NJA 1996 s. 46

I en skrift som inkom till Sollentuna TR d 30 jan 1991 ansökte Belin & Belin AB om stämning å L.A. och Amanda AB med yrkande om förpliktande för svarandena att solidariskt utge skadestånd jämte ränta med visst belopp till Belin & Belin AB. Kärandebolaget beslöt senare att träda i likvidation varefter bolaget d 28 okt 1992 försattes i konkurs.

Konkursförvaltaren meddelade i en skrift som inkom till TR:n d 2 febr 1993 att konkursboet inte avsåg att, jämlikt 3 kap 9 § 1 st 1 KL, överta Belin & Belin AB:s talan i målet. Härefter meddelade konkursförvaltaren, med ändring av tidigare ställningstagande, TR:n d 11 mars 1993 att konkursboet övertog Belin & Belin AB:s talan mot L.A. och Amanda AB. Konkursförvaltaren uppgav samtidigt därmed att konkursboet hade träffat en förlikning med svarandena och hemställde att målet måtte avskrivas.

Svarandena förklarade att de inte hade något att erinra mot att målet avskrevs.

Belin & Belin AB (konkursbolaget) bestred genom sitt ombud konkursboets rätt att överta konkursbolagets talan i målet. Konkursbolaget gjorde härvid gällande att konkursboets ursprungligen redovisade inställning att inte inträda i rättegången var definitiv och oåterkallelig. För den händelse TR:n skulle finna att boet lagligen kunnat ändra tidigare ställningstagande och överta talan yrkade konkursbolaget att konkursboet måtte förpliktas att utge ersättning för konkursbolagets rättegångskostnader med visst belopp.

Svarandena och konkursboet bestred skyldighet att utge ersättning för konkursbolagets rättegångskostnader.

Sedan TR:n berett konkursboet tillfälle att jämlikt 3 kap 10 § KL ställa säkerhet för vad som bjudits genom förlikningen och därigenom bli berättigat att självt utföra tvisten, meddelade konkursbolaget att det avsåg att återkomma i saken, sedan TR:n fattat beslut i frågan om rätten att överta talan.

TR:n (rådmannen Hedström) fattade d 18 mars 1993 följande beslut

TR:n förlängde under hand fristen för konkursbolaget för den händelse detta avsåg att fortsättningsvis med stöd av 3 kap 10 KL självt utföra tvisten, att ställa säkerhet för vad som bjudits genom förlikningen till d 19 mars 1993 kl 15.00. Genom telefaxmeddelande sistnämnda dag kl 14.55 till TR:n begärde konkursbolaget ytterligare förlängning av tidsfristen för ställande av säkerhet.

Konkursbolaget begärde även att TR:n skulle pröva ett tidigare framställt yrkande att avvisa "konkursboets yrkande om att få överta talan i målet" eftersom konkursboet enligt konkursbolagets mening inte hade rätt att ändra avgivet ställningstagande att inte överta talan i målet.

TR:n (rådmannen Hedström) meddelade slutligt beslut i målet d 20 mars 1993, vari rörande frågan, huruvida konkursboet övertagit konkursbolagets talan, anfördes: "Den i 3 kap 9 § 1 st KL angivna rätten för konkursboet att överta gäldenärens talan är, som TR:n uppfattar det, exklusiv. Det kan därför inte komma i fråga att TR:n, såsom gäldenären gjort gällande, först prövar och därefter meddelar beslut, mot vilket särskild talan kan föras, angående konkursboets övertagande av talan. Det må så vara att TR:n, för det fall konkursboets övertagande av talan i den uppkomna situationen varit lagstridig, kunnat avvisa boets talan.

Det förtjänar här att framhållas att konkursförvaltarens först lämnade besked har formen av en avsiktsförklaring. En sådan kan i vart fall inte utsläcka konkursboets rätt att senare överta gäldenärens talan. Snarare kan gäldenären sägas ha löpt en under hela processen rådande latent risk för att konkursboet skulle överta talan. Gäldenären borde ha inrättat sig därefter.

TR:n har, vilket tidigare meddelats parterna, funnit att konkursboet övertagit Belin & Belin AB:s talan."

TR:n avskrev i beslutet målet, sedan det konstaterats att konkursbolaget inte ställt säkerhet i enlighet med 3 kap 10 § KL och därför saknade rätt att driva målet vidare.

Konkursbolaget överklagade TR:ns båda beslut av d 18 och d 20 mars 1993 i Svea HovR och yrkade i själva saken att HovR:n skulle undanröja TR:ns avskrivningsbeslut samt i första hand avvisa och i andra hand ogilla konkursboets yrkande att få överta konkursbolagets talan. Konkursbolaget yrkade vidare att HovR:n skulle upphäva TR:ns beslut att konkursboet skulle anses ha övertagit konkursbolagets talan och TR:ns föreskrift om ställande av säkerhet.

