NJA 2007 not 71

Den 15:e. 71.(Ö 3649-04) C.J. mot Riksåklagaren angående resning.

Hovrätten för Nedre Norrlanddömde den 21 juli 1997 C.J. för mordbrand till fängelse två år och förpliktade honom att betala skadestånd. Sedan C.J. överklagat domen, fann HD i beslut den 3 oktober 1997 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom skulle därmed stå fast.

Efter en ansökan av C.J. beviljade HD i beslut den 27 mars 2000 resning i målet och förordnade att målet på nytt skulle tas upp av hovrätten.

Genom dom den 2 mars 2001 ändrade hovrätten sin tidigare dom endast på så sätt att hovrätten ogillade ett av skadeståndsyrkandena. I beslut den 12 oktober 2001 fann HD inte skäl att meddela prövningstillstånd, och hovrättens dom stod därmed fast.

C.J. ansökte på nytt om resning i målet.

Riksåklagaren motsatte sig att det beviljades resning i målet.

HD, besluti huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden: Skäl. Bakgrund.C.J. har dömts för en mordbrand som enligt åtalet bestod i att han den 4 januari 1997 anlagt brand i en fastighet i Söderhamn. Branden hade utbrutit i en butikslokal som C.J. disponerade i fastigheten. C.J. har förnekat gärningen.

Hovrätten fann i sin dom den 2 mars 2001 bl.a. att branden hade förekommit på ett mycket begränsat utrymme i lokalen, att det i brandområdet hade hittats förpackningar och rester av brandfarlig vätska samt att brandens utveckling och styrka måste bero på att den brandfarliga vätskan hade antänts. Den avgörande frågan var därmed, enligt hovrätten, hur vätskan antänts. Hovrätten konstaterade att åklagarens bevisning syftat till att visa att det saknats naturliga brandorsaker och att branden därför måste vara anlagd.

Bland tänkbara brandorsaker behandlade hovrätten fel i elektrisk utrustning. Av utredningen framgick enligt hovrätten att det inom brandområdet hade funnits bl.a. ett vägguttag till vilket en kassaapparat var ansluten med skarvkabel. Efter vad hovrätten anförde hade det inte kunnat konstateras några primära elskador på vägguttaget och sladden till kassaapparaten. Hovrätten fann därför att denna utrustning inte kunde ha orsakat branden och tog då hänsyn också till de vittnesuppgifter som en kriminalinspektör vid polisens tekniska rotel lämnat om sin brandorsaksundersökning.

Hovrättens slutsats blev att den brandfarliga vätskan hade antänts avsiktligen och att branden således varit anlagd. Enligt hovrättens uppfattning kunde det hållas för visst att branden inte kunde ha anlagts av någon annan än C.J.

Parternas inställning.C.J. har till stöd för sin resningsansökan anfört att det har kommit fram nya bevis eller omständigheter eller vad som i vart fall skulle kunna jämställas med detta och att det därmed finns skäl för resning enligt 58 kap. 2 § 4 RB. Han har anfört bl.a. att hovrätten byggt sin dom på felaktiga förutsättningar, eftersom varken kassaapparaten eller sladden till denna har undersökts av Statens kriminaltekniska laboratorium. Enligt C.J. har inte heller ytterdörren till butikslokalen undersökts tidigare; han menar att ytterdörren har krånglat och att stenflis som använts vid halkbekämpning kan ha hindrat dörren från att gå i lås, vilket fört med sig att någon annan person kunnat ta sig in i lokalen. Med C.J:s synsätt har brandplatsundersökning och rekonstruktion genomförts på ett felaktigt sätt. Han har också gjort gällande att de bevis som åberopats mot honom har varit svaga och att hovrättens bedömning av bevisningen avviker från HD:s praxis. C.J. har satt i fråga om bevisprövningen, som skett enligt en uteslutningsmetod, kan förenas med Europakonventionen.

