NJA 2006 not 63
W.B. mot riksåklagaren angående resning.
Den 12:e. 63.(Ö 4323-00) W.B. mot riksåklagaren angående resning.
Svea hovrätt dömdeden 17 november 1993 W.B. till fem års fängelse för nio våldtäkter och ett försök till våldtäkt. Sedan W.B. överklagat domen fann HDi beslutden 21 december 1993 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därför fast.
W.B. ansökte därefter om resning i brottmålet vid flera tillfällen. Genom beslut den 17 maj 1994, den 29 september 1994, den 21 december 1994, den 13 februari 1995, den 11 juli 1995, den 21 maj 1996 och den 12 november 1997 avslog HD ansökningarna.
W.B. ansökte åter om resning. För det fall att ansökningen inte beviljades yrkade han att HD skulle förordna att riksåklagaren skulle inleda en ny förundersökning i målet. Han yrkade vidare att sekretessen i målet skulle upphävas med undantag för namn och personuppgifter rörande målsägandena.
Riksåklagaren, som förklarade att han inte funnit skäl att återuppta förundersökningen eller komplettera utredningen, motsatte sig att resning beviljades.
Föredragandenföreslog att HD skulle meddela följande beslut.W.B. har i sina tidigare resningsansökningar åberopat en rad omständigheter och bevis till stöd för sitt påstående att han genom hovrättens dom har fällts till ansvar på felaktiga grunder. W.B. har till stöd för denna ansökan åberopat vad han anfört i dessa ansökningar samt dessutom de nya bevis som han nu hänvisat till. Han har gjort gällande att hans ansökan skall bifallas enligt bestämmelsen i 58 kap. 2 § 4 RB.
W.B:s grundläggande påståenden kan sammanfattas på följande sätt. Domstolarna har, felaktigt, satt tilltro till målsägandenas uppgifter i tron att de varit unga och oerfarna kvinnor som inte varit beredda att offra sig sexuellt för att få arbete i nöjesbranschen. Domstolarna har inte ens funderat över sannolikheten för att kvinnorna har överdrivit, ljugit eller lämnat osanna uppgifter p.g.a. begär att hämnas när de upptäckte att han lurat dem och att de arbeten som han lovat dem inte existerade. Målsägandenas berättelser har påverkats av uppgifter som förekommit i massmedia under tiden före och under rättegångarna mot honom. Även domstolarna har påverkats av uppgifter om hans skuld som förekommit i massmedia. Dessa förhållanden gör att underinstansernas domar är svaga. För att styrka sina påståenden om massmedias roll i sammanhanget har W.B. åberopat uppgifter från en rad journalister, Allmänhetens Pressombudsman och professor L.B. B.H., doktor i medicinsk vetenskap och auktoriserad specialist i klinisk sexologi, har avgett ett utlåtande angående relationen mellan unga kvinnor och äldre män med makt.
W.B. har beträffande målsäganden B åberopat uppgifter från K.S., som sammanförde B med W.B. inför ett modelluppdrag. Enligt K.S. har B efter sitt möte med W.B. inte sagt någonting om att hon blivit våldtagen av denne.
W.B. har beträffande åtalspunkterna som rör målsäganden D åberopat bl.a. uppgifter från en väninna till henne, uppgifter från makarna F. som målsäganden bodde hos i Brighton i maj 1993 samt hennes lärare där. Uppgifterna behandlar D:s agerande efter sammanträffandet med W.B. i London samt vad som förekommit mellan väninnan och W.B. under en efterföljande bilresa från London till Malmö.
Angående målsäganden E har W.B. åberopat uppgifter från J.N. Denne har haft kontakter med W.B och en väninna till E efter den händelse som W.B. dömts för. Enligt J.N. har E inte under sina samtal med väninnan påstått att W.B. våldtagit henne.
Beträffande åtalet med F som målsägande har W.B. åberopat uppgifter från fotografen B.L., en tidigare arbetsgivare till F samt en väninna till henne från tiden för den åtalade händelsen. B.L. har uppgett att han umgicks med F och W.B. under den aktuella dagen och att han inte märkte att F skulle ha varit rädd för W.B. Väninnan har lämnat uppgifter om F:s vandel vid aktuell tid.
