lagen.nu

NJA 2006 s. 610

Fråga om påföljd för jakthäleribrott.

Lycksele tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Lycksele tingsrätt mot N-H.L. för grovt jaktbrott, alternativt grovt jakthäleri, samt mot K.J., T.I. och S.L. för grovt jakthäleri enligt följande gärningsbeskrivningar.

1. N-H.L. har i april månad 2002 i närheten av Dobblon knösarna i Sorsele kommun tillsammans och i samråd med annan olovligen uppsåtligen jagat och fällt en brunbjörn (ursus arctos) som till följd av jakten avled. Brottet är grovt då det avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt.

Alternativt har N-H.L. genom att från Dobblon knösarna transportera björnkroppen till Giltjaurvägen, och därefter ingå avtal med K.J. angående björnkroppen samt därefter till Tärna Vilt AB i Storuman leverera björnkroppen, tagit befattning med vilt som han vet har dödats genom jaktbrott. Brottet är grovt då det avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt.

2. Den i åtalspunkten 1 dödade brunbjörnen har någon gång i april månad 2002 transporterats till bolaget Tärna Vilt AB i Boxfjäll, Storumans kommun, och av nedan angivna personer som vetat eller haft skälig anledning anta att brunbjörnen har dödats eller åtkommits genom jaktbrott, tagit befattning med björnkroppen på nedan angivet sätt.

K.J. som är företrädare för bolaget har ingått avtal med N-H.L. om att förädla björnkroppen samt avdelat anställda att verkställa av K.J. givna direktiv angående styckningen.

T.I. har tagit emot björnkroppen och tillsammans med annan styckat denna och förpackat och förpassat köttet in i bolagets frysrum.

S.L. har tillsammans med annan styckat björnkroppen och förpackat och förpassat köttet in i bolagets frysrum.

Lagrum: 44 och 46 §§ jaktlagen (1987:259).

Åklagaren yrkade även förverkande av i beslag taget björnkött.

N-H.L. förnekade jaktbrott men underkastade sig ansvar för grovt jakthäleri. K.J., T.I. och S.L. förnekade brott.

K.J. bestred åklagarens yrkande om förverkande.

Tingsrätten (ordförande lagmannen Erik Sundström) anförde följande i dom den 10 november 2003.

Utredningen vid tingsrätten

De tilltalade har hörts över åtalet. På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med poliskommissarien G.S. De hörda har berättat följande.

N-H.L.

I april 2002 befann han sig i trakterna av Dobblon knösarna i Sorsele kommun. Han hade fått i uppdrag att hjälpa till med att flytta en renhjord till sommarbetet i fjällen. Han och en kamrat var ute på snöskoter och rekognoserade en väg för renarna, när de träffade på färska björnspår. Renhjorden befann sig då öster om dem. De ville ta reda på vart björnen hade tagit vägen och om möjligt driva bort björnen från området så att den inte skulle kunna hota renhjorden. De stannade och tog på sig skidor, eftersom det är förbjudet att förfölja djur med skoter, och följde efter spåren. Han visste att kamraten hade ett gevär med sig och att kamraten tog med sig geväret när de åkte efter björnen. Han äger själv inte något gevär, men det är vanligt att renskötare får dispens att bära gevär för att kunna försvara renhjorden mot rovdjur. Kamraten hade hunnit före honom en bit och befann sig till öster om honom då han hörde ett skott. När han kom fram till platsen fann han att kamraten hade skjutit björnen. Tillsammans transporterade de björnen på skoterkälken fram till vägen och lastade sedan över den till släpvagnen på kamratens bil. Därefter skildes de åt. Ett par dagar senare träffades de igen och han tog då hand om björnkroppen. Han tog kontakt med K.J. och hörde sig för om Tärna Vilt kunde ta hand om björnköttet, vilket gick bra. Någon dag senare åkte han till Tärna Vilt och lastade av björnkroppen. Det var T.I. som tog emot den. Det var ingen som frågade honom hur han hade kommit över björnen. Det var inte heller någon som reagerade över att han hade med sig en hel björnkropp. Efter det att han hade lastat av björnen åkte han därifrån. Han har senare tillsammans med polisen besökt platsen där björnen sköts. Detta skedde ett par veckor efter skjutningen och mycket av snön hade då smält bort. Det var kanske trettio centimeter snö på marken i skogslandet och det fanns inte några spår efter händelsen. De hade inte tagit ur björnen på platsen, så det fanns ingen slaktplats där. Han har inte pratat med kamraten efter händelsen. - Det kan stämma att han sagt till polisen att jakten föregicks av ett gemensamt beslut, men så var det inte. Han kan inte minnas att han diskuterade saken med kamraten innan de gav sig iväg efter björnen. Hans tanke var endast att skrämma bort björnen från området. Det är möjligt att kamraten tänkte skjuta björnen men det förstod han inte då. Han medger att han bär ansvar för själva hanteringen av djurkroppen men bestrider ansvar för dödandet av björnen. Han hade inte själv något vapen med sig och skulle inte ha gett sig in i närstrid med björnen.

