Jag återkommer strax till den frågan.

I andra stycket föreslås regler om när svaranden skall anses ha uppfyllt

ett föreläggande att inkomma med skriftligt svaromål vid påföljd av tred-

skodom. Förslaget överensstämmer i denna del i sak med RU:s förslag och innebär en viss skärpning av kraven på svaranden i förhållande till vad som

nu gäller enligt småmålslagen.

I mäl om betalningsföreläggande krävs, för att gäldenären skall undgå att borgenärens yrkande bifalls, att han bestrider yrkandet. Och i mål som handläggs enligt småmålslagen torde det i praxis uppställas ett krav på att

ett skriftligt yttrande från svaranden skall innefatta ett ställningstagande

till kärandens yrkande. Detta krav bör givetvis gälla vid den utvidgade möjlighet att meddela tredskodom vid skriftlig handläggning som nu föreslås. I den föreslagna lagtexten har därvid uttryckligen angetts att svaran-

den, för att undgå tredskodom, mäste bestämt ange sin inställning till

kärandens yrkande, dvs. huruvida detta medges eller bestrids. Det är givetvis inte nödvändigt att just någon av de nu nämnda termerna används,

utan det räcker med att svarandens inställning på annat sätt framgår av vad

som anförs. 227

Enligt RU:s förslag skulle svaranden härutöver, för att undgå att målet avgjordes till hans nackdel, ange skäl för sitt bestridande. Detta förslag gällde såväl den summariska processen som den egentliga tvistemälsprocessen. Förslaget tillstyrktes av många remissinstanser. medan andra

varnade för att ett krav på motiverat bestridande kunde komplicera domstolens arbete i fråga om den summariska processen genom att lagfaren personal kunde behöva kopplas in i större utsträckning än annars.

Utan att i detta sammanhang ta ställning till frågan om vilka krav som bör ställas i den summariska processen kan jag konstatera att en ordning, där svaranden i en tvistemålsprocess tvingas prestera relevanta skäl för ett eventuellt bestridande i ett skriftligt svaromål för att undgå tredskodom,

har betydande fördelar från effektivitetssvnpunkt. Genom att skälen anges

kan käranden bättre överblicka sin situation och förberedelsen drivas längre vid ett kommande sammanträde. Det kan heller inte anses oskäligt betungande för svaranden att prestera ett motiverat bestridande i den egentliga tvistemålsprocessen där han ju har relativt utförligt motiverade

yrkanden från käranden att utgå från. Och argumentet att ett krav på

motiverade bestridanden skulle medföra komplikationer för domstolsarbe-

tet håller inte streck för tvistemälsprocessens del, där det dels är fråga om

ett relativt litet antal mål och där dels förberedelsearbetet ändå sköts av

lagfaren personal.

Mot denna bakgrund har i förslaget tagits upp ett krav på att svaranden,

om han bestrider käromålet, har att ange sådana skäl för bestridandet som

kan vara av betydelse vid en prövning av saken (s.k. relevanta skäl). Jag

kommer i det följande att gå närmare in på tolkningen av detta rekvisit. Det bör dock redan nu påpekas att avsikten inte är att svaranden i detta skede skall behöva prestera någon bevisning för sin ståndpunkt. Redan ett naket

påstående från svarandens sida att det föreligger en någorlunda klart angiven grund för ogillande bör därför vara tillräckligt för att hindra tredskodom.

När man närmare skall gå in på vilka krav som bör ställas på svaranden kan det vara belysande att utgå från hur bestridandena kan vara utformade i betalningsföreläggandemål. Mänga av de svaromål med bestridanden som i dag ges in till tingsrätterna i sådana mål innehåller motiveringar som sakligt sett är fullständigt innehållslösa. Exempel härpå är att svaranden anger att han ”bestrider helt”. ”inte häftar i skuld” eller ”inte har någon betalningsskyldighet”. Sådana bestridanden bör givetvis inte hindra att tingsrätten meddelar tredskodom.

Andra bestridanden kan med lite god vilja sägas innehålla sakinvändningar, t.ex. när svaranden skriver att ”kontokuranten inte visar skuld”

eller att ”alla skulder är betalda”. Sådana motiveringar kan sägas vara dåligt formulerade påståenden om betalning. Om det är svårt att förstå vad

svaranden menat, kan en möjlighet vara att få en komplettering per telefon av honom.

Något krav på att svaranden utvecklar sin talan mer ingående bör inte

ställas upp. Som tidigare sagts bör rätten inte heller bedöma sannolikheten av att svarandens påståenden är sakligt sett riktiga. Om det är alldeles uppenbart att svarandens invändning är rättsligt sett 228

ovidkommande så till vida att det han anfört inte hindrar att käromålet

bifalls, är läget dock ett annat. Om svaranden t.ex. säger att han ”kommer att betala” eller ”inte kunnat betala därför att han varit sjuk” bör rätten således meddela tredskodom. Det bör påpekas att det i sådana fall mänga gånger ligger i svarandens intresse att målet avgörs med bortseende från

den ovidkommande invändningen. Härigenom kan han nämligen besparas ansvaret för ytterligare rättegängskostnader. I många av dessa fall ligger

sannolikt också ren betalningstredska bakom svarandens agerande.

Rättens prövning av det rättsligt befogade i svarandens ståndpunkt bör i detta sammanhang begränsas till att skilja ut de fall där det är uppenbart att

svarandens invändning är ovidkommande. Så snart någon som helst tvekan föreligger i fråga om det rättsligt relevanta I det svaranden anfört, bör förberedelsen fortsätta och målet avgöras genom dom.

Om svaranden förklarar sig ovetande om grunden för ett krav eller begär

preciseringar från käranden innan han tar ställning, bör tredskodom inte

meddelas. 1 sådana fall bör antingen käranden föreläggas att skriftligen komplettera sin ansökan eller också målet sättas ut till ett sammanträde.

Om svaranden i svaromålet endast framför en invändning om rättegångs-

hinder och invändningen ogillas, föreligger formella förutsättningar att

meddela tredskodom. Så bör emellertid ske endast om det framstår som

klart att en uppenbart ogrundad invändning framförts i illojalt syfte; nor-

malt måste svaranden, sedan invändningen om rättegångshinder ogillats, få tillfälle att yttra sig i sak.

Som RU påpekat får en kvittningsinvändning ses som ett skäl mot meddelande av tredskodom.

Som allmän regel bör gälla att. om det är tveksamt om svaranden skall anses ha anfört sådana skäl mot bifall som kan vara av betydelse vid prövning av saken, tredskodom inte bör meddelas utan förberedelsen fortsätta,

Enligt 14 § småmåälslagen kan svaranden yttra sig över stämningsansö-

kan antingen muntligen, t.ex. per telefon, eller också skriftligen. 1 fråga

om formen för svaromål sägs i 42 kap. 9 § andra stycket i förslaget att ett svaromål skall avges antingen skriftligen eller också muntligen vid ett

sammanträde. Ett sammanträde kan enligt förslaget hållas per telefon

under de i 42 kap. 10 § angivna förutsättningarna. Däremot föreslås i övrigt ingen uttrycklig möjlighet för svaranden att avge sitt svaromål muntligen.

En svarande som förelagts att inkomma med ett skriftligt svaromål vid

påföljd av tredskodom, kan visserligen formellt sett inte sägas ha följt föreläggandet om han muntligen — antingen vid besök i domstolen eller per telefon — avger sitt svaromål. Teoretiskt föreligger i den situationen förutsättningar för att meddela tredskodom. Om det som svaranden anfört

förefaller innefatta relevanta skäl för bestridande, är det dock inte lämpligt

att meddela en tredskodom. Man riskerar då antingen att svaranden söker

ålervinning eller att han gör en rättsförlust. I en sådan situation bör rätten i stället sätta ut målet till ett sammanträde. Bl.a. med tanke på sådana fall

har stadgandet i första stycket gjorts fakultativt och inte obligatoriskt. Rätten är således inte skyldig att meddela en tredskodom trots att de

formella förutsättningarna för en sådan är uppfyllda.

begär att sammanträde hälls, bör denna begäran bifallas. om svaranden har godtagbara skäl för att han vill avge sitt svaromål muntligen i stället för

skriftligen, t.ex. om han kan antas ha svårigheter att uttrycka det han vill

säga skriftligen.

I fråga om tredskodomens innehåll gäller de vanliga reglerna i 44 kap. 8 §, vilket innebär att kärandens talan normalt skall bifallas men att ogil-

lande dom får meddelas bl.a. om käromålet är uppenbart ogrundat.

44 kap. 10 § I första stycket regleras hur rätten skall förfara sedan en ansökan om återvinning tagits upp. I detta stycke har vidtagits en ändring av närmast

redaktionell natur med anledning av den föreslagna möjligheten att medde-

la tredskodom även vid skriftlig handläggning. Principen är enligt förslaget

att handläggningen skall fortsätta där den slutade när frågan om tredsko-

dom togs upp. Detta innebär, I de fall där tredskodom meddelas sedan ena

parten uteblivit från ett sammanträde, liksom enligt gällande rätt att hand-

läggningen av målet efter återvinningen skall tas upp i det skick vari det förelåg före sammanträdet. Och meddelades tredskodomen vid skriftlig handläggning, får handläggningen återupptas genom att antingen svaranden på nytt föreläggs att avge skriftligt svaromål eller genom att parterna

kallas till sammanträde.

