NJA 2008 s. 626

Ungdomstjänst har inte ansetts vara en alltför ingripande påföljd för en person som vid 15 års ålder gjort sig skyldig till misshandel av en yngre pojke.

Skellefteå tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Skellefteå tingsrätt åtal mot - förutom T.D.H. - R.L., född den 30 maj 1991, för misshandel under åberopande av 3 kap. 5 § BrB med följande gärningsbeskrivning:

T.D.H. och R.L. har den 19 mars 2007, på Kanalskolan i Skellefteå, gemensamt och i samförstånd misshandlat J.A. genom att hålla fast honom och nypa honom i bröstet och vrida om vilket har medfört smärta, svullnader och blåmärken på bröstet.

J.A. yrkade skadestånd av R.L. och T.D.H. solidariskt med 5 500 kr.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Martina Rifve) anförde i dom den 9 november 2007:

Domskäl

Ansvar och skadestånd

R.L. har förnekat misshandel men har erkänt att han ofredat J.A.

Vidare har R.L. bestritt att utge ersättning för kränkning till J.A. under anförande att kränkningshöjd inte uppnåtts genom den kränkning han begått. Han har inte kunnat vitsorda något belopp för kränkning. R.L. har medgett att till J.A. utge yrkad ersättning för sveda och värk.

T.D.H. - - -.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör med J.A. ägt rum. R.L. och T.D.H. har hörts över åtalet. Vidare har åklagaren åberopat syn på fotografier.

Följande är till en början klarlagt. Den aktuella dagen spelade J.A., som då gick i sjuan, och R.L. samt T.D.H., som då gick i nian, tillsammans med ett tjugotal andra elever i årskurs sju till nio rundpingis i elevrummet på Kanalskolan. R.L. åkte så småningom ut ur turneringen. Strax därefter blev även J.A. utslagen ur turneringen. J.A. och R.L. satte sig på en bänk i närheten av pingisbordet och väntade medan övriga elever fortsatte spelet. I detta första skede förekom någon slags fysisk kontakt mellan J.A. och R.L. Efter ett tag åkte även T.D.H. ut ur turneringen. T.D.H. anslöt till J.A. och R.L. vid bänken. I detta skede förekom någon slags fysisk kontakt mellan J.A., R.L. och T.D.H. Innan J.A. därefter lämnade elevrummet drog han upp sin tröja och visade för R.L. och T.D.H. samt ytterligare några elever att han hade röda märken på bröstet. Efter händelsen sprang J.A. sin väg så snart han stötte ihop med R.L. och T.D.H. på skolan.

När det gäller det exakta händelseförloppet har de inblandade lämnat olika berättelser. J.A. har berättat följande. När han och R.L. satt på bänken tryckte R.L. med ena handen upp hans högra arm bakom hans rygg och höll fast armen samtidigt som denne med andra handen nöp och vred om hans vänstra bröstvårta. Nypet om bröstvårtan varade ungefär 45 sekunder och gjorde ganska ont. Han kunde inte komma loss med högerarmen och han bad flera gånger R.L. att sluta, men R.L. slutade inte. När T.D.H. kom fram till bänken höll R.L. fortfarande hans högerarm uppbruten bakom hans rygg. R.L. nöp och vred om hans högra bröstvårta. Nypet om bröstvårtan varade ungefär 15 sekunder. Under tiden som R.L. höll hans högerarm bakom hans rygg nöp T.D.H. tag om hans vänstra bröstmuskel och vred om bröstvårtan. T.D.H. sade samtidigt till R.L. att han, T.D.H., skulle vrida om hårdare för att det skulle göra mera ont. Nypet om bröstvårtan gjorde ”riktigt” ont. Han bad R.L. och T.D.H. att sluta, men de slutade inte. Hans klasskamrater kunde inte hjälpa honom eftersom de är sjuor och R.L. och T.D.H. är nior. Han lyckades ta sig ur R.L:s grepp och sprang ut. Han kylde bröstet med snö och visade märkena på bröstet för en lärare. Han hade ont och var öm i bröstet i en vecka. Bröstvårtorna var svullna en och en halv till två veckor efter händelsen. - R.L. har uppgett följande. Han och J.A. småbusade när de satt på bänken och han kittlade J.A. under armarna. Han nöp J.A. två gånger i bröstet när denne stod upp, men han höll inte fast J.A:s arm och han vred inte om bröstvårtan. Det var en kul grej och han tog inte i så hårt. J.A. försökte inte att gå därifrån. När T.D.H. kom till bänken såg han T.D.H:s hand vid J.A:s bröst och han tror att han såg att T.D.H. nöp J.A. en gång. Han hörde inte T.D.H. säga att denne skulle vrida om bröstvårtan hårdare för att det skulle göra mera ont. När T.D.H. nöp J.A. sade J.A. ”sluta”. De slutade då. Efteråt berättade lärarna att J.A. hade blåmärken över hela överkroppen. Han hade inte tänkt på att det skulle kunna bli märken; ”det blev för mycket”. - T.D.H. har berättat följande. När han kom till bänken kivades J.A. och R.L. Han såg inte att R.L. bröt upp J.A:s arm mot ryggen. R.L. höll bara fast J.A. genom att kittla denne. Själv kittlade han J.A. genom att gnugga fingrarna längs J.A:s revben. Han ville bara busa och allt var på lek. J.A. sade åt honom att sluta, vilket han också gjorde. Han nöp inte J.A. i bröstet. Han gjorde inte märkena på J.A:s bröst och han tror inte att R.L. gjorde dem heller. Han tror att J.A. visade upp märkena på bröstet eftersom denne tyckte att det gjorde lite ont.