Beträffande målsäganden I har W.B. åberopat uppgifter om ett läkarintyg enligt vilket han vid tiden för åtalet inte led av venerisk sjukdom. Enligt W.B. styrker detta hans påstående att han inte kan ha smittat I med sjukdomen klamydia och att I måste ha haft sexuellt umgänge med annan person. W.B. har även åberopat ett intyg från journalisten J.L. som anfört att I på direkt fråga från honom vid ett sammanträffande inte påstått att W.B. våldtagit henne.
Riksåklagaren har hävdat att de uppgifter som W.B. nu åberopat inte utgör tillräckliga skäl för att bevilja resning eller komplettera förundersökningen.
Enligt bestämmelsen i 58 kap. 2 § 4 RB, den s.k. tilläggsregeln, får resning beviljas bl.a. om det med hänsyn till ny åberopad bevisning och vad som i övrigt förekommit finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan, om den tilltalade förövat de brott för vilka han dömts. HD har tidigare uttalat (se rättsfallet NJA 1992 s. 625) att denna regel bör tillämpas restriktivt och när ny bevisning åberopas endast användas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brotten. En sådan omständighet kan vara att resonemanget i den dom som resningsansökningen avser verkar mindre övertygande i belysning av de nya bevisen.
Hovrättens dom synes bygga på en tes av innebörd att unga kvinnor inte frivilligt är beredda att gå till sängs med äldre män i avsikt att få eftertraktade uppdrag. Av B.H:s utlåtande framgår att en sådan tes inte är riktig. Uppgifter lämnade av andra personer visar att W.B. vid den tid som åtalet omfattar var en framgångsrik producent och arrangör i nöjesbranschen som många personer sökte sig till. Denna aspekt liksom det förhållandet att målsägandena kan ha hyst agg till W.B. sedan det visat sig att ingen av dem fått det engagemang som han lovat dem synes hovrätten ha bedömt på ett felaktigt sätt. På grund härav kan det sättas i fråga huruvida hovrättens bedömning av skuldfrågan har skett utifrån riktiga utgångspunkter.
I målet saknas teknisk bevisning. Hovrättens dom vilar helt på en bedömning av parternas trovärdighet. Vid denna bedömning har hovrätten fäst vikt bl.a. vid att flickornas berättelser stämt överens med vad andra målsägande uppgett. Målsägandena har alltså styrkt varandras trovärdighet. Följden av detta måste bli att om det visar sig att en målsägande lämnat felaktiga uppgifter i avgörande hänseenden försvagas även övriga målsägandes trovärdighet.
De uppgifter som W.B. åberopat angående målsägandena B, D, E, F och I väcker rimligt tvivel om W.B:s skuld. Beträffande dessa målsägande finns således synnerliga skäl för resning. Till följd av det nyss anförda försvagas genom bedömningen av deras trovärdighet även övriga målsägandes trovärdighet. Vid sådant förhållande bör åtalet i dess helhet prövas på nytt.
HD beviljar enligt 58 kap. 2 § 4 RB den sökta resningen och förordnar att målet mot W.B. på nytt skall tas upp av hovrätten.
HD(justitieråden Pripp, Lundius,referent, och Nyström): Beslut. Skäl.
W.B. har till stöd för sin resningsansökan åberopat nya omständigheter och ny bevisning och gjort gällande att detta tillsammans med vad han åberopat i tidigare resningsansökningar utgör skäl för resning enligt 58 kap. 2 § 4 RB.
W.B. har i huvudsak anfört följande.
Målsägandena har påverkats av massmedia att anmäla honom för brott, och deras berättelser före och under rättegången har påverkats av vinklade och oriktiga uppgifter i massmedia. Vissa målsägande har samrått med varandra innan de polisanmälde honom och med bl.a. två av målsägandena har hållits ett gemensamt polisförhör. Domarna har grundats på målsägandenas uppgifter. Domstolarna har, felaktigt, satt tilltro till målsägandenas uppgifter i tron att de varit oerfarna kvinnor som inte varit beredda att offra sig sexuellt för att få arbete i nöjesbranschen. Att några av målsägandena under förhören i domstolarna ändrat de uppgifter som de lämnade under förundersökningen har inte kommenterats i domarna. Domstolarna har inte ens funderat över sannolikheten för att kvinnorna har överdrivit och lämnat osanna uppgifter på grund av begär att hämnas när de upptäckte att han lurat dem och att de arbeten som han utlovat inte existerade. I domarna finns nedsättande uttalanden om hans person och ogrundade, generella uttalanden om unga kvinnors inställning till umgänge med äldre män. Domstolarna har påverkats av uppgifter om hans skuld som förekommit i massmedia. I stället för att pröva varje målsägandes trovärdighet för sig har det gjorts en kollektiv bedömning. Det har inte beaktats att flera kvinnor anmält honom för våldtäkt men att deras anmälningar inte lett till åtal. Hovrättens dom är svag och bygger på en inte godtagbar bevisvärdering.
