NJA 2008 not 52

Den 20:e. 52.(T 1048-07) N.M. mot Justitiekanslern angående skadestånd på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

N.M. och C.T. har gemensamma dottern A. född 1986.

Huddinge tingsrätt förordnade den 4 november 1992 att C.T. skulle ha ensam vårdnad om dottern. Vid den tiden vistades N.M. i sitt hemland Tunisien. Sedan han återkommit till Sverige och fått kännedom om Huddinge tingsrätts dom ansökte han om resning i Svea hovrätt. Hovrätten beviljade resning den 11 december 2000 och förordnade att målet skulle tas upp till ny behandling av Huddinge tingsrätt.

Innan resning beviljades hade N.M. ansökt hos Sollentuna tingsrätt om att tingsrätten skulle förordna att vårdnaden om dottern skulle vara gemensam eller i andra hand tillerkännas honom ensam.

Med hänvisning till det i Sollentuna tingsrätt pågående målet fann Huddinge tingsrätt att det förelåg hinder för att där återuppta vårdnadsmålet och avvisade N.M:s talan i beslut den 19 januari 2001.

Sollentuna tingsrätt konstaterade i beslut den 27 februari 2002 att vårdnaden om dottern alltjämt var gemensam och avvisade N.M:s yrkanden till den del de innebar en begäran om förklaring att vårdnaden skulle vara gemensam. N.M. och C.T. återkallade därefter samtliga sina övriga yrkanden i målet och den 15 november 2002 avskrev tingsrätten målet från vidare handläggning.

N.M. yrkade iSvea hovrättatt hovrätten skulle förplikta staten att till honom betala skadestånd med sammanlagt 383 592 kr avseende kostnader för förlorad arbetsinkomst i Tunisien, resekostnader, merkostnader för uppehälle i Sverige, m.m. under tiden den 6 oktober 2004 t.o.m. den 22 juli 2005 respektive under perioden den 30 augusti 2005 fram till den 22 juni 2006.

Staten bestred yrkandet om skadestånd. Av de yrkade beloppen vitsordades endast 500 kr avseende psykologkostnad och 70 kr avseende medicin som skäliga i och för sig.

N.M. åberopade som grund för sin talan att Sollentuna tingsrätt genom beslutet den 27 februari 2002 gjort sig skyldig till felaktig och försumlig myndighetsutövning och att han genom detta åsamkats dels förmögenhetsskada och dels personskada i form av psykiskt lidande samt att handläggningen i Sollentuna tingsrätt dragit ut på tiden och pågått under ett och ett halvt år efter det att han sökt resning.

Staten genmälde att Sollentuna tingsrätts felaktiga beslut inte lett till vare sig förmögenhetsskada eller personskada och att under alla förhållanden inget adekvat orsakssamband förelåg mellan de åberopade skadorna och beslutet. Staten bestred vidare att handläggningen av vårdnadsmålet i Sollentuna tingsrätt varit långsam och därmed utgjort fel eller försummelse vid myndighetsutövning och i vart fall att adekvat kausalitet skulle föreligga med påstådd skada.

Genomdomden 9 februari 2007 ogillade hovrättenkäromålet. I domskälen konstaterade hovrätten bl.a. att i målet var ostridigt att en felaktighet begåtts av Sollentuna tingsrätt genom avvisningsbeslutet den 27 februari 2002 samt att N.M. den 15 december 2005 av regeringen ex gratia tillerkänts ett belopp om 100 000 kr med anledning av avvisningsbeslutet.

Hovrätten fann vidare att N.M. inte hade förmått visa att det förelåg ett orsakssamband mellan den felaktighet som Sollentuna tingsrätt begått genom avvisningsbeslutet och de av honom uppgivna skadorna eller att tingsrätten gjort sig skyldig till långsam handläggning av vårdnadsmålet.

N.M. yrkade i HD att hans i hovrätten förda talan skulle bifallas. Han tilläts att därutöver framställa ett nytt yrkande om 8 076 kr.

Staten genom Justitiekanslern bestred ändring och det nya yrkandet.

Föredragandenföreslog att HD skulle meddela följande dom. Skäl.N.M. och C.T. har gemensamt dottern A. född 1986. Sollentuna tingsrätt konstaterade i ett beslut den 27 februari 2002 att vårdnaden om A. alltjämt var gemensam och avvisade N.M:s yrkanden till den del de innebar en begäran om förklaring om att vårdnaden skulle vara gemensam.

Det är ostridigt i målet att Sollentuna tingsrätts beslut innebar att tingsrätten begick ett fel. För att N.M. skall vara berättigad till skadestånd på grund av felet, och käromålet således kunna bifallas på den grunden, krävs det därutöver bland annat att N.M. kan styrka att det finns ett orsakssamband mellan Sollentuna tingsrätts felaktiga beslut och respektive påstådd skadepost.

