NJA 2006 not 38

Den 30:e. 38. (Ö 496-05) L.H. mot riksåklagaren angående resning.

Svea hovrätt dömde den 24 juni 2004 L.H. för grov fridskränkning till fängelse ett år och tre månader. HD fann i beslut den 17 september 2004 ej skäl att meddela prövningstillstånd och hovrättens dom stod därmed fast.

L.H. ansökte om resning. Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.

HD förordnade i beslut den 15 augusti 2005 att vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte skulle äga rum.

HD, beslut på förslag av föredraganden. Skäl. Bakgrund. L.H. dömdes av hovrätten för grov fridskränkning bestående i att hon under tiden oktober 2001–den 23 oktober 2003 vid upprepade tillfällen misshandlat barnen V., H., P. och M.

Samtliga gärningar var förnekade av L.H. ?talet grundades på barnens uppgifter under förundersökningen, vilka redovisades i domstolarna genom uppspelning av videoupptagningar av förhören. Vidare hördes V:s och H:s lärare. Som skriftlig bevisning åberopades rättsintyg, fotografier av skador m.m. samt protokoll över rättsmedicinsk undersökning av V.

Hovrätten, som beaktade att försvaret inte haft möjlighet att inför domstolen ställa motfrågor till barnen och därför bedömde utsagorna med försiktighet, fann att barnen och deras utsagor var trovärdiga. Hovrätten uttalade vidare att barnens uppgifter i flera avseende var samstämmiga samt att H:s uppgifter dessutom fick visst stöd i hennes lärares vittnesmål.

Parternas inställning. L.H. har till stöd för resningsansökan anfört bl.a. följande. V., som är det barn som huvudsakligen påstods ha utsatts för misshandel, har efter tingsrättens dom vid ett stort antal samtal med psykologen U.T. berättat att hon ljugit vid polisförhören beträffande flera uppgifter av väsentlig betydelse för bedömningen i målet. Hon har också uppgett att hon påverkat sin syster H. att ljuga under förhören. Vid tiden för HD:s avgörande den 17 september 2004 kände L.H. ännu inte till att V. återtagit väsentliga delar av sin berättelse. V. är sedan den 15 december 2004 familjehemsplacerad.

L.H. har som ny skriftlig bevisning åberopat journalblad från socialregistret samt psykologutredning av U.T., daterad den 2 november 2004. Vidare har L.H. åberopat omförhör med V. och H. samt vittnesförhör med U.T. och socialsekreteraren E.E. till styrkande av att väsentliga delar av de berättelser som V. och H. lämnat vid polisförhören har varit felaktiga.

L.H. har gjort gällande att de nu åberopade omständigheterna och bevisen, om de förebringats vid huvudförhandling i målet, sannolikt skulle ha lett till att L.H. frikänts eller att brottet hänförts till en mildare straffbestämmelse samt att det i vart fall föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om hon förövat det brott för vilket hon dömts.

Riksåklagaren har anfört bl.a. att det i brottmålet skedde en noggrann prövning av V:s och de tre andra barnens berättelser och av den övriga bevisningen. V:s berättelse stöddes av de tre syskonens berättelser samt iakttagelser som gjorts av lärare. L.H. kan inte anses ha visat att det finns skäl för resning enligt huvudregeln. Det som har tillkommit i resningsärendet, liksom vad som i övrigt förekommit i ärendet, är inte av den karaktären att det kan anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva om L.H. har förövat det brott för vilket hon har dömts.

HD:s bedömning. Resning till förmån för den tilltalade får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas om någon omständighet eller något bevis, som tidigare inte har förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt den s.k. tilläggsregeln i samma punkt får resning beviljas om det med hänsyn till nya åberopade omständigheter eller bevis och vad som i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

I brottmålet skedde, såväl vid tingsrätten som i hovrätten, en noggrann prövning av trovärdigheten och tillförlitligheten av barnens uppgifter. Att V. under tiden efter domstolarnas prövning ändrat sin inställning kan, mot bakgrund av övrig i brottmålet åberopad bevisning, inte tillmätas sådan betydelse att det framstår som sannolikt att de nya omständigheterna och bevisen skulle ha lett till att L.H. frikänts eller att brotten hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Resning enligt tilläggsregeln bör, med hänsyn till det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel, ges en restriktiv tillämpning och i fall av ny bevisning endast användas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (jfr NJA II 1940 s. 158 och 171 samt t.ex. Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 227 ff. och NJA 1992 s. 625). En sådan särskild omständighet kan vara att resonemanget i den dom resningsansökningen avser verkar mindre övertygande i belysning av de nya bevisen. Enbart det förhållandet att någon som hörts i brottmålet ändrat sin berättelse kan däremot inte utgöra en sådan särskild omständighet som föranleder att tilläggsregeln tillämpas. Det måste också finnas något som innefattar en rimlig förklaring till att berättelsen ändras. Förutsättningar att tillämpa tilläggsregeln föreligger inte. Resningsansökningen skall därför lämnas utan bifall.

Avgörande. HD avslår resningsansökningen.

HD:s förordnande den 15 augusti 2005 om förbud mot verkställighet av hovrättens dom skall inte längre gälla.