NJA 2006 not 66

Den 18:e. 66.(Ö 934-06) O.A. mot riksåklagaren angående resning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge dömdeden 12 november 2004 O.A. för grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse sex år. Vidare ålades O.A. att betala skadestånd till C.A. med 350 000 kr. HDfann i beslutden 14 december 2004 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast.

O.A. ansökte om resning i målet.

Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.

HD, beslutpå förslag av föredraganden: Skäl. Bakgrund.O.A. har mot sitt nekande dömts för gärningar begångna under åren 1989–1998 mot dottern C.A., född år 1984. Brotten har rubricerats som grov våldtäkt i fyra fall och grovt sexuellt utnyttjande av underårig i ett fall.

Till stöd för åtalet åberopades muntlig och skriftlig bevisning. Förutom att förhör hölls med C.A. inför både tingsrätten och hovrätten hördes ett flertal vittnen. Som skriftlig bevisning förebringades bland annat ett rättsintyg avseende C.A., dagtecknat den 30 juli 2004, utdrag ur e-postmeddelanden och brev från henne samt några dikter som hon uppgavs ha skrivit.

Tingsrätten fann att C.A. på ett synnerligen trovärdigt sätt lämnat en mycket detaljrik berättelse om de övergrepp som hon enligt åtalet hade utsatts för och att hennes uppgifter vann stöd av den övriga utredningen i målet. Hovrätten delade tingsrättens bedömning i fråga om C.A:s trovärdighet. Vidare fann hovrätten sammantaget att hennes berättelse framstod som rimlig i och för sig, att den vann ett mycket starkt stöd av den övriga utredningen och att någon annan tänkbar förklaring än att hon hade återgett vad som verkligen hänt inte hade framkommit. Hovrätten ansåg därför liksom tingsrätten att C.A:s uppgifter skulle läggas till grund för bedömningen i ansvarsfrågan.

Parternas inställning och utredningen i resningsärendet

. O.A. har till stöd för sin ansökan om resning anfört sammanfattningsvis följande.

Både tingsrätten och hovrätten har totalt feltolkat och felbedömt C.A:s berättelse när domstolarna funnit att den återgav den faktiska verkligheten. I själva verket påverkades C.A. av sin omgivning till att tro att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp. Vidare har underinstanserna felaktigt bibringats uppfattningen att C.A. led av ätstörningar. Föreställningar som inte har stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet har lett domstolarna till uppfattningen att ätstörningar orsakas av sexuella övergrepp, att sexuella övergrepp ligger bakom C.A:s symptom på posttraumatiskt stressyndrom och att minnen av traumatiska händelser kan trängas bort för att sedan efter lång tid återkomma. Domstolarna har även bibringats den felaktiga uppfattningen att C.A. hade en besvärlig uppväxt. Därtill kommer att C.A:s dikter, vilka domstolarna har ansett ge stöd åt hennes uppgifter om sexuella övergrepp, till stor del bara var plagiat. Slutligen uppgav C.A. vid en läkarundersökning den 1 april 2004 – alltså så sent som bara några månader innan hon gjorde polisanmälan om övergreppen – att hon var oskuld; en uppgift som den undersökande läkaren tog hänsyn till och som medförde att portio inte inspekterades.

O.A. har som nya omständigheter och bevis åberopat följande.

O.A. har gjort gällande att de nu åberopade omständigheterna och bevisen, om de hade förebringats i brottmålet, sannolikt skulle ha lett till en frikännande dom och att det i vart fall finns synnerliga skäl till att på nytt pröva frågan om han har begått de brott för vilka han har dömts.

Riksåklagaren har sammanfattningsvis anfört följande till stöd för sin ståndpunkt. I brottmålet skedde en noggrann prövning av C.A:s berättelse och av den övriga bevisningen. Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg enhälligt att hennes uppgifter skulle läggas till grund för bedömningen. Hovrätten har i domskälen utförligt redovisat sin bedömning av hennes trovärdighet och tillförlitligheten av hennes uppgifter. Hennes berättelse om de sexuella övergreppen styrktes av den muntliga och skriftliga bevisningen i målet. O.A. har mot den bakgrunden inte visat att det finns skäl för resning enligt huvudregeln. Det kan inte heller anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat de brott för vilka han har dömts.

