NJA 2006 s. 206

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Kjell Björklund) anförde i dom den 3 mars 2003 inledningsvis följande om bakgrunden till tvisten.

R.K. och A.Z. var tidigare sammanboende med varandra. Tillsammans har de två barn, födda 1995 och 1997. År 1996 förvärvade de som gemensam bostad ett radhus i form av en bostadsrätt - - - i Jönköping. De separerade i juli 1998. Den 22 juli samma år förordnade tingsrätten - på yrkande av A.Z. och efter medgivande härom från R.K. - att intill dess att bodelning har förrättats mellan parterna skall A.Z. ha rätt att kvarbo i den gemensamma bostaden.

Efter det att tvist uppstått mellan parterna angående äganderätten till bostaden avgjorde HD slutligt tvisten genom dom den 2 januari 2002. Innebörden av domen är att parterna äger bostadsrätten med samäganderätt.

A.Z. har alltsedan parternas separation bott kvar i bostadsrätten. Bodelningsförrättare har förordnats men fullständig bodelning mellan parterna har ännu inte skett.

Tvist har nu uppkommit rörande A.Z:s skyldighet att till R.K. betala ersättning för sitt nyttjande av bostadsrätten.

Till utveckling av sin talan anförde parterna enligt domen bl.a. följande.

R.K.: Bostadsrätten ägs av honom och A.Z. gemensamt. Hon har alltsedan parternas separation nyttjat bostaden och är därför skyldig att betala ersättning till honom för sitt nyttjande. Ersättningen bör bestämmas med hänsyn till vad som är bruksvärdeshyra för lägenheten och ersättning bör utgå från den tidpunkt då ett bodelningsförfarande normalt borde ha varit avklarat. Skyldigheten att ersätta honom skall därför börja löpa från och med augusti 1999, dvs. ett år efter separationen. Att bodelningen har dragit ut på tiden är inte något som kan läggas honom till last. Förseningen beror i stället på A.Z:s agerande. Bostadsrätten förvärvades av medel som han hade erhållit i arv efter sin far. Under tiden parterna bodde tillsammans förekom inget från A.Z:s sida som tydde på att hon gjorde anspråk på äganderätt till någon del av bostadsrätten. Så t.ex. upprättade hon i anslutning till separationen en handling, vari gavs uttryck för att hon ansåg att R.K. var ensam ägare till lägenheten. Han har därför haft fog för sin inställning att han ensam ägt bostadsrätten. Alldeles oavsett om A.Z. inte kan lastas för tidsutdräkten är hon skyldig att utge ersättning till honom. Ersättningens bestämmande bör ske med utgångspunkt i lägenhetens kallhyra. Från hälften av denna hyra skall göras avdrag med hälften av den avgift till bostadsrättsföreningen som A.Z. har erlagt.

- - -

A.Z.: Parterna inledde sitt samboförhållande 1993. Vid separationen var parterna ense om att hon skulle bo kvar i lägenheten tillsammans med de gemensamma barnen. Denna överenskommelse fastställdes i tingsrättens kvarsittningsbeslut. R.K. gjorde därefter gällande att han ensam ägde bostadsrätten. Det bestrids att hon någon gång delat hans mening i det avseendet. Den handling som han syftar på tillkom i en pressad situation inför separationen och hon, som ursprungligen kommer från Polen, var ängslig för att tvingas återvända dit och inte kunna bo samman med barnen. Den bodelningsförrättare som har utsetts av tingsrätten har haft uppfattningen att bodelning inte kunde ske förrän äganderätten till bostadsrätten var slutligt avgjord. Hon kan inte lastas för att bodelningsförfarandet har dragit ut på tiden. Det är i stället R.K. som genom att ensam hävda äganderätt till bostadsrätten har förorsakat att bodelningen dragit ut på tiden.

