NJA 1999 s. 465

A.H. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle bevilja honom rättshjälp.

HovR:n (hovrättsråden Helin, referent, och Winman samt hovrättsassessorn Hansson) avslog överklagandet i slutligt beslut d 19 nov 1998.

A.H. (ombud advokaten B-E.S.) överklagade och yrkade att rättshjälp skulle beviljas honom.

Domstolsverket bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arvefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. TR:n dömde A.H. i brottmålet mot dennes nekande för bl a bedrägeri och urkundsförfalskning avseende en personbil, som enligt åtalet var värd 130 000 kr. Sedan A.H. bestritt det enskilda anspråk, uppgående till samma belopp, som målsäganden, A.J.L. Maskinaffär AB, framställt med anledning av brotten och han förklarat att han inte kunde vitsorda skäligheten av något belopp, avskildes vid huvudförhandlingen anspråket enligt 22 kap 5 § RB från brottmålet för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. Som en följd därav förlorade A.H. det biträde i skadeståndsfrågan som han hade haft genom sin offentlige försvarare. Brottsmålsdomen har vunnit laga kraft.

Det framgår varken av bolagets hittills förda talan eller av domen vari den påstådda skadan består. Det får emellertid antas att bolaget gör gällande att bilen inte har kunnat återfinnas. Bolagets talan torde därför avse ersättning för värdet av bilen. Med hänsyn till att domskälen inte upptar några omständigheter rörande bilens värde får vidare antas att TR:n genom domen inte har tagit ställning i fråga om värdet oaktat åtalet har befunnits styrkt. Av handlingarna framgår att A.H. i tvistemålet vidhåller sitt förnekande av gärningarna. Visserligen har brottmålsdomen inte någon positiv rättskraft i tvistemålet (jfr NJA II 1943 s 396), men domen torde utgöra ett utomordentligt starkt bevis för att A.H. är skadeståndsskyldig gentemot bolaget. På grund av det anförda får anses att tvistemålet i praktiken rör frågan om värdet av bilen. A.H. får anses ha behov av rättsligt biträde i denna angelägenhet utöver den rådgivning som enligt rättshjälpsansökningen redan lämnats honom.

Enligt 9 § rättshjälpslagen (1996:1619) är en förutsättning för att bevilja en rättssökande rättshjälp att denne inte har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Som Domstolsverket har anfört får sådant rättsskydd som förekommer i hemförsäkringar inte tas i anspråk när den mot den rättssökande riktade talan avser skadestånd med anledning av brott som denne har dömts för. Det får även antas att det inte heller är möjligt att genom något annat liknande skydd erhålla rättsligt biträde för en sådan angelägenhet.

Vidare får enligt 8 § rättshjälpslagen rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Bestämmelsen har ersatt 8 § 1 st 13 rättshjälpslagen (1972:429), som innebar att rättshjälp inte kunde beviljas den som inte hade befogat intresse att få sin sak prövad. Av lagtexten framgår att den prövning i angivna hänseende som skall ske enligt den nya lagen är vidare än den som skulle göras enligt 1972 års lag. Ett skäl därtill torde vara behovet av besparingar inom rättshjälpens område (jfr prop 1996/97:9 s 82). Rättshjälpen skall emellertid även i fortsättningen fungera som ett yttersta skyddsnät som fångar upp dem som inte kan få rättsligt bistånd på annat sätt (se a st).

I motiven till den aktuella bestämmelsen ges exempel på situationer där det med hänsyn till angelägenhetens art kan anses att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna (se a prop s 121 ff). Inte något av dessa exempel synes emellertid avse en sådan talan varom nu är fråga, trots att det inte är ovanligt att enskilda anspråk avskiljs för att handläggas som särskilda mål. Mot denna bakgrund och med beaktande av det förut anförda torde det få anses tveksamt om lagstiftaren vid införandet av bestämmelsen över huvud har övervägt en sådan situation som nu är föremål för prövning.

Med hänsyn till det angivna får det anses rimligt att staten bidrar till A.H:s kostnader i tvistemålet. På grund härav och då förutsättningar även i övrigt föreligger att bevilja rättshjälp skall överklagandet bifallas.

HD (JustR:n Gregow, Nyström och Victor) fattade följande slutliga beslut: Skäl. A.H. har ansökt om rättshjälp i ett mål om enskilt anspråk i anledning av brott som med stöd av bestämmelsen i 22 kap 5 § RB avskilts från brottmålet för handläggning som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. A.H. är svarande i målet.

Enligt bestämmelsen i 8 § rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Bestämmelsen har ersatt 8 § 1 st 13 rättshjälpslagen (1972:429) som innebar att rättshjälp inte kunde beviljas den som inte hade befogat intresse av att få sin sak prövad. Av förarbetena till den nya lagstiftningen framgår att avsikten varit att begäran om rättshjälp skulle kunna avslås i större omfattning än som tidigare ansetts möjligt. Frågan är nu i vilken utsträckning som den nya bestämmelsen kan anses utgöra hinder mot att bevilja svaranden rättshjälp i mål som angår enskilt anspråk i anledning av brott.

För att rätten skall få avskilja en talan om enskilt anspråk som tagits upp till behandling i samband med åtal krävs att en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter. Såsom måste antas ha varit fallet vid beslutet om avskiljande i det aktuella brottmålet torde sådana olägenheter normalt ha sin bakgrund i att det föreligger oklarheter när det gäller en eventuell skadeståndsskyldighets omfattning. Även i de fall då en skadeståndsskyldighet grundar sig på brott får det anses vara ett allmänt intresse att sådana frågor kan handläggas på ett effektivt och rättssäkert sätt även efter ett avskiljande och att den som talan riktas mot därför också vid behov skall kunna beviljas rättshjälp.

Vad nu sagts innebär självfallet inte att 8 § rättshjälpslagen aldrig skulle utgöra hinder mot att bevilja rättshjälp efter det att ett enskilt anspråk i anledning av brott avskilts från brottmålet. Förutom fall då tvisteföremålets värde är ringa kan det exempelvis finnas skäl för att avslå ansökan på den grunden att rättshjälpssökandens talan är utsiktslös eller att han medvetet försvårar handläggningen av målet.

Av handlingarna kan inte anses framgå att det föreligger några sådana omständigheter som kan ge anledning att avslå A.H:s ansökan om rättshjälp med stöd av 8 § i rättshjälpslagen. Då förutsättningar även i övrigt föreligger att bevilja ansökan skall överklagandet bifallas.