NJA 2008 s. 868

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christine Möller och Joakim Zetterstedt, referent, samt adjungerade ledamoten Robert Johansson) anförde i beslut den 23 april 2008:

Skäl

P.K. har haft reseförbud med anledning av utredning och lagföring av den nu aktuella brottsligheten under perioden den 18 januari till den 25 april 2001 och från den 8 december 2004 fram till dags dato. Reseförbudet har varit förenat med anmälningsskyldighet under den angivna perioden år 2001 och mellan den 13 december 2004 och den 30 maj 2005. Det är upplyst i målet att reseförbudet är förenat med villkoret att P.K. ska lämna ifrån sig sitt pass.

Det överklagade målet kommer att prövas i hovrätten vid en förhandling som är planerad att pågå i 31 dagar under tiden februari till maj 2009. Vid tidpunkten för hovrättens dom kommer P.K., om förbudet består till dess, att ha haft reseförbud i drygt fyra och ett halvt år.

P.K. är i tingsrätten dömd för omfattande och allvarlig brottslighet till fängelse i fem år. Genom domen meddelades han näringsförbud i tio år. I samma mål var fyra personer medtilltalade. Såväl åklagaren som P.K. har överklagat domen, varvid åklagaren bl.a. yrkat straffskärpning. Mot bakgrund härav samt med hänsyn till vad som är upplyst om P.K:s personliga förhållanden och anknytning till utlandet, finns det enligt hovrätten risk för att han avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff.

Reseförbud får emellertid åläggas P.K. endast om skälen för åtgärden överväger det intrång eller men i övrigt som det innebär för honom.

Varken bestämmelserna om reseförbud eller förarbetena till dessa ger någon närmare vägledning för den proportionalitetsbedömning som ska göras vid avvägningen mellan skälen för åtgärden och menet för den misstänkte (25 kap. 1 § tredje stycket RB). Den redovisade praxis som finns är mycket sparsam (se bl.a. RH 1984:26). Artikel 2 i protokoll nr 4 till Europakonventionen, som gäller som lag här i landet, behandlar rätten att röra sig fritt inom en stats territorium (p. 1) och att lämna sitt land (p. 2). Dessa rättigheter får inte underkastas andra begränsningar än sådana som är angivna i lag och som är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, för att upprätthålla den allmänna ordningen eller förhindra brott eller för att skydda hälsa eller moral eller annans fri- och rättigheter (p. 3). Europadomstolen har i sin praxis prövat frågor om reseförbuds förenlighet med den nu nämnda artikeln i olika fall. I avgörandet Fedorov och Fedorova mot Ryssland fann domstolen att reseförbud med 5 år och 10 månader respektive 4 år och 6 månader, vilka två för brott misstänkta personer varit ålagda under utredning och lagföring för brott, inte var så långa att det stod i strid med artikeln.

Vid bedömningen av om skälen för det reseförbud som har meddelats P.K. överväger det intrång eller men i övrigt som det innebär för honom, konstaterar hovrätten att den brottslighet han står åtalad för och har dömts för i tingsrätten är mycket omfattande; bara stämningsansökan upptar 80 sidor. Av gärningsbeskrivningarna till brotten framgår att omständigheterna kring dessa är många och invecklade. Det kan enligt hovrätten hållas för visst att brottslighet av detta slag är svårupptäckt och att utredningen av brotten, som till betydande del har internationell anknytning, är tidskrävande och komplicerad. Det finns vidare, enligt hovrätten, inte något som tyder på att handläggningen av målet i tingsrätten eller i hovrätten på något anmärkningsvärt sätt har fördröjts.

I förevarande fall har P.K. under lång tid varit underkastad reseförbud, som under vissa perioder även varit förenat med anmälningsskyldighet. Han har därigenom varit förhindrad att lämna landet, vilket mot bakgrund av att han tidigare har bott och verkat på olika håll i Europa uppenbarligen innebär en reell begränsning av hans rörelsefrihet.

Vid en samlad bedömning anser dock hovrätten att det finns ett starkt allmänintresse av att brottslighet av det slag det nu är fråga om utreds och lagförs. En oundviklig konsekvens av detta är att den tvångsmedelsanvändning som krävs för att lagföringen ska kunna genomföras kan bli relativt långvarig. Även med beaktande av att huvudförhandlingen i detta mål kommer att hållas först nästa vår och att P.K., om inte något annat beslutas innan dess, vid domens meddelande kommer att ha varit underkastad reseförbud i drygt fyra och ett halvt år, anser hovrätten att skälen för reseförbudet är så starka att förbudet bör bestå.

Slut

Hovrätten avslår överklagandet.