Det bör i detta sammanhang anmärkas att enligt RU:s förslag svaranden skulle tvingas att i sin återvinningsansökan prestera relevanta skäl för ett

bestridande av käromålet för att få en ansökan om återvinning upptagen. Jag har emellertid kommit fram till att en sådan ordning skulle medföra en

del praktiska komplikationer. Genom möjligheten att efter återvinningen

på nytt förelägga svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd av

tredskodom — som i så fall inte blir återvinningsbar — har man dessutom ett påtryckningsmedel på svaranden som i praktiken är lika effektivt som

möjligheten att avvisa återvinningsansökningen vid brist på relevanta skäl.

RU:s förslag har därför inte tagits upp i denna del.

I fråga om valet mellan muntlig och skriftlig handläggning bör ytterligare sägas följande. Om en svarande, mot vilken en tredskodom meddelats

under skriftlig handläggning, i sin ansökan om återvinning anger det som han borde ha angett i ett skriftligt svaromål, torde det lämpligaste vara att den fortsatta förberedelsen äger rum vid ett sammanträde. Om svaranden däremot varken i återvinningsansökningen eller tidigare under handlägg-

ningen har redogjort för sin inställning och skälen för denna, är det lämpli-

gare att återigen förelägga honom vid påföljd av tredskodom att komma in med ett skriftligt svaromål. Käranden bör normalt inte besväras med att

inställa sig till ett sammanträde om inte svaranden gjort något för att föra förberedelsen framåt. Om det kan antas att svaranden inte har förmåga att skriftligen ange grunderna för sin talan, bör rätten dock sätta ut målet till ett sammanträde. I andra stycket föreslås, utöver en språklig modernisering, en redaktio- 230

nell ändring med anledning av förslaget att tredskodom skall kunna medde-

las vid skriftlig handläggning.

45 kap. 7§

I paragrafen behandlas åklagarens skyldighet att till rätten ge in förundersökningsprotokollet och sitt bevismaterial. I en ny sista mening har införts

en regel som rekommenderar åklagaren att, innan han ger in förundersök-

ningsprotokollet, ur detta rensa bort material som rör sådant som inte omfattas av åtalet. Bakgrunden till bestämmelsen har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3).

Om förundersökningsprotokollet innehåller material som inte berör de

ätalade gärningarna följer av den nya regeln att åklagaren alltid skall

undersöka om det är möjligt att utan väsentliga olägenheter gallra bort

materialet ur protokollet innan detta ges in till rätten.

45 kap. 10 §

HF första stycket, som innehåller regler om den tilltalades bevisuppgift, har i huvudsak endast gjorts språkliga ändringar. Stadgandet i sista meningen

om att åklagaren skall få del av den tilltalades bevisuppgift har tagits bort:

det som sägs där följer redan av allmänna principer om cen parts rätt att få del av motpartens processmaterial.

Enligt det nya andra stycket i förslaget bör den tilltalade samtidigt som han lämnar sin bevisuppgift ge in de skriftliga bevis han åberopar. Försla-

get överensstämmer i denna det med vad som gäller för svaranden i

tvistemål (se 42 kap. 7 § sista stycket).

I tredje stycket, som saknar motsvarighet i gällande rätt, föreslås en

möjlighet för rätten att före huvudförhandlingen ålägga den tilltalade att skriftligen redovisa vilken inställning han har till åtalet och på vad han grundar denna inställning. Förslaget har behandlats i den allmänna motive-

ringen (avsnitt 2.3.2). Tanken bakom den föreslagna regeln är att ett i förväg avgivet svaromål skall skapa förutsättningar för en effektiv handläggning vid huvudförhandlingen och minska risken för uppskov. Som en

förutsättning för svaromålsföreläggande har därför angetts att detta är påkallat för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamäåälsenligt sätt. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) saknas det

i de flesta brottmål anledning att före huvudförhandlingen ta reda på — utöver vad som framgår av förundersökningen — vilken ståndpunkt den tilltalade intar till åtalet. Detta gäller såväl i de mål där han under förundersökningen erkänt gärningen, som i flertalet förnekade mål. Det är endast i

mer komplicerade brottmål som något står att vinna på att den tilltalade i förväg utvecklar sin syn på åtalet. Rätten mäste därför i varje enskilt fall

pröva om det är befogat att förelägga den tilltalade att yttra sig i detta hänseende.

I fråga om innehållet i svaromålet bör betonas att avsikten givetvis inte

är att hela den tilltalades berättelse skall anges. I vissa fall torde det vara

tillräckligt med ett kort angivande av den tilltalades inställning till åtalet

och av skälen för denna. I andra fall kan det vara behövligt att gå mer i detalj och redovisa på vilka punkter åklagaren och den tilltalade har delade meningar.

Med hänsyn till brottmålens karaktär kan en underlåtenhet att följa ett svaromålsföreläggande inte medföra någon påföljd i utredningshänseende för den tilltalade, t.ex. att han förlorar rätten att senare göra invändningar mot åtalet. Däremot kan en underlåtenhet i vissa fall, t.ex. om den föranleder ett uppskov med förhandlingen, ge underlag för åläggande av kostnadsansvar för försumlig processföring (fr 31 kap. 4 §).

Om den tilltalade saknar försvarare torde det i praktiken sällan vara aktuellt att förelägga honom att komma in med ett skriftligt yttrande.

Som påpekats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) kan det i ett mer komplicerat brottmäl vara värdefullt om åklagaren skriftligen belyser åtalet innan den tilltalade föreläggs att komma in med ett yttrande.

Såsom framgår av den föreslagna lagtexten har rätten möjlighet att förelägga den tilltalade att yttra sig endast i fråga om hans inställning till åtalet. Den tilltalade kan således inte med stöd av denna bestämmelse föreläggas alt yttra sig i t.ex. påföljdsfrågan. Det är däremot ingenting som hindrar att rätten, under utövande av sin allmänna processledande funktion, där det är lämpligt tar reda på hur den tilltalade ställer sig till t.ex. frågan om en personundersökning bör göras.

45 kap. 13 § Denna paragraf innehåller för närvarande en regel om att rätten i vissa fall får besluta att part eller annan skall höras på lämpligt sätt före huvudförhandlingen i ett brottmål. Denna regel har — av skäl som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) — byggts ut till en mera generell möjlighet att hälla förberedelsesammanträde i brottmål. Förutsättningen för att sammanträde skall få hållas är att det föreligger särskilda skäl. Med detta avses att det måste finnas ett starkt behov av att parterna före huvudförhandlingen träffas under rättens ledning. Det kan gälla att fastställa i vilka hänseenden parterna har olika uppfattning rörande olika moment i den åtalade gärningen: syftet med sammanträdet är i detta fall att argumentering och bevisning vid huvudförhandlingen skall kunna begränsas tll de kontroversiella punkterna. Ett sammanträde kan emellertid också behövas för att diskutera mer formella frågor, framför allt den tidsmässiga uppläggningen av en långvarig huvudförhandling. En förutsättning för sammanträde enligt denna paragraf bör alltid vara att den totala resursåtgången för målets avgörande kan antas minska genom sammanträdet. Redan av detta följer att ett sammanträde bör äga rum i princip endast i mål som rör omfattande eller komplicerad brottslighet.

Liksom enligt gällande rätt bör det vara möjligt att kalla även andra personer än parterna själva till sammanträde, även om detta är en möjlighet som torde komma till användning mycket sällan.

Som påpekats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) kan det i sådana brottmål där förberedelsesammanträde enligt denna paragraf kan antas bli nödvändigt vara av värde om åklagaren antingen i stämningsan- ra ta

sökningen eller senare skriftligeri utvecklar och/eller belyser åtalet i syfte att diskussionerna vid förberedelsesammanträdet skall kunna genomföras mer effektivt.

Enligt andra meningen i första stycket skall i fråga om kallelse till ett

förberedelsesammanträde bestämmelserna i 15 § tillämpas. Det bör beto-

nas att det inte alltid är nödvändigt att kalla alla parter till ett förberedelsesammanträde. Det saknas t.ex. anledning att kalla en medtilltalad som inte

alls berörs av den åtalspunkt som är orsaken till att sammanträdet hålls.

Vidare är det i många fall onödigt att ålägga parterna personlig inställelseskyldighet vid förberedelsesammanträden. Vid ett planeringssammanträde t.ex. är det i allmänhet tillräckligt att åklagaren och försvararna är närvarande. I vilken utsträckning den tilltalade är skyldig att infinna sig personli-

gen framgår av 21 kap. 2 §. I andra stycket föreslås vissa regler om hur man skall förfara när någon

som kallats till ett sammanträde enligt första stycket uteblir. För det första

får sammanträdet ändå hållas, i den mån förberedelsens syfte kan uppnås

trots utevaron. Vidare kan rätten, om vederbörandes närvaro ändå bedöms nödvändig, förelägga nytt vite eller besluta om hämtning, antingen omedelbart eller till ett senare tillfälle. Med det fallet att någon uteblir bör, även om det inte uttryckligen anges, jämställas den antagligen mycket

ovanliga situationen att någon som kallats att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud.

Genom en hänvisning i tredje stycket till 42 kap. 10 § blir det möjligt att — under samma förutsättningar som i tvistemål — hålla ett förberedelse-

sammanträde i brottmål per telefon.

