NJA 2008 not 9

M.J. yrkade att HD skulle tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för arbete och tidsspillan med 11 122 kr utöver det belopp som hovrätten bestämt.

Justitiekanslern medgav M.J:s talan med undantag för ersättning motsvarande två timmars arbete.

Advokatsamfundet avgav yttrande.

HD, beslut i huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden. Skäl. M.J. var offentlig försvarare för C.Z. som i tingsrätten och hovrätten mot sitt nekande dömdes för bl.a. mordbrand till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. M.J. yrkade i hovrätten ersättning för nedlagt arbete med 12 759 kr, motsvarande 12,4 timmar. Han yrkade även ersättning för tidsspillan med 1 417 kr, motsvarande 1,5 timmar samt för utlägg.

Hovrätten fann att det inte på grund av målets beskaffenhet eller några andra omständigheter fanns skäl att bestämma arvode med frångående av brottmålstaxan. Härav följde att ersättning för tidsspillan skulle begränsas till att avse den tid som översteg en timme. M.J. tillerkändes därför endast ersättning med 4 805 kr för arbete, med 473 kr för tidsspillan samt med yrkat belopp för utlägg.

I uppdraget som offentlig försvarare ligger att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Försvararen bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte förbereda försvaret och äger under förundersökningen och målets behandling vid rätten göra framställning och vidta åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av den misstänktes rätt. (21 kap. 7 och 8 §§ RB.)

En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fastställer. (21 kap. 10 § RB.) Enligt 5 § i de vid tidpunkten för hovrättens beslut gällande Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentliga försvarare i tingsrätt och hovrätt (DVFS 2005:9) fick det sammanlagda ersättningsbeloppet enligt taxan i ett mål överskridas, om målet krävt avsevärt mer arbete än normalt. Detta skulle anses vara fallet endast om skäligt arvode i målet översteg ersättningsbeloppet med minst hälften eller med 2 060 kr, motsvarande ersättning för två arbetstimmar enligt den då aktuella timkostnadsnormen.

Den domstol som bestämmer ersättningen skall göra en noggrann prövning av kostnadsanspråket, och lagstiftaren har i flera lagstiftningsärenden betonat det angelägna i en effektiv kontroll (se t.ex. JuU 1980/81:17 s. 7 och JuU 1981/ 82:19 s. 18 samt prop. 2004/05:41 s. 13 ff.).

I kostnadsräkningen specificerade M.J. de olika åtgärder som försvararuppdraget innefattat, med angivande av den tid som åtgått för de olika åtgärderna. En post avsåg tre och en halv timmes arbete med ”mottagande och genomgång av totalt 10 fax från klient (56 sidor) samt 14 telefonsamtal från klient”. Han angav även att huvudmannen varit synnerligen engagerad och aktiv, vilket medfört visst arbete utöver det normala.

Justitiekanslern har i HD anfört att enligt hans mening skäligt arvode för arbete överstiger ersättningsbeloppet enligt brottmålstaxan i sådan utsträckning att målet måste anses ha krävt avsevärt mer arbete än normalt. Brottmålstaxan borde därför, enligt Justitiekanslern, inte ha tillämpats i hovrätten. Justitiekanslern har vidare angett att det knappast kan ifrågasättas att M.J. vidtagit de åtgärder som han har begärt ersättning för eller att åtgärderna har tagit den uppgivna tiden i anspråk samt att det saknas anledning att ifrågasätta rimligheten av det arbete som M.J. har lagt ned, med undantag för två av de 3,5 timmar som har åtgått till att ta emot och gå igenom 10 telefaxmeddelanden samt för att ta emot 14 telefonsamtal från klienten. M.J. hade i denna del bort begränsa sin arbetsinsats och enligt Justitiekanslern framstår arbete under en och en halv timme som en skälig arbetsåtgång.

