NJA 2008 s. 557

Domskäl

Skäl

I november 2003 inleddes en förundersökning mot J.L. och K.B. avseende misstanke om grovt skattebrott. Varken J.L. eller K.B. begärde någon offentlig försvarare då de ansåg att det innebar en risk för oönskad publicitet. I stället valde de att anlita privata försvarare. J.L. erhöll biträde från advokat L.G. under tiden december 2004-mars 2007 och K.B. från advokat G.L. under tiden december 2004-januari 2007.

Den 25 januari 2007 beslutade åklagaren att lägga ned förundersökningen då brott inte kunde styrkas. Strax därefter inkom J.L. och K.B. till tingsrätten med en begäran om att tingsrätten i första hand skulle förordna respektive försvarare till offentlig försvarare eller, i andra hand, tillerkänna J.L. och K.B. ersättning av allmänna medel för de kostnader de haft för försvararna. Tingsrätten avslog yrkandena. Enligt tingsrätten var J.L. och K.B. inte längre i behov av biträde av offentlig försvarare. Vidare förekom det inte synnerlig anledning att tillerkänna dem ersättning för deras kostnader för försvarare under förundersökningen.

J.L. och K.B. överklagade till hovrätten. De frånföll där yrkandena om att försvararna skulle förordnas till offentliga försvarare men vidhöll yrkandena i övrigt. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Den fråga som är föremål för prövning hos HD är om det finns förutsättningar att, sedan åklagaren lagt ned förundersökningen mot dem, tillerkänna J.L. och K.B. ersättning av allmänna medel för försvararkostnader.

Bestämmelser om rättegångskostnader i brottmål finns i 31 kap. RB. I 2 § regleras dels situationen att den tilltalade frikänns i mål där åklagaren för talan, dels situationen att åtal som väckts av åklagaren avvisas eller avskrivs. Rätten kan i bägge situationerna besluta att den tilltalade skall få ersättning av allmänna medel för sina kostnader för bl.a. försvarare. Bestämmelsen har getts en fakultativ karaktär. Enligt vad departementschefen uttalade när bestämmelserna fick sin nuvarande utformning år 1972 bör utgångspunkten vara att den som frikänns skall hållas i görligaste mån skadeslös för kostnad som har varit nödvändig för att tillvarata hans rätt (prop. 1972:4 s. 269).

Vad som är stadgat i 31 kap. 2 § skall, då förundersökning nedlagts eller åtal annars inte följt på förundersökningen, enligt 8 § äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnad under förundersökningen. En förutsättning för att ålägga staten skyldighet att ersätta sådan kostnad är dock att förundersökning inletts utan skäl eller annars synnerlig anledning förekommer till ersättning. Enligt motiven är det en ytterligare förutsättning för ersättning att förundersökningen fortskridit så långt att den riktas mot viss person såsom skäligen misstänkt för brottet (NJA II 1943 s. 406).

Bestämmelsen i 31 kap. 8 § om rätt till ersättning för privat försvarare när förundersökningen lagts ner innan åtal väckts motsvarar vad som enligt 2 § gällde före år 1973 om ersättning för privat försvarare när den tilltalade blivit frikänd eller åtalet lagts ned. Förarbetena till lagändringen år 1972 innehåller ingen förklaring till varför inte också 8 § ändrades. Som både K.B. och Justitiekanslern anfört torde det vara svårt att finna något sakligt skäl för skillnaden, och det kan inte uteslutas att den beror på ett förbiseende. Att ändra rättsregeln bör dock ankomma på lagstiftaren.

Utredningen i målet ger inte vid handen att förundersökningen mot J.L. och K.B., som nått så långt att de delgetts misstanke om grovt skattebrott, inletts utan skäl. Frågan är då om det finns synnerlig anledning att ålägga staten betalningsansvar för deras försvararkostnader.

Vad som kan tänkas utgöra synnerlig anledning berörs inte i förarbetena till 31 kap. 8 §. Däremot ges viss vägledning i förarbetena till 2 §, som vid RB:s tillkomst sålunda hade en liknande lydelse som 8 § har idag. Av dessa förarbeten framgår att det i vissa fall, även om åklagaren hade haft sannolika skäl för att väcka åtal, framstod som oskäligt att den tilltalade skulle bära de kostnader han haft för att försvara sig i målet. Som exempel nämns att åklagaren, som blivit missledd av bevisningen, haft goda skäl att väcka åtal men att talan objektivt sett var obefogad. Detta kunde inträffa då det under rättegången kom fram att det var uppenbart att den tilltalade var oskyldig, t.ex. genom att någon annan person erkänt brottet. På grund härav ansågs det nödvändigt att föreskriva att en tilltalad som frikänts kunde ha rätt till ersättning för sina kostnader inte bara då åtal väckts utan sannolika skäl utan även då det med hänsyn till omständigheterna i målet förekom synnerlig anledning därtill. Ersättning borde emellertid utgå endast i undantagsfall och endast då den tilltalade inte på något sätt genom sitt beteende gett anledning till åtalet. (NJA II 1943 s. 401 f.) Beträffande åtal som avskrivs eller avvisas angavs det i förarbetena att det berodde på omständigheterna om den tilltalade skulle få ersättning för sina kostnader. Som exempel då den tilltalade borde kunna få ersättning nämndes att åtalet lagts ned på den grunden att det ansetts uppenbart att han var oskyldig (a.a. s. 402).

I förevarande fall har förundersökningen mot J.L. och K.B. lagts ned då brott inte kunnat styrkas. Det är inte fråga om en sådan situation som det talas om i förarbetena till den tidigare lydelsen av 31 kap. 2 §, dvs. att någon annan person tagit på sig ansvaret för brottet och att det därför blivit uppenbart att de misstänkta är oskyldiga. Det bör dock vara möjligt att beakta omständigheter av annat slag än dem som nämns i förarbetena. Uttrycket synnerlig anledning visar emellertid att bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt.

Brottsmisstanken mot J.L. och K.B. avsåg grovt skattebrott. Minimistraffet för detta brott är fängelse sex månader. J.L. och K.B. har varit i behov av juridiskt biträde och hade, om de begärt det, haft en ovillkorlig rätt till offentlig försvarare enligt 21 kap. 3 a § RB. Enbart det förhållandet att det i och för sig funnits förutsättningar att förordna offentlig försvarare kan dock inte anses innebära att det finns synnerlig anledning att ålägga staten kostnadsansvar för J.L:s och K.B:s försvarare under förundersökningen. Inte heller den omständigheten att J.L. och K.B. valt att anlita privata försvarare för att undvika publicitet ger skäl till detta.

Deras överklaganden skall därför avslås.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår J.L:s och K.B:s överklaganden.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Torgny Håstad, referent, Per Virdesten och Gudmund Toijer) meddelade den 16 maj 2008 slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelat: den 16 maj 2008.

Mål nr: Ö 2548-07.

Lagrum: 31 kap. 8 § RB.