K.J.

Han äger Tärna Vilt. Företaget har tjugotvå anställda. Han startade företaget ensam och har försökt att få tag på kompetent arbetskraft, men det har varit svårt. Han har därför inte kunnat delegera så mycket ansvar som han skulle ha velat göra. Han sköter själv alla inköp samt planeringen av verksamheten. Han tar också nästan alla samtal som gäller legorökning eftersom det är han som kan planeringen. - När N-H.L. ringde befann han sig i restaurangen och hade personalmöte. N-H.L. frågade om Tärna Vilt kunde stycka och röka en björn åt honom. Han sade till N-H.L. att denne kunde lämna björnen när som helst. Därefter sade han till T.I. att det skulle komma in en björn som skulle styckas och rökas. Nästa dag lämnade N-H.L. björnkroppen. K.J. beordrade T.I. att ta hand om köttet. Han sade därefter även till S.L. att hjälpa till med styckningen av björnen. Han gav inte några närmare instruktioner till T.I. och S.L. angående styckningen, men kan ha sagt att kroppen skall styckas och förpackas som vanligt. Han känner N-H.L. sedan tidigare, eftersom de kommer från samma bygd. N-H.L. hade tidigare levererat älgkött till företaget, men aldrig tidigare någon björn. Han tänkte inte mer på björnkroppen förrän polisen underrättade honom om att två björnar saknades. Det är inte ovanligt att björnar hanteras på Tärna Vilt, det beror på hur stor efterfrågan är. Det finns björnkött att få tag på året runt från grossister i både Norrbotten, Västerbotten och Jämtland. Även djurparker har levererat björn till företaget. De sista åren har det dock inte varit någon efterfrågan på björnkött. Det vanligaste är att björnköttet levereras i bitar, men det har hänt tidigare att kunder kommit med hela djurkroppar. Då har det oftast varit på hösten när ett jaktlag tagit hand om björnen själva. Legorökning, det vill säga när kunder lämnar in kött för styckning och rökning, kan omfatta alla typer av vilt. Legorökningen utgör en betydande del av företagets omsättning. Efter sommaren 2002 har företaget slutat med hanteringen av björnkött på grund av att regelverket har blivit så komplicerat.

Åklagaren har åberopat följande ur polisförhöret med K.J. under förundersökningen.

”Din tanke om var den här björnen kommer ifrån vad var den. - Som jag säger frågar man inte. - När uppfattade du att den skulle ha varit skjuten? - Det är klart att man har ju sina Ö jag kan ju inte sitta här och göra mig dum Ö det är ju klart att den var skjuten på våren eftersom de kom med den nu för ingen har väl en björn från hösten i frysboxen det betvivlar jag. - Förstod du att den var tjuvskjuten? - Ja, det gjorde jag ju innerst inne, det erkänner jag.”

Efter att avsnittet lästs upp har K.J. berättat följande. Det stämmer att han sagt så i förhöret, men när polisen berättade att det saknades två björnar, ”gick det upp ett ljus för honom”. När N-H.L. levererade björnen tänkte han inte på att den skulle kunna ha varit tjuvskjuten och det fanns inget som var ovanligt eller misstänkt med björnkroppen. Han hade inte läst i tidningen eller hört något rykte om att det var någon björn som hade blivit tjuvskjuten. Han ställde inte några frågor om björnen till N-H.L., eftersom han tyckte att det var onödigt.

T.I.

Han hade arbetat på Tärna Vilt i ungefär ett år och hade där fått lära sig att stycka. Han slutade efter händelsen 2002 och arbetar nu som asfaltläggare på olika arbetsplatser i Sverige och kommer till vintern att börja en anställning som lastbilschaufför på ett åkeri i Arvidsjaur. - K.J. sade att det skulle komma in en björn som skulle styckas och rökas. Ett par dagar senare blev han beordrad av K.J. att gå och ta hand om björnkroppen. Björnen var uppdelad i två stycken och inlindad i sopsäckar. Den ena delen fanns i bilens baksäte och den andra i bagageutrymmet. Han tog in björnen från N-H.L:s bil med hjälp av en travers. Björnkroppen lades in i kylen. Han pratade inte med N-H.L. vid tillfället och ställde inte några frågor till honom om björnen. Han tänkte inte så mycket på det och tyckte inte att det var något speciellt med leveransen. Han har tidigare hanterat björnkött, men det här var första gången han styckade en hel björnkropp. Björnkött brukar köpas in och hanteras året om, så han reflekterade inte över att det här hände på våren. Han visste att N-H.L. inte var någon köttgrossist, men tänkte inte mer på den saken. Han styckade och paketerade kroppen tillsammans med S.L. De kommenterade inte köttet på annat sätt än att det innehåller mycket fett. Han tänkte bara på att få jobbet färdigt så fort som möjligt. Han kände att köttet inte var fruset när han tog emot det men funderade inte på om det var färskt eller inte.