En grundläggande utgångspunkt är att sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft kan frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte tas upp till ny rättslig prövning. Av 58 kap. 2 § 4 första ledet RB framgår emellertid att resning får beviljas till förmån för den tilltalade, om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) får resning beviljas även om det första ledet inte är tillämpligt om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.
Mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel har i praxis uttalats att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tillämpning och användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (se NJA 1992 s. 625). Någon fristående omvärdering av bevisningen i målet skall inte ske i ett resningsärende. Men eftersom betydelsen av det nya materialet i resningsärendet måste prövas kan en omprövning av värdet av tidigare förebragd bevisning komma att involveras. (Jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994 s. 226 f. och Bengtsson, Resning i brottmål vid synnerliga skäl, Process och exekution. Vänbok till Robert Boman, 1990 s. 1 ff.).
Av vad W.B. åberopat i sin resningsansökan tar vissa omständigheter och bevis sikte på samtliga åtalspunkter. Häri ingår innehållet i polisanmälningar mot W.B. vilka inte lett till åtal samt filmer och tidningsartiklar. I huvudsak har detta material åberopats tidigare och då inte ansetts kunna föranleda att resning beviljas.
Det har nu tillkommit intyg och utlåtanden från bl.a. journalister, professorn i massmedieforskning L.W. och Allmänhetens Pressombudsman, samt tidnings- och debattartiklar, framför allt avseende omfattningen och betydelsen av den massmediala uppmärksamheten kring W.B. och de brott han anklagades för. – Vad W.B. härvid åberopat kan inte tillmätas nämnvärd betydelse.
W.B. har vidare i den generella delen åberopat ett utlåtande av B.H., doktor i medicinsk vetenskap och auktoriserad specialist i klinisk sexologi. Utlåtandet behandlar hovrättens uttalande av huvudsakligt innehåll att det för hovrätten inte framstod som en näraliggande tanke att en ung flicka frivilligt skulle vilja inlåta sig i ett tillfälligt förhållande med en så avsevärt äldre i det närmaste obekant man. Enligt B.H. kan uttalandet utifrån kliniska erfarenheter, forskning och vetenskapliga fakta rörande människors sexualitet inte bedömas som annat än osakligt och grundlöst. W.B. har i denna del åberopat också uttalanden av journalister m.fl. om yngre kvinnors sätt att bete sig mot makthavare i nöjesbranschen.
Hovrättens generella uttalande kan med visst fog kritiseras. De avgörande delarna av hovrättens skäl beträffande var och en av åtalspunkterna bygger emellertid på vad målsägandena uppgett under förhören med dem, det sätt på vilket de lämnat sina uppgifter och de förklaringar de lämnat till väckta frågor. Särskilt mot den bakgrunden kan de åberopade uttalandena av B.H. m.fl. inte tillmätas annat än begränsad betydelse.
W.B. har härutöver beträffande var och en av åtalspunkterna avseende målsägandena betecknade B, E, F och I åberopat vittnesuppgifter huvudsakligen av innehåll att respektive målsägande efter mötet med W.B. inte sagt något om att hon utsatts för våldtäkt. Vidare har W.B. avseende målsägande F åberopat vittnesuppgifter från en tidigare arbetsgivare till henne och från en väninna vilka uttalat sig om hennes person. Han har också åberopat en film från det hotell där F och W.B. övernattade. Den nu behandlade bevisningen får bedömas vara av begränsad betydelse vid bedömning av trovärdigheten i de uppgifter om övergrepp som målsägandena lämnat inför domstolarna. Detsamma gäller kompletterande uppgifter om hur målsägande F uppträtt under dagen före övernattningen med W.B. samt det intyg som nu åberopats om förekomsten av ett tidigare åberopat rättsintyg avseende åtalspunkten gällande målsäganden I.
När det gäller målsägande D har W.B. som komplettering till tidigare åberopad bevisning åberopat en videoupptagning av förhör med S.D., en sammanfattning av uppgifter som D:s värdfamilj i Brighton enligt W.B. lämnat till honom samt ett brev från en kurskamrat till D. De åberopade uppgifterna och vittnesförhören motsvarar i allt väsentligt vad som åberopats i en tidigare resningsansökan. Uppgifterna ansågs då kunna i någon mån sägas försvaga bevisningen mot W.B. i denna del. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning nu.
