NJA 2005 not 22

Commerzbank AG (banken) ansökte vidStockholms tingsrättom stämning mot Återförsäkringsaktiebolaget Luap med yrkande om att bolaget skulle utge visst belopp jämte ränta. Bolaget bestred yrkandet samt yrkade att käromålet skulle ogillas. Sedan bolaget den 22 maj 2002 försatts i konkurs och tingsrätten berett konkursboet tillfälle att träda in i processen meddelade konkursförvaltaren i skrift den 25 juni 2002 att konkursboet trädde in som part i målet. Den 9 juli 2002 inkom konkursförvaltaren med skrift, vari angavs att konkursboet återtog förklaringen om inträde som part i processen.

Banken bestred att konkursboet skulle medges rätt att återta nämnda förklaring och anförde i korthet följande. Konkursboets förklaring om inträde i processen utgör en processuell utfästelse som inte ensidigt kan återtas. För det fall att återtagandet är att betrakta som en processhandling föreligger sådana omständigheter som gör att konkursboet inte kan återta sin processhandling. Om konkursboet tillåts utträda ur processen får detta till följd att bankens fordran blir en oprioriterad fordran i stället för en massafordran.

Konkursboet anförde att förklaringen att inträda i processen utgjorde en processhandling, som enligt allmänna processrättsliga principer får återtas och hänvisade till rättsfallet NJA 1996 s. 46, vari HD uttalade att det föreligger en stark presumtion för att en processhandling får återtas samt att presumtionen bryts endast då de rättspolitiska argumenten för oåterkallelighet väger över med en överväldigande tyngd.

Ibeslut den 7 mars 2003 anförde tingsrätten bl.a. Sedan konkursboet den 25 juni 2002 trätt in vid sidan av Luap i konkurs har konkursboet den 9 juli meddelat att boet utträder ur rättegången. Fråga har nu uppstått om boet haft rätt att förfara så eller med andra ord återta eller återkalla sitt inträde i rättegången.

Konkursboets inträde i rättegången har skett med stöd av 3 kap. 9 § 2 st. konkurslagen. Det är här fråga om en rättegång som gäller ”fordran som kan göras gällande i konkursen”. Fordringens karaktär av konkursfordran består nämligen oberoende av om konkursboet träder in i rättegången eller inte.

I 3 kap. 9 § 1 st. konkurslagen finns regler om konkursbos övertagande av konkursgäldenärens talan som kärande i fråga om egendom som ingår i boets rättegångar som inletts före konkursutbrottet. I rättsfallet NJA 1996 s. 46 har prövats om ett konkursbo, som först förklarat att det inte önskar överta talan och träda in i rättegången, senare utan hinder av den avgivna förklaringen har rätt att överta talan och träda in i rättegången. HD fann konkursförvaltarens förklaring att inte överta gäldenärens talan utgöra en processhandling och konstaterade vidare att processhandlingar i allmänhet får återtas i den instans de företagits. Endast om särskilda omständigheter föranleder annat kunde enligt HD hinder däremot föreligga. HD ansåg att några vägande skäl inte förelåg i det fall som prövades.

Förevarande fall avser en annan situation än den som behandlades i rättsfallet. Här är det fråga om en talan som före konkursen riktats mot konkursgäldenären och om konkursförvaltarens inträde vid sidan av konkursgäldenären. Enligt tingsrättens mening bör dock utgångspunkten vara att även ett konkursbos förklaring om att det önskar inträda i rättegången på svarandesidan bör betraktas som en processhandling.

Också i detta fall blir då frågan om det finns särskilda skäl för att processhandlingen inte skall få återtas. Bedömningen av den frågan bör liksom i rättsfallet göras med beaktande av de involverade parternas intressen.

För konkursboet kan det ibland med tanke på domens bevisverkan finnas goda skäl för att träda in i rättegången, även om konkursboet utsätter sig för risken att få stå för rättegångskostnaderna i händelse av att kärandens talan bifalles. Konkursboet anses nämligen med tillämpning av bestämmelsen i 18 kap. 9 § RB jämte konkursgäldenären bära ett solidariskt ansvar för kostnaderna, inklusive dem som uppkommit före inträdet. Å andra sidan kan en jävsprocess undvikas.

För konkursgäldenären måste det om denne är en fysisk person vara av intresse att konkursboet inte tillåts träda ur rättegången. Fordringen består ju i ett sådant fall efter konkursen, i den mån den inte täckts vid denna. När det gäller rättegångskostnaderna är det för konkursgäldenären och särskilt käranden en avgjord fördel att ha med konkursboet i rättegången.

I förevarande fall har käranden med hänvisning till en inte lagakraftvunnen dom, som Svea hovrätt meddelat den 7 juni 2002 i mål T 5922-01, anmärkt att käranden förlorar möjligheten att som massafordran få ut de fordringar käranden kan komma att tillerkännas i processen om konkursboet tillåts träda ur rättegången. Även om så inte skulle vara fallet visar detta ändå på en rättsosäkerhet som skulle bli följden om konkursboet medges rätt att utträda ur rättegången. Ty i sådant fall får konkursboet ett inte önskvärt utrymme för möjligheter att spekulera i rättegångens förlopp.