Åklagaren har åberopat följande anteckningar från polisförhöret med T.I. under förundersökningen.

Med en motordriven travers hissades de båda djurhalvorna upp och drogs in i slakthuset. I det skedet var det endast T.I. som tog hand om björnkroppen då N-H.L. levererade den. T.I. noterade att det var tämligen färskt kött men att köttet inte var varmt och endast hade ytliga hinnor. I det skedet förstod T.I. att det måste röra sig om en tjuvskjuten björn såvida det inte kunde röra sig om en björn som någon hade avlivat så att säga i nödvärn. T.I. hade förstått att det var en tjuvskjuten björnkropp han tog hand om, men ville inte ta ställning till om han därigenom gjort sig skyldig till det brott som han delgetts misstanke om. T.I. medger att han borde ha förstått att det var brottsligt det han gjorde då han tog hand om och sedan var med om att stycka björnen. T.I. kommer ihåg att under tiden de höll på att stycka björnkroppen så hade S.L. och T.I. undrat över var någonstans björnen kunde ha blivit skjuten.

T.I. har, konfronterad med anteckningen i förundersökningen, anfört att anteckningen inte stämmer och pekat på att han i slutet av samma förhör anfört följande.

Han erkänner att han har tagit befattning med djurkroppen men menar att han då inte förstod att den var tjuvskjuten. Han kunde inte tänka sig att K.J. skulle riskera att förlora företaget som han har byggt upp på egen hand genom att ta emot tjuvskjutet kött. Han var dessutom rädd att han inte skulle få jobba där längre om han ifrågasatte chefens order.

S.L.

Han har arbetat som alltiallo på Tärna Vilt sedan 1992. Han har jobbat på flera olika platser i företaget bland annat i butiken och med styckning. - K.J. bad honom stycka och paketera en björn, vilket han gjorde tillsammans med T.I. Det var ganska sent på eftermiddagen och han uppfattade inte att det var något särskilt med jobbet. Björnkroppen var invirad i två svarta sopsäckar när han tog ut den ur frysen. Den var flådd och delad i två delar. Det tog dem mellan två och en halv och tre timmar att stycka och paketera björnkroppen. Han har tagit hand om björnkött tidigare och även hela björnkroppar, men det var några år sedan sist. Han tyckte att det här köttet var ganska fett, så han tänkte inte att det skulle kunna vara en björn som legat i ide hela vintern. Han minns inte att de pratade om något särskilt när de styckade björnen. De pratade visserligen om hur fett björnkött är och kommenterade björnens uppbyggnad. Han tyckte inte att det var en ovanlig tid på året för björnkött, eftersom björnkött är tillgängligt året om. Han tänkte att björnkroppen kanske kom från en grossist i Haparanda och att den var importerad från Ryssland.

G.S.

Han är poliskommissarie och har cirka fyrtio års erfarenhet av polisarbete. - Den 29 april 2002 höll han förhör med T.I. T.I. delgavs misstanke om jakthäleri. Efter förhöret läste han in en sammanfattning på band. Han uppfattade T.I. som en stabil person som tog brottsmisstanken med fattning. Han fick uppfattningen att T.I. visserligen tyckte att situationen var jobbig, men inte att han var nervös under förhöret. Misstankarna mot T.I. stärktes efter förhöret. T.I. vidgick i förhöret att han trodde att björnen varit tjuvskjuten eller skjuten i en så kallad nödvärnssituation. Det som står i förhöret stämmer överens med hur han uppfattade vad T.I. sade.

Domskäl

Aktuella lagrum

Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jaktområde eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av licens bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen döms för jaktbrott (43 § jaktlagen). Vid bedömandet av huruvida ett jaktbrott är grovt skall beaktas bl.a. om det avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt (44 § andra stycket 1 jaktlagen).

Jakthäleri består i att någon tar obehörig befattning med vilt som han eller hon vet eller har skälig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott. Vid bedömningen av om ett jakthäleri skall anses som grovt skall särskilt beaktas bl.a. om brottet avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt (46 § jaktlagen).

Med jakt avses inte bara att fånga och döda vilt utan också bl.a. att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt (2 § jaktlagen).

Skuld

N-H.L. N-H.L. har vidgått att han följt efter björnen och varit i närheten när hans kamrat sköt den, men hävdat att han inte haft uppsåt att fälla björnen. Det förhållandet att N-H.L. enligt det åberopade avsnittet ur förundersökningen talat om ett gemensamt beslut att jaga och om möjligt fälla björnen ter sig visserligen ytterst graverande för honom. I brist på annan bevisning kan dock inte dessa uppgifter sättas framför den berättelse som han har lämnat vid huvudförhandlingen. Eftersom åtalet i denna del endast vilar på N-H.L:s egna uppgifter är därför inte tillförlitligen styrkt att han, tillsammans och i samråd med annan, uppsåtligen jagat och fällt en brunbjörn.

