NJA 2015 s. 261

Proportionalitetsprincipens tillämpning vid fortsatt utevarohäktning.

Stockholms tingsrätt häktade den 18 november 2010 J.A. i hans utevaro på grund av misstanke om brott begångna i augusti 2010. J.A. överklagade i Svea hovrätt, som avslog överklagandet i beslut den 24 november 2010. Sedan J.A. överklagat hovrättens beslut beslöt HD den 2 december 2010 att inte meddela prövningstillstånd. Härefter utfärdade åklagaren en europeisk arresteringsorder för lagföring. Varken häktningsbeslutet eller arresteringsordern har verkställts.

Stockholms tingsrätt

På begäran av J.A. höll tingsrätten en omhäktningsförhandling, till vilken J.A. inställde sig genom ombud. Han yrkade att tingsrätten skulle undanröja beslutet om häktning. Åklagaren yrkade att J.A. fortfarande skulle vara häktad i sin utevaro.

Tingsrätten (chefsrådmannen Lena Egelin) anförde i beslut den 16 juli 2014 bl.a. följande.

Skäl

Är J.A. på sannolika skäl misstänkt för brott?

Enligt tingsrätten är J.A., utifrån den utredning som för närvarande föreligger, fortfarande på sannolika skäl misstänkt för de brott som han sedan tidigare är häktad för i sin utevaro.

Finns det risk för att J.A. undandrar sig lagföring eller straff?

Tingsrätten finner att det fortfarande finns en risk för att J.A. undandrar sig lagföring eller straff.

Är det proportionerligt att hålla J.A. häktad i sin utevaro?

Åklagaren utfärdade den 2 december 2010 en europeisk arresteringsorder med en begäran om att J.A. skulle gripas och överlämnas från Storbritannien till Sverige. Till stöd för arresteringsordern åberopades hovrättens beslut om häktning i J.A:s utevaro. Som en följd av utfärdandet av arresteringsordern frihetsberövades J.A. den 7 december 2010. Han frigavs den 16 december 2010 och blev i stället ålagd elektronisk övervakning med fotboja och daglig anmälningsplikt hos polismyndigheten och förbud mot att vistas utanför bostaden kl. 22.00-08.00. Han fråntogs sitt pass och förbjöds att anskaffa resedokument.

Arresteringsordern prövades av de brittiska domstolarna och den 31 maj 2012 meddelade Högsta domstolen i Storbritannien att J.A. skulle överlämnas enligt framställan. J.A. anförde besvär över beslutets rättsliga utformning. Domstolens slutliga avgörande om att inte återuppta målet meddelades den 14 juni 2012.

Den 19 juni 2012 sökte J.A. upp Ecuadors ambassad i London. Den ecuadorianska regeringen har beviljat J.A. politisk asyl. J.A. har såvitt är känt befunnit sig på ambassaden sedan den 19 juni 2012.

I bedömningen av det intrång och men som utevarohäktningen inneburit och innebär för J.A. kan konstateras att han som en följd av den europeiska arresteringsordern varit frihetsberövad under tiden den 7-16 december 2010 och därefter varit förelagd olika restriktioner. Dessa har, utan att kunna jämställas med ett frihetsberövande, naturligtvis varit mycket ingripande för J.A. Att han valt att uppehålla sig på Ecuadors ambassad i Storbritannien är enligt tingsrättens bedömning inte att anse som ett frihetsberövande och ska därför inte heller anses som en beaktansvärd följd av beslutet att häkta honom i hans utevaro.

Det frihetsberövande och den frihetsinskränkning som J.A. varit föremål för i Storbritannien under prövningen av den europeiska arresteringsordern anser tingsrätten inte är så omfattande att häktningsbeslutet på den grunden kan anses oproportionerligt.

J.A:s försvarare har fört fram att J.A:s status som politisk flykting medför att arresteringsordern och därmed häktningsbeslutet inte kan verkställas så länge han befinner sig under Ecuadors beskydd, varför häktningsbeslutet ska hävas. Ett utlämnande synes visserligen för närvarande inte vara möjligt, eftersom J.A. såvitt känt befinner sig på en ambassad, men tingsrätten anser inte att detta är ett tillräckligt skäl för att häva beslutet om att han ska vara häktad i sin utevaro.

J.A:s försvarare har vidare hävdat att åklagaren inte iakttagit den omsorg, effektivitet och skyndsamhet som åligger åklagaren. De har uppgett att åklagaren inte överlämnat allt material som finns i utredningen. De har också uppgett att åklagaren hade möjligheter att förhöra J.A. i Sverige som inte togs tillvara. De har vidare anfört att det finns möjligheter att hålla ett förhör med J.A. i Storbritannien och att åklagaren har en sådan skyldighet med beaktande av kraven på en effektiv handläggning.