45 kap. 15 §

Denna paragraf innehåller regler om kallelse av äklagaren, målsägande och

tilltalade till huvudförhandling. Förslaget motsvarar på de flesta punkter gällande rätt.

Den enda sakliga ändringen utgörs av att rätten i det nya tredje stycket fått möjlighet att omedelbart besluta att en målsägande — som inte kan förväntas följa ett vitesföreläggande — skall hämtas till förhandlingen. Enligt gällande rätt finns en sådan möjlighet endast såvitt avser tilltalade: den nuvarande regeln härom i andra stycket har i förslaget sammanförts med reglerna om målsägande i tredje stycket. I övrigt hänvisas till motsva-

rande regler för parter i indispositiva tvistemål, 42 kap. 12 § andra stycket i

förslaget.

Första och andra styckena har i övrigt moderniserats språkligt. Den nuvarande hänvisningen i tredje stycket till reglerna om kallelse av vittnen och sakkunniga har tagits bort som överflödig Gfr specialmotiveringen till 42 kap. 21 §).

46 kap. 3 § I denna paragraf regleras dels i vilka fall huvudförhandling fär påbörjas trots att det föreligger hinder mot förhandlingen, dels vilken handläggning

rätten får företa i samband med att en huvudförhandling ställs in. 233

Den föreslagna bestämmelsen är likalydande med motsvarande regel för tvistemål i 43 kap. 3 §&. Här hänvisas därför till vad som anförts i anledning av den bestämmelsen.

46 kap. 4 § Paragrafen reglerar rättens processledning vid huvudförhandling i brott-

mål. Innehållet har ändrats på motsvarande sätt som för tvistemålens del. I

fråga om ändringarnas närmare innebörd hänvisas till specialmotiveringen

till 43 kap. 4 §. I avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen har behandlats

frågor rörande inriktningen och omfattningen av rättens materiella pro-

cessledning i brottmål.

I sammanhanget bör nämnas att det i brottmål — till skillnad från vad som gäller för tvistemålen — inte finns någon uttrycklig lagregel rörande

rättens materiella processledning under förberedelseskedet. Detta sammanhänger med att det i ett brottmål oftast inte behöver hållas någon egentlig förberedelse. I de flesta fall är målet tillräckligt förberett genom

förundersökningen. Men i den mån det blir aktuellt med förberedelseåt-

gärder i ett brottmål, skall rätten givetvis kunna ägna sig ät materiell

processledning även i det skedet av målets handläggning. I sådana fall kan förevarande stadgande tillämpas analogt.

46 kap. 5 § I paragrafen fastslås att huvudförhandling skall vara muntlig och lämnas

vissa föreskrifter angående innebörden av detta krav. Samma ändringar i

reglerna har vidtagits som 1 motsvarande bestämmelse för tvistemål (43 kap. 5 &). I fråga om ändringarnas innebörd hänvisas till vad som anförts i anslutning till den regeln.

46 kap. 6 § Tillsammans med 9 och 10 §§ i förslaget reglerar denna paragraf ordningen för huvudförhandlingens genomförande. Rätten kan med stöd av 4 § första stycket besluta om avvikelser från den i dessa paragrafer stadgade ordningen.

Reglerna i nuvarande tredje stycket om förhöret med den tilltalade har i förslaget flyttats till 37 kap. I $. Reglerna i nuvarande fjärde stycket om i

vilka fall skriftliga uppteckningar från förhör med målsäganden och den

ulltalade får läsas upp föreslås upphävda. Sakligt sett samma ordning avses emellertid gälla genom en i 37 kap. 3 § första stycket föreslagen regel, vilken hänvisar till reglerna för vittnesförhör (36 kap. 16 § andra stycket).

De föreslagna reglerna stämmer i stor utsträckning överens med vad som gäller för tvistemål. Vissa skillnader föreligger dock, beroende på brottmålens speciella karaktär.

Enligt första stycket skall en huvudförhandling — liksom enligt gällande

rätt — normalt inledas med att äklagaren framställer sina yrkanden och den

tilltalade, själv eller genom sin försvarare, anger sin inställning till dessa vrkanden och kort anger skälen för den. Om gärningen erkänns, behöver nägra skäl normalt inte anges. Bestrids ansvar, räcker det i de allra flesta fall med att grunden för bestridandet anges med några få ord. Det viktiga är att rätten och motparten får klart för sig om bestridandet hänför sig till

hela. eller till någon viss del av gärningsbeskrivningen eller om något

motfaktum, t.ex. invändning om nödvärn, görs gällande.

Efter denna inledande del av huvudförhandlingen skall enligt andra

meningen i första stycket åklagaren utveckla sin talan. en ordning som överensstämmer med gällande rätt. Enligt förslaget skall härefter, om det inte är obehövligt, målsäganden samt den tilltalade eller hans försvarare beredas tillfälle att hålla en s.k. kompletterande sakframställning. Att en

sådan möjlighet skrivs in i RB innebär i stort sett endast en kodifiering av

en praxis som tillämpas vid mänga domstolar.

Det är viktigt att i detta sammanhang skilja mellan kompletterande sakframställning och förhör med den tilltalade. Förhöret skal! hållas i ett senare skede av huvudförhandlingen. En kompletterande sakframställning får t.ex. inte ges formen av att den tilltalade eller försvararen berättar

stora delar av den tilltalades version. Sakframställningen skall i stället

begränsas dels till ett angivande av den tilltalades invändningar mot åtalet (förnekanden, åberopanden av motfakta, t.ex. nödvärn, samt rättsinvänd-

ningar) i den mån de inte angetts tidigare och dels till sådana omständighe-

ter som är ägnade att belysa den tilltalades inställning till åtalet och som kan behöva klargöras redan före bevisupptagningen. Det bör betonas att

den tulltalades berättelse i de allra flesta fall komma att vara tillräcklig för

att klargöra hans inställning och att kompletterande sakframställning därför normalt inte behövs. Det torde framför allt vara i mer komplicerade mål

som en kompletterande sakframställning fyller någon funktion. En förut-

sättning torde dessutom normalt sett vara att försvarare är förordnad.

Enligt andra stycket skall efter sakframställningen målsäganden och den

tilltalade höras och övrig bevisning förebringas. Detta överensstämmer i

sak med gällande rätt. Förhören med målsäganden och den tilltalade betraktas dock i förslaget även formellt som förhör i bevissyfte.

I fråga om ordningsföljden för förhören med målsäganden och den

tilltalade följer av allmänna straffprocessuella principer att den tilltalade

som regel skall höras efter målsäganden. I de fall där målsägandens ställning är mycket lik ett vittnes (jfr avsnitt 2.4.9 i den allmänna motiveringen samt specialmotiveringen till 46 kap. 8 §) bör det dock kunna komma i fråga att höra den tilltalade först. En förutsättning bör då vara att den

tilltalade går med på att förhöras före målsäganden.

Andra meningen i andra stycket, enligt vilken parterna i princip skall förhöras före vittnena. överensstämmer i såk med motsvarande bestäm-

melse för tvistemålen i 43 kap. 8 § andra stycket. Jag hänvisar till vad jag

anfört i anslutning till den bestämmelsen.

Bestämmelserna i tredje stycket motsvarar med några språkliga ändring-

ar nuvarande femte stycket.

I denna paragraf finns nu en regel som ger rätten möjlighet att besluta att en part inte får vara närvarande under förhör med en annan part. Denna

regel har flyttats till 37 kap. 3 § och där kommit till uttryck genom en hänvisning till motsvarande regel för vittnesförhörens del i 36 kap. 18 8 första stycket.

I förevarande paragraf har i stället intagits en regel som innebär en uppmjukning av kravet på att all skriftlig bevisning skall föredras vid huvudförhandlingen (första stycket) och regler om bevisupptagning per telefon vid huvudförhandling (andra stycket). Dessa regler överensstäm-

mer helt med motsvarande bestämmelser för tvistemålens del i 43 kap. 8 3.

Här hänvisas till vad som anförts i anslutning till den paragrafen.

46 kup. 8 §

Den nuvarande regleringen i denna paragraf motsvaras i förslaget av 6 § andra stycket.

I paragrafen har i stället införts en möjlighet för rätten att under vissa

förutsättningar förbjuda målsäganden att vara närvarande vid huvudför-

handlingen innan han själv skall höras. Avsikten med regeln är att man i de

fall där målsäganden inte har något befogat intresse av att vara närvarande

under rättegängens inledande del skall kunna undvika att han påverkas av vad som förekommer vid förhandlingen och då främst av åklagarens sakframställning. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9.).

En första förutsättning för att målsäganden skall kunna åläggas att lämna

rättssalen är att han inte för talan i målet, dvs. biträder åtalet eller för talan

om skadestånd. En ytterligare förutsättning är att det med hänsyn till omständigheterna inte är olämpligt att målsäganden får lämna rättssalen. Så snart det framgår att målsäganden lidit skada av brottet, bör han inte

kunna åläggas att lämna rättssalen, om det inte framstår som osannolikt att talan rörande anspråket kommer att väckas i framtiden. Är målet av sådan

beskaffenhet att det starkt berör målsäganden personligen. bör denne

också i princip alltid få vara med under hela rättegången. I andra mål kan åklagaren vilja ha målsägandens hjälp med faktiska uppgifter under sakframställningen. Detta torde framför allt kunna bli aktuellt i mål som rör komplicerade sakförhållanden av t.ex. teknisk eller ekonomisk art.