Inledningsvis har N.M. yrkat skadestånd för en resa som han gjorde till Sverige i oktober 2004. Resan pågick till juli 2005. Utredningen i målet visar inte att resan föranleddes av det fel som Sollentuna tingsrätt hade begått. De påstådda kostnaderna för densamma (biljett, reseförsäkring, visum samt resa och uppehälle i samband med ansökan om visum) är därmed inte ersättningsgilla.

N.M. har vidare yrkat skadestånd för diverse påstådda kostnader för uppehälle i Sverige och utebliven arbetsinkomst i Tunisien under två olika perioder under 2004–2006. HD anser att N.M. inte har visat att dessa vistelser i Sverige var nödvändiga till följd av det felaktiga beslutet. Vidare blev N.M:s dotter myndig den 29 december 2004. På grund härav kan kostnaderna för uppehälle och utebliven arbetsinkomst inte anses vara orsakade av tingsrättens avvisningsbeslut.

När det gäller yrkandena om ersättning för psykiskt lidande och särskilda olägenheter, sjukvårdskostnader samt kostnader för läkemedel gör HD följande bedömning.

Av den skriftliga bevisningen till styrkande av att N.M. tillfogats personskada i form av psykiskt lidande framgår att han hade psykiska problem långt innan tingsrätten fattade det felaktiga beslutet. N.M. har dessutom själv gjort gällande att yrkandet för psykiskt lidande avser sju år av sådant lidande. Det felaktiga beslutet fattades emellertid ca fem år innan hovrättens dom meddelades och N.M. fick kännedom om att beslutet var felaktigt ca två och ett halvt år innan domen meddelades. Mot den bakgrunden anser HD att N.M. inte har visat att vare sig hans psykiska lidande eller kostnaderna för psykologbesök och läkemedel har orsakats av det felaktiga beslutet.

Det nya yrkandet i HD avser skadestånd för påstådda kostnader i samband med en resa som N.M. gjorde till Sverige i april 2007. Den resan gjordes långt efter det att hans dotter blivit myndig, varför resan inte orsakades av det felaktiga beslutet. Dessa resekostnader är därför inte heller ersättningsgilla.

Sammanfattningsvis bör N.M:s talan inte vinna bifall på den av honom åberopade första grunden för talan.

HD delar hovrättens bedömning att N.M. inte har visat att Sollentuna tingsrätt gjort sig skyldig till långsam handläggning av vårdnadsmålet. N.M:s talan bör därför inte vinna bifall på den grunden heller.

Hovrättens domslut bör således fastställas.

Avgörande.HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom. Domskäl.Det är ostridigt att Sollentuna tingsrätts beslut den 27 februari 2002 om avvisning – grundat på antagandet att själva resningsbeslutet innebar att vårdnaden åter skulle vara gemensam – innebar att tingsrätten begick ett fel. Felet är sådant att staten i och för sig har ådragit sig skadeståndsskyldighet. För att N.M. skall vara berättigad till skadestånd på grund av felet, krävs det därutöver bland annat att N.M. kan styrka att det finns ett orsakssamband mellan Sollentuna tingsrätts felaktiga beslut och respektive skadepost.

N.M. har anfört att han företog resan till Sverige i oktober 2004 för att ta reda på vad som hände både i fråga om vårdnaden om dottern och i fråga om hans uppehållstillstånd. Det får antas att han inte skulle ha företagit resan, om han inte hade blivit vilseledd av Sollentuna tingsrätts skäl för avvisningsbeslutet. Han är därför berättigad till ersättning för resekostnaderna och, under en viss tid, för merkostnaderna för uppehälle i Sverige och för förlorad arbetsinkomst i Tunisien. Sedan han upptäckt att han inte hade del i vårdnaden om dottern och denna i slutet av december 2004 blivit myndig, kan det emellertid inte längre anses föreligga ett adekvat orsakssamband mellan det felaktiga avvisningsbeslutet och hans resor till och vistelser i Sverige.

Sammantaget kan de poster för vilka N.M. enligt ovan är berättigad till ersättning skäligen uppskattas till 30 000 kr.

När det gäller yrkandena om ersättning för psykiskt lidande och särskilda olägenheter, sjukvårdskostnader samt kostnader för läkemedel, är det inte styrkt att skador som svarar mot dessa yrkanden orsakats av tingsrättens beslut. Hans yrkanden i denna del kan därför inte bifallas.

N.M:s talan får anses innefatta även ett yrkande om befrielse från skyldigheten att ersätta staten dess rättegångskostnader i hovrätten (jfr NJA 1982 s. 502).