Justitiekanslern har att bevaka statens intressen i frågor om ersättning till offentliga försvarare. Ett medgivande från en myndighet med sådana uppgifter skall frångås endast om alldeles särskilda skäl föreligger (se t.ex. NJA 1985 s. 592, 1994 s. 696 och 2005 s. 869). Några sådana skäl har inte framkommit i detta fall. Utgångspunkten för HD:s prövning är därför att staten medgett M.J:s yttrande, utom såvitt avser ersättning för två av de 3,5 timmar som avsett arbete med att ta emot och gå igenom 10 telefaxmeddelanden samt för att ta emot 14 telefonsamtal från klienten. Av detta följer att ersättningsbeloppet enligt taxan får överskridas och frågan i målet är således om den uppgivna tidsåtgången för nu angivna åtgärder är rimlig med hänsyn till målets art och omfattning.

Advokatsamfundet har i sitt yttrande anfört bl.a. följande. Av grundläggande betydelse för om ersättning skall kunna utgå för de åtgärder som den offentlige försvararen har företagit är i vad mån dessa har varit nödvändiga för tillvaratagande av den misstänktes rätt. I detta mål har samtliga åtgärder som klienten har kontaktat advokaten om handlat om försvarets utförande. Enligt Advokatsamfundets mening måste det framstå som en skyldighet för advokaten att med största möjliga skyndsamhet besvara klientens förfrågningar. Beroende på exempelvis klientens läggning och psykiska tillstånd varierar dessutom klientens behov av kontakt med advokaten. Kontakter per telefon eller per fax kan i vissa fall ersätta personliga sammanträffanden. HD har tidigare uttalat att arvodesbedömningar som rör s.k. kurativa åtgärder skall präglas av generositet (jfr rättsfallet NJA 1977 s. 577). Att i ett mål av aktuellt slag där advokatens åtgärder enbart har berört målet i sak hävda att telefonsamtal och fax som tagit sammanlagt tre och en halv timmar att besvara inte har varit skäliga och nödvändiga för tillvaratagande av den misstänktes rätt låter sig enligt Advokatsamfundets mening inte göras.

M.J:s klient var under den tid om drygt en och en halv månad som förflöt mellan tingsrättens dom och hovrättens huvudförhandling såsom häktad intagen på en rättspsykiatrisk akutvårdsavdelning. M.J:s ersättningsyrkande innefattar ett besök hos klienten medan övriga kontakter har skett via telefax eller telefon. Telefonsamtalen har enligt M.J. i allt väsentligt avsett försvarets utförande och i viss mån ersatt behovet från såväl klient som försvarare av personliga sammanträffanden.

När det gäller att bedöma en offentlig försvarares rätt till ersättning för de kontakter han haft med klienten utom rätta saknas det skäl att göra skillnad mellan personliga sammanträffanden och kontakter som skett via telefon, telefax eller post. Det är vad som krävs för att ta till vara klientens rätt som avgör vilka åtgärder som varit påkallade och vilken tidsåtgång som kan anses rimlig. Bedömningen måste göras med beaktande av att klientens situation kan medföra särskilda krav på den offentlige försvararen när, som i detta fall, klienten är frihetsberövad, lider av en allvarlig psykisk störning och är synnerligen engagerad och aktiv i hur försvaret skall utföras (jfr beträffande kurativa åtgärder rättsfallen NJA 1977 s. 577 och 1984 s. 877). Även i en sådan situation åligger det dock den offentlige försvararen att försöka begränsa kontakterna till en rimlig nivå.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i detta fall får det anses rimligt att M.J. för att fullgöra sitt försvararuppdrag, utöver ett personligt sammanträffande, använt 3,5 timmar för telefonsamtal med klienten och genomgång av telefaxmeddelanden från henne inför huvudförhandlingen i hovrätten.

M.J. skall därför tillerkännas ytterligare ersättning, i enlighet med sitt yrkande, för arbete och tidsspillan.

Avgörande. HD ändrar på det sätt hovrättens beslut att M.J. tillerkänns ersättning av allmänna medel för försvaret av C.Z. i hovrätten med – utöver tidigare fastställt belopp – 11 122 kr, varav 9 942 kr för arbete och 1 180 kr för tidsspillan.