SOU 1999:146
Rovdjursutredningen - Slutbetänkande om en sammanhållen rovdjurspolitik
Till statsrådet och chefen för Miljödepartementet
Regeringen bemyndigande den 29 januari 1998 dåvarande chefen för Miljödepartementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågan om en sammanhållen rovdjurspolitik. Med stöd av bemyndigandet förordnades dåvarande generalsekreteraren Sören Ekström till särskild utredare fr.o.m. den 3 februari 1998.
Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. den 21 april 1998 fil. dr Anders Bjärvall (Naturvårdsverket) och fr.o.m. den 15 juni 1998 departementsrådet Birgitta Eilemar (Justitiedepartementet).
Till experter i utredningen förordnades fr.o.m. den 15 juni 1998 verksamhetschefen Rolf Brittas (Svenska Jägareförbundet), avdelningsdirektören Tord Constenius (Jordbruksverket), departementssekreteraren Kristina Heide (Miljödepartementet), naturvårdschefen Klas Hjelm (Svenska Naturskyddsföreningen), renägaren Per Gustav Idivuoma (Svenska Samernas Riksförbund), förbundsjuristen Bernt Lindqvist (Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare), naturvårdschefen Lennart Nyman (Världsnaturfonden WWF), rennäringskonsulenten Bror Saitton (Sametinget), ombudsmannen Börje Waldebring (Lantbrukarnas Riksförbund) och kanslirådet Bjarne Örnstedt (Jordbruksdepartementet). Departementssekreteraren Torolf Lönnerholm (Miljödepartementet) förordnades som expert fr.o.m. den 14 september 1998. Kristina Heide entledigades med verkan fr.o.m. den 1 september 1999.
Hovrättsassessorn Anders Ingman har tjänstgjort som sekreterare i utredningen sedan den 1 maj 1998.
Berit Jigvall har varit assisten åt utredningen och har ansvarat för produktionen av heloriginalet.
Utredningen antog namnet Rovdjursutredningen. Den 4 maj 1999 överlämnade utredningen delbetänkandet Skyddsjakt på varg (SOU 1999:50).
Härmed överlämnas utredningens slutbetänkande Sammanhållen rovdjurspolitik. Till betänkandet fogas särskilda yttranden.
Utredningsuppdraget är därmed slutfört.
Stockholm i januari 2000
Sören Ekström
Anders Ingman
Sammanfattning
Uppdraget
Rovdjursutredningen har fått i uppdrag att utforma ett förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik med en helhetssyn på de biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågorna. Uppdraget omfattar björn, järv, lo, varg och kungsörn. I direktiven sägs att den grundläggande utgångspunkten för utredningsarbetet skall vara att naturligt förekommande djurarter skall ha förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Andra utgångspunkter skall vara de näringsmässiga och jaktliga frågorna. Beträffande näringarna sägs att det skall vara möjligt att bedriva djurskötsel i de områden där det förekommer rovdjur.
Behovet av en sammanhållen rovdjurspolitik
För närvarande finns det inte någon av riksdagen beslutad rovdjurspolitik. Antalet djur av flera av de aktuella arterna har ökat under den senaste tioårsperioden. Detta har lett till ett allt större engagemang i rovdjursfrågorna från enskilda människor, organisationer och myndigheter. Samtidigt har de konflikter som rovdjursförekomsten skapar blivit allt starkare och tydligare. Därmed har också behovet av en sammanhållen rovdjurspolitik vuxit i styrka.
Innehållet i rovdjurspolitiken
En sammanhållen rovdjurspolitik innefattar ställningstaganden till en rad frågor med anknytning till rovdjursförekomsten. Den mest grundläggande frågan är hur stora stammar av de olika arterna som man bör eftersträva i förvaltningen. För att ta ställning till detta krävs att man först med vetenskapliga utgångspunkter bedömer hur stora stammarna bör vara för att anses långsiktigt livskraftiga. Detta har vi gjort bl.a.
genom att anlita en forskargrupp som skrivit en rapport i ämnet. Vi har även i olika sammanhang tagit del av andra forskares syn på saken.
Den vetenskapliga synen på hur många djur som krävs för att rovdjursstammarna skall anses livskraftiga måste vägas mot vad som är möjligt med hänsyn till olika intressen, främst ren- och annan tamdjursskötsel samt jakten. I våra förslag till mål för antal och utbredning av de olika rovdjursarterna har vi gjort sådana intresseavvägningar.
En rovdjurspolitik bör innehålla åtgärder för att lösa, eller i varje fall dämpa, de konflikter som förekomsten av stora rovdjur skapar. En annan viktig del är frågan om, och i så fall vilken utsträckning, staten skall ge bidrag till åtgärder för att förebygga att rovdjuren orsakar skador. Nära sammanhängande därmed är frågan om ersättningar för skador som ändå uppkommer. Andra grundläggande delar av en rovdjurspolitik är vilka regler som skall gälla för jakt på rovdjuren och hur man skall förhindra olaglig jakt, dvs. jaktbrott. Andra viktiga inslag i politiken bör vara forskning, beståndsövervakning och information till allmänheten.
Förslag
Undantag från Bernkonventionen och EG-direktiv
Bernkonventionen samt EG:s art- och habitatdirektiv sätter upp ramar för den svenska rovdjurspolitiken. Konventionen och direktiven innebär att jakt endast kan tillåtas av vissa anledningar. Stammarna av björn och lodjur har utvecklats på ett sådant sätt att det i vart fall på längre sikt inte är motiverat i Sverige med ett så starkt skydd som konventionen och direktivet föreskriver. Vi föreslår därför att Sverige skall agera för att få till stånd undantag från Bernkonventionens och artoch habitatdirektivets regler om skydd för björnen samt från direktivets regler om skydd för lodjuret. Syftet skall vara att Sverige skall ha frihet att bedriva en rent förvaltande jakt på arterna.
Antal och utbredning
Principer för antal och utbredning
Sverige skall ta sitt ansvar för att det skall finnas sammanhängande livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn på den skandinaviska halvön.
Som mål för rovdjurspolitiken bör miniminivåer slås fast för antalet rovdjur i Sverige av de olika arterna. Innan en art uppnått miniminivån
bör endast skyddsjakt i begränsad omfattning tillåtas. När nivån är uppnådd bör stammen visserligen kunna tillåtas att fortsätta öka men större hänsyn kan då tas till motstående intressen.
Rovdjursarterna bör som huvudregel få sprida sig under kontrollerade former inom respektive arts naturliga utbredningsområde. För att minska riskerna för olyckor bör man försöka förhindra att rovdjuren etablerar sig, eller i varje fall minska antalet individer, i områden där riskerna är som störst. Också i områden där en art gör stor skada bör man försöka minska antalet individer.
Björn
Den gemensamma svensk-norska björnstammen uppskattas för närvarande till minst 1 000 djur. Nästan hela stammen finns i Sverige. Det nuvarande antalet björnar, dvs. 1 000, bör ses som en miniminivå för björnstammen som helhet och också slås fast som miniminivå för Sveriges del. Stammen bör tillåtas att växa och skyddsjakten i Sverige bör fortsätta.
Den föreslagna miniminivån för björnstammen överstiger antalet för kortsiktigt bevarande, så som det bedömdes av den forskargrupp som vi anlitade. Med en klok fortsatt förvaltning kan björnstammen nå en sådan nivå att den med vetenskapliga utgångspunkter anses långsiktigt livskraftig, dvs. 1 500 individer.
Björnstammen bör fortsätta att utvecklas i renskötselområdet. Den bör också få fortsätta att sprida sig söderut, vilket i första hand torde komma att beröra mellersta delarna av Dalsland och den del av Sverige som ligger norr om en tänkt linje från Vänerns nordspets till norra Uppland.
Järv
Antalet järvar i Sverige uppskattas till omkring 270. Det svenska järvbeståndet har kontakt med järvar på den norska sidan av fjällkedjan. Tillsammans bildar de en population om närmare 500 individer. Stammen har också kontakt med det finska järvbeståndet, som i renskötselområdet uppskattas till omkring 60 individer. Järvstammen är sammantaget så stor att den nått den nivå som behövs för kortsiktigt bevarande enligt den forskargrupp vi anlitade.
Den nuvarande nivån på omkring 500 järvar i Norge och Sverige bör ses som en miniminivå i ett svensk-norskt perspektiv. För Sverige bör 300 järvar slås fast som miniminivå. Detta innebär att vi förespråkar en
mycket försiktig ökning av antalet järvar. Ökningen bör ske genom en jämnare spridning längs fjällkedjan inom hela renskötselområdet. En naturlig etablering av järv utanför renskötselområdet är önskvärd.
Lo
Den gemensamma svensk-norska lodjursstammen uppskattas för närvarande till drygt 2 000 djur, varav cirka 1 500 i Sverige. Sammantaget är stammen så stor att den med vetenskapliga utgångspunkter är långsiktigt livskraftig. Miniminivån för den gemensamma svensk-norska stammen bör vara 1 500 individer. För Sveriges del bör 1 000 individer slås fast som miniminivå, vilket även det är en nivå där den kan anses långsiktigt livskraftig. Eftersom lodjursstammen redan i dag befinner sig över den nivån kan den i ökad grad förvaltas utifrån näringarnas och jaktens intressen.
Vi föreslår att lostammen skall minskas kraftigt i renskötselområdet, främst inom de södra delarna. Även utanför detta föreslår vi en något utökad skyddsjakt. Det totala antalet lodjur utanför renskötselområdet bör emellertid ligga kvar på i stort sett den nuvarande nivån. Det är önskvärt att stammen sprids till områden där det i dag inte finns en fast lodjursförekomst. När så blir fallet kan en något jämnare utbredning än för närvarande uppnås. Om lodjuret etablerar sig i Götaland skulle alltså antalet djur i Norrland utanför renskötselområdet och i Svealand kunna minskas.
Varg
Under våren 1998/99 uppgick den gemensamma svensk-norska vargstammen till 59–75 djur. Målet för den skandinaviska vargstammen som helhet bör vara att den växer till 200 individer och att stammen tillförsäkras ett genetiskt utbyte med vargar från Finland.
Vargen bör kunna sprida sig över Svealand och till vissa delar av Götaland. En jämnare spridning av stammen än för närvarande bör eftersträvas. Det bör inte finnas någon fast vargstam i renskötselområdet. Däremot bör enskilda individer kunna tillåtas inom renskötselområdet för att göra det möjligt för vargar från Finland eller Ryssland att komma i kontakt med huvuddelen av den skandinaviska stammen. Givetvis måste undantag även i det senare avseendet kunna göras i svåra skadesituationer.
Vargstammens tillväxt bör vara långsam. Redan innan antalet vargar uppgår till 200 bör skyddsjakt kunna tillåtas i begränsad omfattning,
främst inom renskötselområdet. Utanför detta bör skyddsjakten inriktas på vargar som skapar särskilt stora problem, bl.a. genom att de är koncentrerade till ett begränsat geografiskt område. I en situation där stammens ökningstakt är snabb bör man vara mer generös med tillstånd till skyddsjakt än annars.
Vi anlitade, som redan nämnts, en särskild forskargrupp för att närmare belysa frågan hur stora stammarna av de olika rovdjursarterna bör vara för att kunna anses livskraftiga. Gruppen ansåg att det krävs minst 500 vargar för att kortsiktigt bevara vargstammen. Å andra sidan finns det forskare – däribland en av världens ledande vargforskare, nämligen L. David Mech – som hävdar att den praktiska erfarenheten beträffande andra små, isolerade populationer visar att även en mindre stam kan vara livskraftig.
Det antal djur som forskargruppen angav skulle självfallet ge en större trygghet för vargstammens livskraft. Vi bedömer emellertid att det i dag inte är möjligt att få ett nödvändigt stöd bland befolkningen, vare sig på de orter som mest skulle beröras eller inom befolkningen i stort, för en vargstam på 500 eller fler djur. Vargförekomsten skapar redan i dag mycket starka känslor och stora konflikter och det pågår på många håll en häftig debatt om vargförekomsten. Man kan på goda grunder anta att en vargstam på 500 individer skulle innebära allvarliga problem för rennäringen. Även om det inte fanns fasta revir i renskötselområdet skulle ungvargar förmodligen i stor utsträckning vandra in där. En i förhållande till i dag mångdubblad vargstam skulle också leda till stora skador för den norska fårnäringen.
Kungsörn
I Finland, Norge och Sverige finns en gemensam stam av kungsörn som kan uppskattas till 4 600 individer. I Sverige finns omkring 600 häckande par. Stammen är långsiktigt livskraftig. För Sveriges del bör den nuvarande nivån slås fast som miniminivå.
Även om situationen för kungsörnen överlag måste betraktas som god finns det anledning till oro för utvecklingen i delar av fjällkedjan och fjällnära områden. För att kungsörnen på längre sikt över huvud taget kunna finnas kvar i fjällen och i det fjällnära skogslandet är den, i dess nuvarande situationen helt beroende av ett inflöde av yngre fåglar. Förmodligen är förföljelse, dvs. jaktbrott, den viktigaste förklaringen till den negativa utvecklingen i fjällområdena.
Kungsörnens utbredningsområde bör inte påverkas.
Hantering av konflikter
En viktig del i arbetet med att minska de konflikter som förekomsten av rovdjur skapar är att ge grupper med intressen i rovdjursfrågor information om, insyn i och inflytande över beslut i rovdjursfrågor. Detta är särskilt viktigt i ett skede då rovdjursstammarna snabbt växer till i storlek och konflikterna med andra intressen ökar.
Vi föreslår att det till Naturvårdsverket skall knytas ett rådgivande organ för samråd i rovdjursfrågor med representanter för rennäringen, den ideella naturvården, jakten, jordbruket och forskningen. I detta forum skall mer generella beslut om jakt på rovdjur diskuteras och man skall följa inventeringsarbetet och rovdjursstammarnas utveckling. Även övergripande policyfrågor och frågor om finansieringen av rovdjursforskning skall diskuteras.
Vi föreslår också att samtliga länsstyrelser i de län där det finns stora rovdjur skall bilda rovdjursgrupper. I dessa bör ingå representanter för länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare. Även personer med särskilda expertkunskaper bör kunna ingå utan att representera en myndighet eller organisation. Syftet med grupperna bör främst vara att öka utbytet av information. Men grupperna bör också vara rådgivande när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor.
I de flesta sammanhang som rör rovdjursfrågor är i stort sett endast män inblandade. Vi tror att de beslut som fattas i olika sammanhang och även debatten skulle vinna på att kvinnor i större utsträckning deltog. I såväl det centrala rådgivande organ som vi föreslår som de länsvisa rovdjursgrupperna bör man därför eftersträva en jämn könsfördelning.
För att minska rennäringens konflikter på grund av rovdjursförekomsten bör rovdjursstammarnas utveckling styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby.
För att minska konflikten mellan jägare och rovdjur bör mycket starka koncentrationer av rovdjur inom vissa geografiskt begränsade områden undvikas. I områden där varg visat en särskild benägenhet att angripa hundar bör man kunna överväga skyddsjakt.
Bidrags- och ersättningssystemen
Renar
Sametinget skall lämna ersättning av statsmedel för skador på ren som orsakats av björn, järv, lo varg eller kungsörn. Ersättningen skall som
huvudregel lämnas till samebyarna. Rätten till ersättning bör regleras i en särskild förordning. Sametinget bör utfärda närmare föreskrifter om ersättningarna och Naturvårdsverket om de inventeringar som skall ligga till grund för ersättningssystemet.
Ersättning för skador orsakade av järv, lo och varg bör lämnas till samebyarna utifrån antalet föryngringar eller annan förekomst av arterna på byarnas betesområden. För skador orsakade av björn och kungsörn lämnas ersättning om arterna förekommer inom en sameby. Ersättningen för dessa arter fördelas mellan samebyarna med ledning av arealen av byarnas betesområden.
Ersättningarna skall minskas om skyddsjakt tillåtits inom en samebys betesområde. Om det finns särskilda skäl till att skyddsjaktskvoten inte kunnat fyllas bör Sametinget dock kunna besluta att inte minska ersättningen.
För skador orsakade av järv, lo och varg lämnas ersättning med ett i förväg fastställt penningbelopp per föryngring eller för annan förekomst inom samebyn. Ersättningsbeloppen skall motsvara skadorna så som de kan uppskattas med ledning av värdet på en ren, det antal renar som man kan förvänta att respektive rovdjursart dödar under ett år och det merarbete som rovdjursangreppen orsakar. För björn och kungsörn uppskattas med samma utgångspunkter ett totalbelopp för skador på rennäringen, som fördelas mellan samebyarna.
Regeringen beslutar årligen ersättningsbeloppen på förslag från Sametinget.
Sametinget skall varje år få särskilda medel för bidrag till skadeförebyggande åtgärder. Bidrag skall kunna lämnas till samebyar eller enskilda renägare för åtgärder som kan betraktas som extrainsatser med syfte att förebygga skador.
Andra tamdjur
Enligt de nuvarande reglerna kan länsstyrelserna lämna bidrag till åtgärder för att förebygga skador av vilt och ersättningar för uppkomna skador i mån av tillgång på medel.
Normalt lämnas inte bidrag till åtgärder för att skydda tamdjur på fritt skogsbete eller biodlingar. Vi anser att dessa verksamheter bör jämställas med andra tamdjur i detta avseende.
Vi föreslår också att länsstyrelserna skall vara skyldiga att lämna ersättning för skador som de aktuella rovdjursarterna orsakar på tamdjur och annan egendom som ingår i näringsverksamhet. Naturvårdsverket bör fastställa en taxa för ersättningar avseende de tamdjursarter som kan förväntas i någon större utsträckning bli skadade eller dödade av
rovdjur. Ersättningar skall dock inte betalas om den verksamhet där skadorna inträffat bedrivits på ett sådant sätt att risken för skador onödigtvis ökat. Samma regler skall gälla för djur på fritt skogsbete och bikupor.
Liksom för närvarande bör länsstyrelserna enligt jaktförordningen ha möjlighet att lämna ersättning för egendom som inte ingår i näringsverksamheten, däribland hundar.
Regler om skyddsjakt
Naturvårdsverket bör få möjlighet att delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur av björn eller lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Delegation skall vara huvudregeln i län med fasta stammar av björn och lo.
I jaktförordningen bör föreskrivas att de myndigheter som beslutar om skyddsjakt på lo och varg särskilt skall ta hänsyn till risken för skador på renar. När det gäller lo skall också behovet att skydda stammarna av vilda hjortdjur beaktas.
För närvarande har ägare eller vårdare av tamdjur rätt att, utan föregående beslut av någon myndighet, döda rovdjur som angriper ett tamdjur. Reglerna för detta bör förenklas och vidgas. Vi föreslår att ägaren eller vårdaren av ett tamdjur skall få döda en björn, järv, lo eller varg under ett direkt angrepp på tamdjuret. Rätten att ingripa gäller till dess angreppet är avslutat. Det skall inte vara tillåtet att förfölja ett angripande rovdjur för att döda det på annan plats. I stället bör jaktlagen ändras så att det blir tillåtet att förfölja och skrämma ett rovdjur i syfte att undvika nya angrepp.
Jaktbrott
Jaktbrott som innefattar dödande av rovdjur förekommer i stor omfattning och de utförs ofta med grymma metoder. För vissa av arterna kan den olagliga jakten få allvarliga konsekvenser. Vargstammen är fortfarande så liten att stammens positiva utveckling kan brytas. Beträffande järven kan brottsligheten vara en av huvudorsakerna till att stammen inte ökat trots att arten länge varit skyddad.
Genom samarbete mellan berörda myndigheter kan arbetet mot den jaktbrottslighet som avser rovdjur effektiviseras. Länsstyrelser samt polis- och åklagarmyndigheter bör tillsammans planera för gemensamma insatser i syfte att förebygga sådana brott. Myndigheterna bör också
gemensamt följa upp vad som händer med polisanmälningar, förundersökningar, åtal och domar avseende olaglig jakt på rovdjur.
Bevakningen av områden där jaktbrott avseende rovdjur kan förekomma bör förbättras genom utökat samarbete mellan polisen och länsstyrelsernas fältpersonal. Länsstyrelserna bör även få särskilda medel för att göra punktinsatser med ökad bevakning. Förundersökningar om jaktbrott avseende rovdjur bör regelmässigt ledas av särskilt utbildade miljöåklagare och i varje polisdistrikt bör finnas särskilda utredare som ansvarar för utredningarna. Polisen bör etablera ett samarbete med länsstyrelsernas fältpersonal också när det gäller brottsutredningarna.
Forskning
Staten bör öka sina satsningar på rovdjursforskning. Vår bedömning är att en ökning med 2 miljoner kr per år väsentligt skulle förbättra villkoren för forskningen på de mest angelägna områdena. De områden som särskilt bör prioriteras är genetiska studier, fortsatta undersökningar av de olika arterna med hjälp av biotelemetri samt undersökningar av möjligheterna att förebygga skador av rovdjur både innanför och utanför renskötselområdet.
Beståndsövervakning
Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att nödvändiga inventeringar äger rum och för att rovdjursstammarnas utveckling kan följas i landet som helhet. Länsstyrelserna har ansvaret för att rovdjursstammarnas utveckling kan följas på regional nivå.
Vi föreslår att det i statsbudgeten anslås särskilda medel för länsstyrelsernas inventeringar utanför renskötselområdet. Det behövs inte några ytterligare insatser för beståndsövervakning av järv, lo och varg inom renskötselområdet.
Länsstyrelserna har tillsammans med Naturvårdsverket tagit initiativ för att inom ramen för Viltskadecenter samordna beståndsövervakningen utanför renskötselområdet. Vi anser att det är en bra lösning att låta centret ha ansvaret för samordningen.
Årligen bör ett visst belopp anslås till länsstyrelsernas inventeringsverksamhet utanför renskötselområdet. För att följa lodjursstammens utveckling utanför renskötselområdet är man hänvisad till de kunskaper man kan få genom de storskaliga inventeringar som genomförs i Svenska Jägareförbundets regi. Så länge vargen är fåtalig har länsstyrelserna
emellertid vissa möjligheter att följa utvecklingen på egen hand och i samarbete med bl.a. forskningen.
Beträffande björnen är man i dagsläget, såväl inom som utom renskötselområdet, främst hänvisad till de kunskaper som det går att få från forskningen. Det är också viktigt att ta till vara de kunskaper man kan få genom uppgifter från avskjutningsstatistik och om fallvilt.
För övervakning av kungsörnstammens utveckling bör man även i framtiden förlita sig på uppgifter från de kungsörnsgrupper som finns inom Sveriges Ornitologiska Förening.
Regeringen bör ge Naturvårdsverket i uppdrag att upprätta en databas för stora rovdjur för hela landet. Där skall information från länsstyrelserna, Naturhistoriska riksmuseet, Statens veterinärmedicinska anstalt, polisen, Jägareförbundet m.fl. registreras.
Information
Viltskadecenter
Viltskadecenter har till uppgift att samla in kunskap om viltskador och att förmedla den genom information och utbildning. Vi föreslår att Viltskadecenter skall bli permanent. Det är emellertid viktigt att centrets organisatoriska status klarläggs. Vår bedömning är att det skulle vara lämpligt om centret knöts till Naturvårdsverket. Centrets styrelse bör bestå av representanter för länsstyrelserna, Naturvårdsverket och lantbruksnäringen.
Information till allmänheten
Kunskap om rovdjuren har en nyckelroll för att den breda allmänheten skall ha förståelse för rovdjurssituationen och rovdjurspolitiken. Regeringen bör därför ge Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta en detaljerad informationsstrategi i samråd med övriga intressenter.
Ett viktigt led i informationsarbetet kan vara att inrätta ett eller flera rovdjurscentra med International Wolf Center i Ely, Minnesota som förebild i fråga om inriktningen av verksamheten. Det finns i dag två djurparker som med rätt insatser skulle kunna utvecklas till viktiga rovdjurscentra: Orsa Björnpark i norra Dalarna och Järvzoo, som ligger i Järvsö i norra Hälsingland. Även Värmlands rovdjurscenter i Ekshärad kan komma att fylla en viktig funktion i informationsarbetet. Vid Viltskadecenter finns en vilja att utveckla verksamheten till ett aktivt informationsarbete mot allmänheten.
Det finns goda skäl för att staten skall bidra till att det inrättas ett eller flera rikstäckande centra för spridning av information om rovdjuren. Det bör ske genom eller i samarbete med någon eller några av de verksamheter vi har beskrivit. För statens del skall satsningen innefatta ett visst ekonomiskt stöd till kompetensutveckling och informationsinsatser. En särskild arbetsgrupp bör tillsättas för att fortsätta samtalen med de aktuella anläggningarna, liksom med berörda centrala myndigheter, län och kommuner.
Kostnader
Livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn skall säkerställas. Detta kräver att stammarna av vissa arter skall öka och andra åtminstone bibehållas på nuvarande nivå. Endast lostammen kan tillåtas minska något.
Rovdjursförekomsten skapar redan i dag starka konflikter på många håll. Med ökade stammar är risken stor att konflikter kommer att uppstå på nya platser allt eftersom rovdjuren sprider sig. Avgörande för att hålla konflikterna på en rimlig nivå är att staten avsätter pengar för bidrag till förebyggande åtgärder och att de skador som uppstår ersätts.
Alternativet till att ge bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar är att minska stammarna av åtminstone järv, lo och varg. Detta skulle leda till att livskraften hos varg- och järvstammen uppenbart skulle sättas i fara. Med de utgångspunkter som vi fått i direktiven är det inte något alternativ att föreslå en sådan utveckling.
Ökande rovdjursstammar kräver också ökade satsningar på forskning och beståndsövervakning.
Slutsatsen blir att utredningsuppdraget inte kunnat fullföljas utan förslag som innebär ökade kostnader. Enligt vår bedömning leder kravet på livskraftiga rovdjursstammar även med mycket låga beräkningar till kostnadsökningar på ca 13 miljoner kronor. Kostnadsökningarna fördelar sig enligt följande:
Ökade ersättningar för renar som dödas av rovdjur 6 mkr Bidrag till förebyggande åtgärder beträffande renar 2 mkr Förebyggande åtgärder avseende andra tamdjur 0,5 mkr Skadeersättningar avseende andra tamdjur 0,2 mkr Bevakning för att minska jaktbrotten 1 mkr Forskning 2 mkr Beståndsövervakning 1,5 mkr
Vi har inom ramen för ersättningssystemet för rovdjursdödade renar diskuterat frågan om differentierad ersättning för olika delar av renskötselområdet. Detta skulle kunna innebära att kostnadsökningen för dödade renar stannar vid 3 mkr.
Med en positiv utveckling av rovdjursstammarna kommer kostnaderna för såväl bidrag till förebyggande åtgärder som ersättningar för skador att öka såvitt avser andra tamdjur än renar. Vi kan dock inte i dagsläget varken ange hur snabb eller hur stor ökningen kommer att vara. Det bör emellertid finnas en beredskap för att kostnaderna kan öka väsentligt.
Författningsförslag
1. Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs att 5 och 44 §§jaktlagen (1987:259) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §1
Var och en skall visa viltet hänsyn. Idrottstävlingar och annan liknande friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att viltet störs i så liten utsträckning som möjligt.
Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vid jakt. Förbudet hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren i syfte att motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat tillfredsställande sätt.
Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vid jakt. Förbudet hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren eller
ägaren
eller vårdaren av tamdjur i syfte
att motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat tillfredsställande sätt. Därvid får viltet inte ofre-
das mer än nödvändigt.
44 §2
Om ett jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år.
Om ett jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse,
lägst sex månader och högst två
år.
1Senaste lydelse 1997:343.2Senaste lydelse 1994:1820.
Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om det avsåg ett hotat, sällsynt eller värdefullt vilt,
2. om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning,
3. om det utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaffnings-
medel eller någon annan motordriven anordning. ________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Förslag till förordning om ändring i jaktförordningen (1987:905)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktförordningen (1987:905)3
dels att 23 a, 28, 29 a och 31 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i förordningen skall införas fyra nya paragrafer, 27 a,
29 b, 29 c, och 29 d §§ med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 a §
Om det inte finns någon annan lämplig lösning och om upprätthållandet av artens bevarandestatus inte försvåras, får beslut om jakt som avses i 24, 25, 27 och 29 §§ meddelas
1. av hänsyn till människors hälsa och säkerhet eller av andra orsaker som har ett överskuggande allmänintresse,
2. av hänsyn till flygsäkerheten,
3. för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller
4. för att skydda flora eller fauna och bevara livsmiljöer.
Vid beslut om jakt på lo och varg skall särskild hänsyn tas till risken för skador på renar. Beträffande lo skall även behovet att skydda stammarna av vilda hjortdjur beaktas.
Ett beslut som avses i första stycket får även avse rätt att göra ingrepp i fåglars bon eller förstöra fåglars ägg.
27 a §
Naturvårdsverket får föreskriva att tillstånd enligt 27 § första stycket andra meningen avseende björn och lo får meddelas av länsstyrelsen. För de län där det finns fasta stammar av björn eller lo skall sådana föreskrifter meddelas, om inte särskilda skäl talar emot detta.
Det som sägs i 27 § tredje stycket om Naturvårdsverket
3Förordningen omtryckt 1998:1000.
gäller istället länsstyrelsen när den beslutar om jakt på björn eller lo.
28 §4
Har en björn, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.
Ägaren eller vårdaren av ett tamdjur får döda en björn, järv, lo eller varg som är under direkt angrepp på tamdjuret. Det angripande djuret får dödas trots bestämmelserna i 9 §. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.
Jakt som avses i första stycket får ske på annans jaktområde.
29 a §
Länsstyrelsen får i mån av tillgång på medel lämna bidrag av statsmedel för åtgärder för att förebygga skada av vilt. För skador orsakade av vilt får i mån av tillgång på medel ersättning lämnas av statsmedel, om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv skall svara för de kostnader som skadan föranleder. I fråga om skador på renar lämnas bidrag eller ersättning i annan ordning.
Länsstyrelsen får i mån av tillgång på medel lämna bidrag av statsmedel för åtgärder för att förebygga skada av vilt. För skador orsakade av annat vilt än
björn, järv, lo, varg eller kungsörn får i mån av tillgång på
medel ersättning lämnas av statsmedel, om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv skall svara för de kostnader som skadan föranleder.
I fråga om skador på renar lämnas bidrag eller ersättning enligt förordningen om ersättning för renar som dödats av rovdjur.
Vid prövningen enligt första stycket skall särskilt beaktas om viltet får jagas, skadans omfattning samt möjligheten att genomföra en effektiv skyddsjakt eller andra skadeförebyggande åtgärder.
4I delbetänkandet Skyddsjakt på varg, SOU 1999:50 föreslog vi att varg skulle införas i 28 § i dess nuvarande lydelse.
Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om bidrag och ersättning enligt första och andra stycket.
Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om bidrag och ersättning enligt första och tredje stycket.
29 b §
Länsstyrelsen skall i mån av tillgång på medel lämna ersättning av statsmedel för skador som björn, järv, lo, varg eller kungsörn orsakar på andra tamdjur än renar eller på annan egendom som ingår i näringsverksamhet, om inte särskilda omständigheter talar emot att ersättning lämnas.
Ersättning får även lämnas för tamdjur som inte ingår i näringsverksamhet.
Vid prövningen enligt första och andra stycket skall särskilt beaktas om den skadelidande gjort vad som rimligen kan begäras för att förebygga skadorna.
29 c §
Ersättning för tamdjur enligt 29 b § första stycket skall lämnas med ett belopp som Naturvårdsverket efter samråd med Jordbruksverket fastställt i en taxa. För tamdjur som inte omfattas av taxan och för annan egendom skall ersättning enligt 29 b § första stycket lämnas med ett belopp som motsvarar värdet av den skadade egendomen.
29 d §
Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om ersättning enligt 29 b och 29 c §§.
31 §5
Även om jakt annars inte är tillåten får genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet
1. Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt om det behövs för forskningseller utbildningsändamål, för återinplantering eller återinförande av en art eller för den uppfödning som krävs för detta,
2. länsstyrelsen ge tillstånd till en selektiv jakt efter ett litet antal djur under strängt kontrollerade förhållanden, om det behövs för att tillgodose viltförvaltningen.
Även om jakt annars inte är tillåten får genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet
1. Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt om det behövs för forskningseller utbildningsändamål, för återinplantering eller återinförande av en art eller för den uppfödning som krävs för detta,
2. länsstyrelsen ge tillstånd till en selektiv jakt efter ett litet antal djur under strängt kontrollerade förhållanden, om det behövs för att tillgodose viltförvaltningen.
Länsstyrelsen får dock enligt denna bestämmelse inte ge tillstånd till jakt på björn, järv, lo, varg, eller kungsörn.
En förutsättning för att jakt enligt första stycket skall kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.
Av föreskrifter eller beslut om tillstånd skall det framgå om ingrepp får göras i fåglars bon och om fåglars ägg får tas eller förstöras.
Länsstyrelsen skall årligen till Naturvårdsverket lämna de uppgifter om medgivna tillstånd som verket begär. _________________
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2001.
5Senaste lydelse 1999:712
3. Förslag till förordning om ersättning för renar som dödats av rovdjur
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
Sametinget skall lämna ersättning av statsmedel för skador på ren som orsakats av björn, järv, lo varg eller kungsörn. Ersättningen skall lämnas till samebyarna utom i fall som avses i 7 §.
2 §
Ersättning för skador orsakade av järv, lo och varg skall lämnas utifrån förekomsten av respektive art på varje samebys betesområde. Ersättningsbelopp fastställs enligt 3 och 4 §§.
Ersättning för skador orsakade av björn och kungsörn skall lämnas om arterna förekommer inom en samebys betesområde. Ett totalt ersättningsbelopp för skador på renar av dessa arter beslutas enligt 3 och 4 §§. Ersättningen fördelas mellan de ersättningsberättigade samebyarna utifrån arealen av deras betesområden.
Om skyddsjakt på björn, järv, lo, varg eller kungsörn tillåtits inom en samebys betesområde, skall ersättningen till samebyn för den skada den ifrågavarande arten orsakar minskas. Minskningen skall motsvara värdet av den skada på renar som rovdjuren kan förväntas orsaka inom samebyn om de inte dödas. Om det finns särskilda skäl får Sametinget besluta att inte minska ersättningen.
3 §
Efter förslag från Sametinget beslutar regeringen årligen med vilket belopp ersättning skall lämnas vid varje föryngring av järv, lo eller varg som förekommer inom en samebys betesområde. Efter förslag från Sametinget beslutar regeringen också med vilka belopp ersättning skall lämnas om det inte förekommer någon föryngring inom en sameby men någon av arterna ändå förekommer regelbundet eller tillfälligt.
Efter förslag från Sametinget beslutar regeringen årligen med vilket totalt belopp ersättning skall lämnas för skador som björn och kungsörn orsakar på renar.
4 §
Ersättningsbeloppen vid föryngring samt regelbunden eller tillfällig förekomst av järv, lo och varg skall beslutas med ledning av
1. medelslaktvärdet på en ren med tillägg för honrenarnas produk-
tionsvärde,
2. uppskattningar av hur många renar som dödas av respektive rov-
djursart,
3. uppskattningar av i vilken utsträckning kalvar respektive vuxna renar
dödas av respektive rovdjursart och
4. det merarbete som angrepp av respektive rovdjursart orsakar.
Det totala ersättningsbeloppet för skador som björn och kungsörn orsakar på renar skall beslutas med ledning av de förhållanden som anges i första stycket.
5 §
Länsstyrelsen inventerar varje år hur många föryngringar av järv, lo och varg som förekommer inom varje samebys betesområde eller om arterna förekommer regelbundet eller tillfälligt inom en sameby. Länsstyrelsen inventerar också om björn eller kungsörn förekommer inom en sameby.
Förekomst av björn, järv, lo, varg eller kungsörn som inte inventerats av länsstyrelsen berättigar till ersättning endast om förekomsten kan anses tillförlitligen styrkt. Innan ersättning lämnas i sådana fall skall länsstyrelsen ges tillfälle att yttra sig.
6 §
Ersättningar enligt 2–5 §§ skall betalas ut årligen utan ansökan.
7 §
Om ett eller flera rovdjur av samma art under en begränsad tidsperiod och på ett begränsat område dödar ett stort antal renar skall Sametinget lämna ersättning för skadorna till ägaren av de dödade renarna. Ersättningen skall beräknas utifrån renarnas slaktvärde med tillägg för honrenarnas produktionsvärde. Ersättning får också lämnas för merarbete som kan styrkas.
Ersättning enligt första stycket betalas efter ansökan.
8 §
I mån av tillgång på medel får Sametinget till en sameby eller en renägare lämna bidrag till åtgärder för att förebygga att björn, järv, lo, varg eller kungsörn orsakar skador på renar. Bidrag får endast lämnas för åtgärder som inte normalt ingår i renskötseln.
9 §
Sametingets beslut enligt denna förordning får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
10 §
Sametinget meddelar föreskrifter om ersättningar och bidrag enligt denna förordning. Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om inventeringar enligt denna förordning. __________________
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2001.
1. Uppdraget och utredningsarbetet
1.1. Uppdraget
Rovdjursutredningen har fått i uppdrag att utforma ett förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik med en helhetssyn på de biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågorna. Detta framgår av våra huvuddirektiv som beslutades av regeringen i januari 1998, bilaga 1.
Under sommaren 1998 fick vi tilläggsdirektiv rörande frågan om reglerna för skyddsjakt på varg skulle utvidgas, bilaga 2. Den delen av uppdraget redovisades i maj 1999 i delbetänkandet Skyddsjakt på varg, SOU 19999:50.
Det huvudsakliga uppdraget omfattar björn, järv, lo, varg och kungsörn. I direktiven sägs att den grundläggande utgångspunkten för utredningsarbetet skall vara att den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas och att naturligt förekommande djurarter skall ha förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Med andra ord innebär detta att Sverige skall ha livskraftiga stammar av de olika arterna, vilket i och för sig inte utesluter att de delas med grannländerna.
I direktiven ges också andra utgångspunkter för utredningsarbetet, nämligen de näringsmässiga och jaktliga frågorna. Beträffande näringarna sägs att det skall vara möjligt att bedriva djurskötsel i de områden där det förekommer rovdjur.
För närvarande befinner sig åtminstone vissa av de aktuella rovdjursarterna under en nivå där de kan anses långsiktigt livskraftiga. Direktiven innebär att dessa arter bör öka i antal. Alla arter kan röra sig långa sträckor. Stora rovdjur kan därför redan i dag uppträda på olika platser i landet, också långt från de områden där de är som talrikast. Om antalet rovdjur ökar kommer detta att hända oftare, vilket innebär ökade risker för skador på tamdjur. Kraven på informationsinsatser kommer också att öka.
Intresset av livskraftiga stammar måste vägas emot hänsynen till tamdjursskötseln och jaktintressena. Endera utgångspunkten kan inte vara ensam avgörande. Men sammantaget innebär de att utrednings-
uppdraget inte på ett rimligt sätt kan fullgöras utan förslag som innefattar ökade kostnader för staten.
1.2. Utredningsarbetet
Arbetet
Rovdjuren engagerar och har stor betydelse för många människor. Detta avspeglar sig i att det finns många organisationer som arbetar med rovdjursfrågorna. Många enskilda har också tankar och idéer om hur de problem och konflikter som rovdjursförekomsten orsakar skall lösas. Främst på landsbygden finns det många som har erfarenheter av möten med rovdjur eller som direkt påverkats av dem. Även ett antal myndigheter har uppgifter som gäller rovdjuren.
För oss stod det från början klart att vi måste skaffa oss en bred kunskap genom samtal med ett stort antal människor för att få del av erfarenheter, tankar och åsikter kring rovdjursförekomsten. Likaså ville vi låta de berörda myndigheterna och organisationerna komma till tals.
Vi har därför lagt ned mycket arbete på att träffa enskilda människor samt företrädare för organisationer och myndigheter. Till stor del har vi gjort detta genom resor till olika platser i landet och även till Norge och Finland. Vi har också gjort en studieresa till USA där vi träffade både forskare och tjänstemän inom förvaltningen samt enskilda människor som är berörda av rovdjursförekomsten. De mycket omfattande kontakter vi haft har gjort det möjligt för oss att ringa in och fördjupa oss i de problem som rovdjuren skapar. Vi har också från många fått förslag till lösningar av i varje fall vissa av problemen.
Nedan finns en förteckning över dem vi träffat. Vi har också följt rovdjursdebatten i såväl fackpress som dagspress och även träffat människor som under lång tid följt debatten. Vid några tillfällen har vi lyssnat på paneldebatter. Vi har också vid ett par stormöten, bl.a. ett där de flesta samebyarna var representerade, fått tillfälle att ta del av synpunkter och svara på frågor om utredningsarbetet.
Under de resor vi gjort har vi fått se de miljöer där rovdjur förekommer. Människor som varit med om någon särskild händelse har kunnat visa oss precis var den ägde rum och med egna ord berätta vad som hände. Vi har varit ute i fält med personer som arbetar för forskningsprojekten samt med länsstyrelser och ideella organisationer. Detta har varit värdefullt för förståelsen av problemen. Det har också gett perspektiv åt diskussionerna om lösningarna.
Frågan om hur stora stammarna av de olika rovdjursarterna måste vara för att de skall vara livskraftiga har fått en särskild behandling.
Tillsammans med Centrum för Biologisk Mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala arrangerade vi i oktober 1998 ett seminarium i ämnet. Därefter anlitade vi en grupp forskare som skrev en rapport som behandlade frågan hur stora rovdjursstammarna måste vara för att anses livskraftiga från skilda vetenskapliga utgångspunkter. I gruppen ingick Henrik Andrén, Torbjörn Ebenhard, Hans Ellegren, Nils Ryman och Bernt-Erik Saether. Rapporten finns i utredningens bilagedel och refereras i avsnitt 12.2. Vi har också diskuterat frågan om livskraft med och inhämtat synpunkter på rapporten från andra forskare.
Vi har även fått in skriftliga rapporter från forskare och andra i flera olika frågor. Rapporterna har tagits med i bilagedelen.
En viktig del av utredningsarbetet har gällt ersättningssystemet för renar som dödas av rovdjur. Samtidigt som vårt utredningsarbete pågått har en arbetsgrupp med företrädare för Sametinget och Naturvårdsverket gjort en översyn av systemet. Vi har under hand fått information om gruppens arbete. Det har varit angeläget att undvika att både arbetsgruppen och vi, mer eller mindre samtidigt, skulle lämna var sitt förslag till förändringar av systemet. Efter kontakter med arbetsgruppen kom vi överens om att den skulle överlämna sitt förslag till oss, vilket den också gjort. Dock fick vi dess slutliga förslag i ett mycket sent skede av vårt utredningsarbete. Förslaget har tagits in som bilaga 3 i betänkandet.
Personer, myndigheter och organisationer vi träffat
Nedan finns en förteckning över myndigheter, personer och organisationer som vi träffat. När det gäller myndigheter samt företag och andra organisationer har vi oftast träffat sådana företrädare för dessa som arbetar eller kommit i direkt kontakt med rovdjursfrågor. I vissa fall har vi träffat myndighets-, företags- eller organisationsledningarna. När det gäller forskningen har vi träffat enskilda forskare verksamma inom de institutioner eller projekt som vi angett.
Enskilda personer/företag
Vi har träffat ett mycket stort antal enskilda personer som varit engagerade i rovdjursfrågorna. Vi har också fått ett mycket stort antal telefonsamtal och brev. Vi redovisar dock inte namnen på alla de privatperso-
ner vi träffat och tar i förteckningen endast upp några exempel bland dessa.
Familj som fått en hundvalp tagen av ett lodjur Fårägare från Närkesberg Fäbodbrukare från Skinnaråsen Järbo Biodlarservice Järvzoo Orsa Björnpark Skogsbolagen
Assi Domän Graninge Korsnäs MoDo SCA StoraEnso Säfsen Fritid Tamdjursägare från områdena runt Fredriksberg Televilt AB Värmlands rovdjurscenter
Forskare
Centrum för Biologisk Mångfald Evolutionsbiologiskt Centrum Järvforskningsprojektet Lodjursprojekten i Sarek och Bergslagen Skandinaviska björnprojektet Vargforskningsprojektet
Myndigheter
Dals-Eds kommun Finanspolisen Hagfors kommun ILO-utredningen Koordineringsgruppen för rovdjursforskning Länsstyrelsen i Dalarnas län Länsstyrelsen i Gävleborgs län Länsstyrelsen i Jämtlands län Länsstyrelsen i Norrbottens län Länsstyrelsen i Västerbotten län
Länsstyrelsen i Västernorrlands län Länsstyrelsen i Värmlands län Länsstyrelsen i Västra Götalands län Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen i Örebro län Polisen i Jokkmokk, Mora, Strömsund Polisflyget i Boden Polismyndigheten i Gävleborgs län Rennäringspolitiska kommittén Riksdagens miljö- och jordbruksutskott Rikskriminalpolisen Riksåklagaren Sametinget Statens veterinärmedicinska anstalt Svenska delegationen till Svensk-norska renbeteskommissionen. Urbefolkningsdelegationen Viltskadecenter Östersunds kommun
Organisationer
Dalarnas Fäbodbrukarförening Gävleborgs Fäbodförening Hellefors Jaktskytteklubb Jakthundkommittén i Värmland Jaktvårdskretsarna i Hällefors, Ljusnarsberg och Dals-Ed Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens jägare Jägarnas Riksförbund, Västernorrlands distrikt Kungsörnsgrupper inom Sveriges Ornitologiska Förening Länsjaktvårdsföreningarna i Dalarna, Jämtland, Norrbotten, Värmland, och Örebro Nordmarkens Stövargille Riksföreningen hänsynsfull jakt Rovdjursgruppen Sundsvall-Nordanstig Svenska Djurparksföreningen Svenska Fåravelsföreningen Svenska Jakthundgruppen Svenska Jägareförbundet Svenska Kennelklubben Svenska Naturskyddsföreningen i Jämtlands och Värmlands län Svenska Rovdjursföreningen Svenska Rovdjursföreningen i Dalsland
Svenska Samernas Riksförbund Sveriges Glesbygds Trygghet Sveriges Jordägareförbund
Samebyar
Gran Ohredahke Ran Sirkas Svaipa Tuorpon Ubmeje Vilhelmina norra
Finland
Finlands Naturskyddsförbund Jord- och skogsbruksministeriet Jägareförbundet Jägarnas Centralorganisation Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet
Norge
Direktoratet for Naturforvaltning Miljöverndepartementet Norges bondelag Norges jeger- og fiskerforbund Norges naturvernforbund/Samarbeidsrådet for naturvernsaker Norsk bonde- og småbrukarlag Norsk sau- og geitalslag
USA
American Bear Association Björnforskaren Lynn Rogers Borgmästaren i Ely, Minnesota Lolita Schnitzius Boskapsuppfödare i Salmon, Idaho Handelskammaren i Ely, Minnesota
Idaho Department of Fish and Game Inernational Wolf Center Natural Resources Consulting & Research Corp. Projektet för återintroducering av varg i Idaho Projektet för återintroducering av varg i Yellowstone National Park U.S. Fish and Wildlife Service, Idaho Vargforskaren L. David Mech Vargforskningsprojektet i Ely, Minnesota Wildlife Services, Idaho
2. Rovdjuren
2.1. Björn
2.1.1. Om utbredning och status
Utanför Europa
Brunbjörnen visar den största ekologiska variationen och har den vidaste utbredningen av samtliga björnarter. Den är utbredd över norra halvklotet och förekommer i hela norra Asien. Brunbjörnen fanns förr över hela västra Nordamerika ner till Mexiko men finns nu kvar endast i de nordvästra delarna inklusive de nordliga delarna av Klippiga bergen. Brunbjörnens utbredning och numerär har ungefär halverats sedan mitten av 1800-talet. Arten är på tillbakagång i större delen av sitt utomeuropeiska utbredningsområde utom i västra Kanada, Alaska och Sibirien där populationerna fortfarande bedöms som stabila.
Europa utom Norden
I dag finns de största sammanhängande populationerna i Europa utanför Norden i de boreala skogarna. De övriga bestånden är isolerade, vanligtvis i bergstrakter. Allmänt ökar populationerna i de norra och östra delarna av Europa. De mest isolerade populationerna minskar och är utrotningshotade om inte omedelbara åtgärder vidtas. Brunbjörnen är inte hotad som art i Europa, där den totala populationen beräknas till 50 000 björnar – merparten i den europeiska delen av Ryssland.
Norden
Omkring 1850 beräknades den Skandinaviska populationen uppgå till 4 000–5 000 björnar. Två tredjedelar av beståndet fanns då i Norge. 1996 beräknades den norska stammen utanför Finnmark till mellan 10 och 30 björnar. Samtliga dessa björnar befinner sig i kanten av det gemensamma skandinaviska beståndet där i genomsnitt 98 procent
uppehåller sig i Sverige. Dock anses för närvarande björnstammen i Norge öka något. Det totala norska beståndet kan beräknas till mellan 15 och 50 björnar som nästan alla delas med grannländerna.
I Finland har björnbeståndet under hela 1980-talet beräknats till mellan 400 och 500 djur. Efter 1991 har stammen ökat kraftigt och beräknades 1995 uppgå till ca 900 individer. I Finland uppträder björn över nästan hela landet. De tätaste stammarna finns i den östra delen i gränstrakterna mot Ryssland söder om renskötselområdet. Den finska stammen är delvis gemensam med den ryska och ett begränsat utbyte sker även med Sverige (Tornedalen) och Norge (Pasvik).
Sverige
Brunbjörnen förekom ursprungligen över hela Sverige utom på Gotland, men försvann före 1700-talet från större delen av Sydsverige. Omkring 1850 beräknades populationen till 1 600–1 700 och utbredningen täckte centrala och norra Sverige. Redan 1647 utbetalades statliga skottpengar för dödade björnar. Omkring sekelskiftet sköts björnar endast i de tre nordligaste landskapen. 1913 fredades björnen på kronans mark. Björnstammen var omkring 1930 sannolikt vid dess lägsta nivå någonsin – omkring 130 djur. Sedan dess har populationen ökat både till antal och utbredning. Antalet björnar i landet har under de senaste fem decennierna beräknats vid fem tillfällen: 1942 till 294, 1966 till 350– 450, 1975–76 till 400–600, 1991 till omkring 670 och 1996 till 800– 1300.
Enligt uppgifter från Skandinaviska björnprojektet finns i dag minst 1 000 björnar i Skandinavien. Den relativt snabba tillväxten i stora delar av skogslandet och i björnens sydligaste utbredningsområde beror på stammens årliga tillväxt på 7–15 procent, vilket är den högsta kända tillväxten i världen för en brunbjörnstam.
Officiell avskjutning i Sverige av björn mellan 1911
och 1999
0 10 20 30 40 50 60
1911 1916 1921 1926 1931 1936 1941 1946 1951 1956 1961 1966 1971 1976 1981 1986 1991 1996
Sedan 1943 har jakt under hösten varit tillåten men jakttiderna, antalet tillåtna djur och områden har varierat. Sedan 1943 har mer än 1 400 björnar skjutits legalt, vilket motsvarar ett årligt jaktuttag på åtminstone 5,5 procent. Stammen har under samma tid mer än trefaldigats. Björnstammens utbredning och numerär i landet påminner nu om den vid 1800-talets mitt, med den skillnaden att stammen minskat eller i vart fall fortfarande är svag i de flesta fjälldalar och fjällnära skogsområden.
Björnhonornas utbredning är i huvudsak koncentrerade till fyra områden i Sverige. Det var sannolikt i dessa ”reproduktionsområden” som björnar överlevde innan populationen i landet vände uppåt under 1930-talet. Björnstammens expansion har skett från dessa fyra områden och de flesta björnar som påträffas utanför dessa är hanar. Det beräknade antalet björnar vid den senaste inventeringen 1996 i de fyra reproduktionsområdena framgår av nedanstående tabell.
Tabell 1. Det beräknade antalet björnar i Sverige 1996 uppdelat på de
fyra reproduktionsområdena
Reproduktionsområde Beräknat antal björnar 1996
Norra Norrbottens län 75–120 Södra Norrbottens län 120–205 Norra Jämtlands och del av Västerbottens län
390–640
Södra Jämtlands, delar av Dalarnas och Gävleborgs län
175–275
Totalt i landet 765–1240
2.1.2. Om björnens biologi
Föda
Björnen lever främst i barrskogsmiljön. En liten del av den svenska björnstammen lever emellertid i vissa fjälldalar. Björnen är allätare, men födan domineras av vegetabilier. Arten utnyttjar en mångfald av skogens, fjällets och våtmarkens örter och gräs. I första hand förtärs skott och rotdelar, under sensommar och höst även bär. Särskilt viktiga är kråkbären. Den animaliska delen av födan spänner över hela registret från insekter (främst myror) till älgar. Kadaver utgör en betydande del av den animaliska dieten.
Hemområde och fortplantning
I Skandinavien rör sig björnhonor med årsungar under en säsong inom ett hemområde på 100–600 kvadratkilometer. Honor med äldre ungar och honor utan ungar kan röra sig över större områden. Björnhanar rör sig vanligen över 500–5 000 kvadratkilometer, medan enstaka hanar har rört sig över områden upp till 28 000 kvadratkilometer. Vandringar på upp till 270 km fågelvägen har registrerats på 9 dagar för en treårig hane (just könsmogen) under brunsten i maj/juni.
I jämförelse med andra brunbjörnstammar tycks den skandinaviska björnen ha den högsta tillväxttakten men reproduktionen är låg jämfört med andra däggdjur. I den södra delen av utbredningsområdet kan björnhonor få ungar vid 4 års ålder, men honorna är vanligen fem år eller äldre när de föder sin första kull. Om minst en unge överlever är
intervallet mellan kullarna normalt 2–3 år. I den södra delen av utbredningsområdet i Skandinavien är det vanligen tätare mellan kullarna än i den norra. Antalet ungar varierar från 1 till 4. Brunstperioden inträffar vid "pingst", dvs. i senare hälften av maj eller början av juni. Tiden från parning till födsel är ca 7 månader och ungarna föds under midvintern i idet. Björnhonor med årsungar lämnar normalt idet först en bit in i maj. Vid födseln väger ungarna 4–5 hg och när de lämnar idet vid ca 4 månaders ålder 4–5 kg. Ungarna följer honan till knappa 1,5 alternativt 2,5 års ålder och separationen sker i maj månad före eller under brunsten.
Idegång
Björnarna ligger normalt i ide under hela snöperioden – i de nordligaste delarna av landet från månadsskiftet september/oktober till början av maj och längre söderut någon månad kortare. De äter inte under hela den perioden utan lever på lagrade fettreserver. Björnhonorna tappar ca 30 procent av sin vikt under idevistelsen. Levandevikten för könsmogna honor är på hösten sällan över 150 kg. De största hanbjörnarna kan väga det dubbla vid den tidpunkten.
I skogsmark grävs idet vanligen i en myrstack, men det kan också grävas i en grusslänt. Även naturliga håligheter under stenar eller i klippskrevor används och det händer ibland att björnen bara gör i ordning en bädd av ris och mossa på marken i skyddande skog. Björnarna är störningskänsliga under hela idevistelsen och samma ide används ytterst sällan två år i följd. Endast honor med ungar delar ide.
2.1.3. Om björnstammens framtid
Illegal jakt
Det förekommer illegal jakt efter björn inom hela utbredningsområdet (avsnitt 5.6). Forskningen har visat att den är vanligare i norr än i söder. Detaljerna är ofullständigt kända men illegal jakt tycks vara en betydande begränsande faktor i delar av fjällområdet. Antalet björnar där är fortfarande lågt och till och med minskande i många områden medan det ökar i de flesta skogsområden.
Genetik
Studier av mitokondriellt DNA har visat att det finns två genetiska linjer av björn i Sverige. Det tyder på två skilda kolonisationsvägar efter den senaste istiden – en från öster och en från söder. Den nordliga linjen överensstämmer med björnar i Finland och Ryssland. Den södra linjen är den minsta och mest hotade i Europa. Den omfattas bara av björnar i Dalarna, Härjedalen, Hälsingland och Hedmark i Skandinavien samt i Pyreneerna i Frankrike och de Kantabriska bergen i Spanien. Mer än 75 procent av dessa björnar finns i Skandinavien. Det är dessutom den äldsta av de nu identifierade linjerna av brunbjörn. Lämningar efter den äldsta brunbjörnen utgörs av fossil från Frankrike.
Ytterligare genetiska studier av kärn-DNA tyder emellertid på att det finns ett omfattande genflöde mellan de två genetiska linjerna. Detta betyder att björnstammen utifrån genetiska aspekter kan förvaltas som en enhet i landet.
Störningar
Forskningen visar att björnen normalt undviker större trafikerade vägar, tätorter och hus med åretruntboende. Det gäller särskilt under idevistelsen då björnen är mycket sårbar. Björnforskningen i Dalarna har visat att 9 procent av björnhonorna lämnar idena under vintern till följd av störningar. Studien omfattar närmare 200 iden som nyttjats av 68 olika björnar. Det konstaterades att mänskliga aktiviteter var orsak till att björnarna lämnade idet i minst 67 procent av fallen. Den främsta orsaken var jakt i idets närhet. Andra orsaker var skogsavverkning och störning av isfiskare m.m. Av de dräktiga björnhonorna förlorade 60 procent ungarna i eller invid idet efter störningen. Motsvarande siffra för honor som inte bytt ide under vintern var 6 procent.
Risk för överbeskattning m.m.
Alla stora rovdjur är känsliga för högt jakttryck. I rovdjurspopulationer i allmänhet är ungdödligheten relativt stor, medan dödlighet i den vuxna könsmogna populationen är liten. En alltför hård beskattning av den vuxna populationen genom jakt kan bli förödande för populationen vilket även historien visar.
Forskningen har vissa år dokumenterat relativt stor ungdödlighet och konstaterat flera fall där björnhanar dödat ungar. Detta sker främst efter det att en vuxen dominant hane har skjutits i ett område, vilket medför att en ny hane kan etablera sig. Om den nya hanen lyckas döda de
årsungar som finns i området ökas hans möjligheter att själv para sig med områdets honor, eftersom de då kan komma i brunst tidigare. Utöver denna dödlighet har ingen annan orsak konstaterats kunna begränsa björnstammen än jakt. Det måste dock finnas täthetsberoende faktorer, som för närvarande inte är kända, som begränsar stammens tillväxt vid högre tätheter. En lägre tillväxttakt har varit skönjbar bland sändarbjörnarna i Dalarna de senaste åren, vilket kan vara en effekt av att stammen tätnat.
Den dramatiska tillbakagången av björnens antal och utbredning som skedde under 1800-talet och även dessförinnan berodde på ett mycket hårt jakttryck. Denna jakt uppmuntrades genom lagstiftning och skottpremier med avsikt att utrota arten. Björnen räddades dock undan utrotning tack vare flera framsynta åtgärder, bl.a. lagändringar, som gjordes under perioden 1893–1927. Exempel är avskaffandet av skottpremier, förbud att på vissa områden jaga arten och förbud att handla med björnskinn. Moratoriet med förbud att jaga björn varade till 1943 när jakt åter infördes i delar av landet. Sedan 1981 är björnjakten reglerad av Naturvårdsverket genom licensgivning. Det finns alltså ett antal faktorer som åtminstone lokalt kan påverka björntillgången men den framtida utvecklingen av den skandinaviska stammen kommer att bero på samspelet mellan förvaltande myndigheter, forskningen, jägarkåren och allmänheten.
2.2. Järv
2.2.1. Om utbredning och status
Allmänt
Järven har cirkumpolär utbredning och förekommer i det boreala barrskogsbältet och tundran i Eurasien och Nordamerika. Den finns över i stort sett samma område som renen (både den tama och vilda). Beroende på fragmentering av miljöer och direkt förföljelse från människan har utbredningsområdet de senaste århundradena krympt betydligt, framför allt i Nordamerika. Arten är emellertid inte hotad där och troligen inte heller i Ryssland.
Fasta bestånd i Europa utanför de nordiska länderna finns i dag bara i Ryssland.
Norge och Finland
Den skandinaviska järvstammen beräknades under perioden 1995–97 till 350–480 djur av vilka 122–170 fanns i Norge. Tre fjärdedelar av dessa fanns i de båda nordliga fylkena Nordland och Troms, men arten finns mer eller mindre sammanhängande från ryska gränsen ner till Trondheimtrakten. En liten del av det norska beståndet – uppskattningsvis 20–35 individer – finns i ett mindre område betydligt längre söderut, i Rondane-Snöhetta. I den delen av Norge utrotades järven sannolikt helt de sista åren innan den fridlystes 1973 men återetablerade sig i slutet av 1970-talet.
I Norge tillåts viss jakt på järv. De fyra jaktåren (1993/94 – 1996/97) gavs licenser på 51 järvar av vilka 30 rapporterades skjutna. Under samma tid dödades dessutom 15 järvar med stöd av särskilda tillstånd som kan utfärdas för att hindra akut skadegörelse. Norsk statistik anger att det under flera årtionden i slutet av 1800-talet dödades i genomsnitt 50–60 järvar årligen. In på 1900-talet sjönk antalet snabbt för att omedelbart före fredningen vara nere i ensiffriga tal.
Den finska järvstammen beräknades 1995 till omkring 110 djur. De tätaste stammarna finns i renskötselområdet i Lappland och Kainuu samt i norra Karelen.
Järven är fridlyst i Finland men tillstånd att skjuta enstaka skadegörande individer kan beviljas. De senaste åren har det gjorts försök i Finland att flytta järvar från de delar av landet där arten gör mest skada d.v.s. renskötselområdet till mellersta Finland. Målet för år 2010 är att järvstammen i renskötselområdet skall förbli i stort sett oförändrad medan den söder därom skall öka så att det totala beståndet kommer att ligga omkring 200 djur.
Sverige
Järvens nuvarande utbredning i Sverige är begränsad till fjälltrakterna och det fjällnära skogslandet. Huvuddelen – uppskattningsvis mer än 70 procent – av beståndet finns i Norrbottens fjällvärld. Söderut finns järven ner till södra Härjedalen och norra Dalarna. Föryngring har rapporterats från Idrefjällen i Dalarna under 1990-talet och enstaka föryngringar förekommer sannolikt årligen i Härjedalen. Det finns emellertid stora luckor i utbredningsområdet. De senaste vintrarnas inventeringar inom ramen för det nya ersättningssystemet för rovdjursdödade renar har lokaliserat ett knappt 70-tal järvlyor. Av dessa har endast en handfull säkra påträffats söder om Norrbotten/Västerbotten. De senaste åren har någon enstaka järv varaktigt uppehållit sig utanför renskötsel-
området och sommaren 1999 konstaterades föryngring i skogslandet på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland.
Under 1800-talet hade järven vidare spridning, men kärnområdet var även då fjällområdet och fjällnära skogar och i historisk tid verkar arten inte ha varit etablerad i de mellansvenska och sydsvenska skogsområdena. Under 1800-talet sköts enstaka järvar i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län men det övervägande antalet dödades i Jämtlands, Västerbottens och främst Norrbottens län. Under många årtionden i mitten och slutet av 1800-talet dödades enligt den officiella statistiken årligen mer än 100 järvar.
Officiell avskjutning i Sverige av järv mellan 1911
och 1999
0 20 40 60 80 100
1911 1916 1921 1926 1931 1936 1941 1946 1951 1956 1961 1966 1971 1976 1981 1986 1991 1996
Allt tyder på att stammen har varit låg även tidigare under 1900-talet. Redan på 1930-talet uttrycktes oro för järvens framtid och samma uppfattning redovisades på 1960- och 1970-talen. När stammen i slutet av 1950-talet uppskattades till omkring 100 djur, ansågs det närmast som en gåta att järven med tanke på den hårda förföljelsen hade klarat sig så länge.
Arten fridlystes först från 1969. Den utlösande faktorn torde ha varit den ökande användningen av snöskotrar som medförde att avskjutningssiffrorna steg så att stammen ansågs direkt hotad. Året före fridlysningen sköts det 63 järvar bara i Norrbottens län. I samband med fridlysningen ändrade staten diametralt inställning till arten, eftersom statliga skottpengar utbetalades ända fram till fridlysningen. Efter fridlysningen har tillstånd för licensjakt eller skyddsjakt beviljats i situationer då skadorna på rennäringen varit särskilt stora. Det har också getts tillstånd att i vissa samebyar gräva ut lyor under vårvintern för att
beskatta dem på ungar och honan. Efter 1986 beviljades emellertid inga sådana tillstånd förrän våren 1997 då tre lyor fick tas.
Inventeringar i Norrbotten av järvlyor visar en kraftig tillbakagång vad gäller både antal och utbredning från mitten av 1970-talet till början av 1990-talet. Antalet lyor som hittats per år har i det närmaste halverats. Även det geografiska området inom vilket man fann lyor har halverats; nästan ingen reproduktion förekom i skogsland och lågfjällsområden vid inventeringarna omkring 1990. Mot slutet av 1990talet har dock ett ökat antal lyor hittats under inventeringen framför allt i vissa områden. Även i Norrbotten är artens utbredning tydligt fragmenterad och i vissa fjällområden saknas arten helt.
Den svenska populationen uppskattades vid den senaste beräkningen 1995–97 till 200–320 individer. Enligt uppgifter vi fått från det pågående järvforskningsprojektet kan antalet järvar för närvarande uppskattas till omkring 270.
2.2.2. Om järvens biologi
Föda
Järven är ensamlevande och ser man djur i sällskap rör det sig normalt om hona med unge/ungar eller kullsyskon. Den lever i vårt land så gott som uteslutande i områden med tamrenskötsel och även i ett historiskt perspektiv tycks renen ha varit det viktigaste bytesdjuret.
Järven är en medelmåttig renjägare och är beroende av gynnsamma förhållanden för framgångsrik jakt. Den kan t.ex. dra nytta av skare som bär järven men inte bytesdjuret. Vid sådana tillfällen händer det att den dödar flera renar. De styckas och göms undan t.ex. under klippor, i snö eller i kallkällor och köttgömmorna kan utnyttjas under en hel vinter. Sålunda kan honor med ungar i lyan i stor utsträckning leva av kött som gömts undan före fortplantningssäsongen. Dessutom tar järven för sig av djur som dödats av andra rovdjur – t.ex. lodjur och varg – eller som förolyckats.
Järvens födoval under vintern är väl känt. Ren dominerar, men även hare, räv och någon gång skogshöns ingår. I sällsynta fall har det hänt att älg har dödats av järv. Jakten på ren förefaller ske utan något urval. Vintertid är möjligen kalvar underrepresenterade, vilket kan tala för att vuxna djur (tyngre renar) är mera utsatta när snöförhållandena gynnar järven. Näringsvalet under barmarksperioden är föga känt.
Fortplantning och revir
Järven har ett revir som den försvarar mot artfränder. Ynglande honors revir tycks uppgå till 100–200 kvadratkilometer medan hanarnas är mångdubbelt större och överlappar flera honors. Parningstiden är utsträckt över hela perioden april–augusti. Fosterutvecklingen är fördröjd, vilket innebär att äggen implanteras först vid årsskiftet. Ungarna föds i februari–mars. Lyan ligger i en snödriva i en fjällbrant eller i blockmark i skogen. Honan ensam bär hem bytesrester till ungarna. Kullen består av 1–4 ungar och ofta anges 2,4 som ett medeltal. Den siffran bygger emellertid på utgrävda lyor och de studier som nu pågår av radiomärkta järvar tyder på att antalet ungar som verkligen lämnar
lyor där honan varit framgångsrik ligger under 2. Honan och ungarna lämnar lyan i månadsskiftet april–maj. Nya studier med radiomärkta djur tyder på att många honor inte ynglar varje år utan bara vartannat.
Ungarna följer honan till augusti–september då de är så stora att de utseendemässigt inte kan skiljas från vuxna järvar. De stannar emellertid i honans revir till midvintern. Ungdödlighet förekommer. Den skulle kunna bero på att revirhävdande honor biter ihjäl andra honors ungar men ungarna tycks också vara utsatta för infanticid. Det innebär att hanar biter ihjäl ungar till honor som de inte parat sig med varigenom honan fortare kan komma i brunst. Om hanen då parar sig med henne kan han få en större spridning av sin egen avkomma.
2.2.3. Om järvstammens framtid
Det är inte klarlagt vilka faktorer utöver olaglig jakt som begränsar populationens tillväxt. Födan, som åtminstone under vintern till stor del består av ren, verkar inte vara begränsande. Tvärtom tyder allt på att födotillgången är mycket god under större delen av året, också under den kritiska period då honan föder upp ungarna. Predation från andra arter kan knappast vara en faktor som begränsar populationen, men inomartspredation skulle kunna göra det. I de forskningsprojekt på järv som pågår i Skandinavien har några enstaka djur hittats döda i sjukdomar.
Mycket tyder på att den viktigaste faktorn när det gäller att begränsa populationen och därmed förhindra både en tillväxt av beståndet och en återkolonisering av tidigare utbredningsområde är olaglig jakt (avsnitt 5.6). Den olagliga jakten kan vara den faktor som hindrar att järven återetablerar sig i nya områden.
2.3. Lodjur
2.3.1. Om utbredning och status
Allmänt
Lodjur av arten Lynx lynx finns endast i Europa och Asien. 1960 fanns arten i Europa kvar bara i delar av Fennoskandia och Östeuropa. Därefter har återutplanteringar gjorts i Slovenien, Österrike, Schweiz, Tyskland och Frankrike.
Norge och Finland
I Norge finns lodjuret i lämpliga miljöer över i stort sett hela landet. Reproducerande stam saknas bara i en del av sydvästra Norge. Antalet djur är sannolikt över 600. Stammen förvaltas genom kvoterad jakt och de senaste åren har omkring 100 lodjur skjutits årligen.
Finland har en något större lodjursstam, omkring 7–800 djur. Stammen är ojämnt fördelad med en markant koncentration till landets södra och framför allt sydöstra del. Jakt bedrivs som en form av licensjakt.
Sverige
I Sverige har lodjurets utbredning och numerär varierat kraftigt under 1800- och 1900-talen – inte minst under de allra senaste årtiondena. Under 1800-talet första hälft var lodjuret relativt allmänt över hela landet med undantag för de allra nordligaste områdena.
Under senare delen av 1800-talet minskade stammen snabbt och lodjuret försvann omkring 1860 från Götaland och ett par årtionden senare från större delen av Svealand. 1912 togs de statliga skottpengarna bort och rätten för var och en att jaga lodjur även på annans mark upphörde. 1920 ansågs endast en spillra finnas kvar i delar av Jämtlands och Västernorrlands län och fr.o.m. 1928 fridlystes lodjuret i hela landet. Fridlysningen hade avsedd verkan och stammen ökade, vilket innebar att allmän jakt kunde återinföras efter 15 år dvs. 1943.
Officiell avskjutning i Sverige av lodjur mellan 1911
och 1999
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
1911 1916 1921 1926 1931 1936 1941 1946 1951 1956 1961 1966 1971 1976 1981 1986 1991 1996
De första åren därefter skedde sannolikt inga större förändringar. 1950 beräknades lodjursstammen till 175 individer. Mot slutet av 1950-talet började stammen växa och nådde bl.a. upp i fjälldalarna, där arten tidigare var i det närmaste okänd. Under senare delen av 1960-talet redovisades avskjutningssiffror på över 50 lodjur årligen, med 72 djur 1967/68 som den högsta årssiffran. Avskjutningen var uppenbarligen för hög och från slutet av 1960-talet avtog antalet lodjur igen. Jägareförbundets avskjutningsstatistik visar på en halverad avskjutning under varje femårsperiod efter 1974. För att försöka stoppa lodjursstammens negativa utveckling senarelades och kortades jakttiden 1983 och fredning av arten genomfördes i två etapper: 1986 utanför renskötselområdet och 1991 i hela landet. Vid tidpunkten för totalfredningen angav Naturvårdsverket att stammen kunde vara så låg som ett par hundra individer fördelade över delar av Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Dalarnas och Värmlands län.
Under 1980-talets senare del gjordes kontroller av lodjursspår i Götaoch Svealand varvid föryngring inte kunde dokumenteras söder om en tänkt linje genom de södra delarna av landskapen Gästrikland, Dalarna och Värmland. I Norrbottens fjällvärld visar inventeringar på en halvering av lodjursstammen mellan åren 1974–1983. Under 1990-talet har stammen dock åter ökat i delar av Norrbottens fjällvärld.
Lodjur har under de senaste åren även rapporterats från flera landskap i Sydsverige. Hade stammen söder om Mälardalen varit större än vad bl.a. Naturvårdsverket bedömt, så borde den tidigare ha ökat märkbart som en effekt av fridlysningen. Det gäller inte minst eftersom bytesunderlaget och klimatet där är gynnsammare än i Norrlands skogsland, där en ökning skett relativt snabbt i många områden. Att så inte
skett söder om Mälardalen kan tolkas på olika sätt. Stammen kan ha varit i det närmaste utplånad eller också har den illegala jakten varit omfattande. Jakt efter lodjur, såväl legal som illegal, underlättas av spårsnö. Under en följd av vintrar har snö endast förekommit under mycket korta perioder i dessa delar av landet. Rapporter om lodjursrivna tamdjur i den delen av landet är fortfarande få. Dokumenterade familjegrupper därifrån är också ytterst fåtaliga.
I fjällänen har rovdjursinventeringar genomförts av länsstyrelserna i varierande omfattning. Efter totalfredningen 1991 har inventeringar dessutom genomförts av Jägareförbundet och Naturskyddsföreningen. Fr.o.m. vintern 1995/96 är behovet av enhetliga inventeringar större i renskötselområdet, som en följd av det nya ersättningssystemet för rovdjursrivna renar.
Arten har svarat mycket positivt på fredningen. Lodjursstammen har återhämtat sig främst i södra och mellersta Norrland och i delar av Svealand. En ökning är också tydlig i södra Bergslagen liksom i delar av fjällområdet. Man bör observera att i många områden har återhämtningen skett från en låg numerär eller till och med från total frånvaro. Inom renskötselområdet uppträder lodjur ojämnt med en markant koncentration till delar av Jämtlands län.
Det är vanskligt att ange lodjursstammens storlek, men de beräkningar som gjorts utifrån inventeringarna under mitten och slutet av 1990-talet tyder på att stammen nu kan vara upp emot 1 500 djur. För att ge perspektiv på den siffran kan en jämförelse med äldre tiders avskjutningsstatistik vara intressant. Skottpengar utbetalades 1835 för 308 lodjur och under tolvårsperioden 1827–1839 för 3 224 djur. Populationsstorleken i början av 1800-talet kan grovt uppskattas till över tusen djur.
2.3.2. Om lodjurets biologi
Allmänt
Lodjuret är ursprungligen ett skogsdjur som numera lokalt kan påträffas ända upp i fjällens översta björkskogar och tillfälligt även på kalfjället. Före lodjursstammens kraftiga tillbakagång under 1800-talet fanns de tätaste bestånden i Mellansverige. I fjälltrakterna och det nordligaste skogslandet saknades lodjuret i det närmaste helt, vilket bekräftas av såväl avskjutningsstatistiken som av att samerna tidigare inte beskrev lodjuret som ett allvarligt skadedjur på ren. Att det stränga klimatet utgör en begränsande faktor på kattdjurens reproduktionsförmåga i nordliga och karga områden har hävdats. Andra gör gällande att lodjuret tidigare haft svårt att etablera sig där p.g.a. konkurrens med varg. Lodjurets etablering i fjälltrakterna under efterkrigstiden följer i stort sett vargens försvinnande inom samma områden.
Lodjuret återfinns främst i starkt kuperad skogsterräng, men har under de senaste åren också börjat uppträda i flackare landskap.
Föda
Om lodjuret har tillgång till klövvilt i lämplig storlek dominerar dessa bytesvalet. Om sådana arter saknas, jagar lodjuret småvilt som hare och skogsfågel. Så är situationen i Finland och så var förhållandena hos oss under 1800-talet när lodjursstammen var avsevärt större än i dag och det knappast fanns rådjur i södra och mellersta Sverige. Under de senaste
decennierna har rådjursstammen vuxit i antal och spritt sig som aldrig tidigare. Extremt snöfattiga och milda vintrar i kombination med minskad predation av räv har möjliggjort det. Rävstammen har under en följd av år p.g.a. skabb varit näst intill utplånad men har nu på nytt ökat, vilket också medfört en minskning av rådjursstammen. Den tidigare exceptionellt stora rådjursstammen har utgjort ett viktigt tillskott i bytesunderlaget då lodjuret återkoloniserat nya marker. Lodjuret har även konstaterats döda mindre älgkalvar. Det är även känt som en betydelsefull predator på räv och undersökningar i Sverige visar på ett samband mellan en ökande lodjursstam och en minskande rävstam.
Lodjurets jaktmetod är den för kattdjuren typiska. Det lokaliserar bytesdjuret främst med hjälp av hörseln och smyger nära, varefter en explosiv attack följer. Misslyckas denna förföljer lodjuret inte bytet om förhållandena inte är särskilt gynnsamma.
I de delar av renskötselområdet där lodjur och järv lever tillsammans förefaller predationen av järv på ren att minska, eftersom järven ofta uppsöker och utnyttjar renkadaver som lodjur dödat. Lodjuret är en avsevärt mycket skickligare renjägare än järven.
Hemområden och fortplantning
Studierna av radiomärkta lodjur i Sverige börjar nu ge information om artens liv. Från Norrbottens fjällområde redovisas årshemområden för vuxna lodjur av båda könen på i medeltal drygt 400 kvadratkilometer. Överraskande är att några honor med ungar också har haft överlappande hemområden. I en studie från Schweiz redovisas att hemområdenas storlek är mindre i lodjurets spridningsområden än i områden där de är fast etablerade. Det förklaras med att i kärnområdena har bytesdjuren reducerats och lodjuren tvingas därför jaga över större arealer. De inventeringar som gjorts i Sverige under 1990-talet visar inte heller på att stammen växer sig mycket stark i vissa områden, utan snarare på att det relativt snart sker en utvandring av ungdjur av båda könen, vilket medverkar till att lodjuret expanderar relativt snabbt i motsats till exempelvis björnen.
Parningstiden infaller i senare delen av mars. Ungarna föds i månadsskiftet maj/juni på en skyddad plats. De utvecklas tämligen långsamt och följer modern inemot ett helt år. De radiomärkta lodjursfamiljer som kunnat följas de senaste åren visar att ungarna sällan återförenas med modern efter brunsten. Utanför familjegruppen vandrar djuren i allmänhet ensamma, men det finns nu exempel från radiomärkta djur att syskon från olika årskullar och även andra djur tillfälligt kan uppträda tillsammans.
Förutom ”normal” ungdödlighet som svält, sjukdomar, olyckor och medfödda defekter skördar skabben offer bland ungdjuren liksom trafiken och den illegala jakten.
2.3.3. Om lodjursstammens framtid
Tillväxttakten i en lodjursstam är teoretiskt mycket stor. Den anges i tidigare undersökningar i Sverige och Schweiz till mellan 15 och 30 procent. Från lodjursprojekten i Skandinavien anges maximala tillväxtsiffror på mellan 33 och 47 procent medan minimisiffror anges till 10 procent.
Lodjurets utbredning och numerär i Sverige har varierat dramatiskt under 1900-talet. Den främsta orsaken till svängningarna är sannolikt för sent vidtagna förvaltningsåtgärder, som en följd av bristande kunskap. Jakttrycket har varit för hårt och okontrollerat. Åren 1943– 1990 var det allmän jakt på arten, vilket innebar att ett obegränsat antal djur fick skjutas där jakt var tillåten.
Under de senaste årtiondena har skabb förorsakat många lodjurs död. Antalet djur som påträffats döda eller avlivats p.g.a. skabb ligger emellertid på en relativt jämn nivå och sjukdomen anses inte utgöra något hot mot arten.
Enligt de uppgifter vi fått från det pågående loforskningsprojektet förekommer det olaglig jakt på lodjur (avsnitt 5.6). Det är emellertid svårt att uppskatta omfattningen av denna.
Ett icke obetydligt antal lodjur omkommer numera i trafiken. När det gäller lodjurets framtid finns det ingen anledning att tro att sjukdomar, trafik m.m. kommer att påverka stammarna mer än vad dessa faktorer gjort under de gångna årtiondena.
2.4. Varg
2.4.1. Om utbredning och status
Utanför Europa
Vargen fanns ursprungligen över större delen av norra halvklotet i alla biotoper utom öken och högalpina miljöer. Målmedveten förföljelse från människan under lång tid har kraftigt reducerat både utbredningsområdet och antalet vargar. I många länder där arten en gång fanns har människan utrotat den.
I Nordamerika finns arten nu norr om 50:e breddgraden samt i avtagande, isolerade restbestånd i Mexiko. De senaste årtiondena har det skett en viss expansion från norr. Antalet vargar i Minnesota har ökat till mer än 2 000 vilket resulterat i invandring och etablering i flera av grannstaterna. I Montana har det kommit in vargar norrifrån varefter staten har sett en utveckling av vargstammen som i viss mån påminner om den i Sverige under samma tid. Det totala beståndet i Nordamerika uppgår till omkring 50 000 djur.
I Asien finns stora, sammanhängande stammar i Ryssland, Mongoliet, Tibet och Kina och dessutom geografiskt isolerade mindre bestånd i Mellanöstern och Indien. Till för omkring 100 år sedan fanns det varg i Japan. Det totala antalet i Asien kan antas ligga i intervallet 60 000– 100 000 individer.
Europa utom Norden
Också i Europa fanns det ända in på 1700-talet varg över i stort sett hela kontinenten. Fram till i början av 1900-talet hade arten emellertid utrotats inom stora områden, framför allt i hela Centraleuropa. Den fanns kvar på Pyreneiska halvön, i Italien, på Balkan och i Östeuropa.