Åklagaren har angett att de omständigheter som ligger till grund för häktningen är väl kända för J.A. genom de uppgifter som lämnats vid häktningsförhandlingen och genom åklagarens tidigare yttranden till hovrätten. Åklagaren har vidare anfört att åtgärden att begära J.A. häktad hade som syfte att möjliggöra genomförandet av förundersökningen och en eventuell lagföring, dvs. inte enbart att hålla ett antal förhör. Åklagaren har uppgett att frågan om att hålla telefonförhör samt vidta andra nödvändiga åtgärder i Storbritannien kontinuerligt har prövats och att övervägandena har mynnat ut i åklagarens bedömning att J.A. behöver vara tillgänglig i Sverige under utredningen och för en rättegång vid ett eventuellt åtal.

Tingsrätten finner inte att vad som kommit fram beträffande åklagarens handläggning av frågan om verkställande av ett förhör i Sverige eller i Storbritannien, eller hanteringen i övrigt, leder till bedömningen att utevarohäktningen ska hävas.

Sammanfattningsvis gör tingsrätten alltså den bedömningen att skälen för häktning uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för J.A. eller för något annat motstående intresse. Tingsrätten finner inte heller att beslutet står i strid med föreskrifterna i art. 5 i Europakonventionen. J.A. ska därför vara fortsatt häktad i sin utevaro.

Beslut

J.A. är fortfarande på sannolika skäl misstänkt för

1. olaga tvång den 13-14 augusti 2010 i Stockholm

2. sexuellt ofredande den 13-14 augusti 2010 i Stockholm

3. sexuellt ofredande den 18 augusti 2010 eller dagarna där omkring i Stockholm och

4. våldtäkt, mindre grovt brott, enligt 6 kap. 1 § tredje stycket BrB, den 17 augusti 2010 i Enköping.

Det finns risk för att han avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Skälen för häktning uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för honom eller för något annat motstående intresse.

J.A. ska därför även fortsättningsvis vara häktad i sin utevaro för samma misstankar och på grund av samma särskilda häktningsskäl som tidigare.

Svea hovrätt

J.A. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut om häktning.

J.A. yrkade vidare att hovrätten, innan häktningsfrågan prövades, skulle förelägga åklagarna att till honom utge eller till hovrätten inge kopior av sms från målsägandena. För det fall detta yrkande inte bifölls yrkade han att hovrätten skulle inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen rörande frågan om det av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden följde en skyldighet för åklagaren att överlämna kopior av det material som den misstänkte hade fått del av och önskade åberopa till stöd för sitt bestridande av ett beslut om frihetsberövande.

Åklagaren motsatte sig samtliga J.A:s yrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Niklas Wågnert, Monica Kämpe, referent, och Torbjörn Widemar) meddelade beslut den 20 november 2014.

Hovrätten avslog J.A:s yrkande om föreläggande för åklagaren att utge kopior av målsägandenas sms och yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen.

I häktningsfrågan anförde hovrätten följande.

Skäl

Den som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han

1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller

3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, ska häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

Är J.A. på sannolika skäl misstänkt för brott?

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att J.A. fortfarande är på sannolika skäl misstänkt för

1. olaga tvång den 13-14 augusti 2010 i Stockholm

2. sexuellt ofredande den 13-14 augusti 2010 i Stockholm

3. sexuellt ofredande den 18 augusti 2010 eller dagarna där omkring i Stockholm och

4. våldtäkt, mindre grovt brott, den 17 augusti 2010 i Enköping.

Finns det risk för att J.A. undandrar sig lagföring eller straff?

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det finns risk för att J.A. avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff.

Finns det legala verkställighetshinder som innebär att häktningsbeslutet bör hävas?

J.A. har gjort gällande att det förhållandet att han beviljats politisk asyl och att han vistas på en ambassad utgör legala hinder mot verkställighet av häktningsbeslutet. Han har lagt till att vistelsen på ambassaden kan förväntas vara under flera år och att polisbevakningen utanför ambassaden medför att han inte kan använda asylen fullt ut. Enligt J.A. utgör detta skäl för att upphäva häktningsbeslutet.

Att J.A. befinner sig på en ambassad innebär att häktningsbeslutet för närvarande inte kan verkställas. Enligt hovrättens mening utgör detta i sig inte ett skäl för att upphäva beslutet om häktning. Hovrätten anser inte heller att vad J.A. anfört om att han under nuvarande förhållanden inte kan använda asylen fullt ut för med sig att häktningsbeslutet bör upphävas.

Är det proportionerligt att J.A. är häktad i sin utevaro?

Häktning får endast ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se 24 kap. 1 § tredje stycket RB).

Paragrafen ger uttryck för den s.k. proportionalitetsprincipen, som innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden.

