NJA 2007 not 32

Den 31:a. 32. (Ö 446-07) A.M. mot riksåklagaren angående resning.

Sollentuna tingsrätt dömde den 7 februari 2002 A.M. för mord till fängelse på livstid.

Sedan A.M. överklagat fastställdeSvea hovrätt genom dom den 23 april 2002 tingsrättens dom. A.M. överklagade hovrättens dom. HD fann i beslut den 20 juni 2002 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast.

A.M. ansökte om resning i målet, varvid han yrkade att HD skulle ogilla åtalet för mord. Riksåklagaren bestred bifall till resningsansökningen.

HD (justitieråden Victor, Lindeblad, referent, och Virdesten), beslut i huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden. Skäl.Den gärning som hovrätten dömde A.M. för bestod i att han natten till den 31 oktober 2001 berövat T.K. livet genom att förpassa henne ut från köksfönstret i deras gemensamma lägenhet på sjunde våningen vid Nibblevägen 27, Järfälla kommun, varvid hon förorsakades skador på bröstkorgen och bukens inre organ vilka skador ledde till att hon omedelbart avled.

A.M. har hela tiden gjort gällande att han vid det påstådda gärningstillfället låg och sov och att T.K. själv har förorsakat sitt dödsfall.

Hovrättens fällande dom grundar sig till väsentlig del på vittnesmål. H.B.A. hade omvittnat att hon den aktuella natten plötsligt vaknade av att en man och en kvinna, någonstans ovanför hennes lägenhet på sjätte våningen, skrek till varandra under en längre stund och att bord och stolar rörde sig. Hon var osäker på vad klockan var men uppgav att det kunde ha varit omkring kl. 02.00 eller 03.00. R.C. som bodde på fjärde våningen, hade vittnat om att han någon minut efter kl. 04.00 den aktuella natten hörde en kvinna hjärtskärande skrika på hjälp upprepade gånger och att det lät som om skriken kom uppifrån samt att han tio sekunder efter det sista skriket såg en kropp komma fallande. Även M.T., som bodde på femte våningen, hade vittnat om att hon vid 04.00-tiden på natten hörde en kvinna skrika på hjälp tre, fyra gånger i tät följd varefter det lät som om något ramlade. Enligt hovrätten talade dessa förhållanden med styrka för att det var A.M. som förpassat T.K. ut från fönstret.

Härtill kom enligt hovrätten främst följande. Utredningen visade att fönstret var tillslutet strax efter dödsfallet och att det var mindre sannolikt att det gått igen av drag. Det hade inte säkrats några handavtryck vid fönstret vid sidan om den fingeravtryck som naturligt uppstår då någon öppnar eller stänger fönster medan det däremot funnits avskrapsmärken på fönsterblecket. Det framgick vidare att det skulle varit svårt för T.K., i det tillstånd hon befann sig, att på egen hand ta sig ut från köksfönstret. T.K. hade blåmärken på överarmarna, vilkas utseende talade för att de uppkommit genom grepp med händer. Dessa blåmärken kunde ha uppkommit alldeles före dödsfallet.

Sammantaget fann hovrätten att omständigheterna var sådana att det måste anses helt osannolikt att T.K. självmant hoppat ut genom fönstret och att det i stället var ställt utom rimligt tvivel att det var A.M. som berövat T.K. livet genom att förpassa henne ut från fönstret.

A.M. har till stöd för sin resningsansökan anfört att det framkommit nya omständigheter och nya bevis och att detta utgör skäl för resning enligt 58 kap. 2 § 4 RB.

En grundläggande utgångspunkt är att sedan brottmålsdom vunnit laga kraft kan frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte tas upp till ny rättslig prövning. Av 58 kap. 2 § 4 första ledet RB framgår emellertid att resning får beviljas till förmån för den tilltalade, om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) får resning beviljas även om det första ledet inte är tillämpligt om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

Mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel har i praxis uttalats att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tillämpning och användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (se NJA 1992 s. 625). Någon fristående omvärdering av bevisningen i målet skall inte ske i ett resningsärende. Men eftersom betydelsen av det nya materialet i resningsärendet måste prövas kan en omprövning av värdet av tidigare förebragd bevisning komma att involveras. (Jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994 s. 226 f. och Bengtsson, Resning i brottmål vid synnerliga skäl, Process och exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990 s. 1 ff.)

A.M. har i sin resningsansökan argumenterat kring den tekniska utredning som förelåg i brottmålet och anfört att den inte ger stöd för att det förekommit bråk i lägenheten, att vittnet H.B.A. måste ha misstagit sig och att de blåmärken T.K. hade på överarmarna kan ha uppkommit i samband med att ambulanspersonal förflyttade henne. Han har därvid åberopat bl.a. nya rekonstruktioner med fotobilagor, ett utlåtande av professor J.R. med en granskning av den rättsmedicinska undersökningen, en intervju med rättsläkaren C.S. samt viss litteratur. Han har också åberopat en CD-skiva med ljud från ett TV-program som sändes den aktuella natten för att visa att de ljud vittnet H.B.A. hörde kan ha kommit från TV:n.

För att visa att det aktuella köksfönstret kan ha stängts av korsdrag och att hovrätten i detta avseende gjort en felaktig bedömning har A.M. åberopat en DVD- film.

A.M. har vidare argumenterat kring frågorna huruvida T.K. i det tillstånd hon befann sig, själv kunnat ta sig ut genom fönstret och sannolikheten för att hon självmant hoppat ut genom detta. Han har i anslutning härtill åberopat en ny rekonstruktion med bilder, ett yttrande från en läkare, viss litteratur samt dagboksanteckningar av T.K.

Som riksåklagaren har anfört innehåller A.M:s resningsansökan i allt väsentligt inte några nya omständigheter i sak utan består huvudsakligen av en omprövning av redan förebragd bevisning genom en bearbetning av uppgifter som kommit fram under målets handläggning. Det nya material som A.M., enligt vad ovan redovisats, har åberopat i resningsärendet är hänförligt till omständigheter som var kända i hovrätten och syftar till att ytterligare belysa dessa. Bevisvärdet av de vittnesmål som hovrätten till väsentlig del grundade sin dom på rubbas inte av något som tillkommit i resningsärendet.

Sammanfattningsvis är det nya som A.M. har åberopat inte av sådan beskaffenhet att det är sannolikt att det skulle ha lett till att A.M. frikänts eller att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse, om det hade förebringats i brottmålet. Inte heller framkallar det sådant tvivel om A.M:s skuld att det föreligger synnerliga skäl för resning.

Resningsansökan skall därför avslås.

Avgörande. HD avslår resningsansökningen.

Skiljaktig