Framför allt i Syd- och Östeuropa har det under 1900-talet skett påtagliga beståndsväxlingar och den senaste av dem har skett under 1990-talet. Då har vargen på flera håll vidgat sitt utbredningsområde. Från Vitryssland har det kommit in vargar i östra Polen. Enstaka djur har fortsatt västerut och kommit in i Tyskland där det skett parbildning och föryngring – såvitt känt för första gången på 150 år. På samma sätt har vargar vandrat in i Tjeckien från Polen, in i Österrike från Italien eller Slovenien samt in i Frankrike från Italien.
Många länder i både Syd- och Östeuropa hyser större vargstammar än vi normalt tänker oss. Från Spanien rapporteras omkring 2 000 djur, från Rumänien omkring 2 500 och från Polen ca 850.
Norge och Finland
Också i Norge och Finland skedde en tillbakagång i vargstammarna liknande den i övriga Europa. Under 1800-talets första hälft dödades i båda länderna 3–400 vargar årligen. Den oundvikliga nedgången i Norge kom under 1860-talet och framför allt var det då Sydnorge som näst intill tömdes på varg. Motsvarande nedgång i Finland ägde rum under1880-talet. Den officiella avskjutningen i landet bara under det årtiondet sjönk från omkring 400 till c:a 20 vargar.
Fortfarande i början av 1880-talet fanns varg över i stort sett hela Finland men vid sekelskiftet var arten – med undantag för enstaka långvandrande djur – borta från landets södra och centrala delar. Under de följande årtiondena fortsatte tillbakagången men därefter kom både antal och utbredningsområde att variera en del främst beroende på rörelser av varg över den finsk/sovjetiska gränsen.
Framför allt efter 1950 har Finland mottagit två mycket märkbara invandringsvågor av varg från Sovjet – en 1959–63 och den andra 1976–77. I god tid före denna andra våg hade finska forskare fått börja utnyttja gränspatrullerna vid den sovjetiska gränsen för registrering av spår och det material dessa patruller samlat in visar vargrörelserna 1976–77 mycket tydligt. Under de 11 åren 1968–78 registrerade patrullerna drygt 4 000 spår av varg över gränsen och av dem kom över 1 200 under 1977. Invandringsvågen 1976/77 till Finland visar god överensstämmelse med uppgifter från ryska Karelen om en trefaldig ökning av vargstammen där från 1966/69 till 1973/76.
I Norge fridlystes vargen från 1973, men tillstånd kan ges till skyddsjakt på enskilda skadegörande individer. I Finland är jakt tillåten från 1 november till 31 mars inom renskötselområdet medan arten i övrigt är fridlyst. Sedan några år medges därtill en begränsad skyddsjakt i delar av Karelen söder om renskötselområdet. Jakten i renskötselområdet kan bedrivas med stöd av undantag som Finland fått både i Bernkonventionen och i EU:s art och habitatdirektiv.
Sverige
I Sverige fanns vargen ursprungligen över hela landet utom på Öland och Gotland. Från tidigt 1800-tal finns det information från flera håll i Syd- och Mellansverige om att vargstammarna ökade, men det rörde sig om en tillfällig uppgång för mot mitten av århundradet sjönk antalet. Från 1827 finns officiell avskjutningsstatistik och även om den i detaljerna kan vara behäftad med en del svagheter visar den totala bilden hur vargen mer eller mindre utrotades i Syd- och Mellansverige. I många sydsvenska landskap sköts den "sista vargen" under 1860-eller 1870talet.
Arten var tidigt föremål för hård förföljelse. Skottpengar infördes redan 1647 och det var den intensiva förföljelsen som gjorde att arten vid mitten av 1800-talet försvann från Syd- och Mellansverige. Vid den tiden fanns inte rådjur annat än på enstaka gods i Skåne och älgen var utrotad från större delen av Göta- och Svealand. Det var tamdjur av olika slag som utgjorde vargarnas huvudsakliga föda. Den officiella statistiken berättar att det under de 13 åren 1827–1839 dödades 6 790
vargar i landet. Av dessa kom 2 604 från Götaland. I den delen av landet dödades alltså årligen i genomsnitt 200 vargar.
Officiell avskjutning i Sverige av varg mellan 1827
och 1996
0 100 200 300 400 500 600 700
1827 1837 1847 1857 1867 1877 1887 1897 1907 1917 1927 1937 1947 1957 1967 1977 1987
Den omfattande jakten fortsatte tills vargen var så gott som utrotad. Först 1965 beslöts om fridlysning och den trädde i kraft den 1 januari följande år. Officiellt bestod den svenska vargstammen då av omkring 10 individer, men enligt senare bedömningar var det verkliga antalet säkerligen lägre.
Någon effekt av fridlysningen märktes inte – vargarna blev inte fler och det fanns inte ens någon misstanke om föryngring någonstans i landet de närmsta 10 åren efter fridlysningen. Arten var säkerligen då mycket nära att försvinna inte bara från Sverige utan från hela den Skandinaviska halvön. I november 1977 när den första snön föll i norra Sverige fanns det emellertid plötsligt vargspår på flera ställen. Det rörde sig om sju eller åtta djur av vilka två gick i sällskap i skogslandet öster om Kiruna och tre vargar tillsammans i Stora Sjöfallets nationalpark. Den rimligaste förklaringen till att dessa vargar dök upp i norra Sverige är att de utgjorde en del av den invandringsvåg som samma år konstaterades komma in i Finland österifrån.
Sommaren 1978 fortplantade sig paret i skogslandet öster om Kiruna och samma höst fanns där en flock på 8 vargar. Såvitt känt var detta den första föryngringen av varg i Skandinavien efter fridlysningen.
Efter den föryngringen blev vargar både lagligt och olagligt dödade i norra Norrbotten och omfattande fältarbete vintrarna 1980 och 1981 visade att skogslandet öster om Kiruna var lika tomt på varg som det hade varit före 1977. I Stora Sjöfallets nationalpark gick bara en ensam
varg kvar. I maj 1981 blev också den påskjuten av skoterburna jägare och följande vinter var området tomt på varg.
I slutet av 1970-talet började det komma rapporter om varg från helt andra delar av Skandinavien – från Nordvärmland med omgivningar och från vintern 1980/81 har vargarna i dessa delar av landet följts tämligen noga.
De första åren registrerades bara enstaka, ensamma vargar men vintern 1982/83 hade ett par etablerats och sommaren 1983 föddes en vargkull i Nordvärmland – den första kända föryngringen i Sydskandinavien sedan 1918. Såvitt känt har därefter föryngring skett i Mellansverige varje år utom 1986. Orsaken till att det då inte blev någon föryngring var säkerligen att honan i det par som hållit ihop sedan 1982/83 hade dödats olagligt i juli 1985. Både de tre åren före 1986 och de följande fyra åren skedde såvitt känt bara en föryngring per år, men de följande fem åren – alltså 1991 till och med 1995 – fortplantade sig varg årligen på två ställen i Mellansverige. Åren 1997–99 hade antalet växt till fem eller sex olika kullar per år. Samtidigt som antalet vargar har ökat har utbredningsområdet vidgats. Under de första åren i början av 1980-talet var det nästan bara i Nordvärmland och ibland i angränsande delar av Dalarna och Hedmarks fylke i Norge som vargarna vistades. De senaste vintrarna var utbredningsområdet betydligt större och omfattade inte bara delar av Värmland och Dalarna utan också Dalsland och Närke samt Östfold, Akershus och Hedmarks fylken i Norge. Vintern/våren 1998/99 uppgick den totala stammen till 59–75 djur. I det antalet ingick sex familjegrupper och ytterligare fyra revirmarkerande par.
2.4.2. Om vargens biologi
Föda
Vargen har god förmåga att anpassa sig till vitt skilda miljöer, men är beroende av en relativt rik fauna, helst med inslag av större bytesdjur. Bland svenska djurarter är hjortdjur som älg, ren och rådjur de viktigaste. Fram till 1800-talets slut, då älg och rådjur var fåtaliga, var skadegörelsen bland tamboskap som nötkreatur, får och getter av betydande omfattning. Dessa djur hölls på den tiden mest på fritt skogsbete. Därefter har renen, som i Sverige efter 1886 räknas som tamdjur, ut-
gjort det viktigaste bytet i denna kategori. För den växande vargstammen i Mellansverige har älg och rådjur utgjort de dominerande bytesdjuren, men också exempelvis grävling och bäver ingår. Dessa vargar har än så länge bara i mindre omfattning kommit i kontakt med renar. Bävern är f.ö. det minsta bytesdjuret som någonstans i världen visat sig kunna utgöra stapelföda för vargen.
Vargarna dödar hjortdjur genom förföljelsejakt, ibland i kombination med smygjakt eller i samarbete så att en varg jagar bytet mot en annan. Ofta jagar bara ett eller ett par djur i flocken. Vargens jakt efter vilda bytesdjur innebär visst urval. Detta har framför allt dokumenterats från Nordamerika men också i Mellansverige där vargarna när det gäller älgar i första hand dödat kalvar och kor. I fråga om tamrenar ser man ibland påståendet att vargarna främst skulle ta skadade eller sjuka djur. Detta gäller inte generellt, sannolikt beroende på att det sällan finns sådana djur i hjordarna. De tas bort av renägarna själva när de upptäcks.
Får vargarna vara i fred äter de oftast upp hela bytet med undantag av de grövsta benen, våmmen och huden. En ensam utsvulten varg kan i en enda måltid sätta i sig 8–9 kg kött men normalt äter en varg 2–3 kg åt gången. Resterna utnyttjas av asätare av olika slag – korpar, örnar, rävar och flera arter mårddjur bl.a. både järv och mård. Korpar kan ibland följa efter vargar kilometervis uppenbarligen i hopp om att få tag på efterlämnade bytesrester.
Fortplantning och revir
Vargarna lever normalt i flockar (familjegrupper) som oftast består av 5–8 djur. Flocken leds av en könsmogen hane och hona – det s.k. alfaparet. Vargen blir könsmogen vid knappt två års ålder, men fortplantar sig ofta inte förrän den är tre eller fyra år gammal. I flocken är det vanligen bara alfatiken som föder valpar och dräktighetstiden är cirka 65 dygn. Antalet valpar varierar stort, men medelvärdet ligger nära 6. Framför allt vid sämre tillgång på bytesdjur finns det ett klart samband mellan kullstorlek och mängden föda. Lyan är ofta enkel och kan ligga i en bergsskreva eller i ett hål grävt i en sandbacke. Tiken stannar normalt hos valparna de första två månaderna och under den tiden är det hanen och ibland också någon annan flockmedlem som jagar och bär hem mat.
Vargflocken håller ett revir som den försvarar mot andra vargar. Det varierar mycket i storlek bl.a. beroende på tillgång på föda. De få flockar som hittills studerats på Skandinaviska halvön har vintertid haft revir på 600 till 1 000 kvadratkilometer . Någon gång från slutet av det första levnadsåret lämnar de flesta ungvargarna det revir där de växt upp
och vandrar iväg för att finns en partner och etablera egna revir. Sådana vandringar kan leda ensamma djur allt ifrån någon enstaka mil till uppemot 100 mil från födelseplatsen. Det betyder att ensamma vargar i dag kan uppträda snart sagt var som helst på Skandinaviska halvön.
Dödlighet
Fortfarande långt in på 1980-talet diskuterades det om varg kunde drabbas av skabb. I områden med gott om skabbrävar i Finland hade det då dött över 100 vargar (jakt och trafik) som undersökts och ingen hade haft skabb. En varg som sköts i december 1985 i Nordvärmland var emellertid smittad. Arten kan alltså få sjukdomen, men måste rimligtvis vara långt mindre känslig än räven. Vargar kan vidare drabbas av parvovirus (hundpest). En kraftig nedgång i antalet vargar på Isle Royale – en ö och tillika nationalpark i Lake Superior mellan USA och Kanada – i början av 1980-talet har ansetts bero på att sjukdomen kom till ön med (olagligt) ditförda hundar. Vargen kan också få diverse sjukdomar såsom rabies, valpsjuka och ledinflammation. Det har ibland förmodats att de kraftiga svängningarna i vargstammarna under 1500-, 1600- och 1700-talen kanske hängde samman med sjukdomar och det finns uppgifter om att hundar då smittats av vargar.
Dödligheten hos vargar varierar mycket mellan olika bestånd. I den skandinaviska stammen har man under de senaste 30 åren kunnat fastställa dödsorsaken hos mer än 30 vargar. Olaglig jakt och trafik har varit de dominerande orsakerna. Det har rapporterats att i populationer utanför Skandinavien kan dödligheten hos valpar under det första levnadsåret variera från 25 till uppemot 80 procent. Den högsta dödligheten under det följande året har ensamma utvandrande vargar som ju rör sig i främmande miljöer och möter nya, okända faror. Hos vuxna vargar som lever i flock i områden med ingen eller obetydlig jakt kan dödligheten vara upp till 40 procent per år. En viktig dödsorsak i täta vargpopulationer, som emellertid ännu inte tycks ha spelat någon roll i Skandinavien, är att konflikter mellan vargflockar leder till att djuren dödar varandra. Den kanske inte heller kommer att spela någon större roll. Sådana inomartsstrider är nämligen mera ovanliga inom små, nyetablerade populationer. Det kan bl.a. bero på att individer inom olika flockar ofta är släkt med varandra vilket kan dämpa aggressiviteten.
2.4.3. Om vargstammens framtid
Trots att vargen nu varit fridlyst i över 30 år är den fortfarande utsatt för förföljelse. Under de senaste 20 åren vet vi att minst 15 vargar har dödats olagligt i Skandinavien. Därtill har de personer som vintertid spårat vargarna i fält ett par gånger och i olika områden stött på förgiftade beten uppenbarligen utlagda för att döda varg. Vargar har också konstaterats dö av andra orsaker än avsiktlig förföljelse. Framför allt har flera dödats av bil eller tåg. I början av 1999 försvann en radiomärkt ledarhane i en flock utan att orsaken är känd och samtidigt visade sig ledarhanen i en annan flock lida av en sjuklig defekt och vara så illa skadad att han måste avlivas.
Under perioden 1980–1997 har den skandinaviska vargpopulationen visat hög tillväxttakt – i genomsnitt ca 20 procent per år och under 1990-talet nästan 30 procent per år. Efter 1997 har det dock inte skett någon större förändring. Författarna till en sårbarhetsanalys som gjorts på varg anser det troligt att tillväxten kommer att fortsätta och att risken är mycket liten för att arten skall dö ut med hänsyn till demografisk och miljömässig osäkerhet. Ändras tillväxttakten av någon anledning t.ex. genom ökad jakt, kan situationen dock snabbt förändras. Redan ett litet årligt uttag av vuxna vargar kan ge stora effekter på tillväxttakten och varje individ som existerar i dag kan på ett betydelsefullt sätt bidra till populationens tillväxt.
Vargpopulationens genetiska framtid ter sig emellertid mera oroande. Framför allt om alla nu levande djur härstammar från det par som fortplantade sig första gången 1983 och därmed är nära släkt, kan inavelseffekter komma att visa sig. Den snabba populationstillväxten minskar emellertid risken för inavelsdepression. En annan undersökning av vargar som dött i den skandinaviska populationen sedan i slutet av 1970-talet och från vilka prover har kunnat insamlas, visar att den genetiska variationen minskat. Materialet består bara av 15 djur men 30–40 procent av den genetiska variationen har gått förlorad under mindre än 20 år. Vargens exceptionella förmåga att vandra långa sträckor talar dock för möjligheten till ett visst utbyte mellan den skandinaviska och den finsk-ryska populationen. Forskning pågår i syfte att klarlägga i vad mån sådant utbyte förekommit.
En prognos med någon grad av säkerhet för den skandinaviska vargstammens framtid går inte att göra. Om det etableras nya par och därmed uppstår nya flockar och en fortsatt tillväxt accepteras av de människor som är berörda av vargarna skulle populationen säkert kunna växa och arten återkomma till nya områden. Om en fortsatt genetisk utarmning får effekt och inavelsproblem börjar uppträda finns det risk för att den tillväxt som ägt rum under 1990-talet upphör och att antalet
vargar på Skandinaviska halvön åter kommer att gå ner. Genetikernas beräkning är emellertid att det bara skulle behövas att det vart femte år vandrar in två vargar till Skandinavien och att dessa djur deltar i reproduktionen för att risken för inavelsproblem skulle vara hävd.
2.5. Kungsörn
2.5.1. Om utbredning status
Allmänt
På vårt uppdrag har Martin Tjernberg, som tidigare forskat på kungsörn, gjort en kunskapssammanställning angående arten. För närmare uppgifter om arten hänvisar vi till sammanställningen, bilaga 1 i bilagedelen till detta betänkande.
Den följande framställningen bygger i allt väsentligt på sammanställningen.
Sverige
Efter 1982 har i de flesta områden med förekomst av kungsörn genomförts inventeringar av lokala grupper av ornitologer. Deras främsta motiv har varit att försöka finna och skydda så många boplatser som möjligt belägna i skogslandet, men även i vissa fall med inriktningen att försöka motverka förföljelse. Kännedomen om artens status och utbredning får för närvarande betecknas som god men inte heltäckande.
Både 1989 och 1995 gjordes genomgångar av kungsörnens utbredning och status i Sverige. Samtliga lokala kungsörnsgrupper kontaktades och redovisade dels antalet kända, aktiva kungsörnsrevir, dels en beräkning av hur stort mörkertalet kunde vara. Det materialet kompletterat med uppgifter från september 1998 visar att det finns närmare 390 häckningslokaler (revir), där flertalet med säkerhet har varit i bruk under 1990-talet. Därtill kommer ett okänt antal ännu ej lokaliserade par. För respektive län/landskap/landsdel har kvalificerade uppskattningar gjorts vilket tyder på att de oupptäckta paren kan uppgå till maximalt drygt 280. Med säkerhet kan alltså sägas att det i Sverige finns mellan 390– 670 etablerade par och det är troligt är att stammen något överstiger 600 par. Denna siffra är i stora drag densamma som blev resultatet av uppskattningarna 1989 och 1995.
Populationstrenden under 1980- och 1990-talet är svårbedömd. En svag ökning är konstaterad i landskapet Norrbotten och möjligen i
Ångermanland. Likaså har arten ökat svagt på Gotland medan den i Skåne etablerade sig 1989 och har därefter ökat starkt. Nyupptäckta par i övriga Norrlands skogsland beror med säkerhet enbart på ökad kunskap. I fjällen som helhet är trenden f.n. (1990-talet) negativ. Antalet ockuperade revir minskar och reproduktionen är så pass dålig att populationen ej är självförsörjande. Detta innebär att beståndet av häckande kungsörnar i fjällen är beroende av ett inflöde av yngre örnar från områden med överskottsproduktion av ungar för att inte snabbt helt försvinna
2.5.2. Om kungsörnens biologi
Boplatser och revir
Kungsörnen bygger mycket stora risbon i klippstup eller i träd och i vissa revir finner man bon placerade i bägge alternativen. De flesta paren bygger nämligen flera alternativa bon.
Etablerade kungsörnspar är mycket trogna sitt revir och sina boplatser. Det finns många säkra uppgifter om att revir varit besatta av kungsörnar i hundratals år, och i Sverige finns ett bo i en tall som varit aktivt i minst 50 år. Bona byggs på år efter år och särskilt bon placerade i träd kan med tiden nå ansenliga dimensioner.
I norra Sverige föredrar kungsörnen tallar som är äldre än 225–250 år. Förmodligen utvecklas inte den för kungsörnens bo nödvändiga glesa kronstrukturen, med kraftiga, knotiga och vridna grenar, förrän vid denna höga ålder. I sammanhanget kan påpekas att skogsbruket i Norrland eftersträvar en omloppstid på högst 150 år.
I ostörda miljöer häckar kungsörnarna med bestämda avstånd från varandra. I fattiga skogstrakter i Norrlands inland är medelavståndet mellan revircentra cirka 17 km medan det i rikare skogsmiljöer samt i vissa fjälldalar är betydligt tätare mellan paren – i medeltal cirka 10 km. I sällsynta extremfall och endast i de mest småviltrika trakterna har betydligt kortare avstånd uppmätts mellan samtidigt bebodda bon – som närmast 3,5 km.
Häckning
Det etablerade kungsörnsparet uppehåller sig i sitt hemområde runt boplatsen större delen av året. Åtminstone gäller detta i södra Sverige och i de södra delarna av det norrländska utbredningsområdet. Hur det förhåller sig med örnarna i de allra nordligaste delarna av landet är mera osäkert – möjligen för de skogshäckande paren en mer kringstrykande tillvaro under de mörkaste månaderna varvid många drar sig söderut. De i lapplandsfjällen bosatta paren lämnar med stor säkerhet reviren under december–januari.
Under mars månad eller i början av april lägger honan ett eller två ägg.
Det som avgör om honan lägger ägg eller ej är främst tillgången på bytesdjur under vårvintern. Hanen jagar och uppvaktar honan med byte vid boet. Är det gott om mat uppnår hon god kondition och förmår att värpa två ägg. Blir det glest mellan födoleveranserna förmår hon endast producera ett ägg, eller också uteblir häckningen. Väderleksförhållandena under februari – mars kan också vara av betydelse. Vid långvariga snöoväder med snödrev etc. försvåras hanens jaktmöjligheter, varvid örnhonan tvingas jaga på egen hand för att överleva.
Äggen kläcks efter 43–45 dygns ruvning, normalt i början av maj. Ruvningen startar redan vid värpning av det första ägget.
Ungen/ungarna blir flygfärdiga efter 65–90 dygn, som regel i mitten av juli. Efter flygg ålder är de i ett par månaders tid fortfarande mycket beroende av matförsörjning från sina föräldrar. Bandet mellan ungfågel och föräldrar blir emellertid allt svagare under september–oktober, varefter de kan anses vara självständiga.
Reproduktionen varierar kraftigt mellan åren. Under en sexårsperiod varierade andelen par med lyckade häckningar mellan 21 och 81 procent och antalet producerade ungar per etablerat par varierade från 0,27 till 1,24.
Kungsörnen häckar första gången vid en ålder av minst 4 år. Dödligheten i en icke-förföljd population fram till denna ålder anses i allmänhet ligga på 75–85 procent, varav majoriteten dör under det första levnadsåret. Dödligheten hos könsmogna örnar är däremot låg, vilket ligger i artens reproduktionsstrategi – lång livslängd men låg reproduktion. Medellivslängden hos örnar som uppnått könsmogen ålder överstiger förmodligen 20 år och vissa blir betydligt äldre.
Dödlighet
De viktigaste dödsorsakerna i Sverige torde vara svält (främst hos unga örnar), förföljelse, bil- och tågdöd, kraftledningsdöd, förgiftning (t.ex. blyhagel i byten) samt sällsynt andra djur som lodjur, järv, berguv och möjligen mård.
En stor andel av de örnar som övervintrar i Sydsverige har förmodligen svensk härkomst, men nästan lika många kan tänkas härröra från Norge och en del anländer till Sverige även från Finland. De i Sydsverige uppträdande örnarna finns i samtliga åldersklasser – även adulta (gamla) örnar som är minst sex år gamla. En mycket grov gissning är att det under 1990-talets vintrar i genomsnitt uppehållit sig 300–500 kungsörnar i Götaland och Svealand söder om Dalarna.
Från och med 1970-talets inledning har man på olika håll ordnat organiserad matning av örnar vintertid i form av utlagda djurkroppar, mestadels självdöda grisar. Denna s.k. åtling hade till främsta syfte att avgifta DDE- och PCB-kontaminerade havsörnar, men även att öka vinteröverlevnaden för de unga havsörnarna.
Vintermatningen av örn har utan tvivel haft samma positiva effekt för kungsörnsstammen som för havsörnsstammen, dvs. främst en väsentligt ökad vinteröverlevnad för de yngsta fåglarna.
Föda
Kungsörnen lever i Sverige mest av medelstora fåglar och däggdjur. Örnarna äter dessutom kadaver och under vissa delar av året är detta en viktig del av den totala födan, främst för ungörnar men troligen även för de häckande paren under främst vårvintern.
Fåglar utgjorde i en studie antalsmässigt 66 procent av födan, med skogshönsen (främst tjäder) som dominerande. Korp och kråkor ingick också liksom rovfåglar och ugglor. Bland däggdjuren dominerade antalsmässigt skogshare och renkalv, men även rödräv (mest ungrävar) och mård utgjorde några procent av födan. De bytesrester som transporterats till boet och som härrör från får eller get, älg samt därtill en stor andel av de bytesrester som kommer från ren, härstammar från kadaver. Bytesrester efter ren påträffades i 65 procent av 158 undersökta kungsörnsbon och renkalv utgjorde 8,1 procent av totala antalet bytesrester.
En jämförelse mellan fjällen, det fjällnära skogslandet samt det övriga norrländska skogslandet visade inga större skillnader i bytesval mellan de två sistnämnda, medan bytessammansättningen i fjällen avvek markant. Här dominerade antalsmässigt fjällripa och dalripa med 75
procent, medan bl.a. andelen tjäder och skogshare var väsentligt lägre än i skogslandet. Även andelen ren var antalsmässigt lägre än i de två skogslandsgrupperna.
I Dalarna och Härjedalen har 795 bytesrester insamlats och analyserats 1979–1993. Fem procent av det totala antalet bytesdjur utgjordes av ren.
Antalet renar dödade av kungsörn vintertid är förmodligen betydligt lägre än under häckningsperioden, eftersom kungsörnen med stor säkerhet huvudsakligen fångar små renkalvar (framför allt under kalvarnas två första levnadsmånader). Antalet kungsörnar i renskötselområdet är dessutom lägre vintertid än under sommarhalvåret eftersom många drar söderut under oktober–mars. Däremot torde renar som dött av naturliga orsaker eller av andra predatorer, bilar eller tåg, vara en viktig födoresurs vintertid.
En vuxen kungsörn väger mellan 3,5 och 6 kilo beroende på kön. Det finns många renägare som hävdar att kungsörnar lyfter och flyger iväg med månadsgamla renkalvar och även större renar, men detta är en aerodynamiskt omöjlighet för kungsörnen. Experiment i Norge med fyra infångade kungsörnar och en havsörn visar att örnarna har problem att lyfta ett kilo från plan mark. Under gynnsamma vindförhållanden kan troligen stora individer lyfta upp mot två kilo från plan mark. Genom att glidflyga i motvind utför fjällsidor och genom att samtidigt utnyttja fart vid angrepp kan stora individer möjligen även frakta med sig byten som väger upp mot tre, kanske till och med fyra kilo. Påståenden om tyngre örnlyft än så kan avvisas.
2.5.3. Om kungsörnens framtid
Jaktbrott
Jaktbrott mot kungsörn kan utföras (och utförs) året om, men troligen med en koncentration till fåglarnas häckningssäsong. Metoderna växlar starkt: påskjutning av örn när den råkar passera, utläggning av förgiftade åtlar, fångst i gillrad sax, avskjutning av ungar vid bo, avskjutning av gamla fåglar under ruvning, avsiktlig störning vid/under bo med ägg under kalla vårdagar varvid embryona dör, nedrivning av bon, nedsågning av boträd m.m. En konsekvent utförd, årlig förföljelse inom ett större område får till följd att beståndet tunnas ut och i värsta fall elimineras.
Kungsörnen har länge varit förföljd, men fridlysningen medförde så småningom att förföljelsen dämpades. I fjällen och de fjällnära områdena förekommer emellertid fortfarande förföljelse som lokalt är av stor
omfattning. Starka indikationer är t.ex. observerade snöskoterspår fram till boplatser under april–maj, samt att andelen ungfågeltecknade fåglar är ovanligt hög bland de etablerade paren, att kända häckningsplatser är övergivna och att färre par lyckas med häckningarna.
Minskad eller upphörd vintermatning
Med de nya EU-bestämmelser som trädde i kraft 1997, nämligen att utläggning av självdöda tamdjur inte längre får ske om kropparna inte är veterinärbesiktigade, lär antalet örnmatningsplatser minska radikalt. Redan den första vintern efter beslutet (1997/98) upphörde ett stort antal åtlar, främst p.g.a. starkt ökade kostnader för de som på ideell grund utför arbetet.
Skogsbruk
Ett fortsatt och utökat produktionsinriktat skogsbruk kan påverka den norrländska kungsörnsstammen negativt dels genom framtida brist på lämpliga boträd, dels genom biotopförändringar som påverkar sammansättningen bland bytesdjuren. Det skulle också kunna försämra förutsättningarna för örnen att jaga t.ex. minskad tillgång av skogshöns och genom omföring av naturskogar till täta skogsmonokulturer med kort omloppstid.
Övrigt
För de fjällhäckande kungsörnarna har även fri småviltjakt och fritt fiske gett upphov till farhågor. Den fria småviltjakten skulle teoretiskt kunna innebära brist på föda för kungsörnen genom att stammarna av ripor och skogshare går ner, åtminstone lokalt i vissa dalgångar med hård jakt. Hur detta egentligen förhåller sig är emellertid ännu inte utrett. Dålig tillgång på småvilt i fjällen kan även tänkas hänga samman med för hårt bete och markslitage orsakat av för stora renstammar. Fritt fiske kan lokalt tänkas medföra övergivna boplatser p.g.a. ökad störningsfrekvens.
3. Skador orsakade av rovdjur
3.1. Möten mellan människor och rovdjur
Ett ämne som diskuterats intensivt under de senaste årens rovdjursdebatt är hur farliga rovdjuren är för människor. Vi har i sen tid sett exempel på att ett angrepp på en människa i dag i Västvärlden snabbt kommer till allmän kännedom, men vad vågar vi säga om gamla berättelser från vår egen del av världen och hur tolkar vi rapporter om rovdjursattacker i nutid på människor på andra håll?
3.1.1. Utan att människor kommer till skada
Inom stora områden på norra halvklotet delar i dag miljontals människor livsrum med i varje fall tusentals rovdjur av de aktuella arterna. Det måste varje dag inträffa mängder med möten mellan rovdjur och människor utan att något speciellt inträffar. Rovdjuret med sina överlägsna sinnen är den som registrerar det förestående mötet först och det går därefter oftast undan. Detta illustreras väl i rapporten ”Är den skandinaviska björnen farlig” (Oppdragsmelding 404, Norsk institutt for naturforskning) från Skandinaviska björnprojektet. I 68 av 114 fall (60 procent) när björnar och personer verksamma i projektet möttes försvann djuret. I ytterligare 10 fall (9 procent) stannade björnen kvar och i 12 fall (11 procent) kom den ett stycke mot människan utan att verka hotfull. I fem av fallen (4 procent) resulterade mötet i ett skenangrepp av björnen. Rapportens slutsats är att den skandinaviska björnen inte är farlig. Med undantag kanske för de små isolerade bestånden i Spanien, Frankrike och Italien är den i själva verket den fredligaste av världens brunbjörnar.
Under 1990-talet har skandinaviska björnar allt oftare börjat söka sig mot bebyggelse. Orsaken är att stammen har vuxit och att arten har börjat kolonisera områden närmare människoboningar men också att de här har hittat mat – åtlar, slaktavfall, sopor m.m. En radiomärkt fjolårsunge av björn som våren 1997 pejlades kring Edsbyn i Hälsingland besökte under perioden april–september slaktgropar, dumpningsplatser,
komposter, en åtlad rävfälla, potatis- och jordgubbsland, en grishage där den hoppade runt och lekte med grisarna innan den jagades bort, en fiskdamm m.m. innan den avlivades. Kanske är det till och med så att vissa björnar har lärt sig att koppla ihop lukten av människa med mat. Och då kan en farlig situation uppstå om en björn plötsligt överraskas på nära håll av en uppdykande människa. Såvitt känt har denna utveckling emellertid ännu inte lett till att någon människa blivit angripen i Sverige. Däremot har många upplevt det som både obehagligt och farligt att se björnar på så nära håll som det flera gånger varit fråga om.
När det gäller varg, lodjur och järv finns det ingen undersökning som motsvarar den som Skandinaviska björnprojektet gjort om björn. För de båda sistnämnda arterna kan man emellertid rent allmänt säga att de enda fall som utredningen hört talas om där någon känt sig hotad har gällt situationer när en person råkat komma nära små ungar och honan visat aggressivitet. Å andra sidan har de forskare som arbetar i de svenska lodjursprojekten funnit att de kan leta reda på mycket små ungar varvid honan går undan när de närmar sig och inte ens gör något försök att försvara ungarna.
När det gäller varg finns det uppgifter från Nordamerika om områden med enormt mycket människor och stora och täta vargbestånd. Det bästa exemplet är kanske Superior National Forest i Minnesota med en vargstam på flera hundra djur. Där har man omkring 19 miljoner besöksdagar per år och det finns inte ett enda fall där någon människa blivit attackerad. För övrigt finns det inte något dokumenterat fall i hela Nordamerika där en frisk, vild varg dödat en människa.
Från vårt eget land har det efter 1983 då och då kommit uppgifter om orädda vargar och någon enstaka gång till och med om vargar som uppfattats som aggressiva. Någon gång har uppgifterna visat sig vara oriktiga men ett antal gånger har ensamma vargar på olika håll rört sig tämligen obesvärat nära inpå människor. Detta är inte unikt för Sverige. Också på andra håll, både i Europa och andra delar av världen, kan vargar, där de har lärt sig att inte frukta människan, uppträda oskyggt och nyfiket.
3.1.2. Angrepp på människor
Enligt den ovannämnda rapporten från Skandinaviska björnprojektet har sju människor angripits och skadats av björn i Sverige under perioden 1976–1996. Ingen av dessa dog utan det senaste dödsfallet i landet inträffade 1902. En av de sju var en obeväpnad skogstaxerare medan de övriga var jägare och i fem av de fallen var björnen påskjuten. I Finland dödades en joggare av en björn sommaren 1998. Han råkade komma
springande mellan honan och ungarna och hon uppfattande honom säkert som ett hot mot ungarna. Andra situationer då björnar kan visa aggressivitet är när de blir attackerade av hundar eller när de har ett dödat byte som de kan vilja försvara.
I diskussioner om vargens farlighet åberopas ofta den serie tragiska händelser som inträffade i början av 1820-talet i ett område i norra Uppland, södra Gästrikland och sydöstra Dalarna där ett 10-tal barn dödades av varg. Det rörde sig emellertid om djur som var uppfödda i fångenskap och därmed vana att få all sin mat av människor, men som släpptes därför att de blivit för dyra att hålla. Vid den tiden fanns det varken älg eller rådjur i den delen av landet och det ligger närmast till hands att tänka sig att vargarna sökte upp människor helt enkelt för att få mat. En hastigt uppdykande varg kunde säkert få barn att fly vilket kan ha utlöst jaktinstinkten hos vargen med tragiskt resultat som följd.
I den svenska debatten åberopas ibland ett fall som 1996 inträffade i Algonquin Provincial Park i Kanada. Där blev en 11-årig pojke biten i ansiktet av en varg medan han låg och sov utomhus i en sovsäck. De experter som granskade händelsen kom fram till att det troligen rörde sig om lek från vargens sida. Den hade tidigare i samma område tagit mat och skor från människor och lekt med. Fotändan av pojkens sovsäck var sönder på ett sätt som tydde på att vargen hade börjat med att hugga tag där. Vargar liksom hundar tycks lockas av mjuka, luftiga eller pälsliknande föremål som de leker med och försöker slita sönder. En forskare verksam på Ellesmere ön har berättat hur en varg kom och försökte ta en tom sovsäck som han hade lagt på vädring.
Att vilda vargar kan döda människor är emellertid belagt, men sådana händelser i vårt land ligger mycket långt tillbaka i tiden. I Värmlands museums årsbok från 1986 finns en rapport som belyser frågan. Det är en genomgång av kyrkböckerna från perioden 1749–1859 från 20 socknar i Värmland samt Malungs socken i Dalarna samt en uppföljning också av påstådda fall av vargdödade människor som kom till författarens kännedom. Det handlar alltså om en period då det i den delen av landet fortfarande fanns gott om varg. I materialet från de 21 socknarna kunde författaren påvisa två fall där varg dödat barn under de drygt 100 åren. Hans slutsats är att det har hänt, att det gällt barn, att det varit särdeles ovanligt och att det inte ingår i vargens normala beteende. I de områden där de kända fallen har inträffat satte man även ganska små barn att valla boskapen ute i skogarna. Vargen uppfattades alltså inte som ett hot mot människor utan bara mot djur. Genomgången visade också att vissa ”kända” fall av vargdödade människor i Sverige inte gick att få bekräftade i kyrkböckerna utan hörde hemma i fantasins värld.
Från Indien kom 1997 en rapport om barn som dödats av varg. Det rör sig om attacker på 76 barn som under mars–oktober 1996 dödats eller skadats i över 50 byar i ett begränsat område i distrikten Pratapgarh, Jaunpur och Sultanpur i östra delen av Uttar Pradesh. En noggrann undersökning av händelserna visade att det verkligen rörde sig om varg och inte om någon annan rovdjursart. Det tycks vidare ha rört sig bara om en ensam individ eftersom problemen upphörde sedan en stor varg dödats i området. Det skedde i områden där tillgången på vilda bytesdjur var mycket dålig. Rapporten visade också att alla barnen hörde till den fattigaste delen av samhället och att de flesta hade en ensamstående mamma. Attackerna hade också ägt rum när barnen inte stod under uppsikt av någon vuxen. I rapporten framhåller de indiska forskarna följande: ”Regeringens ersättningssystem att omedelbart betala 5 000 rupier för ett vargdödat barn (ett belopp som tidvis överstiger årsinkomsten per capita) resulterade troligen i… omgående försummelser när det gäller barns säkerhet”. Händelser av det här slaget kan alltså vara förknippade med extrem fattigdom
3.2. Skador på ren
Renen har i alla tider varit ett viktigt bytesdjur för rovdjuren i Skandinavien och från 1927 har samerna fått ersättning för skador. Från början utgick ersättning bara om skadan inträffade på kronomark och endast för skada av björn och lodjur. 1933 utvidgades rätten till ersättning att gälla också på enskild mark och från 1938 utgick ersättning även för skador av örn. När varg och järv 1946 infördes i systemet fick det i princip den utformning det hade t.o.m. 1995.
Antalet rovdjursdödade ersatta renar låg under slutet av 1940-talet under 1 000. I början av 1970-talet hade det stigit till omkring 2 000 och de sista åren med det system som innebar att man bara fick ersättning för renar som verkligen hittades, ersattes 7–8 000 djur. När Naturvårdsverket 1991 lämnade in sitt Förslag till ett nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar (Naturvårdsverket Rapport 3899) gjorde verket bedömningen att det verkliga antalet rovdjursdödade renar i landet var omkring 16 000 kalvar och drygt 6 000 vuxna per år.
Naturvårdsverkets uppskattning av antalet rovdjursdödade renar byggde i huvudsak på en stor undersökning i fält av sambandet mellan renar och rovdjur. Den genomfördes 1982–1986 i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt i Jåkkåkaska och Umbyns samebyar i Norrbotten respektive Västerbotten. Den visade bl.a. att den totala dödligheten bland kalvarna under det första levnadsåret var 18,3 procent. Av den dödligheten svarade
rovdjuren för omkring två tredjedelar. De tog alltså omkring 12 procent av kalvarna. Järv och lodjur svarade för ungefär lika stor del och stod tillsammans för mer än 90 procent av de rovdjursdödade kalvarna. Björn och kungsörn svarade alltså tillsammans för återstoden, dvs. mindre än 10 procent.
Beroende på dess inriktning, gav den ovannämnda undersökningen inte alls ett lika väl underbyggt resultat beträffande dödligheten hos vuxna renar. Bland de märkta djuren var den omkring 2 procent per år. I rapporten anges att dödligheten hos främst 1-åriga renar av olika skäl kan vara högre än så. Från många samebyar hävdas det bestämt att både kungsörn och björn kan orsaka avsevärt högre dödlighet framför allt bland kalvar än den som redovisas i undersökningen.
3.3. Skador på andra tamdjur
Björn, järv, lo, varg och kungsörn kan alla orsaka skador på andra tamdjur än renar. I praktiken är det emellertid endast björn, lo och varg som gör detta i någon större utsträckning. Järven orsakar knappast några skador alls på annat än renar. När det gäller kungsörn inträffar det i ett fåtal fall per år att de tar lamm, bl.a. på Gotland. Det händer också att kungsörn angriper mindre hundar och även katter.
I avsnitt 3 i bilagedelen till betänkandet finns en närmare beskrivning av skadesituationen under framför allt 1998.
Fåret är den tamdjursart i Sverige som angrips i störst utsträckning, förutom renar. Under perioden 1990–1998 dödades och ersattes av länsstyrelserna 110–315 får och lamm per år, enligt uppgifter från Viltskadecenter. Därtill kommer att tamdjur dödas utan att det registreras hos någon myndighet. Det gäller främst får och lamm på fritt skogsbete eftersom de normalt inte ersätts av allmänna medel. Antalet sådana får och lamm som dödas av rovdjur kan uppskattas till 100–150 st. per år, enligt Viltskadecenter. Det förekommer bara enstaka rapporter om att getter, nötdjur eller hästar dödas av rovdjur.
Den rovdjursart som dödar flest får och lamm är lodjuret. Hittills har björn och varg gjort detta i betydligt mindre utsträckning. När det gäller vargen är förklaringen förmodligen att den ännu är så pass fåtalig. En annan viktig orsak till det låga antalet angrepp är också att fårägare i områden med fast vargförekomst numera i stor utsträckning använder rovdjurssäkra elstängsel. De elstängsel som krävs för att få ett skydd mot varg- och andra rovdjursangrepp är visserligen dyrare än andra stängsel men länsstyrelserna har betalat ut bidrag till materialkostnaderna. Stängslen har visat sig vara effektiva. Det förekommer inte några vargskador innanför fungerande elstängsel av denna typ, enligt
uppgifter från Viltskadecenter. Stängslen ger även ett gott skydd mot angrepp av lo och björn.
I främst Dalarnas och Gävleborgs län har det inträffat att björnar angripit bikupor. Detta har orsakat problem för enskilda näringsidkare. Enligt viltskadekungörelsen skall ersättning av allmänna medel normalt inte betalas för bikupor som förstörts av en björn. Viltskadecenter har i försök visat att elektriska stängsel effektivt kan förhindra angrepp. Enligt centret är stängslen en praktiskt möjlig och ekonomiskt rimlig förebyggande åtgärd.
Ett problem som vuxit i omfattning under det senaste året är vargangrepp på hundar. Oftast angrips löshundar som används vid jakt på t.ex. hare, rådjur, älg eller fågel. Vargen ser antagligen oftast hunden som en inkräktare i reviret men ibland uppenbarligen också som ett byte. Det förekommer också att varg angriper hundar som inte används vid jakt.
Under jaktsäsongen 1998/99 dödades 11 hundar av vargar i Sverige och Norge. Hittills (november 1999) under jaktsäsongen 1999/00 har 18 hundar dödats. En påfallande stor andel av angreppen har skett i ett särskilt vargrevir, nämligen Årjängreviret. Där dödades 6 hundar föregående jaktsäsong och hittills under innevarande säsong 8 hundar. Detta kan tyda på att någon eller några vargar i reviret har en särskild benägenhet att angripa hundar. I Finland dödas varje år 25–30 hundar av varg, enligt uppgifter från en forskare verksam inom den finska vargforskningen.
Angrepp i Sverige har medfört starka konflikter med jägarna, se avsnitt 13.4, där vi även tar upp arbetet med förebyggande åtgärder.
4. Påverkan på viltstammarna
4.1. Inledning
Frågan om rovdjurens påverkan på viltstammarna har behandlats i en rapport som Henrik Andrén, Olof Liberg och Håkan Sand skrivit på vårt uppdrag. Rapporten finns som avsnitt 4 i bilagedelen till detta betänkande. Vår framställningen i ämnet bygger huvudsakligen på rapporten.
4.2. Älg
Även om det någon gång kan hända att järv och lodjur ger sig på och också lyckas döda älg är dessa arters påverkan på älgstammen försumbar i ett större sammanhang. För björn och varg däremot är älgen ett viktigt byte.
I svenska undersökningar finns det material från över 1 000 kilometers spårning av björn på snö. Längs denna sträcka hade björn 19 gånger försökt jaga vuxna älgar men inget försök hade lyckats. De här spårningarna har i huvudsak gjorts i kärnområden för björn och förhållandena kan vara något annorlunda i områden där björnen återinvandrar. Vuxna älgar kan vara mera utsatta utanför kärnområdena eftersom de kanske reagerar mindre ändamålsenligt inför en uppdykande björn och därigenom utsätter sig för större risk att dödas.
När det gäller predation av björn på älgkalvar förhåller det sig annorlunda. Direkt efter kalvningen när kalvarna ligger stilla och inte följer kon är de mycket sårbara. Dödligheten då har undersökts i ett område i norra Dalarna i en delstudie inom ramen för Skandinaviska björnprojektet. I en älgstam som vintertid var omkring 10 älgar per 1 000 hektar dödade björnarna 20–25 procent av kalvarna. Det visade sig emellertid att omkring hälften av den ökade dödligheten kompenserades nästa år. En större andel av de kor som miste sina kalvar tidigt födde nämligen två kalvar året efter. Kor som varit kalvförande till på hösten fick däremot normalt bara en kalv nästa år.
För de skandinaviska vargarna är älgen i dag det viktigaste bytesdjuret. Kommer varg in i renskötselområdet blir renen viktigare och i den södra delen av det område där vargarna nu finns spelar rådjuret en stor roll. Detaljerna är långt ifrån fullständigt kända men en flock vargar i mellansvenska skogsbygder förefaller vintertid döda en älg omkring var femte eller sjätte dag vilket innebär omkring 10 älgar per varg och år. Från Nordamerika vet vi att vargarna dödar färre älgar per tidsenhet i glesare älgstammar, fler i tätare men bara upp till en viss nivå. Kombineras dessa uppgifter med tanken att det i framtiden kan finnas minst 200 vargar (jfr avsnitt 12.3.5) inte bara i det område i Skandinavien där arten nu finns utan också i en vidare zon inom Sverige och Norge, kan man åtminstone grovt beräkna vad det skulle innebära för älgstammen.
Om 70 procent av de 200 vargarna skulle finnas inom ett någorlunda sammanhängande område i Sverige – och resten i Norge eller ensamma på vandring utanför detta område – skulle de under ett år döda omkring 1 400 älgar. I samma område sköts under jaktsäsongen 1997/98 ungefär 30 000 älgar. Med oförändrad älgtäthet skulle vargarna alltså i detta perspektiv komma att ta knappt 5 procent av det totala jaktuttaget.
Om man begränsar beräkningen till ett enda vargrevir – dvs. en yta på 7–800 kvadratkilometer – blir åtminstone den teoretiska effekten en annan. Vid hög älgtäthet kan flocken under ett år ta 16–48 procent av det möjliga jaktuttaget medan den i ett område med lägre älgtäthet och lägre produktion kan ta ända upp till 80 procent. Detta har emellertid inte konstaterats hända i något svenskt vargrevir. Vintern 1984 – dvs. året efter den först kända vargföryngringen i nutid i Värmland – gjorde Värmlands läns jaktvårdsförbund en flyginventering av älg inom det område som då utgjorde revir för den flock som fanns där. Både älgtätheten och kalvandelen var ungefär lika stor som i omgivande vargtomma områden och Jaktvårdsförbundets slutsats var att vargarna inte hade påverkat älgstammen i nämnvärd omfattning. Det bör emellertid påpekas att detta gjordes vid den tid när den svenska älgstammen inklusive den i norra Värmland var omkring dubbelt så stor som den är i dag.
I delar av Mellansverige finns i dag både björn och varg och det är rimligt att utgå från att den areal där båda finns kommer att öka. Det samlade trycket på älgstammen framför allt inom etablerade vargrevir kommer då, såvitt man kan bedöma, att bli påtagligt. I områden med glesa älgstammar och låg produktion kan det sammanlagda uttaget av de båda rovdjursarterna komma att bli mer eller mindre det som produceras. Det skulle i så fall inte finnas utrymme för någon älgjakt. I områden med tätare älgstammar och högre produktion skulle björn och varg tillsammans komma att ta omkring 20 procent av det möjliga årliga jaktuttaget. En viss reservation bör emellertid göras. Om den förväntade
fortsatta expansionen av björn och varg kommer att ske alltmer mot områden med tätare rådjursstammar, kommer sannolikt en del av bytestagandet att riktas mot denna art. I så fall kommer effekten på älgstammarna att minska i motsvarande grad. I ett lite längre perspektiv skulle också andra bytesdjur – framför allt vildsvin och kronhjort – kunna påverka effekterna på älgstammen av varg och björn.
4.3. Rådjur
Det kan säkert hända någon enstaka gång att björnar och kungsörnar dödar rådjur, men de enda av de här aktuella rovdjursarterna som kan påverka stammarna av rådjur är varg och lodjur. När det gäller vargen och områden i Sverige med både älg och rådjur vet vi inte mycket mer än att vargarna konsumerar mer älg- än rådjurskött men dödar fler rådjur än älgar. Vilken inverkan vargarna har på rådjursbestånden är inte känt.
Det finns emellertid teoretiska beräkningar av vad som skulle kunna hända i områden i Sydsverige om vargar etablerade sig där. Inom ett område med normal täthet av rådjur skulle en flock vargar förmodligen ta större delen av den årliga produktionen av rådjur inom sitt revir, som där förmodligen bara skulle bli ett par hundra kvadratkilometer. I områden med högre täthet av rådjur skulle uttaget bli mindre – sannolikt högst 60 procent av den årliga produktionen.
När det gäller lodjurets påverkan på rådjursbestånden finns det mera kunskap. Vi vet att i områden där det inte finns renar, är rådjuret det viktigaste bytesdjuret för lodjur i Sverige. Det utgör omkring 80 procent av födan. Rådjur eller ren är dock ingen nödvändig förutsättning för att lodjuret skall kunna existera – i Finland saknas rådjuret nästan helt och lodjuren där lever i huvudsak på skogsfågel och hare
Det finns ett antal studier, utförda i helt olika miljöer och med mycket skiftande sammansättning bland tänkbara bytesdjur, som anger att ett lodjur dödar ungefär 70 rådjur per år. Vilken effekt detta har på rådjursstammarna beror på produktionen i dem och hur omfattande den övriga dödligheten är. I den enda svenska studien – utförd på Grimsö Forskningsstation 1997–99 – dödade lodjuren ungefär 13 procent av rådjursstammen per år.
Längre norrut dvs. i de norra och västra delarna av Mellansverige är vintern på ett helt annat sätt en begränsande faktor för rådjuren och här får lodjuret större effekt. Under 1990-talet har rådjursstammarna här gått ner vilket styrks av avskjutningsdata. I större delen av Västernorrlands och Jämtlands län har avskjutningen av rådjur under de senaste två till tre åren sjunkit till extremt låga nivåer. Över stora områden är rådjursstammen inte längre jaktbar, och lokalt har rådjuren helt för-
svunnit. Givetvis har inte lodjuren ensamma orsakat denna utveckling, men i kombination med rävpredation och hårda vintrar kan även en måttligt tät lodjursstam bidra till att rådjursstammen går ner till mycket låga nivåer. Även i lodjursfria områden har rådjursstammen gått ned, men inte alls lika kraftigt som i de lodjurstätaste länen i norr. Att vintrarna är hårdare i norr kan knappast förklara varför rådjursnivån i de tätaste lodjursområdena sjunkit till den nivå man hade på 70-talet, då vinterklimatet generellt var mycket strängare än idag. I områden där rådjursstammarna minskat drastiskt finns det klara tecken på att också lodjuren har blivit färre.
Söderut är förhållandena helt annorlunda. Den starkaste begränsande faktorn för rådjuren här är rödrävens predation på nyfödda kid. Om lodjuret eller vargen skulle återkomma hit i lite större omfattning skulle det innebära en reduktion av rävstammen vilket säkert skulle gynna rådjuren. Rådjursstammarna här är så täta att det skulle behövas upp emot 40 lodjur per 1 000 kvadratkilometer – dvs. en mycket hög täthet – innan stammen skulle få någon märkbar effekt på människans jakt på rådjur. Södra Sveriges rådjursstammar kan alltså tåla tämligen höga tätheter av lodjur.
Generellt har den svenska rådjursstammen visat mycket stora beståndsförändringar under de senaste årtiondena. Den växte under hela 1980-talet, nådde en topp kring 1991/92 och har sedan avtagit. En jämförelse av avskjutningen av rådjur under 1990-talet mellan regioner med och utan lodjur visar både på en snabbare och djupare nedgång i de förstnämnda.
Avskjutning av rådjur 1960–1996. Källa: Svenska Jägareförbundet
4.4. Annat vilt
De stora rovdjursarterna tar förvisso en hel del andra arter bytesdjur än älg och rådjur men det sker i mindre omfattning och eventuella effekter är dåligt kända. Om lodjuret och vargen kommer att sprida sig i Mellanoch Sydsverige är det framför allt vildsvin samt dov- och kronhjort som kan komma att bli aktuella som bytesdjur. Visst kommer rovdjuren dessutom att ta t.ex. harar, bävrar och fåglar men några effekter på stammarna kommer detta knappast att få.
Vår vildsvinstam är mycket produktiv och forskarna tror inte ens att kombinationen av lodjur och varg i ett område med vildsvin skulle få någon påtaglig effekt. Det skulle den däremot kunna få på dovhjorten och kanske t.o.m. på kronhjorten. Dessa arter har mycket lägre produktion än vildsvinet och skulle säkert kunna påverkas, kanske t.o.m. bara av en tätare lodjursstam.
5. Konflikter
5.1. Inledning
Under utredningsuppdraget har vi haft många kontakter med myndigheter och organisationer. Vi har även träffat och genom telefonsamtal och brev haft kontakt med många enskilda människor som på olika sätt berörts av frågor kring rovdjuren. De flesta av dem vi haft kontakt med har varit bosatta inom områden där en eller flera rovdjursarter förekommer.
Beskrivningarna av attityderna till rovdjuren och de konflikter som finns på grund av rovdjursförekomsten bygger till största delen på vad som kommit fram vid dessa kontakter. Även vad vi kunnat ta del av från massmedias rapportering om rovdjursfrågor har bidragit till att ge oss en bild av attityder och konflikter. Vi har också beaktat sådant som skrivits på insändaroch debattsidor i såväl dagssom fackpress. Beskrivningarna är alltså en sammanfattning av de intryck vi fått.
I den mån vi beaktat annat material anges detta i texten.
5.2. Attityder
Olika attityder
Den grundläggande inställningen hos de allra flesta människor vi mött har varit att rovdjuren har en självklar plats i den svenska naturen. Däremot har många haft olika åsikter om var och i vilket antal djuren skall få finnas. Endast några enstaka personer har sagt sig vilja helt utrota alla eller någon av de aktuella arterna.
Många av dem vi träffat har haft intressen som direkt påverkas negativt av rovdjursförekomsten. Det har t.ex. varit renskötare och fårägare. Även för jägare kan förekomsten av rovdjur vara någonting negativt eftersom stammarna av vissa bytesdjur påverkas. Å andra sidan är åtminstone en del av rovdjursarterna själva intressanta jaktobjekt. I de nämnda grupperna har attityden många gånger varit att vi visserligen skall ha rovdjur men i mindre utsträckning än för närvarande eller att
rovdjuren i varje fall måste decimeras avsevärt i vissa områden. En inte ovanlig åsikt har varit att rovdjuren måste fördelas över hela landet och begränsas hårt där de gör mest skada på tamdjur eller vilt.
Bland renskötare, andra tamdjursägare och jägare har vi också mött en i grunden positiv inställning till rovdjuren. Det har varit personer som ansett att tillvaron skulle vara fattigare om inte alla arter fanns i de områden där de bedriver sin näring eller jagar.
Vissa, inte minst jägare och renskötare, anser att beslut om jakt efter rovdjur fattas alltför långt ifrån dem som faktiskt berörs av rovdjursförekomsten. Istället för att Naturvårdsverket fattar beslut anser man att besluten bör fattas på kommunal eller i vart fall länsstyrelsenivå. En del jägare har ansett att jägarna själva skall få avgöra i vilken utsträckning jakt skall bedrivas och en del renskötare att samebyarna skall avgöra saken.
Många människor upplever alltså en konflikt mellan centralmakt och lokala intressen eller mellan stad och landsbygd. I våra möten med enskilda människor och organisationer har man ofta gett uttryck för en misstro mot myndigheter. Denna har i första hand riktats mot de ansvariga centrala myndigheterna, dvs. Naturvårdsverket som har ett centralt ansvar för rovdjursfrågorna och som beslutar om t.ex. skyddsjakt samt riksdag och regering som ansvarar för utformningen av lagar och förordningar.
För närvarande finns det inte någon av riksdagen beslutad rovdjurspolitik. Många av dem vi träffat har också framhållit att det saknas långsiktiga linjer och klara mål för hur de ansvariga myndigheterna skall handskas med rovdjursfrågorna. Detta bidrar i sig till misstron.
I detta sammanhang måste det emellertid framhållas att vi också mött många som inte uttalat något särskilt missnöje med rovdjursstammarnas utveckling eller hanteringen av rovdjursfrågorna. Det finns många som menar att det är ett särskilt värde i att beslut om jakt fattas på central nivå. Detta har motiverats med att de flesta av de aktuella arterna rör sig över så stora områden att de endast kan förvaltas med hela landet som bas. Man har också ansett att en regional eller lokal förvaltning skulle innebära att besluten skulle komma att styras av högljudda lokala opinioner, som egentligen inte har något bredare stöd.
Naturvårdsverkets attitydundersökning
Under hösten 1998 presenterade Naturvårdsverket en undersökning om svenskarnas inställning till varg, som SIFO gjort på uppdrag av verket (Naturvårdsverkets rapport 4933). I undersökningen hade drygt 1 500 slumpmässigt utvalda personer i Sverige och 500 slumpmässigt utvalda
invånare i Värmland, Dalarna och Härjedalen intervjuats om sin inställning till varg. Området Dalarna, Värmland och Härjedalen betecknades i undersökningen som vargområden.
Undersökningen visar att människor i Sverige överlag har en positiv inställning till vargen. De flesta vill se en växande vargstam. Det gäller människor bosatta i såväl vargområden som landet i helhet. Av alla tillfrågade kunde 69 procent acceptera en vargstam som bestod av 100– 200 individer eller mer. Motsvarande siffra för personer bosatta på landsbygden var 64 procent och för personer bosatta i vargområden 65 procent. För personer bosatta i storstad var siffran 74 procent. Vid undersökningstillfället var antalet vargar i Skandinavien 40–60 stycken.
Svar på frågan ”Hur stor vargstam kan du acceptera?”
6
7
30
34
29
28
21
18
9
5
0 5 10 15 20 25 30 35
Vargormråde Samtliga svenskar
Vargen åter viktigaste rovdjuret i skogen dvs. flera tusen vargar
Långsiktigt räddar vargen 500-1000 vargar
Kortsiktigt räddar vargen dvs. 100-200 vargar
Inte fler än i dag
Inga vilda vargar
Ett slående resultat från undersökningen är att ca 90 procent av tamdjursägarna i vargområden sade att de kan acceptera varg i närheten av platsen där de bor. För tamdjursägare i allmänhet är siffran 44 procent. Av samtliga tillfrågade accepterade 56 procent varg i närheten av platsen där de bor. Motsvarande i vargområde var 60 procent.
”Skulle du kunna acceptera att ha varg i närheten av platsen där du bor?”. Figuren visar andel som valt något alternativen ”Ja, absolut” och ”Ja, kanske”.
60%
91%
56%
44%
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
Tamdjursägare
Samtliga
svenskar
Vargområde
Hela landet
När det gäller synen på varg visar undersökningen att det inte finns någon tydlig skiljelinje mellan landsbygd och stad. Skiljelinjen tycks istället gå dels mellan åldrar, dels mellan kön. Yngre personer kan i långt större utsträckning än äldre acceptera varg i sin närhet och män i större utsträckning än kvinnor. Mest negativa är personer som är 65 år eller äldre. Endast 26 procent av kvinnorna i denna ålderskategori kan acceptera varg i närheten av den plats där de bor.
”Skulle du kunna acceptera att ha varg i närheten av platsen där du bor?”. Figuren visar andel ja-svar hos män och kvinnor i olika åldersgrupper, dvs. de som valt svarsalternativen ”Ja, absolut” eller ”Ja, kanske”.
74
70
59
37
56
60
49
26
0 10 20 30 40 50 60 70 80
15-29 år
30-49 år 50-64 år äldre än 65 år
Män
Kvinnor
Attitydundersökning i Hagfors kommun
I Hagfors kommun i Värmland pågår ett arbete med att bygga upp ett rovdjurscenter. Ansvarig för projektet är Hagfors kommun. Som ett led i arbetet har den programgrupp som arbetar med projektet under 1997 genomfört en undersökning i Hagfors kommun av attityderna till rovdjur. Undersökningen har presenterats av Länsstyrelsen i Värmlands län (rapport 1998:20). De arter som togs upp i undersökningen var varg, lo och björn. Alla dessa arter förekommer i kommunen. Bland annat har man sedan lång tid ett fast vargrevir där det fötts många valpkullar. Dock finns det mycket som tyder på att vargen under 1999 försvunnit från kommunen.
Undersökningen visade på mer negativa attityder mot varg än Naturvårdsverkets undersökning. Av de tillfrågade svarade 46 procent att de ville att vargen skulle minska eller försvinna helt. Andelen som ville att vargen skulle försvinna helt var 17 procent. 27 procent ansåg att vargstammen skulle förbli på den nivå som den hade vid undersökningstillfället och 26 procent ville att den skulle öka. 12 procent ansåg att stammen borde få öka till minst 500 vargar.
Svar från invånare i Hagfors kommun på frågan: ”I Sverige finns cirka 40 vargar – vilken framtida utveckling av den svenska vargstammen skulle Du föredra?”
17 17
12
27
14
11
1
0 5 10 15 20 25 30
fö ²³¶© ®® ¥²
m© ®³«¡ ² ¢¥ ´¹¤ ¬©§ ´
m ©®³ «¡ ² ®å§¯´
f ö²¢ ¬©² ³¯ ©¤ ¡§
Ö« ¡² ´©¬ ¬QPPMRPP
¶¡ ²§ ¡²
Ö« ¡² ´©¬ ¬UPPMQPPP
¶¡ ²§ ¡²
Ö «¡ ² ´©¬¬ ¥² ä®
QPPP ¶¡ ²§¡²
I undersökningen frågade man också hur man skulle uppleva det att ha varg nära hemmet. 59 procent uppgav att det skulle vara negativt eller mycket negativt, 23 procent att det skulle sakna betydelse och 16 procent att skulle vara positivt eller mycket positivt.
I frågorna beträffande lodjur sades i undersökningen att det fanns ca 1 500 djur i landet som helhet och att 31 hade spårats i Hagfors kommun i den senaste inventeringen. Drygt 52 procent ansåg att antalet lodjur i kommunen borde minska, 32 procent att antalet borde förbli på den aktuella nivån och 8 procent att det borde öka.
Beträffande björnen sades i undersökningen att det fanns 1 000 djur i landet och ca 2–3 stycken i Hagfors kommun. Av de tillfrågade ansåg 26 procent att antalet björnar i kommunen borde minska, 51 procent att det borde förbli på den aktuella nivån och 13 procent ville att antalet skulle öka.
Oro och rädsla
Rovdjuren kan hos människor skapa rädsla för den egna eller för barnens säkerhet. Det gäller främst varg och björn men det förekommer också att man är rädd för lodjur. I en undersökning av vilka djur som svenskarna är rädda att möta låg lodjur och varg ungefär på samma nivå och långt under bl.a. älg och björn. I attitydundersökningen från Hagfors kommun var 17 procent av dem som svarat rädda för lodjur. Ungefär dubbelt så många var rädda för varg och nästan fyra gånger så många var rädda för björn. Däremot har vi inte hört talas om att någon skulle vara rädd för järv eller kungsörn.
Ett ofta återkommande diskussionsämne är frågan om björn och varg är farliga och om det är rationellt att känna rädsla för dem. Det viktiga för oss i detta sammanhang är emellertid att det finns människor som är rädda och att det påverkar deras livsföring. Rädslan innebär att det även i det avseendet finns en konflikt mellan människor och rovdjur. I avsnitt 3 har vi tagit upp frågor om rovdjursangrepp på människor.
Vi har hört många påståenden om att det främst är kvinnor som är oroliga för den egna säkerheten. Emellertid har vi inte själva träffat någon kvinna som sagt sig känna någon särskild rädsla för rovdjur. Det är framför allt äldre kvinnor som sägs vara rädda, vilket också stämmer överens med resultatet från undersökningen om attityder till varg. Äldre kvinnor var den grupp som i minst utsträckning kunde acceptera varg i närheten av bostaden. Rädslan sägs få till följd att man inte vågar vistas i naturen. Man avstår t.ex. från att gå ut i skogen för att plocka bär. Av många som bor på landsbygden ses detta som en stort förlust som försämrar livskvaliteten.
Det förekommer att föräldrar är oroliga för sina barns säkerhet. I områden där det finns varg eller björn kan det hända att man inte vill att barnen skall gå ensamma till skolbussen. Och på platser där det förekommer närgångna björnar vågar man kanske inte låta barnen leka ensamma ute.
Just närgångna björnar är en särskild och påtaglig källa till oro. I många trakter förekommer det att björnar rör sig bland bebyggelse. Rapporter om sådana händelser kommer ofta från olika platser i Dalarnas län. Också i Jämtlands, Gävleborgs och Västernorrlands län har sådana händelser varit relativt vanliga under senare år. Man har också tyckt sig märka fler närgångna björnar i de delar av Norrbottens skogsland som ligger närmare kusten.
Att björnar rör sig i närheten av bebyggelse utgör ett riskmoment och kan orsaka olyckor. Den oro som de närgångna björnarna skapar kan förstärkas av att det ibland tycks råda osäkerhet om vem som skall fatta beslut om avliva björnarna. Polisen tycks inte alltid ha varit medveten
om den möjlighet jaktlagen ger dem att avliva djur som bedöms kunna vara farliga (avsnitt 7.4.4).
Även lodjur rör sig ibland i närheten av bebyggelse, vilket kan skapa oro. Vi har t.ex. träffat föräldrar som frågat sig om de vågar låta en barnvagn med ett spädbarn stå utomhus. Men lodjuret skapar kanske främst oro beträffande mindre husdjur som hundar och katter. Det är väl känt att lodjuret kan ta katter och det kan även hända att det tar mindre hundar. Det förhållandet att lodjuren rör sig så nära bebyggelse att de överhuvud taget kan ta husdjur skapar i sin tur en annan oro. Man uppfattar lodjurets beteende som onormalt och ställer sig frågan hur det är med balansen i naturen. En fråga vi mött är om lodjurets beteende kan förklaras av att det gjort slut på alla naturliga bytesdjur och därför söker sig mot bebyggelse.
Det förekommer också att vargar beter sig oskyggt. Det kan röra sig om vargar som uppträder i närheten av skogsmaskiner eller någon gång i närheten av bebyggelse. Det finns också påståenden om att vargar uppträtt aggressivt mot människor eller kopplade hundar, vilket de utsatta upplevt som mycket obehagligt och skrämmande.
Utplantering av rovdjur
Under årtionden har det cirkulerat rykten och anklagelser om olagliga utplanteringar av varg. Också vi har mött rykten om utplanteringar. Framför allt har det gällt just varg men man har också talat om utplantering av björn.
Det ligger utanför utredningsuppdraget att försöka utreda hur dessa rykten uppkommit eller deras sanningshalt. Förekomsten av ryktena är ändå av intresse ur vårt perspektiv. De kan säkerligen anses vara uttryck för många olika saker. Bland annat kan man i ryktena se en misstro mot myndigheter och människor som lever på andra platser än de där varg och björn förekommer. Ryktena kan alltså sägas uttrycka den konflikt mellan landsbygd och stad som många upplever.
Diskussionen om utplanteringar hänger många gånger samman med en motvilja mot det som man anser som onaturligt. Man kan acceptera att t.ex. vargen själv vandrar in i trakten där man bor och etablerar sig där. Även om man helst skulle se att vargen inte kom tillbaka så vill man ändå att naturen skall få ha sin gång. Etablerar sig vargen av egen kraft så accepterar man den. Däremot kan man inte acceptera att människan griper in och planterar ut varg eller något annat rovdjur. Denna syn på frågan om utplanteringar finns inte bara hos dem som anser att utplanteringar förekommit. Tvärt om så verkar den negativa synen på utplanteringar ganska utbredd. Däremot accepterar man lättare att
människan griper in i naturens utveckling på så sätt att man med hjälp av avskjutning håller rovdjursstammarna nere.
Vi har emellertid också mött en annan syn på utplanteringar. Resonemanget har då utgått från att en vargstam som är isolerad och alltför liten skulle riskera att dö ut på grund av inavelseffekter. Man har menat att en liten vargstam skulle kunna få ett genetiskt tillskott genom utplanteringar av vilda vargar från andra håll. På så sätt skulle man i Skandinavien kunna hålla en stam som är betydligt mindre än vad som kan anses långsiktigt livskraftig utan invandring. Det skulle alltså inte vara nödvändigt att låta stammen växa, vilket man sett som en fördel.
5.3. Rennäringen
Allmänt
De skador som rovdjuren gör på rennäringen skapar konflikter som är oerhört starka. Grunden är förstås skadorna i sig, som medför en konflikt mellan renägarna och rovdjuren som sådana. Till detta kommer att rovdjur endast får jagas i begränsad omfattning. Detta skapar en konflikt mellan rennäringen och riksdag och regering, som ansvarar för jaktreglernas utformning, och med Naturvårdsverket som beslutar om jakt. Ovanpå dessa konflikter kommer att många renägare anser att de inte från staten får full ersättning för de renar som dödas av rovdjur. Detta skapar ett missnöje som riktar sig mot regeringen och även Naturvårdsverket.
Många renägare anser att de försatts i en situation som sammantaget är helt omöjlig. Skador uppstår utan att de tillåts förhindra dem och utan att de får tillräcklig ersättning.
Skador
Rennäringen drabbas i större utsträckning än andra näringar av förluster orsakade av rovdjur. Exakt hur många renar som dödas av rovdjur per år vet man inte men det kan röra sig om 20–30 000 (avsnitt 3.2). Enligt uppgifter från Jordbruksverket var det totala antalet livrenar, dvs. renar som inte tagits ut till slakt utan som används i produktionen, 1998 ca 230 000. För 1999 anslogs i statsbudgeten 35 miljoner kr till ersättningar för rovdjursrivna renar. För övriga näringar anslogs för alla typer av skador orsakade av vilda djur totalt 18 miljoner kr, vilket skall användas både till bidrag till förebyggande åtgärder och till ersättningar
för skador. När det gäller andra näringar än rennäringen utgör rovdjursskadorna endast en mindre del av alla viltskador.
Björnstammen i renskötselområdet har under senare år ökat. Järvstammen har sedan 1996 varit mer eller mindre oförändrad medan lostammen under samma tid gått ner. Därtill förekommer kungsörn i en tämligen stabil stam. Varg förekommer i mindre utsträckning. Många renskötare hävdar att rovdjursstammarna nu sammantaget nått upp till sådana nivåer att det på flera håll är i det närmaste omöjligt att bedriva ekonomiskt lönsam renskötsel. Rovdjursförlusterna är helt enkelt för stora. Särskilt svår menar man att situationen är för de yngre som vill starta som renskötare. Åtminstone i vissa områden anser man att det inte går att bygga upp en renhjord på grund av rovdjuren. Detta tycks främst vara fallet i norra Jämtland men också på andra platser.
Rennäringens utsatthet hänger samman med det sätt på vilken den bedrivs. Renarna rör sig fritt över stora områden och de flyttas mellan olika platser allt efter årstid. Eftersom hjordarna rör sig över stora områden, ibland i otillgänglig terräng, är det svårt att bevaka dem. Det är också svårt att bygga fasta anläggningar som t.ex. gärden med elstängsel för att förhindra skador. Rennäringen bedrivs också i delar av landet där det finns stora områden med ingen eller mycket gles bebyggelse. Områdena utgör alltså en relativt ostörd miljö för rovdjuren samtidigt som de är svårtillgängliga för renskötaren.
Skadorna skapar konflikter. Den enskilde renägare som mister en ren gör en ekonomisk förlust. En rovdjursdödad ren innebär för det första en direkt förlust av renens slaktvärde. Rovdjuret tar det kött renägaren skulle kunna sälja. Dessutom kan en rovdjursdödad ren innebära en förlust av produktionsvärde. Om en ung vaja dödas innebär det att ägaren går miste om ett djur som i sin tur varje år under många års tid skulle kunna producera nya kalvar. En ytterligare aspekt är att rovdjursförlusterna minskar möjligheterna att effektivisera rennäringen. En viss andel hon- respektive hanrenar och viss åldersstruktur på en hjord kan ge större ekonomiskt utbyte än en annan sammansättning. En renskötare kan också försöka öka avkastningen genom avelsarbete. Allt sådant arbete försvåras eller blir omöjligt om rovdjursförlusterna blir alltför stora. Det blir då rovdjuren och inte renskötaren som avgör vilka djur som skall tas ur hjorden.
Rovdjursförekomsten skapar också andra olägenheter för renskötarna. Vid rovdjursangrepp kan t.ex. renarna drivas bort från ett betesområde.
Något om de olika arterna
Många renskötare menar att björnen på våren söker sig till kalvningslanden och där tar stora mängder nyfödda kalvar. Vissa hävdar att björnen även senare på året tar ren i stor utsträckning. T.ex. sägs det att björnen innan den går i ide kan slå ett par renar och lägga upp som förråd till våren. I vissa skogssamebyar anses björnen vara ett särskilt stort problem.
Järven förekommer i större antal längre norrut och anses följaktligen som ett större problem där än i sydligare delar av renskötselområdet. Järven dödar ofta flera renar på en gång och lägger upp förråd när omständigheterna är fördelaktiga för järven. Det verkar som detta bidrar till en negativ syn på järven. Från renskötare har vi också fått höra att den är särskilt ”grym”. Det förekommer berättelser om järv som endast skadar renar för att sedan lämna dem att självdö eller rent av för att renen inte skall kunna förflytta sig. I det sistnämnda fallet kan sedan järven återkomma vid ett lämpligt tillfälle och döda renen.
Inom renskötselområdet finns de tätaste lodjursstammarna i de norra delarna av Jämtland. Lodjuret är en effektiv jägare och inom renskötselområdet utgör renen dess stapelföda. Många renskötare menar att lodjuret i de mest utsatta samebyarna helt omöjliggör all långsiktig renskötsel.
Det anses allmänt att det är omöjligt att bedriva renskötsel i områden där det finns en fast vargstam. Det som skiljer vargen från de andra rovdjuren är att den gör skada inte bara genom att den river renar. Vargen jagar på ett sådant sätt att renhjordarna kan flyttas och splittras under jakten. Därför menar många renskötare att vargen skapar mycket och tidsödande extra arbete. Hjordarna måste samlas och flyttas. De jagade renarna kan också blandas med renar från andra samebyar. Då tillkommer arbetet med att skilja renarna åt. Det kan också hända att det blir omöjligt att få ihop renarna igen efter ett vargangrepp. Konsekvensen kan då bli att renarna hamnar på omöjliga platser med svältdöd som följd.
För närvarande finns endast ett fåtal vargar i renskötselområdet men under 90-talets första hälft har föryngring skett vid några tillfällen. De problem med varg under senare tid som kommit till vår kännedom har rört djur som mer tillfälligt har uppehållit sig i områden där det samtidigt funnits renar. Det kan ha rört sig om vargar som kommit söderifrån eller om djur som invandrat från den finsk-ryska populationen. Om den skandinaviska vargstammen fortsätter att utvecklas på det sätt som skett de senaste tio åren kommer vargen att uppträda allt oftare inom renskötselområdet. Enligt bedömningar av forskare verksamma inom vargforskningsprojektet vid Grimsö Forskningsstation är det bara en
tidsfråga innan det finns föryngringar och alltså familjegrupper inom renskötselområdet, såvida inte människan griper in och styr utvecklingen.
De flesta är överens om att kungsörnen orsakar skada bland renarna och att den främst tar små kalvar. Däremot råder olika meningar om i vilken utsträckning det sker och huruvida det särskilt är sjuka och svaga kalvar som drabbas. Från renskötarhåll har vi fått uppgifter om att det finns tecken på att skador orsakade av kungsörn ökat under senare år. Bland annat har det sagts att det på vissa håll samlats ovanligt många kungsörnar vid kalvningslanden. Andra har också sagt att antalet vajor som förlorat sina kalvar innan kalvmärkningen varit ovanligt stort. Det har också förekommit uppgifter från renskötare om att vuxna renar haft skador runt ögonen, vilket skulle tyda på att de attackerats av örn.
Skyddsjakt
Ett förhållande som bidrar till konflikten mellan rennäringen och rovdjuren är att jakt på rovdjur endast tillåts i begränsad omfattning. Många renskötare ser sig därigenom försatta i en situation där de inte kan göra något för att styra utvecklingen. Skadorna ökar utan att de tillåts ingripa. Förutom att jakten har en konkret betydelse tycker många renskötare att den även har en psykologisk effekt. Om man får skjuta något eller några rovdjur så har man åtminstone en möjlighet att påverka sin situation. Det blir då lättare att acceptera de rovdjur som ändå finns.
En särskild fråga är möjligheterna att bedriva skyddsjakt utan föregående beslut av Naturvårdsverket. För många tycks det vara oklart när man har rätt att döda ett angripande rovdjur. Och om man använder den rätt man har att döda ett angripande djur blir resultatet regelmässigt en polisutredning, vilket upplevs som obehagligt.
Naturvårdsverket tillåter numera varje år skyddsjakt på ett visst antal björnar. Hösten 1999 fick 55 björnar skjutas i landet som helhet. Från renskötarhåll hävdas ofta att det är ett för litet antal som får skjutas. Många renskötare anser också att björnar inte fälls på de platser där de gör skada för rennäringen. Antalet björnar som får skjutas fördelas huvudsakligen länsvis, dvs. att ett visst antal får skjutas i ett visst län. Renskötarna menar att områdena skulle preciseras mera. Då skulle avskjutningen kunna styras till de områden där björnarna gör mest skada.
Också när det gäller lo tillåter Naturvårdsverket numera årligen skyddsjakt. De senaste åren har det i landet som helhet rört sig om omkring 160 djur per år, varav omkring 120 i renskötselområdet. Inom renskötselområdet har kvoten långt ifrån fyllts. Från renskötarhåll anser
man att detta beror på flera olika faktorer. För det första så menar man att lodjursjakt är så tidskrävande att man helt enkelt inte hinner lägga ner den tid som behövs. Man anser också att jakten med kulvapen endast är tillåten under den tid på året då det är som mest snö, vilket gör det svårt att använda hund. Man får heller inte använda snöskoter i den utsträckning som man tycker är nödvändigt för att göra jakten effektiv. Fällfångst har endast varit effektiv på vissa platser.
På grund av svårigheterna med lojakten anser många renskötare att statliga jägare bör sköta avskjutningen. För att kunna göra jakten mer effektiv har vissa samebyar i sina ansökningar om skyddsjakt begärt att få tillstånd att jaga från helikopter.
Naturvårdsverket har tillåtit skyddsjakt på järv i mycket begränsad omfattning. När det gäller varg har det inte på många år tillåtits någon skyddsjakt inom renskötselområdet. På örn har det inte tillåtits någon skyddsjakt.
I förslaget till nytt ersättningssystem för rovdjursrivna renar talas om hur många rovdjursföryngringar en sameby skall behöva tåla, s.k. toleransnivåer (avsnitt 8). Bland renskötarna är det många som ser förslaget som en överenskommelse mellan myndigheterna. Många anser att Naturvårdsverket svikit överenskommelsen genom att inte tillåta skyddsjakt i sådan omfattning att rovdjursantalet kunnat hållas på den nivå som man sagt. Samtidigt har dock den rapporterade avskjutningen av lo inte nått upp till de tillåtna kvoterna.
Ersättningar
Skyddsjakten är begränsad och förknippad med svårigheter. Det får därför stor betydelse i vad mån rovdjursförluster ersätts. Som nämndes inledningsvis betalar staten ut ersättningar för rovdjursförluster. Det nuvarande ersättningssystemet finns beskrivet i avsnitt 8. Det huvudsakliga syftet med att betala ersättningar är att ge renägarna en skälig ersättning för förlusterna och det merarbete de skapar. Detta hoppas man i sin tur medför att konflikterna på grund av skadorna om inte försvinner, så i varje fall minskar. Därtill är tanken med det nuvarande ersättningssystemets utformning att det skall stimulera till förebyggande åtgärder och även bidra till en mer positiv syn på rovdjursförekomst.
Ersättningssystemet innebär att man utifrån rovdjursförekomsten i varje sameby fastställer hur stor ersättning samebyn skall få. Den verkliga förlusten av renar har som huvudregel inte någon betydelse. Det antal renar som räknas fram skall också vara högre än de verkliga förlusterna. Meningen är att bl.a. merarbete på grund av rovdjursförluster på så vis skall ersättas.
De allra flesta renägare vi träffat har ansett att det nuvarande ersättningssystemet i princip är bra. Men det finns ett stort missnöje med de ersättningsbelopp som betalas. Från renägarhåll hävdas att det belopp som betalas per ren enligt systemet är långt under det verkliga värdet. Detta har bidragit till att skärpa konflikten mellan rennäringen och rovdjuren. Toleransen ökar inte när ersättningen inte motsvarar vad man menar att man har anledning att kräva.
Det belopp som för ett visst år skall användas till ersättningar anslås i förväg. Statsbudgeten för t.ex. 1999 fastställdes under hösten 1998. Detta innebär att storleken av den totala ersättningen bestäms innan man gjort de rovdjursinventeringar som ligger till grund för fördelningen mellan samebyarna av totalbeloppet. Det kan då inträffa att rovdjursförekomsten i renskötselområdet som helhet ett år ökar utan att det totala ersättningsbeloppet ökat i motsvarande grad. Följden blir då att ersättningen per ren enligt systemet minskar. Att totalbeloppet är bestämt i förväg för också med sig att en stor rovdjursförekomst i en sameby innebär att det blir mindre pengar till de andra. Bristerna på flexibilitet har hos många renägare skapat misstro mot systemet, vilket i sin tur bidrar till att skapa en negativ inställning till rovdjuren.
