NJA 2008 s. 423

Domskäl

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Johan Hansson) anförde följande i dom den 30 augusti 2005.

Domskäl

R.T. har beträffande åtalet för mordbrand bestritt detta under påstående att, om det är han som orsakat branden, han inte haft uppsåt att anlägga någon brand. Han har vidgått att han suttit på sängen och rökt och att han letat efter en almanacka under sängen.

Vad gäller åtalet i övrigt har han bestritt att han skulle ha hotat hustrun. Han har medgett att han knuffat till henne över axeln för att komma bort från henne. Han har emellertid bestritt att detta skulle kunna medföra ansvar för honom.

R.T:s hustru N.K.T. har inte velat yttra sig vid huvudförhandlingen.

R.T. har uppgett: Han var något deprimerad under veckorna kring de åtalade händelserna. Orsaken till depressionen var att förhållandet mellan honom och hans hustru inte var det bästa. Det var tal om skilsmässa. Dagen för de åtalade händelserna hade hans hustru gäster. Sedan gästerna gått satte han sig på lägenhetens balkong och rökte två cigarretter. Han lämnade balkongen och gick in i sovrummet. Han hade då mellan läpparna en tänd tredje cigarrett. Han satte sig på sängen. Han hade från balkongen tagit med sig ett överfyllt askfat som han skulle tömma. Han satte askfatet på sängen. Han släckte den tredje cigarretten i askfatet. Han letade under sängen efter en almanacka som skulle ligga i en väska. Han lyste upp med en tändare under sängen. Han känner inte till den plåtbricka som enligt foton skall ha funnits vid sängen. Han hittade inte almanackan. Han lämnade sovrummet och gick och satte sig vid sitt pc-bord. Han förstod inte att det brann förrän brandlarmet började tjuta. Branden släcktes av hans hustru. Han vet inte något om hur branden uppstått. Sedan branden släckts upptäckte han att hustrun var på väg att lämna lägenheten. Han fällde något uttryck av innebörd att ingen ville hjälpa honom. Hustrun gick emot honom med en höjd sko med klacken vänd mot honom. För att komma från hustrun knuffade han till henne över axeln. Som han uppfattade det lämnade hustrun därefter lägenheten medan han gick tillbaka till pc-bordet.

Det skulle redan här antecknas att de foton i förundersökningen och som åberopats av åklagaren är tagna någon dag efter branden.

Bifogade utlåtande har åberopats i målet; se domsbilaga nr 2. Brandinspektören Anders Ericsson har hörts i anslutning till detta.

Kriminalinspektören Per-Olof Mårtensson har i förhör bekräftat de uppgifter som framgår av hans utlåtande; se domsbilaga nr 3.

Som Mårtensson uttalat i domsbilaga nr 3 finns det mycket starka skäl för att den brand som förekommit var anlagd med uppsåt. Omständigheterna i målet talar med viss styrka, när det gäller åtalet för mordbrand, att det tillgått som åklagaren påstått. Det finns emellertid utrymme för att händelseförloppet utspelats på ett annat sätt än åklagaren påstått. Detta utrymme är så stort att det inte är styrkt bortom varje rimligt tvivel att R.T. gjort sig skyldig till mordbrand. Åtalet skall i denna del ogillas.

Någon bevisning om att R.T. skulle ha gjort sig skyldig till misshandel och olaga hot visavi hustrun finns inte. Åtalet för dessa påstådda brott skall ogillas.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (adjungerade ledamoten f.d. lagmannen Jan Bergendahl samt nämndemännen Börje Jönsson och Gunnel Andersson) anförde följande i dom den 12 december 2006.

Hovrättens domskäl

Skuldfrågan

N.K.T., R.T. och Per-Olof Mårtensson har hörts på nytt i hovrätten. Banduppspelning av vittnesförhöret vid tingsrätten med Anders Ericsson har skett. Därutöver har vittnesförhör hållits med polisassistenterna M.L. och L.B. samt med tf. kriminalkommissarien B-M.H. Väsentligen samma skriftliga bevisning som lagts fram vid tingsrätten har genomgåtts.

- - -

Hovrättens domskäl

Av utredningen i målet framgår att det på kvällen den 5 augusti 2005 uppstod en brand i sängen i sovrummet i R.T:s och N.K.T:s lägenhet, som är belägen i ett flerfamiljshus på Slättängsgatan i Lomma. Det framgår vidare att sängkläderna och delar av sänggaveln blev skadade, men att inga andra skador i lägenheten kunde konstateras samt att inga personskador uppkom. Enligt Anders Ericssons sakkunnigutlåtande, daterat den 11 augusti 2005, fanns risk för brandspridning inom lägenheten och för rökspridning inom lägenheten och till trapphuset samt förelåg det risk för människors liv och hälsa. Det finns inget som tyder på att någon annan än R.T. och N.K.T. befunnit sig i lägenheten vid tiden för brandens uppkomst.

