NJA 2008 not 55

Den 12:e. 55.(T 3261-08) K.P. mot Justitiekanslern angående skadestånd.

K.P. träffade under år 1999 licensavtal med ett bolag om tillverkning och försäljning av en uppfinning som han hade gjort. År 2000 väckte han en skadeståndstalan mot bolaget vid Sollentuna tingsrätt. Tingsrätten ogillade hans talan och Svea hovrätt fastställde tingsrättens domslut.

I februari 2005 beviljade HD resning i en del av målet, som gällde skadestånd på grund av brott mot avtalad skyldighet att utge minimiroyalty, med hänvisning till att K.P. hade åberopat en ny omständighet. Sedan målet tagits upp på nytt av Svea hovrätt, ogillades käromålet genom en dom den 30 oktober 2006 (mål T 1251-05).

K.P. överklagade domen, men HD meddelade inte prövningstillstånd. K.P. ansökte därefter tre gånger utan framgång om resning mot hovrättens dom.

K.P. väckte talan i HD och yrkade att staten skulle förpliktas att till honom be-

tala 25 320 000 kr på grund av fel och försummelser hänförliga till hovrättens handläggning och domen den 30 oktober 2006.

Som grund för sitt käromål anförde K.P. bl.a. följande. Hovrätten har genom grova felaktigheter och olagligheter avslagit hans yrkande och ålagt honom att betala bolagets rättegångskostnader. Han yrkar därför ideellt skadestånd med 15 miljoner kr.

Han yrkar ideellt skadestånd med 10 miljoner kr för att han genom hovrättens felaktiga hantering fått en stor personlig skuld och drabbats av problem med sin hälsa och i sitt privatliv, liksom han orsakats avbrott i sin forskar- och yrkeskarriär. Den oacceptabelt långa handläggningstiden i framför allt hovrätten har medfört ett stort och onödigt personligt lidande för honom.

Han fick inte ersättning för sina rättegångskostnader i tvisten med bolaget och yrkar därför ideellt skadestånd av staten med 320 000 kr.

Till utveckling av sin talan anförde K.P. bl.a. att hovrätten i flera olika avseenden har dömt i strid med patentlagen och skadeståndslagen och inte heller följt praxis eller parternas avtal, att hovrätten har gjort en oriktig och ofullständig bedömning av bevisningen, att hovrätten gjort en mer omfattande prövning än som följer av resningsbeslutet, att hovrättens ledamöter inte förberett sig tillräckligt inför målets avgörande samt att processen genom felaktigheter dragit ut på tiden i en omfattning som inte kan accepteras.

HD:s dom. Domskäl.K.P:s talan innefattar huvudsakligen ett påstående om att staten har vållat honom skada genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § skadeståndslagen). För att skadeståndsansvar skall kunna åläggas staten enligt den bestämmelsen räcker det inte med att en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Se NJA 2007 s. 862 med hänvisningar.)

K.P:s talan innebär att han kritiserar hovrättens tolkning och tillämpning av gällande rätt samt att han gör en annan bedömning än hovrätten av den bevisning och av det avtalsförhållande som prövades i målet. Hans framställning innefattar inte några omständigheter som kan utgöra skadeståndsgrundande fel eller försummelse i den angivna meningen.

Vad K.P. har anfört innebär inte att han i rättslig mening har orsakats en personskada och kan inte föranleda att han med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen tillerkänns ersättning för ideell skada utan samband med personskada.

K.P. har även gjort gällande att processen tagit oacceptabelt lång tid. Detta kan uppfattas som ett påstående om att han i strid med artikel 6 i Europakonventionen inte har fått en prövning av sina civila rättigheter inom skälig tid. Vad K.P. har anfört innebär emellertid inte att hovrätten har brutit mot artikel 6.

Inte heller i övrigt har K.P. anfört någon omständighet som kan leda till ett bifall av käromålet. Det är därmed uppenbart att käromålet är ogrundat, och dom skall meddelas utan att det utfärdas stämning (57 kap. 1 § jämförd med 53 kap. 1 § och 42 kap. 5 § RB).