Tingsrätten gör följande bedömning

J.A., R.L. och T.D.H. har lämnat uppgifter som inte står i överensstämmelse med varandra. J.A. är endast 14 år, men han har gjort ett trovärdigt intryck. Trots att det gått förhållandevis lång tid sedan händelsen har J.A. på ett detaljerat sätt berättat om det inträffade. Hans berättelse har varit återhållsam och konsekvent. Det finns ingen som helst anledning att tro att J.A. skulle lämna felaktiga uppgifter. J.A:s redogörelse stöds också av de åberopade fotografierna och i flera avseenden även av vad R.L. har berättat. Tingsrätten bedömer att J.A:s uppgifter är tillförlitliga och finner därmed att de skall läggas till grund för bedömningen i målet.

Genom J.A:s uppgifter är det utrett att R.L. och T.D.H. den 19 mars 2007 på Kanalskolan i Skellefteå gemensamt och i samförstånd misshandlat J.A. genom att hålla fast honom och nypa honom i bröstet och vrida om, med smärta, svullnader och blåmärken på bröstet som följd. Även om det inte har framkommit några omständigheter som talar för att R.L. och T.D.H. verkligen velat orsaka J.A. smärta och skador, anser tingsrätten att R.L. och T.D.H. måste ha insett att det fanns en stor risk för att J.A. skulle få ont och komma att skadas när de nöp och vred om en så känslig kroppsdel som bröstvårtan. Med tanke på det våld som R.L. och T.D.H. använt mot J.A. samt att våldet upprepats och varit något utdraget, skall gärningen bedömas som misshandel, ej ringa brott.

R.L. och T.D.H. skall alltså dömas för misshandel.

Den misshandel som R.L. och T.D.H. utsatt J.A. för har enligt tingsrättens uppfattning inneburit en så allvarlig kränkning av J.A:s personliga integritet att den berättigar till s.k. kränkningsersättning. Tingsrätten anser att det yrkade beloppet om 5 000 kr är skäligt. R.L. har medgett att till J.A. betala yrkad ersättning om 500 kr för sveda och värk. T.D.H. har vitsordat beloppet som i och för sig skäligt.

R.L. och T.D.H. skall alltså, solidariskt med varandra, betala 5 500 kr i skadestånd till J.A.

Påföljd

R.L. var 15 år vid tidpunkten för brottet. Han förekommer under ett avsnitt i belastningsregistret avseende en dom den 7 december 2006 för tillgrepp av fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande. Denna tingsrätt överlämnade då åt socialnämnden i Skellefteå kommun att föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten. Enligt R.L:s och moderns uppgifter är skol- och hemförhållandena numera goda. Socialnämnden har bedömt att R.L. inte har något behov av vård. R.L. har av socialnämnden bedömts lämplig att utföra ungdomstjänst, som han också har samtyckt till.

T.D.H. - - -.

Tingsrätten gör följande bedömning

Den misshandel som R.L. och T.D.H. nu döms för är ett allvarligt brott som för en vuxen person hade kunnat leda till ett kortare fängelsestraff. Eftersom varken R.L. eller T.D.H. har något särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen och då ungdomstjänst kan anses vara tillräckligt ingripande med hänsyn till brottet, bestämmer tingsrätten påföljden till ungdomstjänst. Med beaktande av gärningens straffvärde och R.L:s samt T.D.H:s ålder bestäms antalet timmar till femtio. - - -.

Domslut

Tingsrätten dömde R.L. till ungdomstjänst 50 timmar.