Hovrätten anser i likhet med tingsrätten att det vid bedömningen av om häktningsbeslutet är proportionerligt ska beaktas att J.A. som en följd av den europeiska arresteringsordern dels varit frihetsberövad under tiden 7-16 december 2010, dels haft olika restriktioner (bl.a. elektronisk övervakning med fotboja, daglig anmälningsplikt hos polismyndigheten och förbud att vistas utanför bostaden nattetid).

J.A. har även gjort gällande att de husarrestliknande förhållanden som han sedan den 19 juni 2012 lever under på ambassaden utgör ett frihetsberövande enligt Europadomstolens praxis. Om dessa förhållanden inte utgör ett frihetsberövande ska de ändå beaktas vid proportionalitetsbedömningen. J.A. har anfört att han tvingats stanna kvar på ambassaden för att kunna utnyttja den asyl som beviljats honom samt att han riskerar att utlämnas till USA för att lagföras där, om han lämnar ambassaden.

Hovrätten gör i denna del följande bedömning.

J.A:s vistelse på Ecuadors ambassad innebär att hans rörelsefrihet i praktiken är begränsad. Denna begränsning har samband med häktningsbeslutet på så sätt att polisbevakningen utanför ambassaden avser att garantera verkställigheten av beslutet om att han ska utlämnas till Sverige.

Till saken hör dock att J.A. kan lämna ambassaden, om han vill. Det sistnämnda innebär att begränsningen av hans rörelsefrihet inte går att jämställa med ett frihetsberövande (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 100-103 och däri anmärkta rättsfall).

Hovrätten anser vidare, och delar i det avseendet tingsrättens uppfattning, att vistelsen på ambassaden inte kan betraktas som en beaktansvärd följd av häktningsbeslutet och att den därför inte heller bör beaktas vid proportionalitetsbedömningen. Detsamma gäller J.A:s invändning i hovrätten om att han måste ge upp sin rätt till politisk asyl, om han lämnar ambassaden och blir föremål för utlämning till USA.

När det gäller J.A:s påstående om att åklagarna inte driver förundersökningen framåt, vilket för med sig att häktningsbeslutet ska anses oproportionerligt, gör hovrätten följande bedömning.

En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger och på ett sätt som innebär att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet (se 23 kap. 4 § RB).

En häktning får aldrig pågå längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet. I det ligger att berörda myndigheter med rimlig effektivitet ska verka för att häktningstiden blir så kort som möjligt.

Det är av betydelse hur det förfarande som den fortsatta häktningen är beroende av har fortskridit och kan förväntas fortlöpa. Hänsyn ska tas till det sätt på vilket berörda myndigheter har agerat eller inte agerat, liksom till om de fortsättningsvis kan förväntas agera med den skyndsamhet som är påkallad med hänsyn till såväl den misstänktes intresse som intresset av att ärendet blir ordentligt utrett och avgörs på ett säkert underlag. Om utredningen i ärendet inte ger stöd för bedömningen att tillräcklig skyndsamhet har iakttagits, utgör det ett skäl mot fortsatt häktning. (Se rättsfallet NJA 2011 s. 518.)

J.A. har enligt vad som kommit fram förhörts vid endast ett tillfälle rörande en av brottsmisstankarna. Förhöret ägde rum den 30 augusti 2010. Det förhållandet att förundersökningen under lång tid inte drivits framåt får anses medföra olägenheter för J.A., trots att häktningsbeslutet inte har verkställts. Det ligger även i målsägandenas intresse att förundersökningen kommer vidare.

Åklagarna har som skäl för att inte hålla förhör med J.A. på ambassaden anfört bl.a. att förhören med hänsyn till brottens och utredningens karaktär måste äga rum i Sverige samt att en eventuell rättegång fordrar att han är här i landet. Åklagarna har vidare anfört att de övervägt och kommit fram till att förhör med J.A. i Storbritannien inte på ett effektivt sätt skulle leda förundersökningen framåt. De har i sistnämnda sammanhang särskilt pekat på att förhör i Storbritannien skulle kräva att en ansökan om rättslig hjälp beviljas, att ett sådant förfarande bygger på den misstänktes medverkan och samtycke till de åtgärder som vidtas samt att det inte är möjligt att med tvångsmedel verkställa ett beslut om dna-prov eller att genomföra förhör.

J.A. har gjort gällande att åklagarna borde ha prövat att hålla förhör med honom på ambassaden. Han har mot åklagarnas argument invänt bl.a. att han upprepade gånger sagt sig ställa upp på förhör i Storbritannien, att en misstänkt har en ovillkorlig rätt att vägra svara på frågor och att det därför inte spelar någon roll var förhöret hålls samt att ett dna-prov redan tagits på honom.