I HovR:n uppkom fråga om rättegångsfel förekommit vid TR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Eklycke, hovrättsrådet Tergenius, referent, och hovrättsassessorn Lundberg) anförde i slutligt beslut d 15 juli 1993, efter en redogörelse för omständigheterna i huvudsaklig överensstämmelse med vad som framgår av den inledande redogörelsen i referatet och av TR:ns båda beslut, följande: Av 3 kap 9 § 1 st KL framgår att ett konkursbo är berättigat att överta konkursgäldenärens talan i en rättegång om egendom som hör till boet. Någon skyldighet att inträda i rättegången har boet inte, utan det ankommer på konkursförvaltaren att bedöma lämpligheten härav. Om boet inte övertar gäldenärens talan, skall egendomen anses inte tillhöra konkursboet. Det sistnämnda framgår uttryckligen av nämnda lagrum. Om konkursboet inte inträder i rättegången, står det konkursgäldenären och dennes motpart fritt att själva fortsätta rättegången, varvid konkursboet skall anses ha till förmån för konkursgäldenären uppgivit den omtvistade egendomen (se NJA II 1947 s 160). Denna lösning sammanhänger med frågan om ansvar för rättegångskostnader. I samma stycke i lagrummet hänvisas beträffande boets kostnadsansvar till vanliga regler om partssuccession efter överlåtelse av tvisteföremålet. Genom att boet inte automatiskt övertar konkursgäldenärens talan, har genom nämnda bestämmelse tillgodosetts boets intresse av att inte behöva lägga ned kostnader på en talan som bedöms ha små utsikter till framgång. Det har å andra sidan ansetts rimligt att boet får avstå från vad som kan vinnas genom gäldenärens processande, om det inte är berett att riskera några kostnader på målet (se Lars Welamson, Konkurs, 8 uppl 1988 s 98f).

Konkursboet kan sålunda enligt 3 kap 9 § KL avstå från den processuella rätten att föra talan mot tredje man. Frågan i målet gäller om konkursboet äger återta dess avstående från denna processuella rätt.

Konkursboet och svarandena vid TR:n gjorde där gällande att konkursförvaltarens ställningstaganden skulle bedömas på samma sätt som andra processhandlingar av en part i ett tvistemål och jämförde med vad som gäller beträffande parts möjligheter att återta processhandlingar. Det påstods därvid att konkursboet kunnat återta sitt tidigare ställningstagande att inte inträda i rättegången och att boet därför hade kvar sin rätt att överta konkursbolagets talan. Konkursbolaget gjorde å sin sida gällande att konkursboets ursprungliga ställningstagande - att inte överta konkursbolagets talan - inte kunde återkallas samt att konkursförvaltaren genom det första meddelandet till TR:n definitivt hade eftergett sin rätt till den omtvistade egendomen. TR:n, som i det först meddelade beslutet fann att konkursboet övertagit konkursbolagets talan, uttalade i det senare meddelade beslutet att konkursbolaget- trots det tidigare beskedet från konkursförvaltaren - kunde sägas ha löpt en under hela processen rådande latent risk för att konkursboet skulle överta konkursbolagets talan.

TR:n har vidare i detta beslut uttalat att konkursförvaltarens första meddelande hade formen av en avsiktsförklaring. HovR:n finner att detta meddelande från konkursförvaltaren inte kan bedömas på annat sätt än att boet därigenom deklarerat att det inte övertog konkursbolagets talan. Desto klarare framstår denna innebörd mot bakgrund av konkursförvaltarens andra meddelande, vari sägs att konkursboet "med ändring av tidigare meddelat ställningstagande" övertar konkursbolagets talan.

Som HovR:n ovan redovisat sammanhänger regeln i 3 kap 9 § KL med frågan om ansvaret för rättegångskostnader. Konkursboet skall inte behöva lägga ned kostnader på en process som boet bedömer ha ringa utsikter till framgång. Vill konkursboet å andra sidan inte ta den med dess inträde förbundna kostnadsrisken, är det också rimligt att det inte kan göra anspråk på egendomen ens om konkursgäldenären vinner processen (se Lars Welamson, Konkursrätt, 1961 s 306). Att tillämpa vanliga regler om återtagande av processhandlingar och tillåta en konkursförvaltare att återta ett tidigare avstående från den processuella rätten att föra talan mot en tredje man är, enligt HovR:ns mening inte förenligt med den i lagtexten direkt uttryckta sakrättsliga verkan som ett avstående får beträffande den tvistiga egendomen. En sådan ordning är inte heller förenlig med andra intressen som är avsedda att tillgodoses med lagrummet. Att lämna öppet för boet att även på ett senare stadium av rättegången överta gäldenärens talan i strid mot ett tidigare ställningstagande vore att bereda boet möjlighet att på ett oskäligt sätt spekulera i rättegångens förlopp (se Thore Engströmer, Om konkursgäldenärs vid konkursens inträde anhängiga rättegångar med hänsyn till nya rättegångsbalken, Uppsala Universitets Årsskrift 1943:6, s 18). I sammanhanget finns anledning att också beakta motiven bakom regeln om utmätningsförbudet i 3 kap 9 § KL. Detta förbud motiverades delvis med att boets avstående från anspråk på egendomen blir värdelöst för gäldenären, om en enskild borgenär kan åtkomma egendomen genom utmätning under konkursen (se prop 1975:6 s 190).

