NJA 2004 s. 93
Fråga om laga förfall för inställelse till huvudförhandling i brottmål förelegat för den som varit frihetsberövad i ett annat mål.
Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot E.H. för bl.a. rån. Målsäganden i denna åtalspunkt M.F. yrkade i anslutning till åtalet skadestånd med sammanlagt 74 340 kr jämte ränta. Tingsrätten dömde E.H. för bl.a. rån enligt åtalspunkten i fråga och förpliktade honom att utge skadestånd till M.F. med sammanlagt 51 840 kr jämte ränta.
Såväl E.H. som M.F. överklagade domen. E.H. yrkade bl.a. att åtalet avseende rån mot M.F. och dennes skadeståndsyrkande skulle ogillas. M.F. yrkade, anslutningsvis, fullt bifall till sin skadeståndstalan. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
M.F. kallades att infinna sig personligen till huvudförhandling i hovrätten torsdagen den 2 maj 2002 kl. 11.00, vid vite 2 000 kr. Han erinrades vidare om att hans överklagande kunde förfalla om han inte inställde sig. Kallelsen delgavs M.F. per telefon den 18 april 2002. När målet påropades den 2 maj 2002 infann sig inte M.F.
Hovrätten (hovrättsråden Claes Örn och Birgitta Hahn, referent, tf. hovrättsassessorn Jonas Högström samt två nämndemän) meddelade samma dag, den 2 maj 2002, följande
Beslut
Dagens huvudförhandling ställs in. De närvarande kallas till ny huvudförhandling i Wrangelska palatset tisdagen den 7 maj 2002 kl. 09.30, vid samma äventyr som har angetts i kallelserna till dagens huvudförhandling. M.F. skall kallas särskilt.
Det M.F. förelagda vitet om 2 000 kr döms ut, eftersom det saknas anledning anta att han har laga förfall för att inte inställa sig personligen till dagens huvudförhandling.
M.F:s eget överklagande har förfallit, eftersom han inte personligen inställt sig till dagens huvudförhandling och hovrätten inte heller har ansett sig ändå kunna avgöra målet.
I fullföljdshänvisningen angavs att skriftlig ansökan om återupptagande skulle inges inom tre veckor från dagen för beslutet samt att en sådan ansökan skulle bifallas om M.F. visade att han hade laga förfall för att inte inställa sig personligen samt att han inte hade möjlighet att anmäla detta i tid.
M.F. ansökte skriftligen om att hans talan skulle återupptas och vid huvudförhandling den 7 maj 2002 beslöt hovrätten återuppta M.F:s överklagande.
Högsta domstolen
M.F. överklagade hovrättens beslut den 2 maj 2002 att utdöma vite 2 000 kr och yrkade att HD skulle undanröja det utdömda vitet.
Riksåklagaren bestred ändring.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Susanne Sjöblom, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl
M.F. delgavs den 18 april 2002 kallelse att som målsägande infinna sig personligen till huvudförhandling i Svea hovrätt torsdagen den 2 maj 2002, vid vite 2 000 kr. Till följd av M.F:s utevaro ställde hovrätten in huvudförhandlingen, förklarade M.F:s överklagande i skadeståndsdelen förfallet och dömde ut det förelagda vitet. Hovrätten beslöt den 7 maj 2002 att återuppta M.F:s överklagande.
M.F. har till stöd för sitt överklagande av vitesbeslutet anfört i huvudsak följande. Han var anhållen vid förhandlingstillfället. Vid det första förhöret hade han upplyst den polis som förhörde honom om att han var kallad till en huvudförhandling i hovrätten den 2 maj 2002. Han trodde att hans upplysning hade noterats och att han skulle skjutsas till hovrätten. Under anhållningstiden bad han även att få ringa sitt målsägandebiträde för att diskutera inför förhandlingen men vaktpersonalen gav honom då beskedet att denne inte hade förordnats som hans offentlige försvarare. Han har därför haft laga förfall för sin utevaro från huvudförhandlingen.
Av ett av Riksåklagaren inhämtat yttrande från åklagaren i det mål där M.F. var frihetsberövad framgår att den ansvarige utredaren vid polisen uppgett att M.F. inte under förundersökningen framfört till polisen att han var kallad till någon förhandling vid domstol men att om en sådan uppgift framkommit hade M.F. beretts tillfälle att inställa sig till förhandlingen.