En åklagares underlåtenhet att på visst sätt föra förundersökningen framåt kan under vissa förhållanden leda till att ett häktningsbeslut anses oproportionerligt och därför bör hävas (se rättsfallet NJA 2007 s. 337). Vid bedömningen av om en sådan underlåtenhet ska leda till hävning av ett häktningsbeslut bör bl.a. brottets art och styrkan i de särskilda häktningsskälen vara av stor betydelse. Det är också rimligt att högre krav måste ställas på de skäl som åklagaren anför till stöd för sin begäran om häktning ju längre tid som går utan att åklagaren driver förundersökningen framåt.

Hovrätten konstaterar att utredningen om brottsmisstankarna har stannat upp och anser att åklagarnas underlåtenhet att pröva alternativa vägar inte stämmer överens med deras skyldighet att - i alla berördas intresse - driva förundersökningen framåt. Att häktningsbeslutet även syftar till att säkerställa J.A:s närvaro vid en eventuell framtida rättegång saknar i detta sammanhang självständig betydelse.

Frågan är då om åklagarnas underlåtenhet att pröva alternativa utredningsåtgärder, tillsammans med de övriga olägenheter och men som häktningsbeslutet har medfört för J.A., innebär att beslutet att han ska vara häktad i sin utevaro ska anses oproportionerligt.

Vid denna bedömning måste beaktas att J.A. är misstänkt för brott av förhållandevis allvarlig art. Det finns vidare en stor risk för att han kommer att avvika och därmed undandra sig lagföring om häktningsbeslutet hävs. Dessa omständigheter innebär enligt hovrätten att skälen för häktning fortfarande uppväger det intrång eller men i övrigt som häktningsbeslutet innebär. Det finns således för närvarande inte skäl att häva häktningsbeslutet. J.A:s yrkande om det ska därför lämnas utan bifall.

Beslut

Hovrätten avslår J.A:s yrkande om att upphäva tingsrättens beslut om häktning.

Högsta domstolen

J.A. överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle upphäva beslutet om häktning.

J.A. yrkade också att HD skulle förelägga åklagaren att till honom utge, alternativt till HD inge, kopior av målsägandenas sms eller, i andra hand, att HD skulle inhämta sådant förhandsavgörande från EU-domstolen som han hade begärt i hovrätten.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

HD avslog yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen och beviljade prövningstillstånd i frågan om häktning men meddelade inte prövningstillstånd i målet i övrigt.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

Bakgrund och frågan i HD

1-3 motsvarar i huvudsak 1-3 i HD:s beslut.

Tillämpliga regler

4. Häktning får enligt 24 kap. 1 § första stycket RB ske av den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. I tredje stycket föreskrivs att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Häktningsskäl föreligger

5. HD instämmer i domstolarnas bedömning att J.A. är på sannolika skäl misstänkt för olaga tvång, två fall av sexuellt ofredande och våldtäkt, mindre grovt brott, samt att det finns risk för att han avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff.

Finns det legala verkställighetshinder?

6. J.A. har beviljats asyl och vistas för närvarande på Ecuadors ambassad i London. Häktningsbeslutet kan därför inte verkställas eftersom han befinner sig i en lokal som inte får utsättas för husrannsakan. Vistelsen på ambassaden innebär därmed att det föreligger ett temporärt verkställighetshinder. Detta utgör emellertid inte skäl att upphäva beslutet om häktning.

7. J.A. har även gjort gällande att hans begränsade möjligheter att utnyttja sig av asylbeslutet bör föranleda att häktningsbeslutet upphävs. Asylbeslutet har emellertid grundat sig på helt andra skäl än vad som ligger bakom häktningsbeslutet och kan inte anses hindra en eventuell lagföring för nu aktuella brott. Inte heller asylbeslutet eller J.A:s begränsade möjligheter att utnyttja detta utgör därmed skäl att upphäva häktningsbeslutet.

Proportionalitetsprincipen

8. Vid prövningen av om ett frihetsberövande som straffprocessuellt tvångsmedel är påkallat, ska det göras en proportionalitetsbedömning. Proportionalitetsbedömningen innebär en avvägning mellan olika hänsyn. Rent allmänt betyder det att den tilltänkta åtgärden inte får vara mer ingripande, omfattande eller varaktig än att den står i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden (jfr prop. 1988/89:124 s. 26). Skälen för ett frihetsberövande ska ställas i relation till de olägenheter som frihetsberövandet skulle medföra för den misstänkte. Den ordningen kommer till uttryck i 24 kap. 1 § tredje stycket RB.

9. När fråga om fortsatt häktning uppkommer har det betydelse hur lång tid frihetsberövandet har pågått och hur lång tid behovet av häktning kan förväntas bestå. Ju längre frihetsberövandet har varat, desto starkare skäl måste det föreligga för fortsatt häktning. Utredningssvårigheter kan, särskilt vid allvarlig brottslighet, få betydelse för den bedömningen.