Genom N-H.L:s egna uppgifter är det dock styrkt att han sedan björnen fällts varit höggradigt aktiv dels i samband med transporten av björnkroppen till Giltjaurvägen, dels genom att avtala om björnkroppen med K.J., dels genom att leverera björnkroppen till K.J:s företag; allt i enlighet med åklagarens gärningspåstående. Eftersom N-H.L. hade full vetskap om att björnen dödats genom jaktbrott har han gjort sig skyldig till jakthäleri. Häleriet avser en olagligt fälld björn. Björnen återfinns i bilaga 4 a till EG:s habitatdirektiv (92/43/EEG) över noggrant skyddade arter beträffande vilka staterna enligt artikel 12 skall förbjuda att avsiktligt fånga eller döda exemplar i naturen. I konsekvens med detta finns björnen upptagen i den svenska artskyddsförordningen (1998:179) med regler om bl.a. åtgärder med särskilt skyddsvärda djur. Av förarbetena till jaktlagen framgår vidare att jaktbrott beträffande bl.a. björn, som i den senaste så kallade rödlistan från ArtDatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet hör till de djur som klassats som hotade eller missgynnade arter, normalt är att anse som grovt brott oavsett hur det utförts (prop. 2000/01:57 s. 51).

Jaktbrott avseende björn är således normalt att bedöma som grovt brott. Av samma skäl skall även jakthäleri avseende björn normalt bedömas som grovt. Någon omständighet som motiverar en annan bedömning av N-H.L:s brott föreligger inte. Han skall därför dömas för grovt jakthäleri.

K.J. N-H.L. har som privatperson under tid då björnjakt inte fick bedrivas levererat en hel björnkropp till K.J:s företag. Redan detta förhållande borde ha givit K.J. allvarliga misstankar om att björnen inte var åtkommen på ett legalt sätt. Den givna och väl kända utgångspunkten för hantering av björn är att sådan hantering är förbjuden såvida inte särskilt tillstånd finns. Det ter sig därför synnerligen anmärkningsvärt att K.J. inte ställt en enda fråga till N-H.L. om hur denne åtkommit björnen. K.J. har vidgått att han till polisen har sagt att han ”innerst inne” förstod att det var en tjuvskjuten björn, men förklarat detta med att bilden klarnade när polisen talade om för honom hur det låg till. Denna förklaring kan tyckas något långsökt, men eftersom bedömningen av K.J:s uppsåt huvudsakligen bygger på hans egna uppgifter, bör hans förklaring inte lämnas utan avseende. Det är därför inte tillförlitligen styrkt att han visste att björnen var tjuvskjuten. Mot den angivna bakgrunden och med beaktande av de särskilda kunskaper om regelverket kring handhavande av vilt som K.J. haft i egenskap av företrädare för ett slakteri, är det dock uppenbart att han i vart fall haft skälig anledning anta att björnen var dödad genom jaktbrott. Trots detta har han, i enlighet med åtalet, ingått avtal med N-H.L. om att förädla björnkroppen samt avdelat anställda att verkställa styckningen. Han skall därför dömas för jakthäleri. Som tidigare anförts bör jakthäleri avseende björn bedömas som grovt jakthäleri. Det saknas i detta fall skäl att rubricera jakthäleriet på annat sätt.

T.I. och S.L. För de anställda vid slakteriet ter sig bilden något annorlunda. Av utredningen i målet framgår inte annat än att björnkött, om än i mindre mängder och inte särskilt frekvent, hanterats vid slakteriet året om. För de anställda fyllde uppdraget att stycka björnen en del av en arbetsdag som normalt handlade just om att stycka olika slags djurkroppar. Det kan visserligen tyckas rimligt att ett uppdrag att stycka en hel björn borde ha föranlett vissa funderingar om var björnen kom ifrån. Till bilden hör dock att leveransen skedde dagtid och helt öppet samt att T.I. och S.L. valdes för uppdraget utan hemlighetsmakeri och särskilda förmaningar samt till synes för att de stod närmast till hands när björnen kom på tal. Som omständigheterna tedde sig för T.I. och S.L. har de därför haft fog för att utgå från att leverantörens åtkomst av björnen hade kontrollerats av deras chef K.J. Mot denna bakgrund finns enligt tingsrättens mening inte tillräckliga skäl för att slå fast att T.I. och S.L. haft skälig anledning anta att björnen varit åtkommen genom jaktbrott. Åtalet mot dem skall därför ogillas.

Påföljd

N-H.L. N-H.L. dömdes den 25 mars 2003 av denna tingsrätt för grovt rattfylleri varvid påföljden bestämdes till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Han fullföljde ådömd behandling under tiden den 2 juni till den 3 juli 2003. Av yttrande från Kriminalvårdsmyndigheten, Frivården Umeå, framgår bl.a. att N-H.L. fullföljt avtalade eftervårdskontakter och att det inte finns något som tyder på återfall i alkoholmissbruk.