46 kap. 11 §

Denna paragraf innehåller regler om uppskov med en påbörjad huvudför-

handling. Den föreslagna regleringen överensstämmer med vad som för tvistemålens del föreslagits i 43 kap. 11 8, varför här hänvisas till vad som anförts i anslutning till den paragrafen.

46 kap. 13 § Prop. 1986/87:29

I paragrafen, som innehåller regler om hur rätten skall förfara vid fortsatt respektive ny huvudförhandling. föreslås ändringar av spräklig och redakvonell natur, ifr specialmotiveringen till 43 kap. 13 §.

46 kap. 15 § 1 andra stycket, som behandlar förutsättningarna för att avgöra ett mål trots att den tilltalade inte är närvarande vid huvudförhandlingen, har lagts till en tredje punkt som ger domstolen rätt att avgöra målet om den tilltalade lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och hans närvaro på grund av sjukdomen inte är nödvändig. Detta innebär endast ett förtydligande av vad som gäller redan i dag (jfr specialmotiveringen till 21 kap. 2 8). De nuvarande ålderdomliga termerna ”sinnesjukdom” och ”sinnesslöhet”” har överförts oförändrade till den föreslagna lagtexten; frågan om en modernisering får tas upp i samband med pågående reformarbete i fråga om lagstiftningen rörande psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.

46 kap. 17 § I paragrafen föreslås vissa regler för hur rätten skall handla i det fall att man sedan huvudförhandlingen avslutats finner att utredningen i målet behöver kompletteras. De föreslagna reglerna saknar motsvarighet i gäl- Jande rätt. I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till motsvarande bestämmelse för tvistemål (43 kap. 14 §).

47 kap. Detta kapitel innehåller regler om hur enskilt åtal skall väckas samt om förberedelse och huvudförhandling i sådana mål. När det gäller förberedelseskedet är reglerna utformade efter mönster av motsvarande bestämmelser för tvistemål i 42 kap. Såsom en följd av att reglerna om förberedelse i tvistemål föreslås ändrade i stor utsträckning föreslås i detta kapitel ett antal ändringar som syftar till att bringa 47 kap. i samklang med det reviderade 42 kap. För närmare motivering till de enskilda ändringarna hänvisas till specialmotiveringen till motsvarande bestämmelser i 42 kap.

47 kap. 2§ Denna paragraf, som reglerar vad en stämningsansökan skall innehålla, motsvarar i sin nuvarande lydelse 45 kap. 4 § utom så till vida att målsägandens skyldighet att i ansökningen uppge bevisning begränsats — på samma sätt som för närvarande är fallet beträffande käranden i tvistemål — till att avse de skriftliga bevis som åberopas. Också frågan om skyldighet att förete skriftliga bevis i samband med att ansökningen ges in har reglerats i överensstämmelse med tvistemålsförfarandet.

I förslaget utvidgas kärandens uppgiftsskyldighet i enlighet med vad som

föreslås för tvistemålens del till att avse även muntliga bevis. I övrigt

föreslås en språklig modernisering av första stycket. Vidare föreslås såsom ett nytt andra stycke en motsvarighet till den föreslagna regleringen i 42 kap. 2 § andra stycket. Tredje och fjärde styckena motsvarar med några språkliga ändringar nuvarande andra och tredje styckena.

47 kap. 6 § I första stycket föreslås inga ändringar. Andra stycket, som behandlar förberedelsens syfte, föreslås ändrat enligt samma princip som 42 kap. 6 8 andra stycket. Det faktum att det här är fråga om brottmål medför dock

vissa skillnader mellan de båda stadgandena (jfr vad som föreslås i 45 kap.

10 9. Tredje stycket överensstämmer med 42 kap. 6 § tredje stycket i förslaget.

47 kap. 78

De i denna paragraf föreslagna ändringarna — som är av språklig och

redaktionell natur — motsvarar de ändringar som föreslås i 42 kap. 7 och 858.

47 kap. 8§ Paragrafen behandlar avvägningen mellan skriftlighet och muntlighet un-

der förberedelsen. Reglerna överensstämmer i gällande rätt helt med mot-

svarande bestämmelser för tvistemål i 42 kap. 9 §. Den paragrafen föreslås

nu radikalt ändrad. Motsvarande ändringar föreslås i förevarande paragraf.

Regler om vissa tidsfrister för sammanträde när den tilltalade är häktad

eller ålagd reseförbud återfinns i 9 §.

47 kap. 9 § En föreskrift motsvarande den nuvarande bestämmelsen i första meningen i första stycket om att vid muntlig förberedelse sammanträde skall hållas så

snart det kan ske har med sikte på normalfallen tagits in i 8 § tredje stycket. I andra och tredje meningarna i första stycket, vilka tar upp vissa

tidsfrister vid muntlig förberedelse när den tilltalade är häktad eller ålagd

reseförbud, har endast gjorts vissa smärre språkliga ändringar. Bestäm-

melserna i samma stycke om hur kallelse till parterna skall ske har slopats i förslaget, ifr specialmotiveringen till 42 kap. 10 §. Bestämmelserna i andra och tredje styckena om vid vilka påföljder parterna skall kallas till förbere-

delsesammanträde har överförts till 12 §. Till andra stycket har i stället —

språkligt ändrad — överförts bestämmelsen i 11 § första stycket om inom

vilken ud ett eventuellt andra förberedelsesammanträde skall hållas om den tilltalade är häktad. 238

Paragrafen innehåller i dag en reglering av i vad män en part vid ett

sammanträde för förberedelse fär ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m. Bestämmelserna om detta har förts över till 11 §. I denna paragraf har i stället tagits in regler om möjlighet att hålla förberedelsesammanträde

per telefon (jfr 42 kap. 10 5).

47 kap. 11 §

Den nuvarande regleringen i första stycket om att förberedelsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet har i förslaget överförts till 8 §

fjärde stycket. Den bestämmelsen täcker även det nuvarande tredje stycket i [1 §. Av de skäl som redovisats I anslutning till 42 kap. 12 § första

stycket bör den nuvarande regeln i första stycket om att målet inte får

uppskjutas längre än som oundgängligen påkallas upphävas. Bestämmelsen i första stycket om tidsfrist för ytterligare sammanträde när den tilltalade är häktad har i förslaget överförts till 9 § andra stycket. Regler om

kallelse till förberedelsesammanträde föreslås intagna i 12 §. Den föreslagna regleringen täcker även de nuvarande bestämmelserna 1 11 § andra

stycket angående kallelse till fortsatt förhandling.

I förevarande paragraf har i stället tagits in regler angående i vad mån parterna vid sammanträden får ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden. Reglerna, som avses ersätta nuvarande 10 §,

har utformats helt i överensstämmelse med vad som föresläs i 42 kap. 13 8.

47 kap. 12 §

I denna paragraf i dess nuvarande lydelse slås fast att rätten får utsätta ett särskilt förberedelsesammanträde för behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt. Denna reglering har tagits

bort såsom onödig Gfr specialmotiveringen till 42 kap. 13 8). De i nuvarande andra meningen intagna reglerna om kallelse till sammanträde för behandling av en rättegångsfråga har överförts till ett nytt andra stycke. I första stycket har i stället — med vissa språkliga ändringar — tagits in reglerna i 9 § andra och tredje styckena om vid vilka påföljder parterna skall kallas till förberedelsesammanträde. Dessutom föreslås — liksom

beträffande indispositiva tvistemål och mål om allmänt åtal (42 kap. 12 §

andra stycket resp. 45 kap. 15 § tredje stycket) — att rätten i stället för att förelägga vite under vissa förutsättningar fär besluta att en part. som skall infinna sig personligen, skall hämtas till sammanträdet.

47 kap. 19. $ Paragrafen innehåller i dag vissa regler om skriftlig förberedelse. vilka liksom motsvarande regler på tvistemälssidan föreslås upphävda. I denna del hänvisas till specialmotiveringen till 42 kap. 14 &. Vad där sägs om 42

kap. 9 § motsvaras för 47 kap:s del av 47 kap. 8 8. Enligt förslaget tas i

förevarande paragraf (liksom i 42 kap. 14 §)i stället in vissa bestämmelser som syftar till att göra förberedelsen så effektiv som möjligt (jfr specialmo-

tiveringen till 42 kap. 14 §).

47 kap. 20 § En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att

rätten får meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna

och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra sig har tagits in i 19 §. 1 stället föreslås att i denna paragraf tas in en motsvarighet till den i 42 kap.

16 § föreslagna regeln om att rätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter.

47 kap. 22 § Paragrafen innehåller vissa regler om utsättande av huvudförhandling. I första stycket har gjorts språkliga ändringar motsvarande dem som föreslås i 42 kap. 20 § första stycket. I andra och tredje styckena föreslås inte

några ändringar.

47 kap. 23 § Hänvisningen i det nuvarande tredje stycket har tagits bort såsom varande

onödig. 1 övrigt är de föreslagna ändringarna av redaktionell natur. (Jfr 42

kap. 21 8.)

49 kap.

Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) bör dispens-

prövningen i hovrätt i mål om mindre värden tills vidare finnes kvar i princip oförändrad, trots att småmälslagen upphävs. Mot den bakgrunden föreslås i förevarande kapitel vissa bestämmelser om vad som gäller vid fullföljd av talan mot tingsrätts dom eller beslut i mål som avses i I kap. 3

as.