Ersättningssystemet kan också skapa konflikter mellan samebyar. Tvister kan uppstå om vilken by som skall få tillgodoräkna sig en viss rovdjursförekomst. Systemet kan också medföra att det uppstår konflikter mellan olika regioner. I Jämtland t.ex. är lodjuret vanligare än längre norrut. En loföryngring ger lika stor ersättning som en järvföryngring. I byar längre norrut där järven är det stora problemet kan det upplevas som om de sydliga byarna gynnas på ett orättvist sätt. Eftersom järven inte är lika talrik som lon blir den totala ersättningen för järv lägre än den totala loersättningen. Det kan då finnas ett intresse från nordliga byar att verka för att lodjuret ersätts med värdet av ett mindre antal renar än järven.
Missnöjet med ersättningssystemet har inte bara betydelse för renägarnas syn på rovdjuren och rovdjursförlusterna. Det är också en grund för misstro mot regeringen, som anses ha ansvaret för att inte tillräckligt mycket pengar avsätts för att täcka rovdjursförlusterna.
Systemet har också varit utgångspunkt för kritik mot Naturvårdsverket, som tillsammans med Sametinget tog fram förslaget till nytt ersättningssystem. Kritiken gäller både frågan om ersättningsbeloppens storlek och frågan om hur många rovdjursföryngringar en sameby måste tåla.
5.4. Annan tamdjursskötsel
När det gäller tamdjursskötseln, förutom rennäringen, finns det anledning att i detta sammanhang skilja på vad som kan kallas vanlig djurhållning och fäbodbruket. Med vanlig djurhållning avser vi sådan där man håller djuren inom stängsel på hagmarker i anslutning till en gård. Fäbodbruket däremot bygger på att man har djur på bete i skogen. Ofta går djuren fritt men det förekommer också att man har dem inom stängsel. För de flesta fäbodbrukare är djurhållningen en binäring. Genom att driva fäbodar bevarar man också en kultur och bidrar till att hålla landskapet öppet. Många fäbodbrukare får del av EU:s jordbruksstöd just för att hålla landskapet öppet.
Det är svårt att få fram exakta uppgifter om fäbodbrukets omfattning. Vi har i kontakter med Dalarnas fäbodbrukarförening fått uppgift om att det i länet finns minst 75 fäbodar i bruk. Enligt föreningen gick under sommaren 1998 ca 600 nötdjur inklusive kalvar, ca 500 får och ca 140 getter på fritt skogsbete i Dalarna. Fäbodar finns även i Värmlands, Jämtlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. Även i Västerbotten finns enstaka fäbodar.
Vårt intryck är att rovdjursförekomsten inte orsakat några mer utbredda konflikter med tamdjursskötseln. Förklaringen ligger förmodligen i att länsstyrelserna kunnat stödja tamdjursägarna och lämna bidrag till effektiva förebyggande åtgärder. De skador som ändå uppstått har i stor utsträckning kunnat ersättas.
Fäbodbruket har en något speciell situation. Förekomst av rovdjur kan påtagligt inskränka möjligheterna att hålla djur på fritt bete i skogen. Många fäbodar ligger också på platser med lämpliga miljöer för rovdjur. I dagsläget är problemen med rovdjursskador visserligen generellt sett begränsade. Det finns emellertid en utbredd oro för vad de växande rovdjursstammarna kan innebära i framtiden.
5.5. Jakten
Mellan rovdjur och jaktintressen uppstår konflikter främst av två skäl. För det första kan jägarna uppfatta rovdjuren som konkurrenter om vissa bytesdjur. För det andra förekommer det att främst varg men även björn och lo angriper jakthundar som används för jakt på andra arter. Dessutom kan rovdjursförekomst även skapa andra typer av konflikter, som rör värdet av jakträtten. Om rovdjuren orsakar, eller anses orsaka, minskningar av t.ex. älg- och rådjursstammarna minskar jakträttens värde, vilket i sin tur kan innebära att priserna på fastigheter och jaktarrenden kan sjunka. Markägaren förlorar då inkomster eller i varje fall
möjligheter till inkomster. Och för den jägare som har ett löpande långsiktigt arrendeavtal ändras förutsättningarna på motsvarande sätt. Värdet av det han eller hon arrenderat minskar.
För de flesta svenska jägare är jakten ett fritidsnöje. För en stor grupp ger den också ett viktigt tillskott till hushållsekonomin. Framför allt i glesbygden är jakten för många också en väsentlig del av livsstilen och livsföringen. Detta innebär att de konflikter som uppstår på grund av rovdjursförekomst kan få en mycket stark laddning.
Försök har gjorts att ekonomiskt värdera jakten. Jägareförbundet har presenterat siffror från en undersökning som gjordes 1987 vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. Undersökningen visade att det totala jaktvärdet av de svenska viltstammarna då uppgick till 1,5 miljarder kronor. Av detta utgjordes 67 procent av rekreationsvärde och 33 procent av köttvärde. Utifrån de principer som användes vid undersökningen skulle jaktvärdet för enbart älg 1997 kunna uppskattas till 1,1 miljarder kr, enligt Jägareförbundet.
När det gäller konflikter mellan jägare och rovdjur tycks skillnaderna vara stora mellan olika delar av landet. Konflikterna är starkast i de södra delarna av rovdjurens nuvarande utbredningsområde. Vårt intryck är att de är starkast i området runt sydvästra delarna av Dalarnas län, Värmlands län och västra delarna av Örebro län samt i Dalsland, dvs. områden dit rovdjuren nyligen återkommit och där numera en stor del av Skandinaviens vargstam och även täta stammar av lo finns. I området finns alla de typer av konflikter vi beskrev inledningsvis. När man sedan kommer längre norrut verkar konflikterna inte vara lika uttalade.
När det gäller lodjuret är den främsta konfliktorsaken de minskande stammarna av rådjur. På många håll anser jägare att lodjuret bär största skulden till detta. Främst i Värmlands, Dalarnas, Örebro och Västmanlands län har detta lett till krav på ökad jakt på lo. Även i Gävleborgs och Västernorrlands län liksom i Västerbottens kustland menar många att lojakten bör öka. Även om jägare också i Jämtlands län och längre norrut anser att lodjuret avsevärt påverkat rådjursförekomsten tycks det där inte betraktas som ett lika stort problem som längre söderut. En förklaring kan vara att rådjuret har en mindre betydelsefull ställning som jaktbart vilt ju längre norrut man kommer.
Det står klart att lodjuren särskilt i Norrland och norra Svealand har bidragit till minskade stammar av rådjur. Även andra faktorer spelar in (avsnitt 4.2).
För många jägare finns det en positiv sida av den ökande lostammen. Lodjuret erbjuder jaktmöjligheter och anses ha ett högt trofévärde. Även det förhållandet att lodjuret tar räv ses av jägare som något positivt eftersom räven i stor utsträckning tar rådjurskid. Detta komplicerar även frågan om lodjurets påverkan på rådjursstammarna.
När det sedan gäller vargen anser många jägare, åtminstone i Värmland och Dalarna, att vargen har del i minskningen av rådjursstammen. Trots detta verkar det inte som konflikten är lika stor som beträffande lodjuret.
Däremot finns det de som har jaktmarker inom vargrevir som menar att älgstammen påverkats i hög grad. Den oro och ilska som detta skapar har förstärkts av att det från stora skogsbolag, som arrenderar ut stora områden till jaktklubbar, kan komma krav på att älgstammen skall minskas till kanske hälften av den nuvarande nivån. Älgen åstadkommer i dag betydande skador på bl.a. ungskogen, vilket leder till produktionsbortfall. Den hindrar också lövträd från att växa upp i skogar som annars domineras av barrträd och motverkar på så sätt skogsbolagens strävan att få en mer blandad skog. Från jägarhåll menar man att konsekvensen av en minskad älgstam kan bli att avkastningen räcker till vargen men inte till jägarna.
Den största konflikten mellan jägare och varg uppstår till följd av att det händer att vargar tar hundar. Det har då främst rört sig om hundar som antingen använts vid jakt eller som tränats eller deltagit i jaktprov. Vargangreppen har skapat stor oro och mycket negativa reaktioner bland vissa grupper av jägare. Konflikten har stärkts av att reglerna om skyddsjakt inte ger en hundägare rätt att döda en varg som angriper hans eller hennes hund, såvida ägaren inte fått tillstånd från Naturvårdsverket. Dessutom var det sedan mitten av 90-talet inte möjligt att få ersättning från staten för hundar som kunnat försäkras. Sedan september 1998 kan ersättning betalas oavsett möjligheterna att teckna en försäkring men det tycks inte ha minskat konflikten.
I landet som helhet är det visserligen långt vanligare att jakthundar vådaskjuts av jägare än att de angrips av varg. Och än vanligare är det att de dödas eller skadas i trafiken. Men även om problemet med vargangrepp i detta perspektiv är litet är angreppet naturligtvis allvarligt för hundens ägare. Vargangreppen förekommer också många gånger i glest bebyggda områden där trafiken inte utgör en stor fara. I dessa områden kan alltså vargangrepp relativt sett utgöra en större risk än i andra områden. Dessutom anses angreppen utgöra ett hot mot jakt med löshund, vilken har djupa traditioner i Sverige. Ett sätt att förebygga skador skulle annars vara att jaga med hund i band. Flera jaktformer kräver emellertid en lös hund som rör sig långt från föraren. Det gäller t.ex. harjakt med stövare och vissa former av jakt på bl.a. älg, rådjur och skogsfågel. Många jägare menar också att i de fall löshund kan ersättas med kopplad hund så blir jakten mindre effektiv.
Även björnen har älg som bytesdjur. Men någon större konflikt av den anledningen tycks för närvarande ändå inte finnas runt björnförekomsten. Synen på björnen tycks istället vara i grunden positiv bland
jägarna. Den positiva synen stärks säkert av att björnen anses vara ett intressant jaktobjekt. Från vissa håll har emellertid framhållits att man inte kan acceptera att björnstammen ökar i sådan grad att den påtagligt påverkar älgstammen negativt.
Beträffande järv och kungsörn finns ingen konflikt med jaktintressena.
De stora skogsbolagen upplåter jaktarrenden på stora områden. I Naturvårdsverkets förslag till åtgärdsprogram för de stora rovdjursarterna som presenterades 1998 framfördes förslaget att bolagen bör anpassa arrendeavgifterna till att rovdjursförekomsten ökat och tillgången på jaktbart vilt därmed minskat. På så sätt skulle bolagen kunna ta ett ansvar för den biologiska mångfalden. Från bolagens sida har det ifrågasatts om det är deras uppgift att på detta sätt bekosta rovdjurspolitiken. Många jägare är emellertid av den åsikten att en stor rovdjursförekomst måste påverka arrendena. Särskilt om bolagen radikalt vill minska älgstammen för att minska skogsskadorna anser många att arrendena bör sänkas avsevärt.
Långt ifrån alla jägare ser ett motstående intresse i rovdjursförekomst, vilket väl framgår av undersökningen av attityder till varg. Många ser det t.ex. som en del av den ekologiska balansen att rovdjuren minskar rådjursstammarna till en nivå som uppfattas som naturlig. Att vargen är ett hot för jakthundar kan också ses som naturligt. Jakthundar lever ett farligt liv och vargen är en fara bland andra.
5.6. Jaktbrott
5.6.1. Metoder
Det förekommer olaglig jakt, dvs. jaktbrott på björn, järv, lo, varg och kungsörn. Många gånger begås jaktbrotten med grymma metoder. Ofta kan detta säkerligen förklaras av att förövaren griper tillfället i flykten och då inte har tillgång till vanliga jaktvapen. Andra gånger kan det förklaras av att förövaren måste använda metoder som annars inte är tillåtna för att minska risken för upptäckt. Och i den mån vanliga jaktliga metoder används finns det anledning att tro att man uppträder på ett sätt som man inte gör vid vanlig jakt. Man kanske utnyttjar också dåliga skottillfällen och man gör knappast några ansträngningar för att hitta skadskjutna djur.
Berättelser och rapporter om olaglig jakt med hjälp av snöskoter återkommer ständigt. Ofta handlar det om djur som spåras och jagas långa sträckor med hjälp av skoter innan de skjuts, körs över eller dödas på annat sätt. Här kan nämnas ett par exempel. Under våren 1999 fick
en olaglig björnjakt i Vittangi stor uppmärksamhet i massmedia över hela landet. En björnhona och hennes ungar har förföljts av snöskotrar i två mil innan de dödades. Från vintern 1999 finns en rapport från länsstyrelsen i Västerbotten (brev till miljöministern, dnr 2719–5471/99) om en olaglig jakt på järv. Länsstyrelsen naturbevakare hade kunnat spåra en skoterjakt i Vindelfjällens naturreservat. Järven hade förföljts och körts över fyra–sex gånger och slutligen skjutits med hagelgevär.
Fällor tycks ofta komma till användning. Från länsstyrelsen i Västerbotten har man rapporterat att man bara under vintern 1998/99 hittat tre fällor som varit avsedda för järv. Fällorna hittades i Vindelfjällens naturreservat. Naturbevakarna har också spårat trebenta järvar. Det är högst sannolikt järvar som fastnat i saxar och sedan gnagt av sig benet för att komma loss. Också i Sösjö i Jämtland hittades under våren saxar gillrade både för järv och kungsörn.
Gift tycks också komma till användning. I Värmland har Naturvårdsverket hittat förgiftade beten som varit utlagda på sådant sätt att syftet uppenbart varit att förgifta varg. Och våren 1998 tvingades polisen i Idre att avliva två kungsörnar som visade tydliga tecken på förgiftning. I det fallet har Statens veterinärmedicinska anstalt dock inte kunnat vare sig bekräfta eller dementera att örnarna verkligen var förgiftade. När det gäller kungsörn har vi också mött många påståenden om störningar under häckningen. De vuxna fåglarna klarar sig då men äggen kallnar eller så dör ungarna. Det har också förekommit fall där man sågat ned eller bränt träd med kungsörnsbon.
Under sommaren 1999 inkom ett anonymt brev till Naturvårdsverket. Brevskrivaren förklarade att man ”från Dalarna till Bohuslän” börjat lägga ut förgiftade beten för varg. I brevet sades också att det fanns en fördel med att skjuta varg med helmantlade kulor. Vargen dör då inte omedelbart utan hinner lämna skottplatsen, vilket minskar riskerna för upptäckt. Till viss del bekräftades brevets innehåll genom ett telefonsamtal till verket dagen efter att brevet inkommit. En kvinna ringde och berättade att hennes hund förgiftats och dött av glykolförgiftat kött som den hittat i skogen. Naturvårdsverket fick sedan från en veterinär bekräftelse på att hunden verkligen dött av glykolförgiftning.
5.6.2. Omfattningen
Det är svårt att uppskatta omfattningen av jaktbrotten avseende stora rovdjur och kungsörn. För att göra detta skulle man kunna utnyttja brottsstatistiken. Med utgångspunkt i statistiken skulle man kunna få fram uppgifter om domar och anmälningar. Detta skulle emellertid kräva en omfattande arbetsinsats eftersom statistiken inte i sig innehåller tillräckliga uppgifter för att identifiera brott som innefattar olaglig jakt på rovdjur. Man skulle vara tvungen att kontrollera varje enskild anmälan och dom angående jaktbrott för att se om de avsåg rovdjur. De uppgifter man skulle få fram skulle inte heller kunna anses spegla omfattningen av den totala brottsligheten.
När det gäller björn, lo och järv har vi därför valt att vända oss till de forskningsprojekt som pågår beträffande dessa arter. Projekten har utifrån uppgifter om djur försedda med radiosändare kunnat göra uppskattningar och dra slutsatser beträffande den olagliga jakten.
Rapporterna från projekten har lagts in som bilaga 5–7 i bilagedelen. Vargprojektet har ännu inte pågått så länge att det varit meningsfullt att inhämta en rapport därifrån. Beträffande vargen har vi istället tagit upp uppgifter som vi fått fram på andra sätt.
När det gäller kungsörnen vill vi främst hänvisa till de uppgifter vi fått från Martin Tjernberg. Uppgifterna finns i en rapport från honom som tagits in som bilaga 1 i bilagedelen.
Björn
Skandinaviska björnprojektet bedriver sin forskning i trakten av Kvikkjokk i norr och en stor del av norra Dalarna i söder. I det norra området har man under åren 1984–98 försett totalt 90 björnar med radiosändare. I det södra är antalet 117.
Forskarna i projektet har beräknat hur stor andel av de sändarförsedda björnarna som dödats genom olaglig jakt. Man har då bedömt hur många björnar som man förlorat kontakten med under sådan omständigheter att det finns anledning att misstänka att de dödats olagligt.
Slutsatsen blev att uppskattningsvis 6,7 procent av de sändarförsedda björnarna i det norra och 1,4 procent i det södra området dödats olagligt. För det norra områdets del innebär det att andelen olagligt dödade björnar var nästan tre gånger så stor som andelen lagligt dödade. I det södra området var andelen olagligt dödade hälften så stor som de lagligt dödade.
Forskarna anser att uppskattningarna av den olagliga jakten snarare är för låga än för höga. De tror också, i varje fall beträffande det norra området, att den olagliga jakten är större utanför de områden där de bedriver sin forskning. Enligt forskarna finns det beträffande det södra området rykten som säger att tjuvjägare kunnat pejla björnar, vilket skulle öka risken för projektets björnar.
Forskarnas slutsats är att den olagliga jakten är mest allvarlig i fjällområden med renskötsel och att den olagliga jakten fått antalet honor där att minska. I det södra området verkar den olagliga jakten för närvarande inte utgöra något hot mot populationen.
Järv
Järvprojektet arbetar med sändarförsedda järvar i Sarekområdet. Fram till 1998 hade 76 järvar märkts. Analyserna av den olagliga jakten är baserade på 73 individer.
I rapporten från järvprojektet bedöms hur många av alla döda och oförklarligt försvunna, sändarförsedda vuxna järvar som dödats genom olaglig jakt. I vissa fall har man hittat döda järvar och försökt avgöra hur dessa dött. I andra fall har man gjort bedömningar av orsakerna till att man förlorat kontakten med sändarförsedda individer.
Forskarna slutsats blev att dödsorsaken för 17 procent av de döda järvarna helt säkert var olaglig jakt. Om man lägger till de som sannolikt dödats genom olaglig jakt är andelen 46 procent. Lägger man dessutom till de som möjligen dödats olagligt blir andelen 71 procent.
Forskarna bedömer att den illegala jakten inte är ett stort problem för Sarekpopulationen. De poängterar emellertid att den illegala jakten kan vara ett hinder för återetablering utanför studieområdet.
Lodjur
Lodjursprojektet arbetar inom två områden, dels i området runt Sarek, dels i Bergslagen. I norr har projektet pågått sedan 1994 och där har totalt 46 lodjur fått radiosändare. I söder har projektet pågått sedan 1996 och totalt 32 djur har radiomärkts.
I den rapport vi fått från forskningsprojektet har forskarna utifrån kunskaper om olaglig jakt på märkta lodjur försökt beräkna hur många lodjur som totalt dödas olagligt i hela landet varje år. I rapporten framhålls att det är mycket svårt att uppskatta omfattningen av den illegala jakten och att det finns flera felkällor i de beräkningar som gjorts. Men
den övergripande slutsatsen är att det står klart att det förekommer olaglig jakt.
För renskötselområdet har man uppskattat att mellan 66 och 90 lodjur dödas olagligt per år. 1998 fanns i området 167 familjegrupper av lo, enligt de inventeringar som utförs inom ramen för ersättningssystemet för rovdjursdödade renar. Antalet individer kan uppskattas till ca 850. Skyddsjaktstilldelningen var 125 djur och antalet rapporterade fällda var 56.
För området utanför renskötselområdet har man uppskattat att 67 lodjur dödas olagligt varje år. Antalet lodjur var minst 622 enligt Jägareförbundets inventering vintern 1998. Skyddsjaktstilldelningen var 43 och antalet rapporterade fällda djur var 41.
Tidpunkten för den olagliga och misstänkt olagliga jakten skiljer sig åt mellan de olika studieområdena. I Norrbotten har alla djur försvunnit mellan februari och maj, dvs. när det är skoterföre. I Bergslagen har nästan alla försvunnit mellan augusti och december, dvs. under rådjursoch älgjaktsperioden.
Varg
Naturvårdsverket har under de senaste 20 åren följt den skandinaviska vargstammens utveckling. Under denna tid har 30 döda vargar påträffats. Av dessa har 10–15 haft sådana skador eller påträffats under sådana omständigheter att det framstått som uppenbart eller mycket troligt att de dödats genom jaktbrott. Flera av de döda vargarna har haft gamla skottskador. De har alltså blivit påskjutna men överlevt.
Kungsörn
Vårt intryck är att det numera inte förekommer någon utbredd förföljelse av kungsörn i skogslandet. Däremot har vi fått uppgifter om att förföljelse förekommer i åtminstone vissa fjällområden. Detta stämmer överens med de uppgifter vi fått från Martin Tjernberg. Enligt honom är kungsörnsstammen, i dess nuvarande situation, helt beroende av ett inflöde av yngre fåglar för att på längre sikt över huvud taget kunna finnas kvar i fjällen och det är fjällnära skogslandet. Hans bedömning är att förföljelse, dvs. jaktbrott, är den viktigaste förklaringen till detta.
Martin Tjernbergs uppgifter i övrigt redovisas i avsnitt 2.5.3 och i bilagedelen.
På Gotland och i Skåne finns inga uppgifter om att de häckande kungsörnarna är förföljda i dag.
6. Rovdjurspolitik i andra länder
6.1. Inledning
Information om förhållandena i Norge, Finland och USA har vi själva inhämtat genom kontakter i respektive land. Beträffande de övriga länderna har vi fått uppgifter genom de svenska ambassaderna. De har i sin tur vänt sig till olika myndigheter i de olika länderna. I en del fall har man vänt sig till naturskyddsorganisationer. Vi har även inhämtat kompletterande uppgifter från litteraturen.
6.2. Norge
Grunddrag
Information om förhållandena i Norge har vi fått genom kontakter med Miljöverndepartementet.
I Norge förekommer björn, järv, lo, varg och kungsörn. Norge har liksom Sverige ratificerat Bernkonventionen. Eftersom Norge inte är med i EU är landet inte bundet av art- och habitatdirektivet. En annan viktig skillnad jämfört med Sverige är att man har en omfattande fårskötsel med får på fritt skogsbete, vilket ställer särskilda krav på rovdjurspolitiken.
Utgångspunkten i den norska rovdjurspolitiken är att rovdjuren skall finnas i livskraftiga stammar samtidigt som det skall vara möjligt att bedriva får- och renskötsel.
Den norska rovdjurspolitiken bygger på att rovdjuren skall ha olika starkt skydd i olika områden. Man har inte ansett att det är möjligt att ge dem lika starkt skydd överallt. Detta skulle dra alltför stora kostnader för skadeersättningar och bidrag till förebyggande åtgärder. Principen är alltså att man skall vara generösare med att ge tillstånd till jakt utanför särskilt utpekade områden, där skyddet för rovdjuren skall vara starkt.
För björn har man bestämt vissa så kallade kärnområden. Målet är att det skall finnas reproducerande honor inom de områdena. När så blir fallet tillåter man licensjakt utanför dessa. Inom kärnområdena får
endast skadegörande individer fällas. Tamdjursägare inom områdena får bidrag till förebyggande åtgärder. Fårbönder kan också få bidrag för omställning till mjölkproduktion.
I Norge finns två skilda järvpopulationer, en i norr längs den svensknorska fjällkedjan och en längre söderut (avsnitt 2.2.1). Den norra anses livskraftig och licensjakt är därför tillåten. För den södra populationen har man definierat ett kärnområde. Jakt tillåts endast utanför detta till dess att populationen i kärnområdet nått en viss nivå.
För lo och varg finns inga bestämda kärnområden. Lostammen anses livskraftig och en kvoterad jakt är tillåten. För varg är policyn att den endast skall finnas utanför renskötselområdet. Den skall heller inte få etablera sig i de tre västligaste sydnorska fylkena (länen).
Jakt för att förhindra skador
Rovdjur, och annan vilt, får dödas utan särskilt tillstånd om det behövs för att avvärja en fara för personskador. Det är också tillåtet för ägare till tamdjur, eller någon som representerar ägaren, att döda vilt under ett direkt angrepp på tamdjur. Bestämmelsen gäller till skydd för de tamdjursarter som på norska kallas bufe (får, getter, kor, hästar m.fl.) och tamrenar.
Den norska motsvarigheten till Naturvårdsverket, Direktoratet for naturforvaltning, kan ge tillstånd till jakt på björn, järv och varg om arterna orsakar betydande skador på tamdjur eller tamrenar. När det gäller lodjur fattar fylkesmannen (landshövdingen) beslut om jakt i sådana situationer.
Direktoratet kan delegera sin beslutanderätt till fylkesmännen eller kommunerna. När det gäller björn har viss delegation skett till en del kommuner. För järv har alla fylkesmän fått rätt att besluta om jakt, dock inte i kärnområdet. Fylkesmännen har också fått rätt att besluta om jakt på varg. Beslut som fattas enligt delegation kan överklagas till direktoratet.
Annan jakt
I Norge finns regler för jakt med syfte att reglera bestånden av björn och järv. Detta sker genom licensjakt. Direktoratet beslutar om hur många djur som totalt får fällas. Jakt får sedan bedrivas av dem som fått licens. Som villkor för att jakt skall få tillåtas gäller att stammen av den aktuella arten kan anses långsiktigt livskraftig och att det har uppstått skador på husdjur eller tamren i det område där jakt tillåts. Villkoren har
tagits med för att reglerna skall stämma överens med Bernkonventionens krav. Direktoratets beslut kan överklagas till Miljöverndepartementet.
Hittills har beståndsreglerande jakt endast tillåtits på järv. Under säsongen 1998/99 tilläts jakt på 41 djur. 12 fälldes. I första hand tillåts jakt med skjutvapen men enstaka tillstånd har också getts för att gräva ut lyor. Man har också i enstaka fall tillåtit jakt från helikopter.
När det gäller lodjur tillåts en kvoterad jakt på samma sätt som för t.ex. älg. Fylkesmannen bestämmer hur många djur som får skjutas inom olika områden. Under den senaste jaktsäsongen tilläts jakt på 137 djur. 91 fälldes. Det kan anmärkas att lodjuret inte finns med på Bernkonventionens lista över de arter som skall ha ett starkt skydd.
Regionala rovviltnämnder
På försök har man i Norge inrättat regionala rovviltnämnder. Det finns två järvnämnder och två lodjursnämnder. I nämnderna sitter representanter för olika kommuner.
Järvnämnderna har till uppgift att fatta de beslut om licensjakt på järv som Direktoratet for Naturforvaltning annars har att fatta. Lodjursnämderna har fått ta över fylkesmannens beslutanderätt om den kvoterade jakten på lo. Nämndernas beslut kan överklagas till direktoratet.
Skador och förebyggande åtgärder
Den norska staten är enligt lag skyldig att betala full ersättning för husdjur och tamrenar som skadas eller dödas av björn, järv, lo, varg eller kungsörn. Full ersättning skall också betalas för kostnader som uppstår till följd av skadorna.
Fylkesmannen beslutar om ersättningar. Normalt betalas ersättningar enligt fastställda schablonbelopp men om den skadelidande begär det skall en individuell prövning göras.
För år 1999 avsattes i statsbudgeten närmare 53 miljoner norska kronor för skador på andra tamdjur än renar. I praktiken avser beloppet ersättningar för får. För tamrenar avsattes närmare 28 miljoner kronor.
För 1999 har ca 26 miljoner norska kronor avsatts för bidrag till förebyggande åtgärder. När det gäller tamdjur, utom ren, ges bidrag bl.a. intensivbevakning, användning av vakthundar, tidigare hemtagning av djur från skogsbete, flyttning av tamdjur och övergång till andra tamdjursraser. För närvarande pågår ett försök med vakthundar som ser
lovande ut. Det har också visat sig att äldre fårraser skadas och dödas i mindre omfattning än moderna, högproduktiva raser.
När det gäller ren kan bidrag ges t.ex. för flyttning av renhjordar, intensivbevakning under känsliga perioder eller inhägnader.
I områden med omfattande rovdjursskador kan fårbönder få ekonomiskt stöd för att ställa om till mjölkproduktion. För 1999 har 10 miljoner norska kronor avsatts för sådant stöd.
Lösning av konflikter
I Norge liksom i Sverige, skapar förekomsten av rovdjur, konflikter. I syfte att minska konflikterna har man inrättat så kallade rovdjursutvalg, vilka på svenska skulle kunna kallas rovdjursgrupper. Det finns dels en central rovdjursgrupp, dels regionala rovdjursgrupper.
Den centrala rovdjursgruppen är rådgivande till miljöskydds- och jordbruksmyndigheter på central nivå. I gruppen ingår representanter för bl.a. Direktoratet for naturforvaltning, Sametinget, bonde-, rennäringsoch naturskyddsorganisationer samt sammanslutningar av kommuner. Tanken är också att rovdjursgruppen skall kunna skapa kontakter mellan de olika organisationerna och på så sätt bidra till att konflikter kan lösas.
De regionala rovdjursgrupperna är knutna till fylkesmännen, dvs. länsstyrelserna. De är rådgivande till myndigheter på länsnivå men de kan även framföra synpunkter till centrala myndigheter. Grupperna skall delta i utarbetandet av regionala förvaltningsplaner. Meningen är också att de skall vara en kanal för informationsutbyte mellan myndigheter och organisationer. I grupperna ingår representanter för bonde-, rennäringsoch naturskyddsorganisationer samt kommuner och länsstyrelsen.
När det gäller frågor om förebyggande av skador orsakade av rovdjur har de regionala rovdjursgrupperna också en beslutsfunktion. De beslutar om prioriteringar och fördelningen av medel avsedda för skadeförebyggande åtgärder.
Olaglig jakt på rovdjur
Olaglig jakt på rovdjur förekommer men man har inte gjort några uppskattningar av omfattningen. Enligt våra kontakter med Miljöverndepartementet finns det inga tecken på att förföljelsen av stora rovdjur ökar eller att den är organiserad.
Inom den del av den norska polisen som har till uppgift att bekämpa ekonomisk brottslighet finns en särskild enhet för miljöbrott. Enheten kallas Miljökrim och arbetar bl.a. med faunakriminalitet, vilket inne-
fattar olaglig jakt på rovdjur. Miljökrim har till uppgift att lämna stöd och hjälp till lokala polismyndigheter men kan också ta över brottsutredningar var som helst i landet. Detta gör man också i stor omfattning. Möjligheten för den centrala enheten att ta över utredningar anses förhindra att man på det lokala planet tar ovidkommande hänsyn.
6.3. Finland
Grunddrag
Information om förhållandena i Finland har vi fått genom kontakter med Jord- och skogsbruksministeriet.
I Finland förekommer björn, järv, lo, varg och kungsörn. Finland har liksom Sverige ratificerat Bernkonventionen. Men för Finlands del görs undantag från konventionens skyddsregler beträffande varg och björn. När det gäller EG-reglerna finns ett undantag i art- och habitatdirektivet för finska vargpopulationer inom renskötselområdet. Dessa omfattas inte av direktivets lista över arter som skall ges ett starkt skydd. Bernkonventionen och art- och habitatdirektivet behandlas i avsnitt 7.2.3 respektive 7.3.2.
Utgångspunkten för den finska rovdjurspolitiken är att alla arter skall finnas i livskraftiga stammar. Arterna skall finnas över hela landet på de platser där det finns naturliga förutsättningar för respektive art. Björn, järv, lo och varg betraktas i Finland som jaktbart vilt medan kungsörnen är helt fredad. Inom renskötselområdet har man en allmän jakttid på varg. I övrigt får varg liksom björn, järv och lo jagas i den utsträckning som Jord- och skogsbruksministeriet bestämmer.
När det gäller de fyra stora rovdjursarterna eftersträvar man en långsam ökning av stammarna. Skälet till att ökningen skall vara långsam är att man hela tiden vill att befolkningen i de delar av landet där arterna förekommer skall kunna acceptera utvecklingen. En alltför snabb ökning anses kunna äventyra detta. Om attityderna gentemot rovdjuren i ett område är starkt negativa kan man där tillåta jakt i sådan utsträckning att ökningen upphör. Istället låter man då stammen öka någon annanstans så att resultatet för landet som helhet blir en ökning.
Beslut om jakt
För att följa utvecklingen av stammarna av de fyra stora rovdjuren har man ett system där frivillig fältpersonal och olika organisationer rapporterar observationer till Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. Utifrån rapporterna beräknar institutet minimiantalet djur av de olika arterna. Med detta minimiantal som grund beslutar sedan Jord- och skogsbruksministeriet årligen hur många djur som får fällas. Ministeriet beaktar då även i viss utsträckning hur många djur som dödats på andra sätt än genom jakt, t.ex. antalet djur som polisen tvingats avliva eller som dödats i trafiken.
I ministeriets beslut anges hur många djur av respektive art som får fällas inom olika jaktvårdsdistrikt. Jaktlag eller andra sammanslutningar av jägare och även enskilda jägare kan sedan söka licenser hos jaktvårdsdistrikten. Det finns 15 jaktvårdsdistrikt i landet. De kan närmast beskrivas som mellanting mellan privata organisationer och myndigheter. Deras beslut kan överklagas till en besvärsnämnd och därifrån vidare till Högsta förvaltningsdomstolen.
Enligt ministeriets beslut för jaktåret 1998/99 fick omkring 90 lodjur och ungefär lika många björnar fällas. Antalet vargar som fick fällas utanför renskötselområdet var 13. Inga järvar fick fällas.
Utöver det årliga beslutet om jakt kan ministeriet ge tillstånd att avliva rovdjur i syfte att förhindra skador. Dessutom får var och en döda rovdjur om det i en akut nödsituation behövs för att avvärja en överhängande fara för människor eller husdjur. I sådana situationer behövs alltså inte något tillstånd från ministeriet.
Ersättning för skador
Skador som björn, järv, lo och varg orsakar på grödor och tamdjur ersätts av staten i den mån budgetmedel avsatts för ändamålet. Även skador på honungsskördar ersätts. För år 1998 avsattes nio miljoner mark, motsvarande ca 13 miljoner kronor.
För andra tamdjur än renar som dödas av rovdjur kan ersättning betalas med högst ett belopp som motsvarar djurets gängse värde. Även för skador som inte leder till tamdjurets död kan viss ersättning betalas. När det gäller hundar finns vissa särskilda förutsättningar för att skador skall ersättas. Ersättning betalas endast om hunden befann sig på ägarens gård eller liknande då skadan inträffade eller om hunden under uppsikt användes för jakt eller vissa andra ändamål. Ersättning betalas inte om skadan inträffat vid jakt på det rovdjur som orsakat skadan.
När det gäller renar lämnas ersättning endast för djur som återfinns. Ersättning kan betalas ut med högst ett belopp som motsvarar det dubbla värdet av renen. Meningen är att ersättningen på så sätt även skall täcka skador på renar som inte återfinns.
Ersättning kan minskas eller helt utebli om den som lidit skadan inte medverkat till att försöka förebygga skadan.
6.4. Ryssland
Information om förhållandena i Ryssland har ambassaden inhämtat från Världsnaturfondens ryska kontor.
I Ryssland finns björn, järv, lo, varg spridda över hela landet i talrika stammar. Även kungsörn förekommer men antalet är okänt.
Enligt rysk federal lagstiftning är hela faunan statlig egendom. Jakten regleras i både federala och regionala lagar. Jakt är tillåten på björn, järv, lo och varg. Det är i princip tillåtet för var och en att bedriva jakt inom ramarna för det regelsystem som finns. För jakt på björn krävs det licens och man försöker få en avskjutning på omkring 10 procent av stammen. Det finns också ett förslag om att införa krav på licens för lo. Det finns ett system med premier för den som dödar varg.
All jakt på kungsörn är förbjuden.
6.5. Estland
Information om de estniska förhållandena har inhämtats från det estniska miljöministeriet.
I Estland förekommer björn, lo, varg och kungsörn. Arterna finns spridda över i stort sett hela landet. Avskjutningsstatistik visar att 28 björnar, 177 lodjur och 143 vargar sköts under 1997.
I Estland har man fastställt en särskild förvaltningsplan för jaktvården. Det estniska Naturvårdsverket ansvarar för att planen genomförs. I planen har man fastställt nivåer för stammarna av olika arter samt vilka nivåer som anses optimala. För björn gäller att det skall finnas 200–800 individer. Det optimala antalet anges till 400. Enligt planen skall det finnas 100–500 lodjur. Det optimala antalet anges till 300–400. Varg slutligen skall finnas 20–100 exemplar. Det optimala antalet är 40–50 stycken.
På kungsörn är inte någon jakt tillåten. Björn, lo och varg är skyddade i nationalparker och liknade områden. Men även i sådana områden kan stammarna regleras om antalet djur blir för stort. I övriga delar av
landet är jakt tillåten. Varg får jagas hela året. Tillstånd till jakt utfärdas av länsstyrelserna. Troligtvis förekommer det även olaglig jakt.
Sedan slutet av 1998 gäller en lag som ger rätt till ersättning av staten för skador som rovdjur orsakar på tamdjur och annan egendom. Tidigare fanns det inte någon sådan rätt. Det finns inte några bestämmelser om rätt till ersättning för människor som skadas.
I Estland pågår det en debatt om rovdjursfrågor. Den rör bl.a. inventeringsmetoderna och frågan om hur många djur som verkligen finns. Även jaktsäsongens längd och jaktmetoder debatteras.
6.6. Lettland
Information om de lettiska förhållandena har inhämtats från Miljövårdsdepartementet, Ministeriet för miljö och regional utveckling, State Forest service och Skogs- och jaktinspektionen, samtliga i Lettland.
Av de rovdjursarter som är aktuella för oss finns i Lettland björn, lo, varg och kungsörn. Björnen är sällsynt medan lo och varg finns i större stammar.
Den myndighet som är ansvarig för frågor rörande dessa arter heter på engelska Latvian State Forest Inventory Institute. Inom myndigheten pågår för närvarande ett arbete med att utarbeta förvaltningsplaner för björn, lo och varg. Syftet är bl.a. att anpassa de lettiska reglerna till artoch habitatdirektivet (avsnitt 7.3.2).
Jakt efter björn och kungsörn är förbjuden och lettiska myndigheter har inte noterat att det skulle förekomma någon illegal jakt. När det gäller lodjur är jakt tillåten mellan den 1 oktober och den 15 mars. Jakt efter varg är tillåten året om.
Staten ersätter inte några skador som björn, lo, varg eller kungsörn orsakar.
Av de här aktuella arterna är det bara beträffande varg det förekommer någon mer allmän debatt. Både bland bönder och jägare finns det önskemål om att vargstammen skall minskas.
6.7. Polen
Informationen om förhållandena i Polen har inhämtats från det polska miljöministeriet.
I polen finns björn, lo, varg och kungsörn. Vargstammen är förhållandevis stor och uppgår till drygt 1 000 djur. Inventeringar görs av länsstyrelserna. Alla arterna är skyddade och jakt på dem är förbjuden i hela Polen. Staten ersätter skador som orsakas av björn och varg.
I vissa regioner är skyddet för vargen föremål för diskussion bland lokalbefolkningen men ministeriet har inte några planer på att ändra vargens skyddsstatus.
6.8. Tyskland
Informationen om förhållandena i Tyskland har inhämtas från de tyska motsvarigheterna till Jordbruksdepartementet och Naturvårdsverket.
I Tyskland finns ett litet antal lodjur som planterats ut och några få par kungsörnar i olika nationalparker. Varg invandrar sporadiskt från Polen och Tjeckien. Numera finns det en liten grupp vargar i östligaste Tyskland.
Jakt är inte tillåten på arterna och man tror inte heller att det förekommer någon illegal jakt. Det finns inte några regler om ersättning för skador orsakade av rovdjur.
Vissa delstater har planerat att öka lodjursbeståndet. I samband med detta har viss debatt uppstått rörande risken för skador på tamdjur. Också oro för skador av varg har kommit till uttryck.
6.9. Rumänien
Uppgifter om de rumänska förhållandena har inhämtas från Ministry of Waters, Forests and Environmental Protection i Rumänien.
I Rumänien förekommer björn, lo, varg och kungsörn. Samtliga arter utom lodjuret är skyddade. Såväl björn och varg förekommer emellertid i stora stammar. Jakt på de skyddade arterna är som huvudregel inte tillåten men på björn förekommer licensjakt. Björnar och vargar som orsakar skador får jagas efter tillstånd från det ansvariga ministeriet. Lodjuret har inte samma skydd som de andra arterna och får jagas efter tillstånd från ministeriet. Förutom den jakt efter rovdjur som tillåts av ministeriet tror man att det förekommer olaglig jakt.
Staten kan betala ersättningar till människor som skadas av någon skyddad art.
6.10. Spanien
Beträffande förhållandena i Spanien har information inhämtats från det spanska miljöministeriet.
I Spanien finns ett mindre antal björnar medan stammarna av varg och kungsörn är stora. Lodjur av den art som finns i Sverige finns inte i Spanien. Björnstammen är sedan flera år på tillbakagång.
Lo och kungsörn är upptagna i ett nationellt register över hotade arter. Detta innebär att arterna skall skyddas och att staten åtagit sig att utarbeta handlingsplaner för arternas bevarande.
Enligt spanska regler är alla djurarter skyddade såvida inte jakt särskilt är tillåtet. Av de aktuella arterna är det endast varg som får jagas och då bara i de norra delarna av landet. I dessa delar av landet kan man på regional nivå, dvs. inom de autonoma provinserna, besluta om jakt för att förhindra skador. Miljöministeriet tror att det förekommer illegal jakt på arterna men anser det svårt att uppskatta omfattningen. Man menar emellertid att den är ganska begränsad.
Av rovdjuren är främst varg som orsakar skador men i viss utsträckning också björn. De autonoma provinserna bestämmer i vad mån ersättning skall betalas för rovdjursskador. Ersättning för skador orsakade av björn utbetalas i samtliga provinser där björnen förekommer. Vargskador ersätts i vissa provinser.
Enligt miljöministeriet finns det allmän uppslutning kring skyddet för rovdjursarterna. Det finns emellertid en viss konflikt mellan målet att skydda arterna och jaktintressena och tamdjursskötseln. Det pågår också en debatt om hur man skall kunna förena skyddet av rovdjuren samtidigt som man skyddar potentiella bytesdjur.
6.11. Italien
Information om förhållandena i Italien har inhämtats från det italienska jordbruksministeriet.
I Italien finns det björn, lo, varg och kungsörn. Björnstammen är liten medan både varg och kungsörn förekommer i ganska stort antal. Lodjuret har varit utdött i Italien sedan början av detta århundrade men har nu börjat återetablera sig. Troligen har lon vandrat in från angränsande länder där det pågår projekt som syftar till att återinföra arten.
Björn, lo varg och kungsörn är alla fridlysta och jakt efter arterna är följaktligen inte tillåten. Olaglig jakt förekommer främst efter varg men också efter björn. Man tror att det främst är tamdjursägare som bedriver den olagliga jakten för att minska skadorna på tamdjuren. Det finns
statliga skogvaktare som bl.a. har till uppgift att försöka förhindra den olagliga jakten.
Den som drabbas av skador av rovdjur kan få ersättning av regionala myndigheter. De medel som anslås för rovdjursersättningar är dock otillräckliga och handläggningen av ansökningar om ersättning anses alltför långsam.
I Italien pågår en debatt om hur rovdjuren skall hanteras. Debatten gäller främst varg.
6.12. USA
Allmänt
Uppgifter om förhållandena i USA har vi fått genom kontakter med tjänstemän verksamma inom myndigheter som arbetar med viltfrågor, viltforskare och International Wolf Center i Ely, Minnesota. De uppgifter vi fått har mest gällt delstaterna Idaho och Minnesota och då framför allt varg. Vi tar därför här främst upp dessa stater och frågor som rör varg.
I delar av USA finns brunbjörn och varg i stora stammar. Även järv och kungsörn förekommer. Förvaltningen av vilt är i USA i princip en delstatlig angelägenhet. Det finns emellertid en federal skyddslagstiftning, Endangered Species Act. Om en art anses hotad kan den komma att omfattas av denna. Ansvaret för förvaltningen blir då en federal fråga.
Minnesota
Minnesota är hälften så stort som Sverige och har 6 miljoner invånare. I delstaten finns drygt 2 400 vargar, huvudsakligen på en yta som motsvarar en fjärdedel av Sverige. Området där varg förekommer kan väl närmast karakteriseras som glesbygd med mindre samhällen, inte olikt vissa av de trakter där varg förekommer i Sverige i dag. Inom vargens huvudsakliga utbredningsområde förekommer endast begränsad tamdjursskötsel. Vargen har emellertid numera spritt sig ut mot mer tätbefolkade områden med mer omfattande tamdjursskötsel.
Till och med 1964 var det skottpengar på varg i Minnesota. Sedan skottpengarna tagits bort var jakt fortfarande tillåten fram till och med 1973. Vargen fridlystes då i Minnesota genom Endangered Species Act. De enda områden i USA där varg fanns kvar vid den tiden var Minnesota och Alaska. Antalet i Minnesota var antagligen omkring 500.
Vargen är fortfarande skyddad enligt Endangered Species Act. Graden av skydd har emellertid förändrats, såvitt avser Minnesota. Först var den klassificerad som utrotningshotad (endangered) men har sedan klassats som hotad (threatened). Detta innebär att viss skyddsjakt kan tillåtas.
För närvarande pågår en process som kan komma att leda till att varg inte längre skall omfattas av Endangered Species Act. Ett beslut om detta måste fattas av den federala regeringen.
Eftersom vargen är skyddad är jakt på varg i princip förbjuden. Viss skyddsjakt är emellertid tillåten. Denna utförs av federala jägare som kan ingripa på begäran av tamdjursägare som drabbats av skador. Tamdjursägare får inte själva ingripa. Årligen dödas omkring 10 procent av vargstammen i Minnesota genom skyddsjakt.
Delstaten betalar viss ersättning för tamdjur som dödas av varg. 1997 betalades upp till $ 400 per förlorat djur. Ersättningen ger dock inte full täckning för förlusten. 1997 dödades 99 nötdjur, 44 får och 1 140 kalkoner av varg. Hundar och andra husdjur ersätts inte. 1997 dödades 12 hundar av varg.
Olaglig jakt på varg förekommer i Minnesota. Omfattningen är oklar men det kan årligen röra sig om upp till 10 procent av populationen. Straffet för olaglig jakt på varg kan i Minnesota vara böter, eventuellt fängelse och indragen vapenlicens.
Idaho
Idaho är knappt hälften så stort som Sverige och har 1,3 miljoner invånare. I delstaten finns omfattande uppfödning av nötboskap och får.
Vargen var tidigare helt utrotad från Idaho men 1995 planterade man ut varg på nytt. Samtidigt planterades varg ut i Yellowstone National Park. Parken ligger huvudsakligen i västra Wyoming, som gränsar till Idaho. Norr om dessa stater ligger Montana. Där har vargen på naturlig väg återetablerat sig under senare år genom invandring från Kanada. I var och en av dessa tre stater finns numera drygt 100 vargar.
Liksom i Minnesota är vargen i de nämnda delstaterna skyddad genom Endangered Species Act. Skyddet kan upphöra så snart vargen inte längre anses hotad. Om eller när så blir fallet övergår ansvaret för förvaltningen av vargstammen till respektive delstat.
Varje år dödas ca 48 000 av totalt ca 600 000 får och något hundratal nötdjur av rovdjur. Prärievargen (coyoten) är den som gör störst skada. Hur många djur som tas av varg är inte känt. Åtminstone uppfödningen av nötdjur går till så att djuren på våren efter kalvningen släpps på fritt bete. Därefter ser man till djuren bara ett par gånger
under sommaren. Till hösten samlas de in för slakt. Det är alltså svårt att se vad som händer under betessäsongen. Men många uppfödare hävdar att kalvförlusterna under de senaste åren varit större än tidigare. Förklaringen till detta skulle vara den ökande vargstammen.
Varken den federala regeringen eller delstaten betalar några ersättningar för tamdjur som dödas av varg. Idaho håller emellertid på att bygga upp en fond som skall användas till ersättningar för viltskador. Medel till fonden kommer från avgifter för tillstånd till hjortjakt. Det kommande systemet kommer att innehålla en självrisk på 1 000 dollar. För närvarande finns en fond som bildats av en ideell naturvårdsorganisation, Defenders of Wildlife. Ur fonden betalas ersättningar för nötboskap som dödas av varg. En förutsättning för att ersättning skall utgå är att den federala myndigheten Wildlife Services fastställt att det verkligen är varg som dödat boskapen. Ersättningarna täcker inte fullt ut förlusten.
Tamdjursägare har rätt att utan föregående tillstånd skjuta varg som angriper tamdjur om det sker på privat mark eller mark som ägs av delstaten. För att man skall få skjuta en angripande varg på federal mark krävs ett myndighetstillstånd. En större del av den mark där tamdjur hålls på bete är federal mark. Viss olaglig jakt på varg förekommer.
6.13. Kanada
I Kanada är viltvården inte en federal fråga utan en uppgift för provinserna och territorierna. Ambassaden har därför vänt sig till myndigheter i dessa för att få uppgifter om rovdjurspolitiken. De flesta har svarat. Vi tar här upp främst sådant som gemensamt för flera provinser och territorier. Som exempel har vi också tagit med olika uppgifter från vissa provinser och territorier.
Björn, järv, varg och kungsörn förekommer i Kanada. Antalet vargar i landet som helhet är mycket stort. Även brunbjörn och järv finns i stora stammar. Kungsörnen är enligt de uppgifter vi kunnat få inte särskilt talrik. I vissa av provinserna och territorierna är en eller flera arter vanliga medan någon eller alla saknas på andra håll. Här är inte platsen för att närmare gå in på de olika arternas antal och utbredning. Som exempel kan nämnas att man räknar med att det i British Columbia finns 10 000–13 000 björnar, 5 000–8 000 järvar och 8 000 vargar. I Yukon är siffrorna 6 000–7 000, 4 000 respektive 4 500.
I de flesta av provinserna är det ett uttalat mål att de arter man har skall bevaras och att man eftersträvar livskraftiga stammar. Kungsörnen är såvitt kommit fram fridlyst i alla provinser och territorier medan jakt i varierande omfattning är tillåten efter de andra arterna.
I British Columbia försöker man förvalta björn och järvstammarna så att man får livskraftiga stammar som ger möjligheter att både se och jaga djuren. Vargstammen försöker man förvalta i samspel med stammarna av hjortdjur. I områden där vargen trycker tillbaka bytesdjuren alltför mycket kan man utöka säsongen för jakt efter varg.
I Alberta finns förvaltningsplaner för björn och varg. I planerna sägs att man särskilt skall satsa på att öka möjligheterna för människor att få se björn medan man vill minska jakten. När det gäller vargstammen tar man i förvaltningen särskild hänsyn till hjortdjursstammarna. Om dessa har minskat i ett område och behöver återhämta sig kan man där minska vargstammen. Ett särskilt mål är att förbättra möjligheterna till jakt efter varg.
I Manitoba är policyn för vargstammen att den i princip inte skall påverkas av människan i större delen av utbredningsområdet. Men vargar som kommer in i jordbruksdistrikten och river tamdjur eller som ger sig in i samhällen kan avlivas. Trots policyn får den som har en ”big game hunting license” skjuta en varg per år under en bestämd jaktsäsong. Detta leder till att omkring 100 vargar av en stam på omkring 4 000 djur dödas per år. Därtill kommer att ”trappers” dödar omkring 250 stycken per år.
I de provinser och territorier där jakt på rovdjuren är tillåten administreras denna annars centralt i respektive område. Den vanligaste modellen är att den som vill jaga får ansöka om en licens, dvs. ett tillstånd att fälla ett visst antal djur.
I alla provinser vi fått uppgifter från är det tillåtet att döda rovdjur för att förhindra skador på egendom. I Saskatchewan understöder provinsen skyddsjakt efter varg i områden där det uppstår problem med angrepp på tamdjur. Om inte andra medel är tillräckliga används gift Varje år dödas i Saskatchewan omkring 60 vargar i syfte att minska skadorna. Populationen beräknas uppgå till 4 000 djur.
I många av provinserna tror man att det förekommer viss olaglig jakt efter rovdjur. Oftast är det fråga om varg men på vissa håll kan det också gälla björn. Den olagliga jakten anses emellertid inte vara av sådan omfattning att den är ett problem.
När det gäller skador som rovdjuren orsakar på egendom är reglerna olika i olika provinser och territorier. I vissa men inte i andra kan skador ersättas. Från vissa av provinserna har man uppgett att man inte lämnar ersättning till människor som skadats av rovdjuren.
På de flesta håll menar man att folk i allmänhet har en positiv inställning till rovdjuren. Men åtminstone från en del provinser har man uppgett att det förekommer debatt om björn och varg. I Alberta säger man att det pågår en ständig debatt om dessa arter mellan jägare, tamdjursägare och naturskyddsintressen. Enligt uppgifterna från Manitoba
är vargen fullt ut accepterad som en del av ekosystemet men när varg i större utsträckning än vanligt kommer till områden med mycket boskapsskötsel brukar det bli protester.
7. Den rättsliga regleringen
7.1. Inledning
I detta avsnitt redogör vi för de olika rättsliga regler som har betydelse för den svenska rovdjurspolitiken. De olika regelverken tas upp med utgångspunkt i rovdjursfrågorna. Redogörelserna för de olika områdena är alltså inte uttömmande beträffande andra frågor. Systemet för ersättningar för rovdjursrivna renar är inte rättsligt reglerat och behandlas i avsnitt 8.
Vid utformningen av rovdjurspolitiken är Sverige bundet av ett antal konventioner och EG-direktiv. Konventionerna och direktiven ger vissa utgångspunkter och ramar för utformningen av rovdjurspolitiken. De begränsar i några avseenden Sveriges möjligheter att självt bestämma hur stammarna av de olika arterna skall förvaltas.
Det finns inte några övergripande svenska rättsliga regler som direkt tar sikte på utformningen av rovdjurspolitiken. Emellertid har en rad bestämmelser i främst jaktlagstiftningen stor betydelse för förvaltningen av rovdjursstammarna. Som exempel kan nämnas de allmänna bestämmelser som finns om viltvårdens mål, jaktens bedrivande och liknande. Vidare är bestämmelserna om skyddsjakt av stor betydelse för rovdjursfrågorna. Detsamma gäller reglerna om ersättning för viltskador och om bidrag till skadeförebyggande åtgärder.
7.2. Sveriges internationella åtaganden
7.2.1. Allmänt
De konventioner som Sverige ingått med andra stater är folkrättsligt bindande. Sverige är alltså skyldigt att agera i enlighet med konventionerna. Några särskilda sanktioner är emellertid inte föreskrivna för det fall Sverige inte fullgör sina åtaganden.
Konventionerna är inte direkt tillämpliga inom landet. För att konventionerna skall få rättslig betydelse på det nationella planet måste de
omsättas till inhemska rättsregler. Befintliga svenska regler måste också anpassas till konventionerna så att de inte står i strid med dessa.
Med Renbeteskonventionen förhåller det sig något annorlunda. Konventionen ger direkt rättigheter till vissa svenska och norska renägare.
7.2.2. Konventionen om biologisk mångfald
Konventionen om biologisk mångfald (SÖ 1993:77) ratificerades av Sverige 1993. Även EU har ratificerat konventionen. Konventionen innehåller främst övergripande bestämmelser som ofta är flexibla. De som anslutit sig till konventionen har därigenom stor frihet att uppfylla konventionens krav utifrån nationella utgångspunkter. Konventionen kan betecknas som en ramkonvention.
Det finns tre övergripande mål för konventionen: att bevara den biologiska mångfalden, att säkerställa ett hållbart utnyttjande av denna och att åstadkomma en rättvis fördelning av den nytta som uppkommer genom utnyttjande av genetiska resurser (artikel 1).
Den biologiska mångfalden skall, enligt konventionen som huvudregel bevaras genom att hela ekosystem och naturliga livsmiljöer bevaras. Konventionsparterna skall, så vitt möjligt och om så är lämpligt, främja bibehållandet av livskraftiga populationer av olika arter i deras naturliga miljöer. De parter som anslutit sig till konventionen skall för detta ändamål, så vitt möjligt och om så är lämpligt, inrätta skyddade områden. Man skall också främja skyddet av ekosystem och återhämtning av hotade arter. Det sägs vidare att man skall utarbeta eller bibehålla lagstiftning eller liknande för att skydda hotade arter och populationer. Endast som komplement till bevarandet inom naturliga miljöer skall åtgärder vidtas för bevarande utanför dessa (artikel 2, 8 och 9).
Konventionen innehåller en bestämmelse som talar om att man skall respektera och bevara kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för att bevara och på ett hållbart sätt nyttja den biologiska mångfalden (artikel 8j). Vidare sägs att man skall stödja lokalbefolkningar i genomförandet av åtgärder som syftar till att återställa den biologiska mångfalden i områden där den minskats (artikel 10d).
7.2.3. Bernkonventionen
Sverige ratificerade 1983 konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö, den så kallade Bernkonventionen (SÖ 1983:30). Konventionen trädde i kraft för Sveriges del samma år. Även Finland, Norge och EU har tillträtt konventionen.
Bestämmelserna i Bernkonventionen är inte lika flexibla som bestämmelserna i konventionen om biologisk mångfald. Till skillnad från denna innehåller Bernkonventionen konkreta bestämmelser om att vissa miljöer och arter skall ha vissa grader av skydd. Bernkonventionen innehåller ett antal bilagor. Bilaga 2 tar upp djurarter som enligt konventionen är strängt skyddade och bilaga 3 arter som är skyddade. Björn, järv och varg ingår i bilaga 2 och lodjur i bilaga 3. Finland har reserverat sig när det gäller björn och varg och tillämpar alltså inte konventionen på dessa arter.
Varje part som har tillträtt konventionen skall införa den lagstiftning och vidta de administrativa åtgärder som är lämpliga och nödvändiga för att säkerställa ett särskilt skydd av de djurarter som anges i bilaga 2. Beträffande dessa är huvudregeln enligt konventionen att all avsiktlig fångst och allt avsiktligt dödande skall vara förbjudet. Likaså skall det vara förbjudet att avsiktligt störa djuren, särskilt under deras yngeltid och under vintervilan, såvida störningen kan anses betydande. Vidare skall det vara förbjudet att bedriva inrikeshandel med levande eller döda djur, om detta kan bidra till att bestämmelsen om skydd av arterna får större verkan. Det sistnämnda förbudet innefattar bl.a. monterade djur och delar av djur (artikel 6).
Det kan noteras att varje part skall vidta de angivna åtgärderna för att skydda arterna i bilaga 2. Det är därför inte förenligt med konventionen att två eller flera stater sinsemellan delar upp ansvaret för olika djurarter mellan sig. Den tanken har annars förekommit att en stat skulle kunna åta sig att skydda en viss art medan en annan stat t.ex. tillåter jakt på den arten men i gengäld åtar sig ansvaret för en annan art. Däremot finns bestämmelser om att parterna skall samarbeta och samordna sitt arbete enligt konventionen, vilket är något annat än att varje stat bara tar ansvar för vissa arter (artikel 10 och 11).
Arterna i bilaga 3, däribland lodjuret, har ett mindre strängt skydd än de i bilaga 2. Visserligen skall även arterna i bilaga 3 skyddas men konventionen hindrar inte att de utnyttjas. Däremot sägs att det skall finnas en reglering som innebär att populationerna hålls utom all fara. Det skall fastställas tider då det är förbjudet att jaga arterna ifråga och tidsbegränsade eller lokala förbud mot utnyttjande skall införas, om så är lämpligt för att återställa en godtagbar nivå på en population. Om det
anses lämpligt skall det också införas reglering av försäljning av levande eller döda djur (artikel 7).
Konventionsparterna kan göra undantag från bestämmelserna om skydd av arterna i bilaga 2 och 3. Undantag får endast göras under vissa förutsättningar och för vissa syften. Förutsättningarna är att det inte skall finnas någon annan tillfredsställande lösning för att uppnå syftet och att den berörda populationens fortbestånd inte påverkas på ett ogynnsamt sätt. När det gäller de stora rovdjuren är vissa av syftena av särskilt intresse. Undantag får göras för att skydda vilda djur samt hindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och annan egendom. Vidare får undantag göras med hänsyn bland annat till allmänhetens hälsa och säkerhet eller andra övergripande allmänna intressen (artikel 9).
Det finns i Bernkonventionen också bestämmelser om jaktmetoder. En bestämmelse som kan vara av intresse i detta sammanhang är att det som huvudregel skall vara förbjudet att bedriva jakt från motordrivna fordon i rörelse. Men under samma förutsättningar som undantag kan göras från skyddet för arterna i bilaga 2 och 3 kan undantag göras från förbudet mot användning av olika jaktmetoder (artikel 8 och 9).
7.2.4. Renbeteskonventionen
Sedan 1972 gäller en konvention mellan Sverige och Norge om renbetning, den så kallade Renbeteskonventionen (SÖ 1972:15). Enligt konventionen får vissa områden i Norge användas för svensk renbetning och tvärt om.
Det största sammanhängande området som svenska samebyar får utnyttja är beläget norr om Torneträsk. Mindre områden finns på olika platser längs den svensk-norska gränsen ner till norra Jämtland. Områdena får användas som sommarbete. De områden i Sverige som får användas för norsk renbetning är vinterbetesmarker. De rör sig om begränsade områden som oftast ligger långt in i landet.
I konventionen regleras en rad frågor med anknytning till renbetningen. Bland annat finns en regel om rätten till jakt. En renägare som med stöd av konventionen uppehåller sig i det andra landet har rätt till jakt enligt samma bestämmelser som gäller för det landets egna renskötande samer (39 §). En svensk renägare har alltså i Norge samma rätt till jakt som norska renskötare och vice versa.
I konventionen finns inte några regler om ersättning för skador på renar som orsakas av rovdjur.
7.2.5. ILO:s konvention nr 169
ILO står för International Labour Organization. Det är ett FN-organ som skall bevaka frågor om arbetsvillkor, diskriminering m.m. Inom ramen för denna uppgift bevakar ILO ursprungsfolkens arbets- och levnadsvillkor. Samerna är ett ursprungsfolk i Sverige.
ILO utarbetar bl.a. konventioner. Konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder innehåller bestämmelser och åtaganden till skydd för ursprungsfolken. Konventionen trädde i kraft 1991. Hittills har 14 länder anslutit sig, däribland Norge och Danmark. Sverige har inte anslutit sig.
Regeringen tillsatte under 1997 en utredning (Utredningen om ILOkonventionen nr 169) som hade till uppgift att utreda om Sverige kan ratificera konventionen och vilka åtgärder som i så fall är nödvändiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna. Utredningen kom under våren 1999 med sitt betänkande Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, SOU 1999:25. Man bedömde att Sverige kan ansluta sig till konventionen men att detta inte bör ske förrän ett antal åtgärder som rör samernas rätt till mark genomförts. Åtgärderna beräknades ta ca fem år att genomföra.
Konventionens allmänna inriktning är att tillförsäkra ursprungsfolken de förutsättningar som är nödvändiga för att bevara grunden för deras kultur och traditionella verksamheter (jfr. t.ex. artikel 2 och 23). När det gäller samerna i Sverige skulle detta innebära bl.a. att de skall ha möjlighet att bedriva renskötsel. Konventionen ställer också krav på att samråd skall äga rum med de berörda folken när lagstiftnings- eller administrativa åtgärder som berör dem skall vidtas (artikel 6.1).
I betänkandet om ILO konventionen tog man inte upp konventionens betydelse för hanteringen av rovdjursfrågor. Rovdjurspolitiken i stort liksom konkreta beslut i olika rovdjursfrågor har emellertid stor betydelse för rennäringen. Detta bör innebära att konventionen ställer krav på hanteringen av sådana frågor, i den mån Sverige ratificerar konventionen. Det är dock knappast möjligt att precisera vad konventionen skulle innebära när det gäller den konkreta utformningen av rovdjurspolitiken. Men man bör i varje fall kunna säga att den inte skulle få utformas på ett sådant sätt att rennäringen onödigtvis försvårades eller rent av blev omöjlig att bedriva.
När det gäller skyldigheten att samråda framhöll ILO-utredningen att samerna i Sametinget hade ett organ med möjlighet att påverka frågor som rör dem. Vidare pekade man på att det vid länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län finns rennäringsdelegationer med uppgifter som rör rennäringen, fisket och fjällförvaltningen. Tre av sju ledamöter i delegationerna skall vara rennäringsutövare. Mot
denna bakgrund menade utredningen att det inte finns någon bristande överensstämmelse mellan svensk lagstiftning och artikel 6 i konventionen. Ändå ansåg man att det finns anledning att överväga om samerna i större utsträckning än i dag skall få en lagfäst rätt till samråd i frågor som berör dem.
För att uppfylla konventionens krav är det alltså nödvändigt att det finns ett förfarande för samråd innan beslut fattas i rovdjursfrågor. Samrådsskyldigheten behöver inte bara gälla Sametinget. Den kan också gälla berörda samebyar eller andra samiska organisationer som t.ex. Svenska Samernas riksförbund (SSR).
Skyldigheten att samråda innebär inte att det skulle vara nödvändigt att ge tinget eller andra organisationer någon form av vetorätt. Å andra sidan innebär samråd givetvis mer än att man bara informerar om kommande åtgärder. Enligt konventionen skall samrådet ske förtroendefullt och i syfte att uppnå överenskommelse eller samtycke till de föreslagna åtgärderna (artikel 6.2).
7.3. EG-regler
7.3.1. Allmänt
Det finns två EG-direktiv som har central betydelse för Sveriges möjligheter att utforma sin rovdjurspolitik, dels det så kallade art- och habitatdirektivet, dels det så kallade fågeldirektivet. Frågor om handel med vissa djurarter, däribland björn, lo och varg, regleras av den så kallade CITES-förordningen.
Ett direktiv är inte direkt tillämpligt i medlemsstaterna. Istället är dessa skyldiga att se till att de inhemska rättsreglerna står i överensstämmelse med direktivet. Om så inte är fallet redan när direktivet börjar gälla måste medlemsstaten ifråga följa direktivet och införa nya rättsregler. Om en medlemsstat inte följer ett direktiv kan EU-kommisionen och andra medlemsstater agera gentemot staten inom ramen för det EG-rättsliga regelverket.
Sverige är alltså skyldigt att se till att svenska lagar och andra författningar stämmer överens med art- och habitat- samt fågeldirektiven. Det är inte möjligt för Sverige att ha ett regelverk som avviker från direktiven. Om Sverige anser att direktiven inte är lämpligt utformade får Sverige istället agera politiskt inom EU för att få till stånd en ändring.
Till skillnad från ett direktiv är en EG-förordning direkt tillämplig i medlemsstaterna. CITES-förordningen skall alltså inte omsättas till svenska rättsregler utan direkt tillämpas av svenska myndigheter. Skulle
en svensk rättsregel stå i strid med förordningen gäller denna och inte den svenska regeln.
7.3.2. Art- och habitatdirektivet
Allmänt
Syftet med art- och habitatdirektivet (rådets direktiv 92/43/EEG, EGT L 206, 22.7.1992, s. 7) är att säkerställa den biologiska mångfalden. Detta skall göras på två plan. Man skall bevara dels hela livsmiljöer, dels vilda djur- och växtarter som sådana. När åtgärder vidtas enligt direktivet skall hänsyn tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdrag (artikel 2).
Skydd för habitat – Natura 2 000
Direktivet innehåller en rad artiklar som syftar till att inrätta ett europeiskt nät av områden som skall bevaras. Detta nät kallas Natura 2 000. Syftet är att göra det möjligt att bibehålla och i förekommande fall återställa livsmiljöer samt växt- och djurarter. När det gäller djurarter består skyddet inom Natura 2 000 av att arternas så kallade habitat skyddas. Med habitat menas en miljö med särskilda kännetecken där en art lever under någon del av sin livscykel (artikel 1 och 3).
I direktivet föreskrivs ett särskilt förfarande för inrättandet av Natura 2 000. Först skall varje medlemsstat föreslå en lista på områden som skall skyddas. Listan skall därefter antas av kommissionen. Redan i och med detta skall områdena åtnjuta ett långtgående skydd. Efter det att kommissionen antagit listan skall respektive medlemsstat också själv utse områdena till särskilda bevarandeområden och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att de skall bevaras (artikel 4 och 6). När ett område väl blivit en del av Natura 2 000 kan en medlemsstat inte själv undanta området därifrån. Skyddet för ett område blir på så sätt starkare än om det endast hade skyddats av nationella regler.
De djurarter vilkas habitat skall skyddas genom Natura 2 000 finns förtecknade i bilaga 2 till direktivet. I bilagan ingår järv, lo och varg. Björn ingår också men de svenska och finska populationerna är undantagna. Även de finska populationerna av lo och varg är undantagna (artikel 3–11).
Sverige har till kommissionen lämnat en lista med förslag på områden som skall ingå i Natura 2 000. I stor utsträckning föreslås att områden som redan är nationellt skyddade, såsom nationalparker, skall ingå. Men även många andra områden är på förslag. Dessa områden är dock
arealmässigt mindre än de redan skyddade. Bland de föreslagna områdena finns reproduktionsplatser för järv, lo och varg. Kommissionen har för Sveriges del ännu inte antagit något område.
Natura 2 000 skall även omfatta de särskilda skyddsområden som utsetts enligt fågeldirektivet. Däribland ingår områden med häckningsplatser för kungsörn.
Skydd av arter
Jämfört med artiklarna om Natura 2 000 har direktivets artiklar om skydd av arter mer direkt betydelse för Sveriges möjligheter att utforma rovdjurspolitiken. Artiklarna ansluter nära till Bernkonventionens bestämmelser.
Direktivets regler om skydd av djurarter bygger på två olika listor där olika arter finns förtecknade. I bilaga 4a finns en förteckning över djurarter som skall ha ett starkt skydd. Där ingår björn, lo och varg. Finska populationer av varg inom renskötselområdet liksom vissa spanska och grekiska populationer är undantagna. Det förhållandet att järv inte ingår i bilaga 4a kan förklaras av att arten inte fanns inom EU innan Sverige och Finland blev medlemmar. I samband med Sveriges inträde fördes dock arten in i bilaga 2 (se ovan). I bilaga 5a finns en förteckning över arter som kan bli föremål för förvaltningsåtgärder.
Huvudregeln enligt direktivet är att det skall vara förbjudet att avsiktligt fånga och döda djur av de arter som ingår i bilaga 4a. Det skall också vara förbjudet att avsiktligt störa dem, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Vidare skall det vara förbjudet att förstöra parnings- och rastplatser (artikel 12.1).
Beträffande arterna i bilaga 4a skall medlemsstaterna också införa regler som syftar till att försvåra handel med arterna. Förbud skall bl.a. införas mot förvaring, transport och försäljning av exemplar som samlats in i naturen. Detta gäller dock inte för sådana som samlats in på ett lagligt sätt före genomförandet av direktivet (artikel 12.2).
När det gäller djurarterna i bilaga 5a har medlemsstaterna betydligt större eget handlingsutrymme. I princip är det möjligt att tillåta jakt på arterna. Åtgärder skall emellertid vidtas om en medlemsstat anser att detta är nödvändigt för att jakt och annan exploatering av arterna skall vara förenlig med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus.
Undantag
Skyddet för arterna i bilaga 4a är inte absolut. Det finns enligt direktivet vissa möjligheter, men ingen skyldighet, för medlemsstaterna att göra undantag från bestämmelserna om skydd. Reglerna om undantag gäller även beträffande det skydd arterna i bilaga 5a har.
Det finns två förutsättningar som skall vara uppfyllda för att man skall få göra ett undantag. Den första är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning. Den andra är att upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos den berörda arten inte försvåras.
Begreppet gynnsam bevarandestatus består av tre delar. Artens populationsutveckling skall vara sådan att den på lång sikt kommer att vara en livskraftig del av sin livsmiljö. Artens naturliga utbredningsområde skall inte minska och det skall sannolikt inte heller komma att minska inom en överskådlig tid. Slutligen skall det finnas och i framtiden sannolikt fortsätta att finnas en tillräckligt stor livsmiljö för att populationer av arten skall bibehållas på lång sikt. Sammantaget torde detta innebära att undantag i varje fall inte får göras om det kan medföra att artens långsiktiga överlevnad försvåras eller dess utbredningsområde minskar (artikel 1 och 16.1).
Undantag från direktivets regler om skydd får bara göras av vissa anledningar som anges i direktivet (artikel 16.1):
a) För att skydda vilda djur och växter m.m.
b) För att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog,
fiske, vatten och andra typer av egendom.
c) Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller andra tvingande
orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön.
d) För forsknings- och utbildningsändamål samt återinplantering
m.m.
e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i
begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna.
Jaktmetoder
Direktivet ålägger medlemsstaterna att förbjuda alla icke-selektiva metoder för fångst eller dödande av djur i bilaga 4a och 5a. Detta innebär att t.ex. gift inte får användas. Vidare föreskrivs att all jakt från flygplan och motorfordon i rörelse skall vara förbjuden (artikel 15).
Undantag kan göras från de nyss nämnda bestämmelserna. Förutsättningarna för detta är desamma som för undantag från huvudregeln om skydd för djurarter i bilaga 4a (artikel 16.1).
Ändring av direktivet
I direktivet finns föreskrivet särskilda regler om ändring av bilagorna. Ändringar i bilaga 4 som är nödvändiga för att anpassa denna till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen fattas enhälligt av rådet på förslag av kommissionen.
Därtill kommer att direktivet kan ändras genom införandet av ett nytt direktiv som helt eller delvis ersätter det nuvarande.
7.3.3. Fågeldirektivet
Allmänt
I fågeldirektivet (rådets direktiv 79/409/EEG, EGT L 103, 25.4.79, s. 1) regleras frågor om bevarande av de fågelarter som naturligt förekommer inom medlemsstaterna. Direktivet gäller inte bara för fåglarna som sådana utan också deras ägg, bon och livsmiljöer (artikel 1). Till direktivet hör flera bilagor. Bilaga 1–2 består av listor på fågelarter som enligt direktivet skall ges vissa grader av skydd och i bilaga 4 finns olika förbjudna jaktmetoder uppräknade.
Skyddet enligt fågeldirektivet
Som ett övergripande mål när det gäller samtliga naturligt förekommande fågelarter anges att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla populationerna på en nivå som särskilt svarar mot ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov. Alternativt är man skyldig att återställa arterna till en sådan nivå. Medlemsstaterna är också skyldiga att skydda, bevara och återställa tillräckliga livsmiljöer för de olika arterna. Beträffande de arter som räknas upp i bilaga 1 skall särskilda åtgärder vidtas. Bland annat skall
särskilda skyddsområden avsättas. De områden som utses enligt fågeldirektivet skall också ingå i nätet av områden som utses inom ramen för Natura 2 000 (artikel 2–4 i fågeldirektivet och artikel 3.1 i art- och habitatdirektivet).
Fågeldirektivet innehåller också konkreta bestämmelser om skyddet av de naturligt förekommande arterna, däribland kungsörn (artikel 5). Dessa svarar mot bestämmelserna om skyddet av arterna i bilaga 4a i art- och habitatdirektivet. Det skall sålunda vara förbjudet att avsiktligt döda eller fånga fågelarterna. Det skall också vara förbjudet att förstöra eller skada bon och ägg samt att föra bort bon. Även insamling av ägg skall förbjudas. Det skall också vara förbjudet att störa fåglarna, särskilt under häcknings- och uppfödningsperioderna, såvida inte störningarna saknar betydelse för möjligheterna att uppnå syftet med direktivet. Slutligen skall det vara förbjudet att förvara fåglar av sådana arter som inte får jagas eller fångas. Det finns inget som hindrar att en medlemsstat inför strängare skyddsregler än de som föreskrivs i direktivet (artikel 14)
I direktivet är det också föreskrivet att handel med de naturligt förekommande arterna skall vara förbjuden. Likaså skall olika förfaranden som anknyter till handeln vara förbjudna, som t.ex. transport för försäljning (artikel 6).
Även om huvudregeln är att avsiktligt dödande av fåglar skall vara förbjuden kan jakt tillåtas på vissa arter, nämligen de som anges i bilaga 2. Medlemsstaterna måste dock säkerställa att jakten inte innebär att man äventyrar de ansträngningar som görs för att bevara arterna inom deras naturliga utbredningsområde.
Undantag
Direktivet medger att undantag görs från skyddet för de olika fågelarterna. Möjligheten att göra undantag innebär att jakt under vissa förutsättningar kan tillåtas även på de arter som endast förekommer i bilaga 1.
Grundförutsättningen för att undantag skall vara tillåtet är att det inte finns någon annan lämplig lösning för att uppnå syftet med undantaget. För det första får man göra undantag för att förhindra vissa typer av skador. Undantag får sålunda göras av hänsyn till människors hälsa och säkerhet, av hänsyn till flygsäkerheten, för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten. Vidare får undantag göras för forskning och under vissa förutsättningar för fångst av fåglar (artikel 9.1).
Jaktmetoder
Direktivet ålägger medlemsstaterna att förbjuda alla storskaliga eller icke-selektiva metoder för fångst eller dödande av de fågelarter som berörs av direktivet. Detta innebär att t.ex. gift inte får användas. Vidare föreskrivs att all jakt från flygplan och motorfordon skall vara förbjuden (artikel 8).
Undantag kan göras även från de nyss nämnda bestämmelserna. Förutsättningarna för detta är desamma som för undantag från huvudregeln om skydd för fågelarterna (artikel 9.1).
Ändring av direktivet
I direktivet finns särskilda regler om ändring av bl.a. bilaga 1. Beslut om ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilagan till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen fattas på förslag av en särskild kommitté. Beslutande är i vissa fall kommissionen och i andra fall rådet.
Därtill kommer att direktivet kan ändras genom införandet av ett nytt direktiv som helt eller delvis ersätter det nuvarande.
7.3.4. CITES-förordningen
Genom CITES-förordningen (rådets förordning 97/338/EEG om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem, EGT L 061, 03.03.1997, s. 1) regleras sådana frågor om handel med vilda djur och växter som tas upp i den så kallade CITES-konventionen (Konventionen för reglering av handel med vissa utrotningshotade vilda djur och växter, SÖ 1974:41). Till förordningen hör fyra bilagor med listor på djur- och växtarter. Björn, lo, varg och kungsörn är alla upptagna i bilaga A.
För varje bilaga gäller särskilda villkor för import till och export från EU. Strängast är reglerna beträffande arterna i bilaga A. Förordningen förbjuder också handel inom EU för dessa arter. Från förbudet finns dock en rad undantag.
7.4. Den svenska jaktlagstiftningen
7.4.1. Bestämmelser om viltvård och jakt
Viltvård
Med vilt avses i jaktlagen (1987:259) vilda däggdjur och fåglar (2 §). Lagen innehåller ett antal bestämmelser som har rubriken viltvården. Vissa av bestämmelserna tar sikte på viltvården i allmänhet medan några rör hundhållning och skyddsjakt (4–9 §§).
Syftet med viltvården är enligt jaktlagen för det första att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer i landet. Ett andra syfte är att främja en utveckling av viltstammarna som är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. De angivna syftena bör uppfattas så att det grundläggande är att bestånden av varje art omfattar ett så stort antal individer att en genetisk variation inom arten är säkerställd. När detta grundläggande krav är uppfyllt kan stammarnas utveckling styras på ett sätt som bedöms som lämpligt. Olika intressen skall då vägas mot varandra. Vissa intressen talar för talrika bestånd av i vart fall vissa arter medan hänsyn till andra intressen kan innebära att stammarna måste begränsas. Jakt och allmänna naturintressen är exempel på intressen som kan tala för talrika viltbestånd. Jord- och skogsbruket liksom rennäringen är exempel på intressen som kan tala i motsatt riktning (4 § jaktlagen och prop. 1986/87:58, s. 21).
Meningen är att bestämmelsen om syftet med viltvården skall tjäna till vägledning vid tolkningen av lagens övriga bestämmelser (prop. 1986/87:58, s. 68). Begreppet viltvård för närmast tankarna till vård av sådant vilt som är intressant ur jaktsynpunkt. Men bestämmelsen om viltvård gäller även andra arter. Björn, järv, lo, varg och kungsörn omfattas alltså av bestämmelsen.
I viltvården ingår såväl att vidta direkta åtgärder för att ge viltet skydd och stöd som att anpassa jakten efter tillgången på vilt. Det är markägaren och jakträttshavaren som är ansvariga för dessa delar av viltvården. Även allmänna hänsyn till naturvården i samband med olika former av markanvändning kan betraktas som viltvård i lagens mening (4 § andra stycket jaktlagen och a. prop., s. 20 och 68).
Var och en är skyldig att visa hänsyn mot viltet. Viltet får inte ofredas eller förföljas annat än vid jakt. Detta hindrar emellertid inte att en markägare vidtar åtgärder för att förhindra att vilt orsakar skador även om åtgärderna innebär att viltet skräms. En förutsättning för att denna typ av åtgärder skall få vidtas är att skadorna inte kan motverkas på något annat tillfredsställande sätt. Den sistnämnda begränsningen har
tillkommit för att regleringen skall stå i överensstämmelse med art- och habitatdirektivet. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot andra stycket kan dömas till böter (5 § och 45 § första stycket, första punkten, jaktlagen samt a. prop., s. 69 och prop. 1996/97:75, s. 87).