Den 1 juli 2001 skärptes straffskalorna för bl.a. grovt jaktbrott och grovt jakthäleri. I samband härmed uttalade regeringen bl.a. att jaktbrottsligheten är så omfattande att den är ett allvarligt problem vid förvaltningen av stammarna av björn, järv, lo, varg och kungsörn samt att en höjning av straffskalorna innebär en markering av att brottsligheten anses ha ett högt straffvärde (prop. 2000/01:57 s. 49).

Minimistraffet för grovt jakthäleri är fängelse sex månader. Enligt tingsrättens mening är straffvärdet för det uppsåtliga brott som N-H.L. skall dömas för högre än så. Straffvärdet i förening med brottets art utesluter villkorlig dom och samhällstjänst. Det finns inte heller tillräckliga skäl för att med hänsyn till N-H.L:s personliga förhållanden bestämma påföljden till skyddstillsyn. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse. Tingsrätten, som har beaktat den påföljd som N-H.L. undergått med anledning av domen i mars 2003, bestämmer straffets längd till fängelse åtta månader.

K.J. Det grova jakthäleri som K.J. skall dömas för har ett lägre straffvärde än N-H.L:s brott. Straffvärdet är dock ändå så högt att det i förening med brottets art inte finns någon möjlighet att frångå ett fängelsestraff. K.J:s farhågor om vad som kan komma att hända med hans företag under en fängelsevistelse motiverar inte någon annan bedömning. Påföljden bestäms därför till straffminimum, det vill säga fängelse sex månader.

Förverkande

Förverkandeyrkandet är inte uppenbart oskäligt. Det skall därför bifallas.

- - -.

Domslut

Tingsrätten dömde N-H.L. och K.J. för jakthäleri enligt 46 § andra stycket jaktlagen, N-H.L. till fängelse åtta månader och K.J. till fängelse sex månader.

I beslag taget björnkött förklarades förverkat.

Tingsrätten ogillade åtalen mot T.I. och S.L.

Hovrätten för Övre Norrland

Åklagaren överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att hovrätten skulle döma N-H.L. för jaktbrott, grovt brott, och i anledning därav ådöma honom ett längre fängelsestraff.

N-H.L. överklagade och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Även K.J. överklagade och yrkade i första hand att hovrätten skulle ogilla åtalet. Han yrkade i andra hand att hovrätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller i vart fall nedsätta fängelsestraffets längd.

K.J. yrkade även att hovrätten skulle ogilla förverkandeyrkandet.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Åklagaren förklarade att den i tingsrättens dom återgivna gärningsbeskrivningen var felaktig såtillvida att det i första stycket första punkten 1 skulle stå ”tillsammans och i samförstånd”.

Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Persson, hovrättsrådet Kristina Johnsson och tf. hovrättsassessorn Jens Nyström, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 22 oktober 2004.

Hovrättens domskäl

Skuldfrågan

I hovrätten har förnyade förhör hållits med N-H.L., K.J. och G.S. I hovrätten har på K.J:s begäran hållits vittnesförhör med F.E. N-H.L. har som skriftlig bevisning åberopat information från Naturvårdsverket angående den svenska björnstammen och utdrag ur ArtDatabankens rödlista, Sveriges lantbruksuniversitet.

Åklagaren har i anslutning till förhöret med såväl N-H.L. som K.J. åberopat delar ur förhör som hållits med dem under förundersökningen. N-H.L., K.J. och G.S. har lämnat uppgifter som i allt väsentligt överensstämmer med vad som för deras del antecknats i tingsrättens dom, dock med följande tillägg.

N-H.L.: Han och en kamrat hjälpte vid tillfället en bekant att flytta dennes renhjord. Det var när de skulle rekognosera färdvägen för följande dags förflyttning av renarna som de hittade ett björnspår. De befann sig då ungefär en mil från den plats på vilken renarna befann sig. Han och kamraten körde båda skotrar men det var inte någon av dem som drog en kälke. De hade sina skidor surrade vid sidan av skotern. Han vet inte var kamraten förvarade geväret men han såg att kamraten hade geväret framme. De diskuterade inte direkt vad de skulle göra med björnen innan de åkte iväg på skidor men hans tanke var hela tiden att de skulle förfölja björnen och på så sätt driva ut den från området för att senare på ett säkert sätt kunna föra renarna genom området. Efter ett par hundra meters skidande skildes de åt. Han såg inte när kamraten sköt björnen men han hörde skottet efter ungefär tjugo minuter och han anade då vad som hänt. De hämtade sedan en kälke som de transporterade björnen på, ner till vägen. Det var kamraten som tog björnkroppen med sig från vägen. Ett par dagar senare träffades de igen på vägen och han tog då emot björnen. Varför han gjorde det kan han inte förklara, det bara blev så. Björnkroppen saknade då huvud och skinnet var borttaget. Han hade själv inget intresse av att björnen skulle skjutas eftersom hans egna renar befann sig på en helt annan plats. - Det som står i polisförhöret om att han skulle ha sagt att det varit ett gemensamt beslut att döda björnen stämmer inte. Han hade den aktuella dagen förhörts av polisen under mycket lång tid och han kände sig väldigt pressad. I slutet av dagen bröt han ihop eftersom han inte orkade längre och det var då han begärde att få en offentlig försvarare förordnad. Det kan ha varit så att förhörsledaren frågade om det var ett gemensamt beslut och att han - för att få ett slut på förhöret - svarade jakande.