Genom att inträda i rättegången vid sidan av konkursgäldenären har konkursboet fått ställning som part i målet. I rättskraftshänseende betyder detta att en dom blir relevant mot konkursboet och sålunda normerande för borgenärens utdelningsrätt, vare sig domen meddelas före eller efter det att jävsprocess företages till handläggning (Welamson, Konkursrätt s. 294). Att en svarandepart innan domen meddelas ensidigt skulle kunna träda ur en rättegång strider mot intresset av ordning och reda i processen.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten så starka skäl tala för ståndpunkten att konkursboets ursprungliga ställningstagande varit oåterkalleligt att det är motiverat att göra ett avsteg från huvudregeln att processhandlingar kan återtas i den instans de lämnats. Konkursboet kan därför inte tillåtas träda ur rättegången.

Slut. Tingsrätten förklarar konkursboets meddelande den 9 juli 2002 att konkursboet återtar sin tidigare förklaring om inträde som part i processen vara utan verkan.

Konkursboet överklagade beslutet iSvea hovrätt och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens beslut skulle förklara att konkursboets återtagande den 9 juli 2002 av förklaringen att träda in i rättegången ägde giltighet. Banken bestred ändringsyrkandet. Konkursbolaget förklarade sig inte ha något att anföra i saken.

Hovrätten anförde i beslut den 15 september 2003. Skäl. Hovrätten finner inledningsvis, i likhet med tingsrätten, att konkursboets förklaring om att träda in i rättegången utgör en processhandling (jfr NJA 1996 s. 46). Frågan är därmed om det i detta fall föreligger sådana särskilda omständigheter som bör föranleda avsteg från huvudregeln om att en processhandling kan återtas i samma instans som den har avgetts (se b1.a. NJA 1980 s. 56). Denna bedömning skall göras med beaktande av de särskilda rättsverkningar som konkursboets inträde i rättegången medför för de inblandade parterna (se NJA 1996 s. 46).

För gäldenärens del innebär konkursboets inträde i processen vid sidan av gäldenären att ett eventuellt ansvar för rättegångskostnader kommer att delas. Konkursboet anses nämligen med tillämpning av 18 kap. 9 § RB jämte konkursgäldenären bära ett solidariskt ansvar för rättegångskostnader, även för de kostnader som uppkommit före inträdet. Detta förhållande innebär att det även ur kärandens synvinkel i regel är en fördel att konkursboet träder in i processen. Den omständigheten utgör emellertid, enligt hovrättens mening, inte i sig skäl för att göra ett avsteg från huvudregeln om att en processhandling får återtas i den instans den avgetts. Eventuella rättegångskostnader som konkursboets inträde kan ha medfört för käranden kan hanteras inom ramen för reglerna i 18 kap. RB.

I detta sammanhang bör även beaktas att konkursboet enligt 3 kap. 9 § konkurslagen inte är skyldigt att träda in i den pågående rättegången utan har getts möjligheten att välja. Dess ställning kan då vid ett inträde inte jämställas med den som en part har i en ordinär process. Att konkursboet skulle få återta en förklaring om inträde synes därvid bäst gagna de övergripande syften som ligger bakom den nämnda regleringen.

Om konkursboet tillåts återta en förklaring om inträde i processen, finns ett utrymme för att konkursboet skulle kunna spekulera i rättegångens förlopp på gäldenärens bekostnad. Bland annat mot bakgrund av konkursförvaltarens skadeståndsansvar enligt 17 kap.konkurslagen motiverar dock detta inte ett undantag från huvudregeln.

Mot det nu anförda och till förmån för uppfattningen att konkursboet inte skall tillåtas träda ur rättegången talar i och för sig intresset för ordning och reda i processen. Enligt hovrättens uppfattning väger dock inte detta intresse så tungt att det ensamt kan få en avgörande betydelse.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten därför att det i förevarande situation saknas vägande skäl att göra avsteg från huvudregeln om att en processhandling kan återtas i samma instans. Konkursboets återtagande av förklaringen att träda in i processen är därför giltigt.

Slut. Hovrätten förklarar att Återförsäkringsaktiebolaget Luaps konkursbo med giltig verkan har återtagit sin förklaring om att träda in i rättegången enligt 3 kap. 9 § 2 st. konkurslagen.

Sedan banken fullföljt talan mot hovrättens beslut förklarade sig konkursboet inte vidhålla sin återkallelse av förklaringen att inträda i rättegången i tingsrättens mål T 13137-01.

Banken yrkade därefter att HD, med undanröjande av tingsrättens och hovrättens beslut, skulle avskriva målet från vidare handläggning. Konkursboet medgav bankens yrkande.

HD, beslut på förslag av föredraganden: Med undanröjande av hovrättens beslut avskriver HD målet angående återtagande av boets förklaring att träda in i tingsrättens mål T 13137-01, med följd att boet alltjämt är part i sistnämnda mål.