Mot bakgrund av vad som ovan anförts bör frågan huruvida ett konkursbo kan återta dess avstående från rätten att överta konkursgäldenärens talan i en pågående rättegång mot tredje man angående egendom som hör till konkursboet besvaras nekande. Ett avstående bör sålunda vara definitivt (se även Lars Heuman, Kan aktieägare i ett konkursbolag åtkomma bolagets tvistiga tillgångar med förvaltarens medgivande?, Juridisk Tidskrift, årgång 4, nr 2/1992-93, s 274 och s 287f).

HovR:n finner med hänsyn till det anförda att TR:n inte haft fog för sitt ställningstagande att konkursboet övertagit konkursbolagets talan. TR:ns beslut att på yrkande av konkursboet avskriva målet från vidare handläggning måste mot bakgrund därav anses innefatta sådant rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Med hänsyn till att TR:n inte avgjort målet efter prövning i sak, kan rättegångsfelet inte avhjälpas i HovR:n utan målet måste återförvisas till TR:n. Det får anses vara uppenbart obehövligt att parterna yttrar sig i frågan om undanröjande och återförvisning. Det ankommer på TR:n att i vederbörlig ordning ta ställning till rättegångskostnadsfrågorna.

HovR:ns avgörande. HovR:n undanröjer TR:ns beslut d 18 mars 1993 och d 20 mars 1993 och visar målet åter till TR:n för erforderlig handläggning.

HD

L.A. och A.A. B. (ombud för båda advokaten H.W.) samt konkursboet (ombud advokaten M.E.) överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut skulle fastställa TR:ns beslut d 18 och d 20 mars 1993.

Konkursbolaget (likvidatorn advokaten L.H.) bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hesslow, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Domskäl

Skäl.

Enligt 3 kap 9 § KL får ett konkursbo överta konkursgäldenärens talan i pågående rättegång mellan gäldenären och någon annan om sådan egendom som hör till konkursboet. I paragrafen föreskrivs att gäldenären skall underrätta domstolen, där rättegången är anhängig, om konkursen. Domstolen skall i sin tur lämna konkursboet meddelande om rättegången.

Om konkursboet önskar överta gäldenärens talan, har boet att göra detta utan dröjsmål. Behöver boet längre betänketid finns möjlighet att hos domstolen begära anstånd med ställningstagandet. Om konkursboet, trots att det underrättats om rättegången, inte övertar talan i målet, skall egendomen anses inte tillhöra konkursboet.

Med hänsyn till de rättsverkningar som följer om konkursboet inte övertar gäldenärens talan, måste ett besked av boet att det inte avser att inträda i målet i gäldenärens ställe ha samma verkan som om boet förlorat sin rätt därtill genom passivitet. En underrättelse av boet att det inte avser att överta talan kan därför inte återtas. HovR:ns beslut skall således fastställas. HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Vängby,,Jernsten, Svensson, Lennander, referent, och Regner) fattade följande slutliga beslut:

Skäl.

(Inledningsvis lämnades en redogörelse för omständigheterna i målet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som framgår av det föregående i detta referat; red:s anm.)

Om det vid konkursutbrottet pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om egendom (i förevarande fall en tvistig fordran på skadestånd) som hör till konkursboet får boet enligt 3 kap 9 § 1 st KL överta gäldenärens talan. Övertas talan blir konkursboet skyldigt att svara för rättegångskostnaderna i målet, även för sådana kostnader som belöper på tiden före övertagandet; för sistnämnda kostnader ansvarar boet solidariskt med gäldenären. Skulle boet däremot avstå från ett övertagande har gäldenären rätt att fortsätta vara part i rättegången. Konkursboet skall då också anses ha uppgivit den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären. Oavsett om konkursboet övertar talan eller inte får egendomen, så länge konkursen pågår, inte utmätas för en fordran som kan göras gällande i konkursen.