Jakträtt
Huvudregeln är att jakträtten tillkommer fastighetsägaren (10 § jaktlagen). Från huvudregeln om jakträtten finns vissa undantag som innebär att andra än jakträttshavaren i vissa fall får bedriva skyddsjakt. Till exempel får den som bor på en gård eller har en trädgård utan att ha jakträtt ändå döda eller fånga vissa angivna djurarter (23 § första stycket jaktlagen).
Beträffande björn, varg, järv, lo gäller att regeringen kan tillåta att skyddsjakt får bedrivas på annans jaktområde (23 § andra stycket jaktlagen). Sådana bestämmelser finns i jaktförordningens bestämmelser om skyddsjakt.
Om rätten för medlemmar i en sameby att jaga finns särskilda bestämmelser i rennäringslagen (1971:437). Medlemmarna får, med vissa begränsningar till tid och plats, jaga på mark inom byns betesområde. När det gäller björn, järv, lo och varg får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer besluta att jakt får bedrivas på andra samebyars område (25 § rennäringslagen).
Allmän jakttid och tillstånd till jakt på rovdjur
I jaktlagen är fastslaget som huvudregel att allt vilt är fredat. Jakt får äga rum endast om detta tillåts i särskilda föreskrifter eller beslut (3 § jaktlagen). Regeringen får meddela föreskrifter om de tider då olika slag av vilt får jagas, dvs. om allmän jakttid. Regeringen kan också meddela föreskrifter om tillstånd till jakt under en särskild jakttid, licensjakt, samt om tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt, dvs. skyddsjakt (29 § jaktlagen).
Bestämmelser om allmänna jakttider har meddelats i en bilaga till jaktförordningen (1987:905). För björn, varg, järv, lo och kungsörn finns det inte någon allmän jakttid. Däremot kan Naturvårdsverket enligt 6 § jaktförordningen, efter samråd med länsstyrelsen, besluta om jakt på ett begränsat antal djur av alla dessa arter utom kungsörn. Tillstånd kan ges antingen i generella föreskrifter eller genom beslut i enskilda fall.
En rad villkor gäller för att jakt skall få tillåtas enligt 6 § jaktförordningen. För det första får tillstånd bara meddelas för områden där det finns fasta stammar av de aktuella arterna. Vidare sägs att det inte får finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte får försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Som ytterligare förutsättningar gäller att jakten måste vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade former.
De beslut om jakt på de aktuella arterna som Naturvårdsverket meddelat under de senaste åren har meddelats med stöd av jaktförordningens regler om skyddsjakt och alltså inte enligt 6 § jaktförordningen. Paragrafen fick sin nuvarande lydelse genom en förordningsändring som trädde i kraft i augusti 1999 (1999:712). Syftet med ändringen var att paragrafen skulle stå i överensstämmelse med artikel 16 e) i art- och habitatdirektivet (avsnitt 7.3.2).
Något om jaktens bedrivande
Jakt skall bedrivas på sådant sätt att viltet inte utsätts för onödigt lidande (27 § jaktlagen). Den som bryter mot denna regel kan i första hand dömas för djurplågeri. I straffskalan ingår böter och fängelse upp till två år (16 kap. 13 § brottsbalken). Om förfarandet inte är att bedöma som djurplågeri kan det istället vara straffbart enligt jaktlagen, om gärningen begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Straffet är då böter (45 § första stycket, tredje punkten jaktlagen).
Endast sådana vapen och sådan ammunition som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver får användas vid jakt. Fångstredskap skall vara av sådan typ som godkänts av verket. Verket får också meddela föreskrifter om tillstånd till användning av fångstredskap och begränsningar för användningen av sådana. Föreskrifter kan även meddelas om vittjande av fångstredskap (30 § jaktlagen samt 11 och 12 §§jaktförordningen). Bestämmelser om vapen, ammunition och fångstredskap finns jaktkungörelsen (SNFS 1994:3). Användning av otillåtna jaktmedel utgör jaktbrott.
I den mån jakt efter björn, järv, lo och varg tillåtits under senare år har det skett enligt bestämmelserna om skyddsjakt. Vid beslut om skyddsjakt på initiativ av Naturvårdsverket kan verket bestämma hur jakten skall bedrivas. Detta innebär t.ex. att verket kan föreskriva att fällfångst får eller inte får förekomma.
I jaktlagen anges som huvudregel att jakt inte får bedrivas från motordrivna fortskaffningsmedel. Sådana får normalt inte heller
användas på något annat sätt som inverkar på jaktens förlopp. Man får alltså inte söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt med motordrivna fortskaffningsmedel. Inte heller får man använda sådana för att hindra vilt från att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet (31 §). Naturvårdsverket kan medge undantag från dessa regler när tillstånd ges till skyddsjakt på initiativ av enskild. Otillåten användning av motordrivna fortskaffningsmedel utgör jaktbrott.
Man får som huvudregel inte medföra skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng. Skjutvapen som förvaras i motordrivna fortskaffningsmedel får inte vara laddade (22 § första stycket jaktförordningen). Dessa regler gäller emellertid inte om Naturvårdsverket i ett beslut om skyddsjakt medger undantag från bestämmelserna om användning av motordrivna fortskaffningsmedel. I sådana fall får alltså skjutvapen medföras vid terrängkörning och förvaras laddade i motordrivna fortskaffningsmedel (22 § andra stycket tredje punkten jaktförordningen). Dessutom kan länsstyrelsen medge undantag om det behövs för renskötseln eller om det annars finns särskilda skäl (23 § jaktförordningen). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifterna om medförande av skjutvapen kan dömas till böter (45 § första stycket femte punkten jaktlagen).
7.4.2. Statens vilt
Björn, järv, lo, varg och kungsörn utgör, liksom flera andra arter, statens vilt. Detta innebär att ett djur av dessa arter som omhändertas, påträffas dött, eller dödas när det är fredat tillfaller staten (25 § jaktlagen och 33 § jaktförordningen). Den som påträffar dött djur som utgör statens vilt eller som omhändertar eller dödar ett sådant djur skall snarast möjligt anmäla detta till polismyndigheten (36 § jaktförordningen). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter detta kan dömas till böter (45 § första stycket andra punkten jaktlagen).
7.4.3. Skyddsjakt
Vad är skyddsjakt?
Med skyddsjakt avses jakt som bedrivs i syfte att förebygga skador av vilt. Definitionen ges i jaktförordningen i den rubrik som föregår 23 a– 29 §§, vilka reglerar skyddsjakten. Bestämmelser om skyddsjakt finns också i jaktlagen även om begreppet som sådant inte används där.
Skyddsjakt efter björn, varg, järv, lo och kungsörn kan tillåtas under vissa förutsättningar. Prövningen av om skyddsjakt skall tillåtas på dessa arter görs av Naturvårdsverket (24 och 27 §§jaktförordningen). I vissa fall kan skyddsjakt efter björn, järv eller lo också bedrivas på initiativ av en enskild utan föregående prövning av någon myndighet. Detta får ske under vissa förutsättningar i omedelbart samband med ett rovdjursangrepp på ett tamdjur och jakten brukar därför ofta kallas nödvärnsjakt. Användningen av begreppet nödvärnsjakt leder emellertid lätt till att man blandar ihop denna typ av skyddsjakt med brottsbalkens bestämmelser om nödvärn och nöd. För att undvika missförstånd kommer begreppet nödvärnsjakt inte att användas här.
Bestämmelsen i brottsbalken om nöd är generell och kan tillämpas på många helt olika situationer. Den innebär att en handling som annars skulle vara brottslig under vissa förutsättningar inte är det. Bestämmelsen kan t.ex. i vissa fall innebära att det är tillåtet att utan stöd i jaktlagstiftningen döda ett djur för att förhindra en skada. Trots detta är det inte lämpligt att kalla jakt i en nödsituation för skyddsjakt. Detta eftersom bestämmelsen också rör helt andra situationer och har sina speciella förutsättningar. Vi skiljer därför här på skyddsjakt och nöd.
Brottsbalkens bestämmelse om nödvärn kan över huvud taget inte tillämpas på situationer då ett vilt djur dödas för att skador skall undvikas.
Bestämmelserna om nöd och nödvärn behandlas utförligare i avsnitt 7.5.
Allmänna förutsättningar för skyddsjakt
I jaktförordningen anges vissa allmänna förutsättningar för skyddsjakt som gäller i de fall då myndigheter ger tillstånd till skyddsjakt (23 a §). Det finns två förutsättningar som alltid skall vara uppfyllda. Den första är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning och den andra att jakten inte får försvåra upprätthållandet av artens bevarandestatus. Den sistnämnda förutsättningen torde innebära att jakt får tillåtas bara om det inte är troligt att jakten får några långsiktiga negativa effekter på artens utbredning eller långsiktiga överlevnad.
Jakt får endast tillåtas i vissa syften:
- Av hänsyn till människors hälsa och säkerhet eller av andra orsaker som har ett överskuggande allmänintresse,
- av hänsyn till flygsäkerheten,
- för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom eller
- för att skydda flora eller fauna och bevara livsmiljöer.
Såväl de nämnda förutsättningen för att skyddsjakt skall få tillåtas som de uppräknade syftena är i det närmaste direkt hämtade från artikel 16 i art- och habitatdirektivet utom såvitt gäller flygsäkerheten. Denna del har hämtats från fågeldirektivet. Direktiven ansluter i sin tur nära till Bernkonventionen (se avsnitt 7.2 och 7.3).
När det gäller syftet ”andra orsaker som har ett överskuggande allmänintresse” innehåller art- och habitatdirektivet några preciserande exempel. Bl.a. orsaker av social eller ekonomisk karaktär innefattas i formuleringen. Dessa preciseringar bör ges betydelse vid tolkningen av de svenska bestämmelserna, även om de inte nämns i dessa.
Skyddsjakt på initiativ av myndighet
I jaktförordningen delas skyddsjaktsbestämmelserna in i två kategorier, skyddsjakt på initiativ av myndighet respektive på initiativ av enskild.
Till den förstnämnda kategorin hör den skyddsjakt som kan beslutas då ett viltbestånds storlek medför risker för trafikolyckor eller andra allvarliga skador. Jakten skall ha till syfte att förebygga eller minska riskerna. När det gäller björn, järv, lo, varg och kungsörn är Naturvårdsverket beslutsmyndighet (24 § jaktförordningen). De nämnda allmänna förutsättningarna för ett beslut om skyddsjakt gäller i dessa fall.
Ett beslut om skyddsjakt förutsätter inte jakträttshavarens samtycke utan kan genomföras tvångsvis. I ett beslut om skyddsjakt skall det bestämmas hur jakten skall bedrivas och om den skall utföras av jakträttshavaren eller genom särskilt utsedda jägare. Endast om jakträttshavaren själv åtagit sig att utföra jakten kan det bestämmas att han skall utföra den. Beslutet skall också ange vad som skall göras med de djur som dödas eller fångas vid jakten (7 § jaktlagen och a. prop. s. 31).
Tillstånd till skyddsjakt på initiativ av enskild
Naturvårdsverket kan ge tillstånd till skyddsjakt på initiativ av enskilda, dvs. efter ansökan av en enskild person eller en sammanslutning av personer. Tillstånd kan ges i två olika situationer. I båda gäller de allmänna förutsättningarna att det inte får finnas någon annan lämplig lösning och att upprätthållandet av den aktuella artens bevarandestatus inte försvåras.
Den ena möjligheten att tillåta skyddsjakt gäller för björn, järv, lo och örn men inte varg. Tillstånd till jakt kan ges om det behövs för att någon av de arter som omfattas orsakar skador (27 § första meningen första stycket jaktförordningen). Här talas alltså bara om skador, inte allvarliga skador. Men i de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt är formuleringen strängare. Där sägs att det krävs just allvarliga skador för att man skall få besluta om skyddsjakt för att skydda boskap eller annan egendom. Eftersom de allmänna förutsättningarna gäller i dessa fall måste det alltså vara fråga om allvarliga skador för att tillstånd till skyddsjakt skall kunna ges.
Ett tillstånd enligt denna bestämmelse tar inte sikte på en särskild individ utan ett visst antal djur av den aktuella arten. Fram till mars 1990 omfattande bestämmelsen även varg. Vargen togs bort från bestämmelsen på grund av den då mycket svaga vargstammen. I vårt delbetänkande Skyddsjakt på varg, SOU 1999:50, föreslog vi emellertid att bestämmelsen återigen skulle gälla också för varg.
Den andra möjligheten för Naturvårdsverket att ge särskilda tillstånd till skyddsjakt omfattar varg samt även björn, järv, lo och örn. Tillstånd kan ges till skyddsjakt på ett enskilt djur som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Det är alltså fråga om jakt på en enskild skadegörande individ (27 § första stycket andra meningen jaktförordningen).
Vid skyddsjakt på initiativ av enskilda är det möjligt för Naturvårdsverket att tillåta användning av motordrivna fortskaffningsmedel på sådana sätt som annars inte är tillåtna (27 § tredje stycket jaktförordningen och 31 § jaktlagen). Det blir då också tillåtet att medföra skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng och att förvara laddade vapen i motordrivna fortskaffningsmedel, vilket som huvudregel inte är tillåtet.
Förhållandet mellan 24 och 27 §§ jaktförordningen
Naturvårdsverket kan fatta beslut om skyddsjakt, som inte avser en särskild djurindivid, antingen på eget initiativ eller på initiativ av enskild.
Det finns en principiell skillnad mellan dessa bestämmelser. Ett beslut som fattas på initiativ av Naturvårdsverket kan genomföras utan jakträttshavarens samtycke (24 § jaktförordningen). Beslutet om skyddsjakt går då ut på att ett visst antal djur av en viss art får fällas inom ett bestämt område. För skyddsjakt på initiativ av enskild krävs att någon ansöker om tillstånd att få döda ett eller flera djur av de arter som räknas upp (27 § första stycket första meningen). Om ett tillstånd ges så gäller det för sökanden, som då får rätt att fälla det antal djur som anges i tillståndet.
Utan tillstånd från myndighet
Skyddsjakt på björn, järv och lo, men inte varg och kungsörn, får i vissa fall bedrivas utan föregående tillstånd av någon myndighet. När detta får ske regleras i 28 § jaktförordningen. Det är jakt enligt denna paragraf som ofta kallas nödvärnsjakt. Som vi sagt använder vi inte detta begrepp här. Även vargen ingick i paragrafen fram till mars 1990. Samtidigt som vargen togs bort ur den ena delen av 27 § togs den bort ur denna paragraf. I vårt delbetänkande Skyddsjakt på varg (SOU 1999:50) föreslog vi att varg åter skulle omfattas även av 28 §.
Om ett djur av någon av de arter som omfattas av paragrafen angripit och skadat eller dödat ett tamdjur får tamdjurets ägare eller vårdare under vissa förutsättningar döda det angripande djuret. Ett grundläggande krav för att paragrafen skall vara tillämplig är alltså att något tamdjur redan skadats eller dödats. Endast det djur som orsakat skadan får dödas.
För att det angripande djuret skall få dödas är det en förutsättning att det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp. Detta torde innebära att det måste finnas åtminstone någon påtaglig omständighet som talar för att angreppet inte var en avslutad engångsföreteelse. T.ex. skulle detta kunna vara fallet om man med säkerhet kan konstatera att just det djuret uppehåller sig i ett visst område och vid tidigare närliggande tillfällen dödat tamdjur där.
En ytterligare förutsättning för att man skall få döda det angripande djuret är att det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Formuleringen begränsar avsevärt utrymmet för denna typ av skyddsjakt. Den tillåter inte att det passerar någon tid mellan angreppet och jakten. Om detta innebär att man inte kan döda det angripande djuret är man hänvisad till att hos Naturvårdsverket söka tillstånd till jakt på det skadegörande djuret.
Jakt enligt 28 § jaktförordningen får bedrivas när som helst på dygnet (28 § jfr. med 9 § jaktförordningen). Jakten får ske på annans jaktområde men inte inom nationalparker.
Överklagande
De beslut som Naturvårdsverket meddelar i frågor om skyddsjakt får överklagas till länsrätten. Därifrån kan man överklaga till kammarrätten men det krävs särskilt prövningstillstånd för att denna skall ta upp överklagandet. Kammarrättens beslut kan överklagas hos Regeringsrätten, som är högsta instans. För att Regeringsrätten skall pröva målet krävs också ett prövningstillstånd (58 § tredje stycket jaktförordningen).
7.4.4. Polismyndighetens rätt att avliva djur
Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller kan antas vara farligt för människors säkerhet får polismyndigheten låta avliva djuret. Polisens möjlighet att avliva djur gäller endast avseende ett visst enskilt skadevållande eller potentiellt farligt djur. En förutsättning för att det skall få avlivas är vidare att det inte finns någon annan tillfredsställande lösning (9 § jaktlagen). Bestämmelsen kan tillämpas t.ex. då en björn blivit så närgången att den bedöms utgöra en fara.
7.4.5. Jaktbrott och jakthäleri
Brotten
I 43 § jaktlagen finns bestämmelser om jaktbrott. Ett sådant brott kan utgöras av en rad olika handlingar. I samtliga fall krävs det uppsåt eller grov oaktsamhet för att man skall kunna dömas för brott. Straffskalan är från böter upp till sex månaders fängelse. Om brottet är grovt är straffet fängelse i upp till två år (44 § jaktlagen). Vissa omständigheter skall särskilt beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt. Detta gäller bl.a. om brottet avsåg hotat eller sällsynt vilt, om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning eller om det utförts med otillåten hjälp av motordrivet fortskaffningsmedel.
När det gäller frågor kring björn, järv, lo, varg och kungsörn är vissa typer av jaktbrott av särskilt intresse. För det första utgör det jaktbrott att jaga vilt som inte får jagas, dvs. fredat vilt. Jaktlagens utgångspunkt är att allt vilt är fredat. Med jakt avses inte bara att fånga och döda vilt utan också att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt samt att göra ingrepp i viltets bo och att ta eller förstöra fåglars ägg (2 § jaktlagen). Alla dessa förfaranden är alltså jaktbrott när de riktas mot björn, järv, lo, varg och kungsörn, om förfarandet inte har stöd i någon av bestämmelserna om skyddsjakt, 6 § jaktförordningen eller brottsbalkens bestämmelse om nöd.
Jaktbrott kan också bestå i otillåten användning av motordrivna fortskaffningsmedel, användning av otillåtna vapen och jaktmedel samt brott mot reglerna om statens vilt (43 § andra punkten, 31 § första stycket, 30 § och 25 §jaktlagen).
Jakthäleri är ett brott som består i att någon tar obehörig befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott. I straffskalan ingår böter och fängelse i högst sex månader och för grovt brott fängelse i högst två år.
Beslag och förverkande m.m.
Om någon tas på bar gärning när han begår jaktbrott får vilt tas i beslag. Viltet skall sedan som huvudregel förklaras förverkat. Även jaktredskap, fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som använts vid jakten får tas i beslag, om det kan antas att egendomen kommer att förverkas. Förverkande av sådan egendom skall äga rum om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Egendom kan tas i beslag av bl.a. jakträttshavare och jakttillsynsmän. Förverkande beslutas av domstol (47, 48 och 49 §§jaktlagen).
Polismyndigheten får återkalla tillstånd att inneha skjutvapen. Detta kan göras under vissa förutsättningar, bl.a. om tillståndshavaren missbrukat vapnet eller på annat sätt visat sig olämplig att inneha vapen, se 6 kap. 1 § vapenlagen (1996:67). Ett jaktbrott eller något annat brott mot jaktlagstiftningen kan således innebära att gärningsmannens eventuella tillstånd att inneha skjutvapen återkallas.
7.4.6. Viltskador
Allmänt
I 29 a § jaktförordningen och i viltskadekungörelsen (SNFS 1996:4 omtryckt i NFS 1999:11) regleras frågor om bidrag till åtgärder för att förebygga viltskador och om ersättning för sådana skador. Regleringen gäller inte i fråga om skador på renar.
Beslut om bidrag till förebyggande åtgärder och ersättning för viltskador meddelas av länsstyrelsen. Bidrag och ersättningar får lämnas i mån av tillgång på medel (29 a § första stycket). Det är alltså inte föreskrivet någon rättighet för enskilda vare sig att få bidrag eller ersättning.
Hur stora belopp som skall anslås för dessa ändamål bestäms av Riksdagen genom statsbudgeten. För år 1998 var det totala anslaget för bidrag och ersättningar enligt 29 a § samt för rovdjursskador på renar och samebyarnas rovdjursinventeringar 46,5 miljoner kr. Av det totala
anslaget avsåg 13,5 miljoner kr användning enligt 29 a § (prop. 1997/98:1, utgiftsområde 23, bet. 1997/98:JoU1 och rskr. 1997/98:117). För år 1999 är det totala anslaget 56 miljoner kr, varav 18 miljoner är avsedda för användning enligt 29 a § (prop. 1998/99:1, utgiftsområde 23). Naturvårdsverket fördelar de anslagna medlen på länsstyrelserna, som sedan har att fatta de enskilda besluten.
Bidrag
Både vid beslut om bidrag och om ersättningar skall beaktas om viltet ifråga får jagas, skadans omfattning, samt möjligheterna att genomföra effektiv skyddsjakt eller andra skadeförebyggande åtgärder (29 a § andra stycket jaktförordningen). Detta innebär att bidrag och ersättningar främst lämnas avseende skador av vilt som inte får jagas, dvs. när det inte är tillåtet att förebygga skadorna genom skyddsjakt.
När det gäller björn, järv, lo och varg kan visserligen Naturvårdsverket tillåta skyddsjakt. Men även om verket gjort detta anses bidrag och ersättning kunna betalas ut för att förebygga respektive ersätta skador av dessa arter (jfr. Naturvårdsverkets Allmänna råd för tillämpningen av viltskadekungörelsen, NFS 1999:11).
Inriktningen är att skador skall förebyggas. De viltskademedel som länsstyrelserna anvisas skall i första hand gå till bidrag för förebyggande av viltskador. Endast det belopp som återstår sedan bidragen lämnats får användas till ersättningar för viltskador (2 och 8 §§ viltskadekungörelsen). Bidrag får lämnas både till åtgärder som man vet att har en skadeförebyggande effekt och för utveckling av åtgärder som sannolikt kan ge tillräckliga skadeförebyggande effekter (5 § viltskadekungörelsen).
Bidrag får inte lämnas till åtgärder för skydd av egendom som till sin karaktär är särskilt exponerad för skador och därför alltid kräver skadeförebyggande åtgärder för att inte drabbas av omfattande viltskador (6 § viltskadekungörelsen). I Naturvårdsverkets allmänna råd sägs att bidrag därför inte får lämnas för skydd av bikupor och fisk i fiskodlingar. Detsamma gäller tamdjur på fritt skogsbete. Bidrag får vidare bara ges för åtgärder som avser att skydda egendom som är avsedd för att användas i näringsverksamhet (6 § viltskadekungörelsen).
Ersättning
För ersättningar för viltskador gäller som en grundläggande förutsättning att ersättning bara får lämnas om det är uppenbart oskäligt att den som
drabbats av skadan själv svarar för kostnaden (29 a § första stycket jaktförordningen). Detta innebär att en tämligen skönsmässig bedömning alltid skall göras innan ett beslut om ersättning meddelas.
Den som vill ansöka om ersättning måste anmäla skadan till länsstyrelsen. Skador som orsakats av annat vilt än säl skall alltid besiktigas (9 a § viltskadekungörelsen).
På samma sätt som när det gäller bidrag får ersättning inte lämnas för egendom som till sin karaktär är särskilt exponerad för skador. Inte heller får ersättning lämnas för skador på vilda djur, med undantag för sälskador på fisk i fiskeredskap. Vidare får som regel ersättning inte lämnas till den som fått bidrag för förebyggande av skador orsakade av den viltart för vilken ersättning begärs men undantag kan göras om det finns särskilda skäl. Slutligen får ersättning endast ges för egendom avsedd att användas i näringsverksamhet men även från detta krav kan undantag göras (15 § viltskadekungörelsen).
När det gäller hundar som skadas eller dödas av björn, järv, lo, varg eller kungsörn finns en del särskilda regler. De får ersättas trots att de inte används i näringsverksamhet. För ersättningarna har schablonbelopp fastställts. En skadad hund skall ersättas med 2 000 kr. Ytterligare högst 5 000 kr kan betalas för att ersätta självrisk för en eventuell försäkring. För oförsäkrade hundar kan istället motsvarande belopp betalas för veterinärkostnader och liknande. För en dödad hund skall ersättning utgå med 10 000 kr.
7.5. Brottsbalkens bestämmelse om nöd
7.5.1. Nöd
Vissa handlingar är normalt sett brottsliga, dvs. de är belagda med straff. Men även en sådan handling kan i vissa fall vara tillåten. Detta gäller bl.a. om handlingen vidtas under sådana omständigheter att någon av de i 24 kap. brottsbalken (BrB) angivna allmänna grunderna för ansvarsfrihet kan tillämpas. Den mest kända av dessa är nödvärn, som regleras i 24 kap. 1 §. Man har rätt till nödvärn mot påbörjade eller överhängande brottsliga angrepp och liknande. Nödvärnsrätten kan endast brukas mot en angripande person. Ett rovdjursangrepp kan inte utgöra en nödvärnssituation.
I 24 kap. 4 § BrB stadgas om nöd. En principiell skillnad mellan nöd och nödvärn är att det inte behöver vara fråga om ett brottsligt angrepp för att man skall anses vara i nöd. En nödsituation är en situation då fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse (24 kap. 4 § BrB andra stycket). Ett rovdjursangrepp på
en människa eller ett tamdjur är alltså att betrakta som en nödsituation. Däremot är det inte en nödsituation om ett rovdjur angriper ett annat vilt djur eftersom det vilda djuret inte är någons egendom.
Alla handlingar som företas i en nödsituation är inte straffria. I bestämmelsen om nöd sägs att en gärning som någon begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Frågan om en handling är brottslig eller inte avgörs alltså av en avvägning mellan olika intressen. Det intresse som påkallar nödhandlingen skall vägas mot det intresse som skadas genom denna. Om handlingen efter avvägningen anses försvarlig är den inte brottslig. För att så skall vara fallet måste i princip det hotade intresset vara av betydligt större vikt än det offrade. Även affektionsvärden kan beaktas.
Om en björn, järv, lo, varg eller kungsörn dödas då det inte är tillåtet enligt jaktlagen och jaktförordningen är det normalt sett fråga om ett jaktbrott. Om djuret dödats i en nödsituation kan det emellertid vara fråga om en handling som ändå är straffri på grund av nöd. En rad omständigheter kan ha betydelse vid bedömningen. En viktig faktor är förstås vilket intresse som är hotat. Är det fråga om ett angrepp på en människa är det försvarligt att döda ett angripande djur. Är det däremot fråga om angrepp på tamdjur måste det angripna djurets värde beaktas. En viktig omständighet i ett sådant fall kan också vara det angripande djurets art. Ju mer sällsynt det angripande djuret är, desto mindre utrymme torde det finnas att anse dödandet som försvarligt.
I 24 kap. 6 § BrB finns ett stadgande som utsträcker det straffria området. Stadgandet innebär att den som gjort mer än vad som är medgivet enligt bl.a. bestämmelsen om nöd ändå skall vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Vid denna bedömning skall hänsyn tas till farans art och till hur lång tid som funnits för övervägande. Även personliga egenskaper hos den handlande kan beaktas.
Rättsfallet NJA 1988 s. 495 kan illustrera tillämpningen av de båda bestämmelserna som gäller nöd. En jakthund hade tagit sig in i en inhägnad och angripit ett par dvärggetter. Getternas ägare avvärjde angreppet genom att döda hunden och åtalades därför för skadegörelse. När Högsta domstolen skulle bedöma om han skulle vara fri från straffansvar på grund av nöd, uttalade domstolen inledningsvis att nödbestämmelsen tar sikte på undantagssituationer och skall tillämpas restriktivt. Domstolen ansåg visserligen att getternas ägare hade varit i en nödsituation. Men eftersom hundens värde var mångdubbelt större än getternas, vilket getternas ägare måste ha insett, menade domstolen att det inte varit försvarligt att skjuta hunden. Det ansågs inte heller att omständigheterna varit sådana att ägaren svårligen kunnat besinna sig. I
denna del framhöll domstolen att han tagit sig tid att uppsöka sin bostad för att hämta sitt gevär. Han dömdes alltså för skadegörelse.
7.5.2. Skyddsjakt och nöd
Enligt 28 § jaktförordningen är det under vissa förutsättningar tillåtet att döda djur av arterna björn, järv och lo. Om någon dödar ett djur under sådana omständigheter som faller under paragrafen är det inte fråga om ett jaktbrott. Är omständigheterna däremot sådana att paragrafen inte är tillämplig kan det vara fråga om ett brott. Det är först i den senare situationen det kan bli aktuellt att tillämpa brottsbalkens bestämmelse om nöd. Denna innebär ju att en handling som vanligtvis är brottslig under vissa förutsättningar inte är det.
Bestämmelsen om nöd har ett vidare tillämpningsområde än bestämmelsen i 28 § jaktförordningen. Nöd kan åberopas oavsett vilken djurart det är som angriper eller annars utgör en fara. Det förutsätts inte heller att någon skada redan har inträffat eller att det finns anledning att befara ett nytt angrepp. Nöd kan åberopas till stöd för att avvärja angrepp på människor, vilket inte är fallet med jaktförordningens bestämmelse.
En avgörande begränsning i bestämmelsen om nöd är kravet på att handlandet skall vara försvarligt. Någon motsvarighet finns inte beträffande skyddsjakten enligt 28 § jaktförordningen. Det måste också anses förhållandevis svårt för den enskilde att i en akut situation bedöma om ett handlande kan anses försvarligt eller inte. Denna bedömning behöver man inte göra om de mer konkreta förutsättningarna i 28 § är uppfyllda.
En ytterligare begränsning av nödbestämmelsens räckvidd är att den endast kan åberopas så länge en nödsituation föreligger. När skadan redan är skedd ger inte nödrätten någon möjlighet att ingripa för att förebygga framtida angrepp. 28 § jaktförordningen är däremot konstruerad så att den skall ge en möjlighet att just förhindra förnyade angrepp.
7.6. Förhållandet mellan de olika regelverken om jakt på rovdjur
Både Sverige och EU har anslutit sig till Bernkonventionen (SÖ 1983:30). Den styr därför såväl Sveriges som EU:s möjligheter att anta regler om jakt på de arter som omfattas av konventionen. De som skrivit på konventionen får inte ha regler som tillåter mer omfattande jakt än
vad konventionen föreskriver. Konventionen hindrar å andra sidan inte att man inför strängare skyddsregler än vad konventionen föreskriver.
I art- och habitat- och fågeldirektiven reglerar EU bl.a. frågor om skydd för vissa djurarter. När det gäller möjligheterna att tillåta skyddsjakt på de fyra stora rovdjuren är art- och habitatdirektivet i det närmaste identiskt med Bernkonventionen. Vissa skillnader finns emellertid beträffande graden av skydd för olika arter. Art- och habitatdirektivet föreskriver att medlemsstaterna skall ge lodjuret ett starkare skydd än vad konventionen säger. Eftersom ett EU-land inte kan avvika från direktivet måste Sverige, och andra medlemsländer, ge lodjuret det skydd direktivet föreskriver.
Bernkonventionen och EG-direktiven riktar sig till den svenska staten som sådan. De bestämmelser som myndigheter och enskilda i Sverige skall tillämpa finns i jaktlagen och jaktförordningen.
7.7. Svenska regler om handel med vilda djur
I miljöbalken finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om olika förfaranden med vilda djur och växter. Föreskrifter får meddelas bl.a. om in- och utförsel, preparering och handel (8 kap. 4 §). Bestämmelser har meddelats i artskyddsförordningen (1998:1305).
I artskyddsförordningen förbjuds användandet av beteckningen varghybrid vid försäljningen av hundar. När en hund bjuds ut till försäljning är det inte heller tillåtet att ange hunden på annat sätt har särskilt nära släktskap med en varg eller har rovdjursliknande beteende eller utseende (11 §). Straffet för brott mot bestämmelsen är böter eller fängelse i högst två år (29 kap. 8 § 11 punkten miljöbalken).
8. Ersättning för rovdjursrivna renar
8.1. Bakgrund
Fram till den 1 januari 1996 reglerades frågan om ersättningar för tamdjur som skadats eller dödats av björn, järv, lo, varg eller örn i förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur. Beträffande renar lämnades ersättning endast för djur som återfanns. Ersättning utgick dels till ägaren, dels till samebyn. Under de sista åren med detta system krävdes att skadorna skulle kunna besiktigas av en besiktningsman från länsstyrelsen.
Genom en undersökning som genomfördes av Naturvårdsverket, Sveriges Lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt kunde man konstatera att endast en mindre del av alla rovdjursdödade renar hittades (Renar och rovdjur, Naturvårdsverket 1990). Mot bakgrund av resultatet av undersökningen utarbetade Naturvårdsverket ett förslag till ett nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar (Naturvårdsverkets rapport 3899). Verket förordade att ett nytt system skulle införas där ersättningarna baserades på rovdjursförekomst. Förslaget överlämnades till regeringen som i propositionen om samerna och samisk kultur m.m. (prop. 1992/93:32 bilaga 2, s. 160 f.f.) föreslog att ett nytt ersättningssystem skulle införas. Rennäringen skulle enligt propositionen årligen få disponera ett belopp som motsvarade det skäliga värdet av de renar som rivits av rovdjur. Fördelningen av ersättningen skulle, såsom Naturvårdsverket föreslagit, baseras på rovdjursförekomst. Sametinget skulle svara för administrationen och fördelningen i samverkan med Naturvårdsverket. Propositionen innehöll inte något förslag till författningsreglering. Riksdagen godkände vad regeringen föreslagit (se bet. 1992/93:BoU8, rskr. 1992/93:115).
Regeringen gav sedan Sametinget och Naturvårdsverket i uppdrag att arbeta vidare med utformningen av ersättningssystemet (Jordbruksdepartementets dnr 2413/92). De båda myndigheterna skulle först och främst utarbeta ett förslag till system för insamling, bearbetning och rapportering av rovdjursobservationer. Vidare sades att de också borde överväga behovet av bestämmelser för fördelningen av det totala ersättningsbeloppet. Sametinget och Naturvårdsverket överlämnade sitt
förslag till regeringen i februari 1995 (”Förslag till utformning av det nya ersättningssystemet för rovdjursrivna renar”, rapport 1995-02-07). Förslaget innehöll en redogörelse för hur insamling, bearbetning och redovisning skulle gå till av de rovdjursobservationer som skulle ligga till grund för systemet. Vidare föreslogs konkreta regler för hur det totala ersättningsbeloppet skulle fördelas mellan samebyarna. Detta gjordes emellertid inte i form av något författningsförslag. I rapporten diskuterades också en del andra frågor. Bl.a. talades om hur många föryngringar av järv eller lo en sameby högst skulle behöva tåla innan frågan om skyddsjakt kunde bli aktuell.
Sametingets och Naturvårdsverkets förslag har inte lett till någon författningsreglering. Förslaget har inte heller på något annat sätt utvecklats vidare. Regeringen avslutade handläggningen av förslaget genom ett beslut (Jo95/345, 1995-12-21). I detta sägs bara att regeringen överlåter till Sametinget att, efter samråd med Naturvårdsverket och berörda myndigheter, avgöra lämplig metod för insamling, bearbetning och redovisning av rapporterade rovdjursförekomster. Regeringen tog inte ställning till den del av förslaget som rörde fördelningen mellan samebyarna av det totala ersättningsbeloppet. I beslutet behandlades också en framställning från Sametinget om extra medel för ersättningar för rovdjursskador och inventeringar.
Regeringen föreslog emellertid i budgetpropositionen för år 1996 (prop. 1994/95:100, bil. 10) att det av riksdagen beslutade nya systemet för ersättning av rovdjursrivna renar skulle börja tillämpas från den 1 januari 1996. Man syftade då på att riksdagen vid behandlingen av propositionen av samerna och samisk kultur m.m. godtagit att ett nytt system skulle införas. Det kan här noteras att man i propositionen inte hänvisade till Sametingets och Naturvårdsverkets förslag till regler om fördelning av det totala ersättningsbeloppet. Riksdagen godkände att det nya systemet skulle börja tillämpas från den angivna dagen (bet. 1994/94:BoU16, rskr. 1994/95:272).
Därefter har i budgetproposition för år 1997 sagts att medlen för ersättning för rovdjursskador på ren har fördelats av Sametinget enligt tingets och Naturvårdsverkets rapport av den 7 februari 1995 (se prop. 1996/97:1, utgiftsområde 23).
Sametinget får således anslag för ersättning för rovdjursskadade renar. Sametinget har sedan att fördela ersättningarna mellan samebyarna. De belopp som anslås kan också användas för att ge bidrag till skadeförebyggande åtgärder. För år 1998 anslogs 30 miljoner kr för ersättningar för rovdjursrivna renar och till skadeförebyggande åtgärder. För år 1999 har anslaget höjts till 35 miljoner kr. Vardera året har 3 miljoner anslagits för samebyarnas kostnader för rovdjursinventeringar (se prop. 1997/98:1, utgiftsområde 23, bet. 1997/98:JoU1,
rskr. 1997/98:117 och regleringsbeslut 29 den 18 december 1997 samt prop. 1998/99:1, utgiftsområde 23).
För år 2000 har sametinget yrkat att beloppet avsett för ersättningar och skadeförebyggande åtgärder räknas upp med 2 miljoner kr.
8.2. Sametingets och Naturvårdsverkets förslag
8.2.1. Grunddrag
Ersättningssystemet är inte reglerat i någon författning. Man kan därför inte tala om att samebyar eller enskilda renägare har någon rätt till ersättning. I vilken utsträckning ersättning kan utgå är beroende på hur stort belopp som anslås i statsbudgeten. Enligt propositionen om samerna och samisk kultur m.m. är tanken att det samlade ersättningsbeloppet skall motsvara ett skäligt värde för ett beräknat antal rovdjursrivna renar. Detta antal beräknades i propositionen till 20 000, varav 16 000 kalvar. Förändringar i rovdjursförekomsten skall ligga till grund för fastställandet av anslagets storlek (prop. 1992/93:32, bil. 2, s. 164). Såvitt framgår av budgetpropositionerna för de senaste åren har emellertid några beräkningar inte legat till grund för bedömningen av anslagsbehovet.
Vid fördelningen av det totala ersättningsbeloppet tillämpar Sametinget i huvudsak de regler som fanns i tingets och Naturvårdsverkets föreslag till utformning av det nya ersättningssystemet. Den följande redogörelsen bygger på förslaget utom såvitt gäller regler för fall av så kallat massdödande av renar. Sametinget har i denna del föreskrivit egna regler.
Grundprincipen för ersättningssystemet är att Sametinget skall fördela det totala ersättningsbeloppet mellan samebyarna utifrån förekomsten av rovdjur inom respektive samebys område. Hur många renar som faktiskt dödas inom en sameby saknar betydelse, utom vid fall av så kallat massdödande.
När det gäller järv, lo och varg beräknas ersättningen med utgångspunkt i hur många föryngringar av varje art som man vid inventeringar kan fastställa att det förekommer inom en sameby. Hänsyn kan också tas till om en art förekommer regelbundet eller tillfälligt inom en sameby. På grund av att det saknas lämpliga inventeringsmetoder beträffande björn och kungsörn beräknas inte ersättning för dessa utifrån faktisk förekomst. Istället utgår ersättning grundad på samebyarnas barmarksareal.
8.2.2. Inventeringarna
Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län har det övergripande ansvaret för inventeringarna av järv, lo och varg inom samebyarna i respektive län. Länsstyrelsen i Jämtlands län svarar också för arbetet inom Västernorrlands och Dalarnas län. Ansvaret omfattar insamling, dokumentation, bearbetning, sammanställning, rapportering och arkivering av information om de ersättningsgrundande arterna. Varje år skall länsstyrelserna lämna rapporter om förekomsten av rovdjur i de olika samebyarna till samebyarna, Sametinget och Naturvårdsverket.
Inventeringsarbetet utförs av fältpersonal från länsstyrelserna och särskilt utsedda personer, så kallade rovdjursansvariga, från respektive sameby. Målet med inventeringsarbetet är att årligen för varje samebys hela betesområde fastställa antalet föryngringar av järv, lo och varg. Om det inte förekommer någon föryngring av en art inom en sameby skall det fastställas om arten förekommer regelbundet, uppträder tillfälligt eller helt saknas.
För att fördelningen mellan samebyarna av det totala ersättningsbeloppet skall bli rättvis måste inventeringarna utföras på samma sätt i olika län. Det är också viktigt att resultatet av inventeringarna blir så korrekt som möjligt. I länsstyrelsernas regi görs därför utvärderingar av inventeringsmetoderna. Det anordnas också möten där de som arbetar i olika län får träffas och diskutera metodfrågor.
8.2.3. Ersättning för olika typer av rovdjursförekomst
En föryngring av en art respektive regelbunden eller tillfällig förekomst av arten skall ge den aktuella samebyn ersättning motsvarande värdet av ett visst antal renar. Ersättningen skall först och främst täcka den beräknade verkliga förlusten av renar. Därutöver skall ersättningen täcka extra kostnader för merarbete och bevakning i anledning av rovdjursförekomsten samt även ett naturvårdsvärde. Detta innebär att man utifrån det ersatta antalet renar inte kan dra slutsatsen att så många renar faktiskt har dödats av rovdjur.
Varje fastställd föryngring av järv eller lo skall ersättas med ett belopp som motsvarar värdet av 200 renar. Om järv ynglar i samma område som lo minskas ersättningen för varje järvföryngring till värdet av 150 renar. Om en järvlya grävts ut med tillstånd från Naturvårdsverket eller varit utsatt för illegal plundring eller någon annan allvarlig störning och någon kull därefter inte längre kan registreras minskas
ersättningsbeloppet. Ersättning lämnas då med en 1/12 av full ersättning per månad till och med den månad då beskattningen skett.
Om järv eller lo inte ynglar inom en sameby men ändå förekommer regelbundet inom samebyn skall ersättning utgå med värdet av 50 renar per art. Om arterna inte förekommer regelbundet utgår ersättning för tillfällig förekomst. Denna beräknas utifrån samebyns barmarksareal. Arealen i kvadratkilometer multipliceras med faktorn 0,02 och avrundas till närmaste högre tiotal.
En föryngring av varg skall ersättas med värdet av 500 renar. Detta höga tal motiveras med att vargen har en benägenhet att splittra och flytta renhjordar när den jagar, vilket medför ett stort merarbete. Därtill kommer att en vargkull kan medföra att en flock på omkring tio djur uppstår och att arten har ett högt naturvårdsvärde.
Förekomst av enstaka vargar ersätts med värdet av 50 renar per individ. Ersättningen utgår alltså utifrån antalet individer till skillnad från ersättning för regelbunden förekomst av järv eller lo. För dessa utgår ersättningen per art. Om vargföryngring förekommer inom en sameby utgår individersättning endast för vargar som upprättar egna identifierbara revir. Om en ensam varg dödas minskas ersättningen med en 1/12 av 50 renar för varje återstående månad av året.
Om en föryngring av järv, lo eller varg sker inom en sameby men inom 5 kilometer från en eller flera andra samebyar skall ersättningen delas lika mellan byarna. Om en by är mer skadelidande än de andra kan Sametinget besluta om en annan fördelning.
Även föryngringar i Norge skall beaktas om de finns på de områden där svenska renägare får ha sina renar enligt Renbeteskonventionen, som gäller mellan Sverige och Norge (avsnitt 7.2.4). Dessutom skall föryngringar både i Norge och Finland alltid beaktas om de sker inom 5 kilometer från gränsen. De ersätts med hälften av värdet av det normala antalet renar som föryngringen i fråga brukar ersättas med. Om det inte bedrivs någon tamdjursskötsel på den norska eller finska sidan utgår full ersättning eftersom det aktuella rovdjuret i sådant fall kan antas livnära sig främst på svenska renar. Ersättningen fördelas lika mellan berörda samebyar.
För björn och kungsörn lämnas ersättning beräknad utifrån samebyns areal. Ersättningen beräknas på samma sätt som ersättningen för tillfällig förekomst av järv och lo.
8.2.4. Fördelningen av ersättningen
Sametinget ansvarar för fördelningen av den totala ersättningen mellan samebyarna. Ytterst är det tinget som sådant som kan besluta om fördelningen av ersättningsbeloppet. Men i praktiken är beslutanderätten delegerad till tingets kanslichef, som avgör frågan efter föredragning.
Samebyarna avgör själva hur den ersättning som tillkommit respektive by skall användas. Medlen kan antingen användas av byn eller fördelas mellan medlemmarna.
8.2.5. Ersättning för massdödande
Särskilda medel har reserverats för ersättning vid extrema situationer då massdödande av renar förekommit. I Sametingets och Naturvårdsverkets förslag till nytt ersättningssystem fanns en definition av vad som avsågs med massdödande. Sametinget har sedan genom ett styrelsebeslut antagit en något annorlunda definition och ytterligare regler för dessa situationer (se protokoll från sammanträde den 14–16 april 1997, § 39). När det gäller massdödande utgår ersättningar i enlighet med styrelsebeslutet.
Med massdödande avses sålunda att ett eller flera rovdjur dödat minst tio renar inom ett begränsat område – exempelvis en vintergrupps väl samlade hjords betestrakt – inom loppet av högst sju dagar.
I fall av massdödande utbetalas ersättningen till renägaren. Ersättning utgår med samma belopp som försäkringsbolagen betalar för renar som dödas av bilar. Ersättning kan även utgå för merkostnader som uppkommer på grund av skadan, t.ex. för återsamling av dokumenterat skingrade renar.
8.2.6. Renar som dödas i Norge
Renbeteskonventionen (avsnitt 7.2.4), som gäller mellan Sverige och Norge, ger vissa svenska samebyar rätt att låta sina renar beta på den norska sidan av gränsen. En del nordliga byar har hela eller stora delar av sitt sommarbete i Norge.
Fram till 1997 ersattes svenska renägares rovdjursförluster i Norge av den norska staten enligt samma regler som gällde för norska renägare. Det norska systemet för ersättningar för rovdjursförluster bygger på att ersättning utgår för funna rovdjursdödade renar. Systemet skiljer sig alltså mycket från det nuvarande svenska systemet, vilket också var ett av skälen till att Norge slutade ersätta svenska renägares förluster.
Numera ingår de områden i Norge där svenska renägare får ha sina renar på bete i det svenska ersättningssystemet. Samebyarna får alltså ersättning för rovdjursförekomst i Norge. Inventeringar utförs av länsstyrelserna och samebyarna från gränsen och fem kilometer in i Norge. I övrigt får Sametinget uppgifter om rovdjursförekomst från norska organ. I Norge genomförs inventeringar av Statsskog på uppdrag av fylkesmannen (länsstyrelsen).
Norska renägare har enligt Renbeteskonventionen rätt att låta sina renar beta på vissa områden i Sverige. Deras rovdjursförluster ersätts av den norska staten enligt norska regler.
8.2.7. Rovdjursantal
Toleransnivåer
I Sametingets och Naturvårdsverkets rapport 1995-02-07 med förslag till nytt ersättningssystem behandlades frågan om toleransnivåer beträffande antal rovdjursrivna renar och antal rovdjur inom en samebys område. När det gäller antalet rivna renar sades att man inte skulle behöva tolerera att rovdjuren tog fler renar än som motsvarade en tredjedel av det normala slaktuttaget. Detta sades innebära att rovdjuren fick ta högst tio procent av renantalet.
Beträffande antalet rovdjur sades att en sameby inte skulle behöva tåla fler än fyra föryngringar av järv eller lodjur och inte fler än totalt sex föryngringar av båda arterna tillsammans. Det sades vidare att en liten by kanske inte kunde tåla ens så många föryngringar medan en stor kanske kunde acceptera fler.
När antalet föryngringar översteg det angivna så skulle Naturvårdsverket, enligt förslaget, pröva om rovdjuren skulle decimeras. Därvid skulle principerna om högsta antal rovdjur tillämpas.
Synpunkter
Den så kallade överenskommelsen om högsta rovdjursantal har vållat mycket diskussion. Från renägarhåll hävdas ofta att Naturvårdsverket svikit överenskommelsen. Även regeringen har fått kritik för sin hantering av frågan.
När Naturvårdsverket beslutar om skyddsjakt skall man tillämpa jaktförordningen. Det finns inte något författningsstöd för att de två myndigheterna Sametinget och Naturvårdsverket med någon bindande verkan för Naturvårdsverket skulle kunna bestämma hur jaktförordningen i framtiden skall tillämpas. Verket kan inte heller besluta om
några föreskrifter på området. Det är mot denna bakgrund svårt att se att överenskommelsen skulle kunna tillmätas någon rättslig betydelse. Tvärt om måste de tjänstemän på Naturvårdsverket som skall besluta i ett ärende om skyddsjakt självständigt tillämpa gällande lagar, förordningar och andra föreskrifter.
9. Den statliga administrationen
9.1. Regeringen
Arbetsfördelningen mellan departementen
I förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet finns bestämmelser om arbetsfördelningen mellan olika departement. Där anges på vilket departement olika typer av förvaltnings- och lagstiftningsärenden skall handläggas samt till vilket departement olika centrala myndigheter hör.
Både Miljö- och Jordbruksdepartementet handlägger frågor av betydelse för rovdjurspolitiken. Regeringsärenden som faller inom flera departements verksamhetsområden skall beredas i samråd mellan det departement som har ansvaret för frågan och övriga berörda statsråd.
Miljödepartementet
Miljödepartementet ansvarar för lagstiftning på miljöområdet och förvaltningsärenden som gäller bl.a. naturvård och biologisk mångfald. Inom departementet finns en särskild sakenhet som svarar för dessa frågor, Enheten för naturresurser.
Rovdjurspolitiken genomförs i stor utsträckning genom jaktlagstiftningen, dvs. jaktlagen och jaktförordningen. Denna hör emellertid inte till Miljödepartementets ansvarsområde utan till Jordbruksdepartementets. Det lagstiftningsarbete som ligger inom Miljödepartementets ansvarsområde och som är eller skulle kunna vara av direkt betydelse för rovdjurspolitiken är ganska begränsat. Närmast ligger väl lagstiftning om skydd för vissa naturområden, t.ex. för det slutliga genomförandet av Natura 2 000.
När det gäller internationella frågor har Miljödepartementet ansvar för arbetet inom konventionen om biologisk mångfald och Bernkonventionen. Departementet har också ett ansvar för genomförandet av artoch habitatdirektivet liksom fågeldirektivet. Självfallet måste även andra departement i sitt arbete med olika författningar beakta direktiven.
Eftersom direktiven i väsentliga delar genomförs genom jaktlagstiftningen får de stor betydelse också för Jordbruksdepartementet.
Naturvårdsverket hör till Miljödepartementets ansvarsområde. Detta innebär bl.a. att det är departementet som i budgetarbetet ansvarar för att medel ställs till verkets förfogande.
Jordbruksdepartementet
Jordbruksdepartementet ansvarar för förvaltnings- och lagstiftningsärenden som rör jakt och viltvård samt rennäringen. Inom departementet finns en sakenhet som svarar för ärenden om bl.a. jakt och viltvård, samer, rennäring samt administrativa ärenden om Sametinget.
Jordbruksdepartementet ansvarar för jaktlagstiftningen. Som framgått av den tidigare framställningen är det främst genom jaktlagstiftningen som den nuvarande rovdjurspolitiken konkret uttrycks av riksdag och regering. I jaktlagstiftningen regleras under vilka förutsättningar rovdjuren får jagas. Dessutom regleras där frågor om bidrag till åtgärder för att förebygga rovdjursskador och om ersättningar för sådana skador.
Jordbruksdepartementet ansvarar också för utformningen av systemet för ersättning för rovdjursrivna renar. Det är Jordbruksdepartementet som i budgetarbetet skall se till att medel ställs till förfogande för förebyggande av rovdjursskador och ersättningar för sådana skador.
9.2. Sametinget
Sametinget är en förvaltningsmyndighet under regeringen. Dess verksamhet regleras av sametingslagen (1992:1433). Tinget består av 31 ledamöter som utses genom val. Endast samer är valbara och har rösträtt (2 kap. 2 § och 3 kap.2 och 8 §§sametingslagen).
Sametinget har till uppgift att arbeta för en levande samisk kultur. Tinget skall delta i samhällsplaneringen och då bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten (2 kap. 1 § sametingslagen).
Sametinget har stor del i arbetet med systemet för ersättningar för rovdjursrivna renar. Det var tinget som tillsammans med Naturvårdsverket utarbetade förslaget till nytt ersättningssystem.
Varje år får Sametinget anslag för ersättningar för rovdjursrivna renar. Med tillämpning av förslaget till nytt ersättningssystem beslutar tinget om fördelningen mellan samebyarna av det totala ersättningsbeloppet. Man utgår då från resultatet av rovdjursinventeringar under den gångna vintern. Tinget beslutar också om ersättningar vid fall då
rovdjur massdödat renar. I denna del har tinget också självt beslutat om en definition av massdödande. Tinget får också anslag avsedda för samebyarnas kostnader för det inventeringsarbete som bedrivs inom ramen för ersättningssystemet.
Sametinget har inte någon beslutanderätt beträffande jakt på björn, järv, lo, varg eller kungsörn men i Sametingets och Naturvårdsverkets gemensamma förslag till nytt ersättningssystem behandlades frågor om decimering av rovdjur.
9.3. Naturvårdsverket
Naturvårdsverket är en central förvaltningsmyndighet under regeringen. Verket har ett övergripande ansvar för miljöarbetet i hela landet och skall vara samlande och pådrivande i detta (1 § förordningen (1988:518) med instruktion för Naturvårdsverket). I Naturvårdsverkets arbetsuppgifter ingår att i förhållande till regionala och lokala myndigheter arbeta med mål, vägledning, samordning och uppföljning av miljöarbetet.
Naturvårdsverket har en viktig roll när det gäller frågor som rör de fyra stora rovdjursarterna och kungsörnen. I vissa frågor fattar verket beslut i enskilda ärenden medan man på andra områden utarbetar föreskrifter.
Det är Naturvårdsverket som avgör om jakt skall få äga rum på björn, järv, lo, varg och kungsörn (avsnitt 7.4.3). I den mån stammarnas storlek, sammansättning och utbredning skall regleras så sker det genom jakt. Det är alltså till stor del genom Naturvårdsverkets tillämpning av jaktlagen (19987:259) och jaktförordningen (1987:905) som den nuvarande rovdjurspolitiken kommer till praktiskt uttryck. Verkets beslut i frågor om skyddsjakt kan dock överklagas till länsrätten.
De beslut om jakt som meddelats under senare år beträffande de aktuella arterna har meddelats med stöd av bestämmelserna om skyddsjakt. Endast beträffande björn och lo tillåts en mera omfattande sådan jakt. I de generella skyddsjaktsbeslut som meddelas beträffande dessa båda arter anges hur många djur som får skjutas samt var och under vilken tid jakt får äga rum. Besluten innehåller också regler för hur jakten får bedrivas och för hur de skjutna djuren skall hanteras. Ett beslut kan innebära att ett visst antal djur får skjutas inom ett visst område, som t.ex. kan utgöras av ett län. Områdena kan även preciseras noggrannare. Skyddsjaktsbesluten kan alltså användas för att ganska noggrant styra arternas antal och utbredning.
Enligt 6 § jaktförordningen kan Naturvårdsverket också besluta om tillstånd till jakt på de fyra stora rovdjursarterna utan att det är fråga om
skyddsjakt. Bestämmelsen gäller inte kungsörn. Några beslut med stöd av 6 § har inte meddelats under senare år.
En annan viktig aspekt på rovdjurspolitiken är frågan om förebyggande av skador orsakade av rovdjur och om ersättningar för sådana skador. I dessa frågor har Naturvårdsverket inte någon beslutanderätt i enskilda ärenden. Däremot har Naturvårdsverket en annan viktig funktion genom att verket deltar i utformningen av de regelverk som tillämpas. När det gäller skador på annat än renar meddelar Naturvårdsverket föreskrifter om bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar för skador. Detta gör man med stöd av ett bemyndigande i 29 a § jaktförordningen. Föreskrifterna på området har meddelats i viltskadekungörelsen (SNFS 1996:4), (avsnitt 7.4.6). Kungörelsen innehåller många preciserade regler om när bidrag och ersättningar får lämnas.
Även när det gäller rovdjursskador på renar har Naturvårdsverket haft en viktig roll i utformningen av ersättningssystemet. När Sametinget fördelar det totala ersättningsbeloppet mellan samebyarna tillämpas i praktiken det förslag till nytt ersättningssystem som tinget och Naturvårdsverket gemensamt tagit fram.
När det gäller ersättningssystemet för skador på ren har Naturvårdsverket också en del i ansvaret för att inventeringar kan genomföras. Det är verket som ger länsstyrelserna i uppdrag att genomföra inventeringarna och verket ställer också medel till länsstyrelsernas förfogande för inventeringsarbetet.
9.4. Jordbruksverket
Jordbruksverket är central jordbruks- och rennäringsmyndighet. Verket skall, enligt 1 § förordningen (1998:415) med instruktion för Statens jordbruksverk, inom jordbrukets och rennäringens områden arbeta aktivt för en konkurrenskraftig, miljö- och djurskyddsanpassad livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna. Verket skall följa, utvärdera och hålla regeringen informerad om utvecklingen inom näringarna. Det anges också att verket skall vidta åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden.
Inom rennäringens område gäller rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:384). Med stöd av 8 § förordningen meddelar Jordbruksverket föreskrifter om upplåtelser av jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Medlem i sameby får dock jaga och fiska, inom ramen för sin i lagen reglerade renskötselrätt, och behöver därför ingen upplåtelse. Verket meddelar vidare med stöd av 10 § förordningen, efter samråd med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet, föreskrifter om den hänsyn som vid
renskötsel skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Varken i fråga om upplåtelser eller om nämnda hänsynskrav beslutar verket i individuella ärenden. Detta ankommer på berörda länsstyrelser.
Följande exempel ur verkets hänsynsföreskrifter kan vara av intresse vad avser samspelet mellan rennärings- och naturvårdsintressena. ”Skador till följd av renskötselarbete skall undvikas eller begränsas för växt- och djurarter som är akut hotade, sårbara, sällsynta eller hänsynskrävande. Däggdjur och fåglar som är akut hotade, sårbara eller hänsynskrävande får inte utsättas för allvarliga störningar under sin fortplantningstid.”
I Jordbruksverkets aktionsplan för bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden inom rennäringen konstateras att renen är ett urgammalt inslag i vår fauna och att den utgör bytesdjur för varg, järv, lo, björn och kungsörn. Det anges att särskilda markanvändningsplaner skall upprättas där speciellt värdefulla respektive känsliga områden för renskötseln och naturvården läggs in. Även de olika sätt på vilka rennäringen använder mark, vatten och fasta anläggningar skall framgå. Detta motiveras med att sådana markanvändningsplaner skulle ge bättre förutsättningar för en integrerad planering av renskötseln och miljö- och naturvårdsmålen liksom för samarbetet mellan rennäringen och naturvården. Aktionsplanen innehåller också avsnitt om lokalisering av renskötselanläggningar på sådana platser att eventuella skador på den biologiska mångfalden minimeras samt om möjligheter till information och utbildning för samer om biologisk mångfald m.m. Kostnaderna för aktionsplanens genomförande skulle täckas inom ramen för det svenska miljöstödsprogrammet.
Jordbruksverket disponerar medel ut statsbudgeten under anslaget främjande av rennäringen. Medlen används till bl.a. prisstöd och till redovisning av rennäringens markanvändning
Stöd lämnas också genom att verket bifaller ansökningar om medel till olika projekt, främst sådana som kan erhålla medfinansiering från EU. Som ett exempel på ett sådant EU-projekt kan nämnas ett projekt om syftar till att undersöka om renägarna, med det nu gällande systemet för rovdjursersättningar kan skydda sig mot ekonomiska förluster genom att som förr bevaka och leva nära renhjorden året runt. Tanken är också att denna form av bevakning skall minska kostnaderna för terrängkörning och helikopterflyg.
Jordbruksverket kan också med stöd av 9 § förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter besluta om stöd till främjande av rennäringen ur bygdeavgifter som betalas av den som har tillstånd till vattenverksamhet enligt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
9.5. Länsstyrelserna
Länsstyrelserna svarar för den statliga förvaltningen i länen i den mån inte någon annan myndighet har ansvaret för en viss uppgift. I länsstyrelseinstruktionen (1997:1258) är det särskilt föreskrivet att länsstyrelserna skall ägna sig åt naturvård och miljöskydd samt i förekommande fall rennäringsfrågor. Länsstyrelserna har alltså ett regionalt faunavårdsansvar. Inom naturvården och miljöskyddet, precis som på vissa andra områden, skall det på länsstyrelsen finnas en särskild länsexpert, som ansvarar för verksamheten (1, 3 och 43 §§ länsstyrelseinstruktionen).
I varje län skall det finnas en länsviltnämnd som är knuten till länsstyrelsen. Ledamöterna i nämnden utses av länsstyrelsen. Vissa utses på förslag av skogsvårdsstyrelsen och jägarorganisationerna. De övriga skall representera frilufts- och naturintressena och markägarna. I Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ingår också representerar för rennäringen. Länsviltnämnderna är länsstyrelsernas rådgivande organ i frågor om viltvården.
Närmast som ett led i det allmänna naturvårdsansvaret följer många länsstyrelser utvecklingen när det gäller rovdjursfrågorna. Några länsstyrelser har tagit initiativ till att bilda särskilda rovdjursgrupper. I en del län är de knutna till länsviltnämnderna. I grupperna brukar ingå företrädare för länsstyrelsen, jägarorganisationer, lantbruket, skogsnäringen och ideella naturvårdsorganisationer. Grupperna kan fungera både som rådgivande organ och som diskussionsforum.
Flera av de länsstyrelser som särskilt berörs av rovdjursförekomst har bildat så kallade akutgrupper. Meningen är att dessa skall kunna ingripa då t.ex. någon björn blivit närgången och därför måste skrämmas eller avlivas. Även i fall då en björn eller en varg skadats i trafiken kan akutgrupperna användas. Grupperna består av jägare med tillgång till eftersökshundar. Även polismän kan ingå.
Det är endast när det gäller skador som orsakas av rovdjur som länsstyrelsen har konkreta författningsreglerade uppgifter som rör rovdjuren och som innebär en direkt ärendehantering. Enligt jaktförordningen och viltskadekungörelsen beslutar länsstyrelserna om bidrag till enskilda för åtgärder avsedda att förebygga viltskador på annat än ren (avsnitt 7.4.6). Det är också länsstyrelserna som beslutar om ersättning för sådana skador. Länsstyrelserna utser särskilda besiktningsmän som har till uppgift att besiktiga skador på tamdjur.
På uppdrag av Naturvårdsverket utför länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län sedan 1996 årligen särskilda inventeringar av järv, lo och varg. Inventeringarna genomförs i samarbete med samebyarna. Syftet är främst att få fram de uppgifter som
behövs inom ramen för ersättningssystemet för rovdjursrivna renar (avsnitt 8). Naturvårdsverket ställer särskilda medel till länsstyrelsernas förfogande för inventeringarna. De senaste åren har det totalt rört sig om ca 5,8 miljoner kr per år. Sametinget får särskilda medel avsedda för byarnas medverkan i inventeringarna, totalt 3 miljoner kr per år under de senaste åren.
Inventeringsresultaten används också som underlag för beslut om skyddsjakt och för utvärdering av tidigare års jakt. I Dalarnas län är inventeringarna begränsade till de delar av länet där renskötsel förekommer. Länsstyrelsen i Jämtlands län ansvarar för att inventeringar görs både där och i Västernorrlands län. Länsstyrelserna sammanställer resultatet av inventeringarna och anmäler det till Sametinget.
De länsstyrelser som genomför inventeringar inom ramen för ersättningssystemet har fast anställd personal, naturbevakare, som har till arbetsuppgift bl.a. att genomföra inventeringarna. Länsstyrelsen i Jämtland anställer också tillfälligt personal för inventeringarna.
Det förekommer också att länsstyrelser utanför renskötselområdet har personal som följer utvecklingen av rovdjursstammarna. Detta gäller t.ex. länsstyrelsen i Värmlands län. Länsstyrelsen i Dalarna följer utvecklingen också i de delar av länet som ligger utanför renskötselområdet.
Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län har enligt rennäringslagen (19971:437) en rad uppgifter som rör rennäringen. Länsstyrelsen i Västerbotten svarar också för rennäringsfrågor inom Västernorrlands län och länsstyrelsen i Jämtland svarar för sådana frågor inom Dalarnas och Gävleborgs län (102 § rennäringslagen). Inom länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall det finnas särskilda rennäringsdelegationer. Dessa fattar beslut i vissa frågor som rör rennäringen och fungerar också som rådgivande organ i sådana frågor. I delegationerna skall tre av sju ledamöter vara renskötare (27 § länsstyrelseinstruktionen).
9.6. Naturhistoriska riksmuseet
Djur som tillfaller staten enligt reglerna om statens vilt tas vanligtvis om hand av Naturhistoriska Riksmuseet. Museet bevarar material från de djur man fått in, främst skinn, skelett och prover för genetiska studier. Med hjälp av museets samlingar har t.ex. de svenska vargarnas släktskapsförhållanden kunnat kartläggas liksom den svenska björnens invandringshistoria.
9.7. Statens veterinärmedicinska anstalt
Huvuddelen av de björnar, järvar, lodjur, vargar och örnar som påträffas döda i naturen genomgår en veterinärmedicinsk undersökning och obduktion på Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) i Uppsala. Årligen undersöks mellan 100 och 200 djur av de arter som är statens vilt. En del sänds direkt till SVA och en del via Naturhistoriska Riksmuseet.
Syftet med undersökningarna är bl.a. att få kunskaper som kan användas vid förvaltningen av de olika arterna. En viktig del av SVA:s arbete gäller fall då man misstänker jaktbrott. Den rättsmedicinska verksamhet har de senaste åren ökat i omfattning och är ofta ett nödvändigt led i de rättsliga utredningarna. SVA tar också emot forskningsmaterial från de lodjur som insamlas från skyddsjakten på arten.
9.8. Sveriges lantbruksuniversitet
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) skall utveckla kunskapen om de biologiska naturresurserna och människans hållbara nyttjande av dessa. Det sker genom utbildning, forskning, fortlöpande miljöanalys och information. Universitetet har den största delen av sin verksamhet förlagd till Ultuna i Uppsala men bedriver verksamhet också på flera platser i landet, bl.a. Umeå. Universitetet har sedan länge arbetat med jordbruk, landskapsplanering, trädgårdsbruk, veterinärmedicin och skogsbruk. Under senare år har den ekologiska inriktningen starkt vuxit i omfattning. SLU spelar på flera sätt en aktiv roll i olika sammanhang där frågor som rör rovdjuren står i centrum eller behandlas. Ett exempel på detta är den verksamhet som bedrivs vid Institutionen för skoglig zooekologi i Umeå (där bl.a. järvforskningen fått en fast punkt). Genom den renforskning som bedrivs har man också kontakt med rovdjursproblematiken.
Vidare spelar SLU en framträdande roll i Centrum för Biologisk Mångfald (CBM) och Artdatabanken. CBM startade sin verksamhet 1995 och är en gemensam arbetsenhet för SLU och Uppsala universitet. Inom CBM initieras och samordnas forskning samtidigt som man ägnar sig åt fortbildningskurser, seminarier och information om biologisk mångfald. Artdatabanken är en för SLU och Naturvårdsverket gemensam enhet. Dess utåtriktade verksamhet består av bl.a. böcker, informationsmaterial och konferensverksamhet.
Slutligen är det SLU som ansvarar för Grimsö forskningsstation, till vilken bl.a. Viltskadecenter är lokaliserat.
9.9. Polis och åklagare
9.9.1. Polismyndigheterna
Varje län utgör ett polisdistrikt. I varje polisdistrikt finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet.
Till polisens uppgifter hör att förebygga och utreda brott samt att lämna allmänheten skydd och annan hjälp. När det gäller brottslighet finns det två typer som gäller rovdjuren: olaglig jakt och olaglig handel. Uppgiften att ge allmänheten skydd och hjälp kan aktualiseras då rovdjur uppträder på ett sådant sätt att de kan antas vara farliga för människor eller då de orsakar avsevärda skador. I sådana fall kan polisen låta avliva det potentiellt farliga eller det skadegörande djuret (avsnitt 7.4.4).
Enligt jaktförordningen är det också polismyndigheten som skall ta hand om statens vilt, dvs. bl.a. björn, järv, lo, varg och örn, som påträffas dött. Viltolyckor med björn, järv, lo, varg och örn skall alltid anmälas till polisen.
Inom polisen finns inte någon särskild organisation för hantering av rovdjursfrågor. Hos vissa polismyndigheter finns särskilda polismän som har ansvaret för frågor med anknytning till stora rovdjur och jakt. Så tycks vara fallet då det hos myndigheten finns någon polisman med särskilt kunnande och intresse för sådana frågor.
I flera län finns så kallade akutgrupper, som ofta organiseras av länsstyrelserna och som skall ingripa då det uppstår situationer då det kan finnas anledning att avliva eller skrämma ett rovdjur. Polismän ingår ofta i dessa grupper.
Brottslighet som rör handel med utrotningshotade djur handläggs av Finanspolisen, som är en särskild enhet under Rikskriminalpolisen. Det förekommer visserligen fall som gäller handel med svenska rovdjur men dessa är ovanliga. Vanligare är import till Sverige av utrotningshotade djur från andra länder.
9.9.2. Åklagarmyndigheterna
Landet är indelat i sex åklagardistrikt. Distrikten omfattar alltså flera län. Åklagarmyndigheterna har i dagsläget inte någon särskild organisation som tar sikte på brottsligheten avseende de stora rovdjuren och kungsörnen.
Från och med år 2000 kommer åklagarväsendet att börja arbeta med en ny organisation för handläggning av miljöbrott. I varje åklagardistrikt skall inrättas särskilda tjänster för miljöåklagare som skall handlägga miljöbrottmål. Miljöbrott definieras som brott mot bestämmelserna i miljöbalken och mot vissa andra författningar. Jaktbrott avseende rovdjur omfattas alltså inte av definitionen. Vi föreslår emellertid att de särskilda miljöåklagarna också skall ansvara för handläggningen av sådana brott och att definitionen av miljöbrott följaktligen ändras (avsnitt 16.2.2).
10. Intresseorganisationer
10.1. Jägarnas Riksförbund – Landsbygdens jägare
Jägarnas Riksförbund bildades 1938. Vid bildandet angavs förbundets ändamål vara att förbättra viltvården, sprida information och kunskap om jakt och viltvård till allmänheten, samt att verka för rättvisa och likhet inför lagen inom jaktens område. 1968 gick Jägarnas Riksförbund samman med Förbundet Landsbygdens Jägare. Förbundets medlemstal var 1998 ca 17 000. Förbundet är indelat i 21 länsdistrikt, som består av drygt 200 lokalavdelningar.
Förbundets centrala kansli är beläget i Södertälje. För kurser och utbildning har förbundet två kursgårdar. För skytteverksamheten och provtagning för bl.a. jägarexamen har förbundet nära 100 skjutbanor och provanläggningar. Förbundet ger ut tidningen Jakt och jägare.
Sedan 25 år tillbaka delar Jägarans Riksförbund och Svenska Jägareförbundet ansvaret för jägarutbildning och information till landets jägare. Jägarnas Riksförbund har ledamöter och representation i alla länsviltnämnder och i de lokala samrådsgrupperna för den lokala viltvården. Förbundet är regelmässigt representerat i alla statliga utredningar och arbetsgrupper som berör jakten och viltvården. Därjämte är förbundet remissinstans för all central behandling av frågor om jakt och faunavård. För den allmännyttiga verksamheten erhåller förbundet årliga bidrag av allmänna jaktvårdsmedel. För 1999 var bidraget 2 575 000 kronor.
Miljöfrågorna har alltid varit en viktig del i förbundets verksamhet och utbildningsprogram. För att förstärka det framtida miljöarbetet har förbundet instiftat en fond benämnd Nordisk Ekofond. Djurskyddsfrågorna har alltid haft en prioriterad ställning i förbundets verksamhet. I flera fall har initiativ och förslag från Jägarnas Riksförbund fått långtgående genomslag. Som exempel kan nämnas test och godkännande av fångstredskap, som utvecklats till internationell standard. Eftersökshundar för uppspårning av skadat vilt är ett annat exempel på initiativ från förbundet, och som nu är lagstadgat för den svenska jakten.
Internationellt har Jägarnas Riksförbund sedan lång tid tillbaka haft samarbete och informationsutbyte med övriga Europa samt Nordamerika och Ryssland. Som medlemsorganisation i bl.a. Nordisk Jegersamvirke, har Jägarnas Riksförbund vid flera tillfällen förmedlat svåråtkomlig faktainformation från forskningen och jaktförvaltningen i Ryssland, till västvärldens myndigheter och intresseorganisationer.
Jägarnas Riksförbund lämnar information, råd och hjälp, till jägarna och allmänheten i alla frågor som berör jakt och faunavård. Förbundets kansli och juridiska avdelning handlägger årligen nära tiotusen rådgivningsärenden. Den ökande förekomsten av stora rovdjur har märkbart ökat jägarnas och allmänhetens behov av faktainformation och rådgivning om samexistensen med stora rovdjur i omgivningen, och hur skador och andra olägenheter i möjligaste mån kan förebyggas och begränsas.
Den allt övervägande delen av viltvårdsarbetet i landet utförs av de enskilda jägarna och markägarna. Som ett led i den långsiktiga verksamheten satsar Jägarnas Riksförbund ökande resurser på att engagera fler ungdomar och kvinnor i viltvårdsarbetet. Syftet är att öka den allmänna förståelsen för vår vilda fauna och att säkerställa en positiv utveckling av denna ovärderliga naturresurs.
10.2. Lantbrukarnas Riksförbund
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) är en intresse- och näringslivsorganisation för Sveriges jord- och skogsbrukare och lantbrukskooperationen. LRF:s ideella verksamhetsgren samlar 133 000 medlemmar i 1 356 lokalavdelningar och 24 länsförbund. Den andra grenen består av ett 30tal ekonomiska föreningar och deras dotterbolag inom 16 branscher med vardera en branschorganisation på riksplanet.
LRF arbetar med att förbättra jord- och skogsbrukets villkor och lönsamhet genom en bred och aktiv näringspolitik samt genom att utveckla och stärka lantbrukskooperationen.
Miljöfrågorna har alltid varit en viktig del i LRF:s verksamhet och genom programmet ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” förstärks arbetet med att uppnå en uthållig produktion som värnar om miljön och konsumenternas förtroende för svenskproducerade livsmedel.
Frågor om jakt samt vilt- och naturvård ingår naturligt i LRF:s verksamhet eftersom jord- och skogsbruket både påverkar och påverkas av viltförekomsten. När det gäller rovdjursfrågorna är LRF regelmässigt representerat i länsviltnämnder och rovdjursgrupper (avsnitt 9.5). På riksplanet tar LRF aktiv del i olika utredningar och arbetsgrupper som berör rovdjuren och är därjämte remissinstans för alla centrala frågor om
jakt- och faunavård. LRF har även utvecklat ett nära samarbete med Viltskadecenter i frågor om utbildning och information och ingår också i den interimsstyrelse som fått uppgiften att utveckla verksamheten vid Viltskadecenter (avsnitt 17.4).
I LRF:s löpande arbete ingår vidare att ge service till medlemmar i frågor som berör jakt- och faunavård samt initiera och genomföra olika utbildningar.
LRF:s allmänna inställning till rovdjursfrågan är att det behövs en samlad statlig rovdjurspolitik som väger samman olika intressen och där lösningarna kan accepteras av lokalbefolkningen.
10.3. Svenska Jägareförbundet
Svenska Jägareförbundet är en medlemsorganisation som arbetar för god jakt, vilt-, och naturvård. Förbundet som bildades 1830 har sedan 1938 riksdagens uppdrag att svara bl.a. ör det praktiska viltvårdsarbetet. Av totalt ca 310 000 jägare i Sverige är omkring 190 000 medlemmar i Jägareförbundet. Förbundet finns i hela landet och är organiserat i ett centralt kansli, en forskningsavdelning, Öster-Malma Jaktvårdsskola, nio verksamhetsområden, 24 länsjaktvårdsföreningar och 377 jaktvårdskretsar. Jägareförbundet ger ut tidningen Svensk Jakt och nyhetstidningen Svensk Jakt Nyheter.
Jägareförbundet har under lång tid varit engagerat i rovdjursfrågor. Redan omkring sekelskiftet agerade förbundet t.ex. för ökat skydd av de svaga stammarna av björn och lo. Sedan jakt på dessa arter åter tilläts under 40-talet har Jägareförbundet verkat för en väl avvägd biologiskt anpassad jakt. I samband med att stammarna av björn, lo och varg ökat under 90-talet har förbundets arbete med rovdjursfrågor intensifierats. Under 1994 antogs en rovdjurspolicy. Förbundet anser att vi skall ha livskraftiga stammar av alla fyra stora rovdjur och att det skall finnas förutsättningar för utbyte av individer mellan de skandinaviska och de finsk-ryska bestånden. När stammarna är livskraftiga skall de genom jakt balanseras till nivåer som är acceptabla för lokalbefolkningen, de areella näringarna och jägarna. Jägareförbundet menar att viktiga medel för att uppnå målen är samverkan mellan olika intressen, ökat lokalt inflytande över förvaltningen, inventeringar, förebyggande åtgärder mot skador i kombination med ersättningssystem samt skydds- och licensjakt.
Jägareförbundet har en lång forskningstradition och sedan 1985 har forskningsavdelningen varit starkt engagerad i Skandinaviska björnprojektet. Jägareförbundet bidrar ekonomiskt även till lo- och vargforskningsprojekt. Under 1999 svarade Jägareförbundet för 16 procent
av de totalt 5,5 miljoner kronor som anslogs till rovdjursforskning i landet.
Sedan 1993 har Jägareförbundet genomfört flera omfattande inventeringar av lodjur och varg. Som mest har den ideella arbetsinsatsen omfattat 12 500 mandagar vid inventering av ungefär en tredjedel av landets yta. Förbundet har också organiserat dokumentation av synobservationer av björn och andra rovdjur, och i många jaktvårdskretsar deltar särskilt utbildade rovdjursspårare i spårning och annan faktainsamling om våra stora rovdjur.
De senaste åren har Jägareförbundet satsat på utbildning av bl.a. av rovdjursspårare och eftersöksekipage för björn och andra rovdjur. Informationsverksamhet är också en prioriterad verksamhet. Förbundet har producerat böcker om björn, lo och varg. Jägareförbundet har arrangerat konferenser, debatter mellan beslutsfattare och företrädare för olika intressen samt ett stort antal offentliga informationsmöten.
10.4. Svenska Naturskyddsföreningen
Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) bildades 1909 och är en riksomfattande organisation för natur- och miljövård. Naturskyddsföreningens huvuduppgifter är enligt stadgarna att främja naturens skydd och vård, att väcka och underhålla människors känsla och intresse för naturen och förståelsen för dess värden samt att verka för att samhället anpassas till naturens förutsättningar.
Från att från början varit inriktad främst på naturskydd, fridlysningsfrågor m.m. arbetar Naturskyddsföreningen i dag med natur- och miljöfrågor över hela fältet: naturskydd, fauna- och florafrågor, frågor kopplade till de areella näringarnas påverkan på miljön, trafik och energi, föroreningar, gröna skatter, miljömärkning m.m.
Föreningen har i dag ca 145 000 medlemmar, organiserade i lokalkretsar i nära nog alla Sveriges kommuner. På länsplanet samarbetar kretsarna i länsförbund. Riksföreningens högsta beslutande organ är riksstämman med ombud från kretsarna. På riksnivå arbetar föreningen bl.a. med egna utredningar och förslag, remissyttranden och andra framställningar till myndigheter, kontakter med riksdag och regering, information, miljöcertifiering. Under senare år har föreningen byggt upp ett internationellt kontaktnät och samarbetar med en rad internationella organisationer.
Rovdjursfrågorna har engagerat Naturskyddsföreningen sedan starten. Föreningen har aktivt verkat för ett bättre skydd för våra fyra stora rovdjur genom att driva frågor om fridlysning och begränsningar av jakten. Under flera år på 90-talet arbetade föreningen med en inventering
av lodjur i Jämtland och Västerbotten. Sedan länge har föreningen verkat för en samlad nationell rovdjurspolitik och en långsiktig förvaltning av de stora rovdjuren, baserad på forskning och regelbundna inventeringar.
10.5. Svenska Samernas Riksförbund
Svenska Samernas Riksförbund (SSR) har som medlemmar 42 samebyar och 19 sameföreningar. Enligt sina stadgar skall SSR tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling.
SSR bildades 1950 efter det att ett antal försök tidigare gjorts att skapa en samisk riksorganisation. Ombud för medlemsorganisationerna samlas årligen till Samernas Landsmöte. Landsmötet utformar genom program och resolutioner förbundets politiska linje och utser förbundets styrelse.
Näringsfrågorna har en särskild tyngd inom SSR, vilket också är markerat i förbundets stadgar. Frågor om rovdjur i förhållande till renen som djur och renskötseln som näring intar här en central plats. Rovdjursfrågans plats i det samiska samhället kan också utläsas ur de många artiklarna om rovdjursfrågor i tidningen Samefolket. En första artikel fanns i tidningens provnummer 1918 och därefter har frågan under åren fram till 1973 behandlats i nära tvåhundra artiklar. Efter 1973 finns ingen sammanställning.
SSR har genom information och opinionsbildning riktad till såväl allmänheten som myndigheter och politiska partier m.fl. sökt belysa konsekvenserna för renskötseln av den förda rovdjurspolitiken. Särskilt viktigt är att klarlägga att rovdjursfrågan inte enbart är en ekonomisk fråga med betydande näringsmässiga konsekvenser utan också en psykologisk fråga med konsekvenser för renskötarens framtidstro.