K.J.: Han såg aldrig det kött som N-H.L. levererade så han vet inte om det var fruset eller färskt. Den s.k. legorökningen innebär att han röker kött för kundens räkning. Sådan rökning får endast utföras helt skilt från den ordinarie verksamheten och då är företaget inte heller underkastat de livsmedelsföreskrifter och andra regler som gäller vid kötthantering inom den ordinarie verksamheten. Det finns därför inte heller anledning att i samma omfattning som annars ställa frågor till den som levererar köttet om var detta kommer ifrån. Det är inte ovanligt att företaget får in björnkött för rökning under vinterhalvåret. N-H.L. ringde och frågade om han kunde ta emot ”en stor svart”, vilket är ett gängse uttryck för en björn. Han har aldrig tidigare fått björnkött levererat från N-H.L. men dennes bror har tidigare levererat en björnkropp. Han uppfattade N-H.L. som en företagare som i denna egenskap levererade björnkött för rökning, precis som denne tidigare gjort med kött från ren, älg och fisk. - När han i ett förhör under förundersökningen svarade jakande på frågan om han förstod att björnen var tjuvskjuten menade han att han - när polismännen började ställa frågor om han tagit emot någon björn - i anledning av frågorna i efterhand kom att förstå att den björn N-H.L. kommit med var tjuvskjuten. De uttryck som använts i de nedtecknade förhören är inte hans egna och detta visar att förhören inte ordagrant återger vad han uttalade. Om han hade vetat eller misstänkt att björnen var tjuvskjuten hade han inte tagit emot den.

G.S.: Han höll det förhör med N-H.L. som hölls på eftermiddagen den 30 april 2002. Det var N-H.L. själv som begärde att den andre polismannen inte skulle närvara och han uppfattade det som att han och N-H.L. fått bra kontakt. Det förhör som hölls på förmiddagen samma dag av hans kollega var under vissa stunder något hetsigt. Under eftermiddagens förhör gick han lugnt tillväga och han och N-H.L. gick igenom olika delar av händelseförloppet. Han sammanfattade de olika delarna genom att tala in på bandspelaren i N-H.L:s närvaro. Han uppmanar alltid den han håller förhör med att invända om det är något som han missuppfattat i sin sammanfattning. N-H.L. berättade under förhöret att det varit fråga om ett gemensamt beslut att förfölja och döda björnen samt att de skulle sära på sig för att skytten skulle kunna komma i ett bra läge.

F.E. har berättat i huvudsak följande. Han är ägare till Grundnäs kött, ett företag som bl.a. köper in och slaktar vilda djur samt förädlar kött från vilt. Slaktsäsongen sträcker sig ungefär från någon gång i september månad och fram till påsk. Det finns dock möjlighet att köpa in björnkött även under andra delar av året. Under annan tid än jakttid handlar det framförallt om fryst björnkött men det går t.ex. att under våren köpa färskt björnkött från djurparkerna. Normalt säljs björnköttet i fjärdedelsbitar som förvarats i frysen hos någon leverantör, som kan vara t.ex. en jägare eller en konservator. Det är vanligt att hans företag utför legoarbeten åt köttleverantörer, som att stycka eller röka köttet, mot viss ersättning. Det är inte ovanligt att samer levererar olika slags vilt till hans verksamhet och han uppfattar dem i detta avseende som egna företagare. Han har aldrig varit med om att någon velat legoröka en hel björnkropp på våren. Han vet inte vad som menas med uttrycket ”en stor svart”.

Hovrättens bedömning

N-H.L. Det är utrett i målet att en björn olovligen skjutits i närheten av Dobblonknösarna under april månad 2002.

N-H.L. - som har medgivit ansvar för jakthäleri, grovt brott - har erkänt dels att han förföljt björnen på skidor en kortare sträcka, dels att han på sätt åklagaren påstått deltagit i transporten och omhändertagandet av den döda björnen. Åklagaren har gjort gällande att redan den omständigheten att N-H.L. på skidor förföljt björnen inneburit att han gjort sig skyldig till jaktbrott samt att N-H.L. under alla förhållanden handlat i avsikt att björnen skulle komma att dödas.

Av 2 § jaktlagen (1987:259) framgår att med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt.

I 5 § andra stycket samma lag föreskrivs att vilt inte får ofredas och inte heller förföljas annat än vid jakt. Förbudet hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren i syfte att motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat tillfredsställande sätt.