Genom den tekniska utredningen är det klarlagt att brandskadan på sängramen uppkommit av att sängramen under viss tid utsatts för värmepåverkan underifrån. Enligt Per-Olof Mårtenssons undersökningsprotokoll har skadan sannolikt inte uppkommit av enbart ett brinnande lakan.

För att R.T. skall fällas till ansvar för den påstådda gärningen krävs att hovrätten, genom i målet förebringad utredning, finner det ställt utom rimligt tvivel att R.T. gjort sig skyldig till vad som läggs honom till last. Utgångspunkten är därvid att den tilltalades uppgifter skall läggas till grund för bedömningen i den mån de inte är så verklighetsfrämmande att de omedelbart kan lämnas utan avseende eller motbevisas av åklagaren. R.T:s uppgifter om att han lyste med cigarettändaren under sängen medan han letade efter sin kalender måste betecknas som anmärkningsvärda. De är emellertid inte så verklighetsfrämmande att de på grund därav genast kan lämnas utan avseende.

Bevisningen till stöd för R.T:s skuld utgörs, förutom av den tekniska undersökningen, främst av N.K.T:s uppgifter. Genom förhören med M.L., L.B. och B-M.H. är det utrett att N.K.T. berättat som det antecknats i de åberopade förhören, vilket i hovrätten till största del bekräftats även av N.K.T. själv. Det har inte framkommit någon anledning att misstänka att hon skulle ha velat lämna uppgifter som skulle kunna leda till att R.T. felaktigt anklagas för brottslig gärning. Tvärtom har hon i hovrätten gett uttryck för att vilja tona ner hela händelsen. Att hon skulle ha hört fel och därför felaktigt trott att R.T. har sagt att han skulle tända eld på sängen framstår som uteslutet.

Det är således utrett att R.T. upprepade gånger hotat med att tända eld på sängen och att han även kort före branden uttalat att han skulle ”tända på”. Det är vidare genom N.K.T:s och R.T:s uppgifter klarlagt att R.T. befann sig i sovrummet en kort stund innan N.K.T. upptäckte branden och att han inte reagerade när brandlarmet satte igång. Av N.K.T:s berättelse framgår också att R.T. inte hjälpte till att försöka släcka branden. Mot denna bakgrund och med hänsyn till resultatet av den tekniska utredningen finner hovrätten det ställt utom rimligt tvivel att R.T. avsiktligen anlagt branden. Denna har inneburit fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Hovrätten finner härigenom styrkt att R.T. gjort sig skyldig till mordbrand.

Den uppkomna branden medförde endast begränsade skador på sängen och släcktes dessutom snabbt och utan större svårighet. Den fara för annans liv eller hälsa som uppkommit har varit relativt måttlig. Brottet är därmed att bedöma som mindre allvarligt i den mening som avses i 13 kap. 1 § andra stycket BrB.

Påföljdsfrågan

R.T. förekommer inte i belastningsregistret.

Straffvärdet för brottet motsvarar fängelse ett år. Anledning att vid straffmätningen avvika från straffvärdet finns inte. Med hänsyn till det höga straffvärdet kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens domslut dömer hovrätten R.T. för mordbrand enligt 13 kap. 1 § andra stycket BrB och bestämmer påföljden till fängelse 1 år.

Hovrättslagmannen Martin Borgeke och tf. hovrättsassessorn Joakim Westerlund var skiljaktiga och anförde följande.

På av majoriteten anförda skäl finner vi att R.T. skall dömas för mordbrand. I förarbetena till 13 kap. 1 § BrB (prop. 1992/93:141 s. 42 f.) anges att, för det fall brottet avser endast egendom, det med fog kan ifrågasättas om inte fängelse i två år i vissa fall kan vara alltför strängt och att det därför genom bestämmelsens andra stycke bör öppnas en möjlighet att döma till ett lägre fängelsestraff. Det anges vidare att sådana fall, där det föreligger fara för annans liv eller hälsa, ytterligt sällan torde ha ett straffvärde som är lägre än det minimum om två års fängelse som gäller enligt bestämmelsens första stycke.

De i målet uppkomna skadorna på grund av branden blev visserligen begränsade till endast egendomsskador av lägre värde. Av utredningen i målet framgår emellertid att det fanns risk för brandspridning inom lägenheten och för rökspridning inom lägenheten och till trapphuset samt att det förelåg risk för människors liv och hälsa. Anmärkas bör också att den aktuella lägenheten är belägen i ett flerfamiljshus. Mot angiven bakgrund bör gärningen bedömas som mordbrand, som inte är mindre allvarlig.

Straffvärdet av brottet motsvarar fängelse två år. Anledning att vid straffmätningen avvika från straffvärdet finns inte. Med hänsyn till det höga straffvärdet kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

Vi ändrar således tingsrättens domslut på samma sätt som hovrättens majoritet, dock att vi dömer R.T. för mordbrand enligt 13 kap. 1 § första stycket BrB och bestämmer påföljden till fängelse två år.