49 kap. 12 § Denna paragraf, som innehäller de grundläggande reglerna om begräns-

ningen i hovrättsprövningen i småmål, överensstämmer bortsett från några språkliga ändringar helt med 21 § småmålslagen.

49 kap. 13 §

I denna paragraf regleras förutsättningarna för att prövningstillstånd skall

få beviljas. Motsvarande reglering finns i dag i 22 § småmålslagen. Det har

i flera sammanhang påpekats att regleringen i den paragrafen inte är helt

lyckad eftersom den för åtskilliga fall innebär en dubbelreglering. Det kan i

samma mål t.ex. vara aktuellt att meddela prövningstillstånd enligt såväl 240

sjätte punkten som enligt någon av punkterna 2—5. För att undvika dubbelreglering har bestämmelsen utformats på ett annat sätt än den nuvarande

regeln i 22 § småmålslagen. I sak avses dock inte någon ändring i förhållan-

de till gällande rätt.

Första och andra punkterna motsvarar helt de nuvarande första och sjätte punkterna i 22 § småmålslagen. Enligt tredje punkten i förslaget skall — utöver i de båda föregående punkterna angivna fall — prövningstillstånd också meddelas om det föreligger synnerliga skäl att pröva talan. Bestäm-

melsen har i denna del utformats efter mönster från 54 kap. 10 § första stycket 2. I praktiken torde prövningstillstånd med stöd av tredje punkten bli aktuellt i vissa fall där domvilla förekommit vid tingsrätten.

49 kap. 148 Denna paragraf motsvarar i sak helt det nuvarande stadgandet i 23 8

småmålslagen.

49 kup. 15 §

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt, upptas en

skyldighet för tingsrätten att upplysa parterna om att det krävs prövnings-

tillstånd för att få målet överprövat i hovrätten. Tingsrätten skall också ange vilka förutsättningarna är för att prövningstillstånd skall beviljas. En motsvarighet till denna bestämmelse finns i 54 kap. 14 § andra stycket såvitt gäller de fall då det krävs prövningstillstånd för att få en talan prövad

i högsta domstolen.

50 kap. I kapitlet, som reglerar handläggningen av vädjade tvistemål i hovrätt,

föreslås ändringar bl.a. föranledda av att regler om prövningstillstånd i mål

om mindre värden föreslås införda i RB. Det bör påpekas att handläggningen av sådana mål följer vanliga regler, sedan prövningstillständ beviljats.

Detta kan i vissa enskildheter innebära en saklig ändring jämfört med nuvarande ordning t.ex. i fråga om möjligheterna att avgöra mäl på hand-

lingarna (fr 50 kap. 21 § första stycket 4 RB och 27 § småmålslagen) och vad som skall anses vara processmaterial när målet avgörs efter muntlig

handläggning. I praktiken torde konsekvenserna av detta emellertid vara

försumbara.

50 kup. I $

I paragrafen regleras frågor om tiden och sättet för överklagande av tingsrätts dom i tvistemål. Enligt gällande rätt skall vad anmälas hos tingsrätten inom en vecka från den dag domen meddelades (nuvarande första stycket).

Vadet skall sedan fullföljas inom tre veckor från den nämnda dagen. Detta

sker genom att en vadeinlaga ges in till tingsrätten (nuvarande andra stycket). 241

16 Riksdagen 1986!87. 1 saml. Nr 89

Av skäl som anförts > den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.10) har kravet på vadeanmälan tagits bort. Enligt den föreslagna lydelsen skall den som vill vädja mot tingsrätts dom ge in en vadeinlaga till tingsrätten inom

tre veckor från domens meddelande. I övrigt föreslås en språklig moderni-

sering av paragrafen.

50 kap. 4 §

I denna paragraf — som reglerar innehållet i vadeinlagan — har i ett nytt andra stycke tagits in regler angående vadekärandens skyldighet att, i sådana mål där det krävs prövningstillstånd, i vadeinlagan även ange vad

han vill åberopa till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. Motsvarande reglering finns i dag i 25 § småmålslagen.

I anledning av att enligt förslaget även ett partsförhör utan sanningsförsäkran är att betrakta som ett bevismedel, här i tredje stycket (nuvarande andra stycket) orden "under sanningsförsäkran” tagits bort.

I avvaktan på RU:s förslag rörande hovrättsprocessen föreslås i denna

paragraf inga språkliga eller redaktionella ändringar. I samband med att överrättsprocessen ses Över i ett senare sammanhang kan frågan om en

anpassning av regleringen i bl.a. denna paragraf till vad som nu föreslås för tingsrättsprocessens del komma att aktualiseras.

50 kap. 10 a §

Till denna paragraf — som är ny — har överförts den nuvarande bestäm-

melsen i 26 § småmälslagen om förfarandet vid prövning av frågor om prövningstillstånd. Motsvarande bestämmelse har för de fall då en part

anfört besvär över tingsrättens beslut tagits in 132 kap. 9 a §.

50 kap. 15 §

Denna paragraf reglerar. genom hänvisning till 43 kap., vad som gäller i

vissa hänseenden beträffande huvudförhandlingar i hovrätten. Utöver de nuvarande hänvisningarna hänvisas i förslaget även till 43 kap. 8 § andra —

fjärde styckena och 14 &. Den föreslagna hänvisningen till bestämmelserna i 43 kap. 8 § andra —

fjärde styckena innebär att vad där stadgas rörande ordningen för förebringande av olika slag av bevis, om möjlighet att låta bli att läsa upp skriftliga bevis vid huvudförhandhingen och om bevisupptagning per telec-

fon skall tillämpas även vid huvudförhandlingar i hovrätt.

Hänvisningen till 43 kap. 14 § avser rättens möjlighet att efter huvudförhandlingens slut föranstalta om kompletterande utredning.

I övrigt har endast gjorts språkliga ändringar.

Genom hänvisningen 1 55 kap. 153 till förevarande paragraf blir de

bestämmelser ull vilka hänvisning skett tillämpliga även i högsta domstolen. 242

SI kap. 158 Genom hänvisningar till 46 kap. reglerar första stycket i denna paragraf huvudförhandlingsskedet i hovrätt i vissa hänseenden. I dessa hänvisningar föreslås nägra ändringar i anledning av förslagen i 46 kap. rörande tingsrätltsprocessen.

Den föreslagna hänvisningen till 46 kap. 6 § andra stycket innebär att vad där sägs om 1 vilken ordning bevisning bör förebringas blir tillämpligt även I hovrättsprocessen. Detta torde i huvudsak endast innebära en kodifiering av vad som redan tillämpas.

För närvarande hänvisas i denna paragraf till 46 kap. 7 §. Den nuvarande regeln i den paragrafen om möjlighet för rätten att besluta att en part inte får vara närvarande under förhör med en annan part har i förslaget flyttats till 37 kap. 3 § och där kommit till uttryck genom en hänvisning till motsvarande regel för vittnesförhörens del i 36 kap. I8 § första stycket. Eftersom reglerna i 37 kap. är tillämpliga beträffande alla instanser behövs inte längre någon hänvisning i denna del. Hänvisningen till 46 kap. 7 § har emellertid fått stå kvar med hänsyn till den paragrafens föreslagna lydelse. Härigenom får hovrätterna samma möjligheter som tingsrätterna att underlåta uppläsning av skriftliga bevis vid huvudförhandlingen och att ta upp muntlig bevisning per telefon.

Genom hänvisningen ull 46 kap. 8 § får även hovrätterna möjlighet att under vissa förutsättningar förbjuda målsäganden att vara närvarande vid huvudförhandlingen innan han själv skall höras.

Den föreslagna hänvisningen till 46 kap. 17 § avser rättens möjlighet att efter huvudförhandlingens avslutande föranstalta om kompletterande utredning.

I övrigt har i paragrafen endast gjorts språkliga ändringar.

Till följd av hänvisningen i 55 kap. 15 § till förevarande stadgande blir de bestämmelser till vilka hänvisning skett tillämpliga även i högsta domstolen.

52 kap. 9 a § Denna paragraf — som för närvarande saknar motsvarighet i RB — innehåller regler om när hovrätten skall ta ställning till frågan om prövningstillstånd sedan en part anfört besvär över tingsrättens beslut (jfr motsvarande regel för besvärsmål i högsta domstolen, 56 kap. 11 8). I dag finns dessa regler i 26 § småmålslagen. För vademålens del finns i förslaget motsvarande reglering i 50 kap. 10 a 8.

52 kap. 10 §

Denna paragraf reglerar muntliga förhör i hovrätt. I ett nytt andra stycke har tagits in en hänvisning till reglerna i 43 kap. 8 § fjärde stycket. Härigenom får hovrätterna och — till följd av hänvisningen i 56 kap. 12 § till förevarande stadgande — högsta domstolen möjlighet att, i samma ut- [AN a '

sträckning som vid huvudförhandlingar, ta upp bevisning vid sådana förhör per telefon.

I övrigt har endast gjorts språkliga ändringar.

54 kap. 8 § Paragrafen reglerar i vilka fall fullföljdsförbud råder mot hovrättens beslut. Till den nuvarande uppräkningen har lagts beslut av hovrätt att meddela

prövningstillstånd. Förslaget motsvarar nuvarande 28 8 småmålslagen.

