NJA 2007 s. 782

S.M. ansökte i Svea hovrätt om att en av Landgericht Kleve, Tyskland, den 8 oktober 2004 meddelad tredskodom mellan henne och G.H. skulle förklaras verkställbar i Sverige. Av domen framgick att tvistemålet rörde utfående av laglott efter den tyske medborgaren V.H., som när han avled var gift med G.H., och att huvuddelen av kvarlåtenskapen utgjordes av fast egendom belägen i Sverige.

S.M. överklagade och yrkade att den tyska tredskodomen skulle förklaras verkställbar i Sverige.

Målet föredrogs.

Föredraganden, rev.sekr. Maria Hallqvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Frågan i målet är om en tysk tredskodom kan förklaras verkställbar i Sverige då domen avser en tvist om arv angående ersättning för laglott och komplettering av laglott ur kvarlåtenskapen efter en avliden tysk medborgare, V.H., som vid dödsfallet hade hemvist i Sverige.

Eftersom den tyska domen avser tvist om arv skall frågan avgöras enligt lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, IDL. Av 2 kap. 13 § IDL framgår att en utländsk dom avseende tvist om arv skall förklaras verkställbar i Sverige om domen uppfyller de villkor som uppställs i 12 § samma kapitel för erkännande av domen. Enligt 12 § gäller domen i Sverige under förutsättning att en rad uppräknade villkor är uppfyllda. Domen erkänns bland annat inte om den avser ”egendom som här i riket var föremål för dödsbobehandling eller här skolat undergå bodelning eller skifte”.

Av 2 kap. 1 § IDL framgår att boutredning, bodelning och arvskifte efter den som vid sin död hade hemvist här i riket skall förrättas enligt svensk rätt och omfatta även boets egendom utomlands. Sedan boutredning efter utländsk medborgare avslutats får dock, enligt andra stycket, bodelning och arvskifte ske enligt lagen i det land i vilket den avlidne var medborgare, om dödsbodelägarna är överens om det, och egendomen för sådant ändamål omhändertas av den som enligt nämnda lag är behörig därtill. Möjlighet att överlämna egendom till utländsk dödsboförvaltning föreskrivs även i 2 kap. 5 § andra stycket och 6 § andra stycket IDL.

S.M. har anfört att det aktuella villkoret i 2 kap. 12 § IDL inte är tillämpligt på den tyska domen eftersom domen inte avser viss egendom som skall vara föremål för svensk dödsboutredning. S.M. vitsordar att 2 kap. 1 § IDL är tillämplig men menar att detta bara är en processregel avseende förfarandet med och förvaltningen av dödsboet. Tillämpliga materiella regler återfinns i tysk rätt. Enligt tysk lagstiftning klassas laglottsanspråket som ett kompensatoriskt penninganspråk, som inte har samband med själva dödsboet. Kravet riktas inte mot dödsboet utan mot arvingen G.H. själv, varför beloppet enligt S.M. lika gärna kan betalas med egna eller lånade medel.

Enligt uttalanden i de förarbeten som föregick regleringen av när svensk domstol är behörig att uppta tvist om arv har det ansetts att forum för tvist om bl.a. arv eller testamente bör finnas i Sverige i de fall bodelning och arvskifte kan äga rum här i riket (se NJA II 1938:3 s. 247). Enligt 2 kap. 10 § IDL skall således tvist om arv upptas av svensk domstol bl.a. om den avlidne hade hemvist här i riket. Detta gäller dock inte om tvisten rör egendom som enligt samma lag utlämnats till utländsk dödsboförvaltning och genom dess försorg är föremål för utredning, bodelning eller arvskifte. Beträffande undantaget hänvisar förarbetsuttalandena till utländsk dödsboförvaltning enligt 2 kap. 1, 5 och 6 §§ IDL. Av förarbetsuttalandena framgår vidare att om en bodelning eller ett arvskifte slutförts i utlandet och förrättningen enligt 2 kap. 12 § IDL skall anses gällande i Sverige, talan beträffande bodelägares rätt till egendom som omfattas av förrättningen inte kan upptas av svensk domstol. Av uttalandena får anses framgå att reglerna om svensk domstols behörighet och reglerna om erkännande av utländska domar är avsedda att korrespondera med varandra. Om svensk domstol inte är behörig att pröva tvisten är en motsvarande utländsk dom i saken gällande i Sverige, dock under förutsättning att övriga villkor i 2 kap. 12 § IDL är uppfyllda, men inte vid det omvända förhållandet. Även i doktrinen har man anslutit sig till en sådan tolkning (se Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 5 uppl., 1974 s. 188, och Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., 2004 s. 234). Genom denna ordning tillgodoses intresset av en enhetlig dödsbobehandling till förmån för dödsbodelägare och den avlidnes borgenärer i Sverige (jfr NJA II 1938:3 s. 227 f. och Karlgren, a.a. s. 142).

I målet är det inte utrett att G.H. anser att bodelning och arvskifte skall ske enligt tysk lag eller att egendomen omhändertagits av den som enligt tysk rätt är behörig till det. Således gäller huvudregeln i 2 kap. 1 § IDL att inte bara boutredning utan även bodelning och arvskifte skall ske enligt svensk rätt, vid vilka förfaranden det i och för sig kan bli aktuellt att tilllämpa tysk materiell lagstiftning i olika avseenden. Vidare är svensk domstol behörig att pröva den aktuella tvisten. Därmed erkänns inte den tyska domen i Sverige och det är inte heller möjligt att förklara domen verkställbar här, varför S.M:s ansökan om verkställighet skall lämnas utan bifall.