10. HD anser i likhet med hovrätten och tingsrätten att det vid bedömningen av om häktningsbeslutet är proportionerligt ska beaktas att J.A. som en följd av den europeiska arresteringsordern dels varit frihetsberövad under tiden 7-16 december 2010, dels haft olika restriktioner.

11. Härutöver har J.A. gjort gällande att hans vistelse på Ecuadors ambassad är att jämställa med ett frihetsberövande enligt Europadomstolens praxis eller i vart fall är att se som en beaktansvärd följd av häktningsbeslutet, eftersom även om han har möjlighet att lämna sin tvångssituation skulle detta ske till priset av att han tvingas ge upp sin rätt till politisk asyl. Häktningsbeslutet innebär därmed enligt J.A. en kränkning av förbudet mot tortyr i artikel 3 i Europakonventionen samt av hans rätt till frihet enligt artikel 5 i Europakonventionen och artikel 2 i Protokoll nr 4 (d. 16 sept. 1963) till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, avseende erkännande av vissa andra rättigheter och friheter än dem som redan finns i konventionen och dess första tilläggsprotokoll.

12. Som en följd av att J.A. har tagit sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London bevakar brittisk polis ambassadens utgångar dygnet runt för att kunna verkställa brittisk domstols beslut om att J.A. ska utlämnas till Sverige. J.A:s rörelsefrihet är alltså i praktiken begränsad.

13. Europadomstolen har slagit fast att möjligheten för asylsökande att bege sig till ett annat land ofta är rent teoretisk och att en begränsning av någons rörelsefrihet då kan vara att se som ett frihetsberövande (se bl.a. avgörandet i målet mellan Amuur och Frankrike, no. 19776/92, den 25 juni 1996, §§ 48 och 49). Något rättsfall som berör en motsvarande situation som den i nu aktuellt mål, där en person har beviljats asyl i ett land men upplever att hans eller hennes rörelsefrihet begränsas av myndigheter i ett annat land, finns däremot inte.

14. J.A. har anfört att han befarar att han kommer att utlämnas till USA, för det fall häktningsbeslutet verkställs, och att han där riskerar att utsättas för politisk förföljelse, omänsklig och förnedrande behandling, orättvis rättegång eller en uppenbar rättsvägran. Riksåklagaren har emellertid förklarat att någon utlämningsframställning inte gjorts från USA till Justitiedepartementet. Det har inte heller framkommit något i målet som tyder på att USA planerar att göra en sådan framställning. Eftersom asylbeslutet, som ovan angetts (p. 7), inte kan anses hindra en eventuell lagföring för de brott häktningsbeslutet avser kan mot denna bakgrund det faktum att J.A. själv valt att vistas på Ecuadors ambassad inte anses vara att jämställa med ett frihetsberövande eller ses som en beaktansvärd följd av häktningsbeslutet.

15. Vid en sådan bedömning föreligger inte heller någon kränkning av artikel 3 eller 5 i Europakonventionen och inte heller av artikel 2 i Protokoll nr 4 (d. 16 sept. 1963) till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, avseende erkännande av vissa andra rättigheter och friheter än dem som redan finns i konventionen och dess första tilläggsprotokoll.

16. J.A. har vidare gjort gällande att åklagarna inte driver förundersökningen framåt, vilket för med sig att häktningsbeslutet ska anses oproportionerligt.

17. Enligt vad som framkommit hölls ett förhör med J.A. den 30 augusti 2010. Även övriga utredningsåtgärder i målet vidtogs under år 2010. Riksåklagaren har angående utredningen bl.a. anfört följande. Förundersökningsledaren har gjort bedömningen att det är av vikt att förhören med J.A. med hänsyn till brottens och utredningens karaktär äger rum i Sverige. Eftersom det är fråga om i vart fall ett relativt allvarligt sexualbrott som J.A. inte tidigare har hörts om är det inte lämpligt med förhör per telefon eller via videolänk. Ett förhör på begäran av Sverige med en person som befinner sig i Storbritannien genomförs vidare normalt av engelsk polis som i förväg har fått besked om vilka frågor som ska ställas och bygger på den misstänktes samtycke och medverkan till de åtgärder som vidtas. Ett förhör med en misstänkt leder dessutom vanligtvis till att ytterligare utredningsåtgärder behöver vidtas, som i sin tur ofta föranleder nya förhör med den misstänkte. Förundersökningsledaren har därför tidigare gjort bedömningen att ett förhör med J.A. i Storbritannien inte på ett effektivt sätt skulle leda förundersökningen framåt. Efter nya överväganden om hur förundersökningen bäst bör bedrivas och då flera av de brott J.A. misstänks för kan komma att preskriberas i augusti 2015 har dock förundersökningsledaren nu beslutat att försöka få till stånd ett förhör med J.A. i London.