Övergångsbestämmelserna

De föreslagna ändringarna i RB skall enligt huvudregeln i första punkten träda I kraft den 1 januari 1988. Som framgår av andra punkten upphävs

småmålslagen samtidigt. Undantag görs dock för sådana mål, som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos rätten som småmål. Beträffande sådana

mål skall smämäåtlslagen tillämpas ända tills målet är slutligt avgjort. Detta

gäller även i fråga om högre rätts prövning av mål som väckts vid tingsrät-

ten före ikraftträdandet. 1 tredje punkten slås fast att äldre bestämmelser

om vadeanmälan fortfarande skall gälla i fråga om domar som meddelats före ikraftträdandet. Genom fjärde punkten klargörs hur man skall tyda

eventuella kvarstående hänvisningar till föreskrifter som ersätts genom

nya bestämmelser.

5.2¶Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

1 40 §& förvaltningsprocesslagen finns för närvarande vissa bestämmelser om vile. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) finns tillräckliga regler i dessa bänseenden numera i lagen (1985:206) om viten. 40 § kan därför upphävas och ordet ”och vite” utmönstras ur rubriken

närmast före 38 §.

48 §

Enligt det nya tredje stycket föreslås rätten få samma skyldighet att underrätta advokatsamfundets styrelse, när en advokat avvisas som ombud eller förklaras obehörig att vara ombud vid rätten, som cen allmän domstol har

enligt 12 kap. 6 § andra stycket RB i förslaget. I fråga om bakgrunden till förslaget hänvisas till avsnittet 2.4.12 i den allmänna motiveringen och till specialmotiveringen till 12 kap. 6 § RB.

50 §

Reglerna i denna paragraf tar sikte på såväl muntlig som skriftlig översättning. Av skäl som anförts t den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.11) har i ett nytt andra stycke i denna paragraf med tolkning enligt första stycket jämställts överföring från punktskrift till vanlig skrift eller tvärtom.

Yyd

Ändringen i andra stycket 6 är betingad av förslaget att kostnaderna för översättning alltid skall betalas av allmänna medel tjfr 33 kap. 9 & RB).

208 Ändringarna i andra stycket innebär att de nuvarande begränsningarna i möjligheterna att få biträde enligt rättshjälpslagen i mäl om mindre värden

kommer att finnas kvar även i framtiden. Avgränsningen av 1 vilka fall

biträde normalt inte skall förordnas har skett genom en hänvisning till bestämmelserna i I kap. 3 a & RB. Begränsningarna i möjligheten att få

biträde gäller givetvis liksom nu såväl innan talan väckts som i högre rätt.

Övergångsbestämmelserna Av övergångsbestämmelserna framgår att lagen träder i kraft den I januari 1988 men att 20 § andra stycket rättshjälpslagen i dess gamla lydelse fortfarande skall gälla i fråga om sådana angelägenheter som även efter lagens ikraftträdande handläggs enligt småmålslagen (jämför övergängsbestämmelserna till RB).

5.4¶Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

32 §

I denna paragraf har föreslagits en redaktionell ändring med anledning av att småmålslagen föreslås upphävd.

5,5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

fa$

föreslås nu att den nuvarande domförhetsregeln i tvistemål om mindre värden görs tillämplig även i hyres- och bostadsrättstvister som rör värden om högst ett halvt basbelopp. I denna paragraf har därför tagits in en

särskild domförhetsregel för sådana mål. I stället för de vanliga domförhetsreglerna i 3 och 4 §§ förevarande lag skall I kap. 3 a & RB tillämpas. Detta innebär att en fastighetsdomstol i ett mål om hyra eller bostadsrätt

som rör mindre värde skall bestå av en lagfaren domare i samma utsträckning som en tingsrätt i andra småmål skall ha sådan sammansättning. Det bör uppmärksammas att mål om avhysning inte omfattas av denna regle-

ring eftersom det i sådana mål inte går att ange något ckonomiskt värde för

tvisten.

Även i övriga hänseenden där en särreglering i RB finns för tvistemål om 245

mindre värden är avsikten att hyres- och bostadsrättstvister skall följa Prop. 1986/87:89

samma regler som övriga dispositiva mål. Detta gäller bl.a. den i 18 kap. 8 a & RB intagna kostnadsregeln och reglerna om prövningstillstånd i hovrätt. Detta kräver emellertid inga ändringar i förevarande lag (jfr 2 §).

13§ I denna paragraf regleras hovrätts domförhet i fastighetsmål. Första och andra styckena är oförändrade. Fett nytt tredje stycke har tagits in en regel om att hovrätten vid behandling av en fråga om prövningstillstånd skall bestå av två lagfarna ledamöter. Detta överensstämmer med vad som enligt 2 kap. 4 § tredje stycket RB i förslaget gäller i motsvarande situation beträffande andra kategorier småmål.

Övergångsbestämmelserna De föreslagna ändringarna skall enligt huvudregeln träda i kraft den 1 januari 1988. Beträffande sådana mål som före ikraftträdandet anhängiggiorts hos rätten skall tagen dock inte gälla. Sådana mäl skall fortfarande handläggas enligt äldre regler. (Jämför övergångsbestämmelserna till RB.)

5.6¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

3u§ Paragrafen innehåller ett förbud mot att göra skiljeavtal gällande i vissa tvister om mindre värden. I första stycket förelås en ändring av redaktionell natur med anledning av att småmålslagen föreslås upphävd och behövliga särregler för mål om mindre värden i stället föreslås införda i RB.

5.7¶Förslaget till lag om ändring i handräckningslagen

(1981:847)

148 I denna paragraf har föreslagits en redaktionell ändring med anledning av att småmålslagen föreslås upphävd.

5.8¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

11§

I denna paragraf har föreslagits en redaktionell ändring med anledning av att 40 kap. 13 och 15 §§ RB föreslås upphävda. 246

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att fagrädets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring I rättegångsbalken, tJ . Jag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

VV lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

BB . Jag om ändring i lägsökningslagen (1946:808),

AR . flag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.

DA . lag om ändring i lugen (1929:145) om skiljemän. Ho Tag om ändring i handräckningslagen (1981:847) samt

Ce . lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Lagrådet Prop. 1986/87: 89

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-02-17

Närvarande: f. d. justitierådet Hult, justitierådet Erik Nyman. regeringsrå-

det Dahlman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 januari 1987 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets

yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

ItJ . lag Om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),

. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

Bo . lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808).

in lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål,

lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän,

lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847) samt

. lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten. NA

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ann-

Louise Eksborg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lag om ändring i rättegångsbalken

18 kap. Ja $

Paragrafen innehåller de kostnadsregler som skall gälla i dispositiva

tvistemål om mindre värden. Huvudprincipen är att vinnande part inte får ersättning för ombudsarvode och egen tidsspillan. I sista stycket görs ett visst undantag från denna princip i syfte att komma till rätta med missbruk av processmöjligheterna i samband med summarisk process. Stycket tar

främst sikte på två huvudfall. Det ena är att gäldenären i en summarisk

process grundlöst bestritt borgenärens talan och att målet därefter hänskjutits till rättegång eller efter ansökan av borgenären om återvinning upptagits i rättegång. Det andra är att gäldenären, sedan ett beslut meddelats mot honom i en summarisk process, utan saklig grund sökt återvinning

hos rätten. Om i dessa fall svaranden (gäldenären) därefter i rättegången uteblir från en förhandling eller underlåter att komma in med ett skriftligt svaromål som uppfyller lagens krav och målet i detta läge avgörs genom

tredskodom mot svaranden, skall enligt sista stycket ersättning utgå utöver

de allmänna reglerna i andra stycket ”med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver”

Av motiveringen framgår att avsikten är att den enligt sista stycket

utvidgade rätten till ersättning skall avse kostnaden för en rättegångsskrift

eller för inställelse vid en förhandling inför rätten. För att inte förutsebarheten i fråga om kostnaderna skall minska alltför mycket bör enligt motiven nägon form av taxereglering tillämpas, som ger borgenären t.ex. ytterligare ett belopp av samma storleksordning som han kan få ut under

den summariska processen. 248

Föreskrifter om ersättning för rättegångskostnad i dispositiva tvistemål Prop. 1986/87: 89 skall enligt 8 kap. 2 § och 11 kap. 4 § regeringsformen (RF) meddelas i lag. RF medger inte på detta område någon delegation av normgivningsbefogenheter till regeringen. Regeringens befogenheter inskränker sig därför till att avse meddelande av verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § RF. Med hänsyn härtill bör enligt lagrådets mening i lagtexten anges såväl

grunderna för hur den i sista stycket avsedda rättegångskostnaden skall

beräknas som möjligheten att frångå en i förordning given taxa, om särskilda skäl föranleder annan bedömning.

Med hänvisning till det anförda förordar lagrådet, att sista stycket i

paragrafen ges förslagsvis följande lydelse: ”Har ett mål om lagsökning

eller betalningsföreläggande hänskjutits till rättegång eller upptagits efter återvinning får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rättegängsskrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sädan ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan bedömning, enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Detsamma skall gälla. om ett mål om handräckning upptagits efter återvinning.”

36 kap. I 8

Enligt paragrafens andra stycke fär i brottmål vittnesförhör inte äga rum

med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller

eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den

gärningen. Vad sålunda sägs om den som har åtalats skall enligt tredje

stycket 3 också gälla den som för gärning. som avses i det andra stycket, har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot ”clier av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff”.

Genom lagen (1986: 644) om disciphnförseelser av krigsmän, m. m.. som träder i kraft den 1 juni 1987, reformeras det militära ansvarssystemet.