- - -

Hon har aldrig träffat något avtal med R.K. angående ersättning för sitt nyttjande av bostadsrätten. Enligt tingsrättens beslut har hon rätt att bo kvar i bostaden tills bodelning har förrättats. Det saknas laglig grund att ta ut hyra eller annan ersättning för nyttjande av egendom i de situationer där ett samboförhållande har upphört men bodelning ännu inte har skett. R.K. har därför inte rätt till någon ersättning. Eftersom avtal inte har ingåtts mellan parterna kan hon under alla förhållanden inte åläggas att betala mer än de faktiska kostnaderna för bostadsrätten. Dessa har hon betalat. - - -

Domskäl

Under rubriken Tingsrättens bedömning anfördes i domskälen:

R.K. och A.Z. har tidigare levt i ett samboförhållande. Den i målet aktuella bostadsrättslägenheten har förvärvats under sambotiden för att vara parternas gemensamma bostad. Sedan samboförhållandet har upphört skall enligt bestämmelser i lagen (1987:332) om sambors gemensamma hem (sambolagen) på någon av parternas begäran bostadsrätten därför fördelas mellan dem genom bodelning. A.Z. har genom ett beslut av tingsrätten tillerkänts rätt att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats. Varken i sambolagen eller närliggande lagstiftning - ÄktB - finns några bestämmelser som anger skyldighet för den kvarsittningsberättigade att utge ersättning till den andre parten för tiden fram till dess bodelning har skett. Avsaknaden av sådana regler kan måhända bero på att lagstiftaren har utgått från att bodelning skall ske utan onödigt dröjsmål och att kvarsittningsrätt är tänkt att vara av tillfällig karaktär.

I förevarande fall har någon bodelning mellan parterna ännu inte kommit till stånd. Parterna har olika syn på vem av dem som bär skulden, eller störst skuld, till att en delning av parternas egendom inte kunnat ske. Det går inte att av utredningen i målet göra någon säker bedömning av vem utav parterna som har det största ansvaret för att en bodelning inte har skett. Tingsrätten anser inte heller att en sådan prövning är erforderlig. Den part som genom sitt agerande fördröjer en bodelning riskerar att få betala skadestånd till den andre parten. Den talan som R.K. för i målet är emellertid inte någon skadeståndstalan utan ett krav på ersättning för nyttjandet av den gemensamt ägda bostadsrätten. Tingsrätten stannar därför vid att konstatera att en bodelning ännu nästan fem år efter separationen inte har förrättats, något som måste bedömas som en osedvanligt lång tidsutdräkt.

Om ett förordnande om kvarsittningsrätt får bestå under ovanligt lång tid kan av rättspraxis och doktrin utläsas att det efter omständigheterna i det enskilda fallet kan uppkomma en skyldighet för den kvarsittningsberättigade parten att utge ersättning till den andre parten för sitt nyttjande av egendomen. I detta fall har, som nyss angetts, denna tid blivit ovanligt lång. Tidsutdräkten har medfört att det egendomsinnehav som R.K. besitter, t.ex. genom sin andel i den gemensamt ägda bostadsrätten, inte kunnat frigöras. Att A.Z., ensam av parterna, under så lång tid kunnat utnyttja lägenheten har inneburit en klar förmån för henne i förhållande till R.K. Mot bakgrund av det anförda anser tingsrätten att R.K. bör vara berättigad till ersättning av A.Z.

Beträffande tiden när en ersättning skall börja utgå får anses att en bodelning normalt kan komma till stånd inom ett år efter en separation. Ostridigt separerade parterna i juli 1998. Ersättning skall därför utgå från och med augusti 1999. - - -

I domskälen behandlade tingsrätten härefter frågan om ersättningens beräkning samt ett av A.Z. framställt yrkande om viss avräkning. Tingsrättens slutsats blev att R.K:s yrkande skulle bifallas i sin helhet.