Övertar konkursboet gäldenärens talan har förvaltaren befogenhet att ingå förlikning med svaranden. Anser förvaltaren att ett förlikningsanbud bör antas ges emellertid gäldenären enligt 3 kap 10 § KL en möjlighet att själv utföra tvisten, under förutsättning att han ställer säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen. I detta fall är gäldenären redovisningsskyldig gentemot konkursboet för vad han lyckas uppnå. Skulle gäldenären vinna tvisten tillfäller den omtvistade egendomen således inte gäldenären själv. Däremot kan han, i den mån han inte erhåller ersättning för sina kostnader av motparten, få ersättning för dessa av kon-

kursboet, intill ett belopp som motsvarar mervärdet av det som vunnits till boet. (Se prop 1986/87:90 s 212 och bilagedelen s 184.)

Den fråga som i första hand aktualiseras i målet är, huruvida konkursboet kunnat återta förklaringen att boet inte övertog gäldenärens talan. Anses förklaringen inte kunna återtas har boets första meddelande till TR:n inneburit, att det definitivt eftergett sin rätt till den omtvistade egendomen.

Till förmån för ståndpunkten, att konkursboets ursprungliga ställningstagande varit oåterkalleligt, talar i och för sig intresset av ordning och reda i processen. Emellertid anses en s k processhandling kunna ändras och återtas i den instans den avgetts, om inte särskilda omständigheter föranleder annat (se t ex NJA 1980 s 56 och Ekelöf-Boman, Rättegång I, 7 uppl 1990 s 29). Eftersom en förklaring från konkursboet till domstolen att boet avstår från att överta gäldenärens talan medför särskilda rättsverkningar för gäldenären, blir frågan om det av hänsyn till denne kan vara motiverat att göra ett avsteg från nämnda huvudregel i detta fall.

För gäldenärens del är den väsentliga rättsföljden av konkursboets förklaring, att det inte övertar gäldenärens talan, att boet därmed avstått från den omtvistade egendomen. Denna princip sammanhänger med frågan om ansvaret för rättegångskostnader (se Welamson, Konkurs, 8 uppl 1988 s 98f). Utför gäldenären tvisten själv bär han ensam ansvaret för kostnaderna. Eftersom gäldenären tagit hela kostnadsrisken anses han också ha rätt till det som kan vinnas genom processen. Om boet däremot övertar talan övertar det, såsom nämndes ovan, samtidigt ansvaret för rättegångskostnaderna, även för sådana kostnader som hänför sig till tiden före övertagandet. Detta förhållande leder för övrigt till att det ur motpartens synvinkel i regel är en fördel att boet övertar talan. Boets rätt att överta talan gäller oavsett hur länge rättegången kan ha pågått, och oavsett hur stora kostnader som uppstått, då ett övertagande blir aktuellt. I en situation, där boet övertar ansvaret för kostnaderna, blir naturligen argumentet att gäldenären skall ha rätt till egendomen med hänsyn till sitt kostnadsansvar i motsvarande mån försvagat.

Av betydelse är vidare den speciella relation som föreligger mellan gäldenären och hans konkursbo. Det är inte i vanlig mening fråga om två parter med motstridiga intressen. Konkursförvaltarens uppgift är att utreda och avveckla gäldenärens konkurs med så gott resultat som möjligt. Får konkursboet, efter att ha övertagit gäldenärens talan, framgång i tvisten kommer detta gäldenärens egna borgenärer till godo. Att boet får överta talan, och därmed tvisteföremålet, kan därför egentligen inte anses strida mot gäldenärens berättigade intressen.

Det som nu sagts bör beaktas vid bedömningen av argumentet att konkursboet, om boets förklaring anses återkallelig, ges möjlighet att spekulera i rättegångens förlopp på gäldenärens bekostnad. Härtill kommer att risken för spekulation måste ses mot bakgrund av konkursförvaltarens skadeståndsansvar enligt 17 kap KL. Viss hänsyn bör även tas till risken att en regel av innebörd, att förvaltarens första ställningstagande är definitivt, kan leda till att gäldenären i vissa fall frestas att undanhålla förvaltaren relevant underlag inför dennes beslut angående ett eventuellt övertagande.

Av det anförda följer att det saknas vägande skäl att behandla konkursförvaltarens förklaring, att konkursboet inte avsåg att överta gäldenärens talan, på annat sätt än enligt den huvudregel som gäller beträffande processhandlingar i allmänhet. Förklaringen har således kunnat återtas. Sedan konkursboet ändrat sitt ställningstagande har boet därför övertagit konkursbolagets talan.

Konkursbolaget har inte inom den av TR:n föreskrivna tiden kunnat ställa säkerhet för vad som erbjudits genom förlikningen. Det rådrum konkursbolaget erhållit får med hänsyn till omständigheterna anses skäligt.

TR:ns avskrivningsbeslut har följaktligen varit riktigt. TR:ns båda beslut skall fastställas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD TR:ns beslut d 18 och d 20 mars 1993.

HD:s beslut meddelades d 9 febr 1996 (nr SÖ 19).