Reformen innebär, att på det militära området skall gälla ett utomstraffrättsligt ansvarssystem. Anställd militär personal skall i fredstid vara underkastad samma regler som nu gäller för statsförvaltningen i övrigt. För

värnpliktiga avskaffas genom den nya lagen de nuvarande disciplinstraffen

för krigsmän: i stället skall för vad i lagen kallas disciplinförseelser kunna dömas till disciplinpåföljder, som meddelas i administrativ ordning av tjänstgöringsmyndigheten. Det nya ansvarssystemet för de värnpliktiga skall under krig gälla även den anställda militära personalen.

Reformen av det militära ansvarssystemet bör föranleda, att orden ”el-

ler av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff” utgår ur tredje

stycket 3 i förevarande paragraf. Genomförs denna ändring bör bland övergångsbestämmelserna upptas en regel av förslagsvis följande lydelse:

"Bestämmelserna i 36 kap. I $ tredje stycket 3 i deras äldre lydelse gäller fortfarande beträffande den som av militär betattningshavare ålagts disciplinstraff.”

36 kap. 7 &, 42 kap. 12 och 21 §§, 43 kap. HS, 45 kap. IS 8, 46 kap. 11 §

och 47 kap. 12 och 23 §§ (Hämtning)

Enligt det remitterade förslaget skall rätten kunna besluta om hämtning av

vittnen, parter i indispositiva tvistemål och målsägande i brottmål även i fall då den som skall infinna sig inte tidigare har uteblivit från någon

förhandling. Som villkor föreskrivs att det kan antas att han inte kommer att följa ett föreläggande vid vite att inställa sig.

Förslaget innebär att möjligheterna att besluta om hämtning av personer till domstol vidgas i förhållande till nuvarande regler. Enligt dessa kan nämligen hämtning tillgripas först om den som skall infinna sig har kallats att inställa sig personligen vid påföljd av vite eller bötesstraff men uteblivit och domstolen inte finner skäl att för ny inställelse förelägga honom vite.

Undantag gäller i brottmål för den tilltalade, om det finns anledning att

anta att han inte skulle iaktta ett vitesföreläggande; han kan då hämtas utan

att ha uteblivit från någon förhandling i målet.

Skillnaden i förhållande till nuvarande ordning är således att förslaget öppnar möjlighet till omedelbar hämtning, dvs. utan föregående kallelse och föreläggande. Hämtning kan därmed enligt ordalagen it de föreslagna

reglerna ske även av någon som är ovetande om att han är åberopad som

vittne i ett tvistemål, om domstolen finner att det kan antas att han inte skulle följa ett föreläggande vid vite att inställa sig. Om kallelse med vitesföreläggande har meddelats, synes liksom för närvarande hämtning

komma i fråga först om den som skall infinna sig har uteblivit utan laga

förfall och det kan antas att han inte kommer aut följa ett nytt vitesföreläg-

gande.

Det kan inte uteslutas att en tillämpning av de föreslagna nya hämtningsmöjligheterna kommer att omfatta också sådana fall där den som hämtats skulle ha inställt sig, om han hade fätt ett vitesföreläggande, eller där han inte utan fog kan göra gällande att han skulle ha gjort det.

Inte sällan förekommer också vid en förhandling att ett vittne inte behöver höras eller att en part inte hade behövt komma personligen. I sådana fall skall, om den som kallats har förelagts att infinna sig personligen vid vite men uteblivit, vitet inte dömas ut. Någon motsvarande möjlig-

het att beakta att ändamålet med kravet på personlig inställelse bortfallit

föreligger däremot inte för det fall att hämtning har skett.

Behovet av ökade möjligheter för rätten att kunna besluta om hämtning utvecklas inte närmare i remissen. I rättegångsutredningens motiv (SOU

1982:26, s. 309 f) konstateras att vitesinsitutet knappast har praktisk

betydelse för vissa personer och att, när institutets möjligheter i det konkreta fallet är uttömda, ett behov uppstår av att tvångsvis kunna hämta vederbörande till domstolen. Utredningen fortsätter härefter: ”Från flera

häll har på senare år anmäls svårigheter när det gäller att effektivt använda institutet hämtning. I huvudsak har dessa svårigheter inte sin grund i att lagen är för restriktiv i fråga om möjligheterna att tillgripa hämtning.

Däremot har det visat sig svårt att genomföra beslutade hämtningar.” Utredningen uppehåller sig i fortsättningen vid olika frågor som avser det

praktiska genomförandet av en hämtning. De remissinstanser som särskilt

berört frågan om hämtning har också, med ett undantag, huvudsakligen uppehållit sig vid utredningens förslag i den delen.

Hämtning är en allvarlig och ingripande åtgärd som rör den enskildes Prop. 1986/87: 89 personliga frihet och kroppsliga integritet. Åtgärden kan i vissa fall inneba-

ra att den som skall hämtas, efter det att han har omhändertagits, kommer

att vara underkastad inskränkningar i sin frihet även viss tid innan han skall inställas för rätten. Åtgärden tillhör det slag av begränsningar av den enskildes frihet till person som enligt 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamäl som har föranlett den. En avvägning skall därför ske mellan det

ändamäl hämtning i de nu berörda fallen skall tjäna och det ingrepp i den enskildes frihet som åtgärden ger utrymme för. En sådan avvägning leder

— såvitt avser vittnen, parter i indispositiva tvistemål och målsägande i brottmål — enligt lagrådets mening till att hämtning endast bör medges under förutsättning att åtgärden är nödvändig därför att den som skall

infinna sig inte på annat sätt har kunnat förmås att själv inställa sig. Detta förutsätter att han har lämnats ullfälle därtill. Fråga uppkommer även om de föreslagna hämtningsreglerna är förenliga

med bestämmelserna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt artikel S punkt 1 i konventionen får ingen berövas sin frihet annat än i den ordning som lagen föreskriver och endast i de fall som anges i punkt 1 under a)—f). Hämtning i brottmål av den tilltalade är att hänföra till ingripanden som anges under c) medan nu berörda fall av hämtning kan föras in under b).

Enligt detta stadgande får frihetsberövande ske ”då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av att han

underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet”.

När det gäller tillåtligheten av hämtning utan föregående föreläggande är det senare ledet i det citerade stadgandet av intresse. Detta kan läst för sig ges en tolkning som i hög grad urholkar det skydd som övriga bestämmelser i punkt I är avsedda att ge den enskilde. En sädan tolkning kan inte

gärna komma i fråga. Det senare ledet bör därför inte läsas för sig utan

sammanställas med det första. Detta medför att det även i det senare ledet skall vara fråga om en preciserad skyldighet och föreligga en underlåtenhet

från den enskildes sida. Att artikel 5 punkt I b) i konventionen skall förstås på detta sätt vinner

stöd i kommentarer till denna (Francis G. Jacobs: The European convention on human rights, s. 51; P. van Dijk and G.J.H van Hoof: Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, s. 213; Forwein/ Peukert: Europäische Menschen Rechts Konvention, s. 74) och torde

framgå av uttalanden av Europadomstolen i olika fall (Digest of Strasbourg

Case-Law to the European convention on Human Rights, s. 355 ff. ”The court considers that the words "secure the fulfilment of any obligation

prescribed by law" concern only cases where the law permits the detention

of a person to compel him to fulfil a specific and concrete obligation which he has until then failed to satisfy. A wide interpretation would entail

consequences incompatible with the notion of the rule of law from which the whole Convention draws its inspiration. ””) Med det sätt på vilket det aktuella stadgandet i konventionen sålunda får förstås är enligt lagrådets

mening förslagets regler om omedelbar hämtning inte förenliga med denna.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker lagrådet att de föreslagna ändringarna av reglerna om hämtning genomförs och förordar att de nuvarande bestämmelserna därom lämnas oförändrade.

Om lagrådets förstag följs, bör 45 kap. 15 §i det remitterade förslaget

utgä och i övrigt ändringar göras däri enligt följande.

36 kap. 7 § första stycket: Andra meningen utgär. 42 kap. 12 § andra stycket: Sista meningen utgår. 47 kap. 12 § första stycket: Näst sista meningen utgär.

47 kap. 23 §. Till den föreslagna lydelsen bör läggas ett andra stycke av

förslagsvis följande innehåll: ”Om det finns anledning anta att den tilltalade inte skulle följa ett föreläggande vid vite att infinna sig personligen, får rätten besluta att han skall hämtas till huvudförhandlingen.”

37 kap. 2 och 3 §§

I förslaget behälls förhör med part i tvistemål under sanningsförsäkran som

en särskild form av förhör under straffansvar vid sidan av förhör med viltne under ed. Med hänsyn härtill bör, trots den lika lydelsen av ed och försäkran, skyldigheten att avge sanningsförsäkran, liksom för närvarande, regleras för sig och inte enbart genom en hänvisning till bestämmelsen i

36 kap. I1 §, som avser vittnes skyldighet att avlägga ed. Lagrådet föreslår därför att hänvisningen i 37 kap. 3 § andra stycket till

36 kap. 11 § får utgå och att till 37 kap. 2 § såsom ett andra stycke överförs

den nuvarande bestämmelsen i 37 kap. 3 § första stycket med viss språklig

ändring enligt följande: "Innan förhör enligt första stycket hålls, skall parten avge denna försäkran: "Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga

hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.” ”

50 kap. 2 §

Med anledning av att vadeanmälan föreslås avskaffad bör en redaktioneH ändring göras i denna paragraf.