Domslut

Domslut

Tingsrätten förpliktade A.Z. att till R.K. betala 56 289 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Tomas Stahre samt hovrättsråden Mats Lundeholm, referent, och Johan Stenberg) anförde i dom den 26 november 2003:

Domskäl

I hovrätten har åberopats samma omständigheter och samma bevisning som vid tingsrätten. Parterna har upplyst att bodelning numera är förrättad, att A.Z. tillskiftats bostadsrätten och att R.K. har klandrat bodelningen med yrkande om att själv tillskiftas bostaden. A.Z. har ifrågasatt om den praxis som NJA 1968 s. 197 och NJA 1983 s. 255 ger uttryck för är tillämplig i ett fall som det förevarande, där sambolagstiftningen är tillämplig och där parterna äger bostaden med samäganderätt.

Hovrättens bedömning

Av doktrin och praxis får anses framgå att vid förordnande om kvarsittningsrätt i samband med äktenskapsskillnad har den make som äger bostaden i allmänhet inte rätt till ersättning för att den andra maken tillerkänns rätt att bo kvar i bostaden. En sådan rätt till ersättning anses dock uppkomma om nyttjanderätten kommer att bestå under en ovanligt lång tid, varvid en tidsutdräkt som överstiger ett år vanligtvis får anses utgöra en ovanligt lång tid.

I förevarande fall är det frågan om en bostadsrätt som ägs med samäganderätt. I litteraturen (Örjan Teleman i Advokaten 1993 s. 186 ff.) har antagits att de ovan redovisade principerna äger motsvarande tilllämpning beträffande bostäder som ägs med samäganderätt. Hovrätten finner inte skäl till annan bedömning.

A.Z:s kvarsittningsrätt grundas emellertid på bestämmelserna i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem. I 24 § (sedan den 1 juli 2003 sambolagen 31 §) finns en uttrycklig rätt till ersättning för nyttjande vid övertagande av en bostad som inte omfattas av bodelningen. Enligt hovrättens bedömning kan bestämmelsen inte anses innebära en fullständig reglering av frågan utan möjligheten till ersättning i andra fall har lämnats oreglerad. Vid tillkomsten av sambolagstiftningen har framhållits värdet av att regleringen rörande det gemensamma hemmet så mycket som möjligt skall likna den som gäller mellan makar och reglerna om kvarsittningsrätt har, som framgår av förarbetena, utarbetats med ÄktB som förebild. Enligt hovrättens bedömning saknas anledning att inte låta den ovan berörda praxisen utsträckas till att även omfatta samboförhållanden. Hovrätten finner således lika med tingsrätten att de ovan berörda principerna är tillämpliga även i förevarande fall. Då hovrätten även i övrigt ansluter sig till de bedömningar som tingsrätten har gjort, skall tingsrättens dom fastställas.

Domslut

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Regner, Håstad, referent, Lindeblad och Nyström) meddelade den 11 april 2006 följande dom:

Domskäl

R.K. och A.Z., som tidigare levt i ett samboförhållande och har två barn tillsammans, separerade i juli 1998. I samband med separationen förordnade tingsrätten att A.Z. skulle bo kvar i den gemensamma bostaden, som var en bostadsrättslägenhet, till dess att bodelning förrättats. Eftersom parterna förde en process om äganderätten till bostadsrätten, kom det att dröja flera år innan det var möjligt att genomföra en bodelning. Först genom en dom i HD den 2 januari 2002 slogs det fast att parterna ägde bostadsrätten gemensamt (NJA 2002 s. 3). I hovrättens dom har antecknats att bodelning förrättats men att en klanderprocess rörande bodelningen fortfarande pågick.

Målet gäller frågan om det föreligger en skyldighet för A.Z. att utge ersättning till R.K. för nyttjandet av den samägda bostadsrättslägenheten och - om så skulle vara fallet - vilket belopp som A.Z. skall förpliktas att betala till R.K. A.Z. har inte i och för sig framställt någon invändning mot den tidpunkt varifrån R.K. har yrkat ersättning, dvs. från den 1 augusti 1999, vilket innebär ca ett år efter separationen. Parterna har även i övrigt angett samma inställning och åberopat samma omständigheter som i hovrätten.