R.L. förpliktades också att solidariskt med T.D.H. utge skadestånd till J.A. med 5 500 kr.

Hovrätten för Övre Norrland

R.L. överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att hovrätten skulle ändra brottsrubriceringen till ofredande eller ringa misshandel och bestämma påföljden till böter. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till ett lägre antal timmar ungdomstjänst.

Han yrkade vidare att hovrätten skulle ogilla J.A:s yrkande om ersättning för kränkning.

Åklagaren och J.A. bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Persson, hovrättsrådet Margareta Bergman, tf. hovrättsassessorn Mikael Forsgren och två nämndemän) anförde i dom den 3 januari 2008:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har utredningen varit densamma som vid tingsrätten. Omförhör har hållits med J.A. och R.L. Förhöret med T.D.H. har lagts fram genom uppspelning av förhöret med honom vid tingsrätten.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att åklagaren styrkt åtalet och att gärningen inte kan bedömas som ringa misshandel.

R.L. var vid tiden för gärningen ännu inte 16 år fyllda. Straffvärdet för gärningen motsvarar i normalfallet ett kortare fängelsestraff. Ett straff utmätt med beaktande av R.L:s ålder skulle därmed inte leda till fängelse utan påföljden skulle stanna vid böter. Enligt hovrättens mening skulle ungdomstjänst - som bör komma ifråga först när alternativet är dagsböter 60 eller mer (jfr prop. 2005/06:165 s. 75 och s. 132) - innebära en alltför ingripande reaktion på brottet. Påföljden bör därför, med ändring av tingsrättens dom, bestämmas till 50 dagsböter.

Vad gäller J.A:s yrkande om ersättning för kränkning delar hovrätten tingsrättens bedömning. Tingsrättens dom skall därför fastställas i den delen.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i ansvarsdelen på så sätt att påföljden bestäms till dagsböter 50 à 50 kr.

Hovrätten fastställer tingsrättens dom i skadeståndsdelen.

- - -.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade i första hand att HD skulle döma R.L. till ungdomstjänst. Om förutsättningar för ungdomstjänst inte skulle föreligga yrkade riksåklagaren i andra hand straffskärpning.

R.L. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Charlotte Dahl, föreslog i bestänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl

I enlighet med hovrättens dom har R.L. gjort sig skyldig till misshandel. Våldet har gett upphov till smärta, svullnader och blåmärken. Misshandeln har därtill varit helt oprovocerad och den två år yngre J.A. har angripits av två pojkar samtidigt. HD ansluter sig därför till hovrättens bedömning att misshandeln har varit av normalgraden. Vad som därefter återstår i målet är vilken påföljd som skall bestämmas för brottet.

R.L. var vid gärningstillfället 15 år och inte tidigare dömd för våldsbrott. Av utredningen i målet framgår att R.L. saknar vårdbehov, varför ungdomsvård inte är någon lämplig påföljd. Valet av påföljd står därmed mellan böter och ungdomstjänst. R.L. har visserligen bestritt ändring av påföljden, men har inte återtagit sitt samtycke varför hinder inte föreligger att välja ungdomstjänst som påföljd. Av utredningen om R.L. och hans personliga förhållanden framgår att ungdomstjänst skulle vara en lämplig påföljd.

Enligt 32 kap. 2 § BrB får den som är under tjugoett år och som har begått brott dömas till ungdomstjänst, om den unge samtycker och påföljden är lämplig med hänsyn till hans eller hennes person och övriga omständigheter. Den som döms till ungdomstjänst skall åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 150 timmar. Rätten får döma till ungdomstjänst om påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte finns skäl att döma till ungdomsvård. I valet mellan ungdomstjänst och böter skall ungdomstjänst väljas om den påföljden inte är alltför ingripande. I förarbetena har som riktlinje angivits att om alternativet är ett lindrigt bötesstraff skall böter istället väljas. Med lindrigt bötesstraff avses antalet upp till 60 dagsböter (prop. 2005/06:165 bl.a. s. 74 f.).

Den misshandel som R.L. har gjort sig skyldig till är av normalgraden, om än inte av allvarligare slag. I det påföljdssystem som gällde ungdomar fram till den 1 januari 2007 skulle han sannolikt ha dömts till överlämnande till vård inom socialtjänsten. För att rätt kunna bedöma vilken påföljd lagstiftaren har tänkt sig bli aktuell efter lagändringarna bör en historisk återblick göras. Den gamla påföljden överlämnande till särskild vård fick ske om socialtjänstens planerade åtgärder kunde anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art, samt den tilltalades tidigare brottslighet. I det gamla systemet fanns inte en uttrycklig begränsning att överlämnandepåföljden fick väljas endast om den inte var alltför ingripande. I praktiken använde sig domstolarna även då av böter som påföljd vid den allra lindrigaste brottsligheten. Det har ju sedan länge varit en allmän princip att straffet skall stå i rätt proportion till brottet. Detta har i den nya lagstiftningen fått ett tydligare uttryck.