18. J.A. har anfört att åklagarna tidigare borde ha prövat att hålla förhör med honom på ambassaden och att han upprepade gånger sagt sig ställa upp på förhör i Storbritannien.

19. En häktning får aldrig fortgå längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet. I kravet på att en häktning inte får fortgå längre än vad som är nödvändigt ligger att berörda myndigheter eller organ ska med rimlig effektivitet verka för att häktningstiden blir så kort som möjligt. Det är av betydelse hur det förfarande som den fortsatta häktningen är beroende av (t.ex. en förundersökning) har fortskridit och kan förväntas fortlöpa. Enligt 23 kap. 4 § RB ska en förundersökning bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger och på ett sätt som innebär att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. En åklagares underlåtenhet att på visst sätt föra förundersökningen framåt kan under vissa förhållanden leda till att ett häktningsbeslut anses oproportionerligt och därför bör hävas (se NJA 2007 s. 337). Hänsyn ska sålunda tas till det sätt på vilket berörda myndigheter eller organ har agerat eller inte har agerat, liksom till om de fortsättningsvis kan förväntas agera med den skyndsamhet som är påkallad med hänsyn till såväl den misstänktes intresse som intresset av att ärendet blir ordentligt utrett och avgörs på ett säkert underlag. (Se NJA 2011 s. 518.)

20. Om utredningen i ärendet inte ger stöd för bedömningen att tillräcklig skyndsamhet har iakttagits, utgör det ett skäl mot fortsatt häktning. Den misstänkte ska alltså inte bära bördan av oklarheter i detta hänseende. (Se NJA 2011 s. 518.)

21. Vid bedömningen av om ett häktningsbeslut ska hävas pga. brister i hur förundersökningen har bedrivits bör bl.a. brottets art och styrkan i de särskilda häktningsskälen vara av stor betydelse. Högre krav måste vidare ställas på de skäl som åklagaren anför till stöd för sin begäran om häktning ju längre tid som går utan att åklagaren driver förundersökningen framåt.

22. J.A. är misstänkt för i vart fall ett relativt allvarligt brott och det finns en stor risk för att han kommer att avvika och därmed undandra sig lagföring om häktningsbeslutet hävs. Mot detta ska vägas att det fattades beslut om att han skulle häktas i sin utevaro för mer än fyra år sedan, att åklagarna under större delen av denna period inte vidtagit några åtgärder, utöver att utfärda en europeisk arresteringsorder, eller prövat några alternativa vägar för att driva förundersökningen framåt, trots att J.A:s vistelseort varit känd och tre av de brott han misstänks för preskriberas i augusti 2015.

23. Hur länge ett beslut om häktning av någon i dennes utevaro kan bestå beror på vad som får anses vara en godtagbar tid för en rimligt effektiv handläggning i målet. Att, trots att det under i vart fall två och ett halvt års tid framstått som mycket osäkert när eller om ett överlämnande från Storbritannien till Sverige skulle kunna ske, inte undersöka alternativa vägar för att driva förundersökningen framåt kan inte anses som en rimligt effektiv handläggning. Åklagarna har nu visserligen beslutat att försöka få till stånd ett förhör med J.A. i London. Mot bakgrund av hur förundersökningen hittills bedrivits i målet framstår det emellertid som osäkert om den fortsatta handläggningen kommer att bedrivas med den skyndsamhet som är påkallad. Med hänsyn till denna osäkerhet kring den fortsatta handläggningen och bristerna i vad som hittills förevarit är det inte godtagbart att J.A. ska vara häktad i sin utevaro fortsättningsvis. Häktningsbeslutet ska mot bakgrund av det anförda upphävas.

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut upphäver HD häktningsbeslutet.

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Gudmund Toijer, referent, Ingemar Persson och Lars Edlund) meddelade den 11 maj 2015 följande slutliga beslut:

Skäl

Bakgrund och frågan i HD

1. J.A. häktades i sin utevaro den 18 november 2010, eftersom han var på sannolika skäl misstänkt för olaga tvång den 13-14 augusti 2010 i Stockholm, för sexuellt ofredande den 13-14 augusti 2010 i Stockholm, för sexuellt ofredande den 18 augusti 2010 eller dagarna där omkring i Stockholm samt för våldtäkt, mindre grovt brott, den 17 augusti 2010 i Enköping. En europeisk arresteringsorder för lagföring har utfärdats och den prövades slutligt av brittiska domstolar den 14 juni 2012.