Lagrådet föreslår att paragrafen erhåller följande lydelse:

” Har ena parten enligt I & vädjat mot tingsrättens dom, får också motparten, även om han inte iakttagit vad som sägs i den paragafen, föra talan

mot domen. Han skall dock inom en vecka från den dag. då vadetiden gick

ut, ge in sin vadeinlaga till tingsrätten.

Om den första vadetalan återkallas eller av annat skäl förfaller, är också den senare vadetalan förfallen.”

Förvaltningsprocesslagen

25§

Med anledning av att 40 kap. 13 och 15 §§ RB föreslås upphävda bör

hänvisningen till dessa paragrafer tas bort i förevarande stadgande.

bo to

Lagen om ändring i lagen om domstolar i fastighetsmål Prop. 1986/87: 89

Enligt det remitterade förslaget skall hyres- och bostadsrättstvister, som

rör mindre värden, följa de särskilda regler för dispositiva tvistemål om mindre värden som finns i RB rörande tingsrätts sammansättning samt i

fråga om rätt till kostnadsersättning och fullföljd. De nya reglerna skall

dock enligt de i remissen föreslagna övergångsbestämmelserna inte uilläm-

pas "I mål där ansökan om stämning kommit in till rätten före ikraftträdandet eller, när talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning, rätten före ikraftträdandet beslutat att tvisten

skall handläggas som tvistemål”.

Enligt lagrådets mening bör till lagen knytas en övergångsbestämmelse med en något vidare omfattning efter mönster av den övergångsbestäm-

melse som beslöts när smämålslagen infördes (se prop. 1973:87 s. 201 f). Enligt denna skulle äldre regler gälla om talan väckts före ikraftträdandet.

Med en sådan avfattning av övergängsbestämmelsen kommer också mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet genom ansökan om lagsökning. betalningsföreläggande eller handräckning att handläggas enligt äldre lag, oavsett om målet hänskjutits till rättegång eller ansökan om återvinning

gjorts efter denna tidpunkt. Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att övergångsbestämmelsen ges följande lydelse: ”Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Lagen gäller inte om talan väckts före ikraftträdandet.”

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop . 1986/87: 89

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, samt statsråden Gustafsson, Hjelm-Wallén, Bodström, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Wick-

bom, Johansson. Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ett reformerat tingsrättsförfarande

I Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till -— . lag om ändring i rättegångsbalken,

lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),

lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

Bowl lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

AA . lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål,

a . lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän,

7. lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847) samt

8. lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit det remitterade förslaget. Lagrådet

har föreslagit nägra justeringar i fråga om 18 kap. 8 a§, 36 kap. 18, 37 kap. 2 och 38§ samt 50 kap. 2§ RB, i fråga om 258 förvaltningsprocesslagen och i fråga om övergångsbestämmelserna till fastighetsdomstolslagen. Jag

biträder dessa förslag. Lagrådet har på en punkt avstyrkt att det remitterade förslaget genomförs, nämligen såvitt avser förslaget att vittnen, parter i indispositiva

tvistemål och målsägande i brottmål skall kunna hämtas till ett sammanträde även i den situationen att den som hämtningen avser inte tidigare har uteblivit från något sammanträde. Med hänsyn till vad lagrådet anfört får det anses tveksamt om förslaget i denna del står i överensstämmelse med

Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Mot bakgrund härav, och eftersom det i

lagstiftningsärendet knappast har framkommit något starkt praktiskt behov av en lagändring på denna punkt, har jag stannat för att inte föra förslaget

vidare i denna del. Som lagrädet anfört bör därför 45 kap. 15 § RB utgå ur förslaget. Jag godtar också lagrådets förslag till ändringar i 36 kap. 7§, 42

kap. 128, 47 kap. 12§ och 47 kap. 23 § RB.

Utöver vad jag nu anfört bör en del ändringar av språklig och redaktionell natur göras I förhållande till det remitterade förslaget. Dessutom bör

! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 januari 1987. 254

till förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken nu fogas en mindre Prop. 1986/87: 89

ändring i 49 kap. 3 % av innebörd att en numera betydelselös hänvisning till

49 kap. 7§ RB tas bort.

2¶Följdändringar

Utöver de i det remitterade förslaget upptagna lagändringarna kräver för-

slaget angående ett reformerat tingsrättsförfarande en del följdändringar i

olika lagar. Med anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1. lag om ändring i utsökningsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. 3. lag om ändring 1 lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyres-

nämnder,

4. lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m., 5. lag om ändring i vattenlagen (1983: 291), 6. lag om ändring 1 lagen (1976: 839) om statens va-nämnd samt

7. lag om ändring I miljöskyddslagen (1969: 387). Samtliga ändringar är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande

skulle sakna betydelse. Jag förordar att dessa förslag nu föreläggs riksdagen. Jag kommer i det följande att lämna några kommentarer till de olika förslagen.

Utsökningsbalken 3 kap. 7§

Enligt andra stycket i denna paragraf får, i ett tvistemål som handlagts

enligt småmålslagen, en dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts verkställas genast när hovrätten har vägrat prövningstillstånd. Om talan förs mot beslutet att vägra prövningstillstånd. kan högsta domstolen förordna om inhibition. I dessa regler föreslås en ändring av redaktionell

natur med anledning av att småmålslagen föreslås upphävd och behövliga särregler för mål om mindre värden ti stället föreslås införda i RB.

Övergångsbestämmelserna Av övergångsbestämmelserna framgår att lagen träder i kraft den I januari 1988 men att 3 kap. 7§ andra stycket utsökningsbalken i dess gamla lydelse fortfarande skall gälla i fråga om mål som handlagts enligt småmålslagen (jfr övergångsbestämmelserna tull RB).

Lagen om rättegången i arbetstvister

I kap. 28 Denna paragraf innehåller regler om vilka mål som är undantagna från tillämpningen av lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister tarbetstvistlagen). I första stycket första punkten föreslås en redaktionell ändring [0 '"n

med anledning av att småmålslagen föreslås upphävd.

4 kap. 48 Prop. 1986/87: 89

I denna paragraf föreslås en redaktionell ändring med anledning av att i 6

kap. 6§ första stycket RB föreslås att även berättelser som i ett tvistemål

lämnas av en part utan sanningsförsäkran skall antecknas i protokollet.

5 kap. 35 Av första stycket i denna paragraf framgår att vad som sägs i RB och andra författningar om rättegången i dispositiva tvistemäl skall tillämpas även i arbetstvister om något annat inte föreskrivs i arbetstvistlagen. Det nuvarande andra stycket innehäller ett undantag från denna huvudregel: småmälslagen skall inte tillämpas i mål som upptagits av arbetsdomstolen som första domstol.

Nu föreslås att småmåälslagen upphävs och att behövliga särregler. bl. a. en regel om att mål om mindre värden alltid skall avgöras av en lagfaren domare, tas in i RB (1 kap. 3 a §). I vad män särregler i övrigt skall gälla för mäl om mindre värden föreslås bli beroende av om målet handlagts enligt domförhetsregeln i I kap. 3 a § RB.

Arbetst vistlagen innehåller fullständiga domförhetsregler för arbetsdomstolen (3 kap.). Hänvisningen i första stycket i förevarande paragraf till bl.a. RB omfattar därför inte — sävitt gäller arbetsdomstolen — RB:s domförhetsregler. Detta innebär att det inte finns behov av att uttryckligen

undanta särreglerna för mål om mindre värden från vad som skall gälla i

mål som upptagits av arbetsdomstolen som första domstol. Andra stycket

föreslås därför upphävt. Det bör framhållas att särreglerna för smämål däremot — liksom hittills — blir tillämpliga i arbetstvister som tas upp av tingsrätt som första domstol. Detta följer av att arbetstvistlagen inte innehåller några domförhets-

regler för tingsrätt. Hänvisningen i förevarande paragraf ull RB omfattar därför även RB: s domförhetsregler för tingsrätt och således även I kap. 3 a$. De särskilda reglerna för mål om mindre värden i 18 kap. 8a§ RB och 49 kap. 128 RB skall således tillämpas beträffande arbetstvister där talan väcks i tingsrätt. Den särskilda forumregeln för vissa mål om mindre värden i 10 kap. 8 a§ RB blir däremot inte tillämplig i arbetstvister. En motsvarighet till den regeln finns dock 12 kap. 25 sista stycket arbetstvistlagen.

I detta sammanhang bör också påpekas att genom hänvisningen i denna paragraf till RB: s regler om dispositiva tvistemål åtskilliga uv de föreslag-

na ändringarna i RB blir tillämpliga även på rättegången i arbetstvister.

Den föreslagna möjligheten för tingsrätt att förelägga svaranden att komma

in med ett skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom avses emellertid inte bli tillämplig i mål där arbetsdomstolen är första domstol. Att dessa

regler är undantagna följer av att möjligheterna att döma till tredskodom i sådana mål är uttömmande reglerade i 4 kap. 95 arbetstvistlagen.

Lagen om arrendenämnder och hyresnämnder 19a8 I denna paragraf föreslås redaktionella ändringar med anledning av att 37 kap. 5§ samt 40 kap. 13 och 15 §§ RB föresläs upphävda.

Lagen om marknadsdomstol m. m. Prop. 1986/87: 89