NJA 2005 s. 20

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien David Berggren) anförde i beslut den 14 oktober 2002:

Skäl

P.H. har som grund för sin talan anfört i huvudsak följande: Det är riktigt att bilen var parkerad på det sätt som framgår av parkeringsanmärkningen. Hans far hade emellertid ett giltigt handikapparkeringstillstånd som tillät honom att parkera bilen på den aktuella platsen. Tillståndet låg ovanpå instrumentbrädan i bilens framruta. Handikapptillståndet låg tydligen så att parkeringsvakten inte kunde läsa det tydligt. Tillståndet är giltigt till och med den 6 mars 2003.

P.H. har som skriftlig bevisning åberopat en kopia av ett för hans far E.H. giltigt handikapptillstånd.

Tingsrättens bedömning

Av lokal trafikföreskrift för Malmö kommun 8 § 1 mom., som utfärdats med stöd av 10 kap. 1 § trafikförordningen (1998:1276), framgår att på parkeringsplats med symbol reserverad för rörelsehindrad får endast rörelsehindrad person som av kommunen erhållit parkeringstillstånd parkera fordon för vilket tillståndet gäller. Andra fordon får stannas endast för av- eller påstigning. Av de lokala trafikföreskrifterna för Malmö kommun framgår vidare att det på Baltzarsgatans norra sida vid kvarteret Ellenbogen finns två markerade parkeringsplatser reserverade för rörelsehindrade personer.

Det är i ärendet ostridigt att P.H:s bil, med registreringsnummer HLF 087, stått parkerad på den plats och vid den tidpunkt som framgår av parkeringsanmärkningen. Det är vidare ostridigt att E.H. vid denna tidpunkt var innehavare av ett giltigt handikapparkeringstillstånd. I ärendet är också ostridigt att handikapptillståndet synts i bilens framruta men att parkeringsvakten inte kunnat avläsa detta.

Såvitt framgår av handlingarna har P.H., samma dag som han blev varse parkeringsanmärkningen, infunnit sig på polisstationen i Malmö och visat upp handikapptillståndet för polisen. Mot bakgrund härav finner tingsrätten sådana särskilda omständigheter föreligga i detta fall att P.H. bör befrias från betalningsansvaret för den honom ålagda felparkeringsavgiften (jfr RH 1999:71). Det saknar därmed betydelse huruvida handikapptillståndet har legat väl synligt i bilens framruta eller ej. P.H:s överklagande bör således bifallas. Betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen skall undanröjas.

Beslut

Tingsrätten undanröjer betalningsansvaret för utfärdad parkeringsanmärkning.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Ulla Wallén och tf. hovrättsassessorn Niklas Ljunggren, referent) anförde i beslut den 28 februari 2003:

Skäl

Av utredningen framgår att P.H:s bil med registreringsnummer HLF 087 den 13 november 2001 under tiden 16.06-16.08 stod uppställd på en parkeringsplats på Baltzarsgatan i Malmö, på vilken enligt lokala trafikföreskrifter endast fordon som används för befordran av rörelsehindrad person med särskilt parkeringstillstånd får parkeras. Vidare framgår att Linköpings kommun utfärdat ett parkeringstillstånd för P.H:s far E.H., vilket är giltigt till och med den 6 mars 2003. P.H. har uppgett att han vid den aktuella tidpunkten transporterat sin far och därefter hjälpt denne att förflytta sig från bilen.

Av 13 kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276) framgår bl.a. att parkeringstillstånd kan utfärdas för rörelsehindrade personer samt att sådana tillstånd gäller i hela landet och ger rätt att parkera på parkeringsplatser, som genom lokala trafikföreskrifter reserverats för rörelsehindrade med parkeringstillstånd.

Polismyndigheten i Skåne har, så som myndighetens talan måste förstås, gjort gällande att den rätt att parkera på vissa platser, som ett parkeringstillstånd i enlighet med regleringen i 13 kap. 8 § trafikförordningen ger, är villkorad av att en handling utvisande att tillstånd meddelats förvaras i bilen på visst sätt i samband med att denna rätt utnyttjas. Myndigheten har därvid särskilt hänvisat till den bestämmelse i 13 kap. 5 § andra stycket trafikförordningen vari stadgas att undantag från bestämmelser i förordningen eller lokala trafikföreskrifter får förenas med särskilda villkor.