När det vid huvudförhandling åberopas referat från vad en tilltalad uppgivit vid förhör under förundersökningen måste stor försiktighet iakttas vid värderingen av utsagan. Vad som framkommit i målet angående omständigheterna kring dödandet av björnen är inte sådant att det entydigt talar för att dödandet av björnen föregåtts av någon planering eller ens ett gemensamt beslut mellan de inblandade. Under dessa förhållanden finner hovrätten inte - mot N-H.L:s förnekande - det vara ställt utom rimligt tvivel att N-H.L. deltog i spårandet av björnen med avsikt att den skulle komma att dödas. Han skall därför inte fällas för jaktbrott. Det förhållandet att N-H.L., möjligen i strid mot 5 § 2 st. jaktlagen, påbörjat ett förföljande av björnen är inte av beskaffenhet att ändra denna bedömning.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten styrkt att N-H.L. gjort sig skyldig till jakthäleri. Vid bedömningen av om ett jakthäleri är att betrakta som grovt brott skall enligt 46 § andra stycket jaktlagen särskilt beaktas bl.a. om det avsett ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt. Oavsett om brunbjörnen idag kan anses som hotad och sällsynt eller inte så handlar det om en art för vilken stammen under flera år varit föremål för särskild statlig förvaltning i syfte att främja dess långsiktiga överlevnad. Björnen får därför anses utgöra ett i jaktlagens mening särskilt skyddsvärt vilt. Hovrätten delar således tingsrättens bedömning att jakthäleriet skall bedömas som grovt brott.

K.J. Vad som förevarit i hovrätten föranleder ingen annan bedömning i fråga om skuld och rubricering än den tingsrätten gjort.

Påföljd

N-H.L. I hovrätten har inhämtats ett kompletterande yttrande från kriminalvårdsmyndigheten, frivården. Kriminalvårdsmyndigheten har föreslagit att N-H.L. ådöms en villkorlig dom i förening med samhällstjänst.

N-H.L. har beträffande sina personliga förhållanden uppgett följande. En fängelsevistelse skulle omöjliggöra för honom att fortsätta bedriva renskötsel eftersom det inte finns någon annan som kan sköta renarna åt honom. Hans ekonomi tillåter inte att han hyr in utomstående arbetskraft. Han är orolig för att en fängelsepåföljd även skulle leda till återfall i alkoholmissbruk. För det fall han skulle ådömas villkorlig dom är han beredd att utföra samhällstjänst.

Grovt jakthäleri är brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Minimistraffet för grovt jakthäleri är fängelse sex månader och detta i förening med brottets art gör att det krävs alldeles särskilda skäl för att döma till annan påföljd. Vad som framkommit om N-H.L:s personliga förhållanden utgör inte skäl att välja annan påföljd än fängelse. Mot bakgrund av vad som framkommit om N-H.L:s rennäring, finns dock grundad anledning anta att han till följd av verkställighet av ett fängelsestraff kommer att drabbas av synnerlig svårighet i sin näringsutövning. Fängelsestraffets längd kan därför stanna vid sex månader.

K.J. K.J. har berättat att han har ett tjugotal anställda i sitt företag och att ett fängelsestraff skulle kunna äventyra företagets överlevnad.

Som tidigare konstaterats utgör grovt jakthäleri ett brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Vad som framkommit om K.J:s personliga förhållanden utgör inte skäl att välja annan påföljd än fängelse. Mot bakgrund av vad som framkommit om hans företags storlek kan den bedömningen inte göras att verkställigheten av fängelsestraffet kommer att medföra synnerlig svårighet i hans näringsutövning. Skäl att sätta ned straffets längd när det gäller K.J. föreligger inte. Tingsrättens dom skall därför fastställas i denna del.

Övrigt

Det saknas med hänsyn till utgången i skuldfrågan anledning ändra vad tingsrätten beslutat i fråga om förverkande av i beslag taget björnkött.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande N-H.L. på så sätt att hovrätten bestämde påföljden till fängelse sex månader. Hovrätten fastställde tingsrättens dom beträffande K.J.

Högsta domstolen

N-H.L. överklagade och yrkade att påföljden skulle ändras till villkorlig dom med samhällstjänst.

Även K.J. överklagade. Han yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att han skulle dömas för jakthäleri (ej grovt brott) till villkorlig dom med samhällstjänst.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Munck, Blomstrand, Pripp, Håstad, referent, och Lundius) meddelade den 27 november 2006 följande dom.

Domskäl

Som domstolarna funnit har N-H.L. gjort sig skyldig till jakthäleribrott.

K.J. har erkänt att han avtalade med N-H.L. om att röka en björn åt denne samt att han gav anställda direktiv att ta emot, stycka och röka björnen. Han har förnekat att han hade skälig anledning att anta att björnen var fälld olagligen. Han har hävdat att det även på våren finns stor tillgång på frysta björnar.