Frågan är då om lagstiftaren med den nya lagstiftningen har tänkt sig en förändrad tillämpning av när påföljden skall bestämmas till böter och när någon mer rehabiliterande påföljd bör väljas. Propositionen innehåller vissa motsägelser i detta avseende. För tolkningen att en förskjutning mellan böter och de rehabiliterande påföljderna har varit avsedd talar propositionens riktlinjer av vad som är ett lindrigt brott, definierat genom angivande av vilket antal dagsböter som ungefärligen utgör den nedre gränsen för när ungdomstjänst i stället kan komma i fråga. Även propositionens uttalanden att ungdomstjänst bör kunna vara ett alternativ till bötesstraff som inte är lindriga leder tankarna till att en förskjutning av praxis kan ha varit avsedd (a.a. s. 76). Dessutom har uttalats att riktvärdet 60 dagsböter avser straffvärdet efter beaktande av övriga faktorer som är relevanta vid straffmätningen enligt 29 kap. BrB (a.a. s. 77).

Mot en förändrad tillämpning talar emellertid att, även om renodlad vård av unga i den nya lagstiftningen är tänkt att minska och bara omfatta unga med särskilda vårdbehov, inget tyder på att avsikten varit att öka användningen av dagsböter som påföljd. Istället anges att reformen bl.a. syftar till att minska användningen av bötesstraff och att ungdomstjänst bl.a. har till syfte att ersätta andra påföljder som inte heller grundas på ett behov av vård eller andra insatser, i första hand böter (a.a. s. 42, 48 och 72). Detta är tänkt att innebära att påföljden får ett stort användningsområde (a.a. s. 64). Mot bakgrund av dessa uttalanden är det därför närliggande att i stället ådöma den unge ungdomstjänst i de fall där överlämnande till vård inom socialtjänsten tidigare hade varit den mest närliggande påföljden.

Ytterligare stöd för att påföljden i dessa fall skall bestämmas till ungdomstjänst kan hämtas i 29 kap. 7 § BrB där det stadgas att om någon begått brott innan han har fyllt tjugoett år, skall hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen och att det härvid får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Tillämpningen av paragrafen, sett i ljuset av den nya lagstiftningen, kan leda till att straffmätningsvärdet blir mycket lågt för de allra yngsta och att antalet tänkta dagsböter hamnar mycket nära eller under gränsen till vad som i förarbetena beskrivits som ett lindrigt brott, trots att brottet enligt normalt språkbruk och för en person som fyllt 21 år inte skulle kunna betecknas som lindrigt. Om förarbetena skall läsas på det sättet skulle tillämpningen av 29 kap. 7 § BrB leda till att ungdomstjänst oftare bestäms som påföljd för ungdomar som närmar sig 18 år, än för ungdomar som ligger nära straffmyndighetsgränsen. Detta saknar helt stöd i den beskrivning som finns i förarbetena av vad det nya påföljdssystemet skall syfta till. Lagstiftarens avsikt kan knappast ha varit att skapa ett system där en 15- åring har svårare att komma i åtnjutande av rehabilitering än en 17-åring. Detta blir särskilt tydligt vid en jämförelse med 32 kap. 2 § andra stycket BrB där det anges att den som är över 18 år får dömas till ungdomstjänst endast om det finns särskilda skäl för det. I det avsnitt i propositionen som beskriver tillämpningsområdets nedre gräns inleds också framställningen med skrivningen att den första frågan att ta ställning till är hur lindriga brott som skall kunna bestraffas med ungdomstjänst och att någon form av begränsning av ungdomstjänstens användningsområde är nödvändigt när det gäller den minst allvarliga brottsligheten (a.a. s. 73). Här talas med andra ord om brottslighet och inte om bötesnivåer.

För en person som fyllt 21 år råder en presumtion för fängelsestraff vid misshandel av normalgraden. Brottet kan därför inte anses lindrigt. R.L:s ålder skulle, om inte ungdomstjänst funnits som alternativ och med beaktande av att det krävs synnerliga skäl för att döma en person som är under 18 år till fängelse, ha medfört att HD tvingats bestämma påföljden till dagsböter. I propositionen har uttalats (s. 75) att det är lämpligt att området upp till cirka 50 timmar ungdomstjänst förbehålls fall där alternativet är ett bötesstraff. Förutsättningarna föreligger således, med beaktande av ovan anförda, att bestämma påföljden till ungdomstjänst. Antalet timmar skall bestämmas till 30. Hade dagsböter valts som påföljd hade antalet dagsböter bestämts till 80.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att påföljden bestäms till ungdomstjänst 30 timmar.