Den som påstår laga förfall har bevisbördan för de omständigheter som åberopas till stöd för talan. M.F:s påstående att han underrättat polisen om att han var kallad till en huvudförhandling har tillbakavisats av den ansvarige utredaren vid polisen. Det är inte heller sannolikt att polismyndigheten, om M.F. framställt en uttrycklig begäran, skulle ha förvägrat honom möjligheten att inställa sig (jfr NJA 1999 s. 95). Mot bakgrund härav har M.F. inte haft laga förfall för sin utevaro. Beslutet om vite skall därför stå fast.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Munck, Thorsson, Regner, referent, Nyström och Calissendorff) meddelade den 26 februari 2004 följande slutliga beslut:
Skäl
M.F. delgavs den 18 april 2002 per telefon kallelse att som målsägande infinna sig personligen till huvudförhandling i Svea hovrätt torsdagen den 2 maj 2002, vid vite 2 000 kr. Till följd av M.F:s utevaro ställde hovrätten in huvudförhandlingen, förklarade M.F:s överklagande i skadeståndsdelen förfallet och dömde ut det förelagda vitet. Hovrätten beslöt den 7 maj 2002 att återuppta M.F:s överklagande.
M.F. har till stöd för sitt överklagande av vitesbeslutet anfört i huvudsak följande. Han var anhållen vid förhandlingstillfället och blev häktad den 2 maj 2002. Vid det första förhöret hade han upplyst den polis som förhörde honom om att han var kallad till en huvudförhandling i hovrätten den 2 maj 2002. Han trodde att hans upplysning hade noterats och att han skulle skjutsas till hovrätten när han sistnämnda dag blev informerad om att han skulle förflyttas till förhandling. Under anhållningstiden bad han även att få ringa sitt målsägandebiträde för att diskutera inför förhandlingen men vaktpersonalen gav honom då beskedet att denne inte hade förordnats som hans offentlige försvarare. Han har därför haft laga förfall för sin utevaro från huvudförhandlingen. - Nu angivna omständigheter åberopades också som skäl för återupptagande av målet i hovrätten.
Av ett av Riksåklagaren inhämtat yttrande från åklagaren i det mål där M.F. var frihetsberövad, avgivet i oktober 2002, framgår att den ansvarige utredaren vid polisen då uppgett att M.F. inte under förundersökningen framfört till polisen att han var kallad till någon förhandling vid domstol. Om en sådan uppgift hade framkommit, skulle M.F. enligt åklagarens yttrande ha beretts tillfälle att inställa sig till förhandlingen.
Den som påstår sig ha laga förfall i ett mål har bevisbördan för de omständigheter som åberopas till stöd för hans påstående. Laga förfall kan bl.a. bestå i att vederbörande är frihetsberövad (jfr NJA 1999 s. 95). Det får emellertid anses åligga den som är frihetsberövad att försöka få inställa sig i det mål där förfallet kan uppkomma, t.ex. genom att underrätta den myndighet som ansvarar för frihetsberövandet om situationen.
Något egentligt stöd för M.F:s påstående att han underrättat polisen om att han var kallad till en huvudförhandling har visserligen inte framkommit, och det är inte sannolikt att åklagaren, med vetskap om förhandlingen, skulle ha förvägrat M.F. möjligheten att inställa sig. Det får emellertid beaktas att M.F., som i egenskap av målsägande förde egen talan i målet vid Svea hovrätt, inte såvitt framkommit hade någon anledning att undandra sig inställelse vid hovrätten. Det kan inte anses uteslutet att M.F. under anhållningstiden försökt underrätta polisen om kallelsen till hovrätten utan att ha blivit förstådd, och hans uppgift att han nekats ta kontakt med målsägandebiträdet har lämnats obestridd. I sammanhanget bör anmärkas att hovrätten uppenbarligen har tillmätt hans uppgifter tillräcklig betydelse för att anse att han hade laga förfall för sin utevaro där. Omständigheterna får därför anses vara sådana att beslutet om vite bör upphävas.
Domslut
HD:s avgörande
HD upphäver hovrättens beslut om vite.
HD:s beslut meddelat: den 26 februari 2004.
Mål nr: Ö 2135-02.
Lagrum: 32 kap. 8 § RB.
Rättsfall: NJA 1999 s. 95.