SSR har under många år arbetat för att näringens företrädare skall bli delaktiga i förvaltningen av rovdjuren. Förbundet var därför aktivt verksamt för att genomföra den ordning som kom till stånd genom Naturvårdsverket och Sametingets förslag till nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar (avsnitt 8). SSR har därefter till riksdagen samt regeringen och andra myndigheter framfört att situationen blivit ohållbar eftersom inte tillräckliga ekonomiska resurser tillförts systemet. Man har också framhållit att Naturvårdsverket inte följt förslaget vad gäller omfattningen av och villkoren för skyddsjakten.
SSR har aktivt verkat för tillkomsten av det riksdagsbeslut som lett till att Rovdjursutredningen tillsattes.
10.6. Världsnaturfonden WWF
WWF bildades 1961. Det är en oberoende och partipolitiskt obunden, mångkulturell och global naturvårdsorganisation. 1971 bildades WWF-Sverige, som är en av 27 nationella organisationer inom WWF. Totalt har WWF ca 4,7 miljoner supporters, varav ca 150 000 i Sverige. WWF-Sverige är ingen medlemsorganisation, men i dess förtroenderåd finns en bred representation av landets organisationer, institutioner och myndigheter.
WWF arbetar med naturvårds- och miljövårdsfrågor i nästan 100 länder i samtliga världsdelar. Såväl nationellt som internationellt är målet att bevara den biologiska mångfalden, att medverka till ett uthålligt nyttjande av naturresurserna och att arbeta för en minskning av föroreningar och slösaktig konsumtion.
Syftet med verksamheten är att bedriva ett naturvårdsarbete som innefattar både akuta och långsiktiga åtgärder för att bevara och långsiktigt nyttja jordens ekosystem. Arbetet sker dels genom fältprojekt, dels också genom policy- och lobbyingarbete, både nationellt och internationellt.
Både i Sverige och i ett europeiskt perspektiv har WWF sedan årtionden arbetat med rovdjursfrågor. Man menar att rovdjuren är goda indikatorer på hur ett ekosystem fungerar. Man anser därför att åtgärdsprogram och förvaltningsplaner för de stora rovdjuren är en av grundpelarna i Sveriges åtaganden när det gäller anpassningen till internationella konventioner till skydd för den biologiska mångfalden. WWF anser att utgångspunkten för förvaltningen av rovdjuren skall vara att den biologiska mångfaldens bevaras. Man anser också att det är viktigt att medverka till en förvaltning av de stora rovdjuren som accepteras lokalt, vilket anses ge bättre förutsättningar för en långsiktig naturvård.
WWF-Sverige satsar årligen 1–2 miljoner kr på forskning och information om de fyra stora rovdjuren.
10.7. Övriga organisationer
Också andra organisationer än dem vi nu nämnt arbetar på skilda sätt med rovdjursfrågor och frågor som har anknytning till rovdjuren. Ett exempel på detta är Svenska Rovdjursföreningen vars arbete är helt inriktat på rovdjursfrågorna. Föreningen bedriver informations- och utbildningsverksamhet och deltar i flera konkreta rovdjursprojekt. Ett annat exempel är Sveriges Ornitologiska Förening vars arbete delvis är inriktat på rovfåglarna, bl.a. kungsörnen. Också denna organisation
verkar genom information, utbildning och aktivt deltagande i större projekt. Svenska Kennelklubben kommer på skilda sätt i kontakt med jakthundsfrågorna, inte minst genom de specialklubbar som ryms inom Kennelklubben och i vilka många jakthundsägare är medlemmar. Inom detta område finns även Svenska Jakthundgruppen. Ytterligare ett exempel är den sammanslutning som finns för de svenska djurparkerna,
Svenska Djurparksföreningen.
11. Ramar och utgångspunkter
11.1. Ramar för rovdjurspolitiken
11.1.1. Bernkonventionen och EG-direktiven
Sverige kan inte fritt hantera de fyra stora rovdjursarterna och kungsörnen. Bernkonventionen, ratificerad som ett led i det svenska internationella miljövårdsengagemanget, samt EG:s art- och habitatdirektiv respektive fågeldirektiv sätter upp ramar för den svenska rovdjurspolitiken. Konventionen och direktiven innebär att jakt endast kan tillåtas av vissa anledningar. En förutsättning för att jakt skall få tillåtas är att det inte finns något annat lämpligt sätt att uppnå de ändamål som anges. Jakten får inte heller bedrivas i sådan omfattning att artens långsiktiga överlevnad försvåras eller dess utbredningsområde minskar. Angående konventionen och direktiven, se avsnitt 7.2.3 och 7.3.3.
Naturvårdsverket har under senare år tillåtit en ganska omfattande skyddsjakt på björn och lo. T.ex. så gav man tillstånd till skyddsjakt på 55 björnar under hösten 1999 och på 168 lodjur under vintern 1998/1999. Av det tillåtna antalet fälldes 51 björnar och omkring 90 lodjur. Jakten har varit så omfattande och har tillåtits på så stora områden att det skulle kunna sägas att kopplingen till skador orsakade av arterna åtminstone utanför renskötselområdet försvagats.
Den svenska skyddsjakten på björn och lo anmäldes 1997, på grund av sin omfattning, till EG-kommissionen. Efter korrespondens i flera omgångar med Sverige och ett möte om saken avslutades emellertid ärendet utan att kommissionens riktade någon kritik mot Sverige.
Bernkonventionen och EG-direktiven innebär visserligen en inskränkning i Sveriges möjligheter att förvalta de fyra stora rovdjuren och kungsörnen. Men bestämmelserna, som inte kan ges en alltför snäv tolkning, lämnar ändå ett rimligt mått av handlingsutrymme. Beträffande björn och lo menar vi emellertid att det numera kan finnas behov av att den svenska regeringen, gärna i samarbete med andra regeringar, tar initiativ till undantag från konventionen och direktivet. Med sådana uttryckliga undantag avseende dessa arter skulle rovdjurspolitiken kunna
göras mer förståelig och konsekvent för de människor som i särskilt hög grad berörs.
När det gäller varg hävdar bl.a. vissa svenska och amerikanska forskare att arten kan komma att öka starkt i Skandinavien inom de närmaste åren. Denna uppfattning är emellertid omstridd. Andra forskare redovisar en större osäkerhet om vargstammens framtid. De senare menar att ökningen sannolikt inte kommer att bli så snabb att det inom överskådlig tid kommer att uppstå ett behov av en mer omfattande jakt än vad konventionen och direktivet i dag medger. Enligt vår uppfattning måste, mot bakgrund av den osäkerhet som de vitt skilda uppfattningarna leder till, förvaltningen av vargstammen i vart fall ytterligare en tid präglas av försiktighet. Förvaltningen kan ske inom ramarna för Bernkonventionen samt art- och habitatdirektivet.
Järven har varit fridlyst i Sverige i 30 år men under den tiden ökat bara långsamt i antal. Det finns inte behov av någon jakt utöver vad som är möjligt enligt de nuvarande reglerna om skyddsjakt. Även när det gäller kungsörnen måste skyddsjaktsbestämmelserna anses tillräckliga. Det finns knappast något större intresse av jakt på kungsörn för jaktens egen skull. Den enda jakt som det möjligen skulle kunna finnas behov av är viss skyddsjakt inom renskötselområdet.
11.1.2. Undantag från Bernkonventionen och EG:s direktiv
Utredningens förslag: Sverige agerar för att få till stånd undantag
från både Bernkonventionen och art- och habitatdirektivets regler om skydd för björnen samt från direktivets regler om skydd för lodjuret. Syftet skall vara att Sverige skall ha frihet att bedriva en rent förvaltande jakt på arterna.
För att den allmänheten skall kunna förstå och acceptera lagar och andra regler är det grundläggande att de är begripliga och att det går att förstå syftet med och bakgrunden till reglerna. Redan i dag finns det många som anser att det är fel att tala om skyddsjakt på björn och lo. Man menar att det numera inte finns någon koppling till skador och att det i praktiken är fråga om en förtäckt licensjakt. Det förhållandet att myndigheterna kallar det för skyddsjakt väcker då irritation och bidrar till att skapa misstro.
Art- och habitatdirektivet utformades innan Sverige och Finland gick med i EU. Björn och lo är mycket sällsynta inom EU, bortsett från Sverige och Finland. Arterna har följaktligen fått ett skydd som främst
bygger på situationen i Europa utanför Norden. Järven finns över huvud taget inte med på direktivets bilaga över arter som skall ges ett starkt skydd (bilaga 4a), trots att den är i behov av starkare skydd än både björn och lo. Detta kan förklaras av att järv inom EU endast finns i Sverige och Finland. Järven fanns alltså inte i EU då direktivet beslutades.
Bernkonventionens och art- och habitatdirektivets krav på skydd för björn och direktivets skydd för lo är inte avpassade efter svenska förhållanden. Arterna har utvecklats på ett sådant sätt att det i vart fall på längre sikt inte är motiverat i Sverige med ett så starkt skydd som konventionen och direktivet föreskriver. Det ökande antalet djur har också lett till att den numera ganska omfattande skyddsjakten på många håll alltså uppfattas som en förtäckt licensjakt. Enligt vår uppfattning finns fortfarande en koppling till skador och andra problem orsakade av arterna. Framför allt björnjakten bör ses som ett medel för att björnen som art skall bibehålla sin skygghet för människor. Vi har emellertid förståelse för uppfattningen att det egentligen är fråga om licensjakt.
Mot denna bakgrund anser vi att Sverige skall agera för att få till stånd undantag från både Bernkonventionens och art- och habitatdirektivets regler om skydd för björnen samt från direktivets regler om skydd för lodjuret. Syftet skall vara att Sverige skall ha frihet att bedriva en rent förvaltande jakt på arterna. På så sätt kan jakt tillåtas under sådana förutsättningar som kan vinna förståelse hos en bred allmänhet. Samtidigt kan skyddsjakt tillåtas i områden där detta är motiverat, t.ex. inom delar av renskötselområdet. En klar och tydlig lagstiftning, som bygger på beskrivningar av dagssituationen som är igenkännbara för allmänheten och som ger möjlighet till konsekventa åtgärder, gynnar både rovdjurens framtid och rättssäkerheten.
Våra kontakter med Jord- och skogsbruksministeriet i Finland har gett vid handen att det kan finnas förutsättningar för ett gemensamt agerande med Finland för att försöka få till stånd undantag i direktivet avseende björn och lo. I arbetet med att få undantag från Bernkonventionen är Sverige förmodligen hänvisat till att agera på egen hand eftersom Finland redan har ett undantag från Bernkonventionen när det gäller björn och även varg.
11.2. Utgångspunkter
11.2.1. Grundläggande utgångspunkter
En utgångspunkt för rovdjurspolitiken bör alltså vara att den bygger på tydliga mål och att den genomförs med hjälp av regler som det stora flertalet människor anser begripliga och rationella.
Regering och riksdag har vid flera olika tillfällen gett uttryck för att miljö- och naturvårdsarbetet skall syfta till att bevara den biologiska mångfalden. För det allmänna miljöarbetet anges t.ex. i propositionen Svenska miljömål (prop. 1997/98:145) ett antal olika miljökvalitetsmål. I propositionen uttalades bl.a. att inhemska växt- och djurarter skall kunna fortleva i livskraftiga bestånd. Riksdagen har antagit propositionen (bet. 1998/99:MJU6).
Även om målet att bevara den biologiska mångfalden omfattar också rovdjuren så är det inte tillräckligt konkret för att kunna ligga till grund för en särskild rovdjurspolitik. Mer precisa mål för förvaltningen av rovdjuren saknas och det finns inte heller någon av riksdagen beslutad rovdjurspolitik. De oklarheter som detta innebär kan ha bidragit till den misstro mot myndigheter som vi mött bl.a. hos renskötare och vissa grupper av jägare. Vi har i våra kontakter med enskilda och organisationer träffat människor som frågat sig om målet bara är att arternas överlevnad skall säkras. Eller om det skall finnas fler individer än vad som krävs för detta och om det i så fall finns någon övre gräns.
Vår bedömning är att klart fastlagda mål för de olika arternas minimiantal och utbredning kan bidra till att minska misstron och istället vinna en bredare respekt för rovdjurspolitiken. Även den som har andra åsikter om målen kan se vart politiken syftar och kan då kanske lättare förstå målen och de åtgärder som vidtas av de myndigheter som genomför politiken.
I våra direktiv (bilaga 1) anges som en utgångspunkt att den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas. Detta innebär att vi skall ha långsiktigt livskraftiga stammar av de aktuella rovdjursarterna. Ingenting i vårt arbete har motsagt detta och vi anser att det är angeläget att Sverige tar sitt ansvar för bevarandet av den biologiska mångfalden. Med hänsyn till olika intressen kan det emellertid vara svårt att låta stammarna i landet öka till sådana nivåer att de enligt alla vetenskapliga definitioner, framför allt de mest långtgående, är långsiktigt livskraftiga.
Den nivå hos den biologiska mångfalden som kallas genetisk variation uttrycker de ärftliga skillnader som finns mellan individer och populationer hos varje art av djur eller växter. Ibland kallas detta inomartsvariation. Detta genetiska "kapital" förändras ständigt genom
påverkan av slumpfaktorer och när populationernas storlek förändras. Vissa arvsanlags frekvens ändras, andra försvinner och nya kan uppkomma genom så kallad mutation. Generellt kan man säga att en hög grad av genetisk variation inom en art är en garanti mot framtida okända förändringar i artens miljö, samtidigt som den också minskar risken för inavel. I krympande naturliga ekosystem minskar antalet individer hos många arter djur och växter, populationer avsnörs från varandra och den genetiska variationen avtar.
Det finns inget exakt antal individer som garanterar att den genetiska variationen säkerställs, men ju fler individer och populationer en art består av desto mindre blir risken att artens genetiska variation minskar.
För att kunna fastställa tydliga och konkreta mål för rovdjurspolitiken är det nödvändigt att ta ställning till hur många djur som behövs av respektive art för att stammen skall anses livskraftig. För bedömningen av frågan har vi haft kontakter med olika forskare (avsnitt 12.2).
I våra direktiv sägs också att de näringsmässiga och jaktliga frågorna skall vara utgångspunkter för våra förslag. Beträffande näringarna sägs att det måste vara möjligt att bedriva djurskötsel även i områden där det finns rovdjur. Också för vissa hänsynstaganden till sådana intressen finns goda skäl.
Utgångspunkterna i direktivet strider enligt vår uppfattning åtminstone i viss mån mot varandra. Ju fler individer populationen av en art består av desto mindre blir risken att artens genetiska variation minskar. Att vi skall ha livskraftiga stammar talar därför för att man bör låta rovdjursstammarna öka. Hänsynen till ren- och den övriga tamdjursskötseln talar i motsatt riktning. Även jaktens intressen talar för att åtminstone stammarna av vissa av de aktuella arterna inte bör tillåtas öka mer. De olika utgångspunkterna måste därför vägas mot varandra.
11.2.2. Sociala aspekter
En ytterligare utgångspunkt för rovdjurspolitiken, som inte uttryckligen nämns i utredningsdirektiven, bör vara de sociala aspekterna. Hänsyn måste tas också till hur rovdjursförekomsten påverkar det dagliga livet för människor som bor i områden där stora rovdjur förekommer.
En social aspekt är att människor i glesbygden måste känna att centrala myndigheter följer och har förståelse för utvecklingen i deras närområden. Det kan t.ex. gälla fall då björnar eller vargar börjar uppehålla sig i närheten av gårdar eller mindre samhällen.
Jaktens betydelse ur ett socialt perspektiv bör också framhållas särskilt. För många bosatta i glest bebyggda områden är den en viktig del av livet. Ofta har den stor social betydelse. Jakten och närheten till
naturen kan vara viktiga skäl till att man väljer att bo i ett glesbygdsområde.
Det är viktigt att människor som bor i områden där rovdjur förekommer kan acceptera eller förstå den rovdjurspolitik som förs. Därigenom kan man minska den brist på förtroende som vissa grupper i dag känner inför myndigheter. Acceptansen är ytterst också viktig för såväl rättsmedvetandet som enskilda människors livskvalitet. Ju fler som har förståelse för rovdjurspolitiken, desto mindre är risken för olaglig jakt, dvs. jaktbrott, på rovdjur.
11.2.3. Särskilt om rennäringen
Renen är ett tamdjur och rennäringen omfattas alltså av det som sägs i våra direktiv om djurskötseln. När det gäller rennäringen tillkommer emellertid särskilda aspekter som hänger samman med dess grundläggande betydelse för den samiska kulturen.
Regeringen har i direktiven till Rennäringspolitiska kommittén (dir. 1997:102) framhållit rennäringens betydelse för det samiska kulturarvet. Statsmakterna har också vid flera andra tillfällen slagit fast sambandet mellan den samiska kulturen och rennäringen. Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen bör etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Ordet kultur har i detta sammanhang ansetts innefatta den samiska renskötseln (se prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m., s. 102 f.f. och där gjorda hänvisningar)
Särskilda hänsyn måste alltså tas till rennäringen vid utformandet av rovdjurspolitiken. Här bör även nämnas ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk. Sverige har visserligen inte ratificerat konventionen men om så blir fallet kan det få direkt betydelse för rovdjurspolitiken. Konventionen skulle bl.a. innebära att det ställdes krav på samråd med företrädare för rennäringen innan beslut fattades i rovdjursfrågor som kan påverka rennäringen.
11.2.4. Särskilt om fäbodbruket
Fäbodbruket bygger på att man har får, getter eller nötdjur på bete i skogen. Ofta går djuren fritt men det förekommer också att man har dem inom stängsel. Liksom rennäringen omfattas djurhållningen inom fäbodbruket av det som i våra direktiv sägs om djurskötsel i allmänhet. Intresset för fäbodbruket har ökat under senare år.
Djurhållningen vid fäbodar bidrar till att hålla landskapet öppet. Många fäbodar får stöd för sin verksamhet från EU:s strukturfonder och från svenska myndigheter. Riksantikvarieämbetet fördelar också stödpengar med hänsyn till fäbodbrukets kulturella värden.
Samhället har alltså markerat bevarandet av och t.o.m. utvecklingen av fäbodbruket som ett viktigt mål och också givit ett fortlöpande stöd till detta. Samtidigt bedrivs det på ett sådant sätt att det finns risker för att det kommer att bli särskilt utsatt för skador orsakade av rovdjur. När man utformar rovdjurspolitiken bör man därför, enligt vår mening, också väga in konsekvenserna för fäbodbruket.
11.3. Samverkan med grannländer
Utredningens förslag: Naturvårdsverket får regeringens uppdrag att
ta initiativ till ett utökat samarbetet beträffande rovdjursfrågor med sin norska motsvarighet. Direktoratet for naturforvaltning. I uppdraget till verket bör också ingå att ta kontakter för att utöka samarbetet så att även Finland deltar. Samarbetet bör liksom för närvarande gälla varg men utökas till att omfatta i första hand även järv.
Den grundläggande utgångspunkten för rovdjurspolitiken är alltså att säkerställa livskraftiga stammar av de olika rovdjursarterna. När man från svensk synvinkel skall bedöma om stammen av en art är livskraftig kan man emellertid inte enbart se på situationen i Sverige. Stammarna av björn, järv, lo, varg och kungsörn är helt eller delvis gemensamma med Norge. Åtminstone björn-, järv-, lo- och kungsörnsstammarna har också kontakt med finska bestånd av respektive art. Hur det förhåller sig med vargstammen är oklart.
Eftersom stammarna till stor del är gemensamma för Norge och Sverige påverkas de båda länderna av varandras rovdjurspolitik. Om ett land vidtar åtgärder som t.ex. påverkar antalet av en art får det betydelse för rovdjursförvaltningen också i grannlandet.
Våra förslag om rovdjursstammarnas antal utgår från att Norge och Sverige har gemensamma stammar som även står i kontakt med finska bestånd (avsnitt 12.3). Vi föreslår inte att Sverige inom sina gränser ensamt skall ha hela livskraftiga stammar av alla arterna. Mot denna bakgrund finns det starka skäl för att ytterligare utveckla samarbetet om rovdjursförvaltningen särskilt med Norge. Redan i dag förekommer ett samarbete om rovdjursfrågor genom Naturvårdsverket och dess norska motsvarighet, Direktoratet for naturforvaltning. Bland annat har Naturvårdsverket vid besluten om skyddsjakt på björn tagit hänsyn till norska önskemål om att björnens södra reproduktionsområde skall växa in över den norska gränsen. Myndigheterna har också kommit överens om att inte tillåta skyddsjakt på varg utan att först diskutera saken med varandra. Samarbetet har skett bl.a. genom så kallade direktörsmöten, dvs. möten mellan den svenska generaldirektören och den norska motsvarigheten.
Vi föreslår att Naturvårdsverket får regeringens uppdrag att ta initiativ till att formalisera och bredda samarbetet med Direktoratet for naturforvaltning. Samtidigt bör också samarbetet med Finland utökas. Avsikten bör vara att samtliga tre länder deltar i de så kallade direktörsmötena. Samarbetet bör liksom för närvarande gälla varg men utökas till att omfatta i första hand även järv. Samarbetet bör i ett längre tidsperspektiv, åtminstone såvitt gäller Norge och Sverige, syfta till en samordnad förvaltning av de stora rovdjursarterna.
Vid överläggningar med tjänstemän från det norska Miljöverndepartementet, Direktoratet for naturforvaltning och det finska Jord- och skogsbruksministeriet har dessa uttalat sig positivt om ett utökat samarbete.
11.4. Administrationen
En samlad rovdjurspolitik kan enligt vår mening genomföras inom de ramar som den nuvarande statliga administrationen ger. Rovdjursförvaltningen är organiserad på ett i stort sett ändamålsenligt och rationellt sett. Vi föreslår ändå vissa förtydliganden och effektiviseringar. Det sker i anslutning till att vi i de kommande kapitlen i detta betänkande tar upp olika delar av rovdjursförvaltningen till diskussion. Förstärkningar av resurserna behöver främst ske i fråga om beståndsövervakning, forskning och information.
De problem av administrativ natur som vi sett under vårt arbete är snarast förknippade med den ledning och samordning av rovdjurspolitiken som åvilar regeringen. Ansvarsfördelningen mellan departementen inom Regeringskansliet, främst Jordbruksdepartementet och Miljö-
departementet, kan även om den formellt sett är tydlig ändå i praktiken ibland visa sig oklar. Detta innebär i sin tur risker för otydlighet, liksom för att behandlingen av enskilda ärenden kan ta längre tid i anspråk än nödvändigt. Den skärningspunkt som i första hand bör noteras är den som finns mellan jaktlagstiftningen och den allmänna miljölagstiftningen. Ett stort antal myndigheter och organisationer har under utredningsarbetet aktualiserat denna fråga.
12. Mål för antal och utbredning
12.1. Allmänt
Utredningens förslag: Sverige skall ta sitt ansvar för att det på den
skandinaviska halvön skall finnas sammanhängande livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn.
För att människor skall förstå och acceptera rovdjurspolitiken är det viktigt att fastställa tydliga mål för rovdjursarternas antal och utbredning. Beträffande de arter där målet är en fortsatt tillväxt eller en ökad spridning är det viktigt att utvecklingen inte sker alltför snabbt. Detta eftersom det, enligt vår bedömning, kan vara svårare att få förståelse och acceptans för en snabb ökning eller spridning än för en långsam.
Stammarna av björn, järv, lo, varg och kungsörn är gemensamma för Sverige och Norge. I varje fall björn-, järv-, lo- och kungsörnsstammarna har också kontakt med finska bestånd. Detta måste beaktas då målen för antalet av de olika arterna slås fast.
Det avgörande är att det på den skandinaviska halvön finns sammanhängande livskraftiga rovdjursstammar, inte att hela sådana stammar finns inom vart och ett av de skandinaviska länderna. Sverige är enligt Bernkonventionen skyldigt att ta sitt ansvar för detta. Om den samlade skandinaviska stammen av en art ännu inte är livskraftig skall Sverige bidra till att den blir det, antingen ensamt eller i samarbete med grannländerna. Graden av samarbete får stor betydelse för förvaltningen av rovdjuren. Om samarbetet är mindre utvecklat innebär det en osäkerhet för de berörda länderna. I förvaltningen kan det innebära att man ser sig tvungen att sträva efter större populationer än vad som annars vore tillräckligt för en på kort- eller lång sikt livskraftig stam i landet.
För Sveriges del är det också en grundläggande utgångspunkt att den biologiska mångfalden i Sverige skall bevaras, vilket innebär att alla i landet naturligt förekommande rovdjursarter skall finnas här. Det är inte möjligt att, som vid några tillfällen föreslagits, Sverige inom sina gränser endast tar ansvar för vissa arter och t.ex. Norge och Finland för andra.
Detta skulle strida både mot Bernkonventionen och det övergripande målet att den biologiska mångfalden skall bevaras.
När det gäller utbredningen av de olika arterna inom landet måste utgångspunkten vara biologiska förhållanden. Mot dessa får man väga andra intressen, t.ex. att det inte är önskvärt att ha rovdjur nära bebyggelse. I möjligaste mån bör man också eftersträva en jämn fördelning av rovdjuren inom deras naturliga spridningsområden.
12.2. Livskraftiga stammar
Frågan om hur stora stammar av de olika rovdjursarterna som måste finnas i landet för att de skall vara livskraftiga är kanske den svåraste som utredningen haft att ta ställning till. Den har därmed också varit föremål för alldeles speciell behandling. Tillsammans med Centrum för Biologisk Mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala arrangerade vi i oktober 1998 ett seminarium i ämnet. Föredrag och diskussioner finns redovisade i en publikation från Centrum för Biologisk Mångfald (CBM:s Skriftserie 1). Seminariet resulterade också i ett uppdrag till en grupp forskare som representerar olika ämnesområden att skriva en särskild rapport om frågan (bilaga 2 i bilagedelen till detta betänkande). Rapporten skickades slutligen till ytterligare några forskare för eventuella synpunkter.
Vi kan börja med att konstatera att det saknas metoder för att fastställa hur många rovdjur av en viss art som finns i landet om inte arten ifråga är extremt fåtalig. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, då antalet vargar i landet kunde räknas i ensiffriga tal, kan man nog utgå från att det faktiskt gick att nästan exakt räkna djuren. Efterhand som de sedan blivit fler och spritt sig över större ytor har osäkerheten ökat. Hur svårt det är framgår av försöken att beräkna den svenska björnstammen storlek. Den senaste beräkningen, gjord av Skandinaviska björnprojektet, bygger dels på en analys av data på fångst och återfångst av märkta djur, dels på uppgifter om skjutna björnar. Det handlar alltså om ett förhållandevis bra underlagsmaterial insamlat under lång tid men ändå blir resultatet osäkert. Den senaste beräkningen gjord 1996 gav ett björnantal på mellan 800 och 1 300 djur.
Det är vår uppfattning att innehållet i rapporten från den forskargrupp som utredningen anlitade är betydelsefullt och skall beaktas i den framtida hanteringen av de svenska rovdjursstammarna eftersom medlemmarna i gruppen trots sina olika utgångspunkter kunnat enas om beståndsnivåer. Det finns emellertid divergerande uppfattningar bland forskare inom olika ämnesområden vad gäller frågan om minsta livskraftiga bestånd.
Forskargruppen konstaterar inledningsvis att det faktamaterial som finns för de olika arterna är av varierande kvalitet. Dessutom är det ofta otillräckligt. När siffror beträffande minsta livskraftiga bestånd presenteras och används inom förvaltningen exempelvis för beslut om skyddsjakt måste därför den ansvariga myndigheten beakta den osäkerhet som detta medför. Detta kallas ibland för försiktighetsprincipen.
Forskargruppen ställde upp olika kriterier för sin bedömning av livskraften i stammarna av de olika arterna. Tre av kriterierna var genetiskt baserade. De angav den populationsstorlek som bedömdes nödvändig för att undvika genetisk utarmning eller negativa effekter av inavel på lång (mer än 100 år) och kort sikt (10–50 år) för isolerade respektive icke isolerade populationer. Det fjärde kriteriet var baserat enbart på demografiska utgångspunkter, dvs. köns- och ålderssammansättning, reproduktion och dödlighet. Det femte kriteriet slutligen utgjorde en sammanvägning av de genetiska och demografiska aspekterna på kortsiktigt bevarande.
Forskargruppens slutsatser var att det krävs minst 3 000–5 000 individer av var och en av arterna för att de skall bevaras långsiktigt med bibehållen genetisk variation och evolutionär anpassningsförmåga (bilaga 2 i bilagedelen, tabell 2, rad A). Det handlar då om en population oavsett dess geografiska utbredning och skulle alltså t.o.m. kunna avse ett världsbestånd. Om kriteriet modifieras för att bara ange hur stor del av den totala populationen som skulle kunna utgöra minimum för Sverige, ligger värdena för de olika arterna på 900–5 000 djur (bilaga 2 i bilagedelen, tabell 2, rad B). Om slutligen de genetiska och demografiska aspekterna på kortsiktigt bevarande vägs samman, varierar antalet individer mellan minst 500 för lo, järv, varg och kungsörn och 800 för björn (bilaga 2 i bilagedelen, tabell 2, rad E).
De enskilda forskare som fick möjligheter att kommentera gruppens slutsatser har framhållit att de i stort sett delar gruppens åsikter. Därutöver har de lämnat en del synpunkter. Några anser det riskabelt att använda generella simuleringsprogram som är avsedda att passa för flera arter för att göra bedömningar som skall ligga till grund för förvaltningsbeslut. Vidare betonar de att det är viktigt att veta om de angivna populationsstorlekarna skall anses gälla för Sverige eller för den skandinaviska halvön. Slutligen föreslår de att de populationsstorlekar som expertgruppen fört fram skall diskuteras i ett historiskt perspektiv.
En annan av dessa enskilda forskare uppehåller sig vid risken för inavel och framhåller att det finns flera skäl att inte överbetona inavelns betydelse. Inaveln kan vara temporär och effekten kan försvinna genom selektion. Vidare innebär den oftast en vitalitetssänkning genom minskad reproduktion. Förändringar av reproduktionen hos långlivade arter – och dit hör de stora rovdjuren – har emellertid relativt liten betydelse jämfört
med effekten på dödligheten hos vuxna djur. Därigenom blir effekten av inaveln ofta relativt marginell i ett populationsdynamiskt perspektiv. Slutligen påpekar han att evolution innebär förlust av genetisk variation. Om man alltså skall bibehålla den genetiska variationen så måste man förhindra evolutionen.
Det har också i skilda sammanhang gjorts s.k. sårbarhetsanalyser på rovdjur. Man arbetar då med dataprogram och simulerar olika framtida möjligheter till utveckling genom att mata in biologiska och andra parametrar. En sådan för varg (Världsnaturfondens rapportserie 1:96) visade att ett bestånd på 100–200 djur i Sverige och Norge skulle räcka för en fortsatt gynnsam utveckling av stammen, under förutsättning att det förekommer viss invandring av varg från Finland. Flera forskare har emellertid i olika sammanhang varnat för att sätta alltför stor tilltro till denna typ av analyser framför allt därför att vi saknar många av de grundläggande uppgifter som behövs för att resultatet skall bli tillförlitligt.
Vi delar forskargruppens slutsats att stammarna i Sverige av både järv och varg i dag befinner sig under, för vargens del t.o.m. klart under, de lägst satta kritiska populationsstorlekarna t.o.m. för kortsiktigt bevarande. Den del av den totala svensk-norska järvstammen som de båda länderna har gemensam befinner sig däremot såvitt vi vet näst intill den kritiska gränsen för kortsiktigt bevarande. De andra tre arterna – alltså björn, lo och kungsörn – befinner sig över de nivåer som behövs för kortsiktigt bevarande med hänsyn till både genetiska faktorer och demografisk och miljömässig osäkerhet.
I de flesta fall när man talar om att bevara en art är det uttalat eller underförstått att det handlar om långsiktigt bevarande. Detta är naturligtvis det mål som bör eftersträvas, men vi har mot bakgrund av de samtal vi fört inte bedömt det vara realistiskt att i dagsläget föreslå vare sig en järvstam i den svenska delen av renskötselområdet i storleksordningen 500 individer eller en vargstam i storleksordningen 500 individer. Vi föreslår i fråga om järven en miniminivå vid det antal som den vetenskapliga expertgruppen pekat på som tillräckligt för en kortsiktigt livskraftig stam (avsnitt 12.3.3). I fråga om vargen föreslår vi nu en ännu lägre nivå. Många av dem vi talat med har emellertid bedömt redan den nivån som alltför hög med hänsyn till de skador som vargen förorsakar.
Vargen är den art som befinner sig i den svåraste situationen. Vintern 1998/99 beräknades antalet till 59–75 individer i Skandinavien. I de siffrorna fanns fem valpkullar födda 1998 varigenom arten ligger under den nivå på 50 vuxna individer som Internationella Naturvårdsunionen (IUCN) – en världsomspännande organisation med stater, myndigheter och föreningar av olika slag som medlemmar – satt som gräns för en
akut hotad djurart. Den vetenskapliga forskargruppen har också betonat att jakt eller annan form av decimering av vårt vargbestånd i dag är oacceptabel från bevarandebiologisk utgångspunkt.
När det gäller frågan huruvida den skandinaviska vargstammen är livskraftig har vi även inhämtat synpunkter från den amerikanska vargforskaren L. David Mech. Han har i årtionden arbetat med varg i fält i flera olika områden både i Nordamerika och på andra håll. Han har skrivit flera böcker om varg och är sedan 1970-talet ordförande i IUCN:s Wolf Specialist Group. Kontakterna skedde dels i samband med ett studiebesök i USA då vi hade ett samtal om vargfrågor, dels senare då vi ställt skiftliga frågor som Mech besvarat. Att vi tagit denna kontakt med Mech beror på att han har en unik position. När det gäller de andra arterna finns det såvitt vi vet ingen person med motsvarande ställning.
Hans uppfattning är att den skandinaviska vargstammen är livskraftig även i ett längre perspektiv. Den växer och han jämför den bl.a. med stammen på den nordamerikanska ön Isle Royale som med ett par som bas vuxit och överlevt i 50 år. Vidare anser han att det från förvaltningssynpunkt är acceptabelt att enstaka vargar som gör allvarlig skada exempelvis på hundar eller renar får skjutas. Det måste emellertid ske på individuell basis och sannolikt bör antalet vargar som får skjutas på detta sätt begränsas. På frågan om vi skulle öka risken att den skandinaviska vargstammen minskar och kanske t.o.m. försvinner om vi tillåter sådan decimering svarar han att han inte tror det. Det förutsätter emellertid att antalet djur som skjuts är mycket begränsat och att stammens utveckling kan följas noga.
Den uppfattning som Mech redovisat pekar på den skillnad som kan finnas mellan den empiriska kunskapen och de vetenskapliga kalkylerna. Vi har stor respekt för de senare och vi har som framgår av våra överväganden tillmätt dem stor betydelse, men anser att också den erfarenhet Mech har från den praktiska hanteringen av vargproblem är viktig att beakta. Redan 1977 och senare 1992 konstaterade också Naturvårdsverket att enstaka vargar under mycket speciella omständigheter kunde behöva skjutas och detta på nivåer som låg långt under dagens. Mot denna bakgrund bedömer vi det möjligt att nu föreslå en lägre miniminivå för vargstammen än den som den vetenskapliga expertgruppen pekat ut som den lägsta för en kortsiktigt livskraftig stam. Vårt förslag redovisas i avsnitt 12.3.5.
12.3. Antal
12.3.1. Miniminivåer
Utredningens förslag: Miniminivåer för rovdjursstammarna slås
fast. Innan en art uppnått miniminivån tillåts endast skyddsjakt i begränsad omfattning. När miniminivån är uppnådd kan stammen visserligen tillåtas att fortsätta öka men större hänsyn kan tas till motstående intressen.
Målen för rovdjurspolitiken kan formuleras på olika sätt. Ett sätt är att man bestämmer sig för att man skall uppnå ett visst antal individer av en art. Man kan också fastställa målet som ett intervall, dvs. att man skall ha t.ex. mellan 800 och 1 000 individer av en art. Ett annat sätt att formulera målet kan vara att bestämma att arterna skall få utvecklas fritt. Det kan också formuleras tvärt om dvs. att utvecklingen skall ske under hård kontroll så att t.ex. påverkan på bytesdjuren hålls på en viss nivå.
Om man fastställer att målet skall vara ett visst antal individer måste man ta ställning dels till hur den aktuella rovdjursarten skall hanteras till dess målet är uppnått, dels till vad som skall hända när man nått dit. Skall all jakt vara förbjuden till dess målet är uppnått? Eller skall viss skyddsjakt bedrivas även innan målet är uppnått? Skall jakt bedrivas så att arten, när den nått målet, inte ökar ytterligare? Skall allmän jakttid införas när målet är nått? Eller skall man endast införa mer generösa regler för skyddsjakt? Skall stammen få fortsätta öka men förvaltningen ta större hänsyn till motstående intressen?
Vi anser att man bör ställa upp mål i form av miniminivåer. Innan målen nåtts skall skyddsjakt kunna tillåtas i begränsad omfattning. Främst skall den ta sikte på djurindivider som orsakar särskilda problem. Bedömningarna när det gäller omfattningen av skyddsjakten måste givetvis ta hänsyn till varje arts förutsättningar. Om en art som inte nått miniminivån minskar i antal måste man således vara restriktiv när det gäller skyddsjakten medan man kan vara mer generös om arten ökar.
När miniminivån väl är nådd är det inte sagt att man måste hålla ner stammen på den nivån. Stammen kan tillåtas att fortsätta öka. Men större hänsyn kan då successivt tas till motstående intressen. I den mån Bernkonventionen och EG-reglerna i framtiden kommer att tillåta det bör kanske någon form av licensjakt införas beträffande åtminstone vissa av de aktuella arterna när stammarna nått miniminivån.
12.3.2. Björn
Utredningens förslag: Den gemensamma svensk-norska björn-
stammen uppskattas för närvarande till minst 1 000 djur. Detta antal bör ses som en miniminivå för björnstammen som helhet. För Sveriges del slås också 1 000 björnar fast som miniminivå. Stammen kan tillåtas att växa och skyddsjakten i Sverige bör fortsätta.
Experter inom Skandinaviska björnprojektet har uppskattat björnstammen i Sverige och Norge i dag till minst 1 000 djur. Nästan hela stammen finns i Sverige (avsnitt 2.1). Detta antal, alltså 1 000 individer, bör också vara miniminivån för den skandinaviska björnstammen. Med en jämnare fördelning och större utbredning än i dag bör det också vara möjligt att enbart inom Sverige hysa en stam av minst denna storlek. Den föreslagna nivån på björnstammen överstiger det antal forskargruppen ansåg vara nödvändigt för kortsiktigt bevarande (avsnitt 12.2 och bilaga 2 i bilagedelen).
Björnstammens utveckling bör mot bakgrund av det antal djur som i dag finns i ökande grad kunna styras utifrån näringarnas och jaktens intressen samt av de sociala aspekterna. Av näringarna är det främst rennäringen och fäbodbruket som framhåller björnen som ett problem. Enligt renskötare vi haft kontakt med är björnen lokalt ett allvarligt problem framför allt på kalvningslanden. När det gäller fäbodbruket har skadorna orsakade av björn hittills endast varit av mindre omfattning. Björnen är inte heller någon allvarlig konkurrent till jägarna om bytesdjuren. Istället är björnen själv ett värdefullt bytesdjur.
Björnen är det av rovdjuren som kan utgöra den mest påtagliga risken för människor. Under olyckliga omständigheter kan björnar angripa och skada eller döda människor. Så sent som 1998 dödades en person av björn i Finland. Skadskjutna och trafikskadade björnar kan vara mycket aggressiva. Vissa björnar söker sig till människors närhet för att hitta föda och skapar då rädsla och oro. Den kan därför ur ett socialt perspektiv anses som ett problem, även om de verkligt allvarliga incidenterna i Sverige varit få.
Sammantaget anser vi att björnstammen kan fortsätta växa. Med en klok fortsatt förvaltning kan den nå en sådan nivå att den med vetenskapliga utgångspunkter anses långsiktigt livskraftig, dvs. 1 500 individer. Naturvårdsverket har tidigare, i ett förslag till åtgärdsprogram för björn, talat om 2 000–2 500 individer som långsiktigt mål. Huruvida detta är realistiska siffror går inte att bedöma i dagsläget.
Björnen bör också få möjlighet till ökad geografisk utbredning (avsnitt 12.4). Fortsatt skyddsjakt bör tillåtas såväl inom som utanför
reproduktionsområdena. I den mån björnstammen ökar bör även skyddsjakten successivt öka. Särskilda insatser bör göras dels mot björnar som uppträder nära bebyggelse, dels mot individer som gör skada för rennäringen.
Ju mer omfattande skyddsjakten på björn blir, desto svagare blir sambandet med problem och skador orsakade av arten. Redan nu är sambandet svagt när det gäller den mer generella skyddsjakt som tillåtits årligen under senare år (avsnitt 11.1). Vi vill därför framhålla att det är önskvärt att Sverige när det gäller hanteringen av björnstammen så snart som möjligt får större handlingsfrihet än Bernkonventionen och EG:s direktiv tillåter.
12.3.3. Järv
Utredningens förslag: Den gemensamma skandinaviska järvstam-
men kan uppskattas till närmare 500 individer. Detta antal individer bör ses som en miniminivå för stammen som helhet. För Sverige slås 300 järvar fast som miniminivå. En långsam ökning av den svenska delen av stammen eftersträvas liksom en jämnare spridning inom renskötselområdet. En försiktig ökning av skyddsjakten kan tillåtas när man kan se att järven sprider sig och växer i antal.
Enligt uppgifter från forskare verksamma inom järvprojektet kan antalet järvar i Sverige för närvarande uppskattas till omkring 270. Siffran avser djur som är ett år eller äldre. Till denna skall alltså läggas resultatet av 1999 års föryngringar. Trots att järven haft ett starkt skydd sedan 1968 har stammen först under 1990-talet ökat något för att sedan under de allra senaste åren stanna upp. Någon säker förklaring, utöver illegal jakt, till att järven haft svårt att öka i antal har man hittills inte kunnat finna.
På den norska sidan av den svensk-norska fjällkedjan finns cirka 300 järvar. I varje fall 200 av dessa står i kontakt med järvarna på svensk sida. De järvar på svensk och norsk sida som har kontakt med varandra bildar alltså tillsammans en population bestående av närmare 500 individer. Järvstammen är alltså sammantaget så stor att den näst intill nått den miniminivå för kortsiktigt bevarande som forskargruppen fastställt (avsnitt 12.2 och bilaga 2 i bilagedelen). Stammen har också kontakt med det finska järvbeståndet, som i renskötselområdet uppskattas till omkring 60 individer . Den nuvarande nivån på omkring 500 järvar i Norge och Sverige bör ses som en miniminivå för den gemensamma stammen. För Sverige bör 300 järvar slås fast som miniminivå.
Det förhållandet att stammen till så stor del delas med Norge innebär att det finns ett stort behov av en gemensam förvaltning. Åtgärder i endera landet kan få konsekvenser för livskraften hos stammen som helhet. En ökning av antalet järvar i Norge kan ge ökat utrymme för skyddsjakt i Sverige medan en minskning innebär att man i Sverige måste vara än mer restriktiv. Samma gäller självfallet för Norges del då åtgärder vidtas i Sverige.
Vid förvaltningen av järvstammen bör man eftersträva en långsam ökning av antalet järvar. Vi bedömer emellertid att det inte är möjligt att låta järvstammen öka inom renskötselområdet till en sådan nivå att den med vetenskapliga utgångspunkter kan anses långsiktigt livskraftig. För detta skulle krävas åtminstone 900 järvar enligt forskargruppen. Ett så stort antal järvar skulle medföra alltför stora skador på rennäringen. Förmodligen skulle det på många håll bli omöjligt att bedriva en ordnad renskötsel. Naturvårdsverket har i ett förslag till åtgärdsprogram angett minst 600 järvar som önskvärd populationsstorlek i Sverige. Vår bedömning är att även den nivån är mer än vad rennäringen klarar av. En eventuell tillväxt av stammen bör därför såvitt man nu kan bedöma brytas långt innan antalet järvar inom renskötselområdet närmar sig den nivån.
Om järven också kan etablera sig utanför renskötselområdet förbättras förutsättningarna för en ökning avsevärt. Det skulle då också kunna vara möjligt att uppnå en järvstam som utifrån ett vetenskapligt perspektiv kunde bedömas som långsiktigt livskraftig. En så stark etablering utanför renskötselområdet kan dock inte i dag bedömas som realistisk.
Den försiktiga ökning som vi förespråkar bör ske genom en jämnare spridning längs fjällkedjan inom hela renskötselområdet. När man kan se att järven sprider sig och växer i antal bör det vara möjligt med en försiktig skyddsjakt i de mest utsatta samebyarna. En sådan skyddsjakt är svårare att tillåta då det fortfarande finns stora delar av renskötselområdet där det inte alls finns järv, trots att de biologiska förutsättningarna är goda.
12.3.4. Lo
Utredningens förslag: Den gemensamma svensk-norska lodjurs-
stammen uppskattas för närvarande till drygt 2 000 djur. 1 500 djur bör ses som miniminivån för den gemensamma stammen. För Sverige slås 1 000 individer fast som miniminivå. Förvaltningen av lodjursstammen sker bl.a. med hänsyn till näringarnas och jaktintressenas behov.
I Sverige finns i dag omkring 1 500 lodjur och i Norge 5–600 lodjur. Tillsammans bildar de en gemensam svensk-norsk stam. Sammantaget är stammen så stor att den med vetenskapliga utgångspunkter är långsiktigt livskraftig.
Vi anser att 1 500 individer bör ses som miniminivå för den sammantagna skandinaviska stammen. Den svenska förvaltningen bör utgå från 1 000 djur som miniminivå för Sveriges del, vilket även det är en nivå där den kan anses långsiktigt livskraftig. Eftersom lostammen redan i dag befinner sig över den nivån kan den i ökad grad förvaltas utifrån näringarnas och jaktens intressen. Naturvårdsverket har visserligen angett, i ett förslag till åtgärdsprogram för lodjur, att målet för lostammen bör vara att den ökar till 3 000 individer i Sverige. Med hänsyn främst till rennäringen och jaktintressena bedömer vi att det inte är möjligt att ha en stam av den storleken.
Eftersom vi delar lodjursstammen med Norge är det viktigt att så långt det är möjligt samordna förvaltningen med norska myndigheter.
Lodjuret har under den senaste tioårsperioden haft en positiv utveckling. I ett historiskt perspektiv har lodjuret emellertid visat sig vara känsligt för ett alltför hårt jakttryck. Det måste därför betonas att det är nödvändigt att noga följa effekterna av all skyddsjakt. För att vi skall kunna behålla den långsiktigt livskraftiga lodjursstam som utvecklats får det inte ske en minskning till en lägre nivå än den vi angett, vare sig samlat i Skandinavien eller i Sverige.
Lodjuret orsakar stora problem för rennäringen. Vi anser därför att lostammen i renskötselområdet bör minskas till omkring 400 djur. Främst bör minskningen ske i Jämtland och delar av Västerbotten. Detta innebär en halvering av stammen inom renskötselområdet. För tamdjursskötseln i övrigt är lodjuret inte något utbrett problem.
Många jägare betraktar lodjuret som ett värdefullt jaktbart vilt. Men från jaktsynpunkt kan lodjuret också ses som ett stort problem eftersom det tar rådjur. I vissa områden anser många jägare att lodjuret är huvudorsaken till den minskning av rådjursstammen som skett under 1990-talet, vilket även får visst stöd från forskarhåll (avsnitt 4.2).
Jakten har stor social betydelse, särskilt för människor som är bosatta på landsbygden. En situation där rådjursstammen minskat så kraftigt att ingen eller endast ytterligt begränsad rådjursjakt är möjlig, utgör därför i ett socialt ekonomiskt perspektiv ett problem för den del av befolkningen som är bosatt på landsbygden och för vilken jakten är ett viktigt inslag i det liv man lever. Man bör därför kunna öka jakten på lodjur i områden där det kan konstateras att lodjursstammen haft avgörande betydelse för att rådjursstammen minskat markant. Enligt vår bedömning ligger detta i linje med art- och habitatdirektivets stadgande om att jakt på annars skyddade arter kan tillåtas för att skydda vilda djur (avsnitt 7.3.2).
Våra förslag innebär alltså en kraftig minskning av lodjursstammen inom renskötselområdet. Även i vissa områden utanför detta föreslår vi en något utökad skyddsjakt. I princip bör det totala antalet lodjur utanför renskötselområdet ligga kvar på i stort sett den nivån vi har i dag. Det är samtidigt önskvärt att stammen sprids till områden som är lämpade för lodjuret men där det i dag inte finns en fast lodjursförekomst. Främst gäller detta södra Sveriges skogsland. När en sådan etablering skett kan en något jämnare utbredning än i dag uppnås. Om lodjuret etablerar sig i Götaland skulle alltså antalet djur i den del av landet i övrigt som ligger utanför renskötselområdet kunna minskas ytterligare något.
12.3.5. Varg
Utredningens förslag: Våren 1998/99 uppgick den gemensamma
svensk-norska vargstammen till 59–75 djur. Miniminivån för vargstammen slås fast till 200 individer. Stammen tillförsäkras ett genetiskt utbyte med vargar från Finland. Redan innan stammen nått miniminivån bör skyddsjakt kunna tillåtas i begränsad omfattning, främst inom renskötselområdet. Utanför detta bör skyddsjakten inriktas på vargar som skapar särskilt stora problem. I en situation där vargstammens ökningstakt är snabb bör man vara mer generös med tillstånd till skyddsjakt än annars.
Den gemensamma svensk-norska vargstammen uppgick våren 1998/99 till 59–75 djur, varav huvuddelen fanns i Sverige (avsnitt 2.4.1). Siffran kan eventuellt vara något lägre. Detta framgår av rapporten från de senaste inventeringarna, Varg i Skandinavien (Högskolen i Hedmark, rapport nr 18 1999). Den skandinaviska vargstammen har såvitt man känner till inte med säkerhet kontakt med någon annan vargstam. Stammen kan därför i dagsläget inte anses livskraftig.
Den forskargrupp som vi anlitat anser att det krävs minst 500 vargar för att kortsiktigt bevara vargstammen (avsnitt 12.2 och bilaga 2 i bilagedelen). Å andra sidan finns det forskare, däribland som nämnts L. David Mech, som hävdar att erfarenheter beträffande andra små, isolerade populationer visar att även en mindre stam kan vara livskraftig.
Vi har tagit forskargruppens slutsatser på stort allvar. Det antal djur som gruppen anger skulle självfallet från genetisk synpunkt ge en större trygghet för vargstammens livskraft. Men efter våra många kontakter med enskilda, organisationer och myndigheter bedömer vi att det i dag inte är möjligt att få ett nödvändigt stöd bland befolkningen, vare sig på de orter som mest skulle beröras eller inom befolkningen i stort, för en vargstam på 500 eller fler djur. Vargförekomsten skapar redan i dag mycket starka känslor och stora konflikter. På många håll pågår en häftig debatt om vargförekomsten. Att i detta läge sätta upp 500 vargar som miniminivå för vargstammen skulle innebära en utmaning av opinionen.
Man kan på goda grunder anta att en vargstam på 500 individer skulle innebära allvarliga problem för rennäringen. Även om det inte fanns fasta revir i renskötselområdet skulle ungvargar förmodligen i stor utsträckning vandra in där. En viktig aspekt när det gäller målen för vargstammen är också att Sverige delar stammen med Norge. Vi kan därför inte bortse från förhållandena där. I de områden i Norge som gränsar till Dalarna och Värmland finns en omfattande fårskötsel med får på fritt skogsbete. En i förhållande till i dag mångdubblad vargstam skulle leda till stora skador för den norska fårnäringen.
I ett förslag till åtgärdsprogram för varg satte Naturvårdsverket upp som mål att vargstammen skulle växa till 15 par eller 100 individer. När nivån var nådd skulle förvaltningsåtgärder kunna sättas in. Men därmed, framhöll verket, var det inte sagt att åtgärder måste sättas in. Verkets förslag får alltså förstås som att man ansåg att stammen i ett första skede borde få växa till den angivna nivån. Därefter skulle man hantera stammen med utgångspunkt i de problem som eventuellt uppstått.
Vi har stannat för att föreslå 200 individer som minimital för vargstammen. Den bedömning som L. David Mech gjort av stammens livskraft har varit betydelsefull för vårt ställningstagande. Också andra företrädare för den amerikanska rovdjursförvaltningen har i samtalen med oss uttalat sig i samma riktning då man beskrivit de erfarenheter man gjort i samband med att från början små vargstammar vuxit till i antal. Visst stöd finns också i en tidigare sårbarhetsanalys där man bedömt denna nivå som tillräcklig för att stammen skall anses livskraftig, under förutsättning att det förekommer viss invandring av varg från Finland (avsnitt 12.2). Det är alltså av stor vikt att man genom forskning försöker klarlägga om det förekommer någon sådan invandring. Också
andra krav måste uppfyllas, t.ex. att beslut om att enstaka vargar som gör allvarlig skada får skjutas skall ske på individuell basis, att antalet vargar som får skjutas begränsas och att stammens utveckling kan följas noga. När vargstammen nått den av oss föreslagna nivån bör förutsättningarna för en ytterligare ökning tas under nytt övervägande.
Om det visar sig att invandring av varg försvåras eller rent av omöjliggörs på grund av olaglig jakt måste särskilda åtgärder övervägas. Man kan t.ex. försöka radiomärka vargar som visar sig i norra Sverige eller i gränsområdet till Finland. Genom att följa vargen och rapportera om dess närvaro kan man minska risken för jaktbrott. Ett annat alternativ är att söva vargar som upptäcks i norra Sverige och flytta dem söderut så att de kommer i kontakt med den befintliga skandinaviska vargstammen. Därigenom undviker man att rennäringen drabbas av skador samtidigt som man minskar risken för att vargen dödas illegalt. Att flytta vargar på detta sätt vill utredningen emellertid inte se som ett huvudalternativ.
Om ingen invandring förekommer på naturlig väg kan ett alternativ vara att ge vargstammen tillskott genom utplanteringar. Utplanteringar är emellertid starkt kontroversiella. Vi anser därför att sådana över huvud taget inte bör övervägas innan det finns tydliga indikationer på negativa effekter på vargstammen på grund av inavel eller låg genetisk variation.
Så länge antalet vargar är färre än vad som krävs för att stammen från strikt vetenskapliga utgångspunkter skall anses åtminstone kortsiktigt livskraftig är det väsentligt att noga följa dess utveckling. Om det visar sig att antalet sjunker eller om det kommer fram tecken på inavel måste man i förvaltningen av stammen kunna vidta åtgärder så snart som möjligt. Olaglig jakt ökar påtagligt risken för en sådan utveckling.
Innan vargstammen nått 200 individer bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad omfattning. Främst bör skyddsjakt tillåtas i renskötselområdet. Även vargar som i stor utsträckning uppträder i närheten av bebyggelse och där orsakar problem bör kunna skjutas, om andra åtgärder inte haft effekt. Också i områden där det visar sig att hundar utsätts för angrepp i särskilt stor utsträckning bör skyddsjakt kunna tillåtas liksom i områden med stora koncentrationer av varg. På så sätt kan problemen och konflikterna i ett område minskas.
Vi anser att man bör eftersträva en långsam tillväxt av vargstammen. Människor får då bättre förutsättningar att lära sig att leva med vargen, vilket gör det lättare att acceptera dess närvaro. Ur genetisk synvinkel är det visserligen bra om vargstammen ökar så snabbt som möjligt. Men vår bedömning är att det är avgörande för vargstammen att man får förståelse hos lokalbefolkningen för utvecklingen. I en situation där vargstammen ökar snabbt bör skyddsjakt därför tillåtas i större utsträckning än annars.
När det gäller genomförandet av skyddsjakten bör de beslutande myndigheterna särskilt överväga vilka metoder som skall användas. På snötäckt mark kan det finnas förutsättningar att bedriva vanlig jakt selektivt så att man t.ex. undviker att döda alfadjur. Denna metod förordas från jägarhåll. En alternativ metod, som tillämpats i viss men liten omfattning beträffande järv, är att söka upp lyor för att avliva valpar. På detta sätt kan man undvika alla risker för att alfadjur dödas. Vidare eliminerar man risken för skadskjutningar. Metoden gör det också möjligt att noggrant styra utvecklingen. I ett område där ett vargpar nyligen etablerat sig kan det t.ex. vara önskvärt att förhindra att en hel flock uppstår och att på så sätt skjuta upp flockbildningen ett år. Och om man t.ex. vill undvika ett stort antal vargar i ett område kan man avliva delar av en eller flera valpkullar. Åtgärder av detta slag skulle kunna leda till en bättre samlevnad mellan människorna i de berörda områdena och vargen.
Mot metoden att avliva valpar kan invändningar av både etisk och känslomässig karaktär göras. Den har dock i huvudsak accepterats av t.ex. naturvårdsorganisationerna. Vi vill emellertid betona att åtgärderna, om man beslutar sig för att använda denna metod, måste genomföras under noggrann vetenskaplig kontroll och som ett led i en långsiktig förvaltning av vargstammen. De delade meningarna om metoden ställer också krav på noggranna överväganden och en fördjupad etisk diskussion. Vi har för vår del inte tagit ställning till denna metod, vilken det ankommer på de beslutande myndigheterna att bedöma.
12.3.6. Kungsörn
I Finland, Norge och Sverige finns en gemensam stam av kungsörn som kan uppskattas till 4 600 individer. I Sverige finns omkring 600 häckande par, vilket bör slås fast som miniminivå för Sverige. Beträffande kungsörn finns det en konflikt endast med rennäringen. Vi anser emellertid att skyddsjakt knappast kan komma ifråga annat än möjligen i speciella undantagsfall.
Kungsörnen har en sammanhängande utbredning i Norge, Sverige och Finland. Utbredningsområdet fortsätter vidare österut in i Ryssland. I dag finns det omkring 600 häckande par kungsörnar i Sverige och totalt 1 700 individer. I Finland finns mellan 265 och 300 häckande par och i Norge någonstans mellan 775 och 1 075. Totalt kan den finsk-norsksvenska stammen uppgå till 4 600 individer (bilaga 1 i bilagedelen). Stammen är långsiktigt livskraftig. För Sveriges del bör den nuvarande nivån slås fast som miniminivå.
Även om situationen för kungsörnen överlag måste betraktas som god finns det anledning till oro för utvecklingen i delar av fjällkedjan och fjällnära områden. Enligt uppgifter från Martin Tjernberg är kungsörnsstammen, i dess nuvarande situation, helt beroende av ett inflöde av yngre fåglar för att på längre sikt över huvud taget kunna finnas kvar i fjällen och i det fjällnära skogslandet. Hans bedömning är att förföljelse, dvs. jaktbrott, är den viktigaste förklaringen till detta.
När det gäller kungsörn finns det en konflikt endast med rennäringen. Med utgångspunkt i jaktintressena är kungsörnen inget problem och den är inte heller något intressant jaktobjekt.
Många renskötare anser att kungsörnen är ett tilltagande problem och att den angriper både kalvar och vuxna renar. Men såvitt forskningen utvisar tar kungsörnen renar endast i mindre omfattning. De undersökningar som gjorts tyder också på att det är främst små kalvar som tas av kungsörn. Det saknas vetenskapliga belägg för att kungsörnen annat än i sällsynta undantagsfall angriper vuxna renar. Det är också möjligt att i viss mån förebygga att kungsörnen tar renkalvar genom att vara närvarande på kalvningslanden.
Det är en uppgift för Naturvårdsverket att bedöma om skyddsjakt på kungsörn kan tillåtas. Vi anser emellertid att sådan knappast kan komma ifråga annat än möjligen i speciella undantagsfall.
12.4. Utbredning
12.4.1. Allmänt
Utredningens förslag: Rovdjursarterna får som huvudregel sprida
sig under kontrollerade former inom respektive arts naturliga utbredningsområde. I områden där riskerna för angrepp på människor och liknande olyckor är störst bör man kanske helt försöka hindra en etablering eller i varje fall minska antalet djur. Också i områden där en art gör stor skada bör man försöka minska antalet individer.
En fråga som hänger samman med storleken på stammarna är frågan vilken utbredning arten skall ha. En modell är att låta arterna sprida sig på ett naturligt sätt och på så sätt återta det som är deras naturliga utbredningsområde. Detta kan man låta ske helt utan påverkan från människan. Men mer praktiskt tillämpbart är att man försöker styra utvecklingen åtminstone i någon mån så att man minskar riskerna för konflikter med människor. En annan lösning kan vara att man låter en eller flera arter utvecklas helt utan kontroll från människan inom ett visst område medan man utanför detta tillåter en styrande jakt.
Vi föreslår inte någon form av särskilda rovdjursområden eller zoner där rovdjursstammarna skall få utvecklas fritt. Ett sådant system kräver stora sammanhängande områden där rovdjuren inte orsakar konflikter med människan. Sådana områden finns knappast i Sverige. I norr finns visserligen stora sammanhängande områden med ingen eller endast liten bebyggelse. Men där finns också renskötseln som skulle få stora problem att verka inom ett rovdjursområde. I Mellansverige och längre söderut går det inte att finna ett tillräckligt stort område där det inte finns flera tätorter. Det visar inte minst de långa vandringarna sommarhalvåret 1999 i södra Sverige av både björn och varg.
Istället anser vi att rovdjursarterna som huvudregel bör få sprida sig under kontrollerade former i respektive arts naturliga utbredningsområde. Med en arts naturliga utbredningsområde avser vi ett område som i dag är sådant att arten kan leva och reproducera sig där.
Det kan inte uteslutas att ett rovdjur, främst björn, under olyckliga omständigheter angriper och skadar eller dödar en människa. För att minska riskerna för sådana olyckor bör man försöka förhindra att rovdjuren etablerar sig, eller i varje fall minska antalet individer, i områden där riskerna är som störst. Naturvårdsverket och länsstyrelserna har också ett ansvar för att allmänheten får information om hur man skall uppträda vid ett möte med björn och andra rovdjur. Förutom direkta angrepp på människor kan olyckor uppstå på andra sätt, t.ex. genom att en björn eller varg skrämmer en ridhäst. Också i områden där en art gör stor skada bör man försöka minska antalet individer, under förutsättning att det finns andra områden där arten kan existera med mindre konflikter med människan.
Olika ställningstaganden krävs beträffande rovdjurens utbredning inom respektive utanför renskötselområdet. Såväl inom som utanför renskötselområdet krävs speciella hänsyn när det gäller tätorter såsom stadsområden och mindre samhällen samt mer tätbefolkade landsbygdsområden.
12.4.2. Renskötselområdet
Utredningens förslag: Björnstammen får fortsätta att utvecklas i
renskötselområdet och man bör sträva efter att den fyller ut områdena mellan de nuvarande reproduktionsområdena. För järvstammen är målet att den sprider sig jämnare längs fjällkedjan. Antalet lodjur i renskötselområdet minskas till 400 individer. Det bör inte finnas någon fast vargstam i renskötselområdet. Kungsörnens utbredning bör inte påverkas av människan.
Samtliga rovdjursarters naturliga utbredningsområden sträcker sig över renskötselområdet och samtliga orsakar skador för rennäringen.
Björnstammen bör emellertid kunna fortsätta att utvecklas inom renskötselområdet. Som Naturvårdsverket sagt i förslaget till åtgärdsprogram för björn så bör målet vara att stammen skall kunna fylla ut områdena mellan de nuvarande reproduktionsområdena. Vi är dock medvetna om att det finns områden med så tät björnförekomst att betydande svårigheter uppstår för rennäringen. När det gäller rennäringen orsakar björnen främst skada på kalvar. Detta är emellertid inte skäl att t.ex. kraftigt minska björnstammen längs fjällkedjan, där fjällsamebyarna har sina kalvningsland. Dessa problem måste man istället möta genom förebyggande åtgärder, däribland skyddsjakt på särskilt skadegörande individer. Vid skyddsjakt under våren måste, liksom vid annan jakt, särskilda hänsyn tas för att förhindra att honor skjuts bort från sina ungar.
Järven orsakar storaskador för rennäringen. Med hänsyn till det grundläggande biologiska målet att vi skall ha en livskraftig järvstam är detta något som är svårt att undvika. Men de skador järven orsakar skall
Renskötselområdet
självfallet ersättas. Viss skyddsjakt kan också tillåtas i de områden där stammen är tätast.
Målet för järvstammen måste vara att den sprider sig jämnare än i dag längs hela fjällkedjan. Därigenom skulle också möjligheterna till kontakt med den södra norska järvstammen öka (avsnitt 2.2.1). En spridning av järvstammen i skogslandet utanför det fjällnära området bör också eftersträvas. Med hänsyn till rennäringen är det främst där ytterligare järvar skulle kunna accepteras. Framför allt gäller detta om spridning kan ske till områden utanför renskötselområdet, t.ex. i Gävleborgs och Västernorrlands län. Under 1999 har en järvföryngring skett i trakten kring Sundsvall, dvs. utanför renskötselområdet. Järvarna där har hittills följts noggrant genom spårning och det är angeläget att utvecklingen också i fortsättningen kan följas.
För att trycket inte skall bli för hårt på rennäringen bör lodjursstammen i renskötselområdet kunna begränsas. Målet bör vara att den i renskötselområdet minskar från den nuvarande nivån ca 800 djur till 400. Huvuddelen av minskningen bör äga rum i de södra delarna. I de norra delarna bör stammen bevaras på nuvarande nivå. Stammen har också minskat något under senare år, rimligen till följd av den skyddsjakt som tillåtits. En minskad lostam i renskötselområdet innebär också att trycket på rådjuren, som här lever på gränsen till sitt möjliga utbredningsområde, minskar.
Vargen är den rovdjursart som är svårast för rennäringen att hantera. Vår mening är att det inte skall finnas någon fast vargstam i renskötselområdet. Skyddsjakt bör kunna tillåtas på vargar som etablerar revir där, också innan vargstammen uppnått miniminivån 200 individer. Detta kan dock inte gälla undantagslöst. För det första måste situationen i övriga Sverige hela tiden vägas in i bedömningen. Om antalet familjegrupper i övriga landet är så lågt att stammen riskerar att minska kan skyddsjakt inte tillåtas i renskötselområdet. För det andra måste i varje enskilt fall skadesituationen bedömas. Om en vargflock inte orsakar någon större skada för rennäringen bör skyddsjakt inte tillåtas. Så kan vara fallet t.ex. om vargreviret ligger i ett område där det sällan finns renar. Skyddsjakt bör inte heller tillåtas innan man prövat andra former av förebyggande åtgärder, som t.ex. ökad bevakning av renarna eller störning av vargarna och funnit att det inte finns någon annan lämplig lösning.
När det gäller enskilda vargindivider måste synen vara annorlunda. För att den svenska vargstammen skall kunna få något genetiskt utbyte med den finsk-ryska vargstammen måste vargar kunna röra sig mellan finska gränsen och det område där huvuddelen av den skandinaviska vargstammen finns, dvs. i dag Värmland och Dalarna. Ett sådant utbyte är av största vikt för att den skandinaviska vargstammen inte skall bli
genetiskt utarmad. Med tanke på de för rennäringen gynnsamma förslag som vi förordar i övrigt måste näringen tolerera att det förekommer varg i begränsad omfattning. Huvudregeln när det gäller enskilda individer skall alltså vara att skyddsjakt inte skall tillåtas. Men givetvis måste undantag kunna göras i svåra skadesituationer.
Det finns inte skäl att försöka påverka kungsörnens utbredning.
12.4.3. Utanför renskötselområdet
Utredningens förslag: Björnstammen tillåts fortsätta att sprida sig
söderut, vilket i första hand torde komma att beröra mellersta delarna av Dalsland och den del av Sverige som ligger norr om en tänkt linje från Vänerns nordspets till norra Uppland. En naturlig etablering av järv utanför renskötselområdet är önskvärd. För närvarande finns lo utanför renskötselområdet främst i Svealand, men arten ges möjlighet att i ökad omfattning sprida sig också till Götaland. Vargen bör kunna sprida sig över Svealand och till vissa delar av Götaland. En jämnare spridning av stammen än för närvarande bör eftersträvas.
Det sydligaste av björnens reproduktionsområden finns i norra och östra Dalarna, Härjedalen samt Hälsingland. Björnstammen där är förhållandevis tät. Vi anser att den spridning av björnstammen söder ut som redan pågår kan fortsätta. En sådan ytterligare spridning torde komma att beröra den del av Sverige som går fram till en tänkt linje från Vänerns nordspets till norra Uppland. Längre söderut är befolkningstätheten och risken för trafikolyckor generellt sett så hög att särskilda bedömningar ofta måste göras (avsnitt 12.4.4). Av biologiska skäl är det inte heller troligt att björnen kommer att sprida sig längre söder ut. Honbjörnarna är så bundna till de områden där de själva fötts att det skulle kräva ett sammanhängande reproduktionsområde ända till Götaland. Men om detta sker och björnen t.ex. etablerar sig på småländska höglandet bör man se positivt på utvecklingen.
Björnens vidare spridning bör kunna ske utan större konflikter med jägarkåren. Även om björnen tar älg så har den inte någon avgörande betydelse för älgstammens utveckling. När det gäller tamdjursskötseln bör allvarligare konflikter kunna undvikas genom förebyggande åtgärder.
Av största vikt däremot är att man dödar eller skrämmer björnar som blir alltför oskygga. Detta krävs för att minska riskerna för angrepp på människor och liknande olyckor. Att dessa risker minimeras är avgörande för att människor skall kunna känna sig trygga. Det är också
betydelsefullt för att man skall få ett brett allmänt stöd för hanteringen av björnstammen.
För järvstammens del skulle det vara positivt om arten kunde etablera sig utanför renskötselområdet. Konflikterna med människan skulle där vara långt mindre än inom renskötselområdet. I den mån sådana etableringar förekommer skall de därför ges ett starkt skydd och skyddsjakt bör inte tillåtas. Undantag bör bara göras i speciella fall. Under våren 1999 föddes en kull järvvalpar i trakten av Sundsvall, se föregående avsnitt.
Lostammen inom renskötselområdet bör minska. Lodjuret bör i stället huvudsakligen finnas utanför detta. För närvarande finns lo utanför renskötselområdet främst i Svealand, men arten bör ges möjlighet att i ökad omfattning sprida sig också till Götaland. Eftersom stammen redan nu är på sådan nivå att den kan anses långsiktigt livskraftig bör jakt kunna tillåtas även i fortsättningen där de tätaste stammarna finns. I områden med återetablering där lostammen ökar snabbt bör begränsad skyddsjakt kunna tillåtas för att dämpa ökningstakten. Detta kan bidra till att minska risken för konflikter med framför allt jaktintressena.
Den huvudsakliga delen av den skandinaviska vargstammen finns i dag utanför renskötselområdet i Dalarna, Värmland och Dalsland. Vargen bör även fortsättningsvis finnas främst utanför renskötselområdet. Enligt vår mening bör vargen få sprida sig på ett naturligt sätt över Svealand och till åtminstone vissa delar av Götaland, såsom småländska höglandet. För att undvika alltför djupgående konflikter är det önskvärt att arten får en så jämn spridning som möjligt i detta område. Särskilda bedömningar måste göras i vissa områden, se följande avsnitt. Även innan miniminivån 200 vargar uppnåtts bör dock begränsad skyddsjakt tillåtas.
12.4.4. Stadsområden, mindre samhällen och tätbefolkade landsbygdsområden
Utredningens förslag: Björn, varg och lo kan inte regelbundet
förekomma i samhällen, rena jordbruksbygder eller andra mer tätbefolkade landsbygdsområden utan att det uppstår ett stort antal konflikter med människor. Man bör därför försöka styra utvecklingen så att arterna inte etablerar sig i närheten av sådana områden.
När ett rovdjur vid ett enstaka tillfälle visar sig i närheten av människor upplevs det ofta som något positivt. Men när rovdjur mer regelbundet börjar uppträda i närheten av bostäder skapar de i stället oro och rädsla. Riskerna ökar då också för att olyckor skall inträffa liksom risken för angrepp på hundar och katter. Även riskerna för angrepp på andra tamdjur som hästar, får och nötboskap ökar. I landsbygdsområden med omfattande tamdjursskötsel kan det uppstå stora behov av förebyggande åtgärder.
I praktiken är det kring björn och varg, och i viss mån lo, som problem uppstår genom att de ibland uppehåller sig nära bebyggelse. I mindre samhällen på landsbygden inom dessa arters utbredningsområden går det förmodligen inte att undvika att enstaka djur då och då uppträder närgånget. Åtgärder måste emellertid vidtas för att förhindra att de mer regelbundet uppträder på detta sätt. Antingen kan man försöka skrämma de närgångna individerna eller ge tillstånd till skyddsjakt. Det är också viktigt att sopor, slaktavfall och liknande hanteras på ett sådant sätt att rovdjuren, främst björn, inte lockas till bebyggelse för att söka föda.
Björn, varg och lo kan inte regelbundet förekomma i stadsområden, rena jordbruksbygder eller andra mer tätbefolkade landsbygdsområden utan att det uppstår ett stort antal konflikter med människor. Å andra sidan är dessa miljöer knappast heller lämpliga för rovdjuren. Risken är därför knappast stor att vi kommer att hamna i en situation där vi mer allmänt har rovdjur i närheten av områden med hög befolkningstäthet. Man bör ändå genom skyddsjakt och på andra sätt söka styra utvecklingen så att en sådan situation inte uppstår.
Vi har redan i föregående avsnitt konstaterat att björnstammen knappast kommer att sprida sig söder om mellersta delarna av Dalsland och vidare söder om en tänkt linje från Vänerns nordspets till norra Uppland. Enstaka björnar kommer visserligen att röra sig söder om detta område. Hur man skall handskas med dem måste styras av omständigheterna i varje enskilt fall.
Även när det gäller varg är riskerna för konflikter stora i tätbefolkade områden. Den politik som tillämpas bör därför vara densamma för varg som för björn men med vissa modifikationer eftersom vargen till skillnad från björnen inte på samma sätt innebär risker för att människor kommer till skada. Vargen har också lättare att sprida sig till nya områden. Sammantaget innebär det att man mycket väl kan acceptera varg längre söder ut i Svealand och i delar av Götaland.
En fast vargstam i rena jordbruksbygder med omfattande tamdjursskötsel kan dock komma att innebära många konflikter. Också i tätbefolkade områden såsom stora delar av Götaland skulle en vargstam innebära ständiga konflikter. Vargen bör därför inte få etablera sig i sådana områden.
I områden där en fast lostam skulle skapa omfattande behov av åtgärder för att förebygga angrepp på tamdjur bör man försöka förhindra en etablering. Även i områden med hög befolkningstäthet bör man försöka hindra en etablering för att undvika angrepp på hus- och andra tamdjur.
13. Hantering av konflikter
13.1. Inflytande i beslutsprocesserna
13.1.1. Inledning
En viktig del i arbetet med att minska de konflikter som förekomsten av rovdjur skapar är att ge grupper med intressen i rovdjursfrågor information om, insyn i och inflytande över beslut i rovdjursfrågor. Vi föreslår att olika intressegrupper skall få förbättrade möjligheter till detta både på central och regional nivå.
Genom jakt kan rovdjursstammarnas utveckling påverkas i olika riktningar. Det kanske viktigaste området för insyn och inflytande är därför frågor om omfattningen och utförandet av skyddsjakt och eventuell övrig jakt.
Det är också viktigt med insyn i det inventeringsarbete som utförs och i uppföljningen av de olika arternas utveckling i Sverige. Därigenom kan olika grupper få ett gemensamt accepterat kunskapsunderlag för en diskussion om hanteringen av rovdjursarterna. Detta har en särskild betydelse i arbetet med att komma till rätta med konflikterna. En bakomliggande orsak till en del av dessa är ofta att olika grupper och myndigheter har olika uppfattning om rovdjurens antal och utbredning.
Också när det gäller frågor om bidrag till åtgärder för att förebygga att rovdjur orsakar skador bör olika intressegrupper kunna få ett inflytande. Detsamma gäller användningen av de statliga medel som satsas på forskning om rovdjur.
13.1.2. Ett centralt forum för rovdjursfrågor
Utredningens förslag: Till Naturvårdsverket knyts ett rådgivande
organ för samråd i rovdjursfrågor med representanter för rennäringen, den ideella naturvården, jakten, jordbruket och forskningen. I detta forum skall mer generella beslut om jakt på rovdjur diskuteras och man skall följa inventeringsarbetet och rovdjursstammarnas utveckling. Även övergripande policyfrågor och frågor om finansieringen av rovdjursforskning skall diskuteras.
Vi föreslår att det till Naturvårdsverket skall knytas ett rådgivande organ för samråd i rovdjursfrågor. Verket skall vara skyldigt att sammankalla organet ett par gånger varje år. I detta forum för rovdjursfrågor bör ingå företrädare för rennäringen, den ideella naturvården, jakten, jordbruket och forskningen. Naturvårdsverket bör svara för sekretariatsfunktionerna. I instruktionen för Naturvårdsverket bör tas in föreskrifter enligt detta förslag.
I de flesta sammanhang som rör rovdjursfrågor är i stort sett endast män inblandade. Vi tror att de beslut som fattas i olika sammanhang och även debatten skulle vinna på att kvinnor i större utsträckning deltog. Man bör därför eftersträva en jämn könsfördelning i det forum för rovdjursfrågor vi nu föreslår.
Naturvårdsverkets forum för rovdjursfrågor bör alltid sammankallas för en diskussion inför mer generella beslut om jakt på rovdjur. I dagsläget skulle det alltså gälla beslut om skyddsjakt på björn och lo, vilket i praktiken innebär att ett sammanträde hålls under våren och ett under hösten. Förutom att diskutera skyddsjakten skall man ha till uppgift att följa inventeringsarbetet och rovdjursstammarnas utveckling. Det forum vi föreslår bör också vara rådgivande när det gäller övergripande policyfrågor och frågor om finansieringen av rovdjursforskning.
Konflikterna runt vissa av rovdjursfrågorna är för närvarande starka. Detta är inte förvånande i en situation där tidigare mycket små rovdjursstammar ökar i antal och utbredning. Inrättandet av ett forum för rovdjursfrågor kan enligt vår bedömning bidra till att konflikterna minskar. När man nått fram till en situation där spänningarna minskat kan också behovet av ett forum av detta slag komma att minska. Vi menar att man därför bör betrakta forumet som ett tillfälligt organ som inrättas för att bidra till lösningen av en akut konflikt kring det nationella mål som tryggandet av livskraftiga rovdjursstammar utgör. Ett rimligt perspektiv är att statsmakterna efter fem år utvärderar verksamheten och tar ställning till om den skall fortsätta.
Naturvårdsverkets forum för rovdjursfrågor blir ett centralt organ som sammanträder endast ett par gånger per år. De organisationer som ingår kan visserligen förväntas inhämta sina lokala organisationers synpunkter före sammanträdena. Detta kan emellertid inte ersätta ett direkt inflytande på mer lokal nivå, vilket vi tar upp i följande avsnitt.
13.1.3. Regionala rovdjursgrupper
Utredningens förslag: Länsstyrelserna i de län där det finns stora
rovdjur bildar rovdjursgrupper. Representanter för länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare bör ingå. Även personer med särskilda expertkunskaper bör kunna ingå utan att representera en myndighet eller organisation. Syftet är främst att öka utbytet av information. Men grupperna skall också vara rådgivande när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor.
En viktig bakgrund till konflikterna runt rovdjursförekomsten är den misstro som finns dels mellan de intressegrupper som på olika sätt engagerar sig i rovdjursfrågor, dels mellan vissa grupper och myndigheter. Ett ökat förtroende på regional nivå mellan dem som på olika sätt är engagerade i rovdjursfrågor kan säkerligen bidra till att man hittar lösningar på många konflikter.
Informationsutbyte mellan olika lokala och regionala grupper kan ge en gemensamt accepterad kunskapsbas, vilket tillsammans med insyn i beslutsprocesserna kan skapa bättre förutsättningar för en mer nyanserad syn på rovdjursförekomsten. Detta borde i sin tur på längre sikt bidra till minskad olaglig jakt.
När det gäller rovdjursfrågor är det alltså viktigt med öppenhet mellan organisationer, myndigheter och andra grupper som berörs. I de flesta län där det finns fasta stammar av en eller flera rovdjursarter finns så kallade rovdjursgrupper. Oftast har länsstyrelserna eller jägarorganisationerna tagit initiativet till grupperna och de är också knutna till länsstyrelserna som rådgivande organ. Sammansättningen av rovdjursgrupperna varierar mellan länen. Förutom representanter för länsstyrelsen kan jägare, markägare, kommuner, naturvårdsorganisationer, forskare och enskilda människor som lever i områden där rovdjur förekommer ingå i grupperna.
Vårt intryck är att rovdjursgrupperna har varit till nytta och fyller en viktig funktion. De är lokalt förankrade och ger möjlighet till diskussion och utbyte av information. De är ett viktigt steg på vägen mot ökad
öppenhet. Grupperna bör därför utvecklas i syfte att öka deras betydelse för hanteringen av de konflikter som rovdjuren skapar.
Vi föreslår att man i länsstyrelseinstruktionen uttryckligen anger att länsstyrelserna i de län där det finns stora rovdjur skall bilda rovdjursgrupper. Dessa skall finnas vid sidan av länsviltnämnderna. Den närmare organisatoriska lösningen bör varje länsstyrelse själv bestämma. Grupperna kan t.ex. vara knutna direkt till en viss enhet på länsstyrelsen eller till länsviltnämnden.
