NJA 2006 not 49

Den 22:a. 49. (Ö 2816-06) Framställning om utlämning till Rumänien av D.R. (tidigare D.L), medborgare i Rumänien.

Justitieministeriet i Rumänien begärde i en framställning den 21 mars 2006 att rumänske medborgaren D.L. (numera med efternamnet R.) skulle utlämnas till Rumänien. Till stöd för framställningen åberopades en dom av den 20 maj 2004 från Domstolen i Resita, Rumänien, varigenom D.L. har dömts till fängelse fem år för grov stöld. Brottet begicks natten mot den 11 maj 2003 i staden Bocsa i Rumänien. Efter överklaganden hade domen prövats av Länsdomstolen i Caras-Severin län den 30 november 2004 och av Appellationsdomstolen i Timisoara den 8 september 2005 utan att någon ändring skett.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD. D.R. motsatte sig utlämning.

HD avvisade den 13 juli 2006 en av D.R. framställd begäran om vittnesförhör i utlämningsärendet med C.S. och G.S.

HD:s yttrande: D.R. har förnekat att han gjort sig skyldig till den grova stöld som han dömts för. Han har hävdat att den fällande domen är uppenbart oriktig och att det därför föreligger hinder mot utlämning enligt 9 § 3 st. första meningen utlämningslagen. Han har vidare motsatt sig utlämning under åberopande av 9 § 3 st. andra meningen samma lag, eftersom han, som inte varit personligen närvarande vid domstolsförhandlingarna i Rumänien, inte fått sin rätt att försvara sig nöjaktigt tillgodosedd och den garanti om ny domstolsprövning som Rumänien lämnat inte innebär någon garanti för ett rättvis rättegång. D.R. har slutligen gjort gällande att en utlämning är utesluten av humanitära skäl.

Enligt 9 § 3 st. första meningen utlämningslagen får genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att en fällande dom som meddelats av domstol eller domare i den främmande staten skall godtas, om det inte i det särskilda fallet framgår att domen är uppenbart oriktig. Sverige och Rumänien är anslutna till 1957 års europeiska utlämningskonvention. Av artikel 12 i konventionen framgår att en dom som meddelats i en konventionsstat skall godtas av andra konventionsstater som tillräcklig utredning i skuldfrågan. På denna punkt har Sverige förbehållit sig rätten att vägra utlämning, om det i det särskilda fallet framgår att domen är uppenbart oriktig.

Innebörden av detta förbehåll berörs på skilda ställen i förarbetena till utlämningslagen. Sålunda uttalas att det är klart att den som begärs utlämnad skall ha möjlighet att kullkasta den i domen innefattade presumtionen genom att i Sverige föra fram bevisning i utlämningsärendet. Utlämning bör inte komma i fråga då den person som begärs utlämnad på ett enligt svensk rättegångsordning klart bindande sätt kan visa att han inte har begått det uppgivna brottet och att det åberopade domslutet således är felaktigt.

Ytterligare sägs att en dom givetvis inte skall accepteras om det t.ex. kan visas att den dömde befann sig på en annan plats när brottet begicks och alltså inte kan ha förövat detta eller att domen på annat sätt är behäftad med uppenbart fel. (NJA II 1958 s. 28 ff.)

Den grova stöld som D.R. har fällts till ansvar för har begåtts natten mellan den 10 och 11 maj 2003 genom inbrott i en fastighet i Bocsa tillhörig hans f.d. hustrus föräldrar. Den fällande domen grundas bl.a. på att D.R. tillsammans med en namngiven passagerare efter passkontroll registrerats i gränskontroller vid inresa den 10 maj till och utresa den 11 maj 2003 från Rumänien, att vid den rumänska polisutredningen fingeravtryck från honom hittats på ett stuprör till det hus i vilket inbrottet begicks samt att den bil som han vid gränsöverfarterna skall ha färdats i stoppats av polis natten till den 11 maj i Bocsa och att två personer som saknade identitetshandlingar då befunnit sig i bilen, varav den ene uppgivit D.R:s födelsedatum som sitt.

D.R. har gjort gällande att han befann sig i Malmö vid tiden för inbrottet och att han då saknade tillgång till sitt pass. Till stöd för att han befann sig här i landet har han åberopat att makarna C. och G.S. vid polisförhör i Sverige berättat att de på kvällen den 10 maj 2003 varit tillsammans med honom i Malmö. Han har även uppgett att han den 9 maj 2003 sannolikt vid 13-tiden kvitterade ut en summa pengar på posten och därför inte kunnat hinna resa ned till brottsplatsen med bil och vara framme vid tiden för inbrottet. Han har till styrkande av uppgiften åberopat en kopia av en utbetalningsavi.

Visserligen kan de uppgifter som nedtecknats från förhören med makarna S. föranleda tvivel om huruvida D.R. befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för inbrottet. Den rumänska åklagarmyndigheten har emellertid inte fått tillfälle att bemöta den nu åberopade bevisningen och få den bedömd vid en samlad prövning av frågan om D.R:s skuld. Vad D.R. har åberopat nu ger inte på ett klart bindande sätt grund för slutsatsen att han inte har begått inbrottet och att det åberopade domslutet är felaktigt. Av detta följer att det inte finns något hinder enligt 9 § 3 st. första meningen utlämningslagen mot utlämning.

Eftersom den fällande domen meddelats utan att D.R. varit personligen närvarande vid förhandling inför domstolen i någon instans då saken avgjordes, skall domen enligt 9 § 3 st. andra meningen utlämningslagen godtas endast om D.R:s rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller han, enligt en försäkran som Rumänien lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet.

Av utredningen framgår att D.R. känt till det rättsliga förfarandet och att han vid förhandlingarna i samtliga tre domstolsinstanser varit företrädd av försvarsadvokater. Det är emellertid i detta sammanhang tillräckligt att konstatera att Rumänien i utlämningsärendet har lämnat en försäkran som får uppfattas så att D.R., om han utlämnas, är tillförsäkrad en ny domstolsprövning. Det har inte kommit fram något som ger stöd för att D.R. inte skulle få en rättvis rättegång om hans sak prövas på nytt vid rumänsk domstol. Hinder mot utlämning enligt 9 § 3 st. andra meningen utlämningslagen föreligger därför inte.

D.R. har slutligen förklarat att han mot bakgrund av de kontakter som hans f.d. hustrus familj har i Rumänien känner stor oro för att bli utsatt för hotelser och våld, om han blir utlämnad för straffverkställighet.

Han har även framhållit att han, som har en femårig dotter här i landet, är bosatt här sedan åtta år, har ansökt om svenskt medborgarskap och i dagarna skulle ha påbörjat en utbildning till rörmontör som han antagits till. Med hänsyn härtill, och till att medlemmarna i hans f.d. hustrus familj också är bosatta här och att de är svenska medborgare, anser han att den rumänska statens intresse av att få honom utlämnad väger mindre än skälen mot en utlämning.

Vad D.R. sålunda framhållit ger emellertid inte grund för slutsatsen att det föreligger något sådant hinder mot utlämning som sägs i 8 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt föreligger hinder enligt 1–10 §§utlämningslagen mot utlämning.