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, referent, Kerstin Calissendorff och Stefan Lindskog) meddelade den 21 maj 2008 följande dom:

Domskäl

I enlighet med hovrättens dom har R.L. gemensamt och i samförstånd med annan på en skola misshandlat en 13-årig pojke genom att hålla fast honom och nypa honom i bröstet och vrida om, vilket medfört smärta, svullnader och blåmärken på bröstet. Gärningen är som hovrätten funnit att bedöma som misshandel. Brottet kan inte anses ringa.

R.L. var vid gärningstillfället 15 år. Han har tidigare dömts den 7 december 2006 för bl.a. tillgrepp av fortskaffningsmedel, varvid han överlämnades till vård inom socialtjänsten.

Det finns inte anledning att frångå hovrättens bedömning att misshandelsbrottet för en vuxen person hade föranlett ett kortare fängelsestraff. R.L:s ungdom skall emellertid enligt 29 kap. 7 § BrB beaktas särskilt vid straffmätningen och det får därvid dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Med tillämpning av den bestämmelsen kan påföljden för R.L. stanna vid böter. Eftersom R.L. enligt utredningen saknar vårdbehov finns det inte skäl att döma honom till ungdomsvård. Frågan i HD är om ungdomstjänst bör väljas som påföljd i stället för böter.

Enligt 32 kap. 2 § BrB får den som är under 21 år och som begått brott dömas till ungdomstjänst om den unge samtycker till det och påföljden är lämplig med hänsyn till hans eller hennes person och övriga omständigheter. Den som döms till ungdomstjänst skall åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 150 timmar. Ytterligare förutsättningar för att dömas till ungdomstjänst är att påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet och att det inte finns skäl för att döma till ungdomsvård. I valet mellan ungdomstjänst och böter skall ungdomstjänst väljas om den påföljden inte är alltför ingripande.

Av förarbetena till 2007 års reform av ungdomspåföljderna, som bl.a. innebar att ungdomstjänst infördes som en ny påföljd, framgår att en viktig utgångspunkt för reformen var att användningen av framför allt höga bötesstraff skulle minska för unga lagöverträdare i åldersgruppen 15-17 år. Det påpekades att bötesstraff saknar rehabiliterande inslag och inte medför några möjligheter att motivera den unge att leva laglydigt. Vidare angavs att skuldsättning kan försvåra den unges etablering i vuxenlivet och att ett bötesbelopp kan komma att betalas av någon annan, exempelvis en förälder, och därmed få minskad betydelse som en reaktion på den unges brott. Ungdomstjänst skulle enligt regeringen kunna få ett stort användningsområde. Avsikten var emellertid inte att åstadkomma någon generell straffskärpning när det gäller unga lagöverträdare. Det fanns därför behov av begränsning när det gäller den minst allvarliga brottsligheten. De lindrigaste dagsbotsstraffen skulle inte ersättas med ungdomstjänst. Enligt regeringens bedömning borde ungdomstjänst normalt kunna komma i fråga endast när alternativet är ett bötesstraff om minst omkring 60 dagsböter. Det uttalades att detta skulle ses som ett riktvärde och avsåg straffvärdet efter beaktande av övriga faktorer som är relevanta vid straffmätningen enligt 29 kap. BrB. (Prop. 2005/06:165 s. 42, 48, 64, 73 f. och 77.)

R.L. har samtyckt till ungdomstjänst. Påföljden får anses lämplig med hänsyn till hans person och omständigheterna i övrigt. Ungdomstjänst bör därför väljas om påföljden inte kan anses alltför ingripande.

R.L. har i skolmiljö tillsammans med annan oprovocerat angripit en yngre pojke med våld mot kroppen med kvardröjande smärta och viss skada som följd. Händelseförloppet har inte varit helt kortvarigt. Ett bötesstraff för R.L. skulle med beaktande av samtliga omständigheter ha satts något högre än det av hovrätten utdömda. Ungdomstjänst kan vid sådant förhållande inte anses som en alltför ingripande påföljd. R.L. bör dömas till ungdomstjänst i 25 timmar.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att påföljden bestäms till ungdomstjänst tjugofem timmar.

- - -.

HD:s dom meddelad: den 21 maj 2008.

Mål nr: B 509-08.

Lagrum: 29 kap. 7 § och 32 kap. 2 § BrB.