Förutom länsstyrelserna bör representanter för kommuner, polismyndighet, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare och andra jordbruksintressen, samebyar och markägare ingå. Även personer med särskilda expertkunskaper bör kunna ingå utan att representera en myndighet eller organisation. På detta sätt kan gruppernas sammansättning vidgas och man kan undvika att de får slagsida åt något håll.
Beträffande det samrådsorgan som vi föreslår att skall knytas till Naturvårdsverket har vi framhållit vikten av en jämn könsfördelning bland ledamöterna. Detsamma gäller rovdjursgrupperna.
Syftet med rovdjursgrupperna är främst att öka utbytet av information. Men grupperna skall också, jämte länsviltnämnderna, vara rådgivande när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor. Då det gäller enskilda ärenden bör bara sådana som är av större principiell betydelse behandlas av rovdjursgrupperna.
13.2. Rennäringen
Utredningens förslag: Rovdjursstammarnas utveckling bör styras så
att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby. Sametinget skall få särskilda pengar avsedda för bidrag till åtgärder för att förebygga att rovdjur orsakar skador. Ersättningssystemet för rovdjursdödade renar skall författningsregleras. Ersättningar vid olika typer av rovdjursförekomst bör utgå med i förväg bestämda penningbelopp.
Det finns tre faktorer som kan minska konflikterna mellan rennäringen och rovdjuren:
- Man måste ha realistiska möjligheter att förebygga eller begränsa skadorna, bl.a. genom skyddsjakt.
- De skador som ändå uppkommer måste ersättas.
- Det måste finnas en acceptans eller i varje fall förståelse för den rovdjurspolitik som förs.
De förslag som vi lägger fram syftar till en rovdjurspolitik med följande huvudpunkter inom renskötselområdet:
- Genom inventeringar skall rovdjursförekomsten inom varje sameby fastställas.
- Den samlade rovdjursförekomsten inom en sameby får inte nå en sådan nivå att en ordnad renskötsel omöjliggörs eller mycket allvarligt försvåras i samebyn.
- Stark restriktivitet mot förekomst av varg skall iakttas i renskötselområdet, vilket bl.a. innebär att det inte skall finnas någon fast etablerad vargstam.
- En minskning av lostammen skall ske inom renskötselområdet.
- En jämnare fördelning av järvstammen bör eftersträvas, med begränsad skyddsjakt i de samebyar där man har ett större antal föryngringar.
- Bidrag skall kunna lämnas till förebyggande åtgärder, inklusive skyddsjakt.
- Ersättning skall utgå för skador.
Det är viktigt att beakta det samlade trycket av rovdjur på rennäringen och varje enskild sameby. I förslaget till det nuvarande ersättningssystemet (Sametinget/Naturvårdsverket, rapport 1995-02-07) angavs att rovdjurens beskattning av renarna inte bör överstiga en tredjedel av det normala slaktuttaget, vilket ansågs motsvara tio procent av renantalet. Vi anser inte att det är möjligt eller lämpligt att på detta sätt slå fast en toleransnivå. Det är svårt att att bedöma hur den skulle tillämpas i praktiken. Det är också svårt att se betydelsen för en enskild sameby. Men likafullt är det värt att notera att Sametinget och Naturvårdsverket kunnat enas om toleransnivån.
Förekomst av varg är svår för rennäringen att hantera. Inom näringen bör man emellertid från tid till annan kunna acceptera att det finns enstaka vargar förutsatt att man faktiskt får tillstånd till skyddsjakt på t.ex. revirmarkerande vargpar. För att minska trycket på renskötseln bör lostammen minskas i renskötselområdet som helhet. När det gäller järven är det väsentligt att den får möjlighet att sprida sig jämnare än för närvarande längs fjällkedjan. Om järven samtidigt ökar i antal bör dock en försiktig ökning av skyddsjakten tillåtas i de samebyar, främst i Norrbotten, som nu har flest järvföryngringar på sina betesmarker. Frågor om rovdjurens antal och utbredning har behandlats i avsnitt 12.
I dagsläget får rennäringen inte några pengar som är uttryckligen avsatta för förebyggande åtgärder. De medel som Sametinget får till sitt
förfogande för användning inom ersättningssystemet för rovdjursrivna renar används nästan helt och hållet till skadeersättningar. Endast en mindre del, mellan en halv och en miljon kr per år, ges till förebyggande åtgärder.
Vi föreslår därför att Sametinget varje år skall få ett särskilt belopp avsett för förebyggande åtgärder, se avsnitt 14.1.16.
Ersättningssystemet skall ha kvar sina grundprinciper, dvs. att ersättning betalas efter rovdjursförekomsten inom en samebys område. Vissa ändringar bör dock göras. Hela systemet bör regleras i författning och möjligheter till överklagande införas. Ersättningar vid olika typer av rovdjursförekomst bör utgå med i förväg bestämda penningbelopp. Vårt förslag till förändringar i ersättningssystemet finns i avsnitt 14.1.
Ett system med i förväg bestämda ersättningar innebär också att det totala ersättningsbeloppet kopplas till rovdjursförekomsten. Beloppet skall ju vara så stort att det täcker det sammanlagda beloppet som skall betalas ut i ersättningar. Anser staten, dvs. ytterst riksdagen, att man endast vill betala högst ett visst belopp får man istället tillåta ökad skyddsjakt.
13.3. Annan tamdjursskötsel
Bidrag och ersättningar
Utredningens förslag: Arbetet med åtgärder för att förebygga skador
orsakade av rovdjur fortsätter. Ersättningar för skador lämnas med i förväg fastställda schablonbelopp för de arter av tamdjur som är mest utsatta. Det skall vara möjligt att lämna bidrag och ersättningar även för tamdjur på fritt skogsbete. Viltskadecenter blir permanent.
För att förhindra eller minska konflikterna är bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar för skador viktiga. Det är också väsentligt att det finns myndigheter som verkligen följer utvecklingen av skadebilden och som kan ge råd och stöd i det enskilda fallet.
När det gäller tamdjursskötseln, förutom rennäringen, finns det anledning att skilja på vad som kan kallas vanlig djurhållning och fäbodbruket (avsnitt 11.2). Inom den vanliga tamdjursskötseln har man nu ganska länge arbetat med förebyggande åtgärder. Det har visat sig att det effektivt går att förebygga åtminstone vissa rovdjursangrepp med hjälp av elstängsel. Viltskadecenter vid Grimsö Forskningsstation i Bergslagen har haft stor del i utarbetandet av förebyggande åtgärder och
arbetet pågår fortfarande (avsnitt 17.4). Bl.a. har Viltskadecenter del i det pågående vargforskningsprojektet.
Länsstyrelserna i de mest utsatta länen har kunnat betala ut bidrag till rovdjurssäkra elstängsel. Mycket tack vare detta har man kunnat undvika allvarligare konflikter mellan rovdjur och tamdjursskötsel. Arbetet med förebyggande åtgärder bör fortsätta. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot områden där rovdjuren nyligen återkommit.
Länsstyrelserna får i dag enligt jaktförordningen betala ut ersättningar för viltskador i mån av tillgång till medel. Vi föreslår att systemet ändras så att ersättning alltid skall utgå för skador som rovdjur orsakar på tamdjur och annan egendom i näringsverksamhet, om de i författning föreskrivna förutsättningarna är uppfyllda. Schablonbelopp bör fastställas för de arter av tamdjur som är mest utsatta, i dagsläget endast får. Våra förslag när det gäller bidrag och ersättningar finns i avsnitt 14.2.
Enligt de nu gällande reglerna för bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar för rovdjursskador kan bidrag och ersättningar inte ges avseende djur som hålls på fritt bete i skogen. Detta innebär att fäbodbrukare ofta ställs utanför systemet. Fäbodbruket har visserligen inte hittills varit särskilt utsatt för skador. Men fäbodbruket bedrivs på sådant sätt och på sådana platser att skadefrekvensen snabbt kan komma att stiga.
För att detta inte skall leda till konflikter är det viktigt att reglerna ändras så att det blir möjligt att lämna bidrag och ersättningar även för tamdjur på fritt skogsbete.
Viltskadecenter har haft en viktig del i arbetet med förebyggande åtgärder. Viltskadecenters organisatoriska status är emellertid något oklar. Vi föreslår att Viltskadecenter blir permanent och ges en fast organisatorisk plats (avsnitt 17.4).
Kontakt med myndigheter
För att förhindra att konflikter uppstår och för att minska de som redan finns har agerandet från berörda myndigheter stor betydelse. Våra kontakter med olika människor och organisationer har t.ex. visat att redan det förhållandet att länsstyrelsen skickar ut besiktningsmän då ett misstänkt rovdjursdödat tamdjur hittats är viktigt. Djurägaren står då inte ensam i en svår situation. Viltskadecenter fyller också ur denna synvinkel en viktig funktion. Dels utbildas besiktningsmän vid centret, dels kan djurägare vända sig dit för att få råd från personer som har stor erfarenhet och stort kunnande.
I denna del är vår bedömning att situationen för närvarande är tillfredsställande. Därtill kommer att våra förslag om ett centralt forum för rovdjursfrågor och regionala rovdjursgrupper bör kunna bidra till att göra situationen än bättre.
Det bör framhållas att länsstyrelserna i de län där rovdjuren ännu inte är vanliga bör ha en beredskap för att kunna agera den dag skador på tamdjur uppstår till följd av rovdjursangrepp.
13.4. Jakten
Utredningens förslag: Mycket starka koncentrationer av rovdjur
inom vissa geografiskt begränsade områden bör undvikas. I områden där varg visat en särskild benägenhet att angripa hundar bör man kunna överväga skyddsjakt. Situationen i Årjängreviret, där flera hundar dödats av varg, bör snabbt studeras i ett särskilt projekt.
Grunden till konflikten mellan jägare och rovdjur är att rovdjuren uppfattas som konkurrenter till jägarna om bytesdjuren. I de områden där det finns varg tillkommer risken för att vargen skall ta jakthundar.
En utgångspunkt för rovdjurspolitiken är att det i Sverige skall finnas livskraftiga rovdjursstammar. Rovdjursarternas långsiktiga överlevnad kan inte riskeras för att jägarna skall få tillgång till byten. Men beträffande de rovdjursarter som nått en sådan nivå att de kan anses långsiktigt livskraftiga bör hänsyn kunna tas till jägarnas intressen. Detta är särskilt motiverat när det gäller de jägare som själva är bosatta på landsbygden. För dem fyller jakten en speciell social funktion och den utgör också en viktigt inslag i livskvaliteten.
I dagsläget är det främst jägare i vissa områden som kunnat se att stammarna av bytesdjur allvarligt påverkats av rovdjursförekomsten. Det gäller kanske främst de jägare som har sina jaktmarker där lostammarna är som tätast. Lodjursstammen har där bidragit till att rådjuren de senaste åren minskat kraftigt i antal. De som har sina jaktmarker i vargrevir säger sig ha sett en påverkan på älgstammen.
För att minska konflikterna bör man enligt vår mening undvika att mycket starka koncentrationer av rovdjur utvecklas inom vissa geografiskt begränsade områden. I de områden som har de tätaste lostammarna bör därför skyddsjakten kunna fortsätta och i vissa områden utökas något (avsnitt 12.3.4 och 12.4.3). Än mer skulle den kunna öka när man kan se tydliga tecken på att lon sprider sig i Götaland. I områden där lodjuret återetablerat sig och stammen ökar snabbt bör begränsad skyddsjakt kunna tillåtas för att dämpa ökningstakten. Det blir då lättare
att få acceptans för stammar som för landet som helhet är tillräckligt stora. Man bör också försöka undvika att rovdjurens samlade uttag av hjortdjur blir alltför stort inom ett visst område.
För att minska de konflikter som orsakas av att varg angriper hundar bör man kunna överväga åtgärder i områden där vargen visat en särskild benägenhet till detta. Den familjegrupp som finns i trakten kring Årjäng och som har sitt revir både på svensk och norsk sida om gränsen dödade till exempel under jaktsäsongen 1998/1999 6 jakthundar. Totalt dödades under den jaktsäsongen 11 hundar i Norge och Sverige. Fram till mitten av november under jaktsäsongen 1999/2000 har 8 hundar dödats av varg i Årjängreviret. Även om orsakerna till angreppen inte är klarlagda tyder det stora antalet angrepp på att någon eller några vargar där är mer benägna att angripa hundar än vargar på andra platser.
Vi föreslår att Viltskadecenter snabbt studerar situationen i t.ex. Årjängreviret eller på någon annan plats där ovanligt många hundar dödas. Förklaringar till angreppen bör sökas och åtgärder övervägas. En förutsättning för att skyddsjakt skall kunna tillåtas i ett område där många hundar dödas är dock att vargstammen som helhet visar en entydig och positiv utveckling.
Skyddsjakt kommer emellertid inte att kunna bli det viktigaste sättet att förebygga angrepp på hundar. Jägarna bör också på andra sätt försöka undvika angrepp. Redan i dag försöker man i vissa jaktlag spåra av skogsbilvägar m.m. runt det område där man tänker jaga för att se om varg gått in i området. Om så visat sig vara fallet har man avstått från jakt med lös hund eller flyttat jakten till en annan plats. Den nordiska traditionen att jaga med löshund är emellertid en viktig del av den svenska jaktkulturen. Om vargen skall bli brett accepterad bland jägare är det viktigt att denna traditionella jaktform kan bibehållas även i områden med fast vargstam. Men jägarna bör också i den mån det finns alternativ vara beredda att pröva nya jaktmetoder som inte kräver löshund.
I andra länder har man framgångsrikt prövat olika metoder att förebygga vargangrepp på hundar, t.ex. med pinglor eller annat som avger ljud. Sådant har veterligen inte prövats i Sverige. Vid Viltskadecenter arbetar man emellertid för att hitta metoder för att förebygga angrepp. Bland annat skall man försöka ta reda på hur vargar försedda med radiosändare reagerar på närvaro av jakthundar. Viltskadecenter har också i samarbete med Rovviltgruppen i Dalarna och Svenska jägareförbundet utlyst en tävling för metoder att förebygga angrepp.
En viktig del i arbetet med att förebygga angrepp på hundar kan komma från det vargforskningsprojekt som drivs vid Grimsö Forskningsstation. Projektet arbetar med ett antal radiomärkta vargar och följer också vargarnas förehavanden genom snöspårning. Om jägare kan
få del av kunskaperna om var vargarna befinner sig kan de undvika att släppa sina hundar där. Under hösten 1999 har projektet och länsjaktvårdsföreningen i Dalarna tillsammans startat en mycket uppskattad och ofta använd sådan informationsservice. Jägare som avser att jaga med hund kan innan jakten genom en telefonsvarare få uppgifter i om vilka områden de sändarförsedda vargarna senast pejlades.
14. Bidrags- och ersättningssystemen
14.1. Renar
14.1.1. Synpunkter på ersättningssystemet
Fördelar med ersättning beräknad utifrån rovdjursförekomst
Huvuddragen i det nuvarande ersättningssystemet för renar som dödas av rovdjur (avsnitt 8) bör behållas. Systemets grundtanke att ersättningen till samebyarna beräknas utifrån rovdjursförekomsten och inte faktiskt dödade renar är bra ur olika synvinklar:
- Systemet kan stimulera till att man i ökad omfattning försöker förebygga rovdjursskador. Eftersom det är rovdjursförekomsten i sig som berättigar till ersättning gynnas den sameby eller renägare som kan förhindra skador. Man får samma ersättning även om färre renar dödats av rovdjur.
- Systemet framstår som rättvist. De byar som har flest rovdjur på sin betesområden kan ju antas ha störst rovdjursskador, i den mån förebyggande åtgärder inte vidtas eller är tillräckligt effektiva.
- Systemet bidrar till att man inom rennäringen får en mer positiv syn på rovdjursförekomst.
- Genom den inventering som systemet bygger på kan förändringar i rovdjursstammarna följas.
Också de flesta av de renskötare vi träffat har ansett att systemet i princip är bra. Vi har i och för sig mött ett utbrett missnöje men det har främst gällt finansieringen och inte systemet som sådant. Den kritik som har kommit fram när det gäller finansieringen har varit på två plan. För det första har man ansett att ersättningsbeloppen varit för låga. För det andra har man varit kritisk mot att systemet är utformat så att ökad ersättning för en sameby innebär minskad ersättning till de andra. Detta är en följd av att det i statsbudgeten anslås ett visst totalbelopp för ersättningar utan direkt koppling till den totala rovdjursförekomsten. Från renägarhåll har man menat att detta kan leda till splittring mellan samebyarna. Hänsyn tas inte till växlingar i antalet rovdjur. Fler rovdjur
har istället för ökad ersättning lett till mindre ersättning per rovdjursförekomst.
Kritik har också riktats mot att det inte går att överklaga Sametingets beslut om fördelning av ersättningen mellan samebyarna och att systemet inte är reglerat i författning.
Den kritik som i övrigt kommit fram har gällt metoderna för inventeringarna och andra frågor rörande dessa. I samebyar som fått ett lägre totalt ersättningsbelopp jämfört med det gamla systemet har det naturligt nog funnits ett särskilt missnöje.
Sametingets och Naturvårdsverkets förslag till förändringar
Sametinget och Naturvårdsverket har under 1999 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utvärdera systemet och att ta fram förslag till förändringar. Arbetsgruppen har lämnat sitt förslag vidare till oss (bilaga 3). Detta gjordes dock först i ett sent skede av vårt utredningsarbete. Vi har därför inte i denna fråga kunnat föra den bredare diskussion som varit önskvärd.
Våra förslag till förändringar bygger delvis på arbetsgruppens förslag.
14.1.2. Ansvariga myndigheter
Liksom för närvarande bör Sametinget ansvara för hanteringen av själva ersättningssystemet. Det bör alltså vara tinget som beslutar hur stor ersättning som skall lämnas till varje sameby och som fattar andra nödvändiga beslut i ersättningsfrågor.
Naturvårdsverket har och bör även i framtiden ha det övergripande ansvaret för att nödvändiga inventeringar äger rum. Länsstyrelserna skall, liksom för närvarande, ha ansvaret för den praktiska inventeringsverksamheten. Inventeringarna bör också i fortsättningen genomföras av länsstyrelsernas fältpersonal tillsammans med samebyarna.
14.1.3. Ersättningssystemet bör regleras i en förordning
Utredningens förslag: Rätten till ersättning för rovdjursdödade renar
regleras i en särskild förordning. Sametinget utfärdar närmare föreskrifter om ersättningarna och Naturvårdsverket om de inventeringar som skall ligga till grund för ersättningssystemet.
Det nuvarande ersättningssystemet är inte författningsreglerat. Vår mening är att detta förhållande är olämpligt. Avsaknaden av författningsregler innebär att det råder osäkerhet om systemets faktiska innehåll. I princip kan Sametinget använda de medel som anslås till ersättningar på det sätt som man finner för gott. Den enda begränsningen är vad som anges i regleringsbrevet, dvs. att pengarna skall användas till ersättningar för rovdjursdödade renar. Självfallet är en decentralisering av detta slag möjlig, särskilt då enigheten är stor och ett ersättningssystem blivit väl etablerat. Så är emellertid inte här fallet. Det finns inte heller några regler om möjligheter att överklaga Sametingets beslut. Även om ett överklagande i princip ändå är möjligt är det uppenbart att avsaknaden av reglering kan leda till rättslöshet.
Vi föreslår att rätten till ersättning för rovdjursdödade renar regleras i en särskild förordning. Det kommer även att behövas närmare föreskrifter dels om frågor rörande ersättningarna som sådana, dels om de inventeringar som ligger till grund för ersättningssystemet. Sametinget, som bör ansvara för hanteringen av frågor rörande ersättningarna, bör också utfärda föreskrifter i den delen. Naturvårdsverket bör utfärda föreskrifter som avser inventeringarna.
14.1.4. Ersättning skall lämnas utifrån rovdjursförekomst
Utredningens förslag: Ersättning för skador orsakade av järv, lo och
varg lämnas till samebyarna utifrån antalet föryngringar eller annan förekomst av arterna på byarnas betesområden. För skador orsakade av björn och kungsörn lämnas ersättning om arterna förekommer inom en sameby. Ersättningen för dessa arter fördelas mellan samebyarna med ledning av arealen av byarnas betesområden. Vid fall då rovdjur på en kort tid dödar ett stort antal renar inom ett begränsat område lämnas ersättning enligt särskilda regler direkt till berörda renägare.
Liksom för närvarande skall ersättning som huvudregel betalas till samebyarna utifrån den registrerade förekomsten av rovdjur på byarnas betesområden. Detta kräver att länsstyrelserna och samebyarna, liksom för närvarande, utför noggranna inventeringar i renskötselområdet. Systemet skall även i fortsättningen gälla också för de områden i Norge där svenska samebyar får ha renar på bete (avsnitt 7.2.4). Först och främst skall ersättningen baseras på antalet föryngringar av rovdjur. Om en sameby inte haft några föryngringar skall ersättning betalas med olika belopp om rovdjur förekommit regelbundet eller tillfälligt på byns betesområde.
Ersättningar för förekomst skall betalas för järv, lo och varg. När det gäller björn saknas för närvarande säkra metoder för inventeringar. Ersättning kan därför endast betalas för förekomst med ett schablonbelopp beräknat efter arealen av samebyarnas betesområden, vilket är ett avsteg från principen att ersättningen skall beräknas utifrån rovdjursförekomsten.
För kungsörnen finns det i och för sig inventeringsmetoder. Men stora delar av fjällvärlden och de fjällnära skogarna är för närvarande inte inventerade. Liksom för björn skall därför samebyar där det förekommer kungsörn få en ersättning beräknad utifrån respektive samebys areal.
Särskilda regler bör införas för fall då rovdjur på en kort tid dödar ett stort antal renar inom ett begränsat område. I dessa fall bör ersättning utgå direkt till berörda renägare och inte till samebyn.
14.1.5. Uppgifter om rovdjur i Norge
Ersättningssystemet bör som nämnts även i framtiden gälla också i de områden i Norge där svenska samebyar får hålla sina renar på bete. Sametinget har hittills fått uppgifter om rovdjursförekomsten i dessa områden från Statsskog i Norge (avsnitt 8.2.6).
Vi har i samtal med den svenska delegationen till Svensk-norska renbeteskommissionen tagit upp behovet av informationsutbyte mellan norska och svenska myndigheter. Frågan har varit om det finns möjligheter att inom ramen för en kommande renbeteskonvention långsiktigt tillförsäkra svenska myndigheter uppgifter om rovdjursförekomsten i renskötselområdet i Norge och vice versa. Detta har betydelse inte bara för det svenska ersättningssystemet utan också för förvaltningen av rovdjursstammarna. Intresset av informationsutbyte torde därför vara ömsesidigt. För ersättningssystemet är det viktigt att uppgifterna angående svenska samebyars betesområden i Norge är tillräckligt exakta.
14.1.6. Nedsättning om skyddsjakt tillåts
Utredningens förslag: Ersättningen till samebyarna sätts ned om
skyddsjakt tillåtits inom samebyn.
Om en sameby får ett särskilt tillstånd att bedriva skyddsjakt inom byns betesområde skall ersättningen i normalfallet sättas ned. Nedsättningen skall motsvara omfattningen av den tillåtna skyddsjakten. Principen skall vara att ingen ersättning skall utgå för skador av det djur på vilket skyddsjakt tillåtits. Får en by t.ex. tillstånd att gräva ut en järvlya skall ingen ersättning utgå för skador orsakade av den järvföryngringen. Hur nedsättningen skall beräknas om skyddsjakt tillåts på ett enstaka vuxet djur inom en sameby bör föreskrivas av Sametinget.
Under de senaste åren har Naturvårdsverket årligen fattat mer generella beslut om skyddsjakt på bl.a. lo. Därvid har inte angetts hur många lodjur som får dödas inom varje sameby. Även i dessa fall bör ersättningen emellertid sättas ned. Det bör vara en uppgift för Sametinget att i föreskrifter bestämma hur nedsättningen skall beräknas.
Det bör poängteras att redan ett tillstånd till skyddsjakt som huvudregel bör innebära nedsatt ersättning. Huruvida möjligheten till skyddsjakt verkligen utnyttjas bör inte ha någon betydelse. På detta sätt stimuleras samebyarna till att verkligen bedriva skyddsjakt i den omfattning som tillåts, vilket kan minska skadorna.
Det har visserligen från renägarhåll framförts att man har problem med att genomföra skyddsjakten på lo. Under senare år har man inom renskötselområdet långt ifrån fyllt skyddsjaktskvoterna. Endast omkring två tredjedelar av det tillåtna antalet djur har fällts. Detta kan tala för att det inte är rimligt att beräkna nedsättningen utifrån det antal djur som får fällas. Istället skulle man alltså utgå från det faktiska resultatet av skyddsjakten.
Vi anser emellertid att det är en god princip att nedsättningen i normalfallet skall beräknas efter det antal djur som får dödas. I den mån man har möjlighet till skyddsjakt skall skador i första hand förebyggas genom jakten och inte ersättas. Skyddsjaktsbesluten måste dock ligga på en sådan nivå att man verkligen kan förvänta sig att det är praktiskt möjligt att fylla kvoterna. Många renskötare har t.ex. framfört till oss att de har svårt att lägga ned tillräcklig tid på skyddsjakt.
Vi föreslår att det i vissa fall skall vara möjligt att få bidrag till extra kostnader för skyddsjakt. Det bör kunna ge möjligheter att effektivisera jakten.
Om det funnits särskilda skäl som medfört att en sameby inte haft möjlighet att bedriva skyddsjakt i den omfattning som varit tillåten, bör
Sametinget kunna besluta att inte sätta ned ersättningen till byn. Som särskilda skäl bör man endast kunna godta händelser eller omständigheter som man inte kunnat förutse eller påverka. En period av dåligt väder eller tidsbrist kan enligt vår bedömning inte anses som särskilda skäl. Vi vill också framhålla att Naturvårdsverkets mer generella beslut om skyddsjakt på björn och lo inte hindrat samebyarna att anlita utomstående jägare. Däremot har man bara fått jaga på mark där man haft jaktutövningsrätt.
14.1.7. Ett bestämt penningbelopp skall utgå för varje förekomst
Utredningens förslag: För skador orsakade av järv, lo och varg
lämnas ersättning med ett i förväg fastställt penningbelopp per föryngring eller för annan förekomst. Den tidigare metoden att beräkna skadan utifrån värdet på ett visst antal renar överges.
För närvarande ger de olika typerna av förekomst av järv, lo och varg ersättning som motsvarar värdet av ett visst antal renar. Metoden kommer från Sametingets och Naturvårdsverkets förslag till det nuvarande ersättningssystemet (avsnitt 8.2). En järv- eller loföryngring har t.ex. gett ersättning med ett belopp som motsvarar värdet av 200 renar. Att Sametinget och Naturvårdsverket valde just det antalet renar betyder emellertid inte att de beräknade att en järvföryngring innebär att järvar dödar 200 renar per år. Tvärt om valde myndigheterna ett antal renar som översteg det antal som dödas. Därigenom avsåg man att kompensera samebyn inte bara för förlusten av renar utan också för det merarbete som rovdjuren orsakar. I förslaget till det nuvarande systemet sades också att ersättningarna skulle täcka vad som kallades rovdjurens naturvårdsvärde. I realiteten har dock ersättningen inte motsvarat värdet på det antal renar som skall ersättas enligt systemets beräkningsmetoder.
Omräkningen till värdet av ett visst antal renar har i debatten lett till missuppfattningar om skadornas verkliga omfattning. Många gånger har man utgått från att det antal renar som skall ersättas också motsvarar det antal som faktiskt dödats.
Från rennäringens sida har man beräknat hur stor ersättning som betalas per ren. Man har slagit ut den totala ersättningen på det antal renar som efter omräkning av rovdjursförekomsten skall ersättas. Man har då kunnat konstatera att ersättningen per ren varit långt under det verkliga värdet. Detta har lett till omfattande kritik mot finansieringen av systemet.
Vi instämmer i bedömningen att ersättningen per ren räknat på detta sätt inte motsvarat det verkliga värdet. Vår uppfattning är att det därtill är ologiskt att ha ett system där man beräknar rätten till ersättning efter värdet på en ren utan att man använder sig av ett marknadsmässigt värde. Vidare är det olämpligt att ersättningsbeloppet per ren minskar om antalet rovdjur ökar och tvärt om. Det är heller inte realistiskt att tänka sig att anslagen till ersättningar skall kunna ökas så mycket att ersättningen per ren, med antalet renar beräknat på det sätt vi nyss nämnt, skulle motsvara det verkliga värdet. Detta skulle kräva åtminstone tre gånger så stora anslag som i dag.
Slutsatsen blir att man bör överge metoden att beräkna ersättningen i värdet av ett antal renar. Den arbetsgrupp ur Sametinget och Naturvårdsverket som under 1999 utvärderat ersättningssystemet har föreslagit att ett visst penningbelopp fastställs per föryngring och för annan förekomst av järv, lo och varg (bilaga 3). Vi delar den uppfattningen. Förutom att detta är mer konsekvent vinner man också i tydlighet. Var och en kan se vad samebyn får ut av att rovdjuren förekommer på samebyns område. Om det blir möjligt bör samebyarna i framtiden få ersättning även för de skador björn och kungsörn orsakar utifrån förekomsten av dessa arter.
14.1.8. Ersättningsbeloppen
Utgångspunkter vid beräkningen av ersättningsbeloppen
Utredningens förslag: Ersättningsbeloppen vid förekomst av järv, lo
och varg motsvarar skadorna så som de kan uppskattas med ledning av värdet på en ren, det antal renar som man kan förvänta att respektive rovdjursart dödar under ett år och det merarbete som rovdjursangreppen orsakar. För björn och kungsörn uppskattas ett totalbelopp för skador orsakade på rennäringen med samma utgångspunkter.
Vi anser att ersättningssystemet skall vara ett system för att ersätta skador och ingenting annat. Även merarbete bör i detta sammanhang betraktas som en skada. Om andra faktorer än skadornas storlek, såsom en arts naturvårdsvärde eller liknande, blandas in i beräkningen av ersättningsbeloppen kan systemets legitimitet ifrågasättas. Man kan fråga sig om det är rimligt att en sameby förutom ersättning för skada dessutom skall få betalt för att ett rovdjur av en viss art uppehåller sig på byns betesområde. Det skulle kunna uppfattas som att samebyn får
betalt för att avhålla sig från jaktbrott avseende de aktuella djuren. Från en renägares synvinkel gör det heller ingen skillnad om en ren dödas av en järv eller ett lodjur. Förlusten är densamma. Om man däremot kan beräkna att förekomsten av en viss rovdjursart innebär större skador än förekomsten av en annan skall givetvis förekomsten av de olika arterna också berättiga till olika ersättning.
Vi föreslår alltså att ersättningsbeloppen för de skador som björn, järv, lo, varg och kungsörn orsakar skall motsvara den ekonomiska skada respektive art orsakar. För järv, lo och varg skall skadans storlek uppskattas för varje typ av förekomst. För björn och kungsörn skall istället skadorna inom renskötselområdet i dess helhet uppskattas.
Det är inte möjligt att exakt beräkna storleken av skadorna eftersom man måste ta hänsyn till flera faktorer som är osäkra eller svåra att beräkna. Det blir därför snarare fråga om en uppskattning av skadorna med vissa givna utgångspunkter:
- Värdet av en ren,
- hur många renar som man kan förvänta att respektive rovdjursart dödar under ett år och
- det merarbete som angrepp av respektive rovdjursart orsakar samebyn.
Värdet av en ren
Utredningens förslag: Värdet av en ren uppskattas med utgångs-
punkt i medelslaktvärdet med tillägg för honrenarnas produktionsvärde. Det skall även beaktas att rovdjur totalt sett dödar kalvar i större utsträckning än vuxna djur.
Värdet av en ren kan beräknas utifrån slaktvärdet, vilket består av kilopriset på renkött inklusive pristillägg. Detta ger olika värden för honoch hanrenar samt kalvar. Men för en renägare har en honren ett högre värde än en hanren eftersom honrenarna i större utsträckning behövs i produktionen av nya kalvar.
Vi föreslår att man vid fastställandet av den ersättning som skall utgå för skador orsakade av rovdjur, uppskattar ett renvärde med utgångspunkt i medelslaktvärdet med tillägg för att honrenarna också har ett produktionsvärde. När det gäller produktionsvärdet måste det dock beaktas att inte alla honrenar används i produktionen. Av den totala slakten har de senaste sex åren 20–35 procent utgjorts av honrenar. Det renvärde man kan uppskatta med dessa utgångspunkter måste också
justeras nedåt med hänsyn till att rovdjur totalt sett dödar kalvar i större utsträckning än vuxna djur.
De regler som vi föreslår för fastställande av ersättningsbeloppen innebär att det i ett första led är Sametinget som har att föreslå vilket värde en ren skall åsättas, med de givna utgångspunkterna. Det slutliga avgörandet har regeringen i och med beslutet om ersättningsbeloppen.
Uppskattningar av hur många renar som dödas
När det gäller björn, järv, lo och varg finns det i dagsläget inte några tillförlitliga beräkningar av hur många renar en individ av respektive art dödar per år. Man är därför hänvisad till grova uppskattningar utifrån gammalt material. Beträffande kungsörnen finns däremot säkrare uppgifter. I framtiden kommer man förmodligen också få bättre kunskaper i detta avseende om järv och lo genom de forskningsprojekt som pågår beträffande dessa arter.
När det gäller järv och lo har Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp i sitt förslag till ändringar i ersättningssystemet försökt uppskatta hur många renar som teoretiskt dödas om det förekommer en föryngring av respektive art. Uppskattningen innefattar inte bara det antal renar som honan och ungarna tar. Där ingår också att det finns andra djur, t.ex. ensamma hanar. För en järvföryngring är antalet 141 renar och för en loföryngring 114 renar. En ensam vuxen järv beräknas döda 24 renar och ett ensamt vuxet lodjur 36 under ett år.
Uppskattningarna av hur många renar en järv respektive ett lodjur kan antas döda grundar sig på uppgifter i ett tidigare förslag till nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar (Naturvårdsverkets rapport 3899). Av detta framgår att uppskattningarna utgår från djurens behov av mat men också tar hänsyn till deras benägenhet att ta andra byten än ren. Även det förhållandet att järv äter kadaver efter renar som dödats av lo eller som dött av andra orsaker har beaktats.
När ersättningsbeloppen fastställs för järv och lo kan man enligt vår bedömning endast i mycket grova drag utgå från de uppskattningar som vi har redovisat. De bygger på gammalt material och de innehåller alltför många osäkra faktorer för att de skall kunna tillämpas exakt. Vår bedömning är därför att det i dagsläget knappast finns underlag för att ge högre ersättning vid järv- än vid loförekomst.
För varg finns inga motsvarande uppskattningar. Men bland alla bedömare vi haft kontakt med har enighet rått om att varg kan orsaka betydligt större skador än de andra arterna.
Martin Tjernberg har uppskattat att kungsörnar i Sverige dödar mellan 300 och 600 friska renkalvar per år (bilaga 1 i bilagedelen). Det
totala ersättningsbeloppet för skador orsakade av kungsörn bör beräknas med denna utgångspunkt. Beloppet kan sedan fördelas mellan de samebyar där kungsörn förekommer utifrån arealen av byarnas betesmarker.
Beträffande björnen finns inte några uppskattningar av hur många renar arten dödar per år. Naturvårdsverket konstaterade i sitt tidigare förslag till nytt ersättningssystem att både björn och kungsörn gör betydligt mindre skada än järv och lo (Naturvårdsverkets rapport 3899). I förslaget placerade verket in arterna i en skala efter deras predationstryck på ren. Med predationstryck avsågs arternas skicklighet i att döda renar. Björn och kungsörn ansågs i skalan ligga på samma låga nivå. Totalbeloppet för skador av björn måste beräknas mot denna bakgrund.
Merarbete
Rovdjursangrepp kan innebära merarbete för renskötarna, dvs. arbete som man inte skulle ha behövt utföra om inte ett rovdjursangrepp ägt rum. Främst kan det bestå i att samla ihop renar som skingrats vid angrepp och att hitta och flytta tillbaka renar som förflyttas under ett angrepp. Ibland kan rovdjursangrepp innebära att olika renhjordar blandas samman. Då tillkommer arbetet med att åter skilja renhjordarna. Förutom angrepp av varg torde det främst vara angrepp av järv som orsakar merarbete.
I samband med att ersättningsbeloppen beslutas bör det noggrant utredas i vilken omfattning angrepp av de olika arterna orsakar merarbete och hur detta kan värderas.
Inom respektive utom åretruntmarker
Vi anser att man bör närmare överväga att lämna olika ersättning vid föryngringar inom respektive utanför åretruntmarkerna. Med åretruntmarker avses de marker där samebyarna har rätt att under hela året bedriva renskötsel. Utanför dessa, på vinterbetesmarkerna, får renarna bara vara under perioden den 1 oktober till den 30 april, dvs. drygt halva året. Som regel nyttjas dessa marker inte heller fullt ut under hela den perioden. Rovdjur som finns utanför åretruntmarkerna lever under tiden 1 maj–30 september på andra bytesdjur.
En reducering av ersättningen utanför åretruntmarkerna kommer i praktiken endast att gälla lodjur. Ett stort antal av artens föryngringar
inom renskötselområdet ligger utanför åretruntmarkerna. Ingen järvföryngring i renskötselområdet ligger i dagsläget utanför åretruntmarkerna.
Tanken på en differentiering av ersättningarna mellan åretruntmarkerna och övriga delar av renskötselområdet har förts fram till utredningen först i slutskedet av arbetet. Vi har därför inte tagit ställning till det lämpliga i att göra denna förändring. Den redovisas emellertid ändå här, närmast som en åtgärd värd att pröva ytterligare.
14.1.9. Regeringen beslutar ersättningsbeloppen
Utredningens förslag: Regeringen beslutar årligen ersättnings-
beloppen på förslag från Sametinget.
Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har föreslagit att Sametinget i samråd med Naturvårdsverket skall fastställa storleken av ersättningsbeloppen vid de olika typerna av rovdjursförekomst.
Vi anser att regeringen bör ha ett avgörande inflytande över kostnaderna för ersättningssystemet. Det är motiverat eftersom det samlade beloppet är så stort att det har betydelse i budgetarbetet. Ett beslut från regeringen om ersättningsnivåerna klargör också för renägarna, och allmänheten i övrigt, vilka summor som kan användas inom ramen för systemet. Sametinget har inte inflytande över budgetarbetet och kan därför inte på samma sätt ta ansvar för att det finns pengar i proportion de till de ersättningsnivåer man skulle fastställa.
Vi föreslår därför att regeringen skall besluta ersättningsbeloppen för de olika typerna av skador orsakade vid förekomst av järv, lo och varg samt den totala ersättningen för skador orsakade av björn och kungsörn. Detta bör man göra på förslag av Sametinget. Därvid skall tinget redovisa hur man beräknat värdet av en ren, de uppskattade förlusterna orsakade av respektive rovdjursart och hur man utrett merarbetet på grund av angrepp för varje art.
Ersättningsbeloppen bör bestämmas för ett år i sänder. På så vis kan man hela tiden beakta förändringar i värdet på en ren. Därigenom kan också hänsyn tas till nya kunskaper t.ex. om hur många renar respektive rovdjursart dödar.
14.1.10. Total kostnad för Sametingets och Naturvårdsverkets förslag
Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har föreslagit följande årliga belopp vid förekomst av järv, lo och varg.
Föryngring Regelbunden förekomst
Tillfällig förekomst
Järv 200 000 70 000 35 000 Lo 150 000 60 000 30 000 Varg 500 000 50 000 25 000
Ersättningen för regelbunden förekomst av varg avser ett belopp per vargindivid.
Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har föreslagit att den ersättning som föryngringar av de olika arterna berättigar till skall sättas ned om skyddsjakt tillåts inom en sameby. Nedsättningen per individ skall i princip motsvara den ersättning som utgår vid regelbunden förekomst av den aktuella arten.
När det gäller björn och kungsörn har arbetsgruppen föreslagit att ersättning skall betalas med ett belopp som räknas fram utifrån det genomsnittliga slaktvärdet på en ren och arealen av respektive samebys betesområde: slaktvärdet multiplicerat med 0,02 och arealen uttryckt i kvadratkilometer.
De totala kostnaderna för ersättningssystemet enligt förslaget från Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp kan uppskattas utifrån uppgifter om det antal föryngringar och andra typer av förekomster som gav rätt till ersättning under 1998. Vi har här nedan utgått från en sammanställning från Sametinget (dnr 60/98). Det bör påpekas att det i arbetsgruppens förslag sagts att ersättningarna under vissa förutsättningar kan vara högre än de olika belopp som man föreslagit som utgångspunkter. Detta har vi inte tagit hänsyn till här. Vi har däremot beaktat omfattningen av den skyddsjakt på lo som tilläts 1998/99, vilket lett till en reducering av ersättningarna vid lodjursföryngringar.
Antal Sametinget och Naturvårdsverket
Järv
Föryngring 70 14 mkr Regelbunden 11 770 000 kr Tillfällig 13 455 000 kr
Lo
Föryngring 185 20,2 mkr Regelbunden 9 540 000 kr Tillfällig 4 120 000 kr
Varg
Föryngring 0 0 Regelbunden 7 350 000 kr Tillfällig 0 0 Björn Ej tillämpligt 3 mkr Kungsörn Ej tillämpligt 3 mkr Summa Ca 42,4 mkr
14.1.11. Total kostnad enligt vårt förslag
Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har enats om vissa belopp för olika typer av rovdjursförekomst. Vi instämmer i stora delar i detta förslag, men föreslår vissa förändringar. De viktigaste av dessa är att honrenars produktionsvärde och merarbetet efter rovdjursangrepp skall innefattas i ersättningen. Vidare tar vi i vår beräkning hänsyn till de förändringar av rovdjursstammarna som vi föreslår. Den viktigaste av dessa är minskningen av lodjursstammen i renskötselområdet.
Vid beräkningen av ersättningsbeloppen vid föryngringar av järv och lo har Naturvårdsverkets och Sametingets arbetsgrupp utgått från medelslaktvärdet på en ren, som 1998/1999 var ca 1 400 kr. Värdet har man sedan multiplicerat med det antal renar som arbetsgruppen ansett att man kan anta dödas, dvs. 114 för en loföryngring och 141 för en järvföryngring. Uppskattningarna av hur många renar som dödas är emellertid teoretiska och jämfört med det verkliga utfallet sannolikt relativt höga.
Kostnaderna för vårt förslag kan i mycket grova drag bedömas i relation till arbetsgruppens förslag.
Vi anser för det första att det är viktigt att värdet av en ren i dessa sammanhang innefattar såväl medelslaktvärdet som honrenarnas produktionsvärde (avsnitt 14.1.8). Därtill skall även beaktas det merarbete
som det kan utredas att rovdjursangrepp orsakar. De totala ersättningarna för skador vid järv- och loföryngringar enligt vårt förslag torde därför bli cirka 3 mkr högre än enligt arbetsgruppens förslag, trots vår bedömning att den gjort en något för hög uppskattning av hur många renar som dödas av varje enskilt rovdjur.
De skador som björn och kungsörn orsakar, och som vi redovisat ovan, bör leda till ett lägre ersättningsbehov än vad arbetsgruppen föreslagit. Denna uppfattning grundar vi dels på Naturvårdsverkets tidigare bedömningar av björn och kungsörn som predatorer, dels på de beräkningar som gjorts av det antal renar som sammanlagt dödas av kungsörn.
För att bedöma vårt förslag måste man emellertid också ta hänsyn till de mål vi föreslagit för rovdjurens antal och utbredning. Vi har föreslagit att lostammen skall minskas kraftigt i de södra delarna av renskötselområdet (avsnitt 12.3.4). Om förslaget genomförs kommer antalet föryngringar inom renskötselområdet att minska till omkring 100. Det innebär i sin tur en kraftig minskning av ersättningarna för skador orsakade av lo. Med det ersättningsbelopp Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp föreslagit skulle totalkostnaden för loföryngringarna då bli 15 mkr, dvs. 5 mkr lägre än i exemplet ovan. Även med våra utgångspunkter torde minskningen kunna leda till kostnadssänkningar i den storleksordningen.
Våra förslag beträffande vargen kan leda till att enstaka vargar i ökad utsträckning kommer att uppträda i renskötselområdet med ökade skadeersättningar som följd. Vi ser också en mycket försiktig ökning av järvstammen som ett mål.
Lostammen kan förväntas minska i antal först på några års sikt. För ersättningssystemet innebär det att det tar någon tid innan kostnaderna för loföryngringar minskar. Å andra sidan kan det inte förväntas att kostnaderna för skador av järv och varg kommer att öka snabbt. Mot bakgrund av vad vi nu redovisat kan kostnaderna för ersättningssystemet som helhet uppskattas till omkring 41 mkr, dvs. ungefär 1 mkr lägre än den beräkning vi gjort av kostnaderna för förslaget från Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp. Om sedan våra förslag om rovdjursstammarnas utveckling förverkligas kommer kostnaderna för skador av lo att minska betydligt medan kostnaderna för skador av varg och järv ökar något.
Om man endast skulle ge halv ersättning vid loföryngringar utanför åretruntmarkerna skulle kostnaden bli mindre. Hur stor minskningen blir på grund av detta beror på var den av oss förespråkade minskningen av lostammen äger rum. Det finns anledning att anta att den främst kommer ske utanför åretruntmarkerna. Det innebär att det blir ett mindre antal föryngringar som ger ersättning med endast halvt belopp. Överslagsvis
skulle detta ändå kunna leda till att kostnaderna minskar med omkring 3 mkr. Totalkostnaden för ersättningssystemet skulle då bli 38 mkr.
14.1.12. Finansiering
Utredningens förslag: Sametinget får anslag avsedda för ersätt-
ningar på ett sådant sätt att tinget vid fastställandet av ersättningarna fullt ut kan beakta ändringar i antalet rovdjur. Naturvårdsverket får särskilda anslag för att täcka kostnaderna för inventeringarna.
Så som ersättningssystemet hittills sett ut har det totala ersättningsbeloppet först fastställts i statsbudgeten. Därefter har de inventeringar som ligger till grund för fördelningen av ersättningen genomförts. Detta har i sig haft vissa negativa konsekvenser som vi nämnt ovan i detta avsnitt och även i avsnitt 6.3.
Vi föreslår ett system som bygger på att regeringen i förväg skall fastställa ersättningsbelopp som skall betalas vid föryngring och annan förekomst av järv, lo och varg samt totala ersättningsbelopp för skador orsakade av björn och kungsörn. Det innebär att Sametinget i sitt budgetunderlag måste uppskatta förekomsten av rovdjur för att kunna beräkna hur stora anslag man behöver för ersättningssystemet.
Enligt vårt förslag skall emellertid tinget vara skyldigt att betala ut det fastställda beloppet för förekomst av järv, lo och varg till samebyarna. Enbart det förhållandet att man gjort en uppskattning av rovdjursantalet som visat sig felaktig skall inte få den konsekvensen att man inte kan betala ut de fastställda beloppen. Tinget måste därför få pengar till systemet på ett sätt som ger nödvändig flexibilitet med hänsyn till att ersättningarna vissa år kan bli högre och andra år lägre än budgeterat.
Kostnaderna för systemet bör inte regleras genom att ersättningsbeloppen för föryngring eller förekomst ändras till nivåer som inte motsvarar skadorna. Om regeringen, eller riksdagen, anser att utgifterna för systemet blir för stora bör man agera genom att vidta åtgärder för att få till stånd en ökad skyddsjakt. Detta kan man göra på olika sätt. Man kan t.ex. ändra jaktförordningen på sådant sätt att möjligheterna till skyddsjakt i renskötselområdet ökar. Om Sveriges internationella åtaganden eller EG-regler förhindrar utökad skyddsjakt bör staten vara hänvisad till att betala de förluster som detta medför för rennäringen.
14.1.13. Förtroendet för myndigheter
Ersättningsbeloppen skall vara så stora att rennäringen får full kompensation för rovdjursskadorna som de kan uppskattas. Om man konsekvent håller fast vid detta bör det också gå att vinna ett förtroende för ersättningssystemet. Ytterst är ett sådant förtroende en viktig del i möjligheterna att föra en godtagbar politik i förhållande till den samiska ursprungsbefolkningen. Det är alltså av stor vikt att ersättningsbeloppen inte holkas ur på sikt.
14.1.14. Fördelningen inom samebyarna
Utredningens förslag: Det införs inte några särskilda regler om hur
ersättningarna för rovdjursskador skall fördelas inom samebyarna.
Det är de enskilda renägarna som drabbas ekonomiskt av de skador rovdjuren orsakar. För närvarande finns inga regler för hur ersättningarna skall fördelas inom samebyarna mellan renägarna. Det intryck vi fått i samtal med representanter för olika samebyar är att pengarna fördelas på olika sätt i olika byar. Vanligast synes vara att ersättningen fördelas mellan renägarna efter renantal. I en del samebyar används delar av ersättningen av samebyn som sådan för gemensamma ändamål.
Vi anser att det även i framtiden bör vara en angelägenhet för samebyarna själva att avgöra hur ersättningen skall fördelas. Samebyns beslut kan överklagas till länsstyrelsen som då har att avgöra frågan efter de allmänna rättsregler som gäller för samebyns verksamhet. Den enskilde renägarens rättssäkerhet är därmed tillgodosedd.
14.1.15. Massdödande
Utredningens förslag: I fall då ett eller flera rovdjur av samma art
under kort tid dödar ett stort antal renar inom ett begränsat område skall ersättning lämnas direkt till de drabbade renägarna.
Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har föreslagit särskilda regler för fall av så kallat massdödande av renar. Med massdödande avser myndigheterna att en eller flera individer av en rovdjursart dödat minst 10 renar inom ett begränsat område inom högst sju dygn. För sådana fall har myndigheterna föreslagit att ersättning efter ansökan skall kunna utgå direkt till den eller de drabbade renägarna. Därtill skall
ersättning för merarbete kunna utgå med högst en fjärdedel av ersättningen för de dödade renarna.
Vi föreslår att regler för ersättningar för fall av massdödande införs i enlighet med arbetsgruppens förslag. Ersättning för merarbete skall dock endast utgå om det kan styrkas att något sådant förekommit. Vi anser dock att det är en uppgift för Sametinget att i föreskrifter ange de exakta förutsättningarna för att ersättning skall lämnas. I förordning bör anges endast att ersättning skall lämnas i fall då ett eller flera rovdjur av samma art under kort tid dödar ett stort antal renar inom ett begränsat område.
14.1.16. Bidrag till förebyggande åtgärder
Utredningens förslag: Sametinget skall varje år få särskilda medel
för bidrag till skadeförebyggande åtgärder. Bidrag skall kunna lämnas till samebyar eller enskilda renägare för åtgärder som kan betraktas som extrainsatser med syfte att förebygga skador.
Tanken med det nuvarande ersättningssystemet var att Sametinget också skulle kunna betala ut bidrag till förebyggande åtgärder. De medel Sametinget fått har emellertid endast i mindre omfattning använts för sådana bidrag. Det har rört sig om en halv till en miljon kr per år.
Inom rennäringen är det betydligt svårare att förebygga skador än inom annan tamdjursskötsel. När det gäller tamdjursskötseln i övrigt så prioriteras bidrag till förebyggande åtgärder framför ersättningar för skador. Detta är inte möjligt på samma sätt beträffande rennäringen. Vi anser ändå att det är viktigt att man i större utsträckning försöker förebygga skador. Om skadorna kan minskas på detta sätt ökar förmodligen toleransen mot rovdjuren. Ersättningssystemet som sådant stimulerar i och för sig till att man förebygger skador. Ändå har det förebyggande arbetet bara ökat i mindre omfattning sedan det systemet infördes. Enligt vår mening behövs det därför ett särskilt ekonomiskt stöd för detta.
Vi föreslår att Sametinget varje år skall få särskilda medel för bidrag till skadeförebyggande åtgärder. Att pengar anslås för detta ändamål bör på kort sikt inte påverka storleken av de belopp som anslås för skadeersättningar. Det kan visserligen hävdas att bidrag till förebyggande åtgärder endast skall lämnas i den mån det leder till att skadorna minskar. Ett sådant resonemang leder till slutsatsen att anslagen till ersättningar bör minskas med ett belopp som motsvarar bidragen till förebyggande åtgärder. Vi menar emellertid att frågan skall ses i ett större perspektiv. Bidragen kan stimulera till en mer intensiv renskötsel
och till att nya metoder för att förebygga skador prövas och utvecklas. På lång sikt kan detta leda till minskade skador och det kan då bli motiverat att justera ersättningsnivåerna. Bättre förebyggande åtgärder är dessutom att se som en naturvårdsåtgärd eftersom minskade olägenheter av rovdjur också leder till ökad tolerans för deras närvaro.
Bidrag bör kunna betalas ut på ansökan från samebyar eller enskilda renägare. Projekt och åtgärder som är långsiktiga eller som innefattar utvecklande av nya metoder bör prioriteras. Bidrag bör inte kunna ges till sådant som normalt skall ingå i renskötseln, som t.ex. bevakning av renarna. Däremot bör bidrag kunna ges till åtgärder som verkligen kan betraktas som extrainsatser, t.ex. hopsamling eller flyttning av renar enbart i syfte att undgå rovdjursangrepp. Det skall inte vara uteslutet med bidrag till särskilda kostnader för skyddsjakt på rovdjur. Men också här måste det vara fråga om klara extrainsatser. Ett visst mått av skyddsjakt ingår som en normal del av renskötseln.
Vid prövningen av ansökningar om bidrag till förebyggande åtgärder bör särskilt beaktas att skyddsjakt inte tillåts inom nationalparkerna. De samebyar som har sina betesmarker inom parkerna har därför ett särskilt behov av stöd till andra typer av förebyggande åtgärder.
Vid bedömningen av en bidragsansökan bör huvudlinjerna i rovdjurspolitiken beaktas. När det gäller att förebygga angrepp från lodjur bör man därför i dagsläget kunna se positivt på bidrag till skyddsjakt. En tanke i vårt förslag till rovdjurspolitik är ju att lostammen skall minskas i delar av renskötselområdet. När det gäller järv och och framför allt varg bör man istället se generösare på andra metoder att förebygga skador.
Det är av stor vikt att en bidragsansökan innehåller en noggrann beskrivning av de åtgärder man avser att vidta. Det måste också ställas krav på att de som får bidrag redovisar till Sametinget vilka åtgärder som faktiskt vidtagits och den beräknade effekten av dessa. På så sätt kan det bedömas om det är motiverat att betala ut bidrag i framtiden.
14.2. Andra tamdjur
14.2.1. Nuvarande regler
Enligt den nuvarande regleringen i jaktförordningen kan länsstyrelserna betala bidrag för att förebygga skador av vilt och ersättningar för uppkomna skador. Bidrag och ersättningar kan betalas i mån av tillgång på medel. Samma regler gäller för skador orsakade av rovdjur som för skador orsakade av annat vilt. Angående reglerna för bidrag och ersättningar, se avsnitt 7.4.6.
De medel som i statsbudgeten anslås för dessa ändamål fördelas på länsstyrelserna av Naturvårdsverket. Enligt viltskadekungörelsen skall pengarna i första hand användas till bidrag för förebyggande åtgärder.
14.2.2. Bidrag till förebyggande åtgärder
Utredningens förslag: Länsstyrelserna får samma möjligheter att
lämna bidrag till åtgärder för att förebygga rovdjursskador på tamdjur på fritt skogsbete som beträffande andra tamdjur. Det skall också vara möjligt att lämna bidrag för åtgärder till skydd av bikupor och liknande.
Bidrag till åtgärder för att förebygga skador är ett viktigt led i rovdjurspolitiken. Framför allt i Dalarna och Värmland har många fårägare i områden med fast vargförekomst sina djur inom rovdjurssäkra elstängsel. Till stor del har detta blivit möjligt genom de bidrag av statsmedel som länsstyrelserna lämnat och Viltskadecenters arbete med utveckling av effektiva stängsel. Såväl många länsstyrelser som Viltskadecenter har också aktivt informerat om hur skador av rovdjur kan förebyggas.
Vår bedömning är att möjligheterna att sätta upp rovdjurssäkra stängsel haft avgörande betydelse för synen på rovdjuren, främst varg och björn. Detta får också stöd av resultaten från den undersökning om attityderna till varg som Naturvårdsverket lät SIFO göra 1998 (avsnitt 5.2). Undersökningen visade att 91 procent av de tamdjursägare som är bosatta i vargområden kan acceptera varg i närheten av platsen där de bor. För tamdjursägare i hela landet var siffran 44 procent. Utan möjligheter till effektiva skadeförebyggande åtgärder hade man förmodligen haft en annan inställning i vargområdet.
Vi har inte mött några krav på genomgripande förändringar av systemet för bidrag till förebyggande åtgärder. De synpunkter på regelverket som vi fått har rört vissa detaljer, som vi återkommer till strax. I övrigt har olika länsstyrelser framfört att man behöver ökade resurser för att bidrag skall kunna lämnas i den utsträckning som är motiverad.
Det nuvarande systemet för bidrag till skadeförebyggande åtgärder bör inte förändras. Naturvårdsverket skall alltså även i framtiden fördela medel på länsstyrelserna som i sin tur skall lämna bidrag till enskilda.
De synpunkter som framförts till oss gäller möjligheterna till bidrag för åtgärder för att skydda tamdjur på fritt skogsbete samt bi- och fiskodlingar. För närvarande gäller för sådana verksamheter att bidrag normalt inte får lämnas för skadeförebyggande åtgärder. Detta motiveras
med att de är sådana verksamheter eller egendom som till sin karaktär är särskilt skadeexponerade och därför kräver att skadeförebyggande åtgärder alltid genomförs. Biodlingar är mycket begärliga för björnar och det finns också enstaka exempel på att björnar orsakat skador i fiskodlingar.
I Sverige förekommer inte i någon större utsträckning att man har andra tamdjur än renar på fritt skogsbete. Det är bara inom fäbodbruket som det görs regelmässigt och detta är en småskalig verksamhet. I övrigt torde det endast vara enstaka tamdjursägare som släpper sina djur fritt i skogen.
Fäbodbruket får ekonomiskt stöd både från EU och svenska myndigheter (avsnitt 11.2.4). Från samhällets sida finns det alltså en uttalad vilja att bevara och utveckla fäbodbruket. Det är därför rimligt att rovdjurspolitiken utformas så att fäbodbruket inte försvåras i onödan.
Skadesituationen för fäbodbruket är för närvarande inte svår. Men till stor del bedrivs fäbodbruket i områden där det finns rovdjur och där stammarna kan komma att växa, vilket innebär att läget snabbt kan ändras. Däremot finns det enstaka tamdjursägare som håller sina djur på bete inom stora instängslade arealer som drabbats av omfattande skador.
Vi föreslår därför att viltskadekungörelsen med tillhörande allmänna råd (NFS 1999:11) ändras så att länsstyrelserna får samma möjligheter att lämna bidrag till förebyggande åtgärder beträffande djur på löst skogsbete som för andra tamdjur. De åtgärder som kan komma i fråga är väl främst flyttbara elstängsel och bidrag till stängsel för att sätta upp fållor där djuren kan hållas på nätterna eller under perioder då man vet att rovdjur uppehåller sig i närheten. Liksom när det gäller andra tamdjur skall bidrag bara lämnas om tamdjuren ingår i näringsverksamhet.
Biodlingar och liknande får visserligen inte på samma sätt samhällets stöd som fäbodbruket. Vi anser emellertid att det ändå skall vara möjligt att ge bidrag till förebyggande åtgärder även för dessa verksamheter. Det är verksamheter som ofta bedrivs i glesbygd och där kan bidra till sysselsättningen. Bidrag bör bara kunna ges till åtgärder för att förebygga skador på egendom som ingår i näringsverksamhet.
14.2.3. Ersättningar för skador
Egendom i näringsverksamhet
Utredningens förslag: Länsstyrelserna skall vara skyldiga att lämna
ersättning för skador som björn, järv, lo, varg eller kungsörn orsakar på tamdjur eller annan egendom som ingår i näringsverksamhet. Naturvårdsverket fastställer en taxa för ersättningar avseende de arter av tamdjur i näringsverksamhet som kan förväntas i någon större utsträckning bli skadade eller dödade av rovdjur
Enligt jaktförordningen får länsstyrelserna betala ersättningar för viltskador i mån av tillgång på medel. Vi föreslår att det i jaktförordningen skall föreskrivas att länsstyrelserna skall vara skyldiga att lämna ersättning för skador som björn, järv, lo, varg och kungsörn orsakar på tamdjur och annan egendom som ingår i näringsverksamhet.
När det gäller egendom som inte ingår i näringsverksamhet bör liksom för närvarande anges i jaktförodningen att ersättning får lämnas. Enligt viltskadekungörelsen gäller dock för närvarande att ersättning inte skall lämnas för skador på tamdjur som inte ingår i näringsverksamhet. I kungörelsen finns emellertid ett särskilt undantag avseende hundar. Vi föreslår inte någon ändring i denna del. Dock bör man överväga att införa en möjlighet att ersätta även hästar som inte ingår i näringsverksamhet.
Vare sig i jaktförordningen eller i viltskadekungörelsen har angetts med vilka belopp ersättning skall utgå för olika tamdjur som dödats eller skadats av rovdjur. Enda undantaget är hundar. För dessa finns numera fasta belopp. Viltskadecenter har dock tagit fram rekommenderade ersättningsbelopp för får och andra tamdjur.
I våra kontakter med tamdjursägare och länsstyrelser har det många gånger framförts önskemål om att ersättningar för rovdjursskador på tamdjur skall utgå med i förväg bestämda belopp per skadat eller dödat tamdjur, dvs. på det sätt som systemet fungerade till och med 1995.
Att ersättning utgår för skador har stor betydelse för att rovdjuren skall accepteras. Som vi tidigare framhållit är det också viktigt med regler som uppfattas som konsekventa och logiska. Det nuvarande systemet där ersättningarna kan variera från tid till annan och från län till län utan att det motiveras av ändringar i värdet på de dödade djuren uppfyller inte dessa krav. Systemet bör därför ändras så att skador på tamdjur i näringsverksamhet så långt som möjligt ersätts med i förväg fastställda belopp. Det ter sig också inkonsekvent att det finns fastställda ersättningar för hundar men inte för andra tamdjur.
Vi föreslår alltså att det i en taxa skall fastställas schablonbelopp för de arter av tamdjur i näringsverksamhet som kan förväntas i någon större utsträckning bli skadade eller dödade av rovdjur. För närvarande gäller det endast får. För andra arter bör ersättningen bestämmas från fall till fall. Taxan bör fastställas av Naturvårdsverket efter samråd med Jordbruksverket.
Djur på fritt skogsbete samt biodlingar m.m.
Utredningens förslag: Ersättningar betalas även för skador som
rovdjur orsakar på tamdjur på fritt skogsbete och biodlingar.
Enligt viltskadekungörelsen med tillhörande allmänna råd
får
ersätt-
ningar för närvarande inte lämnas för skador på tamdjur på fritt skogsbete. Detsamma gäller bl.a. biodlingar.
Vi föreslår att ersättningar skall betalas även för skador på dessa typer av egendom. Detta är motiverat av samma skäl som vi anfört när det gäller bidrag till förebyggande åtgärder för dessa verksamheter. Ersättning bör dessutom lämnas för vilda djur i hägn som dödas av rovdjur. Det saknas skäl att undanta dessa från ersättningsbestämmelserna.
Allmänna villkor för ersättning
Utredningens förslag: Ersättning skall inte lämnas om verksamheten
där skadorna inträffat bedrivits på ett sådant sätt att risken för skador onödigtvis ökat.
I 29 a § jaktförordningen anges för närvarande att ersättning får lämnas bara om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv skall svara för de kostnader skadan föranleder. En motsvarande regel bör finnas även i framtiden. Det innebär att ersättning inte bör lämnas om verksamheten där skadorna inträffat bedrivits på ett sådant sätt att risken för skador onödigtvis ökat. T.ex. bör ersättning inte utbetalas för tamdjur på fritt skogsbete som lämnats utan daglig tillsyn.
Genomförandet av förslagen
Våra förslag om förändringar i reglerna om ersättningar bör genomföras genom införandet av nya bestämmelser i jaktförordningen under rubriken ersättning för skada av vilt samt genom ändringar i viltskadekungörelsen.
15. Regler om skyddsjakt
15.1. Beslutande myndighet
Utredningens förslag:
Naturvårdsverket får delegera till
länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda individer av björn eller lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Delegation skall vara huvudregeln i län med fasta stammar av björn och lo.
För närvarande är det Naturvårdsverket som fattar alla beslut om jakt på stora rovdjur. I vissa fall kan också polisen låta avliva vilda djur, inklusive de stora rovdjuren. Vi anser att Naturvårdsverket även i fortsättningen skall ha huvudansvaret för omfattningen av jakten. Förvaltningen av rovdjursstammarna är en nationell angelägenhet och verket har den nödvändiga överblicken över situationen i landet som helhet. Många arter rör sig också över så stora områden att de lämpligast förvaltas på riksnivå.
Det finns emellertid också betydande fördelar med att vissa beslut fattas regionalt. Erfarenhet och kunskaper från lokal nivå kan då bättre komma till användning. De regionala myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap om de problem som finns på orten. Det finns normalt också utvecklade former för samarbete med andra regionala och lokala myndigheter såsom polisen. För lokalbefolkningen kan ökad närhet till beslutsfattarna också innebära större förståelse för de beslut som fattas.
De fördelar som finns med regionalt beslutsfattande har särskilt stor betydelse i fall där det krävs en snabb beslutsprocess. Vi tänker här på situationer då något enskilt rovdjur orsakar stora skador. I sådana fall skulle det enligt vår mening många gånger vara lämpligt att länsstyrelserna fattade beslut om skyddsjakt beträffande arterna björn och lo, som uppnått en sådan nivå att de kan anses långsiktigt livskraftiga. Även kungsörnen finns visserligen i sådant antal att den är långsiktigt livskraftig. Det är emellertid så omdiskuterat i vilken
utsträckning den orsakar skador att vi anser att beslut om eventuell skyddsjakt på kungsörn tills vidare bör ligga kvar hos Naturvårdsverket.
Vi föreslår att Naturvårdsverket skall kunna delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur av björn eller lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Det är med andra ord den beslutsrätt som Naturvårdsverket i dag har enligt 27 § första stycket andra meningen jaktförordningen som skall kunna delegeras. Det är just i sådana fall som god lokalkännedom kan ha stor betydelse. Om t.ex. en närgången björn orsakar skador i en mindre ort i glesbygden upplever säkert många det som mer naturligt att vända sig till länsstyrelsen än till Naturvårdsverket i Stockholm.
En särskild fråga är om länsstyrelserna har kompetens att hantera beslutanderätten på ett sätt som stämmer överens med övergripande mål för förvaltningen av de aktuella arterna. Vår bedömning är att så är fallet i de län där det finns fasta stammar av stora rovdjur. När Naturvårdsverket delegerar beslutanderätten måste verket emellertid ändå ha möjlighet att begränsa den samlade omfattningen av skyddsjakten. Verket bör alltså kunna föreskriva att en länsstyrelse endast får tillåta jakt på ett visst antal djur under en viss tidsperiod, t.ex. högst sex djur under tre års tid. Naturvårdsverket får på så sätt möjlighet att kontrollera skyddsjaktens omfattning, om man anser att det finns behov av detta. Därigenom får verket möjlighet att ta sitt ansvar som landets högsta naturvårdsmyndighet.
Delegation till länsstyrelserna bör vara huvudregeln i de län där det finns fasta stammar av björn och lo. I dag gäller det Dalarnas, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt för lo även Värmland, Örebro och Västmanlands län. I andra län anser vi att det är lämpligt att Naturvårdsverket behåller beslutanderätten. Därigenom kan verket, som har den rikstäckande överblicken, väga in det önskvärda i att arterna sprider sig till nya områden. Om en länsstyrelse som fått beslutanderätt använder den på ett sätt som strider mot övergripande mål för rovdjursförvaltningen måste verket kunna ta tillbaka beslutanderätten.
I övrigt bör det även i fortsättningen vara Naturvårdsverket som fattar beslut om skyddsjakt.
Enligt 31 § jaktförordningen får länsstyrelsen ge tillstånd till en selektiv jakt efter ett litet antal djur under strängt kontrollerade förhållanden, om det behövs för att tillgodose viltförvaltningen. Jakt får tillåtas endast om det inte finns någon annan lämplig lösning och om jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.
Björn, järv, lo, varg och kungsörn är inte undantagna från 31 §. I praktiken tillämpas den dock inte på dessa arter. Vi anser emellertid
ändå att det bör läggas till i paragrafen att arterna inte omfattas av denna. Länsstyrelserna bör enligt vår mening kunna besluta om jakt på stora rovdjur endast i de fall vi behandlat ovan.
15.2. Förutsättningar för skyddsjakt
15.2.1. Skyddsjakt efter beslut av myndighet
Utredningens förslag: I jaktförordningen föreskrivs att man vid
beslut om skyddsjakt på lo och varg särskilt skall ta hänsyn till risken för skador på renar. När det gäller lo skall också behovet att skydda stammarna av vilda hjortdjur beaktas.
Genom jakt kan rovdjursarternas antal och utbredning påverkas. De mål som vi föreslagit för rovdjursstammarnas antal och utbredning (se avsnitt xx) bör därför också få genomslag i jaktförordningens bestämmelser om skyddsjakt.
Vi har föreslagit att antalet lodjur bör minska inom renskötselområdet och att skyddsjakt under vissa förutsättningar också bör kunna tillåtas för att minska påverkan på rådjursstammarna. Beträffande varg har vi bl.a. föreslagit att det i princip inte bör finnas någon fast etablerad stam i renskötselområdet och att skyddsjakt därför, under vissa förutsättningar, bör kunna tillåtas.
I 23 a § jaktförordningen föreskrivs vilka allmänna förutsättningar som gäller för skyddsjakt. Vi föreslår att det i paragrafen införs ett nytt andra stycke som föreskriver att man vid beslut om skyddsjakt på lo och varg skall ta särskild hänsyn till risken för skador på renar. När det gäller lo bör det även föreskrivas att behovet att skydda stammarna av vilda hjortdjur skall beaktas.
Beträffande varg utanför renskötselområdet och beträffande björn, järv och kungsörn har vi föreslagit olika mål för förvaltningen. Vi har också pekat på att skyddsjakt bör kunna tillåtas respektive ökas under olika förutsättningar. Jaktförordningens nuvarande lydelse ger möjlighet att genomföra våra förslag avseende dessa arter. Mot bakgrund av arternas nuvarande antal och utbredning står också tillämpningen i överensstämmelse med de föreslagna målen. Det bör därför ligga på de förvaltande myndigheterna, dvs. Naturvårdsverket och enligt vårt förslag också länsstyrelsen, att i framtiden förverkliga förslagen. Det innebär t.ex. att skyddsjakt på varg bör kunna tillåtas i vissa situationer om vargstammens tillväxt fortsätter. Att i författning reglera alla de olika situationer som kan uppkomma skulle innebära en olämplig
detaljreglering. I den mån rovdjurspolitiken inte kan förverkligas i denna del utan förordningsändringar bör dock saken tas under nytt övervägande.
15.2.2. Skyddsjakt utan föregående beslut av myndighet
Utredningens förslag: Ägaren eller vårdaren av ett tamdjur får döda
en björn, järv, lo eller varg som är under direkt angrepp på tamdjuret. Rätten att ingripa gäller till dess angreppet är avslutat. Förföljelserätten återinförs inte. I stället ändras 5 § jaktlagen så att det blir tillåtet att förfölja och skrämma ett rovdjur i syfte att undvika angrepp på tamdjur.
Enligt 28 § jaktförordningen får ägare eller vårdare av tamdjur under vissa förutsättningar döda en björn, järv eller lo som angripit och skadat eller dödat ett tamdjur. I vårt delbetänkande ”Skyddsjakt på varg” (SOU 1999:50) föreslog vi att paragrafen även skulle omfatta varg, vilket vi vidhåller. Regeringen har emellertid ännu inte tagit ställning till frågan.
De förutsättningar som gäller enligt paragrafen är snäva och ger endast begränsade möjligheter att ingripa. Villkoren enligt paragrafen är säkerligen också svåra för en lekman att sätta sig in i och förstå på ett juridiskt korrekt sätt. Paragrafen har för närvarande följande lydelse.
Har en björn, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.
Jakt som avses i första stycket får ske på annans jaktområde.
I våra samtal med ren- och andra tamdjursägare har det kommit fram att många har en oklar uppfattning om möjligheterna att ingripa utan myndighetstillstånd. Delvis uppfattas också villkoren enligt paragrafen som orimliga. Det krävs t.ex. att ett tamdjur redan har skadats eller dödats innan man får ingripa. I den delen har det förts fram att det bör vara tillåtet att döda ett angripande rovdjur redan innan så har skett. Vi har också mött många vitt skilda uppfattningar om innebörden av uttrycket ”omedelbar anslutning”. Även innebörden av uttrycket ”skälig anledning att befara nytt angrepp” har väckt många frågor.
Vi anser att det måste finnas en regel som ger rätt att ingripa utan föregående beslut av myndighet i samband med rovdjursangrepp på
tamdjur. En sådan bestämmelse bör vara så enkelt utformad att var och en har rimliga möjligheter att i förväg bedöma när han eller hon får ingripa. Villkoren för ingripande bör också vara sådana att det inte ställs orimliga krav på dem som kan komma att behöva tillämpa paragrafen, som att man t.ex. måste vänta tills en skada redan inträffat.
En regel som ger rätt att döda ett rovdjur utan myndighetsbeslut får emellertid inte heller ge alltför stora möjligheter för enskilda att agera. Det skulle kunna innebära att ett stort antal rovdjur kom att dödas, vilket skulle försvåra en övergripande förvaltning av rovdjuren. Rätten att ingripa bör alltså endast omfatta akuta situationer av sådan karaktär att det inte kan begäras av en tamdjursägare att han eller hon skall stå overksam. I andra fall bör man vara hänvisad till att begära tillstånd från myndighet.
Vi föreslår att villkoren att ett tamdjur redan skall ha skadats eller dödats och att det skall finnas skälig anledning att befara nytt angrepp tas bort från paragrafen. Även villkoret att det angripande rovdjuret får dödas i omedelbar anslutning till angreppet bör tas bort. Istället bör föreskrivas att rovdjuret får dödas under ett direkt angrepp på ett tamdjur.
Vi anser inte att den så kallade förföljelserätten bör återinföras. Det skall alltså inte vara tillåtet att förfölja ett rovdjur som angripit ett tamdjur i syfte att döda det på någon annan plats. I stället föreslår vi en ändring av 5 § jaktlagen som skall göra det tillåtet för tamdjursägare att förfölja och skrämma ett rovdjur i syfte att undvika angrepp.
En ytterligare fråga att ta ställning till när det gäller 28 § är om den skall gälla alla typer av tamdjur. Detta blir särskilt viktigt med de vidgade möjligheter till ingripande som vi nu föreslår. Den begränsning som bör övervägas är om paragrafen skall formuleras på sådant sätt att den inte gäller vid angrepp på hundar. Beträffande de rovdjursarter som nu omfattas är denna fråga inte av så stor betydelse. Mer aktuell blir den om varg införs i paragrafen, vilket vi föreslår, eftersom vargen i större utsträckning än de andra rovdjursarterna angriper hundar. Särskilda överväganden krävs i denna del med hänsyn till att vargstammen fortfarande är svag.
I den nuvarande lydelsen skulle paragrafen, om varg tas med där, ge endast begränsade möjligheter att döda vargar som angriper hundar. Det skulle t.ex. vara svårt att hävda att det fanns skälig anledning att befara att just en särskild vargindivid på nytt skulle angripa en hund. Därtill kommer att det måste röra sig om samma ägares eller vårdares hund. Men med de förändringar vi nu föreslår skulle möjligheterna att döda vargar som angriper hundar öka. Ofta är det också jakthundar som angrips. Då finns det regelmässigt beväpnade människor i närheten, vilket skulle kunna innebära att paragrafen ofta skulle tillämpas vid
angrepp på hundar. Å andra sidan är det endast i sällsynta undantagsfall som en jägare faktiskt ser den varg som angriper hans hund. Riskerna för att vargar som angriper hundar skulle dödas lagligt är därför trots allt inte särskilt stora.
Vi bedömer också att många skulle få svårt att acceptera och förstå om paragrafen inte fick tillämpas vid angrepp på hundar. För det första är det en känslomässig fråga. Många skulle uppfatta det som mycket negativt om man inte fick försvara sin hund mot ett vargangrepp, särskilt om man vidtagit nödvändiga förberedelseåtgärder, t.ex. genom att orientera sig om det finns varg i det område där man avser att släppa sin hund. Därtill kommer att en sådan begränsning kan te sig ologisk eftersom en hund ofta är värd mycket mer än t.ex. ett får eller en ren.
Vi föreslår inte att möjligheterna för enskilda att ingripa mot björn, järv, lo och varg skall begränsas när det gäller angrepp på hundar. Om varg tas med i paragrafen kommer den ändå inte att leda till att vargar annat än i undantagsfall kommer att dödas vid hundangrepp. Samtidigt innebär redan möjligheten att ingripa att det blir lättare för många människor att leva med varg.
Som vi sagt tidigare vidhåller vi att varg bör tas med i paragrafen. Det gäller även med de övriga förändringar vi föreslår. Vårt förslag är alltså att paragrafen skall ha följande lydelse.
Ägaren eller vårdaren av ett tamdjur får döda en björn, järv, lo eller varg som är under direkt angrepp på tamdjuret. Det angripande djuret får dödas trots bestämmelserna i 9 §. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.
Jakt som avses i första stycket får ske på annans jaktområde.
Formuleringen ”direkt angrepp” har vi hämtat från den norska motsvarigheten till 28 § jaktförordningen (11 § lov om viltet, 1981-05-29 nr 38). Genom att använda denna formulering, istället för bara ordet angrepp, begränsas rätten att ingripa till situationer då det verkligen föreligger en risk för tamdjuret. En situation där ett rovdjur påbörjar ett angrepp som är utsiktslöst kan inte betraktas som ett direkt angrepp. Snarare bör man se det som att rovdjuret provar möjligheterna till ett framgångsrikt angrepp. Det förekommer t.ex. att järvar springer efter renar när förhållandena är sådana att renarna utan svårighet kan springa undan. I en sådan situation kan paragrafen inte tillämpas.
Rätten att ingripa, enligt vårt förslag, gäller till dess att angreppet upphört. Så måste i princip anses vara fallet då det angripna tamdjuret dödats, såvida inte rovdjuret genast påbörjar ett nytt angrepp på ett annat tamdjur. Det kan möjligen finnas ett gränsområde där det är svårt att avgöra om ett angrepp verkligen avslutats. Men när rovdjuret väl
börjat äta av tamdjuret måste angreppet definitivt anses ha upphört. I detta avseende innebär vårt förslag en viss inskränkning mot den nuvarande formuleringen av 28 §. Uttrycket ”omedelbar anslutning” innebär ju att rovdjuret också kan dödas efter angreppet.
För varg liksom för de andra arterna är det en uppgift för Naturvårdsverket att följa hur paragrafen tillämpas. Om många djur dödas med stöd av paragrafen måste verket givetvis ta hänsyn till detta när man överväger att ge tillstånd till skyddsjakt. Det kan påpekas att vi anser att begränsad skyddsjakt på varg bör kunna tillåtas inom en snar framtid, om stammen fortsätter att öka. Dödas vargar med stöd av 28 § bör det dock innebära att utrymmet för verket att besluta om ytterligare skyddsjakt minskas.
16. Jaktbrott
16.1. Förslagens konsekvenser för jaktbrotten
16.1.1. Skäl till ytterligare åtgärder mot jaktbrott
Jaktbrott som innefattar dödande av rovdjur förekommer i stor omfattning och de utförs ofta med grymma metoder (avsnitt 5.6). Redan detta är i sig tillräckliga skäl för att man skall vidta ytterligare åtgärder mot denna brottslighet. För vissa av arterna kan den olagliga jakten också få allvarliga konsekvenser. Vargstammen är fortfarande så liten att den olagliga jakten kan bryta stammens positiva utveckling. Beträffande järven kan brottsligheten vara en av huvudorsakerna till att stammen inte ökat trots att arten länge varit skyddad.
De resonemang vi fört om de grundläggande principerna för rovdjurspolitiken bygger till stora delar på att de förvaltande myndigheterna har kontroll över situationen. De uppgifter som vi kunnat få in tyder emellertid på att jaktbrott som innefattar dödande av rovdjur förekommer i sådan omfattning att situationen är utanför myndigheternas kontroll. För att man skall kunna styra utvecklingen av rovdjursstammarna är det därför viktigt att man kommer till rätta med den olagliga jakten.
Samhället satsar också stora belopp på bidrag till åtgärder för att förebygga skador av rovdjur och till ersättningar för sådana skador. Det är då rimligt att förvänta sig en minskning av den olagliga jakten. En grundtanke är ju att bidrag och ersättningar betalas just för att jakt inte är tillåten eller i vart fall inte är tillåten i nödvändig omfattning.
16.1.2. Orsaker till brottsligheten
Vi har haft ett stort antal kontakter med enskilda, organisationer och myndigheter. Med de flesta vi träffat har vi tagit upp den olagliga jakten på rovdjur. Kontakterna tillsammans med de rapporter vi fått från forskningsprojekten har gett oss en bild av orsakerna till denna brottslighet. Förklaringarna finns huvudsakligen på två plan:
- Det finns konkreta ekonomiska och liknande intressen som påverkas negativt av rovdjursförekomsten.
- Det finns mer djupt liggande orsaker som bottnar i en känsla av avstånd till de beslutsfattande myndigheterna.
Till den första kategorin av förklaringar hör att man som tamdjursägare kan anse att omfattningen av den tillåtna skyddsjakten är för liten och att den inte får bedrivas med tillräckligt effektiva metoder. Hit hör också att det finns jägare som tycker att rovdjurens påverkan på stammarna av bytesdjur är alltför stor och skyddsjakten för liten.