2. Varken häktningsbeslutet eller arresteringsordern har verkställts. Som en följd av häktningsbeslutet och arresteringsordern har emellertid J.A. varit frihetsberövad i Storbritannien under tiden den 7-16 december 2010 och han har haft restriktioner i Storbritannien i form av elektronisk övervakning med fotboja, daglig anmälningsplikt hos polismyndigheten och förbud att vistas utanför bostaden mellan vissa klockslag. J.A. har sedan den 19 juni 2012 befunnit sig på Ecuadors ambassad i London.

3. I juni 2014 hemställde J.A. att tingsrätten skulle hålla en omhäktningsförhandling och undanröja beslutet om häktning. Tingsrätten beslutade att J.A. även fortsättningsvis ska vara häktad. J.A. överklagade tingsrättens beslut. Hovrätten avslog hans överklagande. Frågan är nu om J.A. fortfarande ska vara häktad.

Grundläggande förutsättningar för häktning

4. Häktning får ske av den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller därutöver, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (24 kap. 1 § första stycket 1 RB).

5. HD delar hovrättens uppfattning att J.A. på sannolika skäl är misstänkt för olaga tvång, för två fall av sexuellt ofredande och för våldtäkt, mindre grovt brott, samt att det finns risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. HD instämmer också i hovrättens slutsats att det inte finns något legalt verkställighetshinder som innebär att häktningsbeslutet bör hävas.

Proportionalitetsprincipen

6. En ytterligare förutsättning för att häktning ska få ske är att skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (24 kap. 1 § tredje stycket RB).

7. Lagbestämmelsen uttrycker den s.k. proportionalitetsprincipen. Den innebär att en häktning måste stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet, och ett tvångsmedel får användas bara om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder. (Se prop. 1988/89:124 s. 26 och 65 f.) Ytterst blir det fråga om att väga det allmänna intresset av att brottsmisstankar utreds på ett säkert sätt mot den enskildes intresse av att inte få sin rörelsefrihet inskränkt. Det bör då särskilt uppmärksammas att skuldfrågan inte är avgjord.

8. När det är fråga om en fortsatt häktning, får det betydelse hur lång tid som frihetsberövandet har pågått och under hur lång tid som behovet av häktning kan förväntas bestå. Ju längre frihetsberövandet har varat, desto starkare skäl måste finnas för en fortsatt häktning. Särskilt vid allvarlig brottslighet kan det få betydelse om det föreligger utredningssvårigheter. De brottsutredande myndigheterna ska också med rimlig effektivitet verka för att häktningstiden blir så kort som möjligt. Om det råder några oklarheter i detta avseende, är det inte den enskilde som ska bära bördan av detta. (Se NJA 2011 s. 518 p. 14-21, jfr 24 kap. 18 § tredje stycket RB.)

9. En bedömning av proportionaliteten ska göras också vid fortsatt häktning av en misstänkt som inte är närvarande vid rätten. Avvägningen mellan motstående intressen måste dock kunna ta intryck av att en häktning inte har kunnat verkställas. De intressen som står mot varandra kan därför komma att ges en annan inbördes tyngd i sådana fall. Även utevarohäktning kan i praktiken leda till inskränkningar i den enskildes rörelsefrihet, men typiskt sett måste ett verkställt häktningsbeslut ses som väsentligt mer ingripande (jfr 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena RB).

10. Den misstänkte behöver inte medverka i utredningen. Den rent faktiska följden vid häktningar som inte verkställs kan bli att förundersökningen i vissa lägen inte kan drivas framåt på samma sätt som annars. I kraven på att förundersökningen ska bedrivas effektivt måste då anses ligga att de brottsutredande myndigheterna överväger vilka möjligheter som finns att ändå föra saken framåt.

11. Vid framför allt mer långvariga häktningar, som inte har kunnat verkställas, finns det skäl att överväga om åtgärden framstår som verkningsfull (jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl. 2006, s. 48). När det finns ett starkt allmänt intresse av att brottsligheten utreds och lagförs kan det dock ibland vara svårt att undvika en långvarig utevarohäktning (jfr NJA 2008 s. 868).

12. Det finns i sammanhanget skäl att peka också på bestämmelserna i 23 kap. 4 § RB. De innebär bl.a. att ingen i onödan bör drabbas av kostnader eller olägenheter på grund av förundersökningen och att förundersökningen ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Därmed kan det bli aktuellt att bedöma exempelvis om förhör med den misstänkte kan genomföras under andra former än vad som är brukligt och om det därigenom blir möjligt att undvika en tvångsåtgärd. Saken får bedömas mot bakgrund av bl.a. hur långt förundersökningen har kunnat föras och vilka åtgärder som återstår, förhörets betydelse och om tidigare förhör har kunnat hållas samt under vilka förhållanden ett förhör kan genomföras (jfr NJA 2007 s. 337). Vid en tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. 4 § måste det avgörande dock vara att förhöret genomförs under rättssäkra former och i möjligaste mån ger ett gott bedömningsunderlag.