I det av O.A. åberopade journalutdraget avseende en gynekologisk undersökning av C.A. i april 2004 finns antecknat att C.A. vid undersökningstillfället var oskuld. Sedan HD förordnat om att riksåklagaren skulle utreda vad som legat till grund för denna uppgift i journalen, beslutade riksåklagaren att återuppta förundersökningen. I den återupptagna förundersökningen har kompletterande uppgifter inhämtats från den undersökande läkaren C.H. I ett intyg, dagtecknat den 13 juni 2006, har hon anfört att uppgiften om att C.A. var oskuld var C.A:s egen och att den inte relaterade sig till undersökningsfynd. I ett polisförhör den 15 juni 2006 har C.H. bekräftat att journalanteckningen byggde på C.A:s egen uppgift och att hon inte tittade i slidan och gjorde någon bedömning av om mödomshinnan fanns kvar eller inte.

Den kompletterande utredningen har inte föranlett riksåklagaren att ändra inställning till resningsansökningen.

O.A. har yttrat sig över den kompletterande utredningen och anfört bland annat att C.A:s uppgift om att hon var oskuld i sig har ett stort bevisvärde. Enligt honom ger hennes uttalande vid den gynekologiska undersökningen ytterligare stöd för att hon aldrig blivit utsatt för sexuella övergrepp, och uttalandet ligger helt i linje med vad som framkommer i L.H.S:s källkritiska utredning.

HD:s bedömning

. Resning till förmån för den tilltalade får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt den så kallade tilläggsregeln i samma lagrum får resning beviljas om det med hänsyn till nya åberopade omständigheter eller bevis och vad som i övrigt förekommer finns synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

O.A. har till stöd för sin resningsansökan bland annat åberopat ett antal utlåtanden för att visa att C.A:s i brottmålet lämnade uppgifter om sexuella övergrepp är otillförlitliga.

När det är fråga om trovärdigheten hos en målsägande eller ett vittne måste domstolen alltid göra en självständig bedömning som grundar sig på utredningen i målet i dess helhet.

C.A. hördes personligen under huvudförhandlingen både vid tingsrätten och i hovrätten. Som riksåklagaren anfört skedde i brottmålet en noggrann prövning av hennes berättelse och av den övriga bevisningen. Prövningen resulterade i att hovrätten, liksom tingsrätten, fann att C.A. var mycket trovärdig och att hennes uppgifter vann ett mycket starkt stöd av den övriga utredningen i målet. Hovrätten har i domskälen utförligt redogjort för sin bevisvärdering.

Av den kompletterande utredning som riksåklagaren föranstaltat om med avseende på anteckningen i journalen om att C.A. var oskuld vid undersökningen i april 2004, framgår att anteckningen grundar sig enbart på vad C.A. själv uppgav. Anteckningen bygger alltså inte på resultatet av någon gynekologisk undersökning och ger inte anledning att ifrågasätta C.A:s uppgifter om incestuösa övergrepp. Inte heller kan den omständigheten att C.A. inför undersökningen uppgivit sig vara oskuld tillmätas någon betydelse.

O.A. har gjort gällande att underinstanserna felaktigt gett uttryck för att ätstörningar orsakas av sexuella övergrepp, att sådana övergrepp ligger bakom C.A:s symptom på posttraumatiskt stressyndrom samt att minnen av traumatiska händelser kan trängas bort för att sedan återkomma efter lång tid. Några uttalanden om betydelsen av ätstörningar förekommer dock inte i hovrättens domskäl. I anledning av att psykologen T.G. funnit att C.A. uppfyllt alla rekvisit för diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, har hovrätten endast uttalat att en sådan diagnos uppenbarligen är fullt förenlig med C.A:s berättelse om sexuella övergrepp från faderns sida. Såvitt avser kritiken mot hovrättens uttalande om minnen framgår av domen att uttalandet inte tar sikte på s.k. återvunna minnen. Enligt hovrätten rör det sig i stället om att C.A. valt att konsekvent låta bli att tänka på det som inträffat, men att hon inte förmått hålla tillbaka sina minnen när dessa åter dykt upp på grund av vissa händelser. Denna beskrivning synes inte vara oförenlig med de uttalanden av S-Å.C. och G.H. vilka O.A. hänvisat till. O.A:s invändning att det är lätt att suggerera fram falska minnen medför ingen annan bedömning än den som hovrätten gjort i det avseendet.

Med beaktande av vad som nu sagts och vad som i övrigt förekommit kan de av O.A. åberopade sakkunnigutlåtandena inte anses ägnade att ifrågasätta tillförlitligheten hos C.A:s uppgifter om de sexuella övergreppen.

Sammantaget kan vad O.A. åberopat till stöd för sin resningsansökan inte tillmätas sådan betydelse att det kan anses sannolikt att utredningen, om den hade förebringats i brottmålet, skulle ha lett till att O.A. frikänts eller till att brotten hänförts under mildare straffbestämmelser än dem som tillämpats. Det finns inte heller synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat de brott för vilka han dömts. O.A:s resningsansökan skall därför avslås.

Avgörande.HD avslår resningsansökningen.