Vad W.B. i övrigt nu åberopat som nya omständigheter eller bevis får anses sakna egentlig betydelse vid prövningen av hans ansökan.
Det som W.B. nu och i tidigare resningsansökningar åberopat framkallar vid en samlad bedömning inte sådant tvivel om trovärdigheten i målsägandenas berättelser att resning kan beviljas helt eller delvis ens med stöd av tilläggsregeln.
Det saknas skäl att föranstalta om kompletterande utredning i resningsärendet.
W.B:s resningsansökan skall således avslås.
Avgörande.HD, som i detta ärende inte kan pröva frågan om upphävande av sekretess, avslår resningsansökningen och yrkandet om inledande av ny förundersökning.
Skiljaktig
JustitierådenHåstadoch Lindebladvar skiljaktiga på sätt som framgår av följande yttrande.Resning enligt det andra ledet (tilläggsregeln) i 58 kap. 2 § 4 RB kan medges, även om det inte finns sannolika skäl för en ändring, dvs. även om tvivlet på att domen är riktig inte är så starkt att ett frikännande kan förväntas. Det måste dock finnas synnerliga skäl för en ny prövning. Härvid har det betydelse bl.a. om den tilltalade dömts till ett strängt straff. För det fall att skälen i den angripna domen framstår som svaga, kan resning beviljas även om de nya omständigheterna och bevisen är av mindre betydelse och fastän en fristående omvärdering av bevisningen i målet inte skall ske i resningsärenden (se Bertil Bengtsson, Resning i brottmål vid synnerliga skäl, Process och exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990, s. 1 ff.).
I den lagakraftvunna domen anförs ingen nämnvärd stödbevisning utan domen vilar i allt väsentligt på trovärdigheten i målsägandenas berättelser. När hovrätten fann flickorna trovärdiga, fäste hovrätten sig vid att berättelserna hade det självupplevdas prägel, att grundmönstret var likartat, att flickorna varit mycket unga och att ett frivilligt sexuellt engagemang från flickornas sida med en mer än 20 år äldre man, som personligen var helt eller i det närmaste obekant för dem, inte framstår som näraliggande, även om kontakten varit föranledd av hans yrkesverksamhet och av deras förhoppningar att genom honom få arbete i musik- eller reklamsammanhang.
Som framgår av ny bevisning som åberopats i detta resningsärende kan den sistnämnda utgångspunkten ifrågasättas. Det får antas att en del flickor kan vara villiga att ha sexuella förbindelser med äldre män för att få karriärfördelar i nöjesbranschen. Härav följer inte att det borde ha varit en utgångspunkt i målet att alla målsägandena hade en sådan inställning. Om hovrätten emellertid hade haft en mer öppen attityd i detta avseende, skulle målsägandenas berättelser ha granskats mer kritiskt, och det skulle ha framstått som möjligt att deras anmälningar om våldtäkt grundat sig på ett begär att hämnas, därför att W.B. förmått dem till ett frivilligt sexuellt umgänge genom att förespegla dem arbete i musik- eller reklamsammanhang men det senare framkommit att han aldrig tänkt ge dem något uppdrag.
Vissa målsägande har ingett anmälan om våldtäkt lång tid efter det påstådda övergreppet, och några av dem har inte sagt att de utsatts för en våldtäkt när de strax efter mötet med W.B. talat antingen med den som förmedlat kontakten med denne eller med en kamrat eller en journalist. Dessa omständigheter är emellertid inte tillräckliga för att ens tillsammans med en mer förutsättningslös utgångspunkt leda till resning.
När det gäller målsägande D framstår det emellertid som tvivelaktigt att hovrätten skulle ha kommit fram till en fällande dom, om den haft en mer förutsättningslös utgångspunkt än som angetts i domskälen. D:s överlämnande av sitt telefonnummer i Brighton till W.B. strax efter den påstådda våldtäkten i Stockholm och D:s uppsökande av honom i London och omedelbara installation på hans hotellrum där samt den efterföljande gemensamma resan till Brighton framstår som anmärkningsvärda förhållanden, om våldtäkter skulle ha ägt rum både i Stockholm och i London. Detsamma gäller hennes oriktiga påstående till en kamrat i Brighton att W.B. genom kyrkan var bekant med hennes mor i Sverige och därför pålitlig; påståendet förklaras enklast med att D var mycket angelägen om att kamraten skulle bli intresserad av att tillsammans med D ställa upp i en reklamfilm. Med hänsyn till detta och vad som i övrigt åberopats om hennes uppträdande i Brighton finns det med en mer förutsättningslös utgångspunkt än hovrättens synnerliga skäl att bevilja resning rörande D.