Den nuvarande sambolagen (2003:376) trädde i kraft den 1 juli 2003, då lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem upphörde att gälla. Enligt sambolagens övergångsbestämmelser skall dock äldre bestämmelser tillämpas, om samboförhållandet upphörde före ikraftträdandet. Varken i den äldre eller i den nuvarande sambolagstiftningen finns det någon bestämmelse om ersättning för nyttjande av en gemensam bostad, tillhörig andra parten, när bostaden skall ingå i bodelningen. Inte heller i ÄktB återfinns någon sådan bestämmelse, men däremot har frågan - när det gällt makar - behandlats i praxis. I rättsfallet NJA 1968 s. 197, som gällde ersättning för nyttjande av en villafastighet tillhörande den make som flyttat, förklarade HD att ersättningsskyldighet allt efter omständigheterna borde kunna komma i fråga om förordnandet om kvarboenderätt äger bestånd under ovanligt lång tid. I rättsfallet ansågs ersättningsskyldighet böra åläggas från dagen för bodelningen, vilken förrättades ca ett år efter hemskillnadsdomen men som klandrats och vid tiden för HD:s avgörande alltjämt var beroende på prövning. (Se även NJA 1983 s. 255.)

I den mån, såsom beträffande kvarboenderätt, lagstiftning har införts för sambor är avsikten att denna skall likna den reglering som finns för makar i motsvarande avseenden (se prop. 1986/87:1 s. 41 och 102). I enlighet med detta bör samma principer gälla för makar och sambor när det gäller skyldighet att betala ersättning för nyttjande av den andra partens bostad från separationen fram till bodelningen.

I 24 § första stycket i 1987 års lag om sambors gemensamma hem föreskrevs att domstolen på yrkande skall bestämma vad den sambo som tillerkänns kvarboenderätten skall betala till den andra sambon för nyttjandet, ifall den kvarboende sambon inte har hyres- eller bostadsrätten och bostaden övertas med stöd av 16 §, dvs. när den gemensamma bostaden inte skall ingå i bodelningen. Eftersom skyldigheten för makar att betala för nyttjandet enligt 1968 års rättsfall inte är begränsad till fall där bostaden inte skall ingå i bodelningen, bör 24 § inte anses hindra att en sambo, som får bo kvar i en bostad som skall ingå i bodelningen och som tillhör andra sambon, kan bli skyldig att utge ersättning för nyttjandet.

En domstols förordnande om att den ena eller den andra parten övergångsvis skall få nyttja en gemensam bostad skall grundas på vilken part som bäst behöver bostaden. Förordnandet kan emellertid få stor ekonomisk betydelse om bodelningen drar ut på tiden och den kvarboende inte behöver vare sig betala ersättning till den andra för nyttjandet eller bidra till den andras kostnader för dennas boende. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt med en rättstillämpning, vilken liksom i rättsfallet NJA 1968 s. 197 innebär att skyldigheten att neutralisera kvarboendets ekonomiska effekter genom att betala ersättning till den andra parten inte inträder förrän vid bodelningstidpunkten även när bodelningen förrättas först ett år efter separationen. Skäl kan anföras för att den betalningsfria tiden bör begränsas till ett par månader eller att principen rentav bör vara att den som bor kvar i andra partens bostad skall ersätta den andra för nyttjandet redan från separationen, i båda fallen naturligtvis under förutsättning att parterna inte kommer överens om annat. Med hänsyn till hur R.K. har utformat sitt ersättningsyrkande saknas emellertid anledning att ta ställning i den nu berörda frågan.

I övriga frågor ansluter sig HD till domstolarnas bedömning.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.