Den andra kategorin av orsaker är mer svårfångad. Den låter sig inte beskrivas i siffror eller exakta ord. Vi har emellertid kunnat se att det finns människor som upplever en förtroendeklyfta till de myndigheter som i dag svarar för rovdjurspolitiken, dvs. främst riksdagen, regeringen, Naturvårdsverket och inte minst EU. Inom vissa grupper i områden där det förekommer rovdjur upplever man att beslut fattas av personer som inte har någon förståelse för lokalbefolkningens verklighet.
Från sådana känslor är nästa steg att man inte ser någon annan utväg än att ta saken i egna händer. Jaktbrotten blir då inte bara ett sätt att rätta till en rovdjurspolitik man anser felaktig. De blir också ett sätt att demonstrera sitt missnöje med de rådande förhållandena. Vi har också kunnat förstå att saken kan ha ytterligare djup. För vissa kan rovdjursförekomsten och rovdjurspolitiken ibland framstå som en symbol för den centrala maktutövningen i dess helhet. Att då bedriva eller i varje fall acceptera olaglig jakt på rovdjur blir ett sätt att visa att man fortfarande kan påverka sin livssituation oavsett vad centrala myndigheter anser.
Förutom de huvudsakliga förklaringarna kan läggas att vissa människor tycks starkt ogilla stora rovdjur utan att det finns någon synbar anledning till detta. Sådana känslor kan också vara en drivkraft till olaglig jakt på rovdjur.
16.1.3. Konsekvenser av våra förslag
Vi föreslår en sammanhållen rovdjurspolitik. I förslaget ingår konkreta mål för de olika rovdjursarternas minimiantal och utbredning. Om regering och riksdag antar sådana mål blir det lättare för människor att se vart rovdjurspolitiken syftar. Därmed kan man kanske också bättre förstå politiken, även om man har en annan uppfattning i sak.
Vi föreslår också att olika intressegrupper skall få ökat inflytande i beslutsfattandet både på central och regional nivå. Dessa åtgärder tror vi kan bidra till att föra lokalbefolkning och myndigheter närmare varandra. Beträffande vissa av rovdjursarterna föreslår vi en ökad
skyddsjakt i vissa områden. Detta tror vi kan bidra till att minska konflikterna runt rovdjursförekomsten och därmed minska risken för en situation där större grupper tolererar eller rent av uppmuntrar olaglig jakt.
Därtill föreslår vi att regeringen skall agera för att vi skall få undantag från Bernkonventionen och art- och habitatdirektivet så att Sverige får större frihet vad gäller förvaltningen av björn och lo (avsnitt 11.1.2). Vi föreslår också att länsstyrelsen skall få rätt att besluta om skyddsjakt i vissa fall. Båda dessa åtgärder innebär att besluten över rovdjursfrågorna flyttas närmare de människor vilkas livsföring direkt berörs av rovdjuren. Detta kan i sin tur ge större förståelse för de konkreta beslut som fattas, vilket i sin tur kan bidra till ändrade attityder mot den olagliga jakten.
Sammantaget är alltså vår bedömning att en rovdjurspolitik med tydliga mål, inflytande från intresseorganisationer och decentralisering av delar av beslutsfattandet kan bidra till att minska antalet jaktbrott avseende stora rovdjur.
16.2. Särskilda åtgärder mot jaktbrott
16.2.1. Samarbete mellan myndigheter
Utredningens förslag: Länsstyrelser, polismyndigheter och åkla-
garmyndigheter planerar tillsammans för gemensamma insatser i syfte att förebygga jaktbrott avseende rovdjur. Myndigheterna följer också gemensamt upp polisanmälningar, förundersökningar, åtal och domar avseende sådana brott.
Vi föreslår att länsstyrelser, polismyndigheter och åklagarmyndigheter skall förstärka samarbetet om frågor som gäller jaktbrott avseende rovdjuren. Initiativet till detta bör naturligen ligga hos länsstyrelserna. Myndigheterna bör tillsammans planera för gemensamma insatser i syfte att förebygga brott men också följa upp vad som händer med polisanmälningar, förundersökningar, åtal och domar. Genom samarbetet kan de olika myndigheterna bättre utnyttja varandras kompetens, vilket ger ökad effektivitet i arbetet. Hur samarbetet praktiskt skall samordnas bör beslutas regionalt.
16.2.2. Bevakning och brottsutredningar
Utredningens förslag: Bevakningen av områden där jaktbrott av-
seende rovdjur kan förekomma förbättras genom utökat samarbete mellan polisen och länsstyrelsernas fältpersonal. Länsstyrelserna får även särskilda medel för att göra punktinsatser med ökad bevakning. Förundersökningar om jaktbrott avseende rovdjur leds regelmässigt av särskilt utbildade miljöåklagare och i varje polisdistrikt finns särskilda utredare som ansvarar för sådana utredningar. Polisen etablerar också ett samarbete med länsstyrelsernas fältpersonal när det gäller brottsutredningarna.
Vi föreslår att åtgärder vidtas för att dels förbättra bevakningen i vissa områden under känsliga perioder, dels effektivisera polisens och åklagarmyndigheternas arbete mot den olagliga jakten.
Bevakningen bör kunna förbättras genom gemensamma insatser av polisen och länsstyrelsernas fältpersonal. I de flesta län med fasta rovdjursstammar har länsstyrelserna personal som följer utvecklingen av rovdjursstammarna. Genom ett ökat samarbete med dem kan polisen få kunskaper om när och var bevakning är särskilt viktig. Fältpersonalen kan också få personliga kontakter med de polismän som i första hand ansvarar för utredningar om jaktbrott avseende stora rovdjur. Det blir då lättare för dem att anmäla misstankar.
Med hjälp av helikopter är det möjligt att övervaka stora områden. Polisflyget i Boden använder också i viss utsträckning helikopter för bevakning i syfte att förhindra och även upptäcka jaktbrott mot stora rovdjur. Vi vill framhålla att det vid sådan bevakning är av stor vikt att helikoptern är bemannad med personal som har goda kunskaper om rovdjuren. Redan i dag deltar naturbevakare från vissa länsstyrelser i helikopterövervakning som är inriktad på områden där risken för jaktbrott avseende rovdjur bedöms vara störst. Detta samarbete bör utökas.
För närvarande har polisflyget endast tillgång till en helikopter avsedd för uppdrag i Norrland. Helikoptern, som är stationerad i Boden, används till alla typer av polisiära uppgifter. Endast till en mindre del används den för bevakning av fjällområden och liknande. För att få till stånd en effektiv bevakning i syfte att förebygga och upptäcka jaktbrott skulle det behövas ytterligare en helikopter stationerad i Norrland, lämpligen i Östersund. Ett alternativ är att helikoptrar från södra Sverige deltar vid särskilda bevakningsinsatser. På så sätt skulle bevakningen kunna ökas under den särskilt känsliga perioden under senvåren. I våra kontakter med Rikskriminalpolisen har man också ställt i utsikt att
helikoptertid i ökad utsträckning skall användas för att förebygga och upptäcka jaktbrott avseende rovdjur.
Länsstyrelserna bör även få särskilda medel för att göra punktinsatser med ökad bevakning. Detta kan även till en relativ låg kostnad ge en effektiv bevakning åtminstone i fjällområdena. Länsstyrelsen i Västerbotten gjorde t.ex. under våren 1996 en särskild bevakningsinsats inriktad på järvlyor. En naturbevakare var då ensam ute i fält under två tvåveckorsperioder. Med kunskap om var järvlyorna fanns och utrustad med tubkikare kunde han från lämpliga bevakningspunkter ensam hålla ett flertal järvlyor under uppsikt. Medan han var ute i fält visste ingen var han befann sig. Eller som han själv uttryckte saken i samtal med utredningen: ”Eftersom jag inte själv visste var jag skulle vara nästa dag kunde inte gärna någon annan veta det heller.” En gång per dygn rapporterade han in till länsstyrelsen per telefon. Före insatsen hade länsstyrelsen bland allmänheten gjort känt att man avsåg att göra den extra insatsen. Enligt länsstyrelsens bedömning var den effektiv. Man menar att vetskapen bland allmänheten om att naturbevakaren i princip kunde dyka upp var som helst hade en god preventiv effekt.
För att förbättra utredningarna om misstänkta fall av jaktbrott avseende rovdjur föreslår vi att förundersökningarna regelmässigt skall ledas av åklagare. Handläggningen bör skötas inom ramen för åklagarväsendets organisation för miljöbrott. Det innebär att det blir särskilt utbildade miljöåklagare som leder utredningen och sedan eventuellt driver saken i domstol. Genom att man koncentrerar handläggningen till vissa åklagare kan dessa få den nödvändiga erfarenheten. Miljöåklagarna bör också få utbildning i frågor om brott som innefattar dödande av rovdjur. Riksåklagaren har i samtal med oss inte haft några invändningar mot en sådan lösning.
Vi föreslår att det i varje polisdistrikt (län) skall finnas särskilda utredare som ansvarar för utredningar om jaktbrott avseende rovdjur. Det bör så långt möjligt vara poliser med kunnande och erfarenhet samt engagemang i rovdjursfrågor. Även inom polismyndigheterna bör utbildningsinsatser vidtas. Det är också viktigt att det etableras ett samarbete mellan polisen och länsstyrelsernas fältpersonal när det gäller brottsutredningarna. Fältpersonalen kan med sin vana av spårning och sitt kunnande om rovdjuren säkerligen ofta bidra till brottsplatsundersökningarna. Polisen bör även utveckla samarbete med annan expertis, t.ex. personal från forskningsprojekten.
I våra många samtal med olika människor har vi fått intrycket att jaktbrott avseende rovdjur på vissa platser åtminstone i vissa kretsar kan sägas vara socialt accepterade. Omfattningen av brottsligheten pekar i samma riktning. Utredningar om socialt accepterade brott ställer särskilda krav på polis och åklagare. Särskilt på mindre orter finns det
risk för att lojalitetskonflikter uppstår, vilket i sin tur kan leda till att ovidkommande hänsyn tas. Och även om inte direkta lojalitetskonflikter uppstår kan det skapas ett socialt tryck som gör det svårare att driva en förundersökning med full kraft. Motsvarande kan för övrigt gälla beträffande länsstyrelsernas fältpersonal när de deltar i arbete som rör jaktbrott.
Vi tror att våra förslag att särskilda åklagare och särskilda poliser skall delta i förundersökningarna i stor utsträckning kan förhindra lojalitetskonflikter. Inte desto mindre är detta ett problem myndighetsledningarna bör vara uppmärksamma på. När det gäller länsstyrelsens personal kan lösningen vara att samma personer inte alltid skall arbeta i ett särskilt område. I den mån ensamarbete kan undvikas torde det minska trycket på enskilda personer i personalen.
16.2.3. Höjt minimistraff
Utredningens förslag: Minimistraffet för grovt jaktbrott höjs till sex
månaders fängelse.
För normalfall av jaktbrott finns för närvarande böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan (43 § jaktlagen). För grovt jaktbrott är straffet fängelse i högst två år, vilket innebär att minimistraffet är två veckors fängelse. När man bedömer om ett jaktbrott skall anses som grovt skall särskilt beaktas bl.a. om brottet avsåg ett hotat, sällsynt eller värdefullt vilt (44 §). Ett jaktbrott avseende rovdjur bedöms normalt sett som ett grovt brott.
Vi föreslår att minimistraffet för grovt jaktbrott höjs till sex månaders fängelse. Höjt minimistraff tillsammans med större upptäcksrisk genom ökad bevakning kan enligt vår bedömning ha en preventiv effekt.
16.2.4. Intresseorganisationernas ansvar
De experter i utredningens expertgrupp som nominerats av olika intresseorganisationer har ställt sig positiva till att deras organisationer gemensamt skall arbeta mot den olagliga jakten på rovdjur.
Våra kontakter med olika människor, både enskilda och sådana som företräder olika organisationer, har visat att det på vissa håll finns en närmast positiv attityd till jaktbrott avseende rovdjur. Många gånger har det på ett utmanande sätt talats om att jaktbrott kommer att bli följden om inte skyddsjakt omedelbart tillåts i ökad omfattning. Andra gånger har det underförstått sagts att sådan brottslighet förekommer i kretsarna runt dem vi träffat. Ändrade attityder till jaktbrott är avgörande för att brottsligheten skall minska.
Flera av utredningens experter har nominerats av i detta sammanhang viktiga intresseorganisationer: Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska Samernas Riksförbund (SSR), Svenska Jägareförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF. Sammantaget har de ett stort antal medlemmar som med skilda utgångspunkter intresserar sig för frågor som gäller rovdjuren. Organisationerna har därför stora möjligheter att sprida information och bedriva opinionsbildning.
De experter som nominerats av de nämnda organisationerna har ställt sig positiva till förslaget att organisationerna gemensamt skall arbeta mot den olagliga jakten på rovdjur. Särskilt viktigt är engagemanget hos de organisationer vilkas medlemmar genom rovdjuren råkar ut för skador i den egna verksamheten. Detta gäller jägarorganisationerna, SSR och LRF. Syftet med arbetet skall vara att på ett klart och tydligt sätt bedriva ett aktivt arbete mot olaglig jakt. I arbetet blir förståelsen för att rovdjuren är en del i den biologiska mångfalden och att de har en given plats i den svenska naturen ett viktigt inslag.
17. Forskning, beståndsövervakning, information
17.1. Samverkan
Forskning, beståndsövervakning och information är alla viktiga för förvaltningen av rovdjursarterna. De är också sinsemellan betydelsefulla för varandra.
Forskningen kan bidra med de kunskaper som behövs för att kunna övervaka rovdjursstammarna. Med hjälp av forskningen kan man också utveckla inventeringsmetoder och kontrollera kvaliteten på inventeringar som utförs. Beslut om skyddsjakt bör också bygga på uppgifter från forskningen.
Tillförlitlig information om rovdjursstammarnas utveckling är emellertid av utomordentlig betydelse för förvaltningen. Beståndsövervakningen måste bedrivas kontinuerligt och långsiktigt. Den är inte en huvuduppgift för forskningen.
Att sprida information om rovdjuren till en bred allmänhet är en viktig del i arbetet med förvaltningen av alla arterna. För att det skall vara möjligt är man beroende av forskningen och kunskaper om stammarnas utveckling. Genom att sprida information kan man också få förståelse för behovet av forskning och beståndsövervakning, vilket gynnar dessa verksamheter. Ökade kunskaper hos allmänheten kan kanske också bidra till att minska den olagliga jakten.
Genom det forum för rovdjursfrågor som vi föreslår skall knytas till Naturvårdsverket (avsnitt 13.1.2) kan man uppnå samverkan mellan forskning, beståndsövervakning och förvaltning. Genom rikstäckande sammanställningar av inventeringsresultat kan beståndsövervakningen bidra med den kunskap som är nödvändig för förvaltningen. Inventeringsresultaten kan spridas till allmänheten genom de rovviltgrupper som vi föreslår skall vara obligatoriska vid länsstyrelserna i de län där det förekommer stora rovdjur. Där kan också forskningsresultat spridas kontinuerligt. Information om stammarnas utveckling och från forskningen bör också spridas genom det rovdjurscenter som vi föreslår skall inrättas.
17.2. Forskning
17.2.1. Forskningsprojekten
Bakgrund
De första uppgifterna från forskning om stora rovdjur i vårt land kom från den så kallade Rovviltundersökningen från 1960-talet. Arbetet gjordes mest i form av spårningar av rovdjur på snö och resultaten var därmed självfallet begränsade.
När metoden att börja använda radiosändare på djur utvecklades och tog fart under 1970-talet öppnades fullständigt nya möjligheter att få information om rovdjuren. De kunde nu följas på ett helt annat sätt dygnet runt och året runt om så önskades. Det gick att kartlägga hemområdenas storlek, studera aktiviteten och mycket annat.
Den första rovdjursart som blev föremål för den sortens studier i vårt land var björnen. Naturvårdsverket radiomärkte 1984 den första björnen i ett projekt som snabbt kom att utvecklas till ett samarbetsprojekt mellan Sverige och Norge. I samarbetet deltog förutom Naturvårdsverket också Världsnaturfonden WWF, som en av huvudfinansiärerna, och Svenska Jägareförbundet samt Direktoratet for Naturforvaltning och Norsk Institutt for Naturforskning (NINA). Projektet pågår fortfarande och har sedan 1986 kallats Skandinaviska björnprojektet.
De första åren avkastade projektet som väntat mest olika biologiska grunddata – storleken på hemområden, dygnsrytm, vandringar, antal ungar i kullen osv. Efter hand som antalet märkta björnar ökade och framför allt efter hand som en del av de märkta djuren med känd ålder kunde följas år efter år, kunde projektet presentera också annan information. För första gången när det gäller vilda skandinaviska björnar fick vi veta hur gamla djuren är när de blir könsmogna, hur långa intervall det är mellan kullarna, hur stor dödligheten är hos björnar av olika åldrar m.m.
Med hjälp av de märkta björnarna och uppgifter om björnar skjutna under jakten kunde projektet så småningom också göra beräkningar av antalet björnar i Skandinavien. Därmed kunde förvaltningen få i det närmaste alla de uppgifter den behövde för att på vetenskapliga grunder kunna fatta beslut om björnjakt. När slutligen genetiska undersökningar kopplades till projektet resulterade det i information om sådant som man knappast hade kunnat tänka sig den dagen projektet startade. Det visade sig bl.a. att enstaka dominerande hanar svarar för huvuddelen av alla lyckade parningar i ett område samt att det finns genetiska skillnader hos de skandinaviska björnarna.
I kölvattnet på björnprojektet har det senare kommit igång projekt också på de andra rovdjursarterna, när det gäller varg dock först under vintern 1998/99. Såvitt vi kan bedöma har alla dessa projekt i huvudsak löst de problem som varje projekt av det här slaget måste räkna med att ställas inför under en inledande fas. Man vet hur djuren skall fångas, vilka som är de bästa sätten att märka dem och hur pejlingen skall gå till för att bli så effektiv som möjligt.
Järvprojektet har utvecklats på ett bra sätt. Arten är förhållandevis lite studerad på andra håll i världen och det svenska projektet har redan samlat in mer data om järv än vad som finns någon annanstans. Också loprojekten i två svenska och ett norskt studieområde är framgångsrika. I forskningen är ett stort kapital investerat. Investeringen gäller både de märkta djuren, som i många fall har följts från födelsen och har kända föräldrar, och den personal som arbetar inom projekten.
Det finns en faktor som framför allt när det gäller vargprojektets framtid är svårbedömd. Den faktorn är den olagliga jakten (avsnitt 5.6). Alla de olika rovdjursprojekten har när det gäller olaglig jakt bidragit med unik information som på ett mera objektivt sätt än någon annan metod visat på omfattningen (bilaga 5-7 i bilagedelen). I vargprojektet märktes sju vargar vintern 1998/99. Två av dem har försvunnit under året under sådana omständigheter att man inte kan bortse från risken att de har blivit olagligt dödade. Om varg skulle komma att även fortsättningsvis dödas i större omfattning skulle det kunna skada eller kanske t.o.m. omintetgöra vargprojektet och självfallet också hota stammen.
Framtid
Vi anser att det är viktigt att samtliga nu pågående rovdjursprojekt får fortsatt ekonomiskt stöd så att de kan bedrivas med den långsiktighet som krävs. Den information projekten kommer att ge kommer att bli betydelsefull för förvaltningen inte bara av de svenska utan av de fennoskandiska stammarna av stora rovdjur.
Därmed är vi inne på behovet av samarbete med andra länder. Skandinaviska björnprojektet hade säkerligen inte fått den slagkraft det haft om det inte hade utvecklats till ett samarbetsprojekt mellan Sverige och Norge. Varken de ekonomiska eller personella resurserna hade räckt till i enbart ett nationellt projekt. Vår uppfattning är att de övriga forskningsprojekten på stora rovdjur bör vidareutveckla samarbetet med Norge och, när det gäller vargen, också med Finland. I annat fall finns det risk för att de i brist på medel inte kommer att bli tillräckligt långsiktiga. Och långsiktighet är nödvändig i projekt som rör stora rovdjur. Med tanke på de förluster av djur som man realistiskt måste räkna
med till följd av bl.a. hög ungdödlighet samt både laglig och olaglig jakt går det annars inte att samla ett tillräckligt stort material.
Det finns ytterligare ett forskningsfält när det gäller stora rovdjur som de närmaste åren enligt vår uppfattning kommer att få stor betydelse, nämligen genetiken. I fråga om björnen har vi redan sett vilken information som kan komma från genetikerna om de får hjälp med insamling av material från kunnig personal i fält. Det finns all anledning att vänta sig motsvarande i fråga om de andra arterna. Här skall nämnas bara ett exempel på intressanta frågor. I dag finns det möjligheter att med hjälp av DNA-analys av spillning av rovdjur skilja olika individer åt. Om man skulle kunna samla in spillning av en viss rovdjursart inom ett område och med hjälp av den beräkna hur många exemplar av arten som finns där så skulle man ha tillgång till en god inventeringsmetod. Som ett komplement till andra mera traditionella inventeringsmetoder skulle den bli till nytta för förvaltningen.
Naturvårdsverket lät 1998 SIFO göra en undersökning av svenskars inställning till varg. Resultatet har varit betydelsefullt i vårt utredningsarbete. Enligt vår uppfattning borde liknande undersökningar göras framför allt när det gäller björnen men också beträffande de övriga arterna. Att granska medias roll i ett längre perspektiv när det gäller information om stora rovdjur skulle säkerligen också vara av intresse.
Material från skjutna eller på annat sätt insamlade stora rovdjur skulle kunna analyseras långt mer än vad som sker i dag. Här bör Riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt ha ett ansvar för att utveckla internationellt samarbete bl.a. för att därigenom få tillgång till större serier av material. Slutligen anser vi att det finns ett växande behov av forskning när det gäller möjligheter att förebygga skador av stora rovdjur både inom och utanför renskötselområdet.
Förslag
Utredningens förslag: Staten ökar sina satsningar på rovdjurs-
forskning.
Vi föreslår att staten skall öka sina satsningar på rovdjursforskning. Vår bedömning är att en ökning med 2 miljoner kr per år väsentligt skulle förbättra villkoren för forskningen på de mest angelägna områdena. De områden som särskilt bör prioriteras är genetiska studier, fortsatta undersökningar av de olika arterna med hjälp av biotelemetri samt undersökningar av möjligheterna att förebygga skador av rovdjur både innanför och utanför renskötselområdet.
Möjligheten till viss omfördelning av medel från forskning på hjortdjur till rovdjursforskning bör övervägas. En kraftsamling genom gemensamma insatser av Naturvårdsverket och de frivilliga organisationerna, främst Världsnaturfonden och Svenska Jägareförbundet bör eftersträvas liksom möjligheterna att utveckla större, internationella projekt genom samarbete över gränserna. Särskilt när det gäller vargforskningen finns det fördelar att vinna med ett samarbete med Norge och Finland. Vid överläggningar med tjänstemän från det norska Miljöverndepartementet och Direktoratet for naturforvaltning har dessa uttalat sig positivt om att utveckla ett gemensamt vargforskningsprojekt.
17.2.2. Öppenhet
För alla arter av stora rovdjur pågår forskningsprojekt med djur som försetts med radiosändare. Man följer också djuren på andra sätt. Inom projekten får man alltså ständigt kunskap om rovdjurens förehavanden.
Vår uppfattning är att forskningen bör sträva efter ökad öppenhet gentemot allmänheten. Särskilt viktigt är det att skapa goda kontakter med jägare och ren- och andra tamdjursägare. Detta kan bidra till att skapa bättre kunskaper om rovdjuren, vilket kan innebära att acceptansen för dem ökar. Om tamdjursägare får information om att det finns rovdjur i ett visst område ökar också möjligheterna att förebygga skador. Goda relationer till lokalbefolkningen ger också en större trygghet för ett långsiktigt forskningsarbete.
För att säkerställa informationsinsatser kan de myndigheter som beslutar om forskningsanslag ställa krav på att forskningsprojekten aktivt deltar i arbetet med att sprida information.
I Dalarna har vargforskningsprojektet i samarbete med länsjaktvårdsföreningen under hösten 1999 börjat lämna information om var de sändarförsedda vargarna uppehåller sig (avsnitt 13.4). Detta är ett initiativ som vi tror kan ha stor betydelse för jägarnas möjligheter att undvika vargangrepp på hundar, vilket kan bidra till att minska konflikterna på grund av vargförekomsten. Krav på motsvarande åtgärder har förts fram också i andra delar av landet.
Exempel kan också hämtas från USA. I Idaho pågår sedan 1996 ett projekt för att återinföra vargen, som tidigare varit utrotad från delstaten. Detta har gjorts genom utplanteringar av varg. Samtliga utplanterade vargar fick radiosändare så att man haft möjlighet att följa dem. Attityden till projektet bland boskapsuppfödare var inledningsvis mycket negativ. Projektledningen har därför vinnlagt sig om att arbeta så nära uppfödarna som möjligt. Om en uppfödare råkar ut för skador av varg tar man alltid personlig kontakt. Och när man genom pejling ser att en
vargflock rör sig nära en viss gård underrättar man boskapsuppfödarna. Detta har lett till ändrade attityder mot projektet och inom projektet tror man att det hindrat alltför negativa attityder mot vargen. Projektledningen lägger också varje vecka ut rapporter på Internet om vargarna, vilket gett stor respons från allmänheten.
17.3. Beståndsövervakning
Behov av beståndsövervakning
För att man över huvud taget skall kunna bedriva någon form av förvaltning av rovdjuren måste man ha kunskaper om rovdjursstammarnas storlek och utveckling. Att säkerställa en god rikstäckande övervakning bör därför bli ett viktigt inslag i den framtida rovdjursförvaltningen. Arbetet bör ske med så enhetliga metoder som möjligt och vara återkommande. Det är emellertid inte givet att det behövs årliga inventeringar av var och en av arterna. När en viss stabilitet uppnåtts kommer det sannolikt att räcka med inventeringar exempelvis två år av tre eller vartannat år.
Det primära målet behöver inte vara att försöka fastställa exakt hur många individer av de olika arterna som finns i landet. Istället bör inriktningen vara att försöka få bästa möjliga information om reproduktionen, dvs. att fastställa antalet familjegrupper eller etablerade par (varg), antalet lyor eller bon (järv och kungsörn) och antalet honor med ungar (lo och björn). Den typen av information utgör grunden för ersättningssystemet för rovdjursskador på renar och är nödvändig även för beslut i frågor som rör skyddsjakt. Med ökad kunskap om de olika arterna från de forskningsprojekt som pågår, kan informationen vid behov senare användas för att beräkna de totala stammarna.
Ansvaret
Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att nödvändiga inventeringar äger rum och för att rovdjursstammarnas utveckling kan följas i landet som helhet. Länsstyrelserna har ett regionalt faunavårdsansvar och har därmed också ansvaret för att rovdjursstammarnas utveckling kan följas på regional nivå. För att övervakningen av rovdjursstammarna skall kunna garanteras långsiktigt med bibehållen kvalitet går det inte att dela upp verksamheten på flera organisationer som dessutom kanske var och en har särintressen att bevaka.
Naturvårdsverket följer rovdjursstammarnas utveckling på olika sätt. Man får uppgifter från länsstyrelser, forskningsprojekt och ideella organisationer såsom Sveriges Ornitologiska Förening och Svenska Jägareförbundet. I det följande redogörs närmare för detta.
För att rovdjursstammarnas utveckling skall kunna följas är det nödvändigt att beståndsövervakningen samordnas mellan länen. För att detta skall vara möjligt måste enhetliga metoder för beståndsövervakning används i varje fall inom respektive utanför renskötselområdet.
Inventeringar av järv, lo och varg inom renskötselområdet
Utredningens förslag: I statsbudgeten anslås årligen särskilda medel
för länsstyrelsernas inventeringar inom renskötselområdet.
Inom ramen för det nuvarande ersättningssystemet för renar som dödas av rovdjur har man inom renskötselområdet sedan 1996 genomfört heltäckande inventeringar av järv, lo och varg. Arbetet görs gemensamt av länsstyrelserna och samebyarna och präglas av stor professionalism. Länsstyrelserna sammanställer resultaten för respektive län och rapporterar till Naturvårdsverket och Sametinget. Detta arbete måste fortsätta men vi anser inte att det för närvarande behövs några utökade insatser för beståndsövervakning av dessa arter inom renskötselområdet. Däremot är det nödvändigt, om ersättningssystemet skall fungera så som det är avsett, att länsstyrelserna respektive samebyarna får de ekonomiska resurser som behövs för den fortsatta verksamheten.
Vi föreslår att det i statsbudgeten årligen skall anslås särskilda medel för länsstyrelsernas inventeringar inom renskötselområdet. Kostnaden har under de senaste åren varit i genomsnitt 5,8 miljoner kr per år. Inventeringarna har hittills finansierats genom olika delar av Naturvårdsverkets anslag, vilket medfört viss osäkerhet om finansieringen. De medel som samebyarna har behövt har särskilt angetts i budgeten under anslaget för ersättningar för viltskador m.m. Så bör vara fallet även i framtiden. Pengarna bör kanaliseras via Sametinget och Naturvårdsverket eftersom visst arbete måste göras centralt – ordna informationsmöten, ta fram och trycka blanketter m.m.
Samordning utanför renskötselområdet
Utredningens förslag: Länsstyrelserna i län utanför renskötselom-
rådet med etablerade rovdjursstammar får sammanlagt, i ett första steg, årligen 1,5 miljoner kr för inventeringsverksamhet.
Utanför renskötselområdet bör det vara länsstyrelsernas uppgift att samordna inventeringarna av stora rovdjur och sammanställa årliga rapporter om utvecklingen. Det finns flera skäl till det. Hanteringen av viltskadefrågor ligger på länsstyrelserna. Om det nu, i enlighet med våra förslag, påbörjas en utveckling i riktning mot att länsstyrelserna får ansvaret för vissa skyddsjaktfrågor är kopplingen till inventeringsverksamheten uppenbar. Det finns även en parallell till situationen i renskötselområdet där det ju är länsstyrelserna som ansvarar för inventeringsverksamheten.
Länsstyrelserna har, tillsammans med Naturvårdsverket, tagit initiativ för att samordna beståndsövervakningen inom ramen för Viltskadecenter. Vi anser att detta är en bra lösning (avsnitt 17.4.2).
Länsstyrelserna i län utanför renskötselområdet med etablerade rovdjursstammar behöver utökade resurser för att leva upp till sitt ansvar för den regionala faunavården. I ett första steg föreslår vi att årligen 1,5 miljoner kr anslås till länsstyrelsernas inventeringsverksamhet utanför renskötselområdet. Naturvårdsverket bör fördela pengarna mellan länsstyrelserna.
När det gäller lodjuret har länsstyrelserna inte några möjligheter att med egna resurser följa utvecklingen. Man är därför, åtminstone i dagsläget, hänvisad till de kunskaper man kan få genom de storskaliga inventeringar som genomförs i Svenska Jägareförbundets regi, se följande avsnitt. Så länge vargen är fåtalig har länsstyrelserna vissa möjligheter att följa utvecklingen på egen hand och i samarbete med bl.a. forskningen. Men när arten ökar i antal kommer man även beträffande denna i större utsträckning vara beroende av de storskaliga inventeringarna. Beträffande björnen är man i dagsläget främst hänvisad till de kunskaper man kan få från forskningen. Förhoppningen är emellertid att även andra metoder skall kunna användas.
Storskaliga inventeringar av lo och varg
De storskaliga inventeringar av lodjur och varg som Jägareförbundet och i mera blygsam omfattning Naturskyddsföreningen gjort var för sig under delar av 1990-talet har avsevärt vidgat våra kunskaper framför allt om utbredningen utanför renskötselområdet. Inventeringarna har
alltså varit mycket värdefulla och de kommer även i framtiden att vara nödvändiga för att följa utvecklingen av varg- och lodjursstammarna. Något praktiskt genomförbart alternativ till denna ideella insats finns inte. Arbetet bör alltså fortsätta. Vi hoppas också att det kan utvecklas i samarbete mellan de båda organisationerna och kanske också med andra grupper med intresse för rovdjursfrågor. Det är den enda möjligheten att kunna följa effekterna av den skyddsjakt på lodjur som tillåtits utanför renskötselområdet under senare år och som rimligen kommer att fortsätta. Ett sådant samarbete skulle även kunna bidra till att följa utvecklingen om lodjuret i större utsträckning sprider sig i södra Svealand och Götaland.
Inventeringar av björn och kungsörn
När det gäller björnen finns det för närvarande egentligen ingen inventeringsmetod som lämpar sig för långsiktig övervakning av stammen. De beståndsuppskattningar som gjorts under 1990-talet har kommit från Skandinaviska björnprojektet och bygger på sändarförsedda djur. Så länge det projektet pågår torde det därför finnas vissa möjligheter att följa stammens utveckling men därefter måste andra alternativ sökas. Ett alternativ till inventeringsmetod som kanske skulle kunna utvecklas bygger på DNA-analys av spillning (avsnitt 17.2.1). Ett annat alternativ är registrering av synobservationer av björnhonor med årsungar.
När det gäller björnen måste man emellertid än så länge i alldeles särskilt hög grad ta till vara de möjligheter som finns i uppgifter från avskjutning och fallvilt. Denna ”passiva” inventeringsmetod spelar en viktig roll också i fråga om de andra arterna och vi anser att den bör göra det även i framtiden. De museer, med Riksmuseet i spetsen, som står som mottagare av de djurarter som är statens vilt bör få ett markerat ansvar och ekonomiska resurser för att vetenskapligt ta till vara det material av intresse som kommer att kunna tillhandahållas via jakt och insamling av fallvilt. De resurserna finns i dag inte fullt ut. Det kan illustreras med att tre björnar som 1999 skjutits i nödvärn utanför den tid då skyddsjakt varit tillåten har kastats på soptippar vilket självfallet är oacceptabelt.
När det gäller fåglar finns det inom Sveriges Ornitologiska Förening en lång tradition att med ideella krafter följa olika fågelarters utveckling. Detta gäller även kungsörnen. I stora delar av Norrland har så kallade kungsörnsgrupper skaffat sig detaljerade kunskaper om kungsörnens utveckling. För övervakning av kungsörnstammens utveckling bör man även i framtiden förlita sig på kungsörnsgrupperna.
Samarbete med grannländer
Det är önskvärt att inventeringsmetoderna samordnas i Sverige, Norge och Finland. Ett exempel på framgångsrikt samarbete över gränserna i Norden utgör den Nordkalottkommitté som 1991 initierades av Nordkalottens Miljöråd. I gruppen finns företrädare för länsstyrelserna i de nordligaste länen i Sverige, Norge och Finland.
Kommittén har tagit fram en serie rapporter - en om beståndsstatus, en med förslag till samordnad inventeringsmetodik och en tredje med förslag till samordnade förvaltningsåtgärder. En fjärde rapport kommer att redovisa uppdaterade beståndssiffror och granska resultatet av försöken att samordna inventeringsmetodiken på Nordkalotten.
I anslutning till det nyligen startade vargforskningsprojektet i Sverige har det diskuterats någon form av gemensam norsk-finsk-svensk organisation för att följa utvecklingen av vargstammen i Fennoskandia. Så länge projektet pågår och vargarna är relativt fåtaliga anser vi att ansvaret för en svensk del av en sådan organisation kan kopplas till Viltskadecenter, som har ett nära samarbete med forskningsprojektet. Så har också varit fallet i inledningsskedet av samordningsarbetet.
Rovdjursdatabas
Utredningens förslag: Regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag
att upprättas en databas för stora rovdjur avseende hela landet.
En del av det inventeringsmaterial om stora rovdjur som insamlats under senare år finns lagrat i en gemensam databas för de fyra nordligaste länen. Varje länsstyrelse är ansvarig. Annat material är dessvärre spritt och därmed svårt eller nästan omöjligt att få del av.
Vi föreslår att regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag att upprättas en databas för stora rovdjur avseende hela landet. Där skall information från länsstyrelserna, Naturhistoriska riksmuseet, Statens veterinärmedicinska anstalt, polisen, Jägareförbundet m.fl. registreras. Det övergripande ansvaret skall ligga hos Naturvårdsverket och det bör vara en uppgift för Naturvårdsverket att ta initiativ till och utveckla databasen.
17.4. Viltskadecenter
17.4.1. Bakgrund
Det tidigare systemet för viltskador byggde ensidigt på att viltskador skulle ersättas. Under 1990-talet har emellertid det nuvarande systemet införts där huvudregeln är att skador skall förebyggas. Detta har ställt krav på förbättrade kunskaper om förebyggande åtgärder och att det finns möjligheter att föra ut kunskaperna. Det var mot bakgrund av dessa behov som Viltskadecenter startades 1996.
Viltskadecenter finns i anslutning till Grimsö Forskningsstation i Bergslagen. Stationen är organisatoriskt knuten till Institutionen för naturvårdsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Viltskadecenter har till uppgift att samla in kunskap om viltskador och att förmedla den genom information och utbildning. Till viltskador räknas skador som rovdjur orsakar på tamdjur och annan egendom. Viltskadecenter arbetar också med att utveckla nya metoder för att förebygga viltskador, vilket sker i samarbete med forskarna vid forskningsstationen. Verksamheten på Viltskadecenter riktar sig främst till myndigheter, enskilda näringsidkare och organisationer men också till allmänheten. Viltskadecenter arbetar inte med frågor som rör rennäringen.
Vår bedömning är att Viltskadecenter fyller en viktig funktion. Genom rådgivning till tamdjursägare och genom att arbeta med förebyggande åtgärder har Viltskadecenter i hög grad bidragit till att konflikterna mellan tamdjursägare och rovdjur blivit begränsade. Centret arbetar också med frågor om vargangrepp på hundar. Bl.a. avser man att inom det pågående vargforskningsprojektet studera hur vargar förhåller sig till jakthundar. Tillsammans med länsjaktvårdsföreningarna i Dalarna, Värmland och Örebro har man också tagit initiativ för att få fram metoder att förebygga vargangrepp på hundar. I stor utsträckning arbetar centret också aktivt med utbildning och information. Bl.a. har man utbildat tjänstemän på länsstyrelserna, besiktningsmän för viltskador, personer verksamma inom fårnäringen, distriktsveterinärer, lärare och jägare. Inom ramen för Viltskadecenter sammanställdes också en rapport om den skandinaviska vargstammens utveckling under 1998/99 (Varg i Skandinavien, rapport nr 18 1999, Högskolen i Hedmark).
Formellt drivs Viltskadecenter av SLU på uppdrag av Naturvårdsverket. Verksamheten finansieras med viltskademedel. Dessa skall Naturvårdsverket emellertid inte använda för egen verksamhet utan pengarna skall fördelas mellan länsstyrelserna. För finansieringen av centret får därför en länsstyrelse en särskild del av viltskademedlen som
betalas till SLU. Pengarna går alltså från Naturvårdsverket, till länsstyrelsen, till SLU och slutligen till själva Viltskadecenter.
Formerna för Viltskadecenters organisation och finansiering har lett till viss oklarhet om ledningen av verksamheten. Naturvårdsverket anser att detta är verkets sak och att verket gör det på uppdrag av länsstyrelserna. Dessa har å sin sida sett det som att de finansierar verksamheten och att Viltskadecenter är deras eget serviceorgan. SLU tar inte någon aktiv del i verksamheten.
Från Viltskadecenter har framförts att oklarheterna kring organisation, ledning och finansiering påverkar den praktiska verksamheten negativt. Det är bl.a. svårt att ha någon mer långsiktig planering och att göra prioriteringar. Oklarheterna gör också att oproportionerligt mycket tid måste läggas på administrativa frågor.
Naturvårdsverket har under hösten 1999 tillsatt en interimistisk styrelse för Viltskadecenter. Styrelsen har i uppdrag att utarbeta förslag till dels hur verksamheten skall organiseras och finansieras, dels vilken verksamhet som skall bedrivas. I styrelsen ingår tre representanter för länsstyrelserna, tre för näringarna och en för Naturvårdsverket.
Länsstyrelserna, Naturvårdsverket och lantbruksnäringen avser att bredda Viltskadecenters verksamhet. Utöver det direkta arbetet med viltskador skall centret vara sammanhållande för beståndsövervakningen av de stora rovdjuren utanför renskötselområdet. Därvid skall centret ha till uppgift att biträda de medverkande länsstyrelserna i utbildning av spårare, att samordna metoder för beståndsövervakningen och att sammanställa länsstyrelsernas årsrapporter över denna. Denna del av verksamheten har som nämnts redan påbörjats såvitt avser varg.
Det har funnits planer på att verksamheten i de delar som gäller rovdjur skall drivas under beteckningen Rovdjurscenter. Det torde vara en uppgift för den interimistiska styrelsen att ta ställning till om så skall vara fallet. Därtill kommer att det åtminstone bland vissa av aktörerna finns planer på att utvidga verksamheten till informationsinsatser mot allmänheten. Detta har emellertid inte styrelsen tagit ställning till.
17.4.2. Framtida organisation och arbetsuppgifter
Utredningens förslag: Viltskadecenter blir permanent. Den interi-
mistiska styrelsens förslag om centrets organisation avvaktas. Viltskadecenters arbete med frågor som har anknytning till viltskador fortsätter. Centret skall vara sammanhållande när det gäller beståndsövervakningen av björn, lo och varg utanför renskötselområdet.
Vi föreslår att Viltskadecenter skall bli permanent. När det gäller centrets organisation anser vi att den interimistiska styrelsens förslag bör avvaktas innan saken avgörs. Vi vill emellertid framhålla att det är av stor vikt att det klarläggs i vilken juridisk form centret skall drivas och vem som är huvudman för verksamheten. Vår bedömning är att det skulle vara lämpligt om centret knöts till Naturvårdsverket och att verket fick möjlighet att utse styrelse för centret. Styrelsen borde ha en sammansättning som motsvarar den interimistiska som beskrivits i det föregående. Centret bör även i fortsättningen vara beläget vid Grimsö Forskningsstation.
När den interimistiska styrelsen utarbetat ett förslag till organisation bör regeringen, och Naturvårdsverket, vidta nödvändiga åtgärder för att ge Viltskadecenter dess framtida organisatoriska form.
Viltskadecenter bör fortsätta sitt arbete med frågor som har anknytning till viltskador. Centret bör liksom för närvarande finansieras av viltskademedel. Om Naturvårdsverket skall vara huvudman för centret bör reglerna för användningen av viltskadeanslaget ändras så att verket kan finansiera verksamheten direkt, utan att gå omvägen över någon länsstyrelse.
Även fortsättningsvis bör man använda namnet Viltskadecenter, som är etablerat. Den verksamhet som man börjat utveckla när det gäller beståndsövervakningen av rovdjur utanför renskötselområdet ryms mycket väl inom ramen för Viltskadecenter. Beteckningen Rovdjurscenter bör enligt vår mening undvikas eftersom den kan leda till sammanblandning med andra redan pågående och framväxande verksamheter (avsnitt 17.5.3). I den mån verksamheten vid Viltskadecenter kommer att utvecklas mot informationsarbete gentemot den breda allmänheten kan det däremot finnas anledning att se annorlunda på namnfrågan.
Vi föreslår att Viltskadecenter skall vara sammanhållande när det gäller beståndsövervakningen av björn, lo och varg utanför renskötselområdet. Centret har redan påbörjat detta arbete såvitt avser varg.
När det gäller björn och lo överväger Viltskadecenter för närvarande vilka insatser man kan vidta för att följa beståndsutvecklingen.
Såvitt det har kommit fram i våra kontakter med länsstyrelserna finns det för närvarande inte behov av ökade anslag för att man skall kunna utveckla Viltskadecenters verksamhet kring beståndsövervakningen.
I framtiden bör information om rovdjurens antal och utbredning kunna hållas tillgänglig för allmänheten, bl.a. på Internet, genom samarbete med ett rovdjurscentrum som har till uppgift att verka mot allmänheten. I vad mån Viltskadecenter i dag skall ägna sig åt informationsspridning till allmänheten är beroende av om man får särskilda anslag för detta från Naturvårdsverket eller länsstyrelserna. Vår bedömning är att viltskademedel inte kan användas för sådana ändamål.
17.5. Information
17.5.1. Behov av information
Kunskap om rovdjuren har en nyckelroll för att allmänheten skall ha förståelse för rovdjurssituationen och rovdjurspolitiken. Ett ökat arbete med välunderbyggd och allsidig information om rovdjuren är därför ett viktig led i arbetet med att minska de konflikter som skapas runt rovdjursförekomsten. Erfarenheterna från Viltskadecenters verksamhet visar också hur information och utbildning, kopplat med bidrag till skadeförebyggande åtgärder, på ett avgörande sätt bidragit till att tamdjursägare kunnat acceptera rovdjur.
Av särskild betydelse är att aktuell kunskap om rovdjurens antal och utbredning finns lätt tillgänglig för allmänheten. På så sätt kan allehanda rykten och missuppfattningar motverkas. En bidragande orsak till konflikterna runt rovdjursförekomsten är att olika grupper har olika uppfattningar om hur många rovdjur det finns och var de finns. God och lättillgänglig information om antal och utbredning kan ge ett kunskapsunderlag som kan accepteras av människor med olika uppfattningar i rovdjursfrågorna. Därmed blir det lättare att föra en saklig diskussion och finna lösningar på konflikter.
Information bör också spridas i syfte att bredda kunskapen om de olika arternas biologiska förhållanden samt de skador och problem de orsakar. De sociala aspekterna på rovdjursförekomsten bör också belysas och de bör sättas in i ett historiskt perspektiv.
17.5.2. Myndigheter och organisationer
Utredningens förslag: Regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag
att utarbeta en detaljerad strategi för information om rovdjur.
Redan i dag arbetar många myndigheter och organisationer med att sprida kunskap om rovdjuren. Naturvårdsverket och flera organisationer arbetar på central nivå för att sprida rikstäckande information. Viltskadecenter arbetar också centralt med information riktad främst till enskilda näringsidkare och länsstyrelser över hela landet.
På regional nivå har länsstyrelserna ofta varit aktiva och t.ex. arrangerat informationsmöten när det uppstått oro och frågor hos allmänheten på grund av rovdjursförekomst. Vissa länsstyrelser har också gett ut kortfattade informationsblad om hur man skall uppträda vid möten med björn och andra rovdjur.
De ideella organisationernas informationsarbete beträffande rovdjursfrågorna är särskilt viktigt eftersom de kan nå människor som inte lika lätt nås av information från myndigheterna. Visst arbete kan sägas ske centralt, t.ex. genom medlemstidningar och Internet. Annat arbete bedrivs regionalt eller lokalt.
Jägareförbundet är t.ex. aktivt och håller informationsmöten på olika orter tillsammans med forskare verksamma inom björn-, lo- och vargprojekten. Förbundet har också gett ut böcker om björn, lo och varg som författats av aktiva forskare. Böckerna utnyttjas i betydande omfattning för studiecirkelverksamhet. En satsning på kunskapsservice via Internet och telefon är därtill under uppbyggnad vid förbundets forskningsavdelning. Världsnaturfonden WWF anordnar årligen ett symposium om rovdjursfrågor som utvecklats till en viktig mötesplats för en intresserad allmänhet. WWF ger också finansiellt stöd till rovdjursgrupperna i länen, till samordningsmöten mellan rovdjursinventerarna från länsstyrelser och samebyar, samt till konferenser och publikationer rörande rovdjursfrågor. Även Svenska Naturskyddsföreningen och inte minst dess lokala kretsar bedriver ett aktivt informationsarbete.
Förutom de stora organisationer som vi nämnt här finns flera mindre organisationer som aktivt arbetar med information, t.ex. Rovdjursföreningen och projektet De fem stora.
Djurparkerna sprider information till en bred allmänhet. De ger var och en möjlighet att se de olika arterna och de informerar om djurens biologi och utbredning.
Vi föreslår att regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta en detaljerad informationsstrategi. De informationsinsatser av mer allmän natur som görs i dag av myndigheter och organisationer är visserligen betydande men behöver trots det utökas. Informationsstrategin bör tas fram i samråd med övriga intressenter. Därtill bör informationsinsatser inom ramen för ett rovdjurscentrum prioriteras, se nästa avsnitt.
17.5.3. Rovdjurscentrum
International Wolf Center
Under ett studiebesök i USA besökte vi International Wolf Center i Ely, Minnesota. Centret kan enligt vår mening tjäna som förebild för en motsvarande verksamhet i Sverige.
Syftet med International Wolf Center är att sprida objektiv information om varg. Man propagerar alltså inte för eller emot dess existens. Centret drivs av ett privat bolag men utan vinstsyfte.
Delstaten Minnesota har en skyldighet att informera om varg. Staten låter centret fullgöra skyldigheten och stöttar därför centret ekonomiskt. Den byggnad där centret är beläget har t.ex. bekostats av skattemedel.
Närmare hälften av centrets intäkter utgörs av gåvor, donationer och medlemsavgifter. Omkring en tredjedel kommer från försäljning av varor med anknytning till centrets arbete. Resten av intäkterna utgörs av inträdesavgifter och liknande.
På centret finns ett hägn med vargar som besökarna kan titta på och där de kan få vargens olika beteenden demonstrerade och förklarade. Det finns också en omfattande utställning som spelar en central roll i informationsarbetet. Innan den placerades på centret visades den på ett antal platser i USA och Kanada. Utställningen belyser vargens biologi men också dess roll i olika kulturer. Dagligen hålls föredrag om varg. Man har särskilda föredrag och annan information riktad till skolbarn.
Centret lägger stor vikt vid sin hemsida på Internet. Där finns omfattande information om varg både i USA och på andra håll i världen. Man har också diskussionsgrupper om aktuella frågor. Centret har också ett register över litteratur om varg och kan med hjälp av detta hänvisa den som är intresserad vidare.
Centret arrangerar också så kallade ”wolf communication field trips” där deltagarna får pröva på att yla för att få svar från vilda vargar. Vintertid ordnar man snöspårning av varg.
Ett rovdjurscentrum i Sverige
Ett viktigt led i informationsarbetet kan vara att inrätta ett rovdjurscentrum med International Wolf Center som förebild. Där skulle man på ett lättillgängligt sätt kunna sprida tillförlitlig och allsidig kunskap. Centrumet kan också få betydelse som turistattraktion.
För att centrumet verkligen skall få genomslag bör vissa förutsättningar vara uppfyllda:
- Det bör vara beläget i ett område där det förekommer rovdjur men ändå vara så tillgängligt att det finns ett brett besöksunderlag från åtminstone någon av våra storstadsregioner. Både av informationsskäl och ekonomiska skäl är ett tillräckligt stort antal besökare viktigt.
- Det bör finnas djur av i varje fall flera av de olika arterna i hägn.
- Man bör kunna erbjuda kvalificerade föreläsare.
- Man bör kunna erbjuda guidade turer i fält för att t.ex. titta på spår eller pejla märkta djur.
- Man bör ha kapacitet att följa och samarbeta med viltforskningen.
- Man bör kunna hålla en högkvalitativ och aktuell hemsida på Internet.
Erfarenheterna från International Wolf Center i Ely visar tydligt på det intresse både lokalt och hos besökare, bl.a. turister, som ett centrum av detta slag kan väcka. Dessa erfarenheter visar också vilket värde förekomsten av rovdjur i hägn utgör för en anläggning av detta slag. Besökarna får möjlighet att se djuren och studera deras beteenden, vilket gör anläggningen mer intressant. Utformningen av centret i Ely kan inte direkt föras över till en anläggning i Sverige. Dels finns vid International Wolf Center delar som kan utvecklas, dels bör en anläggning i Sverige helst omfatta samtliga fyra stora rovdjursarter.
Enligt vår bedömning finns det i dag två djurparker som med rätt insatser skulle kunna utvecklas till riktiga rovdjurscentra: Orsa Björnpark i norra Dalarna och Järvzoo, som ligger i Järvsö i norra Hälsingland. Även Värmlands rovdjurscenter i Ekshärad, som är under uppbyggnad, kan komma att fylla en viktig funktion i informationsarbetet. Också vid Viltskadecenter (avsnitt 17.4), finns en vilja att utveckla verksamheten till att innefatta ett aktivt informationsarbete mot en bred allmänhet.
Orsa Björnpark startade 1986 och hade då endast björnar. Verksamheten har sedan utökats och man har numera även lo, varg och fjällräv. I parken hålls djuren i stora hägn där en miljö som liknar den naturliga bevarats. Lon kommer att flyttas till ett nytt och större hägn än det nuvarande. Man avser att i framtiden även bygga ett järvhägn. De tekniska lösningar man valt ger möjlighet till god insyn i hägnen för besökarna. Parken har inlett ett samarbete med personal från björnforskningsprojektet. Inom parkens ledning finns en uttalad önskan att förstärka den vetenskapliga kompetensen. Man avser också att erbjuda sina besökare hela program där man kan se parkens djur, lyssna på föredrag och sedan lära sig mer om djuren ute i naturen. Skolklasser och andra grupper kommer att kunna erbjudas paket som innefattar boende, guidning och besök hos djuren. Parkens IT-resurser är under utveckling. Förutsättningarna för att bygga relativt omfattande informations- och utställningslokaler undersöks för närvarande. Antalet besökare är f.n. cirka 60-65 000 per säsong.
På Järvzoo, som till ytan är något mindre än Orsa Björnpark, finns björn, järv, lo, varg och kungsörn. Även där hålls djuren i hägn med naturligt utformade miljöer. De olika hägnen är lättillgängliga genom en sammanhängande promenadrunda som i huvudsak är byggd av trä. På flera punkter i anläggningen planeras förbättringar. Så planerar man t.ex. ombyggnad av flera hägn och inrättandet av bättre lokaler för information om djuren. Antalet besökare är för närvarande ca 70 000 per år.
Värmlands rovdjurscenter skall ha som huvudsyfte att informera och sprida kunskap om de fyra stora rovdjuren. Tanken är att centret skall bli en turistattraktion. Man vill också bidra till samverkan mellan de intressen som berörs av rovdjursförekomst. Den utställning om varg som öppnades på Nordiska museet i Stockholm 1997 och som sedan vandrat i landet skall få en permanent plats på centret. Centret eftersträvar också kontakter med viltforskningen och andra som arbetar med rovdjursfrågor. Enligt de nuvarande planerna har man inte för avsikt att hålla djur i hägn.
Viltskadecenters verksamhet är huvudsakligen inriktad på frågor som rör viltskador. När det gäller rovdjuren har man emellertid kommit att arbeta även med allmänt informationsarbete, bl.a. genom att man svarar på frågor från allmänheten. Det finns också tankar om att utveckla detta informationsarbete. Det har framhållits att man i ett sådant arbete skulle ha fördelar i sin närhet till varg-, lo- och även björnforskningen. Samtliga dessa arter finns dessutom inom några mils radie från Grimsö. Man betonar också att man goda förutsättningar när det gäller informationstekniken.
Staten bör bidra till att inrätta ett rovdjurscenter
Utredningens förslag: En arbetsgrupp tillsätts inom Miljödeparte-
mentet med uppdrag att fortsätta samtalen med Orsa Björnpark, Järvzoo, Värmlands rovdjurscenter och Viltskadecenter samt med berörda län och kommuner, om inrättandet av ett eller flera rovdjurscentra. För statens del innefattar satsningen ett visst ekonomiskt stöd till kompetensutveckling och informationsinsatser.
Det finns alltså enligt vår mening goda skäl för att staten skall bidra till att det inrättas ett eller flera rikstäckande centra för spridning av information om rovdjuren. Det bör ske genom eller i samarbete med någon eller några av de verksamheter vi har beskrivit.
Staten bör bidra med ett ekonomiskt stöd som i första hand bör inriktas på kompetensutveckling samt informations- och utbildningsinsatser gentemot allmänheten. Detta har sin grundläggande motivering i statens ansvar för att det finns livskraftiga rovdjursstammar i Sverige. Hög kvalitet och lättillgänglighet är viktiga förutsättningar för informations- och utbildningsinsatserna. En grund finns i de verksamheter vi beskrivit, men den fordrar en påbyggnad som garanterar just dessa förutsättningar. Ett visst statligt stöd främjar en sådan utveckling.
Orsa Björnpark är den plats som för närvarande bäst svarar mot de kriterier vi ställt upp. Alla rovdjursarterna finns i områden som lätt kan nås från parken. Man har på relativt nära håll vargrevir och landets tätaste björnstam. Kontakterna med björnforskningsprojektet och ambitionerna att stärka parkens vetenskapliga kompetens ger förutsättningar för kvalificerade föreläsningar och möjligheter till goda guidade turer i fält. De mycket stora hägnen tillhör också parkens fördelar. I samma företag som driver parken har man också en bred kontakt med allmänhet och turister genom skidbackar och en stugby.
Järvzoo har enligt vår bedömning också förutsättningar att utvecklas till ett väl fungerande rovdjurscentrum. Anläggningen är mycket lättillgänglig för besökare. Man har dock inte samma närhet till fritt levande vargar som Orsa Björnpark har och inte heller till områden där forskning bedrivs. Järvzoo har dock ett väl fungerande samarbete med Skansen i Stockholm. Också Järvzoo bedriver sin verksamhet i kontakt med annan besöksverksamhet, bl.a. en skidanläggning.
Både Orsa Björnpåark och Järvzoo är pågående verksamheter som visat sig om inte ekonomiskt starka så dock tillräckligt bärkraftiga för att bestå under en längre tid. Med de kompletteringar som ett rovdjurscentrum skulle innebära kan en kvalitetshöjning ske och förutsättningarna för verksamheten förbättras.
Värmlands rovdjurscenter har en stor tillgång i den gedigna planering som genomförts med ett gott stöd inte minst lokalt och regionalt. Inom de ramar man har tillgång till kommer man att bygga upp en utställning av hög kvalitet. Också den verksamhet som planeras bör attrahera många naturintresserade, såväl boende i regionen som besökare. Några aktuella planer på att hålla djur i hägn finns inte. I motsats till Orsa Björnpark och Järvzoo har man ännu inte erfarenhet av att bedriva en ekonomiskt omfattande verksamhet.
Viltskadecenter har goda relationer till forskningsprojekten. Centret i sig är etablerat och man bedriver redan i dag informationsarbete. Det är emellertid knappast möjligt att bedriva allmänt och brett informationsarbete med viltskademedel. En särskild finansiering av informationsverksamheten kommer därför bli nödvändig, om centret skall utvecklas till ett rovdjurscentrum. Såvitt vi känner till finns det inte heller planer på att hålla djur i hägn. Vi menar att Viltskadecenters verksamhet i första hand bör inriktas på de arbetsuppgifter som redan i dag finns där samt på samordning av beståndsövervakningen
Vi förordar inte nu någon av de enskilda verksamheterna utöver vad som redan framhållits. Vi föreslår istället att en särskild arbetsgrupp tillsätts inom Miljödepartementet med uppdrag att fortsätta samtalen med de aktuella anläggningarna, liksom med berörda län och kommuner. En satsning av det slag som vi menar vore angelägen kan inte genomföras utan nära samverkan mellan lokala, regionala och centrala intressen och direkta ekonomiska insatser från dessa intressenter. Arbetsgruppen bör också få uppdraget att i samverkan med aktuella anläggningar ytterligare utveckla verksamhetsidén för ett eller flera rovdjurscentra. Vidare bör arbetsgruppen ges uppdraget att undersöka förutsättningarna för samverkan med berörda näringar och ideella organisationer. Också möjligheterna till viss EU-finansiering bör undersökas.
18. Kostnader
18.1. Ökade kostnader
Enligt de direktiv vi fått för utredningsuppdraget (bilaga 1) skall den grundläggande utgångspunkten för arbetet vara att livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn skall säkerställas. Även om utgångspunkten skall vägas mot andra intressen blir slutsatsen att stammarna av vissa arter skall öka och andra åtminstone bibehållas på nuvarande nivå. Endast lostammen kan tillåtas minska något. När stammarna ökar återkommer de också till områden varifrån de tidigare försvunnit.
Rovdjursförekomsten skapar redan i dag starka konflikter på många håll. Med ökade stammar är risken stor att konflikter kommer att uppstå på nya platser allt eftersom rovdjuren sprider sig. Vi föreslår därför en rad åtgärder som syftar till att minska konflikterna. Förhoppningen är att förståelsen för rovdjursförekomsten skall kunna öka också hos dem som drabbas av skador. Bland de åtgärder vi föreslår finns bättre samråd och information samt decentralisering av delar av beslutsfattandet
Avgörande för att hålla konflikterna på en rimlig nivå är emellertid att staten också avsätter pengar för bidrag till förebyggande åtgärder och att de skador som uppstår ersätts. Görs inte detta finns det risk för att motståndet mot rovdjuren inom vissa grupper även i fortsättningen kommer att vara kompakt och kanske också öka. Vår bedömning är att satsningar på bidrag och ersättningar är helt nödvändiga inslag i rovdjurspolitiken.
Alternativet till att satsa på bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar är att minska stammarna av åtminstone järv, lo och varg. Detta skulle leda till att livskraften hos järv- och vargstammen uppenbart skulle sättas i fara. Med de utgångspunkter som vi fått i direktiven är det inte något alternativ att föreslå en sådan utveckling.
Slutsatsen blir att utredningsuppdraget inte kunnat fullföljas utan förslag som innebär ökade kostnader. Enligt vår bedömning leder kravet på livskraftiga rovdjursstammar även med låga beräkningar till kostnadsökningar på ca 13 miljoner kronor.
18.2. Forum för rovdjursfrågor och rovdjursgrupper
18.2.1. Förslagen
Vi föreslår former för ett ökat samarbete mellan myndigheter och intresseorganisationer både centralt och regionalt (avsnitt 13.1). Ytterst är tanken att detta på ett verksamt sätt skall bidra till att minska de konflikter som finns runt rovdjursförekomsten.
På central nivå föreslår vi att det till Naturvårdsverket skall knytas ett rådgivande organ för samråd i rovdjursfrågor. I detta skall finnas representanter för rennäringen, den ideella naturvården, jakten, jordbruket och forskningen. Tanken är att man i detta forum bl.a. skall diskutera mer generella beslut om jakt på rovdjur och följa inventeringsarbetet och rovdjursstammarnas utveckling.
I flera län finns i dag så kallade rovdjursgrupper med representanter för olika intressen. I de flesta fall är grupperna knutna till länsstyrelsen men i något län är gruppen helt fristående. Vi föreslår att det i de län där det finns rovdjur skall vara obligatoriskt för länsstyrelserna att bilda rovdjursgrupper och leda arbetet i dem. Representanter för kommuner, polismyndighet, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare bör ingå. Även personer med särskilda expertkunskaper bör kunna ingå utan att representera en myndighet eller organisation. Syftet med rovdjursgrupperna är främst att öka utbytet av information. Men grupperna skall också vara rådgivande när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor.
18.2.2. Finansiering
Redan i dag förekommer många kontakter mellan de olika organ och verksamheter som vi föreslår skall ingå i det centrala forumet för rovdjursfrågor. Vårt förslag innebär att kontakterna effektiviseras, systematiseras och ges en formell yttre ram samt att man skall få klart definierade uppgifter att arbeta med. Eftersom kontakterna redan förekommer kan förslaget inte anses medföra några ökade kostnader. Motsvarande gäller för de länsvisa rovdjursgrupperna.
18.3. Rennäringen
18.3.1. Ökad ersättning för rovdjursdödade renar
I budgetpropositionen för år 2000 föreslås att 35 miljoner kr skall anslås till ersättningar för renar som dödas av rovdjur. Förslaget innebär att anslaget skall vara detsamma som för 1999. Sametinget hade yrkat en höjning till 37 miljoner kr.
Vårt förslag till förändringar i ersättningssystemet för rovdjursdödade renar (avsnitt 14.1) bygger på att rennäringen skall få full ersättning för de ekonomiska förluster som rovdjuren orsakar. Storleken av skadorna skall beräknas utifrån hur mycket en ren är värd, uppskattningar av hur många renar som dödas av rovdjur per år och det merarbete som det kan utredas att rovdjursangreppen orsakar. Samebyarna skall, liksom för närvarande, få ersättning beräknad efter förekomsten av järv, lo och varg på respektive bys betesområden. När det gäller björn och kungsörn skall det totala ersättningsbeloppet beräknas med de nämnda utgångspunkterna. Beloppet skall sedan fördelas mellan samebyarna efter betesområdenas areal.
Regeringen skall varje år på förslag från Sametinget besluta ersättningsbeloppen för det kommande budgetåret. Vårt förslag innebär att det totala ersättningsbeloppet kommer att påverkas av förändringar i dels värdet på renar, dels antalet rovdjur.
Beräknat efter rovdjursförekomsten år 1998 skulle vårt förslag som framgått av avsnitt 14.1.1 innebära en totalkostnad på ca 41 miljoner kr, dvs. en ökning med 6 miljoner kr jämfört med dagens anslag. Vi anser också att man närmare bör överväga regler om differentierad ersättning för lo utanför respektive innanför åretruntmarkerna, vilket skulle innebära en besparing. Differentierad ersättning skulle leda till en totalkostnad på ca 38 miljoner kr, dvs. 3 miljoner kr lägre än med samma ersättning inom hela renskötselområdet.
Våra förslag när det gäller rovdjursstammarnas utveckling i renskötselområdet innebär att lodjurstammen skall halveras. För järven är målet att den ökar något. Det skall inte finnas någon fast vargstam men en ökande vargstam utanför renskötselområdet kommer att leda till att ensamma vargar uppträder där. För björnen och kungsörnen innebär våra förslag knappast några snabba förändringar. Totalt sett innebär således våra förslag att rovdjursantalet kommer att minska inom renskötselområdet.
18.3.2. Bidrag till förebyggande åtgärder
Vi föreslår att Sametinget skall få särskilda medel för bidrag till förebyggande åtgärder. Hittills har Sametinget årligen betalat ut mellan en halv och en miljon kr till bidrag för sådana åtgärder. Pengarna har tagits från anslaget för ersättningar till renar som dödats av rovdjur.
Vi föreslår att 2 miljoner per år anslås för bidrag till skadeförebyggande åtgärder.
18.3.3. Finansiering
Både förändringarna i ersättningssystemet och bidragen till förebyggande åtgärder innebär kostnadsökningar för staten. Dessa kan inte finansieras genom att pengar förs över från någon annan del av rovdjursförvaltningen.
På sikt bör bidragen leda till att skadeförebyggande åtgärder vidtas i ökad omfattning och att åtgärderna blir mer effektiva. Därmed kommer skadorna att minska. I samma riktning verkar den minskning av rovdjursförekomsten inom renskötselområdet som vi föreslår.
18.4. Annan tamdjursskötsel
18.4.1. Nuvarande kostnader
Enligt budgetpropositionen för år 2000 föreslås att anslaget för övriga viltskador skall vara 25 miljoner kr. Detta innebär en höjning med 7 miljoner kr sedan 1999. Enligt budgetpropositionen är detta dock en engångsvis höjning och man beräknar att anslaget kommande år återigen skall vara 18 miljoner.
1998 användes ca 1,3 miljoner kr av viltskademedlen till bidrag för åtgärder för att förebygga rovdjursskador. Ersättningarna för rovdjursdödade tamdjur uppgick totalt till ca 300 000 kr.
18.4.2. Bidrag till förebyggande åtgärder
Våra förslag när det gäller rovdjursstammarnas utveckling innebär att antalet rovdjur i områden med tamdjursskötsel utanför renskötselområdet skall tillåtas öka. Rovdjuren, främst lo och varg, bör också tillåtas återetablera sig i områden där de inte förekommer i dag. Detta kommer att ställa ökade krav på åtgärder för att förebygga skador. Den del av
anslagen för viltskador som avsätts för sådana ändamål bör därför öka. Kostnaderna kan beräknas öka främst när rovdjuren återkommer till områden där de inte finns i dag. Men även i områden där rovdjur redan finns kommer behovet att öka. Skyddsjakt bör dock kunna vara ett viktigt förebyggande medel i områden med omfattande tamdjursskötsel.
För närvarande kan fäbodbrukare i princip inte få bidrag till förebyggande åtgärder. Vi föreslår dock att detta skall bli möjligt, vilket kan leda till ökade anslagsbehov.
Sammantaget innebär våra förslag att bidragen till förebyggande åtgärder bör öka. I ett första steg föreslås en ökning med 500 000 kr. Huruvida ytterligare ökningar behövs, och i så fall när, avgörs av rovdjursstammarnas utveckling. Om lodjuret i större omfattning sprider sig i Götaland och om vargen ökar i antal kommer behovet av bidrag till förebyggande åtgärder att öka markant.
18.4.3. Ersättning för skador
Vi föreslår att skador på tamdjur i näringsverksamhet av de arter som kan förväntas i någon större utsträckning bli skadade eller dödade av rovdjur skall ersättas med belopp som fastställs i en taxa. Kostnaderna för ersättningarna kommer då att styras av ändringar i värdet på dödade tamdjur och antalet dödade djur.
När det gäller de vanliga formerna av tamdjursskötsel har förebyggande åtgärder visat sig vara effektiva. Beträffande dessa finns det därför inte anledning att befara att skadorna inom den närmaste framtiden kommer att öka i någon större omfattning, om arbetet med förebyggande åtgärder kan fortsätta. Vi föreslår emellertid också att tamdjur på fritt skogsbete skall ersättas på samma sätt som andra tamdjur. Enligt uppgifter från Viltskadecenter skulle detta leda till ökade kostnader om 200–250 000 kr per år.
Liksom behovet av bidrag till förebyggande åtgärder är kostnaderna för ersättningar för skador beroende av rovdjursstammarnas utveckling. Om lo och varg i större utsträckning än för närvarande uppträder i områden med mer omfattande tamdjursskötsel kommer skadorna att öka. Det bör därför finnas en beredskap för att kostnaderna för ersättningar måste ökas väsentligt.
18.4.4. Finansiering
Såvitt vi kan bedöma kan inte behoven av ökade bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar för skador täckas genom omprioriteringar inom ramen för det nuvarande anslaget för viltskador. Våra förslag i denna del innebär alltså ökade kostnader för staten med sammanlagt 700 000 kr.
Med en positiv utveckling av rovdjursstammarna kommer behovet av såväl bidrag till förebyggande åtgärder som ersättningar för skador att öka. Vi kan emellertid inte i dagsläget varken ange hur snabb eller hur stor ökningen kommer att bli.
18.5. Åtgärder mot jaktbrott
18.5.1. Ökad samverkan mellan myndigheter
Vi föreslår att länsstyrelserna skall initiera samarbete med polis och åklagare för insatser mot jaktbrott avseende rovdjur. I viss utsträckning förekommer redan i dag sådana kontakter. Till en del kommer förslaget emellertid innebära ett ökat arbete för de berörda myndigheterna. Våra förslag i denna del innebär dock främst att kontakterna systematiseras och struktureras. Förslaget kan inte anses medföra ökade kostnader för staten.
18.5.2. Ökad bevakning
Vi har föreslagit att länsstyrelserna skall få särskilda medel för punktinsatser med ökad bevakning i syfte att förhindra jaktbrott (avsnitt 16.2.2). Kostnaden för detta kan uppskattas på följande sätt. En arbetsdag inklusive utrustning, transport m.m. för en naturbevakare eller motsvarande kan beräknas kosta 2 500 kr. 60 arbetsdagar per år kan i varje fall under ett inledande skede vara en rimlig arbetsinsats för att åstadkomma ökad bevakning under känsliga perioder i ett län. Kostnaden blir då 150 000 kr. Bevakning av denna omfattning torde främst vara aktuellt i fjällområdena, vilka omfattar fyra län. Totalkostnaden blir då 600 000 kr. Medel bör emellertid anslås för ökad bevakning även på andra håll.
Våra förslag beträffande insatser med helikopter kan inte anses medföra ökade kostnader.
För att täcka kostnaderna för ökad bevakning bör Naturvårdsverket få 1 miljon kr årligen att fördela mellan länsstyrelserna. För närvarande får länsstyrelserna inte några särskilda anslag för sådan verksamhet.
18.5.3. Höjt minimistraff
Vi föreslår att minimistraffet för grovt jaktbrott höjs till sex månaders fängelse. I princip kan detta leda till ökade kostnader för kriminalvården. Antalet domar för grovt jaktbrott är dock så litet att kostnadsökningen får anses vara marginell.
18.5.4. Finansiering
De ökade kostnaderna för bevakning bör inte finansieras genom omprioriteringar.
18.6. Forskning och beståndsövervakning
18.6.1. Forskning
Både för att dämpa konflikterna kring rovdjuren och för att förvaltande myndigheter skall kunna få tillgång till fakta för att kunna fatta beslut i rovdjursfrågor är det av avgörande betydelse att forskningen på de stora rovdjuren fortsätter och utvecklas samt att det finns ett fungerande system för beståndsövervakningen.
Det senaste året fick rovdjursforskningen från svenska finansiärer drygt 5,3 miljoner kr. Därav kom drygt 2,5 från Viltkommittén vid Naturvårdsverket och ytterligare drygt 1,1 miljoner från verkets anslag för vård av hotade arter. Återstoden delades ungefär lika mellan Svenska Jägareförbundet och Världsnaturfonden. Av det totala beloppet gick drygt 1,3 miljoner till varg och drygt 1,6 miljoner till rena lodjursprojekt. Dessutom fick det s.k. Sarek-projektet, där lodjuret ingår, 520 000 kr. Björnprojektet omfattas också av Sarek-projektet men fick dessutom 780 000 kr.
Vår bedömning är att den samlade satsningen på rovdjursforskning måste öka de kommande åren. Björnprojektet befinner sig i en slutfas och det är rimligt att tänka sig att det kommer att avslutas inom några år. Därmed bör det finnas möjlighet att slussa över resurser till andra projekt. Som vi ser det räcker detta emellertid inte.
Av de pengar som i dag satsas på rovdjursforskning i Sverige kommer en stor del från jägarna antingen med en mindre del från Jägareförbundet eller med ett större belopp indirekt via Jaktvårdsfonden. Av de anslag som är disponibla i Jaktvårdsfonden har de senaste åren omkring 30 procent gått till forskning på rovdjur. Det är en andel som knappast kan förväntas öka. Med tanke på det stora samhällsintresset för
rovdjursfrågorna anser vi att det därför vore rimligt med ett större årligt bidrag av allmänna medel för ändamålet. En rimlig nivå för ökningen är 2 miljoner kr.
Redan nu bedrivs rovdjursforskningen på ett effektivt sätt genom samordnad verksamhet. Det gäller framför allt Sarek-projektet. Vi förutsätter att det går att göra fler liknande insatser framför allt genom att utveckla samarbetet över gränserna.
18.6.2. Beståndsövervakning
Enligt vårt förslag bör särskilda medel anslås i statsbudgeten för länsstyrelsernas arbete med inventeringar av rovdjur inom ramen för ersättningssystemet för rovdjursdödade renar. Hittills har inventeringarna finansierats med olika delar av Naturvårdsverkets anslag. Vårt förslag innebär alltså inte någon kostnadsökning för staten. Kostnaden de senaste åren har i genomsnitt varit 5,8 miljoner kr per år.
Inom ramen för Viltskadecenter finns planer för samordning och andra satsningar på länsstyrelsernas arbete med beståndsövervakningen utanför renskötselområdet. Satsningarna beräknas inte innebära ökade kostnader. Vi föreslår emellertid att särskilda medel skall anslås för att var och en av länsstyrelserna inom respektive län skall kunna ta sitt ansvar för den praktiska beståndsövervakningen. En rimlig nivå är sammanlagt 1,5 miljoner kr per år. För närvarande får länsstyrelserna inte några särskilda anslag för sådan verksamhet.
Vi har även föreslagit att Naturvårdsverket skall få regeringens uppdrag att upprätta en rovdjursdatabas. Detta bör verket kunna göra inom ramen för sina nuvarande anslag.
18.6.3. Sammantagna kostnadsökningar
Sammantaget kommer våra förslag leda till kostnadsökningar på ca 13 miljoner kr. Hur ökningarna fördelar sig framgår av nedanstående tabell. Kostnaderna för bidrag- och ersättningar avseende skador på andra tamdjur än renar kan komma att stiga på längre sikt.
Tabell 1
Åtgärd Kostnad i dag Förslag Ökning
Centralt forum för rovdjursfrågor
-
0
0
Regionala grupper
-
0
0
Dödade renar
35 mkr
41 mkr 6* mkr
Förebyggande renar
0 mkr
2 milj 2 mkr
Förebyggande andra tamdjur
1,3 mkr 1,8 mkr 0,5 mkr
Skador andra tamdjur
0,3 mkr 0,5 mkr 0,2 mkr
Ökad bevakning
-
1 mkr 1 mkr
Forskning
3,6 mkr 5,6 mkr 2 mkr
Beståndsövervakning
-1,5 mkr 1,5 mkr
Summa
13,2*
mkr
* Om differentierad ersättning införs vid loföryngringar inom respektive utom åretruntmarkerna kan kostnaderna för ersättningar för renar som dödas av rovdjur minska med omkring 3 mkr. Kostnadsökningen för dödade renar blir då 3 mkr och summan 10,2 mkr.
Särskilda yttranden
Särskilt yttrande av Anders Bjärvall
Utredningen har nått enighet i en rad olika frågor och jag instämmer i utredningens överväganden och förslag utom på en punkt.
Det gäller förslaget till ny lydelse i 28 § jaktförordningen. Med den av utredningen föreslagna formuleringen finns det enligt min uppfattning betydande risk för att stammarna av både järv och varg kommer att åderlåtas alltför kraftigt.
När det gäller järven tror jag inte att utredningens mål om en långsam tillväxt av stammen och en jämnare spridning inom renskötselområdet kommer att kunna uppfyllas. När det gäller vargen anser jag att de möjligheter till skyddsjakt som den föreslagna formuleringen medger innebär ett reellt hot mot den skandinaviska stammen.
Som regelverket nu ser ut har jaktförordningens bestämmelse om skyddsjakt enligt 28 § en snävare tillämpning än brottsbalkens bestämmelse om nöd. För att skyddsjakt enligt jaktförordningen skall kunna bedrivas krävs det att ett antal förutsättningar är uppfyllda. Brottsbalkens bestämmelse om nöd är mera generell men i princip måste värdet av det man vill skydda vara större än värdet av det som hotar ens egendom.
Om den ändring som utredningen föreslår skulle göras kommer det att bli tvärtom. Jaktförordningens 28 § kommer att bli så generell att brottsbalkens bestämmelse om nöd kommer att bli betydelselös när det gäller angrepp av vilda djur på tamdjur. Vilken som helst av de stora rovdjursarterna kommer att kunna dödas i direkt samband med angrepp på vilket tamdjur som helst oavsett situationen och oavsett värdet av tamdjuret. Och det kommer säkert att uppfattas som om man har rätt att göra inte bara för att rädda det tamdjur som angrips utan även sedan det angripna djuret dödats.
Min uppfattning är att detta är oförenligt med utredningens tankar att både järven och vargen skall ges möjligheter att öka i antal och utbredning. I fråga om båda dessa arter anser jag att förvaltande
myndighet måste bedöma merparten av skyddsjaktbesluten utifrån ett nationellt perspektiv och att den enskilda tamdjursägarens möjligheter måste vara begränsade.
Våren 1999 föreslog utredningen att vargen skulle återinföras i 28 § jaktförordningen. Jag delade den åsikten eftersom det handlade om den nu gällande formuleringen. Med det nya förslaget till skrivning kommer saken enligt min uppfattning i ett helt annat läge. Jag kan inte se att det kommer att innebära något problem att ta med björn och lodjur i 28 § med den nya formuleringen, men järven och framför allt vargen behöver fortfarande ett bättre skydd. Den forskargrupp som för utredningen sammanställde rapporten om minsta livskraftiga populationer konstaterade att jakt eller annan medveten decimering ur ett genetiskt perspektiv är oacceptabel för åtminstone varg och järv (bilaga 2 i bilagedelen). Mitt förslag är därför att 28 § jaktförordningen ändras men får följande lydelse:
Har en järv eller varg angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning döda det angripande djuret, om det sker i direkt anslutning till angreppet.
Utan krav på att tamdjur skall ha skadats eller dödats får en björn
eller lo som angriper ett tamdjur dödas av tamdjurets ägare eller vår-
dare om det sker i direkt anslutning till angreppet.
Skyddsjakt enligt första och andra stycket får bedrivas utan hinder av bestämmelserna i 9 §. Sådan skyddsjakt är dock inte tillåten i nationalpark.
Särskilt yttrande av Klas Hjelm och Lennart Nyman
Inledningsvis vill vi betona den öppenhet och lyhördhet som kännetecknat utredningens arbete samt att utredningen lagt grunden för en samlad svensk rovdjursförvaltning.
Vi vill dock anmäla att vi har en i
förhållande till utredningen avvikande uppfattning beträffande följande förslag.
Vargstammens storlek (avsnitten 12.2.2 och 12.3.5)
Vi instämmer i utredningens förslag att ett första mål för den gemensamma svensk-norska vargstammen storlek bör vara ca 200 vargar. Men som tydligt framkommit i forskargruppens rapport är en stam på 200 vargar mindre än vad som enligt deras bedömning krävs ens för ett kortsiktigt bevarande; det är alltså under vad som kan betecknas som en livskraftig stam.
Enligt utredningsdirektivet skulle den huvudsakliga utgångspunkten för utredningens arbete vara det miljöpolitiska målet att alla i landet förekommande arter ska ges förutsättningar att fortleva i livskraftiga bestånd. Därför anser vi att 200 individer bör ses som ett delmål och att stammen ska ges möjlighet att tillväxa ytterligare under noggrann kontroll. Detta borde ha kommit till uttryck i utredningens förslag.