Riksåklagaren har anfört att det mot bakgrund av den rättsliga regleringen och HD:s mycket restriktiva praxis inte finns tillräckliga skäl att på nytt pröva målet och att C.J. inte kan anses ha visat någon omständighet som bör föranleda resning. Riksåklagaren har bl.a. understrukit att det enligt hans uppfattning får anses uteslutet att någon helt utomstående skulle ha kunnat ta sig in genom ytterdörren, som var låst när brandpersonal kom till platsen, och anlägga elden.

HD:s bedömning.En grundläggande utgångspunkt är att, sedan en brottmålsdom har vunnit laga kraft, frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny rättslig prövning. Av 58 kap. 2 § 4 första ledet RB framgår emellertid att resning får beviljas till förmån för den tilltalade, om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) får resning beviljas även om det första ledet inte är tillämpligt men det, med hänsyn till vad som åberopats och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

Mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel har i praxis uttalats att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tillämpning och användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (se t.ex. NJA 1992 s. 625). Någon fristående omvärdering av bevisningen i målet skall inte ske i ett resningsärende. Men eftersom betydelsen av det nya materialet i resningsärendet måste prövas kan en omprövning av värdet av tidigare förebringad bevisning komma att involveras. (Jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 226 f. och Bengtsson, Resning i brottmål vid synnerliga skäl, Process och exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990, s. 1 ff.)

C.J:s ansökan om resning vilar i stor utsträckning på ett påstående om att hovrätten i sin dom har utgått från en felaktig förutsättning, nämligen att sladden till butikens kassaapparat blivit undersökt. Vad hovrätten anfört i denna del tar sikte på frågan om branden har haft naturliga orsaker eller om den varit anlagd. Som ett led i den prövningen har hovrätten jämte flera andra tänkbara brandorsaker bedömt om branden uppstått genom ett elfel som orsakats av ett vägguttag inom brandområdet, till vilket uttag en kassaapparat varit ansluten med en skarvkabel. Enligt domskälen har det ”inte kunnat konstateras” några primära elskador på vägguttaget eller ”sladden till kassaapparaten”. Hovrättens formulering skulle kunna ges olika tolkningar. Det framgår inte klart om med ”sladden till kassaapparaten” avses den tidigare nämnda ”skarvkabel” som varit ansluten till ett vägguttag inom brandområdet eller om hovrätten syftar på någon annan ”sladd” till kassaapparaten utanför detta område. Inte heller går det att säkert utläsa vad som avses med uttrycket att inga primära skador ”kunnat konstateras” och om hovrätten därmed – vilket C.J. utgått från – grundat denna slutsats på en uppfattning om att sladden varit föremål för särskild sakkunnig granskning där det slagits fast att inga primära skador fanns. En alternativ läsart som ligger väl så nära till hands är dock att hovrätten enbart velat uttrycka att det inte kommit fram något positivt stöd för att en skada på sladden gett upphov till branden, vilket tillsammans med övrig utredning ansetts tillräckligt för att utesluta detta som en naturlig brandorsak.

Även om full klarhet inte skulle anses råda om innebörden av domskälen på denna punkt kan det som har kommit fram i ärendet om resning inte ge stöd för slutsatsen att hovrätten haft en oriktig utgångspunkt för sin bedömning som sedd i belysning av övrig utredning fått någon mer avgörande betydelse för hovrättens ställningstagande. Det är således inte sannolikt att C.J. skulle ha frikänts eller brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse, om det inför hovrätten särskilt tagits upp att sladden inte blivit undersökt. Inte heller finns det med hänsyn till denna omständighet synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om han har förövat det brott för vilket han dömts.

Vad C.J. har åberopat till stöd för att ytterdörren kanske inte gick i lås sedan han gått in i lokalen och att någon annan olovligen skulle ha tagit sig in och anlagt branden utgör inte tillräckliga skäl för resning. Inte heller har C.J. visat på några andra omständigheter som var för sig eller sammantagna med vad som i övrigt har kommit fram i ärendet utgör grund för resning.

Resningsansökningen skall därför avslås.

Avgörande.HD avslår resningsansökningen.