NJA 2007 s. 479
Rättshjälp har beviljats svaranden i ett mål om skadestånd på grund av förtal. 8 § rättshjälpslagen (1996:1619).
Örebro tingsrätt dömde M.K. för grovt förtal till 200 dagsböter. Tingsrätten ålade henne att betala skadestånd till tre målsägande med sammanlagt 110 000 kr jämte ränta.
Göta hovrätt
M.K. överklagade i Göta hovrätt och yrkade i första hand att hovrätten skulle ogilla åtalen och därmed sammanhängande enskilda anspråk. I andra hand, för den händelse hovrätten skulle finna henne skyldig till brott, yrkade hon att hovrätten skulle sätta ned skadeståndsskyldigheten till av henne i tingsrätten vitsordade belopp eller i vart fall ett avsevärt lägre belopp än det tingsrätten utdömt.
Även två av målsägandena överklagade.
Hovrätten fann i beslut den 1 november 2004 inte skäl att meddela prövningstillstånd i fråga om straffansvar. Tingsrättens avgörande skulle därmed stå fast i den delen. Hovrätten antecknade att målsägandena vid tingsrätten yrkat skadestånd med belopp som innebar att prövningstillstånd inte krävdes i den delen. Målet skulle således tas upp till prövning såvitt avsåg skadestånd.
M.K. ansökte om rättshjälp.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Thomas Stahre, hovrättsrådet Lars Holm, referent, och hovrättsassessorn Joakim Hugoson) anförde följande i beslut den 24 mars 2005.
Enligt 8 § rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. I motiven till den aktuella bestämmelsen ges exempel på situationer där det med hänsyn till angelägenhetens art kan anses att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Bland annat anges att möjligheterna till rättshjälp i angelägenheter rörande skadestånd på grund av förtal är mycket begränsade (se prop. 1996/97:9 s. 121).
Hovrätten finner att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaden för den sökta angelägenheten. M.K:s ansökan om rättshjälp lämnas därför utan bifall.
Högsta domstolen
M.K. överklagade och yrkade att hon skulle beviljas rättshjälp.
Domstolsverket bestred ändring av hovrättens beslut.
Målet föredrogs.
Domskäl
HD (justitieråden Gertrud Lennander, Severin Blomstrand, Marianne Lundius, referent, Anna Skarhed och Gudmund Toijer) meddelade den 14 juni 2007 följande beslut.
Skäl
M.K. dömdes av tingsrätten för grovt förtal till dagsböter och förpliktades att utge, såvitt här är av intresse, sammanlagt 85 000 kr i skadestånd till två målsägande. Hon överklagade tingsrättens dom i både ansvars- och skadeståndsdelen. Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd i ansvarsdelen. I skadeståndsdelen krävdes inte prövningstillstånd.
Inför prövningen av skadeståndsfrågan i hovrätten ansökte M.K. om rättshjälp men hovrätten avslog hennes ansökan.
Enligt 8 § rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
Frågan om en svarandes rätt till rättshjälp i ett mål om skadestånd på grund av brott prövades i rättsfallet NJA 1999 s. 465. HD uttalade bl.a. följande. Även i de fall då en skadeståndsskyldighet grundar sig på brott får det anses vara ett allmänt intresse att sådana frågor kan handläggas på ett effektivt och rättssäkert sätt även efter ett avskiljande och att den som talan riktas mot därför också vid behov skall kunna beviljas rättshjälp. Vad nu sagts innebär självfallet inte att 8 § rättshjälpslagen aldrig skulle utgöra hinder mot att bevilja rättshjälp efter det att ett enskilt anspråk avskilts från brottmålet. Förutom i fall då tvisteföremålets värde är ringa kan det exempelvis finnas skäl att avslå ansökan på den grunden att rättshjälpssökandens talan är utsiktslös eller att denne medvetet försvårar handläggningen av målet.
I förarbetena till rättshjälpslagen anfördes beträffande då gällande praxis att en ansökan om rättshjälp ofta avslogs med hänvisning till angelägenhetens art när det var fråga om enskilt åtal eller om skadestånd på grund av förtal m.m. och att möjligheterna till rättshjälp i sådana angelägenheter således var mycket begränsade. Denna praxis skulle enligt departementschefen även fortsättningsvis vara en utgångspunkt vid bedömningen av om rättshjälp borde vägras (prop. 1996/97:9 s. 121).
Situationen i förevarande fall är rättsligt sett jämförbar med den som prövades i NJA 1999 s. 465. Det saknas skäl att bedöma M.K:s ansökan om rättshjälp annorlunda av den anledningen att målet kommit att avskiljas från brottmålet på grund av reglerna om prövningstillstånd i hovrätt. Den restriktivitet som kommit till uttryck i förarbetena när det gäller rättshjälp i mål om förtal är påkallad framför allt beträffande den som vill föra talan om enskilt åtal eller kräva skadestånd i ett sådant mål. Eftersom M.K. i detta mål är svarande bör hennes möjligheter att få rättshjälp inte vara lika begränsade.
M.K. får i förevarande fall anses ha behov av juridiskt biträde. Hennes ansökan om rättshjälp bör därför beviljas.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut beviljar HD M.K. rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd på grund av grovt förtal (Göta hovrätts mål T 3160-04).
Det ankommer på hovrätten att förordna rättshjälpsbiträde åt M.K. och att bestämma villkoren för rättshjälpen.
HD:s beslut meddelat: den 14 juni 2007.
Mål nr: Ö 1604-05.
Lagrum: 8 § rättshjälpslagen (1996:1619).
Rättsfall: NJA 1999 s. 465.