Lo, populationsstorlek och jakt ( avsnitt 12.3.4 )
Vi anser i likhet med utredningen att det är viktigt att lon ges möjligheter att snabbt sprida sig i södra Sveriges skogsland. Det miljöpolitiska målet om att i landet naturligt förekommande djurarter ska ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser måste tolkas på det sättet. Vi kan mot bakgrund av denna uppfattning inte ställa oss bakom förslaget att jakten på lo även i Svealand ska öka, eftersom detta skulle begränsa lons möjligheter att sprida sig söderut.
När det gäller renskötselområdet kan vi acceptera en viss minskning av lostammen för att minska skadorna. Det är dock inte rimligt att nu föreslå en halvering av stammen, vilket är innebörden i utredningens förslag. Dels varierar skadebilden regionalt, dels har avskjutningen av lo i renskötselområdet de senaste två åren har varit långt under den tilldelade kvoten. En så dramatisk ökning av kvoten som utredningen föreslår kan enligt vår uppfattning inte motiveras.
För att minska de negativa effekterna för rennäringen anser vi att ersättningen till rovdjursskador måste öka. Vi instämmer här alltså i utredningens förslag.
Vargen i 28 § jaktförordningen ( avsnitt 15.2.2 )
Vi avstyrker bestämt att vargen nu återinförs i 28 § jaktförordningen, vilket vi också framförde i särskilt yttrande över utredningens delbetänkande ”Skyddsjakt på varg” (SOU 1999:50).
Stammen är för liten för att tåla en slumpmässig avskjutning. Den nuvarande svensk-norska vargstammens storlek är bara ca 1/3 av det lägsta antal djur som har rekommenderats i en sårbarhetsstudie för en livskraftig population – på kort sikt. Dessutom har utredningen nu föreslagit att paragrafen ska lättas upp för underlätta tillämpningen. I praktiken skulle det kunna uppfattas som att fridlysningen i visst avseende sätts ur spel. Med tanke på att vargstammen inte tillvuxit på det sätt som många förutsåg för två år sedan finns all anledning till fortsatt försiktighet i förvaltningen av stammen. Den enda avlivning som vi kan acceptera i nuläget ska ske genom särskilt beslut av Naturvårdsverket med stöd av 27 § jaktförordningen.
Särskilt yttrande av Per-Gustav Idivuoma och Bror Saitton
Vi vill som företrädare för rennäringen i utredningen framhålla att utredningens arbete har präglats av stor öppenhet och ömsesidig respekt.
Sammantaget vill vi poängtera att rovdjursutredningens förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik är ett steg i en för rennäringen rätt riktning även om alla frågor inte får en samlad och slutlig lösning.
Vi har dock en från utredningen avvikande uppfattning vad gäller följande förslag.
Nedsatt ersättning p.g.a. tillstånd till skyddsjakt ( avsnitt 14.1.6 )
En nedsättning av ersättning på grundval av beslut om skyddsjakt beaktar inte att ersättning för rovdjursförekomst är retroaktiv dvs. baseras på det antal rovdjur som konstaterats vid inventering året före beslut om skyddsjakt.
Förslaget beaktar inte heller den begränsade möjlighet en sameby har att bedriva skyddsjakt i vart fall enligt de bestämmelser som Naturvårdsverket i dag föreskriver.
Beräkningen av ersättningsbeloppet ( avsnitt 14.1.8 och 14.1.11 )
Utredningen nämner som en besparingsmöjlighet, dock utan att ta ställning i frågan, den tanke som förts fram om en reducerad ersättning för förluster i renarnas vinterbetesmarker. Vi menar att en sådan ordning skulle strida mot hittillsvarande och också föreslagen grund för ersättningsnivån eftersom renarna rivs där de faktiskt befinner sig. Det skall noteras att rovdjursrivningar under vintern avser nettorenhjorden, dvs. produktionsdjuren och att andelen rivna vuxna djur är högre under vinterbetesperioden.
Vad gäller örn och björn delar vi inte uppfattningen att skadorna totalt sett kan räknas ner och speciellt inte i läget när kunskapsnivån om rivningar är så bristfällig. Samstämmiga uppgifter från verkligheten talar för större björnskador än de som täcks in i nuvarande ersättningsnorm.
Förslagen leder sammantagna till att näringen inte får en tillräcklig ekonomisk kompensation för produktionsförlusterna och även fortsättningsvis får bära en orimligt stor börda ekonomiskt och psykiskt av den förda rovdjurspolitiken trots målsättningen att säkra rennäringen.
Vi utgår från att de frågor och invändningar vi här rest mot utredningens förslag kommer att bli föremål för vidare beredning och analys.
Kommittédirektiv
En sammanhållen rovdjurspolitik
Dir. 1998:6
Beslut vid regeringssammanträde den 29 januari 1998
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare tillkallas för att utreda frågan om en sammanhållen rovdjurspolitik.
Utredaren skall
- utarbeta förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik som gör en helhetssyn på de biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågorna möjlig,
- beskriva intressekonflikterna samt lämna förslag till åtgärder för att begränsa dem och för att åstadkomma en bättre samverkan mellan företrädare för bevarandeintressen, näringsidkare, jägare och lokalbefolkning som berörs av rovdjursförekomsten,
- analysera behovet av förändringar i reglerna för ersättningssystemen med utgångspunkt i nu gällande principier för ersättning för rovdjursskador på ren samt ersättningssystemet för övriga tamdjur,
- beskriva hur behovet av inventeringar, forskning och information kan tillgodoses och finansieras och
- under uppdragets utförande samråda med företrädare för aktuella intressegrupper i syfte att eftersträva förankring av förslagen hos berörda intressenter.
Mål och riktlinjer för naturvårdsarbetet
Riksdagen beslutade år 1990 om mål och riktlinjer för naturvårdsarbetet (prop. 1990/91:90, bet.1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). Enligt dessa skall den biologiska mångfalden och den genetiska variationen säkerställas. Växt- och djursamhällen skall bevaras så att i landet naturligt förekommande växt- och djurarter ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Målet innebär att rovdjursstammarna skall ha en sådan utbredning och numerär, att arternas långsiktiga överlevnad i Sverige kan säkerställas.Enligt 4 § jaktlagen (1987:259) stadgas att viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Säkerställandet av de fyra stora rovdjursarterna, dvs björn, varg, järv och lo sker bl.a. genom restriktivitet i fråga om att tillåta jakt. Fasta rovdjursstammar orsakar emellertid skador för bl.a. tamdjursskötseln och då främst renskötseln. För att ge dem som bedriver tamdjursskötsel möjlighet att skydda sina intressen finns i jaktlagen bestämmelser som innebär att jakt på rovdjur kan tillåtas under vissa bestämda förutsättningar, bl.a. för att förhindra allvarlig skada på boskap.
Bakgrund
Den svenska rovdjurspolitiken omfattar ett stort antal frågor, alltifrån jaktregler och åtaganden internationellt till ersättning för rovdjursskadad egendom.
De fyra stora rovdjursarterna samt örnarterna utgör värdefulla inslag i vår fauna och är även internationellt betydelsefulla. Sverige har genom konventionen den 19 september 1979 om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö, Bernkonventionen (SÖ 1983:30) åtagit sig att skydda bl.a. de fyra stora rovdjuren och örnarterna. Genom rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) samt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (fågeldirektivet) åläggs medlemsstaterna motsvarande skyldighet att förbjuda avsiktlig fångst och avsiktligt dödande av bl.a. varg, björn, lo och kungsörn. Sveriges nationella regler beträffande jakt på rovdjur har anpassats efter dessa regler.
Statens naturvårdsverk är central tillsynsmyndighet för jakt- och faunavårdsfrågor. Naturvårdsverket handlägger frågor som rör rovdjursförekomst och tillstånd till jakt efter rovdjur.
Rovdjurens antal och utbredning har under åren genomgått stora och snabba förändringar. Under 1800-talets andra hälft decimerades stammarna i Sverige kraftigt. Även under 1900-talet har förändringarna varit påtagliga. Samtliga fyra stora rovdjursarter ökar numera i landet såväl till antal som i utbredning. Antalet stora rovdjur i Sverige är i dag större än det varit någon gång sedan första världskriget.
Med växande rovdjursstammar följer ökade skador på tamdjur, främst ren men också får och hundar. En grundläggande förutsättning för att berörda näringsidkare, lokalbefolkningen och rovdjuren skall kunna existera sida vid sida är bl.a. att frågor om skador och skadeersättningar ges en långsiktig och för berörda parter acceptabel lösning. Reglerna för ersättning för skada på renar och andra tamdjur har ändrats påtagligt de senaste åren , bl.a med syftet att täcka de verkliga förlusterna och att öka motivationen för att förebygga skador. Riksdagen beslutade år 1992 (prop.1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m., bet.1992/92:BoU8) om principer för ersättning som, när det gäller renar, bygger på förekomst och föryngring av rovdjur i samebyarna. Det nya ersättningssystemet trädde i kraft den 1 januari 1996.
Naturvårdsverket och Sametinget träffade en överenskommelse år 1995 som innebär att rennäringen accepterar viss rovdjursförekomst men också att rovdjursstammarna inom renskötselområdet skall decimeras om antalet rovdjursföryngringar överstiger en viss nivå. När det gäller annan skada av vilt kan bidrag i första hand lämnas för åtgärder för att förebygga skada. Bidrag till sådana åtgärder eller ersättning för uppkommen skada lämnas inte om det gått att försäkra sig mot skadan. Frågan om målen för rovdjursförvaltningen har på nytt väckts i samband med den ökade rovdjursförekomsten i renskötselområdet och spridningen av rovdjur till andra delar av landet. Ökningen av rovdjursstammen har under de senaste åren medfört en väsentlig ökning av antalet ansökningar till Naturvårdsverket om olika former av jakt på de fyra stora rovdjursarterna och på örn. Naturvårdsverket har, med iakttagande av den s.k. försiktighetsprincipen, medgett skyddsjakt i större utsträckning än tidigare, framför allt när det gäller lodjur. Många sökanden har emellertid begärt att få minska antalet rovdjur väsentligt mer än vad Naturvårdsverket medgivit. För att fördela ersättningen för rovdjursrivna renar mellan samebyarna och för att få kunskap om antalet rovdjur och deras utbredning utför länsstyrelserna i samarbete med samebyarna
årliga rovdjursinventeringar i renskötsel-området. Med inventeringarna som underlag har Naturvårdsverket gjort nya bedömningar och i vissa fall medgett utökad skyddsjakt. I takt med att rovdjurens antal och därmed nämnda konflikter har ökat har acceptansen för de stora rovdjuren påverkats. Det är därför av stor vikt att samverkan sker mellan bevarande-intressen, näringar, jägare och andra som berörs av rovdjurens förekomst för att åstadkomma lösningar som är acceptabla för berörda parter. Detta är inte minst viktigt mot bakgrund av de fall av illegal jakt som har rapporterats under senare år.
Uppdraget
Regeringen gör den bedömningen att det, mot bakgrund av de senaste årens utveckling av rovdjursstammarna och de ovan beskrivna frågorna, finns ett behov av att, i enlighet med riksdagens beslut om att begära förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 1996/97:1, bet.1996/97:JoU1, rskr.1996/97:113, 1996/97:114), tillkalla en utredare med uppgift att överväga och lägga ett förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik som gör det möjligt att anlägga en helhetssyn på biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågor.
Den huvudsakliga utgångspunkten för utredarens arbete skall vara det miljöpolitiska målet att den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas och att djursamhällen skall bevaras så att i landet naturligt förekommande djurarter ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.
En annan utgångspunkt för utredarens arbete skall vara de näringsmässiga och jaktliga frågorna. Det måste vara möjligt att bedriva djurskötsel även i de områden där det finns rovdjur. De skador rovdjuren åstadkommer måste ersättas och arbetet med skadeförebyggande åtgärder fortsätta.
Med dessa utgångspunkter skall utredaren beskriva den situation som i dag råder och den utveckling som kan förväntas av rovdjursstammarna, i fråga om antal individer och den geografiska utbredningen. Utredaren skall mot bakgrund härav beskriva problemen med skador och föreslå hur dessa skador kan förebyggas på andra sätt än genom skyddsjakt.
Utredaren skall kartlägga de konflikter som uppstår till följd av skadorna och beskriva berörda människors uppfattning beträffande konflikterna. Vid behov skall utredaren lämna förslag till åtgärder för att motverka konflikterna. Utredaren skall också redovisa omfattningen av olaglig jakt
efter rovdjur och föreslå åtgärder mot denna. Utredaren skall vidare föreslå de åtgärder som, vid hanteringen av konflikterna, kan underlätta samverkan mellan bevarandeintressen, jaktintressen, lokalbefolkningens intressen och intresset hos de näringar som berörs av rovdjursförekomsten.
Utredaren skall analysera behovet av förändringar i reglerna för systemen med utgångspunkt i nu gällande principer för ersättning för rovdjursskador på ren samt ersättningssystemet för övriga tamdjur. De finansieringsmöjligheter som medlemsskapet i EU ger skall ingå i analysen.
Utredaren skall vidare redovisa hur behovet av inventeringar, forskning och information kan tillgodoses och finansieras. Utredaren skall slutligen granska den statliga administrationen och organisationen av rovdjursförvaltningen och ge förslag till de förändringar som granskningen föranleder.
Utredaren skall med sina förslag sträva efter att åstadkomma lösningar på ovan beskrivna problem och konflikter som kan tillgodose grundläggande förutsättningar för en samexistens mellan berörda näringar, lokalbefolkning och rovdjur. Förslagens förhållande till Sveriges internationella åtaganden om skydd för vilda djur och deras livsmiljöer skall redovisas. Uppdraget skall utföras efter samråd och dialog med berörda intressenter.
Redovisning av uppdraget
För utredarens arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittèer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir.1992:50), pröva offentliga åtaganden (dir.1994:23), redovisa jämställdhetspolitiska aspekter (dir. 1994:124), samt att redovisa konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir.1996:49). De ekonomiska konsekvenserna av åtgärder och förslag skall redovisas. Förslag till finansiering skall lämnas.
Utredaren skall redovisa uppdraget till regeringen senast den 1 juli 1999.
Tilläggsdirektiv
Utredning om en sammanhållen
Dir.
rovdjurspolitik
1998:63
Beslut vid regeringssammanträde den 23 juli 1998.
Sammanfattning av uppdraget
Utredaren (M 1998:03) skall med förtur utreda frågan om bestämmelserna i 27 och 28 §§jaktförordningen (1987:905) bör omfatta utvidgad skyddsjakt respektive nödvärnsjakt efter varg.
Bakgrund
Föreskrifter om skyddsjakt finns i bl.a. 27 och 28 §§jaktförordningen. Föreskrifterna har meddelats med stöd av 29 § 3 jaktlagen (1987:259).
Statens naturvårdsverk får enligt 27 § jaktförordningen, under vissa förutsättningar, ge tillstånd till jakt, om det behövs för att förhindra att björn, järv, lo, säl eller örn orsakar skador. När det gäller varg får ett tillstånd avse endast ett enskilt djur som orsakar allvarliga skador eller olägenheter.
Björn, järv eller lo som har angripit och skadat eller dödat tamdjur får enligt bestämmelser i 28 § jaktförordningen dödas av tamdjurets ägare, om det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp och om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Denna rätt till skyddsjakt omfattar alltså inte varg.
Före den 1 mars 1990 gällde samma bestämmelser om skyddsjakt för varg som för björn, järv, lo och örn. Begränsningarna i möjligheterna till skyddsjakt efter varg gjordes med hänsyn till den då mycket svaga vargstammen.
Den växande vargstammen har givit upphov till oro, framför allt för skador på tamdjur. Det har väckt frågan om varg nu åter fullt ut bör omfattas av reglerna i 27 och 28 §§jaktförordningen. Naturvårdsverket har anfört skäl för att såväl 27 som 28 §§ bör kunna vidgas till att omfatta också varg, dock utan att redovisa något slutligt ställningstagande.
Frågan omfattas av utredningens huvuddirektiv men mot den angivna bakgrunden bör utredningen med förtur utreda om rätten till nödvärnsjakt efter varg nu bör återinföras i 28 § jaktförordningen.
Vidare bör det med förtur utredas om det är möjligt att i 27 § jaktförordningen återinföra möjligheten för Naturvårdsverket att ge tillstånd till utvidgad skyddsjakt efter varg.
Uppdraget
Utredaren skall med förtur utreda frågan om utvidgad skyddsjakt respektive nödvärnsjakt efter varg.
Uppdraget innebär att utredaren skall undersöka om det är möjligt att med utgångspunkt i utredarens huvuddirektiv (dir. 1998:6) vidga bestämmelserna i 27 och 28 §§jaktförordningen till att gälla också varg. Om utredaren finner att det bör kunna komma i fråga, skall utredaren också pröva under vilka förutsättningar och på vilka villkor skyddsjakten respektive nödvärnsjakten kan bedrivas.
Utredaren skall ge förslag till de författningsändringar som utredarens överväganden kan ge anledning till.
Redovisning av uppdraget
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag i den nu aktuella delen senast den 30 april 1999.
Tidpunkten för redovisning av uppdraget i huvuddirektivet (dir. 1998:6) ändras till den 15 december 1999.
Naturvårdsverkets och Sametingets översyn utvärdering – förslag 991214
Bakgrund
På regeringens uppdrag presenterade Naturvårdsverket i juni 1991 För-
slag till nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar (Naturvårdsverkets rapport 3899). Arbetet hade föregåtts av ett omfattande
fältarbete tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet och Statens Veterinärmedicinska Anstalt som bl.a. resulterat i rapporten Renar och
rovdjur, 1990 (Naturvårdsverkets förlag). I den s.k. samepropositionen
(1992/93:32) som antogs av riksdagen den 15 december 1992 föreslog regeringen att ett nytt ersättningssystem införs. Det bör understrykas att det av regeringen föreslagna systemet på väsentliga punkter avvek från Naturvårdsverkets förslag. I november 1993 fick det då nybildade Sametinget tillsammans med Naturvårdsverket regeringens uppdrag att i samråd utarbeta de närmare detaljerna kring systemet. Det regeringsuppdraget presenterades av myndigheterna den 7 februari 1995 i rapporten Förslag till utformning av det nya ersättningssystemet för
rovdjursrivna renar. Den 21 december 1995 beslutade regeringen (dnr
Jo95/345) att det nya ersättningssystemet skulle träda i kraft den 1 januari 1996, dvs. efter 9 dagar.
Någon författning fanns således inte utan Sametinget, Naturvårdsverket, länsstyrelserna och samebyarna försökte gemensamt lösa genomförandet. Ersättningssystemet är nu inne på sitt fjärde år och rovdjursinventeringarna har på det hela taget fungerat väl. Som vägledning har främst Sametingets och Naturvårdsverkets gemensamma rapport, den s.k. överenskommelsen, varit. Rapporten har inte lett till någon förordning från regeringens sida, varför överenskommelsen i formell juridisk mening är svag. Dåvarande jordbruksminister Annika Åhnberg har 1996 konstaterat att det framför allt är frågan om storleken av ersättning per rovdjur som skiljer i uppfattningen mellan Sametinget och departementet. Det innebär att regeringen inte följt myndigheternas förslag till ersättningsnivåer.
Efter det första årets inventeringssäsong gjordes på Naturvårdsverkets uppdrag en opartisk utvärdering av den använda inventeringsmetodiken av främst lodjur. Utvärderingen resulterade i en rad förslag, vilka bl.a. syftade till bättre dokumentation av gjorda observationer och bättre samordning mellan länen. Vid de ”stormöten” som arrangerats varje år har länsstyrelsernas personal och samebyarnas rovdjursansvariga tillsammans med företrädare för Sametinget och Naturvårdsverket diskuterat och försökt att finna gemensamma lösningar på bl.a. inventeringsmetodiken.
I överenskommelsen sägs att systemet bör ges en ”prövotid” och utvärderas efter tre år. I Rovdjursutredningen, som tillsattes den 29 januari 1998, ingår som ett deluppdrag att analysera behovet av förändringar i reglerna för ”ersättningssystemen med utgångspunkt i nu gällande principer för rovdjursskador på ren samt ersättningssystemet för övriga tamdjur”. Utredningen har framhållit att Sametingets och Naturvårdsverkets översyn tillsammans med länsstyrelserna och samebyarna utgör ett viktigt bidrag till utredningen. Behovet av formaliserade bestämmelser har efterhand blivit tydligare, varför nu de båda myndigheterna Sametinget och Naturvårdsverket tagit initiativ till föreliggande förslag till föreskrifter och allmänna råd.
Verkställigheten av det förslag till föreskrifter och allmänna råd som här presenteras kan därför ske i två steg. Det finns ett uttalat behov av att det som anges i de föreslagna föreskrifterna kan börja tillämpas fr.o.m. den 1 januari år 2000. Vissa förslag som här presenteras kräver dock politiska överväganden och lagändringar varför det är önskvärt att de förslagen behandlas särskilt av Rovdjursutredningen.
Rovdjurens utbredning och antal i renskötselområdet
Föryngring av järv förekommer med något undantag endast i renskötselområdet och renen är järvens viktigast bytesdjur. Lodjuret förekommer ojämnt inom renskötselområdet men finns också utanför detsamma i relativt stort antal. Lodjuret lever av småvilt men i renskötselområdet också till stor del av ren. Varg uppträder i dag i renskötselområdet med något undantag endast tillfälligt. De flesta vargarna finns dock utanför områden där renskötsel bedrivs och lever där av älg och andra viltslag. Björn och kungsörn förekommer ojämnt i hela renskötselområdet, men också utanför detsamma. Merparten av såväl björnens som kungsörnens utbredning återfinns dock inom renskötselområdet. Björnen är allätare där ren återfinns som en del i dieten
medan kungsörn lever av småvilt, men kan lokalt döda spädkalv av ren och i extrema situationer även större renar.
Järvens överlevnad som djurart i vårt land måste starta från fjällen och det fjällnära skogsområdet. Konflikten med rennäringen är därför oundviklig. Beträffande lodjur och varg är förutsättningarna annorlunda, eftersom de båda arterna såväl tidigare som i dagsläget finns i reproducerande stammar utanför detsamma. För björn och kungsörn sker en långsam expansion utanför renskötselområdet.
Samtliga stora rovdjur är i dag fridlysta och samhället har valt att kompensera de skadelidande för de förluster som rovdjuren åsamkar enskilda och näringar. För att minska skadorna tillåts även viss skyddsjakt som i renskötselområdet har varit omfattande de senaste åren då det gäller lodjur.
Det finns få undersökningar gjorda om hur många renar som de olika rovdjursarterna kan antas döda under ett år. I Naturvårdsverkets
Förslag till nytt ersättningssystem anges att en järv kan antas döda
ca 24 renar och ett lodjur ca 36 renar under ett år. Tyvärr finns det inte heller några senare studier från renskötselområdet som utgör bättre underlag för sådana uppskattningar. Den typen av studier är mycket svåra att genomföra i fält men i den pågående järv- och lodjursforskningen ingår också sådana delstudier. I ett examensarbete som publicerats redovisas bytesval m.m. för sex radiomärkta lodjurshonor med ungar som följts vintrarna 1996 och 1997. Ren dominerade i födovalet men ripa och hare förekom också. En lodjurshona levde i huvudsak av småvilt och en av ungarna dog också under vintern p.g.a. svält trots att lodjursfamiljen levde i en fjälldal (Rapadalen i Sarek) med erkänt god småvilttillgång och samtidigt som ett mindre antal övervintrande ren fanns i närheten.
Ersättning för rovdjursförekomst
Naturvårdsverket och Sametinget förordar att fastställa ett pris för rovdjuren och inte ange priset i antalet renar. Enligt myndigheternas mening införs, om omräkning görs av antalet renar, som rovdjurens kan antas döda eller skada, ett onödigt antal parametrar som är svåra att fastställa och även prissätta. Av samma anledning föreslås att ingen uppräkning skall göras vare sig av renars avelsvärde eller rovdjurens naturvårdsvärde.
Det finns ingen automatik som säger att en rovdjursföryngring medför att ett beräknat antal renar också dödas, eftersom även andra faktorer som varierar mellan åren spelar in exempelvis
- tillgång på andra bytesdjur som småvilt och smågnagare.
- tillgång på ren under året – renarna passerar genom vissa områden relativt fort och ibland inte alls, eftersom de i många fall biltransporteras eller flyttas under sträng bevakning efter flyttleder genom främst vissa s.k. mellanområden.
- snöförhållanden som snödjup och skare – renarna hålls samlade eller vid skare sprids okontrollerat över större arealer och detta kan även rovdjuren dra nytta av.
- det är inte givet vilket pris som skall anges för en teoretiskt rovdjursdödad ren, eftersom exempelvis lodjur främst dödar kalvar och järv i större grad vuxna renar
Fram till 1995/95 har renägaren fått ersättning för upphittade rovdjursrivna renar. För varje ersatt ren fick samebyn dessutom en summa.
För 1998 har Sametinget utbetalat ersättning för 69 (55) föryng-
ringar (inventeringsresultat inom parentes) av järv och 185 (128) av
lodjur. Sametinget har därmed inte förhållit sig strikt till det inventeringsunderlag som länsstyrelserna presenterat utan i vissa fall betalat ut ersättning för ett högre antal föryngringar. Ersättning har även utbetalats för rovdjursförekomst i Norge. Ersättning för regelbunden förekomst har utbetalats för järv och lodjur i 35 samebyar, som saknar föryngringar av dessa arter. Därutöver har ersättning för tillfällig före-
komst av järv, lodjur och varg, regelbunden förekomst av varg samt
ersättning för björn och kungsörn utbetalats. Vid fördelning av ersättning för föryngring av järv och lodjur har siffran 200 renar använts och för regelbunden förekomst siffran 50 renar. För varg gäller andra nivåer och övrig ersättning är kopplad till samebyns areal. Som bas vid fördelningen av ersättning används det därmed framräknade renantalet som utgör grund för ersättning och som 1998 var 57 876 renar. Det disponibla beloppet var 30 miljoner kronor, varav 909 420 kronor utbetalats för massdödande och skadeförebyggande åtgärder. Om återstående belopp på 29 090 580 kronor delas på det fingerade renantalet så blir den 503 kronor/ren. Den siffran kan inte jämföras med andra siffror exempelvis vad man får för en slaktad eller en trafikdödad ren.
Frågan kvarstår om renägare med det nuvarande ersättningssystemet får full ersättning för en död ren. Det nuvarande ersättningssystemet är utformat så att samebyn får samma ersättning oavsett om renar i praktiken dödats/skadats eller inte. Inte heller behöver några döda eller skadade renar återfinnas för att ersättning skall utgå. Det finns som sagts ingen linjärt samband mellan rovdjursförekomst och förluster. Det nuvarande systemet främjar att renägarna arbetar med skadeförebyggande åtgärder. Det gör det än mer omotiverat att använda antalet
”teoretiskt” dödade renar som en omräkningsfaktor då värdet av skador orsakade av rovdjur skall anges.
Rovdjursersättningarna 1992/93–1998 (tkr)
År Norrbotten Västerbotte
n
Jämtland
Totalt
1992/93
19 015
8 657
5 108
32 779
1993/94
8 447
2 629
2 900
13 976
1994/95
10 732
5262
5 774
21 769
Medel
12 731
5 516
4 594
22 841
56%
24%
20%
1996
9 624
4 998
9 346
24 000
1997
10 996
5 806
13 183
30 000
1998
12 062
5 804
12 108
30 000
Medel
10 894
5 536
11 546
28 000
39%
20%
41%
Enligt Sametingets och Naturvårdsverkets rapport den 7 februari 1995,
Förslag till utformningen av det nya ersättningssystemet för rovdjursrivna renar, bör gränsen för rovdjursstammens storlek vara sådan att
skadorna inte överskrider 10 % av samebyns renantal eller 30 % av slaktuttaget. Detta förutsätter att skyddsjakt av rovdjur bedrivs i renskötselområdet i tillräcklig omfattning. Om de nu föreslagna ersättningsbeloppen skulle ha tillämpats under 1998 borde ersättningarna ha uppgått till ca 27 000 renar eller 52 miljoner kronor, vilket är 22 miljoner kronor mer än anslaget belopp. Enbart lodjuren skulle ha svarat för hela anslaget, ca 30 miljoner, järvarna för ca 14 miljoner, björn och örn för ca 7 miljoner och varg för ca 0,4 miljoner kronor. Naturvårdsverket och Sametinget bedömer att den inventerade lodjursstammen i delar av renskötselområdet är så stor att den försvårar genomförandet av ett fungerande ersättningssystem. De anvisade ersättningsbeloppen täcker inte de beräknade olägenheterna med nuvarande rovdjursstammar. En större del av ersättningen än i dag bör kompensera näringen för skador orsakade av järv och lodjursstammen i delar av renskötselområdet bör reduceras och tillåtas expandera utanför renskötselområdet.
Om de beräknade skadorna inte skulle få överskrida 10 % av varje samebys högsta renantal skulle skadorna uppgå till ca 23 000 renar eller 33 miljoner kronor. Med utgångspunkt från 1998 års inventeringar skulle skyddsjakt på främst lodjur och i ett fåtal samebyar järv genomföras för att reducera de beräknade skadorna till en överenskommen nivå. Lodjuren skulle därefter svara för ca 12 miljoner, järvarna för
ca 14 miljoner, björn och örn för ca 7 miljoner kronor av de beräknade skadorna. Det finns enligt Naturvårdsverkets och Sametingets bedömning förutsättningar för att med föreliggande förslag uppnå ett fullt fungerande ersättningssystem. Detta förutsätter framförallt att lodjursinventeringarna förbättras och att den beviljade skyddsjakten på lodjur har förutsättningar att genomföras.
I förlängningen skulle, när balans i ersättningssystemet uppnåtts, ersättningssystemet kunna utvecklas och förenklas genom avtal mellan sameby och myndighet om upprätthållande av en viss storlek på rovdjursstammarna inom samebyn.
Regeringens förordning om inventeringar av rovdjur, ersättningar för rovdjursförekomst och åtgärder för att förebygga skador av rovdjur i renskötselområdet enligt…
Mål
1 §
Rennäringen skall ges möjlighet att bedrivas så att naturbetesmarkerna ger en uthålligt god avkastning samtidigt som livskraftiga stammar av naturligt förekommande rovdjursarter bevaras. Hänsynen till rovdjurens bevarande får dock inte vara så ingripande att rennäringens utövande avsevärt försvåras.
Naturvårdsverket skall beakta att livskraftiga stammar av björn, varg, järv, lo och örn bevaras i landet. Orsakar inom renskötselområdet stammar eller enskilda djur av dessa arter avsevärda skador eller olägenheter för rennäringen kan Naturvårdsverket, om det inte finns någon annan lämplig lösning, ge tillstånd till skyddsjakt. Medlem i sameby skall ges tillstånd att utföra sådan skyddsjakt.
Medel
2 §
Regeringen anslår årligen i budgetpropositionen ett belopp för inventeringar av rovdjur i renskötselområdet. Underlag till detta skall lämnas i en framställan från Naturvårdsverket efter samråd med Sametinget. Medlen skall användas för den inventering och kontroll av rovdjursförekomst i renskötselområdet som länsstyrelserna ansvarar för och som utgör grunden för den årliga ersättningen till rennäringen.
Regeringen anslår därutöver årligen i budgetpropositionen ett ramanslag för förekomst av varg, björn, järv, lo och kungsörn i renskötselområdet efter framställan från Sametinget efter samråd med Naturvårdsverket. Medlen skall användas för att täcka kostnader för samebyarnas inventeringar, rovdjursförekomst enligt ersättningssystemet, åtgärder för att förebygga skador av rovdjur och fall av massdödande på ren.
Medlen för rovdjursförekomst skall årligen motsvara det skäliga värdet av de renar som har dödats eller skadats av rovdjur. Fördelningen av ersättningen mellan samebyarna baseras på rovdjursförekomst såsom den redovisas av länsstyrelsernas och samebyarnas inventering. Sametinget svarar för administrationen.
Skyddsjakt
3 §
Om rovdjur orsakar avsevärda skador eller olägenheter för renskötseln skall Naturvårdsverket efter samråd med Sametinget besluta om skyddsjakt på rovdjursstammarna till de nivåer där uppkomna skador och olägenheter täcks av ersättning.
Uppdrag
4§
Regeringen uppdrar år Naturvårdsverket och Sametinget att utarbeta föreskrifter och allmänna råd när det gäller denna förordning.
Naturvårdsverkets och Sametingets föreskrifter om inventeringar av rovdjur, ersättningar för rovdjursförekomst och åtgärder för att förebygga skador av rovdjur i renskötselområdet enligt…
beslutade den 00 januari 2000.
Med stöd av regeringens förordning (se utkast) föreskriver Naturvårdsverket och Sametinget följande.
Definitioner
1 § Nedanstående begrepp har i denna författning följande betydelse.
Med sameby avses det organ som enligt rennäringslagen (1971:437) har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde.
Med betesområde avses mark enligt rennäringslagens 3 § som fördelats mellan samebyar och övriga områden som samebyn begagnar för renskötsel.
Med rovdjur avses björn, varg, järv, lodjur och kungsörn. Med inventering avses att rovdjurens förekomst och reproduktion skall fastställas i tid och rum.
Med föryngring avses att inventering eller annan dokumentation visar att järv fött ungar i samebyn innevarande år eller att lodjur och varg fött ungar föregående kalenderår. För björn gäller att ungar fötts innevarande eller föregående kalenderår (svårt att säkert skilja årsungar och ettåringar på hösten). För kungsörn gäller att vuxna fåglar och/eller ungar konstaterats vid boplats. Preciserade definitioner av föryngring för respektive djurart redovisas i bilaga som fastställs av Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelserna.
Med regelbunden förekomst avses att, när föryngring inte förekommer, spår av arterna järv, lodjur eller varg dokumenterats under samma säsong vid olika tillfällen under minst tre olika månader under perioden november–maj (7 månader) i samebyn.
Med tillfällig förekomst avses att arten normalt inte uppträder i samebyn, men att spår dokumenterats minst en gång under inventeringssäsongen.
Med inventeringsperiod avses den tid som är lämpligast för inventering med hänsyn till arternas reproduktionscykel, inventeringens effektivitet och kostnad: järv; 1 mars–15 maj, lodjur och varg; 10 januari–28 (29) februari, björn; 15 april–15 oktober, kungsörn; 1–31 juli.
Med reproduktionscykel avses den period som är lämplig med hänsyn till när respektive art föder ungar under året: björn; 1 januari– 31 december, järv; 1 mars–28/29 februari, lodjur och varg; 1 maj– 30 april och kungsörn; 1 mars–28/29 februari. Observationer under säsongen kopplas till respektive arts reproduktionscykel.
Med massdödande avses att en eller flera individer av en rovdjursart dödat minst 10 renar inom ett begränsat område inom högst 7 dygn.
Med ersättning avses det av Sametinget årligen fastställda och till sameby eller enskild utbetalade beloppet för merarbete och merkostnader orsakade av rovdjur.
Med genomsnittligt slaktvärde avses det nyckeltal som årligen framräknas enligt Jordbruksverkets statistik för en ”medelslaktren” (slaktvärde inklusive prisstöd men exklusive moms1).
Inventeringar
Medel
2 §
Naturvårdsverket fördelar de medel regeringen anslår för inventeringar, sammanställningar och rapporteringar till länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Dalarnas och Västernorrlands län. Sametinget fördelar de medel regeringen anslår för inventeringar inom respektive sameby.
Naturvårdsverket fördelar medlen till länen dels med hänsyn till länets areal och dels med beaktande av förväntad rovdjursförekomst, tillgänglig inventeringspersonal och hur inventeringsverksamheten är organiserad. Sametinget fördelar medlen till samebyarna med hänsyn till samebyns areal.
Ansvar och org.
3 §
Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för inventeringsverksamheten.
Inventering av rovdjur i renskötselområdet utförs av länsstyrelsen och samebyarna gemensamt. Länsstyrelsen utser en rovdjursansvarig för länet samt de ”naturbevakare” och eventuella övriga namngivna personer
11997 var det 1 402 kronor.
som är ansvariga gentemot de samebyar som har betesområden i länet. En ”naturbevakare” skall vara verksam i flera samebyar, men en namngiven ”naturbevakare” skall vara kontaktperson gentemot varje sameby.
Länsstyrelsen utser en rovdjursansvarig för varje sameby efter förslag från samebyn. Därutöver kan samebyn ha någon eller några personer som är kontaktperson för exempelvis olika grupper.
Länsstyrelsen är också ansvarig för att personalen besitter relevanta kunskaper såväl om ersättningssystemets konstruktion som om juridik, biologi och inventeringsmetodik och att såväl egen personal som samebyarnas rovdjursansvariga fortlöpande vidareutbildas.
Länsstyrelsen skall tillse att jävsförhållanden ej uppkommer vid val av länsstyrelsens rovdjursansvariga och inventeringspersonal.
Periodicitet
4 §
Inventeringar av rovdjur utförs årligen i varje sameby om inte annat beslutats av Naturvårdsverket. Om snö- och väderleksförhållandena inte möjliggör fullständigt inventeringsarbete så skall föregående års inventeringsresultat kunna användas.
Mål
5 §
Inventeringen ingår i länsstyrelsernas regionala faunavårdsansvar och utgör en nödvändig förutsättning för ersättningssystemet. Resultatet skall vara direkt jämförbart mellan samebyarna och länen och inventeringen skall utgöra underlag vid
- Sametingets beslut om fördelning av tillgängliga medel för rovdjursförekomst i samebyarna,
- Sametingets beslut om eventuella förebyggande åtgärder för att förhindra skador av rovdjur på ren,
- Naturvårdsverkets beslut om eventuell skyddsjakt efter rovdjur,
- uppföljning av effekten på rovdjursstammarnas av vidtagna skadeförebyggande åtgärder.
Inventeringsområde
6 §
Inventeringsområdet omfattar de svenska samebyarnas totala betesområden i Sverige och Norge inkluderande en buffertzon på 5 km.
Järv, lodjur, varg
7 §
För järv, lodjur och varg skall årligen för varje sameby fastställas om:
- eventuell föryngring av arten förekommer samt antalet föryngringar,
- arten finns regelbundet (föryngring förekommer inte),
- arten saknas eller bara uppträder tillfälligt.
Björn och kungsörn
8 §
För björn och kungsörn bör för varje sameby fastställas var eventuell föryngring förekommer.
Norge
9 §
För samebyarnas betesområden i Norge skall angränsande fylkes rovdjursansvariga ombesörja att information motsvarande den i Sverige tas fram av norska myndigheter inom de tidsramar som gäller för denna författning.
Sekretess
10 §
Lyor och boplatser av aktuella rovdjur omfattas av sekretesslagen (1980:100), varför sådana platsers exakta lägen inte onödigtvis får röjas eller spridas.
Länsstyrelsens tjänstemän omfattas av denna lag. Det gör dock inte samebyarnas rovdjursansvariga. Länsstyrelsen skall därför under an-
given säsong förordna samebyarnas rovdjursansvariga för inventeringsuppdraget.
Insamlade data är att betrakta som arbetsmaterial tills dess länsstyrelsen överlämnar sin årsrapport, vilken är offentlig handling.
Dokumentation och utvärdering
11 §
Rapportering av rovdjursobservationer skall ske genom de rovdjurs- och utvärderingsansvariga.
Inventeringsresultat som kan påverka ersättningsnivåer alternativt skyddsjakt skall dokumenteras skriftligt och finnas nedtecknade på därför avsedda blanketter och kartkopior. Länsstyrelsens och samebyns rovdjursansvariga skall så långt möjligt gemensamt dokumentera, verifiera och utvärdera observationerna.. Om de rovdjursansvariga är oense om dokumentationen skall detta särskilt redovisas av länsstyrelsen.
Under inventeringsperioderna gäller att inventeringsresultat som kan påverka ersättningsnivåerna alternativt beslut om skyddsjakt omgående skall rapporteras till länsstyrelsen av samebyns rovdjursansvariga. Observation från allmänheten skall alltid först bedömas och eventuellt kontrolleras av samebyns rovdjursansvarige och därefter av byns rovdjursansvariga anmälas till länsstyrelsen.
Om rapportering skett inom rimlig tid och mottagits av länsstyrelsen som därefter beslutar att inte genomföra någon efterkontroll behöver detta inte innebära utebliven ersättning till samebyn. Sådana situationer skall redovisas av såväl samebyns som länsstyrelsens rovdjursansvariga.
Kostnaden för uppenbart oriktig rapportering kan debiteras samebyn. Under inventeringsperioden skall länsstyrelsens naturbevakare och samebyarnas rovdjursansvariga fortlöpande utbyta information om inventeringsarbetet.
Efter inventeringsperioden skall länsstyrelsen utvärdera det samlade inventeringsresultatet, varvid i förekommande fall antalet lyor av järv antalet familjegrupper av lodjur och varg skall redovisas. Även förekomst av björnhonor med ungar samt bebodda boplatser av kungsörn skall redovisas. Länsstyrelsen skall särskilt redovisa de lyor och föryngringar där samtliga kriterier för dokumentation inte är uppfyllda. Gemensamma kriterier skall användas och likartade bedömningar skall göras mellan länen och också mellan samebyarna. De bedömningar som gjorts i de icke fullt dokumenterade fallen skall redovisas.
Utvärderingen skall samordnas mellan länen och samebyarna delges resultatet och beredas möjlighet att yttra sig. Eventuella motstridiga uppfattningar bör redovisas i länsstyrelsernas slutrapport.
Inventeringsresultat i Norge och Finland som kan påverka ersättningsnivåer alternativt skyddsjakt skall dokumenteras på samma sätt som om observationen gjorts i Sverige.
Länsstyrelsen är ansvarig för dokumentation, bearbetning, dataläggning i rovdjursdatabasen och redovisning av inventeringsresultaten.
Den gemensamma rovdjursdatabas som utvecklats av länsstyrelserna skall användas. Ansvarig för rovdjursdatabasen är respektive länsstyrelse. Naturvårdsverket, eller den verket förordnar, är ansvarigt för utveckling, uppgradering och underhåll av rovdjursdatabasen.
Rapportering och redovisning
12 §
Länsstyrelserna överlämnar årligen, dock senast den 1 juni en preliminär skriftlig rapport till Sametinget och Naturvårdsverket och senast den 1 november en gemensam slutrapport med det samlade inventeringsresultatet.
Resultaten skall presenteras på samebynivå och geografiskt, varvid rikets näts femkilometersrutor skall utgöra basskikt.
Senast den 1 november skall länsstyrelserna också till Naturvårdsverket redovisa hur inventeringsmedlen använts och vilka insatser som gjorts.
Samebyarna skall senast den 31 augusti till Sametinget överlämna en ekonomisk rapport över hur medlen för inventeringarna använts.
Ersättning (kompensation)
Medel
13 §
De medel regeringen anslår fördelar Sametinget utifrån rovdjursförekomst till respektive sameby. Vid fördelningen av medlen på samebyar skall främst det inventeringsresultat ligga till grund som länsstyrelserna redovisar i årsrapporten. Om inventeringsunderlaget inte uppfyller fastställda kriterier och krav på dokumentation skall ersättning inte utgå. Om andra observationer styrker föryngring eller förekomst så skall dessa uppgifter inlämnas skriftligt och så långt möjligt vara dokumenterade
och de kan beaktas först efter särskild prövning av Sametinget efter samråd med berörd länsstyrelse.
En viss del av medlen skall Sametinget årligen reservera för extrema olägenheter i samband med skadeförebyggande åtgärder och vid massdödande. Ersättning vid skadeförebyggande åtgärder och vid massdödande kan utbetalas först efter särskild ansökan.
14 §
Medlen för rovdjursförekomst skall så långt möjligt användas för att kompensera enskilda renägare för skador och olägenheter som rovdjuren kan antas åsamka deras renar. Samebyarna bör fördela dessa medel enligt renantal samt dessutom utbetala ersättning för påträffade massdödade och -skadade renar samt för särskilt värdefulla och registrerade renar inom samebyn som rovdjursdödats. Därutöver kan medlen användas av samebyn för att förebygga skador av rovdjur på ren. Medlen kan inte direkt användas för att täcka andra kostnader inom samebyn.
15 §
Förekomst av rovdjur ersätts av Sametinget med de belopp som årligen fastställs i bilaga av Sametinget i samråd med Naturvårdsverket. Beloppen för aktuellt kalenderår skall fastställas senast den 1 december.
Differentierad ersättning
a. I områden där rovdjursstammarna är svaga och där det finns ett all-
mänt intresse för att de skall bli starkare kan högre belopp utbetalas. b. Har järvföryngring decimerats med skyddsjakt skall den utbetalda
ersättningen för den lyan reduceras till en fjärdedel.
Reduktion vid jakt
c. För varje individ av lodjur, järv eller varg som det tillåts skyddsjakt
för inom en sameby skall ersättningen reduceras. Ersättningen reduceras med det belopp som anges för respektive art för regelbunden förekomst i bilaga till denna förordning. d. I de fall skyddsjakt på rovdjur omöjliggörs eller begränsas av natio-
nalpark kan Sametinget besluta att ersättning för föryngringar som
ligger inom nationalpark eller annat naturskyddat område höjs, dock aldrig mer än till det dubbla.
Massdödande
e. Konstaterade fall av massdödande skall omedelbart anmälas till
samebyn, länsstyrelsen och Sametinget. Samebyns och länsstyrelsens rovdjursansvariga bör gemensamt besiktiga skadan.
Ersättning till de skadedrabbade kan efter ansökan hos Sametinget utgå för rovdjursdödad ren med samma belopp som för trafikdödad ren och för merkostnader motsvarande högst en fjärdedel av detta belopp.
Skadeförebyggande åtgärder
f. Ersättning för olägenheter vid skadeförebyggande åtgärder kan utgå
endast vid extrema situationer efter ansökan till Sametinget. Situation som kan föranleda sådan ansökan skall omedelbart anmälas till samebyn, Sametinget och länsstyrelsen.
Ersättning kan i extrema situationer även utgå för att täcka kostnader för att skrämma iväg rovdjur och vid skyddsjakt på rovdjur.
Skadeförebyggande åtgärder
Andra åtgärder än skyddsjakt
16 §
När renar hålls samlade i beteshagar eller vinterhjordar eller under särskild bevakning på kalvningsland skall renägare ges rätt att störa och skrämma iväg rovdjur som uppträder i eller i direkt anslutning till renhjorden. Sådan åtgärd får ske med användning av motorfordon. Rovdjur som störs eller skräms iväg får inte onödigtvis stressas och inte skadas eller dödas. Åtgärder vidtagna med stöd av denna paragraf skall snarast anmälas till berörd polismyndighet (Skrivningen är ej tillämplig i dag
med gällande lagstiftning, men Rovdjursutredningen föreslås utreda frågan).
Skyddsjakt
17 §
Om övriga skadeförebyggande insatser är otillräckliga kan Naturvårdsverket eller den verket utser [länsstyrelsen] (ej möjligt i dag med
gällande lagstiftning) efter samråd med Sametinget besluta om
skyddsjakt på rovdjur. Sådan skyddsjakt bör vara riktad mot särskild individ/individer och avgränsad till särskilt angivet område i samebyn. Den bör också vara begränsad i tid med hänsyn till de medel som tillåts och till vilka som får utföra skyddsjakten.
Skyddsjakt får meddelas för att reducera rovdjursstammarna till de nivåer som täcks av ersättning enligt bilaga. Dessa nivåer fastställs av Sametinget i samråd med Naturvårdsverket och efter samråd med samebyarna och länsstyrelserna.
Övrigt
Betesområden
18 §
Eftersom svenska myndigheter (Sametinget) betalar ersättning inom i Norge samebyars betesområden i Norge bör avtal upprättas om samordnad skyddsjakt inom samebyars betesområden i Sverige och Norge.
Frågan bör tas upp i vid formaliserade samtal mellan Naturvårdsverket och Direktoratet for Naturforvaltning där även länsstyrelserna i respektive länder bör ingå liksom representanter från berörda samebyar Frågan bör mer långsiktigt tas upp i kommissionens omförhandling av renbeteskonventionen.
Rapportering
19 §
I årsredovisningen den 1 mars redovisar Sametinget årligen hur föregående kalenderårs ersättningsmedel fördelats på samebyar, län och andra stater (Norge och Finland). Redovisningen bör även uppdelas på utbetald ersättning för rovdjursförekomst, fall av massdödande och skadeförebyggande åtgärder uppdelat på respektive rovdjursart.
Överklagande
Inventering
20 §
Länsstyrelsens inventeringsresultat kan överklagas av samebyarna till Naturvårdsverket.
Ersättning
De ersättningar som utbetalas av Sametinget kan överklagas till regeringen.
Allmänna råd
Definitioner (1 §)
Kungsörn
Ersättning utgår endast för kungsörn, eftersom det inte är vetenskapligt dokumenterat att havsörn dödar eller skadar ren. Den är däremot en utpräglad asätare som gärna ”går på” renkadaver. Havsörnen häckar i renskötselområdet i delar av Norrbottens fjällnära urskogar, men uppträder där på födosök även i fjällområdet. I Norge finns den relativt talrikt utmed hela kusten, där det även bedrivs intensiv fårskötsel och även renskötsel på nordliga öar. Det är inte heller därifrån dokumenterat att havsörn dödar vare sig får eller ren.
Som jämförelse kan fjällräven nämnas som trots att den är fridlyst inte finns med som en ersättningsgrundad djurart. Naturvårdsverket känner inte heller till dokumenterade fall där fjällräv dödat renkalv eller äldre renar.
Föryngring
Kriterier för rovdjursföryngringar för år 2000 redovisas som bilaga till denna föreskrift.
Massdödande
Definitionen av massdöd anger att skadorna skall ha inträffat inom ett
begränsat område. I den s.k. överenskommelsen definierades området
till 1 km2. Den bestämda avgränsningen gjorde det svårt att ersätta skador exempelvis om renarna vid skadetillfället skingrats och drivits iväg av rovdjur och dödade/skadade renarna påträffats inom en större yta. Definitionen säger också att minst 10 renar skall ha dödats inom högst 7
dygn. Den vanligaste situationen vid massdödande är att en eller ett par
rovdjur dödat eller skadat flera renar ofta beroende på ett för rovdjuret extrem situation. Det kan exempelvis vara strövrenar som under vintern blivit kvar i ett granland utan tillsyn och att snöförhållandena där förhindrar renarna att fly vid ett rovdjursangrepp.
Inventeringar (2–12 §§)
Allmänt
Inventering av järv, lodjur, varg, björn och kungsörn skall ske inom hela renskötselområdet med koncentration till rennäringens åretruntmarker. Inventering skall även göras i konventionsområden i Norge. Metodik som är anpassad till respektive art skall användas. Metodiken skall så långt möjligt vara densamma i hela renskötselområdet och präglas av objektivitet, hög trovärdighet och rättvisa.
Rovdjursarternas utbredning och numerär skall normalt fastställas på reproduktions- och inte på individnivå. För järv, lodjur och varg är ambitionen att samtliga föryngringar i renskötselområdet årligen skall registreras. För björn och kungsörn skall det inom varje sameby registreras om föryngring sker årligen. Om inventeringsresultaten i en sameby visar på stabila förhållanden för en rovdjursart kan inventeringsinsatserna dock begränsas till två säsonger av tre för den arten och insatserna koncentreras på andra rovdjursarter eller samebyar där osäkerheten är större.
Av såväl kostnadseffektiva som praktiska skäl måste inventeringsarbetet koncentreras till vissa perioder under året. Dessa perioder varierar mellan djurarterna utifrån inventeringens mål. För järv gäller exempelvis att främst lyor skall registreras, vilket innebär att inventeringsperioden måste koncentreras till den tid då järven utnyttjar lyan.
Inventeringarna bör även genomföras då de yttre förhållandena är optimala. Lodjursungarna följer normalt modern från juli till mars månad då separation sker. Därför är det möjligt att registrera spår av lodjursfamiljer från första snön. Under höstvintern är vädret normalt sämre med snöfall och stora temperaturskillnader, vilket gör inventeringsarbetet ineffektivt. Likaså försvårar mindre snödjup, svaga isar och mörker arbetet. Möjligheten att inventera familjegrupper upphör då brunstperioden närmar sig och ungarna separerar och även andra konstellationer av lodjur bildas. Av den anledningen kan inventeringen av familjegrupper inte fortsätta längre än till februari månads utgång. Skyddsjakt komplicerar också inventeringsperiodens längd. Erfarenheten visar att det är olämpligt att både inventera och jaga lodjur samtidigt. Lodjursfamiljer splittras i samband med jakten och det omöjliggör ett jämförbart inventeringsresultat. Därför skall aldrig inventeringsresultat räknas om det insamlats samtidigt som vapenjakt tillåtits. Undantaget är fällfångst, som kan vara tillåten samtidigt som inventering genomförs.
Det är viktigt att inventeringarna genomförs på sådant sätt att kvalitetskravet ställs i första rummet och att de som inventerar noggrant dokumenterar det som observeras. Om annan information vägs in i
bedömningarna så skall det framgå av den skriftliga dokumentationen. Sådan annan information kan exempelvis vara relevanta iakttagelser gjorda av andra personer vid ett tidigare tillfälle. Länsstyrelsens naturbevakare och samebyns rovdjursansvariga skall alltid eftersträva att vara överens om gjorda iakttagelser. Om flera iakttagelser av lodjursfamiljer gjorda under samma dag inom 25 km diameter också utgörs av olika familjegrupper kan normalt inte avgöras förrän efter omfattande spårningar av de olika grupperna.
Inventeringsarbetet bör även koncentreras till väl definierade perioder med hänsyn till den kontrollfunktion som länsstyrelsens personal har. Skall länsstyrelsen ha möjlighet att kontrollera de uppgifter som inkommer måste den ges möjlighet att bl.a. arrangera jourhållning under vissa förbestämda helger.
Länsstyrelsen bör främst kontrollera uppgifter som kan innebära bekräftelse på en ny föryngring av järv eller lodjur och alla observationer av varg. Innan kontroll genomförs bör hänsyn tas till förväntad totalkostnad med beaktande av tillgänglig personal, resor, väder etc. Helikopter måste kanske användas, för att möjliggöra en snabb kontroll. Andra angelägna inventeringsuppdrag måste kanske lämnas åt sidan för att kontrollen skall kunna genomföras.
Är det uppenbart oriktiga uppgifter som föranlett kontrollen så är det inte rimligt att kostnaden skall belasta länsstyrelsen. Samebyn kan då ställas ansvarig för kostnaden. Felbedömning av spår m.m. skall dock inte föranleda återbetalning.
Vid länsstyrelsens kontroll av observationer skall alltid riktigheten dokumenteras. Är t.ex. meddelad uppgift om art och individantal korrekt eller felaktig. För denna dokumentation bör Nordkalottkommitténs blankett ”Rapportregistrering stora rovdjur” användas.
Om länsstyrelsen inte kontrollerar en observation skall den ansvariga i en tjänsteanteckning ange skälen till varför kontroll inte utförts.
Inventeringsperioderna varierar mellan arterna och det gör även rovdjurens reproduktionscykler. Rovdjursungarna föds under olika månader. Björnungar föds i december/januari, järvungar i februari/mars och lodjursungar i maj/juni. Rovdjursungarna följer likaså modern under olika lång tid. Järvungar följer normalt modern till dess ungarna är 5 månader gamla, medan lodjursungarna följer modern i 10 månader och björnungarna normalt i 15 alternativt 27 månader. Detta medför att om spår av en lodjursfamilj registreras under februari månad så är den kullen född året innan medan om spår av järv noteras i slutet av april så är de ungarna födda samma år. Det bör uppmärksammas att exempelvis inventeringsresultat för lodjur redovisade för 1999 beskriver reproduktionen året före dvs. 1998!
Länsstyrelsen fältpersonal
Länsstyrelserna bör eftersträva att, så långt möjligt, använda fast anställd personal i inventeringsarbetet. En förutsättning för ett objektivt och opartiskt inventeringsarbete är god biologisk kompetens om de aktuella djurarterna, men också om renskötseln i allmänhet och i de aktuella samebyarna.
Länsstyrelsens naturbevakare bör arbeta i grupper som arbetar gentemot flera samebyar. Det är särskilt viktigt eftersom det ofta blir fråga om hur inventeringsresultatet påverkar ersättningen mellan angränsande samebyar.
Järv
Mål: För varje sameby skall antalet järvföryngringar fastställas och om
föryngring saknas om järv bara förekommer regelbundet eller tillfälligt.
Metodik: Lokaler där järvlyor är kända sedan tidigare liksom andra
potentiella lokaler besöks under säsongen och eventuella lyors säkerhet fastställs efter de kriterier som finns på blankett ” Registrering av lyor ” (Nordkalottens miljöråds arbetsgrupp för stora rovdjur). Om osäkerhet råder efter snöperioden om ungar fötts bör lyan besökas under barmarkstid för att fastställa om föryngring skett.
Inventeringsperiod: 1 mars–15 maj kompletterat med eventuella bar-
marksbesök omedelbart efter snösmältningen.
Dokumentation: Blankett ”Registrering av lyor” och den gemensamma
rovdjursdatabasen.
Reproduktionscykel: 1 mars–28/29 februari.
Lodjur
Mål: För varje sameby skall antalet lodjursföryngringar fastställas och
om föryngring saknas om lodjur bara förekommer regelbundet eller tillfälligt.
Metodik: Inventering på spårsnö genomförs varvid särskilt tidigare
kända lodjursmarker besöks systematiskt, varvid samtliga spår av familjegrupper registreras. Spår av familjegrupper skall isoleras från varandra genom spårning. Spårningen skall noggrant dokumenteras på blanketter och kartor, varvid samtliga lodjursspår, egna körda skotereller skidspår och andra skoterspår skall noteras.
Inventeringsperiod: 10 januari–28/29 februari.
Dokumentation: Blankett ”Rapportregistrering i renskötselområdet” och
kartkopia och den gemensamma rovdjursdatabasen.
Reproduktionscykel: 1 maj–30 april.
Varg
Mål: För varje sameby skall antalet vargföryngringar fastställas och om
föryngring saknas om varg förekommer regelbundet eller tillfälligt. Uppträder varg regelbundet eller tillfälligt så skall antalet individer fastställas och likaså om samma individ uppträder i flera samebyar.
Metodik: Inventering av varg bör ske parallellt med inventering av lodjur
och järv. Alla vargobservationer bör så långt möjligt kontrolleras under hela året.
Inventeringsperiod: 10 januari–28/29 februari.
Dokumentation: Blankett ”Rapportregistrering stora rovdjur” och kart-
kopia och den gemensamma rovdjursdatabasen.
Reproduktionscykel: 1 maj–30 april.
Björn
Mål: För varje sameby skall fastställas var eventuell föryngring före-
kommer inom samebyns betesområden.
Metodik: Samtliga observationer av björnhona med ungar skall anteck-
nas, varvid antal ungar och om möjligt ungarnas ålder skall noteras. Särskilt då det gäller björn är det sannolikt att uppgifter från allmänheten kommer att utgöra en betydande del. Behovet av dokumentation genom foton eller videofilm av djur eller spår bör betonas. Även andra uppgifter som bekräftar reproduktion bör noteras. Det kan exempelvis vara en trafikdödad björnunge eller en skjuten lakterande björnhona.
Inventeringsperiod: 15 april–15 oktober.
Dokumentation: Blankett ”Rapportregistrering stora rovdjur” och kart-
kopia och den gemensamma rovdjursdatabasen.
Reproduktionscykel: 1 januari–31 december.
Kungsörn
Mål: För varje sameby skall fastställas var eventuell föryngring före-
kommer inom samebyns betesområden och om ungar konstaterats i bo.
Metodik: Kända boplatser och potentiella nya häckningsområden bör
besökas under vårvintern i samband med lodjurs- och järvinventering då bl.a. spelflykt av kungsörn kan iakttas. Därutöver bör kontroll av redan kända boplatser för att fastställa häckningsresultat förekomma. Samarbete och samordning bör i förekommande fall ske med existerande rovfågelprojekt eller ornitologiska föreningar.
Inventeringsperiod: 1 mars–31 juli.
Dokumentation: Blankett ”Rapportregistrering kungsörn och jaktfalk”,
bör användas tillsammans med kartkopia och den gemensamma rovdjursdatabasen.
Reproduktionscykel: 1 mars–28/29 februari.
Antal föryngringar
Följande skall vara vägledande då antalet föryngringar fastställs.
Järv – järvlyor ligger geografiskt åtskilda och är därmed med automatik särskilda.
- Om spår/observation av järvhona med ungar görs under inventeringsperioden, men efter det att ungarna lämnat lyan och inom en radie av 5 km från en känd järvlya så skall de antas tillhöra den kända lyan. Överstiger avståndet 5 km så kan frågan om det rör sig om en annan föryngring prövas av länsstyrelsen.
- Lodjur - om flera familjegrupper uppträder inom en diameter av 25 km skall spåren av de familjegrupper som man misstänker är olika spåras ihop eller isär av länsstyrelsens personal. Avståndskriteriet, som bara skall användas som en ”nödlösning”, bygger på aktuella forskningsrön beträffande lodjursfamiljers genomsnittliga hemområden.
Spårningar för att fastställa antalet familjegrupper skall göras
- under gynnsamma spårförhållanden,
- vid ett och samma tillfälle av de aktuella familjegrupperna.
Olika antal djur utgör inte ett kriterium för att det är fråga om olika familjegrupper. Något djur kan under en kortare eller längre sträcka/tid ha lämnat gruppen för att sedan åter ansluta sig till gruppen. Utgångs-
punkten skall också vara att ”spåra ihop” eventuella familjegrupper och inte att ”skära av” dem.
Om observationer görs utanför inventeringsperioderna kan de utgöra grund för ersättning efter särskild prövning av Sametinget efter hörande av länsstyrelsen, varvid särskilda krav ställs:
- observationen dokumenterar en föryngring
- observationen är väl dokumenterad med foto, video etc.
- observationen kan rimligen inte tillhöra en redan känd föryngring, varvid hänsyn skall tas till främst tid och avstånd mellan eventuella närliggande observationer.
Sekretess
För personer som är eller varit fast eller tillfälligt anställda av länsstyrelse eller person som är eller varit förordnad av länsstyrelse som samebyns rovdjursansvarig gäller att uppgifter om exempelvis järvlyor och kungsörnsbon inte får röjas eller spridas även om anställningen eller förordnandet upphört (1980:100, 1 kap. 6 § och 10 kap 1 §).
Dokumentation och databas
Observationer som är av betydelse för inventeringsresultat eller ersättningar skall dokumenteras på angivna blanketter och kartkopior som skall förvaras och arkiveras hos länsstyrelsen. Uppgifter som omfattas av sekretess skall anges vid arkivering.
De blanketter som används är bl.a. de som utarbetats av Nordkalottkommitténs arbetsgrupp för stora rovdjur. Vissa blanketter har reviderats medan andra är föremål för revidering och de senaste versionerna skall användas.
Alla observationer skall återfinnas i den databas som framtagits gemensamt av länsstyrelserna och Naturvårdsverket och som respektive länsstyrelse ansvarar för.
Rapportering och redovisning
Länsstyrelserna skall överlämna en gemensam skriftlig rapport till Sametinget och Naturvårdsverket senast den 1 november. Hittills har länsstyrelsen i Västerbottens län haft ansvaret för såväl redigering som tryckning. Länsstyrelserna får själva avgöra vilken länsstyrelse som framöver ansvarar för utgivningen.
I dag är den dokumenterade kunskapen om de olika arternas reproduktionsområden otillräcklig i samtliga län. Det är nödvändigt att bättre urskilja områden med reproduktion, varför utbredningskartor årligen skall presenteras för järv, lodjur, varg, björn och kungsörn uppdelade på områden med reproduktion och förekomst. Sådana kartor skall presenteras på länsnivå och på samebynivå. Detaljeringsgraden vid insamlandet skall vara koordinater med minst 5+5 siffror enligt Rikets nät eller femkilometersrutor enligt Rikets nät. Vid kartpresentationer av exempelvis järvlyor måste mindre noggrannhet anges (
≥
10x10 km). För
rutor med nollvärden (ingen förekomst) skall framgå om de besökts av inventeringspersonal. På utbredningskartorna skall alltid det eller de år från vilka inventeringsunderlag erhållits anges.
Samtidigt skall länsstyrelserna till Naturvårdsverket redovisa hur inventeringsmedlen använts. Av redovisningen bör också framgå vilken personal som använts, antal inventeringsdagar etc. Samtidigt bör även en diskett med de uppgifter som förts in i databasen överlämnas.
Ersättningar (kompensation) (13–15 §§)
Allmänt
Sedan det nya ersättningssystemet infördes har regeringen i budgetpropositionen angett ett fast belopp som ersättningarna inte får överstiga. Beloppet har satts innan inventeringsarbetet påbörjats och därför finns ingen direkt koppling mellan tillgängliga medel och inventeringsresultat. Detta förhållande ställer också av den anledningen extra stora krav på att länsstyrelserna gör likartade bedömningar mellan länen och också mellan samebyarna. Är det så att ett län och/eller sameby ”gynnas” så innebär det att något annat län och/eller sameby ”missgynnas”, eftersom pengarna tas ur samma pott. Rättvisekravet måste ställas högt.
Kopplingen mellan ersättning och inventering måste vara den att en bristfälligt eller slarvigt genomförd inventering i normalfallet inte skall kunna ge högre ersättning än om kvalitetsmålet sätts högt. Exempelvis skall en järvlya, där spår eller observationer av ungar inte observeras ge avsevärt lägre ersättning än en där ungar bekräftas. En noggrann uppföljning kan dock också innebära att en misstänkt järvlya helt avfärdas.
Om annan information än den som redovisats från inventeringarna framkommit som underlag för ersättningar så skall den alltid framföras skriftligt till Sametinget, varefter länsstyrelsen skall ges möjlighet att ge sitt utlåtande.
Fast belopp eller behovsanpassad ersättning
Fördelen med ett fast ersättningsbelopp för rovdjursförekomst är bara administrativ. Det är svårt att få acceptans för systemet då ersättningsnivån är fastställd innan inventeringsunderlaget föreligger. Därmed varierar ersättningens storlek inte beroende på rovdjursförekomst utan beroende på de medel som anslagits. Detta förhållande undergräver förståelsen för systemet, vilket också försvårar arbetet med att trygga rovdjurens existens i renskötselområdet. Det vore önskvärt att, om inte ett tidigare s.k. förslagsanslag kan anges, ett högsta och ett lägsta belopp kan anges, där de senaste tre årens inventeringsresultat kan utgöra underlag, då beloppen skall fastställas.
Fördelning av ersättningar inom samebyn
Den ersättning som utbetalas bör oavkortat gå till den sameby eller den grupp eller familj inom sameby som enligt ansökan är berättigad till ersättningen.
Ersättning för rovdjursförekomst skall också gå till dem som lider skada. Det är inte samebyn utan de enskilda renägarna som uppenbart haft förluster och bör ges skälig kompensation, varför dessa medel bör fördelas till enskilda renägare efter renantal och utifrån de renar som påträffats dödade eller skadade av rovdjur inom samebyn. Särskilt värdefulla renar bör vara registrerade inom samebyn och om sådana renar påträffas dödade bör samebyn utbetala särskild ersättning till ägaren. Eftersom renägarna sannolikt har olika kriterier för sådana renar kommer en av Sametinget administrerad ersättning inte att fungera rättvist. Om ersättningsnivån är skälig kan den öka motivationen hos de enskilda renägarna att bibehålla fasta rovdjursstammar inom samebyn samtidigt som renägarna vidtar skadeförebyggande insatser.
Ersättning för rovdjursförekomst
Ersättningen för rovdjursförekomst varierar för de olika rovdjursarterna beroende på deras potentiella predationstryck.
Järv
Ersättningen skall motsvara värdet av den förväntade genomsnittlig skada som järvhonan och hennes ungar och andra ”lösjärvar” (hanar, icke reproducerande honor och ännu inte könsmogna djur) kan befaras
förorsaka samebyn. Det är då fråga om den sammanvägda skadan av dödade och eventuella skadade djur, men också den mer svårdefinierade skada i form av främst störning som järvens jaktförsök innebär.
Järvforskningen har visat att överlevnaden vissa år bland järvungarna är mycket låg och att honorna inte föder ungar varje år. En järvkull har enligt de senaste årens inventeringar bestått i genomsnitt av 1,85 ungar. Under de fem månader ungarna i huvudsak följer honan kan ungarna inte förväntas döda ”egna” renar. Även tiden därefter får ungarna betraktas som relativt dåliga jägare, varför antalet teoretiskt dödade renar under året för järvfamiljen inklusive lösjärvar kan beräknas enligt följande:
Järvhonan hela året à 2 ren/månad 24 2 järvungar 2 månader à 1,5 ren/månad 21 4 övriga ”lösjärvar” hela året à 2 ren/månad 96
I detta exempel kan värdet av den beräknade genomsnittlig skadan beräknas till exakt 141 renar, vilket visar vilket värde man får utifrån ovan angivna antaganden, Siffran är ett närmevärde och kan avrundas till siffran 140 eller något annat tal.
Lodjur
Det är inte rimligt att staten skall ersätta förekomst av lodjur med vilka kostnader som helst samtidigt som omfattande skyddsjakt tillåts. Därför bör ett högsta tak för lodjursersättningarna fastställas för varje sameby där avdrag görs för det antal djur som tillåts skyddsjagas inom samebyn. Fyra föryngringar kan utgöra riktvärde för en normsameby.
Ersättningen skall motsvara värdet av den förväntade genomsnittliga skada som lodjurshonan och hennes ungar och andra ”lodjur” (hanar, icke reproducerande honor och honor som mist sina ungar samt ännu inte könsmogna djur) kan förorsaka samebyn.
Lodjursforskningen har visat att överlevnaden vissa år bland lodjursungarna är mycket låg och att honorna inte föder ungar varje år.
En lodjurskull består i genomsnitt av 2 ungar. I de senaste årens inventeringar återfinns dock ett betydande antal kullar med endast en unge. Under de tio månader ungarna i huvudsak följer honan kan ungarna inte själva förväntas döda renar. Även tiden därefter får ungarna betraktas som relativt dåliga jägare, varför antalet teoretiskt dödade renar under året för lodjursfamiljen inklusive andra lodjur i området kan uppskattas enligt följande:
Lodjurshonan hela året à 3 ren/månad 36 2 lodjursungar 2 månader à 1,5 ren/månad 6 2 andra lodjur hela året à 3 ren/månad 72
I detta exempel kan värdet av den beräknade genomsnittliga skadan beräknas till 114 renar, vilket visar vilket värde man får utifrån ovan angivna antaganden, Siffran är ett närmevärde och kan avrundas till siffran 100 eller något annat tal.
Varg
Vargens odiskutabelt höga skadepotential motiverar betydligt högre ersättning än för övriga rovdjursarter.
Björn och kungsörn
Grundtanken i ersättningssystemet är att rovdjursförekomst skall vara avgörande då det gäller ersättningens storlek. Denna princip har man frångått då det gäller ersättning för björn och kungsörn, där ersättningen är arealbaserad.
Omfattningen av den skada som björn och kungsörn förorsakar är i jämförelse med den som lodjur och järv orsakar ofullständigt känd och inte heller dokumenterad annat än i undantagsfall.
Massdödande
Det kan synas som om fall av massdödande närmast är samebyns interna angelägenhet, men eftersom sådana händelser kan resultera i ansökningar om skyddsjakt så bör även länsstyrelsens personal närvara då resultatet av sådana händelser besiktigas.
Att fastställda ersättningsbelopp används vid fall av massdödande förklaras med att dessa dödade eller skadade renar normalt återfinns och därmed som regel kan identifieras till kön och ålder.
Skadeförebyggande åtgärder (16–17 §§)
Ersättning utgår inte för åtgärder som ingår i rennäringens normala arbete och ansvar som exempelvis rensamlingar, renflyttningar och eftersamlingar. Inte heller för normal bevakning av samlade hjordar i beteshagar, under flyttning eller under vintern eller under kalvnings-
perioden. Inte heller för åtgärder som främst är orsakad av betesbrist. Det kan vara att betesmarkerna är överutnyttjade, använda av andra grupper eller samebyar eller att skare eller snödjup försvårar eller omöjliggör betestillgången.
Ersättning kan utgå endast för att täcka merkostnader för exempelvis extra arbetskraft och bränsle vid extrema bevakningsinsatser samt för uppförande av tillfälliga stängselanordningar eller för att underlätta flyttning av renarna som är förorsakad av extrema rovdjursskador eller befarade sådana.
Ersättning kan även i extrema situationer utgå för att täcka merkostnader vid utgrävning av järvlyor eller för att vid skyddsjakt använda helikopter inom ett definierat område.
Ersättning kan utgå högst för verifierade kostnader eller med schablonbelopp för olika åtgärder som fastställs av Sametinget.
Toleransnivåer
Rennäringen skall ges möjlighet att bedrivas så att livskraftiga stammar av naturligt förekommande rovdjursarter bevaras. Ersättningssystemet är till för att kompensera näringen för de skador och olägenheter som därvid uppkommer. Om rennäringen skall kunna fortleva går det inte att ersätta verkliga och förväntade förluster till vilka proportioner som helst. Sametinget och Naturvårdsverket anser att gränsen för att näringen avsevärt försvåras går vid uppkomna rovdjursförluster motsvarande ca 30 % av det normala slaktuttaget mätt över flera år. Det kan vara svårt att fastställa när denna nivå är uppnådd ett bestämt år till följd av att det ofta råder viss grad av osäkerhet kring uppgivna renantalssiffror.
Reduktion av ersättning vid skyddsjakt
Om samhället inte är berett att betala ersättning för mer än viss förekomst av rovdjur eller om rovdjurens antal bedöms orsaka skador eller olägenheter större än ovan angivna toleransnivåer kan Naturvårdsverket ge tillstånd till skyddsjakt efter rovdjur. Skyddsjakten skall främst riktas mot rovdjur i områden där skador på ren är omfattande eller kan förväntas bli det. Avsikten med skyddsjakten inom renskötselområdet är också att hålla det totala ersättningsbeloppet på en acceptabel nivå. Det är därför rimligt att ett skyddsjaktsbeslut samtidigt medför att rovdjursersättningen reduceras för det antal rovdjur som tillåts fällas i en sameby. Underlag vid fastställande av det antal djur som får fällas och hur de skall fördelas utgörs av senaste genomförda inventeringsresultat.
Därmed uppnås en tydlig koppling mellan en för samhället acceptabel rovdjursförekomst och ersättningens storlek. Kravet ökar också på att skyddsjakten görs effektiv och att decimering sker i den omfattning som beslutats, eftersom ersättning således inte utgår för dessa ”övertaliga” rovdjur.
Antal rovdjur i samebyarna
Då antalet rovdjur och särskilt antalet rovdjursföryngringar fastställs för de olika samebyarna skall en sammanvägning göras av rennäringens behov och förutsättningar och att livskraftiga stammar av de olika rovdjursarterna bibehålls på de nivåer för vilka ersättning utgår.
Då dessa nivåer fastställs är det viktigt att beakta de olika samebyarnas arealer och tillgång till för näringen värdefulla naturbetesmarker. Det är också viktigt att de biologiska förutsättningarna för rovdjuren uppfylls så att inte populationerna fragmenteras. Hänsyn måste även tas till arealen av skyddad natur.
Sametinget är administrativ myndighet för ersättningarna i renskötselområdet och Naturvårdsverket är sektorsmyndighet för viltförvaltningen och har därmed det nationella ansvaret för såväl bevarandet av arter som jaktfrågor. Det är naturligt att dessa båda myndigheter i samråd fastställer dessa nivåer efter samråd med såväl samebyarna som länsstyrelserna.
Bilaga 1 – Förslag till ersättningsnivåer för år 2000
Järv
a. Varje föryngring av järv ersätts med 200 000 kronor. Om föryngringen ligger inom 5 km från en eller flera andra samebyar skall ersättningen delas lika mellan dessa såvida inte annat överenskoms och beslutas av Sametinget. Om föryngringen ligger utanför samebyarnas betesområden men inom 5 km från betesområdet skall ersättning utbetalas med totalt halva beloppet till berörd sameby/samebyar.
Endast regelbunden förekomst av järv ersätts med 70 000 kronor. Ersättningen skall dock alltid vara minst dubbelt så stor som för tillfällig förekomst.
Endast tillfällig förekomst av järv ersätts med ett belopp som är arealbaserat dock högst 35 000 kronor.
Lodjur
b. Varje föryngring av lodjur ersätts med 150 000 kronor. Om skyddsjakt tillåts i samebyn reduceras ersättningen för det antal lodjur för vilket skyddsjakt tillåts. Ersättningen reduceras med 60 000 kronor för varje lodjur för vilket skyddsjakt meddelats oavsett om djuret rapporteras fällt eller inte. Ersättning för lodjursföryngringar delas mellan samebyar endast i de fall spår av samma familjegrupp dokumenterats i flera samebyar. Om föryngringen ligger utanför samebyarnas betesområden men inom 5 km från betesområdet skall ersättning utbetalas med totalt halva beloppet till berörd sameby/samebyar.
Endast regelbunden förekomst av lodjur ersätts med 60 000 kronor. Ersättningen skall dock alltid vara minst dubbelt så stor som för tillfällig förekomst.
Endast tillfällig förekomst av lodjur ersätts med ett belopp som är arealbaserat dock högst 30 000 kronor.
Varg
c. Varje föryngring av varg ersätts med 500 000 kronor. Om föryngringen ligger inom 10 km från en eller flera andra samebyar skall ersättningen delas lika mellan dessa, såvida inte annat beslutas av Sametinget. Om föryngringen ligger utanför samebyarnas betesområden
men inom 5 km från betesområdet skall ersättning utbetalas med totalt halva beloppet till berörd sameby/samebyar.
Endast regelbunden förekomst av varg ersätts med 50 000 kronor per individ, Konstateras eller bedöms samma vargindivid uppträda i flera samebyar skall ersättningen delas mellan dessa antingen lika eller i förhållande till den tid de dokumenterats i respektive sameby.
Endast tillfällig förekomst av varg ersätts med ett belopp som är arealbaserat dock högst 25 000 kronor per individ. Konstateras eller bedöms samma vargindivid uppträda i flera samebyar skall ersättningen delas mellan dessa antingen lika eller i förhållande till den tid de dokumenterats i respektive sameby.
Björn
d. Förekomst av björn ersätts med det genomsnittliga slaktvärdet i kronor av en ren multiplicerat med 0,02 och arealen uttryckt i km2av samebyns betesområde, vilket för hela renskötselområdet motsvarar ca 3 000 000 kronor årligen.
Kungsörn
e. Förekomst av kungsörn ersätts med det genomsnittliga slaktvärdet i kronor av en ren multiplicerat med 0,02 och arealen uttryckt i km2av samebyns betesområde, vilket för hela renskötselområdet motsvarar ca 3 000 000 kronor årligen.
Bilaga 2 – Kriterier för rovdjursföryngringar för år 2000
Skrivs efter det att lodjursgruppen är färdig med sitt arbete av Naturvårdsverket.
Frågor att beakta för Rovdjursutredningen och Renbeteskommissionen
Förordning och föreskrifter
Rovdjursutredningen bör rekommendera
- regeringen att utarbetar en förordning och att Naturvårdsverket och Sametinget utarbetar föreskrifter och allmänna råd.
Inventeringar
Renbeteskommissionen bör behandla
- om norska myndigheter i samebyarnas betesområden och 5 km utanför i Norge skall ombesörja att information motsvarande den i Sverige tas fram inom de tidsramar som gäller för denna författning.
Ersättningar
Rovdjursutredningen bör behandla
- hur skyddsjakt och ersättningssystem skall kopplas samman så att rovdjursstammarna och förlusterna inte är större än ersättningen
- om ersättningen skall täcka renarnas beräknade avelsvärde
- om ersättningen skall täcka rovdjurens naturvårdsvärde
- om bara ett viss antal föryngringar av lodjur skall ge ersättning då skyddsjakt medges arten.
Renbeteskommissionen bör behandla
- om och i så fall hur ersättning skall utbetalas för rovdjursförekomst i Norge respektive Finland,
Andra åtgärder än skyddsjakt
Rovdjursutredningen bör behandla
- om renägare eller vårdare skall ges rätt att störa och skrämma rovdjur som uppträder på exempelvis kalvningsland eller i samlade vinterhjordar. I dag är all sådan störning förbjuden enligt 5 § jaktlagen. Det bör även behandlas om och i så fall hur snöskoter och andra motorfordon får användas vid sådant agerande.
Skyddsjakt
Rovdjursutredningen bör behandla
- om ordet skyddsjakt skall ersättas med ordet decimering eller reducering i jaktlagstiftningen och andra relevanta föreskrifter,
- om och i så fall hur motorfordon får användas vid skyddsjakt efter rovdjur. Länsstyrelserna kan i dag bevilja sådana tillstånd med stöd av 31 § jaktlagen, men de är ytterst restriktiva,
- om och i så fall hur vapen får medföras vid färd på skoter och övriga terrängfordon såväl i samband med normalt renskötselarbete som vid skyddsjakt på rovdjur,
- om och i vilka sammanhang 27 § i jaktförordningen, där Naturvårdsverket kan medge jakt på annans jaktområde, skall tillämpas.
- om och i så fall hur skyddsjakt efter rovdjur skall tillåtas i nationalpark eller andra naturskyddade områden. I dag förbjudet enligt 28 § jaktförordningen,
- om skyddsjakt eller motsvarande på kungsörn inom renskötselområdet skall införas
- om Naturvårdsverket skall ges rätt att delegera vissa beslut om skyddsjakt till länsstyrelserna (exempelvis beslut om skyddsjakt på särskilda individer av rovdjur – riktade insatser inom begränsat område och avgränsad tid).
Renbeteskommissionen bör behandla
- om och i så fall hur avtal om samordnad skyddsjakt efter rovdjur skall upprättas med Norge där svenska samebyar har betesområden.
Överklagande
Rovdjursutredningen bör rekommendera
- regeringen att ta ställning till om inventeringsresultat, bidrag och ersättningar skall kunna överklagas och i så fall till vilken instans.