NJA 2005 not 27

Framställning om utlämning till Kroatien av I.E.

Den 29:e. 27.(Ö 1561-05) Framställning om utlämning till Kroatien av I.E.

Justitieministeriet i Kroatien begärde i en framställning den 17 februari 2005 att I.E. skulle utlämnas till Kroatien för lagföring avseende brotten våldtäkt och försök till mord. Till stöd för denna begäran åberopades bl.a. ett häktningsbeslut den 5 november 2003 av distriktsdomstolen i Pozega och ett av Distriktsåklagarmyndigheten i Pozega den 23 november 2000 utfärdat åtal mot I.E. Av handlingarna i målet framgick att I.E. stod under åtal, misstänkt för två våldtäkter och ett försök till mord natten mellan den 7 och 8 juli 2000, allt riktat mot hans före detta hustru, samt att domstolen beslutat att häkta I.E. sedan han uteblivit från en förhandling i saken inför domstolen och domstolen bedömt att I.E. undandrog sig lagföring.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

I.E. motsatte sig utlämning.

HD:s yttrande. Den brottslighet som avses med häktningsbeslutet motsvaras för svensk del av våldtäkt och försök till mord. Det föreligger därmed inte något hinder mot utlämning på grund av vad som enligt 4 § utlämningslagen krävs i fråga om brottens svårhetsgrad.

I.E. har förnekat att han gjort sig skyldig till den brottslighet han begärs utlämnad för. Han har gjort gällande att hans före detta hustrus familj på grund av etniska motsättningar (familjemedlemmarna är kristna kroatiska medborgare medan han själv är muslim och ursprungligen bosnisk medborgare) påverkat henne att överdriva händelserna.

Kroatien har liksom Sverige tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Enligt 9 § 3 st. utlämningslagen skall under sådant förhållande det kroatiska häktningsbeslutet godtas om det inte framgår att det är uppenbart oriktigt. Av utredningen framgår inte att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Hinder mot utlämning enligt bestämmelsen föreligger således inte.

I.E. har gjort gällande att det föreligger hinder mot utlämning enligt 7 och 8 §§utlämningslagen.

Av handlingarna framgår att Utlänningsnämnden den 11 juni 2002 avslagit I.E:s överklagande av Migrationsverkets beslut att avslå hans ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd, flyktingförklaring och resedokument samt att avvisa honom enligt 4 kap. 1 § 1 st. 2 utlänningslagen. Nämnden har därefter vid ett flertal tillfällen avslagit hans ansökningar om uppehållstillstånd.

I.E. har till stöd för att det föreligger hinder mot utlämning enligt 7 och 8 §§utlämningslagen anfört bl.a. följande. Om han utlämnas riskerar han att utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv på grund av hans härstamning och religion. Han fruktar att hans före detta svåger kommer att ta lagen i egna händer och med hjälp av sina kontakter ta livet av honom. Han fruktar vidare för att som bosnisk muslim, misstänkt för bl.a. våldtäkt mot en kristen kroatisk medborgare, sitta i kroatiskt häkte i avvaktan på lagföring eftersom han befarar att kroatiska medhäktade kommer att döda honom. Han tror inte att han kan erhålla erforderligt skydd från de kroatiska myndigheterna. I.E. har sina närmaste i Sverige, nämligen sin hustru och deras gemensamma dotter, två styvbarn samt sin moder och två syskon. Det skulle innebära mycket lidande för dem alla om de tvingades leva åtskilda under obestämd tid. Om han skulle mista livet i Kroatien skulle det drabba familjen mycket hårt.

Vad I.E. anfört kan inte anses utgöra tillräcklig grund för hinder mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen.

Enligt 8 § utlämningslagen får utlämning inte beviljas om – såvitt här är av intresse – den i särskilt fall på grund av den avsedda personens personliga förhållanden, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav. I.E. är åtalad för mycket allvarlig brottslighet och Kroatien får anses ha ett betydande intresse av att han utlämnas för lagföring där. Mot detta intresse ställs främst I.E:s uppgift att han kommer att utsättas för angrepp mot sitt liv.

Utgångspunkten är att ett erforderligt skydd för en person som efter en utlämning löper risk att utsättas för angrepp mot sitt liv från enskilda bör kunna påräknas från polis eller andra myndighetsorgan i det land till vilket utlämningen sker. I.E:s uppgifter om att han kommer att utsättas för angrepp mot sitt liv är allmänt hållna och han har inte anfört något konkret stöd för att han i så fall inte kommer att erhålla erforderligt skydd från polis eller annan myndighet.

Vad I.E. anfört innebär inte att det föreligger hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt föreligger hinder enligt 110 §§utlämningslagen mot den begärda utlämningen.