Målsägande F:s beskrivning av övergreppet mot henne reser vissa tvivel på att det var fråga om en våldtäkt. Hennes i hovrätten lämnade uppgift om att hon var mycket rädd för W.B. har motsagts av det nya vittnet B.L. Morgonen efter det påstådda övergreppet rekommenderade hon en väninna att söka kontakt med W.B., och hon sade i tingsrätten att hon var beredd att åka utomlands med honom om hon fick ett uppdrag. Det första polisförhöret med F genomfördes på det anmärkningsvärda sättet att hon hördes tillsammans med G och två andra flickor, som också anmält W.B. för våldtäkt. Med beaktande av det nu anförda och vad som i övrigt tillkommit rörande F:s trovärdighet finns det, med en öppnare grundinställning än hovrättens, också här synnerliga skäl för resning.
Målsägande G uppgav i hovrätten att hon insåg att hon inte kunde undkomma ett samlag, varför hon då tillfälligt lämnade den uppvaktande W.B. för att ta ut en tampong. En näraliggande tolkning är att hon trodde att ett samlag var nödvändigt för att få ett uppdrag från honom. Som nyss nämnts ingavs hennes polisanmälan efter samråd med F, och det första polisförhöret genomfördes inte på ett godtagbart sätt. Enligt en manlig vän till henne beskrev hon mötet med W.B. så att hon blivit utnyttjad. I en TV-dokumentär, åberopad i målet, säger vännen att han ”hade ett helvete” att få till stånd en polisanmälan, vilket var en förutsättning för att tidningen Expressen skulle skriva om saken. Med en annan utgångspunkt än hovrättens råder tvivel om att W.B. gjort sig skyldig till våldtäkt mot G. Synnerliga skäl finns för resning.
Målsägande H:s beskrivning av det sexuella umgänget skapar också visst tvivel om att det var en våldtäkt. Härtill kommer att H strax efteråt tipsade W.B. om sin väninna målsägande I och att I upplyst att H sagt till henne att det gått bra hos W.B. H och I har därefter samrått innan polisanmälan gjordes. Med en annan utgångspunkt än hovrättens finns också beträffande H synnerliga skäl för resning.
Enligt W.B. uppgav målsägande I i hovrätten att det inte hade varit en sådan våldtäkt där gärningsmannen kastar sig över offret utan att hotet bestått i att det inte skulle bli något jobb, om hon inte gav med sig; uppgiften grundar sig på bandupptagningarna från förhandlingarna. Inte heller vid samtal med journalisten J.L. före huvudförhandlingen i tingsrätten uppgav målsägande I på en direkt fråga att en våldtäkt ägt rum men sade att hon hatade W.B. Som nyss nämnts ingavs hennes polisanmälan efter samråd med målsägande H. Även beträffande I finns med en annan utgångspunkt än hovrättens synnerliga skäl för resning.
Härefter anfördes följande.
JustitierådetHåstad:Beträffande målsägande A, B, C och E har inga sådana särskilda omständigheter visats att det finns synnerliga skäl för resning.
Sammanfattningsvis bör resningsansökan bifallas beträffande D, F, G, H och I men avslås beträffande A, B, C och E.
JustitierådetLindeblad:Vad som framkommit beträffande målsägande A, B, C och E kan – om man endast ser till dem individuellt – inte ens i förening med en mer förutsättningslös utgångspunkt än hovrättens anses tillräckligt för att det skall föreligga synnerliga skäl för en ny prövning. Det framgår emellertid att hovrätten vid sin bedömning av målsägandenas trovärdighet fäst vikt vid bl.a. att deras berättelser stämt överens. De har således stärkt varandras trovärdighet. Om det beträffande några målsägande visar sig att de lämnat felaktiga uppgifter i avgörande hänseenden och att deras trovärdighet kan ifrågasättas kan det antas att detta hade inverkat vid bedömningen av övrigas trovärdighet. Även beträffande målsägande A, B, C och E bör därför resning beviljas.
Sammanfattningsvis bör resningsansökan bifallas beträffande målet i dess helhet.