Placeringen av bestämmelsen om dispensvillkor, efter övriga bestämmelser om undantag men före den särskilda regleringen av parkeringstillstånd för rörelsehindrade, gör att det framstår som tveksamt om regleringen av dispensvillkor över huvud taget är tillämplig beträffande parkeringstillstånd. För sådan tveksamhet talar även att den rätt att parkera på platser vilka reserverats för rörelsehindrade som tillkommer dem som fått parkeringstillstånd utfärdade inte kan anses utgöra något undantag från bestämmelser i trafikförordningen eller lokala trafikföreskrifter. Oavsett hur det förhåller sig därmed har det emellertid inte framkommit något som tyder på att Linköpings kommun beslutat om att särskilda inskränkande villkor skulle vara förenade med E.H:s parkeringstillstånd.

Enligt 13 kap. 9 § trafikförordningen får emellertid Vägverket meddela föreskrifter om bl.a. utformningen av parkeringstillstånd och om hur parkeringstillstånd skall användas. Sådana föreskrifter har utfärdats i Vägverkets föreskrifter om parkeringstillstånd för rörelsehindrade (VVFS 1999:176). I 3 kap. 1 § däri anges att, när ett parkeringstillstånd för rörelsehindrad används, tillståndet skall placeras i fordonets främre del så att tillståndets framsida är klart synlig för kontroll.

Den fråga som därmed uppkommer är huruvida den rätt att parkera på vissa platser som ett parkeringstillstånd innebär kan anses vara generellt villkorad av att en tillståndshandling förvaras synlig i bilen.

Ordalydelsen av 13 kap. 8 § trafikförordningen talar mot att utövandet av den rätt att parkera på vissa platser som ett parkeringstillstånd innebär skulle vara förbunden med inskränkningar eller villkor, utöver vad som i tredje punkten stadgats om längsta uppställningstid. Författningstexten innehåller nämligen inte någon antydan om att sådana villkor skulle kunna förekomma. Inte heller det bemyndigande att utfärda föreskrifter som enligt 13 kap. 9 § trafikförordningen tillkommer Vägverket antyder att de föreskrifter som Vägverket kan komma att utfärda skulle kunna begränsa den rätt som enligt föregående paragraf tillkommer innehavare av parkeringstillstånd.

Bestämmelsen i 3 kap. 1 § i Vägverkets föreskrifter om parkeringstillstånd för rörelsehindrade, vilken trätt i kraft sju månader efter trafikförordningen, är utformad som en ordningsföreskrift riktad till den som är innehavare av ett tillstånd, inte som ett villkor för den rätt att parkera som enligt den ovan angivna bestämmelsen i trafikförordningen tillkommer den för vilken ett parkeringstillstånd utfärdats. Överträdelser av föreskriften är inte sanktionerade.

Slutsatsen blir att rätten att parkera på vissa platser som tillkommer den för vilken ett parkeringstillstånd utfärdats inte kan anses vara på ett tydligt sätt villkorad av att en tillståndshandling förvaras i bilen.

Eftersom annat inte är visat i ärendet än att P.H. vid aktuell tidpunkt använde sin bil för att transportera sin far och att det utfärdats ett parkeringstillstånd för fadern, måste P.H. anses ha haft rätt att utan iakttagande av ytterligare villkor parkera på den aktuella parkeringsplatsen. Överklagandet skall därmed ogillas.

Beslut

Hovrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Hovrättslagmannen Per Eriksson var skiljaktig och anförde:

Enligt lokal trafikföreskrift råder parkeringsförbud inom ifrågavarande område. Undantag gäller för rörelsehindrad, som innehar parkeringstillstånd enligt 13 kap. 8 § trafikförordningen.

P.H. har ostridigt haft rätt att parkera på platsen med utnyttjande av det för hans far utfärdade parkeringstillståndet. Enligt Vägverkets föreskrifter skall emellertid parkeringstillståndet placeras i fordonets främre del så, att tillståndets framsida är klart synlig för kontroll. Denna föreskrift måste anses utgöra ett villkor för tillståndets användande. Genom att P.H. inte följt föreskriften, vilken finns tydligt återgiven på tillståndsbeviset, har han brutit mot villkoren för rätten till parkering. Han kan därför inte undgå betalningsansvar för felparkeringen.

Med ändring av tingsrättens beslut förpliktar jag således P.H. att utge felparkeringsavgift med 700 kr.