Bedömningen i detta fall

13. Brottslighet av det slag som misstanken avser i detta fall är sådan att det finns ett starkt allmänt intresse av att den kan utredas. Misstanken avser händelser som ska ha ägt rum i Sverige, och de brittiska domstolarna har funnit att J.A. kan överlämnas hit enligt den europeiska arresteringsordern.

14. Det måste samtidigt konstateras att häktningen - som inte kunnat verkställas - har bestått under mycket lång tid. I juni i år kommer det att ha gått tre år sedan de brittiska domstolarna avslutade sin prövning av arresteringsordern. J.A. har under nästan hela den tiden befunnit sig på Ecuadors ambassad i London. Enligt J.A. ska detta ses som ett frihetsberövande som ska vägas in i proportionalitetsbedömningen. Han har gjort gällande att han efter ett överlämnande till Sverige kan komma att utlämnas till USA med allvarliga negativa återverkningar för honom.

15. Vid en bedömning av proportionaliteten ska det vägas in att J.A. som en följd av häktningsbeslutet och den europeiska arresteringsordern har varit berövad friheten i Storbritannien den 7-16 december 2010 och att han har haft andra restriktioner där. Att J.A. har vistats på Ecuadors ambassad kan däremot inte ges någon betydelse vid proportionalitetsbedömningen. Om en person har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder gäller att han eller hon inte får utlämnas till tredje land utan samtycke av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har överlämnat personen (se artikel 28.4 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna). En utlämning från Sverige till USA förutsätter sålunda - utöver en prövning enligt svensk rätt - att Storbritannien lämnar sitt samtycke. Tilläggas kan att någon begäran från USA inte har gjorts i Sverige.

16. J.A:s rörelsefrihet kan inte heller anses vara i praktiken begränsad på ett sådant sätt att det strider mot Europakonventionen.

17. Frågan är då om de brottsutredande myndigheterna ändå borde ha vidtagit alternativa åtgärder för att driva förundersökningen framåt och genomföra ett förhör med J.A. Enligt riksåklagaren har förundersökningsledaren övervägt om förhör skulle kunna ske med J.A. utan att han är i Sverige, exempelvis genom videolänk, men har funnit att detta inte är lämpligt med hänsyn till utredningens karaktär. Förundersökningsledaren har inte tidigare sett några godtagbara alternativa utredningsmetoder under den tid som J.A. har vistats på ambassaden.

18. Den nu mycket långa tid som häktningen har bestått måste vägas in i bedömningen och innebär ett ökat krav på de brottsutredande myndigheterna att undersöka vilka alternativa utredningsmöjligheter som står till buds för att driva förundersökningen framåt. I annat fall skulle en häktning - även med hänsyn till att den inte verkställts - kunna anses vara oförenlig med proportionalitetsprincipen.

19. Efter hovrättens beslut har förundersökningsledaren emellertid vidtagit åtgärder för att få till stånd ett förhör med J.A. i London. Det allmänna intresset av att utredningen kan fortsätta väger tungt. Med hänsyn härtill och till risken för att J.A. undandrar sig lagföring om häktningen hävs, kan en fortsatt häktning i nuläget anses förenlig med proportionalitetsprincipen. Det finns därför för närvarande inte skäl att häva beslutet. Vad J.A. har anfört i övrigt föranleder inte någon annan bedömning.

20. J.A:s överklagande ska alltså avslås.

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

Justitierådet Svante O. Johansson var skiljaktig i sak och hävde hovrättens beslut om häktning samt ansåg att beslutet från och med punkten 19 ska ha följande lydelse.

19. Förundersökningsledaren har nu vidtagit åtgärder för att få till stånd ett förhör med J.A. i London. Intresset av att utredningen kan fortsätta är, trots den långa häktningstiden, beaktansvärt. Det har emellertid under lång tid framstått som osäkert när ett överlämnande till Sverige kan ske. De åtgärder som nu har vidtagits borde ha påbörjats tidigare i syfte att ta reda på hur långt detta hade kunnat leda (jfr NJA 2007 s. 337). Mot denna bakgrund kan skälen för fortsatt häktning inte anses väga så tungt att de uppväger det intrång och men som åtgärden i praktiken skulle innebära för J.A. Ett beslut om häktning står därför i nuläget i strid med proportionalitetsprincipen.

20. Överklagandet ska därför bifallas.

HD:s beslut meddelat: den 11 maj 2015.

Mål nr: Ö 5880-14.

Lagrum: 23 kap. 4 § samt 24 kap. 1 och 18 §§ RB.

Rättsfall: NJA 2007 s. 337, NJA 2008 s. 868 och NJA 2011 s. 518.