Licensjakt på björn bedrivs under hösten, i Västerbottens län fram till mitten av oktober. Av Rovdjursutredningens slutbetänkande om en sammanhållen rovdjurspolitik (SOU 1999:146) framgår att björn från rennäringens sida betraktas som ett allvarligt problem (s. 197) och att antalet olagligt dödade björnar i de norra landskapen, försiktigt räknat, är nästan tre gånger så stort som antalet lagligt dödade (s. 108 f.). När i enlighet med de tilltalades uppgifter K.J. av N-H.L. i slutet av april tillfrågades om han kunde ta hand om ”en stor svart”, alltså en hel björn, hade han skälig anledning att anta att björnen dödats genom jaktbrott. Eftersom befattningen var obehörig, är även K.J. i enlighet med 46 § jaktlagen (1987:259) ansvarig för jakthäleri.

Enligt nämnda paragrafs andra stycke och 44 § jaktlagen skall vid bedömandet av om ett jakthäleri är grovt särskilt beaktas 1. om brottet avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt och 2. om brottet har utförts vanemässigt eller i större omfattning.

I enlighet med vad de tilltalade framhållit medger inte den utredning som föreligger angående björnstammens utbredning slutsatsen att björn i Sverige vid den aktuella tiden skulle betraktas som ett hotat eller sällsynt vilt. Eftersom björnstammen under flera år varit föremål för särskild statlig förvaltning i syfte att främja dess långsiktiga överlevnad (se prop. 2000/01:57 s. 49 f.) får björnen emellertid anses vara ett särskilt skyddsvärt vilt vid tillämpning av 44 och 46 §§ jaktlagen.

Att björnen skall anses vara ett särskilt skyddsvärt vilt är emellertid inte en vare sig nödvändig eller tillräcklig förutsättning för att ett jaktbrott eller ett jakthäleri skall betraktas som grovt. Vid bedömningen av denna fråga skall samtliga omständigheter beaktas.

När straffskalorna för jaktbrott och grovt jaktbrott skärptes år 2001 uttalades att straffskalorna för jakthäleri och grovt jakthäleri borde stämma överens med straffskalorna för motsvarande jaktbrott. Som skäl anfördes att en sådan överensstämmelse finns t.ex. när det gäller stöld och grov stöld å ena sidan samt häleri och grovt häleri å den andra. (Se prop. 2000/01:57 s. 53.) Straffskalan för grovt jakthäleri bestämdes därför till fängelse från sex månader till fyra år.

Varken i lagtexten eller i förarbetsuttalandena rörande vad som är grov jaktbrottslighet görs någon skillnad mellan uppsåtligt och oaktsamt jakthäleri. Det är emellertid tydligt att straffvärdet normalt skiljer sig mellan dessa fall och att straffmätningen måste nyanseras i enlighet härmed. En viss försiktighet bör därför iakttas när det gäller att rubricera oaktsamt jakthäleri som grovt, även om det rör ett särskilt skyddsvärt vilt.

N-H.L. har tagit befattning med ett särskilt skyddsvärt vilt, och han visste att det hade dödats olovligen. Som domstolarna funnit måste brottet bedömas som grovt. Straffvärdet får i enlighet med vad domstolarna har utgått från anses överstiga minimistraffet om fängelse sex månader. Jaktbrott är av den arten att det krävs alldeles särskilda skäl för att välja annan påföljd än fängelse, när straffvärdet uppgår till fängelse sex månader eller mer. Sådana skäl finns inte i N-H.L:s fall. Varken den omständigheten att N-H.L. till följd av ett fängelsestraff skulle kunna drabbas av svårighet i sin rennäringsutövning eller det förhållandet att brottet inte rört ett hotat eller sällsynt vilt kan leda till ett lägre straff än det som hovrätten har bestämt.

K.J:s jakthäleri har avsett ett särskilt skyddsvärt djur och har begåtts i näringsverksamhet, men det har inte styrkts att han handlat annat än oaktsamt. Åtalet gäller ett enstaka tillfälle. Med hänsyn till det anförda och till omständigheterna i övrigt bör brottet inte betraktas som grovt. Straffvärdet ligger på tre månaders fängelse. Eftersom det är fråga om ett oaktsamhetsbrott, kan påföljden stanna vid villkorlig dom, men denna bör förenas med ett kraftigt bötesstraff.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut beträffande N-H.L.

HD ändrar på det sättet hovrättens dom beträffande K.J. att brottet bedöms som jakthäleri (ej grovt brott) enligt 46 § första stycket jaktlagen och att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte 100 dagsböter om 250 kr.

HD:s dom meddelad: den 27 november 2006.

Mål nr: B 4737-04.

Lagrum: 44 och 46 §§ jaktlagen (1987:259).

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2006-11-27
Målnummer
B4737-04
Lagrum
44 § och 46 § jaktlagen (1987:259)
Sökord
Jakthäleri
Björn
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation