NJA 1982 s. 502

Domskäl

TR:n (rådmännen Widén, Hägglund och Fernström) anförde i dom d 10 nov 1978:

Domskäl. Sysselsättningsstöd varom är fråga i målet regleras av kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd. Sysselsättningsstödet är ett bidrag som utgår till företag med viss verksamhet inom det inre stödområdet. Bidraget är avsett att stimulera till ökad användning av arbetskraft. Stöd utgår med 17 500 kr per årsarbetskraft för den sysselsättningsökning som kvarstår under en treårsperiod. Under denna period fördelas stödet med 7 000 kr första året och för den ökning som sedan kvarstår med 7 000 kr andra året och 3 500 kr tredje året. Stödet utgår för första gången när medelantalet anställda ökar från ett år till ett annat. Om företaget året därpå ökar antalet anställda ytterligare utgår dels förstaårsstöd för denna ökning dels andraårsstöd för den kvarstående ökningen. Som grund för beräkningen av sysselsättningsökningen används de arbetsgivaruppgifter som företagen årligen insänder till de lokala skattemyndigheterna. Det totala antalet arbetade timmar i verksamheten under ett år enligt dessa delas med normal årsarbetstid, f n 1 750 timmar. Den erhållna kvoten är då lika med antalet årsarbetskrafter. - Ansökan om sysselsättningsstöd inlämnas till länsarbetsnämnden i det län där verksamheten bedrivs senast d 1 mars året efter det för vilket stöd söks. Länsarbetsnämnden granskar ansökan och överlämnar den med eget yttrande till arbetsmarknadsstyrelsen som handlägger ansökan och fattar beslut. Talan mot styrelsens beslut förs hos regeringen.

Ostridigt är att de förutsättningar som krävs för att sysselsättningsstöd skall utgå förelegat beträffande bolaget samt att detta för 1975 erhållit förstaårsstöd och för 1976 - genom beslutet d 27 maj 1977 - stöd för ett andra år.

Avgörande för frågan huruvida kvittning varit tillåten med hänsyn till innehållet i 121 § konkurslagen är när fordran avseende stöd för andra året skall anses ha uppkommit. Om den funnits vid tiden för konkursbeslutet d 29 nov 1976 har sagda lagrum ej utgjort hinder mot kvittning. Har den däremot uppkommit först därefter har rätt till kvittning ej förelegat.

Av innehållet i de bestämmelser som reglerar sysselsättningsstödet synes framgå att den avgörande prövningen huruvida ett företag är berättigat till stöd eller ej sker innan stöd första gången utgår. Stöd utgår sedan för den sysselsättningsökning som kvarstår under en treårsperiod. Den prövning som sker i efterhand för varje år avser närmast att bestämma stödets storlek efter de beräkningsgrunder som författningen anger.

Mot bakgrund härav och då de förhållanden som är avgörande för storleken av det stöd som skall utgå varit kända vid konkursbeslutet d 29 nov 1976 får fordran avseende stödet anses ha förelegat redan vid konkursbeslutet, trots att den slutliga uträkningen av stödets storlek skett först senare. Innehållet i 121 § konkurslagen har således ej utgjort hinder mot kvittning.

Någon bestämmelse som undantar sysselsättningsstöd från rätten till kvittning finns ej. Inte heller anses enligt gällande rätt hinder föreligga mot att kvitta bidrag av denna art mot en skatteskuld.

Arbetsmarknadsstyrelsen har kvittat med en motfordran på skatt. Enligt rådande uppfattning äger, när staten är gäldenär och vill fullgöra genom kvittning med en motfordran, en förvaltningsgren i gäldenärsställning kvitta med en motfordran som tillkommer annan förvaltningsgren.

Ej heller vad konkursboet i övrigt andragit innefattar omständighet som hindrar kvittning. Käromålet skall således ogillas.

Domstol. Käromålet ogillas.

Konkursboet förpliktades ersätta staten dess rättegångskostander.

Domskäl

Domskäl. Konkursboet har i HovR:n frånfallit den under 1 upptagna grunden för sin talan.

Å andra sidan har konkursboet i HovR:n - liksom vid TR:n - förutom övriga i TR:ns dom upptagna grunder för sin talan åberopat, att det i kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd inte finns någon bestämmelse om inskränkning i rätten att utfå sysselsättningsstöd, varför sådant skall obetingat utgå, att kvittning faller utom bidragssystemets funktion och ram, att kvittning skadar omsättningens säkerhet, eftersom den skulle försvåra bankers, myndigheters och leverantörers bedömning av ett företags kreditvärdighet och möjlighet att överleva, samt att kvittning aldrig förekommit.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i HovR:n - liksom vid TR:n - utöver vad som upptagits i TR:ns dom invänt bl a följande: Sociala skäl kan knappast åberopas mot kvittning av sysselsättningsstöd till ett företag, som är försatt i konkurs och inte driver någon rörelse. Stödet skall ju stimulera till ökad användning av arbetskraft. Om sysselsättningsstöd skulle ingå i konkursmassan, kommer det närmast prioriterade borgenärer tillgodo. - Vad konkursboet anfört därom att en kvittning skulle försvåra bedömningen av ett företags kreditvärdighet torde kunna lämnas utan avseende såvitt gäller ett företag som är försatt i konkurs. Att företag kan gå i konkurs och att kvittningsinvändning kan göras mot företags fordringar är normalt och kan inte rubba omsättningens säkerhet. - Någon obetingad rätt att utfå ett beviljat stöd följer ej av bestämmelserna i den aktuella kungörelsen. Det är däremot en sedan länge erkänd regel inom obligationsrätten att kvittning kan ske mellan två penningfordringar så snart vissa bestämda förutsättningar föreligger.

HovR:n - som funnit hinder inte möta mot att den i målet föreliggande tvisten prövas av allmän domstol och som med hänsyn till det sätt, på vilket konkursboet i HovR:n slutligen bestämt sin talan, ej har att pröva den fråga som behandlas i tredje, fjärde och femte styckena i TR:ns domskäl - finner ej skäl att frångå den bedömning TR:n gjort i de båda följande styckena.

På grund härav och då ej heller vad konkursboet i övrigt andragit innefattar omständighet som hindrat kvittning, skall TR:ns domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Konkursboet förpliktades ersätta staten dess rättegångskostnad i HovR:n.

Hovrättsrådet Björnberg, med vilken hovrättsrådet Jantze instämde, var skiljaktig och anförde: Beslut om bolagets försättande i konkurs har meddelats d 29 nov 1976.

Genom beslutet d 27 maj 1977 har arbetsmarknadsstyrelsen beviljat konkursboet sysselsättningsstöd för 1976 med 256 000 kr. Stödet utgår för kalenderår i efterskott.

Av beloppet å 256 000 kr har enligt beslutet 122 107 kr gått i avräkning mot bolagets skuld till staten för - enligt skuldförteckning - "A-skatt 6/76" 36 970 kr, moms för tiden sept - d 26 nov 1976 39 318 kr och arbetsgivaravgift med uppbördsdag d 20 dec 1976 45 819 kr.

Beslutet om avräkning innebär att arbetsmarknadsstyrelsen för skatter och nämnda avgifter som åvilat bolaget kvittat det konkursboet beviljade sysselsättningsstödet till samma belopp.

Konkursboet har i målet gjort gällande att rätt till kvittning ej förelegat och yrkat förpliktande för staten att utge det kvittade beloppet jämte ränta.

Fråga uppstår då först, om den i målet föreliggande talan kan upptagas till prövning.

Fastställelse och uppbörd av skatter och avgifter av aktuellt slag sker enligt särskilda därför gällande regler. Prövningen av därmed sammanhängande frågor - i vart fall såvitt de aktualiseras i detta mål - ankommer ej på allmän domstol.

Frågor om sysselsättningsstöd handläggs av - förutom länsstyrelse och länsarbetsnämnd - arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen. Besvär mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut föres hos regeringen. Den prövning som ifrågakommer beträffande sysselsättningsstöd får anses sådan att avgörandet skall vara förbehållet administrativ myndighet.

Enligt 10 kap 17 § 1 st RB är rätten ej behörig upptaga tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol. Och enligt 3 st samma paragraf får yrkande om kvittning för fordran ej upptagas av domstol, som enligt 1 st ej ägt upptaga tvist angående samma fordran.

Forumfrågan skall för fall det här gäller enligt 19 § nämnda kap beaktas även av högre rätt.

Jag finner sålunda att den i målet förda talan ej bort upptagas till prövning och avvisar med undanröjande av TR:ns dom käromålet.

Vad härefter angår behörigheten för arbetsmarknadsstyrelsen att verkställa ifrågavarande kvittning anser jag:

För indrivning av skatter och ifrågavarande avgifter gäller bestämmelser i uppbördslagen (1953:272) och till denna anslutande författningar. Indrivningen åligger normalt kronofogdemyndighet (utmätningsman), varvid utmätning och införsel får äga rum. För förfarandet och för rätt att föra talan mot meddelade beslut gäller särskilda regler varigenom rättssäkerhetsintresset tillgodoses.

Arbetsmarknadsstyrelsens åtgärd har inneburit att gällande ordning för indrivning av skatt och aktuella avgifter ej iakttagits och att den skattskyldige berövats eljest föreliggande möjligheter att tillvarataga sin rätt. Åtgärden kan även ha inneburit att andra bolagets borgenärer lidit intrång i sin rätt.

Vid bedömningen av denna fråga synes mig även de regler av särskilt intresse som utbildats för kvittning i samband med skatterestitution och för den skattskyldiges rätt till kvittning. (Jfr 68 § uppbördslagen (1953:272), HD:s dom nr DB 44, meddelad d 3 nov 1977 (NJA 1977 s 664 I) och riksskatteverkets PM Dnr 351/75-936 s 87-95.)

Mot bakgrund av det sagda kan enligt min mening arbetsmarknadsstyrelsen ej anses behörig verkställa kvittning för nämnda fordringar.

Godtages emellertid sådan behörighet uppkommer fråga om förutsättningar i övrigt för kvittning förelegat.

Ifrågakomna skatter och avgifter har såvitt framgår utgjort fordringar i konkursen. Övervägande skäl synes mig däremot föreligga beträffande sysselsättningsstödet - som avsett tid och förfallit till betalning efter konkursutbrottet och jämväl synes ha förutsatt att rörelsen fortsatts av konkursboet - att betrakta detta som en massafordran. Förutsättning för kvittning har i så fall ej förelegat. Godtages emellertid att fordringen - i vart fall till den del som omfattas av kvittning - utgjort fordran i konkursen får prövas om med hänsyn till fordringsförhållandet och andra omständigheter kvittning bort ifrågakomma.

Den statliga näringspolitiken har under senare år in begripit ett mångförgrenat delvis långtgående företagsstöd i olika former, därvid även särskilda uppgörelser och samverkan med hotade företag och deras borgenärer ingått som en del. Andra bevekelsegrunder än statens skatteanspråk har härvid varit primära. Vid skatteindrivningen har också andra än fiskala hänsyn accepterats. (Jfr t ex riksskatteverkets allmänna råd angående kronofogdemyndighets möjlighet att vid skatteindrivningen ta arbetsmarknadspolitiska hänsyn m m, RSFS 1978:6.)

Ett godtagande av kvittning i detta fall - vilket får antagas som uttryck för en allmän princip om kvittningsrätt - skulle ge staten vidsträckta möjligheter att tvångsindriva sina fordringar och samtidigt ge staten företräde framför alla andra borgenärer, bl a skulle som i detta fall statens skatteanspråk få företräde före löneanspråk och andra fordringar med eljest bättre företrädesrätt. Regeln - som synbarligen bör tillämpas icke skönsmässigt utan efter generella normer - får också antagas komma i konflikt med förut nämnda regler och få negativa sociala och näringsmässiga konsekvenser. Jämväl i övrigt ger en vidsträckt kvittningsrätt i förevarande situationer upphov till svårbedömda frågor där lösningarna först bör penetreras genom lagstiftning. Icke heller från sist behandlade synpunkt bör därför kvittning medges i förevarande fall.

Konkursboet sökte revision och yrkade bifall till sin i målet förda talan.

Staten bestred ändring. Staten åberopade ett av riksskatteverket till arbetsmarknadsstyrelsen avgivet yttrande, vari bl a anfördes: En fråga som bör behandlas är huruvida stadgandet i 10 kap 17 § sista st RB utgör hinder för allmän domstol att pröva kvittningsyrkandet i förevarande mål. Nämnda lagrum hindrar i viss utsträckning domstolen att uppta ett yrkande om kvittning för fordran om domstolen inte skulle äga uppta tvist om samma fordran. Denna fråga bör enligt riksskatteverkets åsikt bedömas på sätt Rodhe gör i arbetet Obligationsrätt (s 74). Forumregeln bör inte hindra domstolen att bedöma om kvittning skett i de fall då borgenären inte bestrider motfordrans existens.

Justitiekanslern anförde i ett av HD infordrat yttrande bl a: Beträffande frågan om allmän domstol kan anses behörig att pröva en tvist av förevarande slag vill jag i korthet anföra följande. De fordringar som står mot varandra är helt otvistiga. Den fråga som skall prövas är endast om dessa två fordringar kan gå i kvittning mot varandra. Det är således inte fråga om att domstolen på något sätt skall ta ställning till storleken av anspråken eller eljest pröva om dessa är berättigade. Frågan om kvittning kan komma i fråga i ett fall som detta kan inte avgöras genom något förvaltningsrättsligt förfarande. Något alternativ till att allmän domstol tar upp frågan till prövning föreligger knappast.

Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Cederberg, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Såsom HovR:n funnit får allmän domstol anses behörig att pröva såväl huvudyrkandet i målet som statens kvittningsinvändning.

Denna sak skall i första hand prövas med utgångspunkt från bestämmelsen i 121 § 1 st konkurslagen. Enligt denna lagregel kan en fordran hos konkursgäldenären användas av borgenär till kvittning mot fordran, som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Enligt samma lagrum gäller detta dock icke om kvittning utom konkurs är utesluten på grund av fordringarnas beskaffenhet.

Konkursboet gör i målet icke längre gällande att dess fordran på sysselsättningsstöd uppkommit först efter konkursutbrottet. Vad konkursboet nu anför som grund för sin talan i HD kan sammanfattas på så sätt att konkursboet anser kvittning utesluten på grund av fordringarnas beskaffenhet.

Regeln i 121 § 1 st konkurslagen tillkom i samband med den år 1975 genomförda revisionen av konkurslagstiftningen. Rent allmänt kan sägas att bestämmelserna i 121 § konkurslagen innebär en skärpning av tidigare gällande bestämmelser om kvittning i konkurs. I förarbetena till den nya lagregeln (se bl a SOU 1970:75 s 183 ff och NJA II 1976 s 219 ff) framhålls, att rätten av kvitta under konkurs kunde kritiseras särskilt såvitt avsåg kvittningssituationer som uppstod slumpvis. Lagberedningen, vars lagförslag i allt väsentligt lämnades utan erinran av föredragande departementschel, anförde emellertid till stöd för att kvittning under konkurs även i fortsättningen skulle tillåtas, att kvittningsrätten i många fall kunde likställas med en pantsäkerhet och att även när säkerhetssyfte saknades, fordran och motfordran kunde ha ett sådant samband att kvittning framstod som helt naturlig. En uppspaltning av kvittningsrätten efter sådana normer ansåg lagberedningen inte lämplig, varför beredningen stannade för att i princip bibehålla rätten till kvittning i konkurs. Departementschefen underströk lagberedningens synpunkter om att kvittning i konkursborde tillåtas i de fall där kvittningsrätten tjänat en säkerhetsfunktion samt tillade att det också framstod som rimligt att kvittning fick ske i fall då borgenär och gäldenär stått i ett varaktigt affärsförhållande till varandra och på ömse sidor hade fordringar, som sammanhängde med detta affärsförhållande. Departementschefen framhöll dock - i likhet med lagberedningen - att det skulle stöta på tekniska svårigheter att avgränsa kvittningsfall av angivet slag från sådana där kvittningsrätten uppkommit mer av en slump och att det mest väsentliga torde vara att från kvittningsrätten avskära sådana fall där kvittningssituationen tillskapats i ett otillbörligt syfte.

Huvuddragen av vad konkursboet anfört till stöd för sin talan kan sammanfattas enligt följande. Huvudfordringen och motfordringen var av olika natur; ett bidrag hade kvittats mot en avgift. Ett bidrag av det slag, varom nu är fråga, kunde för övrigt inte bli föremål för kvittning. Varje statlig förvaltningsmyndighet borde betraktas som en juridisk person för sig och hade följaktligen inte rätt att kvitta med en fordran som tillkom en annan statlig myndighet. I varje fall kunde staten inte i alla situationer behandlas som ett rättssubjekt. Den fiskala delen av statsapparaten hade nämligen till uppgift att indriva skatter och avgifter medan den näringspolitiska delen under vissa angivna förutsättningar kunde utge stöd och bidrag. I detta fall hade statsapparatens näringspolitiska del utan lagstöd agerat fiskalt. En kvittningsrätt i förevarande fall skulle försvåra en bedömning av ett företags kreditvärdighet och även sätta förmånsregler och återvinningsinstitutet ur spel.

Det bör inledningsvis framhållas att det vore otillfredsställande om exempelvis enbart synen på statens olika förvaltningsmyndigheter som ett och samma rättssubjekt skulle tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av kvittningsrätten i förevarande fall. Inte heller är det rimligt att kvittningsrätten skall anses utesluten enbart på den grunden att huvudfordring och motfordring saknar direkt samband med varandra eller på grund av att ett uttryckligt lagstöd för kvittning saknas. Prövningen av kvittningsrätten i ett fall som detta bör i stället ske under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter i målet.

Med utgångspunkt från lagtextens uttryckliga lydelse är det naturligtvis av intresse att belysa hur den kvittningsrätt, som staten hävdar i målet, skulle gestalta sig i ett läge då företaget icke var i konkurs. Det är emellertid svårt att se hur ifrågavarande kvittningssituation skulle kunna uppstå utom konkurs. Om det företag, som beviljats sysselsättningsstöd, icke är i konkurs, föreligger knappast någon anledning för arbetsmarknadsstyrelsen att närmare kontrollera förekomsten av förfallna skatteskulder hos företaget. Det naturliga torde i stället vara att bidraget i det läget betalas ut i sin helhet utan närmare kontroll. Kronofogden har å sin sida att utgå från lagbestämmelser som reglerar indrivningsförfarandet vid bristande skatte- eller avgiftsbetalning. Förvisso kan kronofogden härvid hamna i kvittningssituation men det torde i så fall nästan alltid röra sig om motfordringar med någon form av skatteanknytning. Mera komplicerad och svåröverskådlig blir emellertid situationen om det vid utmätning till följd av skatteskulder visar sig att den enda utmätningsbara tillgången är ett sysselsättningsbidrag. Otvivelaktigt kan gäldenären - som konkursboet påpekar - i det läget hamna i en lojalitetskonflikt i förhållande till andra borgenärer och då begära sig själv i konkurs. Det kan i sammanhanget inskjutas att fordringar på skatter och avgifter i en konkurs är förenade med allmän förmånsrätt och att en kvittning av det slag, varom nu är fråga, otvivelaktigt i viss utsträckning sätter förmånsrättsordningen ur spel.

Som exempel på att fordringarnas beskaffenhet kan utesluta kvittning nämns i förarbetena till 121 § konkurslagen (se NJA II 1976 s 226) att konkursgäldenärens fordran rör underhållsbidrag mot vilket borgenären alltså inte får kvitta vanlig fordran. Ett underhållsbidrag avser att trygga en persons försörjning och det kan kanske hävdas att inte samma starka sociala hänsyn talar mot kvittning när det gäller sysselsättningsbidrag. Å andra sidan är ändamålet med sysselsättningsstöd att motverka arbetslöshet inom vissa avfolkningsområden. Det är närmast avsett att täcka allmänna inkörningskostnader i nystartad eller utvidgad verksamhet (se prop 1981/82:113 angående program för regional utveckling och resurshushållning). Stödet utgår i form av penningbidrag för det år ett företag utökar sin arbetsstyrka i förhållande till närmast föregående år. Även om stödet alltså betalas ut i efterskott, ligger det i sakens natur att företaget beaktar och i sin ekonomiska planering utgår från det stöd som skall utbetalas påföljande år. Mot den bakgrunden skulle nog den av staten yrkade rätten till kvittning utom konkurs försvåra ett företags ekonomiska planering.

Av handlingarna framgår slutligen att skatteskulden avser A-skatt, hänförlig till uppbördsperiod 6/76, mervärdeskatt, hänförlig till redovisningsperioderna sept, okt och nov 1976 samt arbetsgivaravgift med uppbördsdag d 20 dec 1976. Skulden tycks alltså ha uppkommit vid tiden omkring konkursutbrottet och konkursboet har uppenbarligen saknat möjlighet att utom konkurs betala skulden, bortsett från vissa mervärdeskattebelopp.

Mot bakgrund av vad som nu anförts får ifrågavarande kvittningssituation anses ha uppkommit mera av en tillfällighet. Det kan inte heller anses att sysselsättningsstödet och skatteskulden haft ett sådant samband med varandra att en kvittning utom konkurs ter sig självklar och naturlig. Fordringarnas beskaffenhet medför med andra ord att kvittning utom konkurs får anses utesluten och vid sådant förhållande kan den kvittningsrätt, som staten hävdar i målet, icke tillåtas. Staten är alltså skyldig att till konkursboet utge resterande bidragsbelopp. Om beloppets storlek råder icke tvist. Käromålet skall därför bifallas.

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom i själva saken förpliktar HD staten att till O:s Bageri O.L. Aktiebolag s konkursbo utge 122 107 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen, från d 18 okt 1977 till dess betalning sker.

Med ändring av HovR:ns dom såvitt avser rättegångskostnaderna förpliktas staten att till konkursboet utge ersättning för kostnader i TR:n med - - - och för kostnader i HovR:n med - - -.

Staten förpliktas att ersätta konkursboet dess rättegångskostnader i HD med - - -.

Domskäl

Domskäl. Genom beslut d 27 maj 1977 beviljade arbetsmarknadsstyrelsen bolaget, som var försatt i konkurs, statligt sysselsättningsstöd med 256 900 kr. Från detta belopp avräknade styrelsen kvittningsvis bolagets skuld till staten på 122 107 kr utgörande preliminär A-skatt på lön till anställda i bolaget, mervärdeskatt och arbetsgivaravgift. Sålunda utbetalades av det beviljade stödet endast 134 kr till konkursboet.

I målet är upplyst att, sedan konkursboet anfört- besvär hos regeringen med anledning av den av arbetsmarknadsstyrelsen före tagna kvittningen, regeringen d 29 sept 1977 beslutat att inte uppta besvären till provning enär fråga om kvittning av fordringar skall prövas av allmän domstol".

Konkursboet har i målet - under påstående att arbetsmarknadsstyrelsen inte haft rätt att företa kvittningen - yrkat att staten måtte förpliktas att av det beviljade sysselsättningsstödet utge ytterligare 122 107 kr jämte viss ränta.

Staten har bestritt konkursboets yrkande men vitsordat det fordrade beloppet jämte ränta i och för sig. Som grund för bestridandet har staten angett att kvittningen varit tillåten.

Enligt 10 kap 17 § 1 st RB gäller bl a att allmän domstol inte är behörig att uppta tvist, som skall upptas av annan myndighet än domstol. En första fråga i målet är, om konkursboets yrkande med hänsyn till nämnda bestämmelse - som är tvingande och skall beaktas självmant av högre rätt (jfr 19 §) - kan upptas till prövning av allmän domstol. Då yrkandet inte avser spörsmålet huruvida eller i vilken mån boet är berättigat till sysselsättningsstöd utan endast går ut på att staten skall förpliktas utbetala det stöd som arbetsmarknadsstyrelsen beviljat, finner HD hinder inte föreligga mot att yrkandet prövas av allmän domstol (jfr bl a Lavin, Domstol och administrativ myndighet s 359 f).

I 3 st av nämnda 17 § föreskrivs att yrkande om kvittning för fordran inte får upptas av domstol, som enligt 1 st ej ägt uppta tvist angående samma fordran. Denna föreskrift måste anses gälla också när, som i föreliggande fall, kvittning har skett utom rätta. Tvist om sådana skatter och avgifter som avses i målet faller utanför allmän domstols prövningsområde. Till följd härav kan - även om skatte- och avgiftsfordringarna är ostridiga mellan parterna - statens kvittningsinvändning inte upptas till prövning i målet.

På grund av det anförda skall käromålet bifallas.

Vad angår rättegångskostnaderna har konkursboet i HD yrkat bifall till sin i målet förda talan. Häri får anses ligga inte endast yrkande om ersättning för rättegångskostnader i TR:n och HovR:n i enlighet med vad boet fordrat där utan också yrkande om befrielse från ålagd skyldighet att ersätta staten dess kostnader i de båda instanserna.

Domslut

Domslut. Statens kvittningsinvändning avvisas.

Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD staten att till konkursboet utge 122 107 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 18 okt 1977 till dess betalning sker.

Vad angår rättegångskostnaderna befrias konkursboet från skyldigheten att utge ersättning för statens kostnader i TR:n och HovR:n samt förpliktas staten att till konkursboet utge ersättning för kostnader i TR:n med - - - och för kostnader i HovR:n med - - -.

Staten förpliktas ersätta konkursboet dess rättegångskostnader i HD med - - -.